Рыбаченко Олег Павлович : другие произведения.

Stalins FÖrebyggande Krig

Самиздат: [Регистрация] [Найти] [Рейтинги] [Обсуждения] [Новинки] [Обзоры] [Помощь|Техвопросы]
Ссылки:
 Ваша оценка:
  • Аннотация:
    Gulliver befinner sig i en värld där Stalin är den förste att starta ett krig mot Hitlers Tyskland. Och som ett resultat är Sovjetunionen redan angriparen, och det tredje riket är offret. Och Hitler upphäver antisemitiska lagar. Och nu hjälper USA, Storbritannien och deras allierade det tredje riket att slå tillbaka den förrädiskt attackerade Stalins aggression.
  STALINS FÖREBYGGANDE KRIG
  ANTECKNING.
  Gulliver befinner sig i en värld där Stalin är den förste att starta ett krig mot Hitlers Tyskland. Och som ett resultat är Sovjetunionen redan angriparen, och det tredje riket är offret. Och Hitler upphäver antisemitiska lagar. Och nu hjälper USA, Storbritannien och deras allierade det tredje riket att slå tillbaka den förrädiskt attackerade Stalins aggression.
  . KAPITEL nr 1
  . Och Gulliver kastades in i en parallell värld med hjälp av en magisk spegel. Viscountesstjejen gjorde sitt bästa här. Faktum är att även en åsna kan förvandla en kvarnsten. Och så låt den evige pojken kämpa, så kommer hon och hennes vänner att titta på.
  Återigen är detta en alternativ historia från andra världskriget.
  Den 12 juni 1941 slog Stalin det första slaget mot Tredje riket och dess satelliter och startade ett förebyggande krig. Beslutet var inte lätt för ledaren. Tredje rikets auktoritet var militärt mycket hög. Men Sovjetunionen, inte speciellt. Men Stalin bestämde sig för att förebygga Hitler, eftersom Röda armén inte var redo för ett försvarskrig.
  Och sovjetiska trupper korsade gränsen. Han var sådan, han gjorde ett djärvt drag. Och en bataljon barfota Komsomol-medlemmar springer in i attacken. Tjejerna är redo att kämpa för en ljusare morgondag. Jo, för kommunism på global skala med det internationella.
  Flickorna attackerar och sjunger;
  Vi är stolta Komsomol-tjejer,
  Född i det stora landet...
  Vi är vana vid att springa runt för alltid med en pistol,
  Och vår pojke är så cool!
  
  Vi älskar att springa barfota i kylan,
  Behagligt med en bar hälsnödriva...
  Flickorna blommar magnifikt, som rosor,
  Kör Krauts rakt in i deras gravar!
  
  Det finns inga tjejer vackrare och vackrare,
  Och du kunde inte hitta en bättre Komsomol-medlem...
  Det kommer att finnas fred och lycka på hela planeten,
  Och vi ser inte mer än tjugo ut!
  
  Vi tjejer slåss mot tigrar,
  Föreställ dig en tiger med ett leende...
  På vårt sätt är vi bara djävlar,
  Och ödet kommer att slå ett slag!
  
  För vårt frodiga fosterland Ryssland,
  Vi kommer djärvt att ge vår själ, hjärta...
  Och vi kommer att göra landet i alla länder vackrare,
  Vi kommer att stå och vinna igen!
  
  Fosterlandet ska bli ungt och vackert,
  Kamrat Stalin är helt enkelt ett ideal...
  Och det kommer att finnas berg av lycka i universum,
  Vår tro är trots allt starkare än metall!
  
  Vi är mycket nära vänner med Jesus,
  För oss är en stor Gud och idol...
  Och det är inte möjligt för oss att fira som en fegis,
  För världen tittar på tjejerna!
  
  Vårt hemland blomstrar,
  I den breda färgen av gräs och äng...
  Segern kommer, jag tror på frodiga maj,
  Även om det ibland är ett hårt öde!
  
  Vi kommer att göra underbara saker för fosterlandet,
  Och det kommer att finnas kommunism i universum...
  Låt oss vinna, jag tror ärligt talat på det,
  Den där rasande fascismen har förstörts!
  
  Nazisterna är mycket starka banditer,
  Deras tankar är som en helvetesmonolit...
  Men motståndarna kommer att slås hårt,
  Fäderlandet är ett vasst svärd och en sköld!
  
  Du kommer inte hitta något vackrare för fosterlandet,
  Varför kämpa för det, skämta med fienden...
  Det kommer att finnas stor lycka i universum,
  Och barnet kommer att växa till en hjälte!
  
  Det finns inget fosterland, tro att fosterlandet är högre,
  Hon är vår far och vår egen mor...
  Även om krigsvrål och tak är bortblåsta,
  Nåd har utgjutits från Herren!
  
  Ryssland är universums moderland,
  Du kämpar för henne och var inte rädd...
  Hans styrka i strider är oförändrad,
  Låt oss bevisa att Rus fackla är universum!
  
  För vårt mest strålande fosterland,
  Vi kommer att ägna vår själ, hjärta, psalmer...
  Ryssland kommer att leva under kommunismen,
  När allt kommer omkring vet vi alla detta - det tredje Rom!
  
  En soldat kommer att ha en sådan sång,
  Och Komsomol-medlemmarna springer barfota...
  Allt i universum kommer att bli mer intressant,
  Vapnen var påslagna, en salva - fyrverkerier!
  
  Och därför är vi Komsomol-medlemmar tillsammans,
  Låt oss utropa högt - hurra!
  Och om du behöver veta hur man köper mark,
  Låt oss gå upp, även om det inte är morgon än!
  Tjejerna sjöng med stor spänning. De kämpar med stövlarna av för att göra sina bara fötter smidigare. Och det fungerar verkligen. Och flickornas bara klackar blinkar som propellerblad.
  Natasha slåss också och kastar granater med sina bara tår,
  nynna:
  Jag ska visa dig allt som finns i mig
  Flickan är röd, cool och barfota!
  Zoya fnissade och noterade med ett skratt:
  - Och jag är också en tuff tjej, och jag kommer att döda alla.
  Under de allra första dagarna kunde sovjetiska trupper avancera djupt in i tyska positioner. Men de led stora förluster. Tyskarna inledde motangrepp och visade den bästa kvaliteten på sina trupper. Dessutom berodde det på att Röda armén var märkbart underlägsen i antal infanteri. Och tyskarnas infanteri är mer rörligt.
  Tja, det visade sig också att de nyaste sovjetiska stridsvagnarna: T-34 och KV-1, KV-2 inte är redo för stridsanvändning. De har inte ens teknisk dokumentation. Och de sovjetiska trupperna, som det visade sig, kan inte bryta igenom allt så lätt. Deras huvudvapen var låst och inte redo för strid. Det här visade sig verkligen vara omgivningen.
  Den sovjetiska militären visade sig inte vara helt upp till nivå. Och så finns det...
  Japan beslutade att det var nödvändigt att följa bestämmelserna i antikominternpakten och, utan att förklara krig, tilldelade Vladivostok ett förkrossande slag.
  Och startade invasionen. Japanska generaler längtade efter hämnd för Khalkhin Gol. Dessutom erbjöd Storbritannien omedelbart vapenvila till Tyskland. Churchill talade i den meningen att Hitlerism inte är särskilt bra, men kommunism och stalinism är ännu större ondska. Och att det i alla fall inte är värt att döda varandra så att bolsjevikerna kan ta över Europa.
  Så Tyskland och Storbritannien stoppade kriget på en gång. Och som ett resultat släpptes betydande tyska styrkor. Divisioner från Frankrike gick i strid, och även de franska legionerna.
  Striderna blev mycket blodiga. När de korsade Vistula inledde tyska trupper en motattack och drev tillbaka de sovjetiska regementena. Allt gick inte bra för Röda armén och Rumänien. Även om vi till en början lyckades slå igenom. Alla tyska satelliter gick in i kriget mot Sovjetunionen, inklusive Bulgarien, som i verkligheten förblev neutralt. Tja, vad som är ännu farligare är att Turkiet, Spanien och Portugal gick in i kriget mot Sovjetunionen.
  Sovjetiska trupper anföll också Helsingfors, men finnarna kämpade heroiskt. Sverige förklarade också krig mot Sovjetunionen. Och hon överförde sina trupper.
  Som ett resultat fick Röda armén flera ytterligare fronter.
  Och striderna fortsatte med stor raseri. Även barnpionjärer och Komsomol-medlemmar var ivriga att kämpa och sjöng med stor entusiasm;
  Vi är barn födda för fosterlandet,
  Strålande Komsomol-pionjärer...
  Faktum är att vi är riddare-örnar,
  Och tjejernas röster ringer väldigt mycket!
  
  Vi föddes för att besegra fascisterna,
  De unga ansiktena lyser av glädje...
  Det är dags att klara proven med betyg,
  Så att hela huvudstaden kan vara stolta över oss!
  
  Till vårt heliga fosterlands ära,
  Barn besegrar aktivt fascismen...
  Vladimir, du är som ett gyllene geni,
  Låt relikerna vila i mausoleet!
  
  Vi älskar vårt fosterland mycket,
  Gränslöst stora Ryssland...
  Fäderlandet kommer inte att bli stulet för en rubel,
  Fast alla fälten vattnades med blod!
  I vårt fosterlands namn, stora,
  Vi kommer alla att kämpa med självförtroende...
  Låt jordklotet snurra snabbare,
  Och vi gömmer bara granater i vår ryggsäck!
  
  För att hedra nya, rasande segrar,
  Låt keruberna gnistra av guld...
  Fäderlandet kommer inte att ha några problem längre,
  När allt kommer omkring är ryssarna oövervinnerliga i strider!
  
  Ja, cool fascism har blivit väldigt stark,
  Amerikanerna fick förändring...
  Men det finns fortfarande stor kommunism,
  Och vet, det händer inte annorlunda här!
  
  Låt oss höja mitt imperium,
  När allt kommer omkring, fosterlandet känner inte till ordet - jag är en feg ...
  Jag har tron på Stalin i mitt hjärta,
  Och Gud kommer aldrig att bryta det!
  
  Jag älskar min stora ryska värld,
  Där Jesus är den viktigaste härskaren...
  Och Lenin är både lärare och idol...
  Han är ett geni och en pojke, konstigt nog!
  
  Vi kommer att göra fäderneslandet starkare
  Och vi ska berätta en ny saga för folk...
  Du slår fascisten bättre i ansiktet,
  Så att mjöl och sot skulle falla från den!
  
  Du kan uppnå vad som helst, du vet
  När du ritar på ett skrivbord...
  Den segerrike kommer, jag vet snart maj,
  Fast det är såklart bättre att bli klar i mars!
  
  Vi tjejer är också bra på kärlek,
  Även om pojkarna inte är sämre än oss...
  Ryssland kommer inte att sälja sig själv för ören,
  Vi kommer att hitta en plats för oss själva i ett ljust paradis!
  
  Den vackraste impulsen för fosterlandet,
  Håll den röda flaggan mot ditt bröst, segerns flagga!
  De sovjetiska trupperna kommer att få ett genombrott,
  Må våra morföräldrar vara i ära!
  
  Vi tar med en ny generation,
  Skönhet, skott i kommunismens färg...
  Vet att du kommer att rädda ditt hemland från bränder,
  Låt oss trampa fascismens onda reptil!
  
  I ryska kvinnors och barns namn,
  Riddarna kommer att kämpa mot nazismen...
  Och döda den förbannade Fuhrer,
  Inte intelligentare än en patetisk clown!
  
  Länge leve den stora drömmen
  Solen skiner starkare på himlen...
  Nej, Satan kommer inte till jorden,
  För vi kan inte vara coolare!
  
  Så kämpa djärvt för fosterlandet,
  Och vuxen och barnet kommer att vara glada...
  Och i evig härlighet, trofast kommunism,
  Vi kommer att bygga universums Eden!
  Så utspelade sig de hårda striderna. Tjejerna slogs. Och Gulliver hamnade på sovjetiskt territorium. Han var bara en pojke på omkring tolv, klädd i shorts och gick omkring och stampade bara fötter.
  Hans sulor hade redan blivit grova av slaveriet, och han var ganska nöjd med att vandra på stigarna. Och till och med bra på sitt sätt. Och ibland i byn kommer det vithåriga barnet att matas. Så överlag bra.
  Och det är strider på fronterna. Här jobbar Natasha och hennes team som alltid.
  Komsomol-tjejer går ut i strid endast iklädda en bikini och skjuter från maskingevär och gevär. De är så pigga och aggressiva.
  Det går inte särskilt bra för Röda armén. Stora förluster särskilt i stridsvagnar, och i Östpreussen, där det finns kraftfulla tyska befästningar. Jo, det visade sig också att polackerna inte heller är nöjda med Röda armén. Hitler bildar snabbt en milis från trupper från den polska etniska gruppen.
  Till och med tyskarna är redo att ge upp förföljelsen av judar för nu. Alla som kan värvas till armén. Officiellt har Führern redan mildrat antisemitiska lagar. Som svar avblockerade USA och Storbritannien tyska konton. Och de började återupprätta handeln.
  Till exempel uttryckte Churchill en önskan att förse tyskarna med Matilda-stridsvagnar, som är bättre bepansrade än några tyska fordon eller sovjetiska trettiofyra.
  Rommels kår återvände från Afrika. Detta är inte mycket, bara två divisioner, men de är selektiva och starka. Och deras motattack i Rumänien är mycket betydande.
  Komsomol-medlemmar, ledda av Alena, tog de tyska och bulgariska truppernas slag och började sjunga en sång med passion;
  I en förutsägbar värld är det mycket svårt,
  Det är extremt obehagligt för mänskligheten...
  Komsomol-medlemmen håller i en kraftfull åra,
  För att göra det enklare för Krauts ska jag ge dig det och det är klart!
  
  En vacker flicka kämpar i krig,
  En Komsomol-medlem galopperar barfota i kylan...
  Det kommer att bli en dubbel knytnäve för den onde Hitler,
  Att ens gå AWOL hjälper inte Fuhrern!
  
  Så bra människor - kämpa hårt,
  För att vara en krigare måste du vara född...
  Den ryske riddaren svävar uppåt som en falk,
  Låt de välsignade ansiktena stödja riddarna!
  
  De unga pionjärerna är starka som en jätte,
  Deras makt är störst, större än hela universum...
  Jag vet att du kommer att se - en rasande inriktning,
  Att täcka allt med djärvhet, oförgängligt till slutet!
  
  Stalin av vårt fosterland är en stor ledare,
  Den största visdomen, kommunismens fana...
  Och han kommer att få Rysslands fiender att darra,
  Att skingra molnen av hotfull fascism!
  
  Så, stolta människor, tro kungen,
  Ja, om det verkar som att han är för strikt...
  Jag ger fosterlandet en sång,
  Och tjejerna är galna i snön med bara fötter!
  
  Men vår styrka är mycket stor,
  Röda imperiet, Rysslands mäktiga ande...
  De vise kommer att styra, jag vet i århundraden,
  I den oändliga kraften utan några gränser!
  
  Och låt ingenting bromsa oss, ryssar,
  Herkulas styrka kan inte mätas med en laser...
  Vårt liv är inte skört, som en sidentråd,
  Känn de käcka riddarna till slutet i chock!
  
  Vi är trogna vårt hemland, våra hjärtan är som en eld,
  Vi är ivriga att kämpa, glada och med stort raseri...
  Vi kommer snart att slå in en insats i förbannade Hitler,
  Och den vidriga och dåliga ålderdomen kommer att försvinna!
  
  Då, tro Führern, kommer Berlin att falla.
  Fienden kapitulerar och kommer snart att vika sina tassar...
  Och ovanför vårt fosterland finns keruber i vingarna,
  Och slå den onda draken i ansiktet med en mace!
  
  Det vackra hemlandet kommer att blomma magnifikt,
  Och stora syrenblad...
  Det kommer att vara ära och ära för våra riddare,
  Vi kommer att få mer än vi hade nu!
  Komsomol-tjejerna kämpar desperat och visar sin högsta aerobatik och klass.
  Det här är verkligen kvinnor. Men överlag går striderna hårt. Tyska stridsvagnar är inte särskilt bra. Men "Matilda" är bättre. Även om dess pistol inte är särskilt stark - 47 mm kaliber, inte mer än den tyska pistolen på T-3, men skyddet är allvarligt - 80 mm. Och prova den här och prova den.
  Och de första Matildorna anländer redan till tyska hamnar och transporteras österut på järnväg. Naturligtvis sker en kollision mellan Matilda och T-34, som visar sig vara allvarlig och mycket blodig. Och utställningsstrider pågår. Sovjetiska stridsvagnar, särskilt KV, kan inte penetrera tyska fordons vapen. Men de tar 88 mm luftvärnskanoner och några fångade kanoner.
  Men hjulspårade BTs brinner som ljus. Och deras tyska maskingevär kan till och med sätta eld på dem.
  Kort sagt, blixtkriget misslyckades och den sovjetiska offensiven avtog. Och många ryska bilar brinner bildligt talat, ordet är facklor. Detta visade sig vara extremt obehagligt för Röda armén.
  Men kämparna sjunger den fortfarande med entusiasm. Så en av pionjärpojkarna komponerade aktivt en regnbågssång;
  Vilket annat land har ett stolt infanteri?
  I Amerika är mannen förstås en cowboy.
  Men vi kommer att slåss från pluton till pluton,
  Låt varje kille vara groovy!
  
  Ingen kan övervinna kraften i råd,
  Även om Wehrmacht också utan tvekan är cool...
  Men vi kan krossa en gorilla med en bajonett,
  Fosterlandets fiender kommer helt enkelt att dö!
  
  Vi är älskade och, naturligtvis, förbannade,
  I Ryssland kommer varje krigare från en krubba...
  Vi kommer att vinna, det vet jag säkert
  Din skurk kastas in i Gehenna!
  
  Vi pionjärer kan göra mycket,
  För oss, du vet, är den automatiska maskinen inget problem...
  Låt oss tjäna som ett exempel för mänskligheten,
  Må var och en av pojkarna vara i ära!
  
  Att skjuta, gräva, vet att detta inte är ett problem,
  Slå fascisten hårt med en spade...
  Vet att det är stora förändringar framöver,
  Och vi klarar alla lektioner med A+!
  
  I Ryssland, varje vuxen och pojke,
  Kan kämpa väldigt nitiskt...
  Ibland är vi till och med för aggressiva
  I önskan att trampa nazisterna!
  
  För en pionjär är svaghet omöjlig,
  Nästan från vaggan har pojken blivit härdad...
  Du vet, det är extremt svårt att argumentera med oss,
  Och argumenten är legio!
  
  Jag ger inte upp, tro mig
  På vintern springer jag barfota i snön...
  Djävlarna kommer inte att besegra pionjären,
  Jag ska sopa bort alla fascisterna i raseri!
  
  Ingen kommer att förödmjuka oss pionjärer,
  Vi är födda starka kämpar...
  Låt oss tjäna som ett exempel för mänskligheten,
  En sådan gnistrande skytt!
  
  Cowboyen är såklart också en rysk kille,
  Både London och Texas hör hemma hos oss...
  Vi förstör allt om ryssarna brinner,
  Låt oss slå fienden rakt i ögat!
  
  Pojken tillfångatogs också,
  De stekte honom på gallret med eld...
  Men han skrattade bara i bödlarnas ansikten,
  Han sa att vi snart tar Berlin också!
  
  Järnet är varmt, till den bara hälen,
  De pressade pionjären, han var tyst...
  Pojken vet att han var av sovjetisk temperament,
  Hans fosterland är en sann sköld!
  
  De bröt sina fingrar, fienderna slog på strömmen,
  Som svar hörs bara skratt...
  Oavsett hur mycket Krauts slog pojken,
  Men framgången kom till bödlarna!
  
  Dessa bestar leder honom redan för att hänga honom,
  Pojken går helt skadad...
  Till slut sa jag: Jag tror på Rod,
  Och då kommer vår Stalin till Berlin!
  
  När det lugnat ner sig rusade själen till Rod,
  Han tog emot mig väldigt vänligt...
  Han sa, du kommer att få fullständig frihet,
  Och min själ inkarnerades igen!
  
  Jag började skjuta på de rabiata fascisterna,
  Till familjens ära dödade Krauts alla...
  Helig sak, kommunismens sak,
  Det kommer att ge styrka till pionjären!
  
  Drömmen har gått i uppfyllelse, jag går genom Berlin,
  Ovanför oss finns en kerub med guldvingar...
  Vi gav ljus och lycka till hela världen,
  Folk i Ryssland - vet att vi inte kommer att vinna!
  Barnen sjunger också väldigt bra, men de går inte ut i strid än. Och de svenska divisionerna har tillsammans med finnarna redan inlett en motattack. Och de sovjetiska trupperna som bröt igenom till Helsingfors fick starka attacker på flankerna, och gick förbi fiendens positioner. Och så går de till slagkraft och stänger av Röda arméns kommunikationer. Men Stalin förbjöd reträtt och de sverigefinska trupperna slog igenom till Viborg.
  Det råder allmän mobilisering i landet Suomi, folket är lyckligt redo att bekämpa Stalin och hans flock.
  I Sverige mindes man också Karl den tolfte och hans härliga fälttåg. Mer exakt, att han förlorade, och nu är det dags för revansch. Och det är väldigt häftigt när en hel armé av svenskar mobiliserar för nya bedrifter.
  Dessutom attackerade Sovjetunionen självt Tredje riket och praktiskt taget hela Europa. Och tillsammans med tyskarna anlände till och med frivilliga bataljoner från Schweiz. Och Salazar och Franco gick officiellt in i kriget med Sovjetunionen och förklarade allmän mobilisering. Och detta måste sägas vara en cool handling från deras sida - som skapar stora problem för Röda armén.
  Fler och fler trupper ger sig in i striden. Särskilt från Rumänien, där sovjetiska stridsvagnar var helt avskurna.
  Situationen förvärrades också av utbytet av fångar - alla för alla från Tyskland, Storbritannien, Italien. Som ett resultat återvände många piloter som sköts ner över Storbritannien till Luftwaffe. Men ännu fler italienare återvände - mer än en halv miljon soldater. Och Mussolini kastade all sin styrka mot Sovjetunionen.
  Och Italien, utan att räkna kolonierna, har en befolkning på femtio miljoner, vilket är ganska mycket.
  Så Sovjetunionens position blev extremt svår. Även om sovjetiska trupper fortfarande fanns i Europa. Men de befann sig under hot om flankering och inringning.
  Och på vissa ställen flyttade striderna till ryskt territorium. Överfallet på Viborg har redan börjat, som attackerades av finnarna och svenskarna.
  
  RYSK MAFIA DUSCHAR - KOLLEKTION
  ANTECKNING
  Den ryska maffian har spridit sina tentakler nästan över hela världen. Interpol och FSB och CIA slåss mot banditerna, såväl som olika slags agenter, inklusive den berömda Mosad, och kampen är på liv och död, med varierande framgång.
  Prolog
  
  
  Winter skrämde aldrig Misha och hans vänner. Faktum är att de njöt av att de kunde gå barfota på platser där turister inte ens vågade kliva ut från deras hotelllobby. Det var jättekul för Misha att titta på turister, inte bara för att deras svaghet för lyx och ett behagligt klimat gladde honom, utan också för att de betalade. De betalade bra.
  
  Många, i stundens hetta, blandade ihop sina valutor, om än så att han kunde peka dem till de bästa platserna för en fotografering eller meningslös rapportering om de historiska händelserna som en gång förföljde Vitryssland. Det var när de överbetalade honom och hans vänner var bara alltför glada över att dela bytet när de samlades på en öde tågstation efter solnedgången.
  
  Minsk var tillräckligt stort för att ha en egen kriminell underground, både internationell och småskalig. Nittonåriga Misha var inget dåligt exempel i sin egen rätt, men han gjorde vad han var tvungen att göra för att ta examen från college. Hans gängliga, blonda bild var attraktiv i östeuropeisk mening, vilket väckte en hel del uppmärksamhet från utländska besökare. De mörka ringarna under ögonen talade om sena nätter och undernäring, men hans slående ljusblå ögon gjorde honom attraktiv.
  
  Idag var en speciell dag. Han skulle bo på Kozlova Hotel, en inte särskilt lyxig anläggning som godkändes för anständigt boende med tanke på konkurrensen. Eftermiddagssolen var blek på den molnfria hösthimlen, men den lyste upp trädens döende grenar längs stigarna i parken. Temperaturen var mild och behaglig, en perfekt dag för Misha att tjäna lite extra pengar. Tack vare den trevliga omgivningen var han tvungen att övertala amerikanerna på hotellet att besöka åtminstone två andra platser för fotografisk underhållning.
  
  "Nya barn från Texas," sa Misha till sina vänner och sög på en halvrökt Fest-cigarett när de samlades runt elden på tågstationen.
  
  "Hur många?" - frågade hans vän Victor.
  
  "Fyra. Det ska vara enkelt. Tre kvinnor och en tjock cowboy", skrattade Misha och hans skratt kastade ut rytmiska rökpuffar genom hans näsborrar. "Och det bästa är att en av kvinnorna är en söt brud."
  
  "Ätlig?" - Mikel, en mörkhårig luffare, minst en fot längre än dem alla, frågade nyfiket. Han var en udda ung man med hudfärg som gammal pizza.
  
  "Liten flicka. Håll dig borta," varnade Misha, "om hon inte säger till dig vad hon vill, där ingen kan se."
  
  En grupp tonåringar ylade som vilda hundar i kylan i den dystra byggnaden som de kontrollerade. Det tog dem två år och flera sjukhusbesök innan de rättvist vann territorium från en annan grupp clowner från gymnasiet. När de planerade sin bedrägeri, visslade krossade fönster eländeshymner och starka vindar utmanade den gamla övergivna stationens grå väggar. Bredvid den rasande plattformen låg tysta räls, rostiga och igenvuxna.
  
  "Mikel, du spelar rollen som den huvudlösa stationsmästaren medan Vic visslar," instruerade Misha. "Jag ska se till att bilen stannar innan den når sidospåren så att vi måste gå av och gå upp på perrongen." Hans ögon lyste upp vid åsynen av hans långa vän. "Och förstör det inte som förra gången. De fick mig att se ut som en idiot när de såg dig kissa på räcket."
  
  "Du kom tidigare! Du skulle bara komma med dem på tio minuter, idiot!" Mikel försvarade sig häftigt.
  
  "Spelar ingen roll, idiot!" väste Misha, kastade cigarettfimpen åt sidan och tog ett steg framåt för att vråla. "Du måste vara redo oavsett vad!"
  
  "Hej, du ger mig inte ett tillräckligt stort snitt för att jag ska kunna ta skiten ifrån dig," morrade Mikel.
  
  Victor hoppade upp och skilde de två testosteronaporna åt. "Lyssna! Vi har inte tid med det här! Om du hamnar i ett slagsmål nu kommer vi inte att kunna fortsätta detta tjafs, förstår du? Vi behöver alla förtroendefulla grupper vi kan attrahera. Men om ni två vill slåss nu så är jag ute! "
  
  De andra två slutade slåss och rätade på kläderna. Mikel såg orolig ut. Han mumlade tyst, "Jag har inga byxor för ikväll. Det här är mitt sista par. Min mamma kommer att döda mig om jag blir så här smutsig."
  
  "För guds skull, sluta växa," fnyste Victor och slog lekfullt till sin monstruösa vän. "Snart kommer du att kunna stjäla ankor under flykten."
  
  "Då kan vi åtminstone äta," skrattade Mikel och tände en cigarett bakom sin handflata.
  
  "De behöver inte se dina ben," sa Misha till honom. "Stanna bara bakom fönsterkarmen och rör dig längs plattformen. Så länge de ser din kropp."
  
  Mikel höll med om att detta var ett bra beslut. Han nickade och tittade genom det krossade glasfönstret där solen gjorde de skarpa kanterna knallröda . Till och med benen på de döda träden glödde röd och orange, och Mikel föreställde sig att parken stod i brand. Trots all sin ensamhet och övergivna skönhet var parken fortfarande en fridfull plats.
  
  På sommaren var löven och gräsmattorna mörkgröna och blommorna ovanligt ljusa - detta var en av Mikels favoritplatser i Molodechno, där han föddes och växte upp. Tyvärr, under de kallare årstiderna, verkade träden fälla sina löv och blev färglösa gravstenar med klor som klor i varandra. Knarrande knuffade de, sökte kråkornas uppmärksamhet och bad dem att värma upp dem. Alla dessa antaganden gick igenom den långa, magra pojkens huvud när hans vänner diskuterade skämtet, men han var ändå fokuserad. Trots sina drömmar visste han att dagens skämt skulle bli något annat. Varför kunde han inte resonera.
  
  
  1
  Mishas skämt
  
  
  Det trestjärniga Kozlova Hotel var praktiskt taget stängt, förutom en svensexa från Minsk och några tillfälliga gäster på väg till St. Petersburg. Det var en fruktansvärd tid på året för affärer, sommaren var över och de flesta av turisterna var medelålders, motvilliga spenderande som hade kommit för att se de historiska platserna. Strax efter 18:00 dök Misha upp på tvåvåningshotellet i sin Volkswagen Kombi och hans repliker var väl inövade.
  
  Han tittade på sin klocka i den hotande raden av skuggor. Hotellets fasad i cement och tegel svajade över huvudet i tyst förebråelse för hans nyckfulla metoder. Kozlova var en av stadens ursprungliga byggnader, vilket framgår av dess sekelskiftesarkitektur. Eftersom Misha var en liten pojke sa hans mamma åt honom att hålla sig borta från det gamla stället, men han lyssnade aldrig på hennes berusade muttrar. Faktum är att han inte ens lyssnade på henne när hon berättade att hon höll på att dö, en liten ånger från hans sida. Sedan dess hade tonårsskurken lurat sig igenom vad han trodde var hans sista försök till försoning för sin eländiga tillvaro - en kort kurs i grundläggande fysik och geometri på college.
  
  Han hatade ämnet, men i Ryssland, Ukraina och Vitryssland var det vägen till ett respektabelt jobb. Detta var det enda rådet som Misha fick från sin avlidna mor, efter att hon berättade för honom att hans bortgångne far var fysiker från Dolgoprudny Institute of Physics and Technology. Enligt henne var det i Mishas blod, men först strök han det åt sidan och ansåg att det var ett föräldrainfall. Det är fantastiskt hur en kort vistelse i ungdomsfängelse kan förändra en ung persons behov av vägledning. Men eftersom hon varken hade pengar eller arbete, var Misha tvungen att ta till gatusmart och list. Eftersom de flesta östeuropéer var betingade att se igenom skitsnack, var han tvungen att ändra sina mål till låga utlänningar, och amerikaner var hans favoriter.
  
  Deras naturligt energiska sätt och allmänt liberala attityder gjorde dem mycket öppna för berättelserna om tredje världens kamper som Misha berättade för dem. Hans amerikanska kunder, som han kallade dem, gav de bästa tipsen och litade förtjusande på de "extramaterial" som hans guidade turer erbjöd. Så länge han kunde smita från myndigheterna som bad om tillstånd och guideregistrering gick det bra. Det här var tänkt att vara en av de kvällarna där Misha och hans medbedragare skulle tjäna lite extra pengar. Misha har redan äggat på en fet cowboy, en viss Mr. Henry Brown III från Fort Worth.
  
  "Åh, på tal om djävulen," flinade Misha när den lilla gruppen gick ut genom ytterdörrarna till Kozlovs. Genom de nyputsade fönstren på sin skåpbil kikade han på turisterna. Två äldre damer, varav en var Mrs Brown, chattade livligt med höga röster. Henry Brown bar jeans och en långärmad skjorta, delvis dold av en ärmlös väst som påminde Misha om Michael J. Fox från Back to the Future - fyra storlekar för stor. Tvärtemot förväntningarna valde den rike amerikanen en basebollkeps istället för en tio-liters hatt.
  
  "God kväll, son!" - skrek Mr Brown högt när de närmade sig den gamla minivanen. "Jag hoppas att vi inte är sena."
  
  "Nej, sir," log Misha och hoppade ut ur sin bil för att öppna skjutdörren för damerna medan Henry Brown gungade på hagelgevärssätet. "Min nästa grupp är först klockan nio." Misha ljög förstås. Detta var en nödvändig lögn för att utnyttja listen att hans tjänster efterfrågades av många, och därigenom ökade chanserna att få en högre avgift när skiten presenterades vid tråget.
  
  "Då är det bäst att vi skyndar oss," den charmiga unga damen, förmodligen Browns dotter, himlade med ögonen. Misha försökte att inte visa sin attraktion till den bortskämda blonda tonåringen, men han fann henne nästan oemotståndlig. Han gillade idén att spela hjälte ikväll när hon utan tvekan skulle bli förskräckt över vad han och hans kamrater hade planerat. När de körde mot parken och dess minnesstenar från andra världskriget började Misha använda sin charm.
  
  "Det är synd att du inte ser stationen. Den har också en rik historia", konstaterade Misha när de svängde in på Park Lane. "Men jag tror att dess rykte avskräcker många besökare. Jag menar, till och med mitt band klockan nio tackade nej till en turné över natten."
  
  "Vilket rykte?" - frågade den unga fröken Brown hastigt.
  
  "Det är fast," tänkte Misha.
  
  Han ryckte på axlarna, "Ja, den här platsen har ett rykte," han pausade dramatiskt, "för att vara hemsökt."
  
  "Med vad?" Miss Brown manade och underhöll sin leende far.
  
  "Fy fan, Carly, han bråkar bara med dig, älskling", skrattade Henry utan att ta blicken från de två kvinnorna som tog bilder. Deras oupphörliga gäfs försvann när de flyttade sig längre bort från Henry, och avståndet lugnade hans öron.
  
  Misha log: "Detta är inte en tom rad, sir. Lokalbefolkningen har rapporterat iakttagelser i flera år, men vi håller det mestadels hemligt. Titta, oroa dig inte, jag förstår att de flesta inte har modet att gå ut till stationen på natten. Det är naturligt att vara rädd."
  
  "Pappa," manade fröken Brown viskande och drog i sin fars ärm.
  
  "Kom igen, du kommer inte riktigt köpa det här," flinade Henry.
  
  "Pappa, allt jag sett sedan vi lämnade Polen har tråkat ut mig åt helvete. Kan vi inte bara göra det här för mig?" - insisterade hon. "Snälla du?"
  
  Henry, en erfaren affärsman, gav den unge mannen en skimrande, köttätande blick. "Hur många?"
  
  "Känn dig inte generad nu, mr Brown," svarade Misha och försökte inte möta hans ögon med den unga damen som stod bredvid sin far. "För de flesta människor är dessa turer lite branta på grund av faran."
  
  "Herregud, pappa, du måste ta oss med dig!" tjöt hon upprymt. Miss Brown vände sig till Misha. "Jag gillar bara farliga saker. Fråga min far. Jag är en så företagsam person..."
  
  "Jag slår vad om att du är det," instämde Mishas inre röst med lust när hans ögon studerade den släta marmorerade huden mellan hennes halsduk och sömmen på hennes öppna krage.
  
  "Carly, det finns inget som heter en hemsökt tågstation. Allt är en del av showen, eller hur, Misha?" Henry vrålade glatt. Han lutade sig mot Misha igen. "Hur många?"
  
  "...lina och sänke!" ropade Misha i sitt spännande sinne.
  
  Carly skyndade sig för att kalla sin mamma och moster tillbaka till skåpbilen när solen kysste horisonten. Den mjuka vinden förvandlades snabbt till ett svalt andetag när mörkret föll över parken. Henry skakade på huvudet över att han var svag för sin dotters vädjanden och kämpade för att spänna fast säkerhetsbältet över magen när Misha startade Volkswagen Combi.
  
  "Det kommer att ta mycket tid?" - frågade tanten. Misha hatade henne. Till och med hennes lugna uttryck påminde honom om någon som luktade något ruttet.
  
  "Vill du att jag släpper av dig på ditt hotell först, fru?" Misha rörde sig medvetet.
  
  "Nej, nej, kan vi bara gå till stationen och avsluta turnén?" sa Henry och maskerade sitt bestämda beslut som en begäran om att låta taktfull.
  
  Misha hoppades att hans vänner den här gången skulle vara redo. Det kunde inte förekomma några fel den här gången, speciellt inte ett kissande spöke som fångats på spåren. Han var lättad över att hitta den kusliga öde stationen precis som planerat - avskild, mörk och trist. Vinden spred höstlöven längs de igenvuxna stigarna och böjde stjälkarna av ogräs i Minsknatten.
  
  "Så historien säger att om du står på plattform 6 på Dudko järnvägsstation på natten, kommer du att höra visslingen från det gamla loket som transporterade dömda krigsfångar till Stalag 342," berättade Misha de påhittade detaljerna för sina klienter. "Och sedan ser du stationschefen leta efter sitt huvud efter att NKVD-officerarna halshögg honom under förhör."
  
  "Vad är Stalag 342?" frågade Carly Brown. Vid det här laget såg hennes pappa lite mindre glad ut eftersom detaljerna lät för realistiska för att vara en bluff och han svarade henne i en högtidlig ton.
  
  "Det var ett fångläger för sovjetiska soldater, hun", sa han.
  
  De gick på nära håll och korsade motvilligt plattform 6. Det enda ljuset på den dystra byggnaden kom från strålarna på en Volkswagen skåpbil några meter bort.
  
  "Vem är NK...vad igen?" frågade Carly.
  
  "Sovjetisk hemlig polis", skröt Misha, för att ge sin berättelse mer trovärdighet.
  
  Han hade stor glädje av att se kvinnorna darra, deras ögon som tefat när de förväntade sig att se stationsmästarens spöklika gestalt.
  
  "Kom igen, Victor," bad Misha att hans vänner skulle klara sig. Genast kom en ensam tågvissling från någonstans på rälsen, buren av den isiga nordvästvinden.
  
  "Åh, käre Gud!" - Mr Browns fru tjöt, men hennes man var skeptisk.
  
  "Inte riktigt, Polly," påminde Henry henne. "Det finns förmodligen en grupp människor som arbetar med honom."
  
  Misha brydde sig inte om Henry. Han visste vad som skulle hända. Ett annat, högre tjut kom närmare dem. Misha försökte desperat le och blev mest imponerad av sina medbrottslingars ansträngningar när ett svagt cyklopiskt sken dök upp från mörkret på rälsen.
  
  "Se! Herregud! Här är han!" Viskade Carly i panik och pekade över de försänkta skenorna till andra sidan, där Michaels smala figur dök upp. Hennes knän böjde sig, men de andra rädda kvinnorna stödde henne knappt i sin egen hysteri. Misha log inte och fortsatte sitt trick. Han tittade på Henry, som helt enkelt tittade på den höga Michaels darrande rörelser som den huvudlösa stationsmästaren.
  
  "Ser du det här?" Henrys fru gnällde, men cowboyen sa ingenting. Plötsligt föll hans ögon på det annalkande ljuset från ett dånande lok, som tuffade som en leviatandrake när den rusade mot stationen. Den feta cowboyens ansikte blev blodsprängt när en gammal ångmaskin dök upp ur natten och gled mot dem med pulserande åska.
  
  Misha rynkade pannan. Det hela var lite väl gjort. Det borde inte ha funnits ett riktigt tåg, och ändå var det i sikte och rusade mot dem. Oavsett hur mycket han ansträngde sig, kunde den attraktiva unga charlatanen inte förstå händelserna som ägde rum.
  
  Mikel, under intrycket att Victor var ansvarig för visselpipan, snubblade över spåren för att korsa dem och skrämde turisterna ganska mycket. Hans fötter kände sig längs järnstänger och lösa stenar. Under täcket av sin rock skrattade hans dolda ansikte av glädje vid åsynen av kvinnornas fasa.
  
  "Mikel!" Misha skrek. "Nej! Nej! Kom tillbaka!"
  
  Men Mikel klev över spåren, på väg mot där han hörde suckar. Hans syn var skymd av tyget som täckte hans huvud för att effektivt likna en huvudlös man. Victor kom ut från det tomma biljettkontoret och rusade mot gruppen. Vid åsynen av ytterligare en siluett rusade hela familjen skrikande för att rädda Volkswagen. Faktum är att Victor försökte varna sina två vänner att han inte var ansvarig för vad som hände. Han hoppade in på spåren för att knuffa den intet ont anande Mikel till andra sidan, men han missbedömde hastigheten på den anomala manifestationen.
  
  Misha såg förskräckt på när loket krossade hans vänner, dödade dem omedelbart och efterlämnade inget annat än en sjuklig röd röd röra av ben och kött. Hans stora blå ögon var frusna på plats, liksom hans slaka käke. Chockad till kärnan såg han tåget försvinna i tomma intet. Endast de amerikanska kvinnornas skrik tävlade med mördarmaskinens bleknande vissling när Mishas sinne lämnade hans sinnen.
  
  
  2
  Maid of Balmoral
  
  
  "Hör nu pojke, jag låter dig inte gå genom den här dörren förrän du tömmer dina fickor! Jag har fått nog av dessa falska jävlar som beter sig som riktiga Wallys och går runt här och kallar sig K-squad. Bara över min döda kropp!" Sheamus varnade. Hans röda ansikte darrade när han lade upp lagen till mannen som försökte lämna. "K-truppen är inte för förlorare. Ja?"
  
  Gruppen kraftiga, arga män som stod bakom Seamus vrålade överens.
  
  Ja!
  
  Seamus drog ihop ena ögat och morrade, "Nu! Nu, fan!"
  
  Den vackra brunetten korsade armarna och suckade otåligt, "Jösses, Sam, visa dem varorna redan."
  
  Sam vände sig om och tittade på henne förskräckt. "Framför dig och damerna som är närvarande här? Jag tror inte det, Nina."
  
  "Jag såg det", flinade hon och tittade ändå åt andra hållet.
  
  Sam Cleave, journalistelit och framstående lokal kändis, har blivit en rodnande skolpojke. Trots sitt robusta utseende och orädda attityd, jämfört med Balmorals K-trupp, var han inget annat än en prepubertär altarpojke med ett komplex.
  
  "Töm dina fickor," flinade Seamus. Hans magra ansikte var krönt med en stickad keps, som han bar till sjöss under fiske, och hans andetag luktade tobak och ost, som kompletterades med flytande öl.
  
  Sam bet i kulan, annars hade han aldrig blivit accepterad i Balmoral Arms. Han lyfte på kilten och visade upp sin nakna utrustning för gruppen ruffiga som kallade puben hem. För ett ögonblick frös de av fördömande
  
  Sam gnällde, "Det är kallt, killar."
  
  "Synkligt - det är vad det är!" Seamus vrålade på skämt och ledde kören av kunder i ett öronbedövande jubel. De öppnade dörren till etablissemanget och lät Nina och de andra damerna komma in först innan de förde ut stilige Sam med en klapp på axeln. Nina ryckte till av pinsamheten han kände och blinkade, "Grattis på födelsedagen, Sam."
  
  "Ta," suckade han och accepterade glatt kyssen hon gav honom på hans högra öga. Det sistnämnda hade varit en ritual mellan dem redan innan de blev ex-älskare. Han höll ögonen stängda en stund efter att hon drog sig undan och njöt av minnena.
  
  "För guds skull, ge mannen en drink!" - skrek en av pubkunderna och pekade på Sam.
  
  "Jag antar att K-squad betyder att bära kilt?" Nina gissade och syftade på mängden av fuktiga skottar och deras olika tartaner.
  
  Sam tog en klunk av sin första Guinness. "Faktiskt, "K" står för handtag. Fråga inte."
  
  "Det är inte nödvändigt", svarade hon och satte halsen på en ölflaska mot sina rödbruna läppar.
  
  "Seamus är gammaldags, som ni märker," tillade Sam. "Han är en traditionalist. Inga underkläder under kilten."
  
  "Självklart", log hon. "Så, hur kallt är det?"
  
  Sam skrattade och ignorerade hennes retande. Han var i hemlighet glad över att Nina var med honom på hans födelsedag. Sam skulle aldrig erkänna det, men han var överlycklig över att hon hade överlevt de fruktansvärda skadorna hon ådrog sig under deras senaste expedition till Nya Zeeland. Om inte Perdues framsynthet skulle ha dött, och Sam visste inte om han någonsin skulle komma över döden av den andra kvinnan han älskade. Hon var honom mycket kär, även som platonisk vän. Åtminstone lät hon honom fortfarande flirta med henne, vilket höll hans hopp vid liv om en möjlig återfödelse i framtiden av vad de en gång hade.
  
  "Har du hört något från Purdue?" frågade han plötsligt, som om han försökte kringgå en obligatorisk fråga.
  
  "Han är fortfarande på sjukhuset," sa hon.
  
  "Jag trodde att doktor Lamar gav honom en ren räkning", rynkade Sam pannan.
  
  "Ja, det var han. Han tog tid att återhämta sig från grundläggande medicinsk behandling och går nu vidare till nästa steg, säger hon.
  
  "Nästa steg?" frågade Sam.
  
  "De förbereder honom för någon form av korrigerande operation," svarade hon. "Du kan inte skylla på mannen. Jag menar, det som hände honom lämnade några fula ärr. Och eftersom han har pengar..."
  
  "Jag håller med. Jag skulle göra detsamma", nickade Sam. "Jag säger dig, den här mannen är gjord av stål."
  
  "Varför säger du det?" Hon log.
  
  Sam ryckte på axlarna och andades ut och tänkte på deras gemensamma väns motståndskraft. "Vet inte. Jag tror att sår läker och plastikkirurgi återställer sig, men gud vilken psykisk ångest det var den dagen, Nina."
  
  "Du har för rätt, min älskade," svarade hon med samma oro. "Han skulle aldrig erkänna det, men jag tror att Perdues sinne måste uppleva outgrundliga mardrömmar på grund av vad som hände honom i den förlorade staden. Jesus."
  
  "Dö hårt, den jäveln," Sam skakade på huvudet i beundran för Perdue. Han höjde sin flaska och såg Nina i ögonen. "Förfölja ... må solen aldrig bränna honom, och må ormarna känna hans vrede."
  
  "Amen!" Nina ekade och klirrade på sin flaska med Sams. "För Purdue!"
  
  De flesta av den bråkiga publiken på Balmoral Arms hörde inte Sam och Ninas skål, men det var några som gjorde det - och visste innebörden av de valda fraserna. Utan att den firande duon visste om det, tittade en tyst figur på dem från bortre sidan av puben. Den kraftigt byggda mannen som tittade på dem drack kaffe, inte alkohol. Hans dolda ögon tittar i hemlighet på de två personer som det tog honom veckor att hitta. I kväll skulle allt förändras, tänkte han medan han såg dem skratta och dricka.
  
  Allt han behövde göra var att vänta tillräckligt länge på att deras dricksoffer effektivt skulle göra dem mindre uppmärksamma att reagera. Allt han behövde var fem minuter ensam med Sam Cleave. Innan han hann fråga när en sådan möjlighet skulle dyka upp reste sig Sam med svårighet från stolen.
  
  Det är roligt att den berömda undersökande journalisten tog tag i diskkanten, drog ner kilten, fruktade att hans skinkor skulle fastna i linsen på en av besökarnas mobiltelefoner. Till hans yttersta förvåning hade detta hänt tidigare när han fotograferades iklädd samma set på ett vingligt plastutställningsbord på Highland Festival för några år sedan. En oberäknelig gång och ett olyckligt sväng av kilten ledde snart till att han blev framröstad som sexigaste skotte av Women's Auxiliary Corps i Edinburgh 2012.
  
  Han kröp försiktigt mot de mörka dörrarna på höger sida av baren märkta "Kycklingar" och "Tuppar", tveksamt på väg mot motsvarande dörr när Nina tittade på honom med stor ro, redo att skynda honom till hjälp om han förväxlade de två könen i ett ögonblick av berusad semantik. I den bråkiga folkmassan gav den förhöjda volymen på fotbollen på den stora väggmonterade plattskärmen ett soundtrack av kultur och tradition, och Nina tog in allt. Efter sin vistelse på Nya Zeeland förra månaden, fann sig nostalgisk för Gamla Stan och tartans.
  
  Sam försvann in på rätt toalett och lämnade Nina att fokusera på sin single malt och de glada män och kvinnor runt omkring henne. Trots allt deras frenetiska skrik och knuffande var det en fridfull folkmassa som besökte Balmoral ikväll. I förvirringen av spillande öl och snubblande drickare, rörelsen av pilmotståndare och dansande damer, märkte Nina snabbt en anomali - en figur som satt ensam, nästan orörlig och tyst ensam. Det var ganska spännande hur malplacerad mannen såg ut, men Nina bestämde sig för att han förmodligen inte var där för att fira. Alla drack inte för att fira. Hon visste detta alltför väl. Varje gång hon förlorade någon som stod henne nära eller sörjde någon ånger från det förflutna, blev hon full. Den här främlingen verkade vara här av en annan anledning, för att dricka.
  
  Han verkade vänta på något. Detta var tillräckligt för att den sexiga historikern skulle hålla ögonen på honom. Hon såg honom i spegeln bakom baren medan hon smuttade på sin whisky. Det var nästan olycksbådande, så som han inte rörde sig, förutom att handen då och då höjdes för att dricka. Plötsligt reste han sig från stolen och Nina piggnade till. Hon tittade på hans förvånansvärt snabba rörelser och upptäckte sedan att han inte drack alkohol, utan irländskt iskaffe.
  
  "Åh, jag ser ett nyktert spöke", tänkte hon för sig själv och följde honom med blicken. Hon tog ett paket Marlboros ur sin läderväska och drog en cigarett ur kartongen. Mannen tittade åt henne, men Nina fortsatte att vara kvar i mörkret och tände en cigarett. Genom sina avsiktliga rökpuffar kunde hon titta på honom. Hon var tyst tacksam för att etablissemanget inte tillämpade röklagen, eftersom det var på mark som ägdes av David Perdue, rebellmiljardären hon dejtade.
  
  Föga anade hon att det senare var själva anledningen till att den här mannen hade bestämt sig för att besöka Balmoral Arms denna kväll. Att inte dricka och tydligen inte röka, främlingen hade ingen anledning att välja den här krogen, tyckte Nina. Detta gjorde henne misstänksam, men hon visste att hon tidigare hade varit överdrivet skyddande, till och med paranoid, så hon lämnade det ifred för nu och återgick till uppgiften.
  
  "Snälla en till, Rowan!" hon blinkade till en av bartendrarna, som genast efterkom.
  
  "Var är den där haggisen som var här med dig?" - han skämtade.
  
  "I träsket", flinade hon, "jag gör gud vet vad."
  
  Han skrattade när han hällde upp ännu en bärnstensfärgad napp till henne. Nina lutade sig fram för att tala så tyst som möjligt i en så bullrig miljö. Hon drog Rowans huvud mot sin mun och stack fingret i hans öra för att vara säker på att han kunde höra hennes ord. "Har du lagt märke till mannen som satt i hörnet där borta?" - frågade hon och nickade mot det tomma bordet med halvdrucket iskaffe. "Jag menar, vet du vem han är?"
  
  Rowan visste vem hon pratade om. Sådana fogliga karaktärer var lätta att upptäcka på Balmoral, men han hade ingen aning om vilka beskyddarna var. Han skakade på huvudet och fortsatte samtalet på samma sätt. "Jungfru?" - han skrek.
  
  Nina rynkade pannan åt epitetet. "Jag beställde jungfrudrinkar hela natten. Ingen alkohol. Han hade varit här i tre timmar när du och Sam dök upp, men han beställde bara en iskaffe och en smörgås. Har aldrig pratat om någonting, vet du?"
  
  "Åh, okej," hon accepterade Rowans information och höjde sitt glas för att avfärda honom med ett leende. "Ta."
  
  Det var ett tag sedan Sam var på toaletten och vid det här laget började hon känna en antydan till obehag. Dessutom hade främlingen följt Sam till herrrummet, och även han var fortfarande försvunnen från huvudrummet. Det var något hon inte gillade. Hon kunde inte låta bli, men hon var bara en av dem som inte kunde släppa något när det väl störde henne.
  
  "Vart är du på väg, Dr Gould? Du vet att det du hittar där inte kan vara bra, va?" vrålade Seamus. Hans grupp brast ut i skratt och skrik i trots, vilket bara fick historikern att le. "Jag visste inte att du var en sådan läkare!" Mitt i deras skrik av munterhet knackade Nina på dörren till herrrummet och lutade sitt huvud mot dörren för att bättre höra något svar.
  
  "Sam?" - utbrast hon. "Sam, är du okej där?"
  
  Inuti kunde hon höra mäns röster i livliga samtal, men det var omöjligt att urskilja om någon av dem tillhörde Sam. "Sam?" hon fortsatte att trakassera de boende genom att knacka på. Bråket förvandlades till ett kraftigt brak på andra sidan dörren, men hon vågade inte gå in.
  
  "Fan", flinade hon. "Det kan vara vem som helst, Nina, så kom inte in och låt dig luras!" Medan hon väntade knackade hennes högklackade stövlar otåligt i golvet, men ändå kom ingen ut genom Tuppdörren. Genast hördes ytterligare ett kraftigt ljud på toaletten, som lät ganska allvarligt. Det var så högt att till och med den vilda folkmassan lade märke till det, något som dämpade deras samtal.
  
  Porslinen krossades och något stort och tungt träffade insidan av dörren och träffade Ninas miniatyrskalle hårt.
  
  "Gode Gud! Vad fan är det som händer där? hon skrek argt, men var också rädd för Sam. Det hade inte ens gått en sekund innan han ryckte upp dörren och sprang rakt in i Nina. Kraften slog henne från fötterna, men Sam fångade henne i tid.
  
  "Låt oss gå, Nina! Snabb! Låt oss komma iväg härifrån! Så Nina! Nu!" dundrade han och drog henne i handleden över den fullsatta puben. Innan någon hann fråga försvann födelsedagsbarnet och hans vän in i den kalla skotska natten.
  
  
  3
  Vattenkrasse och smärta
  
  
  När Perdue kämpade för att öppna ögonen kände han sig som ett livlöst stycke vägkadaver.
  
  "Tja, god morgon, Mr. Perdue," hörde han, men kunde inte lokalisera den vänliga kvinnliga rösten. "Hur mår du, sir?"
  
  "Jag känner mig lite illamående, tack. Kan jag få lite vatten tack?" - ville han säga, men vad Perdue blev upprörd över att höra från sina egna läppar var en begäran som bättre lämnades bakom bordellens dörrar. Sjuksköterskan försökte desperat att inte skratta, men även hon överraskade sig själv med ett fniss som omedelbart förstörde hennes professionella beteende och hon satte sig på huk och täckte munnen med båda händerna.
  
  "Herregud, herr Perdue, jag ber om ursäkt!" mumlade hon och täckte ansiktet med händerna, men hennes patient såg tydligt mer skamsen ut över sitt beteende än hon någonsin kunde. Hans ljusblå ögon såg på henne med fasa. "Nej, snälla," han uppskattade precisionen i ljudet av hans avsiktliga ord, "Ursäkta mig. Jag försäkrar dig att det var en krypterad sändning." Till sist vågade Perdue le, fastän det var mer som en grimas.
  
  "Jag vet, Mr. Perdue," erkände den snälla, grönögda blondinen och hjälpte honom sitta upp precis tillräckligt för att ta en klunk vatten. "Skulle det hjälpa att säga till dig att låta dig veta att jag har hört mycket, mycket värre och mycket mer förvirrande än så här?"
  
  Perdue blöt sin strupe med rent, kallt vatten och svarade: "Skulle du tro att det inte skulle ge mig tröst att veta detta? Jag sa fortfarande det jag sa, även om andra gjorde sig dumma också." Han brast ut i skratt. "Det var ganska obscent, eller hur?"
  
  Sjuksköterskan Madison, med sitt namn skrivet på sin namnskylt, fnissade hjärtligt. Det var ett äkta fniss av glädje, inte något hon fejkade för att få honom att må bättre. "Ja, herr Perdue, det var utmärkt inriktat."
  
  Dörren till Purdues privata kontor öppnades och Dr Patel kikade ut.
  
  "Det ser ut som att du har det bra, Mr. Perdue," log han och höjde på ett ögonbryn. "När du vaknade?"
  
  "Jag vaknade faktiskt för ett tag sedan och kände mig ganska energisk," log Perdue mot sjuksköterskan Madison igen för att upprepa deras privata skämt. Hon knep ihop läpparna för att undertrycka ett fniss och överlämnade brädan till doktorn.
  
  "Jag kommer genast tillbaka med frukost, sir," informerade hon båda herrarna innan hon lämnade rummet.
  
  Perdue drog upp näsan och viskade: "Dr Patel, jag vill helst inte äta just nu, om du inte har något emot det. Jag tror att drogerna gör mig illamående ett tag till."
  
  "Jag är rädd att jag skulle behöva insistera, Mr. Perdue," insisterade Dr. Patel. "Du har redan blivit sövd i mer än en dag, och din kropp behöver lite hydrering och näring innan vi fortsätter med nästa behandling."
  
  "Varför var jag påverkad så länge?" - frågade Perdue direkt.
  
  "Faktiskt," sa doktorn under hans andetag och såg väldigt orolig ut, "har vi ingen aning. Dina vitala tecken var tillfredsställande, till och med bra, men du verkade fortsätta sova så att säga. Vanligtvis är denna typ av operation inte alltför farlig, framgångsfrekvensen är 98 %, och de flesta patienter vaknar ungefär tre timmar efter."
  
  "Men det tog mig ytterligare en dag, ge eller ta, att komma ur mitt lugna tillstånd?" Perdue rynkade pannan när han försökte sätta sig upp ordentligt på den hårda madrassen som kramade om hans skinkor obehagligt. "Varför behövde detta hända?"
  
  Dr Patel ryckte på axlarna. "Titta, alla är olika. Kan vara vad som helst. Det kunde ha varit ingenting. Du kanske är trött och har bestämt dig för att ta en timeout." Den bangladeshiske läkaren suckade, "Gud vet, baserat på din incidentrapport tror jag att din kropp har bestämt att det räcker för idag - och det av jävla goda skäl!"
  
  Perdue tog en stund att överväga plastikkirurgens uttalande. För första gången sedan sin prövning och efterföljande sjukhusvistelse på ett privat sjukhus i Hampshire, tänkte den hänsynslösa och rike upptäcktsresanden lite på sina vedermödor i Nya Zeeland. I sanning hade det ännu inte sjunkit in i hans sinne hur fruktansvärd hans upplevelse det hade varit. Uppenbarligen klarade Perdues sinne traumat av en fördröjd känsla av okunnighet. Jag kommer att tycka synd om mig själv senare.
  
  Han bytte ämne och vände sig till Dr Patel. "Ska jag äta? Kan jag bara få en vattnig soppa eller något?"
  
  "Du måste vara en tankeläsare, Mr. Perdue," anmärkte syster Madison när hon rullade in en silverkärra i rummet. På den satt en mugg te, ett högt glas vatten och en tallrik vattenkrassesoppa, som doftade underbart i denna sterila miljö. "Om soppan, inte vattnigheten," tillade hon.
  
  "Det ser ganska bra ut," erkände Perdue, "men ärligt talat kan jag inte."
  
  "Jag är rädd att det här är läkares order, Mr. Perdue. Äter du bara några skedar?" övertalade hon. "Så länge du bara har något skulle vi vara tacksamma."
  
  "Precis", log Dr. Patel. "Försök bara, herr Perdue. Som jag är säker på att du skulle uppskatta kan vi inte fortsätta att behandla dig på fastande mage. Läkemedlet kommer att skada din kropp."
  
  "Okej," instämde Perdue motvilligt. Den krämig gröna skålen framför honom luktade himmel, men allt hans kropp ville ha var vatten. Han förstod förstås varför han behövde äta och så tog han skeden och ansträngde sig. Låg under den kalla filten i sin sjukhussäng kände han då och då hur den tjocka stoppningen lades på hans ben. Under bandaget sved det som ett körsbär från en cigarett som stoppades ut på ett blåmärke, men han behöll sin position. Han var trots allt en av de stora aktieägarna i denna klinik - Salisbury Private Health Care - och Perdue ville inte se ut som en svagling inför just den personal han var ansvarig för att anställa.
  
  Han slöt ögonen mot smärtan, lyfte skeden till sina läppar och njöt av den kulinariska skickligheten på det privata sjukhus som han skulle kalla hem för en tid framöver. Men den läckra smaken av maten distraherade honom inte från den märkliga föraning han kände. Han kunde inte låta bli att tänka på hur hans underkropp såg ut under stoppningen av gasväv och tejp.
  
  Efter att ha skrivit på Purdues sista bedömning av vitala tecken efter operationen, skrev Dr. Patel sjuksköterskan Madisons recept för följande vecka. Hon öppnade persiennerna i Perdues rum och han insåg till slut att han var på tredje våningen från trädgården på innergården.
  
  "Är jag inte på första våningen?" frågade han ganska nervöst.
  
  "Nej", sjöng hon och såg förbryllad ut. "Varför? Spelar det någon roll?
  
  "Jag antar inte," svarade han och såg fortfarande lite förbryllad ut.
  
  Hennes tonfall var något bekymrat. "Har du höjdskräck, herr Perdue?"
  
  "Nej, jag har inga fobier, som sådan, min kära," förklarade han. "Faktiskt kan jag inte säga exakt vad det handlar om. Jag kanske bara blev förvånad över att jag inte såg trädgården när du drog ner persiennerna."
  
  "Om vi hade vetat att detta var viktigt för dig, jag försäkrar dig, skulle vi ha placerat dig på första våningen, sir," sa hon. "Ska jag fråga doktorn om vi kan flytta dig?"
  
  "Nej, nej, snälla," protesterade Perdue mjukt. "Jag ska inte överkomplicera landskapet. Allt jag vill veta är vad som händer härnäst. Förresten, när ska du byta bandage på mina ben?"
  
  Sjuksköterskan Madisons ljusgröna klänning tittade ner på sin patient med medkänsla. Hon sa mjukt: "Oroa dig inte för det, herr Perdue. Titta, du har haft några otäcka problem med den fruktansvärda... - hon pausade respektfullt och försökte desperat mildra slaget -... erfarenheten som du har haft. Men oroa dig inte, Mr. Perdue, du kommer att upptäcka att Dr. Patels erfarenhet är oöverträffad. Du vet, oavsett din bedömning av denna korrigerande operation, sir, jag är säker på att du kommer att bli imponerad."
  
  Hon gav Perdue ett uppriktigt leende som uppnådde sitt syfte att lugna honom.
  
  "Tack", nickade han och ett lätt leende rörde vid hans läppar. "Och kommer jag att kunna utvärdera arbetet inom en snar framtid?"
  
  Den lilla inramade sköterskan med en vänlig röst samlade den tomma vattenkannan och glaset och gick mot dörren, bara för att återvända snart. När hon öppnade dörren för att gå ut tittade hon tillbaka på honom och pekade på soppan. "Men först efter att du har gjort en bra buckla i den här skålen, herr."
  
  Perdue gjorde sitt bästa för att få det efterföljande skrattet att passera smärtfritt, även om ansträngningen var förgäves. Ett tunt stygn sträcktes över hans noggrant sydda hud, där saknad vävnad ersattes. Perdue ansträngde sig för att äta så mycket av soppan som möjligt, även om den vid det här laget hade svalnat och förvandlats till en degig maträtt med en krispig skorpa - inte precis den typ av mat som miljardärer brukar nöja sig med. Å andra sidan var Perdue alltför tacksam för att han överhuvudtaget hade överlevt den förlorade stadens monstruösa invånare, och han tänkte inte klaga på den kalla buljongen.
  
  "Gjord?" Han hörde.
  
  Sjuksköterskan Madison kom in, beväpnad med verktyg för att rengöra sin patients sår och ett nytt bandage för att täcka stygnen efteråt. Perdue visste inte vad han skulle göra med denna uppenbarelse. Han kände inte den minsta antydan till rädsla eller skygghet, men tanken på vad odjuret i den förlorade stadens labyrint skulle göra med honom fick honom att känna sig illa till mods. Perdue vågade förstås inte visa några tecken på att någon var nära att få en panikattack.
  
  "Det här kommer att göra lite ont, men jag ska försöka göra det så smärtfritt som möjligt," sa hon till honom utan att titta på honom. Perdue var tacksam eftersom han inbillade sig att ansiktsuttrycket just nu inte var trevligt. "Det kommer att bli lite sveda," fortsatte hon och steriliserade sitt känsliga instrument för att lossa kanterna på bandaget, "men jag skulle kunna ge dig en aktuell salva om du tycker att det är för jobbigt."
  
  "Nej, tack" skrattade han lätt. "Gör det bara så kommer jag att övervinna svårigheterna."
  
  Hon såg upp ett ögonblick och gav honom ett leende, som om hon godkände hans mod. Det var ingen svår uppgift, men hon förstod i hemlighet farorna med traumatiska minnen och den oro de kunde orsaka. Även om ingen av detaljerna i attacken mot David Perdue någonsin avslöjades för henne, hade sjuksköterskan Madison tyvärr tidigare stött på tragedier av denna intensitet. Hon visste hur det var att bli lemlästad, även där ingen kunde se. Minnet av prövningen lämnade aldrig sina offer, visste hon. Kanske var det därför hon kände sådan sympati för den rika forskaren på ett personligt plan.
  
  Andan hamnade i halsen och han stängde ögonen när hon skalade bort det första tjocka lagret av gips. Det gav ett illamående ljud som fick Perdue att krypa, men han var ännu inte redo att stilla sin nyfikenhet genom att öppna ögonen. Hon stannade. "Det här är okej? Vill du att jag ska köra långsammare?"
  
  Han ryckte till: "Nej, nej, skynda dig bara. Gör det bara snabbt, men ge mig tid att hämta andan däremellan."
  
  Utan att säga ett ord som svar slet syster Madison plötsligt av bandaget med ett ryck. Perdue skrek av ångest och kvävdes av hans ögonblickliga flykt.
  
  "Ji-zuss Charist!" skrek han med vidöppna ögon i chock. Hans bröst höjde snabbt när hans sinne bearbetade det plågsamma helvetet i ett lokaliserat hudområde.
  
  "Förlåt, Mr. Perdue," bad hon uppriktigt om ursäkt. "Du sa att jag bara skulle gå vidare och göra klart det här."
  
  "Jag-jag vet w-w-vad jag sa," mumlade han och återfick lätt sin förmåga att andas. Han förväntade sig aldrig att det skulle vara som att bli torterad under ett förhör eller att få spikar utdragna. "Du har rätt. Jag sa verkligen det. Herregud, det dödade mig nästan."
  
  Men vad Perdue aldrig förväntade sig var vad han skulle se när han tittade på sina sår.
  
  
  4
  Fenomenet död relativitetsteori
  
  
  Sam försökte skynda sig att öppna sin bildörr medan Nina väsnade vilt bredvid honom. Vid det här laget insåg hon att det var meningslöst att fråga sin gamla kamrat om någonting medan han var fokuserad på allvarliga saker, så hon valde att ta ett andetag och hålla tungan. Natten var frostig för den här tiden på året, och hans ben, som kände vindens bitande kyla, kröp ihop under kilten, och hans armar var också domna. Från krogens sida utanför etablissemanget hördes röster, liknande skriken från jägare som var redo att rusa i en rävs fotspår.
  
  "För Guds skull!" väste Sam i mörkret när spetsen på nyckeln fortsatte att skrapa i låset, utan att kunna hitta en väg ut. Nina tittade tillbaka på de mörka gestalterna. De flyttade inte bort från byggnaden, men hon kunde urskilja ett argument.
  
  "Sam," viskade hon och andades snabbt, "kan jag hjälpa dig?"
  
  "Han kommer att komma? Kommer han redan?" - frågade han enträget.
  
  Fortfarande förbryllad över Sams flykt svarade hon: "Vem? Jag behöver veta vem jag ska se upp för, men jag kan säga att ingen tittar på oss ännu."
  
  "Th-that... that fu..." stammade han, "den jävla killen som attackerade mig."
  
  Hennes stora mörka ögon skannade området, men så långt Nina kunde se var det ingen rörelse mellan slagsmålet utanför krogen och Sams vrak. Dörren öppnades innan Nina kunde komma på vem Sam menade och hon kände hur hans hand tog tag i hennes arm. Han kastade in henne i bilen så försiktigt han kunde och knuffade efter henne.
  
  "Herregud, Sam! Din manuella växling är ett helvete på mina fötter! "- klagade hon och kämpade för att komma in i passagerarsätet. Normalt sett skulle Sam ha något slags skämt om den dubbelsinnade hon sa, men han hade inte tid för humor just nu. Nina gnuggade sig över låren och undrade fortfarande vad allt tjafs handlade om när Sam startade bilen. Att utföra sin rutin att låsa dörren kom precis i tid eftersom, inte tidigare, en hög smäll på fönstret fick Nina att skrika av skräck.
  
  "Min Gud!" - skrek hon vid åsynen av en tefatögd man i kappa som plötsligt dök upp från ingenstans.
  
  "Jävel!" Sam rykte, flyttade spaken först och accelererade bilen.
  
  Mannen utanför Ninas dörr skrek ursinnigt mot henne och kastade snabba slag mot fönstret. När Sam förberedde sig för att snabba upp, saktade tiden ner för Nina. Hon såg försiktigt på mannen, vars ansikte var förvrängt av spänning, och kände genast igen honom.
  
  "Jungfru," mumlade hon förvånat.
  
  När bilen körde ut från sin parkeringsplats ropade mannen något till dem genom de röda bromsljusen, men Nina var för chockad för att uppmärksamma vad han sa. Hon väntade med öppen mun på den korrekta förklaringen som Sam kunde ge, men hennes sinne var rörigt. Vid den sena timmen sprang de två röda ljus längs huvudgatan i Glenrothes, på väg söderut mot North Queensferry.
  
  "Vad du sa?" - Sam frågade Nina när de äntligen körde ut på stora vägen.
  
  "Ungefär?" frågade hon, så överväldigad av det hela att hon glömde det mesta hon pratade om. "Åh, mannen vid dörren? Är det här kili du flyr ifrån?"
  
  "Ja", svarade Sam. "Vad kallade du honom där?"
  
  "Åh, heliga jungfru," sa hon. "Såg på honom på krogen medan du var på heden och jag märkte att han inte drack alkohol. Så alla hans drinkar..."
  
  "Jungfrur," föreslog Sam. "Jag förstår. Jag förstår." Hans ansikte var rodnat och ögonen var fortfarande vilda, men han höll blicken på den slingrande vägen med sina helljus. "Jag måste verkligen köpa en bil med centrallås."
  
  "No shit", höll hon med och stoppade in håret under en stickad keps. "Jag skulle ha trott att det här skulle ha blivit uppenbart för dig vid det här laget, särskilt i den verksamhet du är i. Att få din röv jagad och trakasserad så ofta skulle kräva bättre transport."
  
  "Jag gillar min bil," mumlade han.
  
  "Det här ser ut som ett misstag, Sam, och du är rik nog att ha råd med något som passar dina behov," predikade hon. "Som en tank."
  
  "Sa han något för dig?" frågade Sam henne.
  
  "Nej, men jag såg honom gå in på toaletten efter dig. Jag tänkte bara ingenting på det. Varför? Sa han något till dig där eller attackerade han dig bara?" frågade Nina och tog en stund på att borsta de svarta locken bakom örat för att få bort håret ur ansiktet. "Herregud, du ser ut som om du sett en död släkting eller något."
  
  Sam tittade på henne. "Varför säger du det?"
  
  "Det är bara ett sätt att uttrycka mig själv," försvarade Nina sig. "Om han inte var din avlidne släkting."
  
  "Var inte dum", skrattade Sam.
  
  Det gick upp för Nina att hennes följeslagare inte exakt följde trafikreglerna, med tanke på att han hade en miljon liter ren whisky i ådrorna och en dos chock för gott. Hon förde försiktigt sin hand från hans hår till hans axel för att inte skrämma honom. "Tror du inte att det är bättre för mig att köra?"
  
  "Du känner inte till min bil. Det finns... knep i det", protesterade Sam.
  
  "Inte mer än du har, och jag kan ta dig helt bra," log hon. "Låt oss göra nu. Om polisen stoppar dig, kommer du att vara i djup skit, och vi behöver inte en annan sur smak från den här kvällen, hör du?"
  
  Hennes övertalning var framgångsrik. Med en stilla suck av kapitulation svängde han av vägen och bytte plats med Nina. Fortfarande skakad över vad som hade hänt, kammade Sam den mörka vägen efter tecken på jakt, men var lättad över att konstatera att det inte fanns något hot. Trots att Sam var full fick han inte mycket sömn på vägen hem.
  
  "Du vet, mitt hjärta bultar fortfarande," sa han till Nina.
  
  "Ja, min också. Har du ingen aning om vem han var?" - hon frågade.
  
  "Han såg ut som någon jag kände en gång, men jag kan inte säga exakt vem", erkände Sam. Hans ord var lika förvirrade som de känslor som överväldigade honom. Han förde fingrarna genom håret och drog försiktigt handen över ansiktet innan han tittade tillbaka på Nina. "Jag trodde att han skulle döda mig. Han gjorde inget utfall eller så, men han muttrade något och knuffade mig, så jag blev arg. Bastarden brydde sig inte om att säga ett enkelt "hej" eller så, så jag tog det som en uppmuntran att slåss eller tänkte att han kanske försökte trycka in mig i skiten, vet du? "
  
  "Det är vettigt", instämde hon och höll noga koll på vägen framför och bakom dem. "Vad muttrade han egentligen? Det här kan ge dig en aning om vem han var eller vad han var där för."
  
  Sam mindes en vag incident, men inget specifikt kom att tänka på.
  
  "Jag har ingen aning", svarade han. "Återigen, jag är ljusår ifrån någon övertygande tanke just nu. Kanske tvättade whiskyn bort mitt minne eller något, för det jag minns ser ut som en Dali-målning i verkligheten. Det är bara det att allt", rapade han och gjorde en droppande gest med händerna, "är utsmetad och blandad med för många färger."
  
  "Det låter som de flesta av dina födelsedagar", anmärkte hon och försökte inte le. "Oroa dig inte, älskling. Snart kommer du att kunna sova bort allt. Imorgon kommer du att minnas den här skiten bättre. Dessutom finns det en god chans att Rowan kan berätta lite mer om din förövare, eftersom han har betjänat honom hela kvällen."
  
  Sams berusade huvud vände sig för att stirra på henne och lutade vantro åt sidan. "Min förövare? Gud, jag är säker på att han var tillgiven för jag minns inte att han slog på mig. Och...vem fan är Rowan?"
  
  Nina himlade med ögonen. "Herregud, Sam, du är journalist. Du kan anta att du vet att termen har använts i århundraden för att referera till någon som tjatar eller irriterar. Det är inte ett hårt substantiv som våldtäktsman eller våldtäktsman. Och Rowan är bartender på Balmoral."
  
  "Åh," sjöng Sam medan hans ögonlock föll. "Ja, då, ja, den där babblande idioten irriterade mig i helvete. Jag säger er, jag har inte känt mig så peppad på länge."
  
  "Okej, okej, lägg sarkasmen åt sidan. Sluta vara dum och vakna. Vi är nästan hemma hos dig", instruerade hon när de körde genom Turnhouse Golf Course.
  
  "Blir du över natten?" han frågade.
  
  "Ja, men du går direkt och lägger dig, födelsedagsbarn," sa hon strängt.
  
  "Jag vet att vi är det. Och om du följer med oss kommer vi att visa dig vad som bor i republiken Tartan", meddelade han och log mot henne i ljuset av de förbigående gula ljusen som kantar vägen.
  
  Nina suckade och himlade med ögonen. "Snacka om att se gamla vänners spöken", mumlade hon när de svängde in på gatan där Sam bodde. Han sa ingenting. Sams dimmiga sinne var på autopilot när han vaggade i tysthet genom bilens hörn medan avlägsna tankar fortsatte att skjuta främlingens suddiga ansikte i herrrummet ur hans minne.
  
  Sam var inte mycket av en börda när Nina lade sitt huvud på den fluffade kudden i hans sovrum. Det var en välkommen förändring från hans långrandiga protester, men hon visste att kvällens sura händelse, tillsammans med den förbittrade irländarens drickande, måste ha tagit ut sin rätt på hennes väns uppträdande. Han var utmattad, och hur trött hans kropp än var, kämpade hans sinne mot vila. Hon kunde se det i hans ögonrörelse bakom hans slutna ögonlock.
  
  "Sov gott, pojke", viskade hon. Hon kysste Sam på kinden, drog upp filten och stoppade in kanten av hans fleecefilt under hans axel. Svaga ljusglimtar lyste upp de halvt fördragna gardinerna när Nina släckte Sams sänglampa.
  
  Hon lämnade honom i nöjd upphetsning och gick in i vardagsrummet, där hans älskade katt låg och slappade på spiselkransen.
  
  "Hej Bruich," viskade hon och kände sig helt tom. "Vill du hålla mig varm ikväll?" Katten gjorde inget annat än att kika genom sina ögonlocks slitsar för att studera hennes avsikter innan den lugnt slumrade till när åskan rullade över Edinburgh. "Nej", ryckte hon på axlarna. "Jag hade kanske accepterat din lärares erbjudande om jag visste att du skulle försumma mig. Ni jäkla män är alla likadana."
  
  Nina slog sig ner i soffan och slog på tv:n, inte så mycket för underhållning som för sällskap. Snuttar av nattens händelser blinkade genom hennes sinne, men hon var för trött för att granska för mycket av det. Allt hon visste var att hon var orolig över ljudet som jungfrun gjorde när han slog hennes bilruta innan Sam körde iväg. Det var som en gäspning i slow motion som spelades upp i slow motion; ett fruktansvärt, hemskt ljud som hon inte kunde glömma.
  
  Något fångade hennes uppmärksamhet på skärmen. Det var en av parkerna i hennes hemstad Oban i nordvästra Skottland. Utanför öste regnet ner för att skölja bort Sam Cleaves födelsedag och meddela att en ny dag börjar.
  
  Klockan två på morgonen.
  
  "Åh, vi är på nyheterna igen," sa hon och höjde volymen över ljudet av regnet. "Även om det inte är särskilt spännande." Det fanns inget allvarligt i nyhetsrapporten annat än att den nyvalda borgmästaren i Oban var på väg till ett nationellt möte med hög prioritet och stort förtroende. "Förtroende, för fan", flinade Nina och tände en Marlboro. "Bara ett fint namn för ett hemligt nödskyddsprotokoll, hej, dina jäklar?" Med sin karaktäristiska cynism försökte Nina förstå hur en enkel borgmästare kunde anses viktig nog att bjudas in till ett så högt möte. Det var konstigt, men Ninas sandiga ögon orkade inte längre med TV:ns blå ljus och hon somnade till ljudet av regnet och det osammanhängande, blekande pladderet från Channel 8-reportern.
  
  
  5
  En annan sjuksköterska
  
  
  I morgonljuset som kom genom Perdues fönster såg hans sår mycket mindre groteska ut än de hade föregående eftermiddag när sjuksköterskan Madison hade rengjort dem. Han gömde sin första chock vid åsynen av de ljusblå slitsarna, men han kunde knappast hävda att läkarnas arbete vid Salisbury Clinic var på topp. Med tanke på den förödande skadan på hans underkropp i djupet av den förlorade staden, hade den korrigerande operationen gått strålande.
  
  "Ser bättre ut än jag trodde," sa han till sköterskan när hon tog bort bandaget. "Å andra sidan, jag kanske bara återhämtar mig bra?"
  
  Sköterskan, en ung dam vars sängläge var lite mindre personligt, log tveksamt mot honom. Perdue insåg att hon inte delade sjuksköterskan Madisons sinne för humor, men hon var åtminstone vänlig. Hon verkade ganska obekväm runt honom, men han kunde inte förstå varför. Att vara den han var frågade den extroverta miljardären helt enkelt.
  
  "Är du allergisk?" - han skämtade.
  
  "Nej, herr Perdue?" - svarade hon försiktigt. "För vad?"
  
  "För mig", log han.
  
  Ett kort ögonblick dök det gamla "jagade hjortens"-uttrycket upp i hennes ansikte, men hans leende befriade henne snart från hennes förvirring. Hon log genast mot honom. "Hmm, nej, jag är inte sådan. De testade mig och fann att jag faktiskt är immun mot dig."
  
  "Ha!" - utbrast han och försökte ignorera den välbekanta brännande känslan från stygnspänningen på huden. "Du verkar ovillig att prata mycket, så jag drog slutsatsen att det måste finnas någon medicinsk anledning till det."
  
  Sköterskan tog ett djupt, utdraget andetag innan hon svarade. "Detta är en personlig fråga, Mr. Perdue. Försök att inte ta min stela professionalism till hjärtat. Det är bara mitt sätt. Alla patienter är kära för mig, men jag försöker att inte bli personligen fäst vid dem."
  
  "Dålig erfarenhet?" han frågade.
  
  "Hospice", svarade hon. "Att se patienter ta slut efter att jag hade kommit nära dem var bara för mycket för mig."
  
  "Fy fan, jag hoppas att du inte menar att jag ska dö," mumlade han med uppspärrade ögon.
  
  "Nej, naturligtvis, det var inte vad jag menade", förnekade hon snabbt sitt uttalande. "Jag är säker på att det kom ut fel. Vissa av oss är helt enkelt inte särskilt sociala människor. Jag blev sjuksköterska för att hjälpa människor, inte för att gå med i en familj, om det inte är för snålt av mig att säga."
  
  Perdue förstår. "Jag förstår. Folk tror att eftersom jag är rik och en vetenskaplig kändis och sånt, gillar jag att gå med i organisationer och träffa viktiga människor." Han skakade på huvudet. "Hela den här tiden vill jag bara jobba på mina uppfinningar och hitta tysta förebud från historien som hjälper till att klargöra några återkommande fenomen i våra epoker, vet du? Bara för att vi är där ute och uppnår stora segrar i de världsliga saker som verkligen betyder något, tror folk automatiskt att vi gör det för äran."
  
  Hon nickade och ryckte till när hon tog bort det sista bandaget som fick Perdue att flämta. "Alltför sant, sir."
  
  "Snälla, kalla mig David," stönade han medan den kalla vätskan slickade det sydda snittet på hans högra quad-muskel. Hans hand tog instinktivt tag i hennes arm, men han stoppade hennes rörelse i luften. "Gud, det här är en fruktansvärd känsla. Kallt vatten på dött kött, vet du?"
  
  "Jag vet, jag minns när jag opererades med rotatorcuff," sympatiserade hon. "Oroa dig inte, vi är nästan klara."
  
  En snabb knackning på dörren meddelade att Dr. Patels besökte. Han såg trött ut, men på högt humör. "God morgon, glada människor. Hur mår vi alla idag?"
  
  Sjuksköterskan log bara och koncentrerade sig på sitt arbete. Perdue var tvungen att vänta på att hans andning skulle komma tillbaka innan han kunde försöka svara, men läkaren fortsatte att studera diagrammet utan att tveka. Hans patient studerade hans ansikte medan han läste de senaste resultaten och läste en tom åsikt.
  
  "Vad är det, doktorn?" Perdue rynkade pannan. "Jag tror att mina sår redan ser bättre ut, eller hur?"
  
  "Överskatta inte allt, David," skrattade Dr Patel. "Du mår bra och allt ser bra ut. Har precis haft en lång operation över natten som i stort sett tog allt ur mig."
  
  "Har patienten klarat sig?" Perdue skämtade och hoppades att han inte var för okänslig.
  
  Dr Patel gav honom en hånfull blick, full av nöjen. "Nej, faktiskt, hon dog av ett akut behov av att ha bröst större än sin mans älskarinna." Innan Perdue hann behandla det suckade doktorn. "Silikonet har sipprat in i vävnaden eftersom några av mina patienter," han tittade varnande på Perdue, "inte följer uppföljningsförloppet av behandlingen och slutar med att bära sämre."
  
  "Subtil," sa Perdue. "Men jag gjorde ingenting för att äventyra ditt jobb."
  
  "En bra man", sa Dr. Patel. "Så idag börjar vi laserbehandlingen bara för att lossa mycket av den hårda vävnaden runt snitten och lindra spänningen på nerverna."
  
  Sjuksköterskan lämnade rummet en stund för att låta läkaren prata med Perdue.
  
  "Vi använder IR425," skröt Dr. Patel, och det med rätta. Perdue var en uppfinnare av elementär teknologi och producerade den första raden av terapeutiska instrument. Nu var det dags för skaparen att dra nytta av sitt eget arbete, och Perdue var glad över att se dess effektivitet från första hand. Dr Patel log stolt. "Den senaste prototypen överträffade våra förväntningar, David. Du kanske borde använda din hjärna för att föra Storbritannien framåt inom medicinteknisk industri.
  
  Perdue skrattade. "Om jag bara hade tid, min kära vän, skulle jag anta utmaningen med värdighet. Tyvärr finns det för många saker att packa upp."
  
  Dr. Patel såg plötsligt mer allvarlig och orolig ut. "Som de giftiga boakonstriktorerna skapade av nazisterna?"
  
  Han ville göra intryck med detta uttalande och av Perdues reaktion att döma lyckades han. Hans envisa patient bleknade lätt vid minnet av den monstruösa ormen som till hälften hade svalt honom innan Sam Cleave räddade honom. Dr. Patel gjorde en paus för att låta Perdue minnas de fruktansvärda minnena, för att försäkra sig om att han fortfarande förstod hur lyckligt lottad han var som kunde andas.
  
  "Ta inte något för givet, det är allt jag har att säga," rådde doktorn försiktigt. "Titta, jag förstår din fria själ och medfödda lust att utforska, David. Försök bara hålla saker i perspektiv. Jag har arbetat med och för dig ett tag nu, och jag måste säga att din hänsynslösa känsla för äventyr... eller kunskap... är beundransvärd. Allt jag ber om är att du tittar på din dödlighet. Genier som ditt är ganska sällsynta i den här världen. Människor som du är pionjärer, föregångare till framsteg. Snälla dö inte".
  
  Perdue kunde inte låta bli att le åt det. "Vapen är lika viktiga som verktyg som läker skada, Harun. Det kanske inte verkar så för vissa i den medicinska världen, men vi kan inte gå obeväpnade mot fienden."
  
  "Tja, om det inte fanns några vapen i världen, skulle vi aldrig ha haft dödsfall till att börja med, och inga fiender som försökte döda oss", svarade Dr. Patel något likgiltigt.
  
  "Den här debatten kommer att hamna i låsning inom några minuter, och du vet det," lovade Perdue. "Utan förstörelse och stympning skulle du inte ha ett jobb, gamle tupp."
  
  "Läkare tar på sig ett brett spektrum av roller; inte bara läka sår och ta bort kulor, David. Det kommer alltid att finnas förlossningar, hjärtinfarkter, blindtarmsinflammation och så vidare, som gör att vi kan arbeta, även utan krig och hemliga arsenaler i världen", svarade doktorn, men Perdue stödde sin argumentation med ett enkelt svar. "Och det kommer alltid att finnas hot mot de oskyldiga, även utan krig och hemliga arsenaler. Det är bättre att ha militär skicklighet i tider av fred än att möta förslavning och utrotning på grund av din adel, Harun."
  
  Läkaren andades ut och lade händerna på hans höfter. "Jag förstår, ja. Ett dödläge har nåtts."
  
  Perdue ville ändå inte fortsätta på den där dystra tonen, så han bytte ämne till vad han ville fråga plastikkirurgen. "Säg mig, Harun, vad gör den här sjuksköterskan?"
  
  "Vad har du i åtanke?" frågade doktor Patel och undersökte noggrant Perdues ärr.
  
  "Hon är väldigt obekväm runt mig, men jag tror inte att hon bara är en introvert," förklarade Perdue nyfiket. "Det är något mer med hennes interaktioner."
  
  "Jag vet," mumlade Dr Patel och lyfte Perdues ben för att undersöka det motsatta såret, som rann ovanför knät på insidan av vaden. "Herregud, det här är det värsta klippet någonsin. Du vet, jag tillbringade timmar med att ingjuta det här."
  
  "Mycket bra. Arbetet är fantastiskt. Så vad betyder "du vet"? Sa hon något? frågade han doktorn. "Vem är hon?"
  
  Dr Patel såg lite irriterad ut över det ständiga avbrottet. Ändå bestämde han sig för att berätta för Perdue vad han ville veta, om så bara för att hindra forskaren från att bete sig som en kärlekslysten skolpojke som behöver tröst för att bli övergiven.
  
  "Lilith Hearst. Hon är förtjust i dig, David, men inte på det sätt du tror. Detta är allt. Men snälla, i namnet av allt som är heligt, uppvakta inte en kvinna som är halva din ålder, även om det är på modet", rådde han. "Det är faktiskt inte så coolt som det verkar. Jag tycker att det är ganska tråkigt."
  
  "Jag sa aldrig att jag skulle gå efter henne, gubbe," flämtade Perdue. "Hennes sätt var helt enkelt ovanligt för mig."
  
  "Hon var tydligen en riktig vetenskapsman, men hon blev involverad med sin kollega och det slutade med att de gifte sig. Enligt vad sjuksköterskan Madison berättade för mig, jämfördes paret alltid på skämt med Madame Curie och hennes man", förklarade Dr. Patel.
  
  "Så vad har detta med mig att göra?" - frågade Perdue.
  
  "Hennes man drabbades av multipel skleros tre år in i deras äktenskap och hans tillstånd försämrades snabbt, vilket gjorde att hon inte kunde fortsätta sina studier. Hon var tvungen att ge upp sitt program och sin forskning för att spendera mer tid med honom tills han dog 2015, säger Dr. Patel. "Och du har alltid varit hennes mans främsta inspiration, både inom naturvetenskap och teknik. Låt oss bara säga att den här personen var en stor följare av ditt arbete och alltid velat träffa dig."
  
  "Varför kontaktade de mig då inte för att träffa honom? Jag skulle vara glad att träffa honom, till och med bara för att muntra upp mannen lite", beklagade Perdue.
  
  Patels mörka ögon genomborrade Purdue när han svarade: "Vi försökte kontakta dig, men vid den tiden jagade du någon grekisk relik. Philip Hearst dog kort innan du återvände till den moderna världen."
  
  "Herregud, jag är så ledsen att höra det här," sa Perdue. "Inte konstigt att hon är lite kylig mot mig."
  
  Läkaren kunde se sin patients uppriktiga medlidande och någon antydan om framväxande skuld gentemot en främling som han kanske känner; vars beteende han kunde förbättra. Dr. Patel förbarmade sig i sin tur över Perdue och bestämde sig för att rätta till sina bekymmer med tröstande ord. "Det spelar ingen roll, David. Philip visste att du var en upptagen man. Dessutom visste han inte ens att hans fru försökte kontakta dig. Det spelar ingen roll, allt är vatten under bron. Han kunde inte bli besviken över det han inte visste.
  
  Det hjälpte. Perdue nickade, "Jag antar att du har rätt, gubbe. Jag måste dock vara mer tillgänglig. Jag är rädd att jag efter resan till Nya Zeeland kommer att vara lite orolig, både mentalt och fysiskt."
  
  "Wow", sa Dr. Patel, "jag är glad att höra dig säga det. Med tanke på din karriärframgång och din uthållighet var jag rädd att föreslå att de båda skulle ta en timeout. Nu gjorde du det åt mig. Snälla, David, ta lite tid. Du kanske inte tror det, men under ditt tuffa yttre har du fortfarande en väldigt mänsklig ande. Människosjälar tenderar att spricka, krulla eller till och med gå sönder om de har rätt intryck av något hemskt. Ditt psyke behöver samma vila som ditt kött."
  
  "Jag vet," erkände Perdue. Inte ens hans läkare misstänkte att Perdues envishet redan hade hjälpt honom att skickligt dölja det som förföljde honom. Bakom miljardärens leende fanns en fruktansvärd skörhet som dök upp varje gång han somnade.
  
  
  6
  Avfälling
  
  
  
  Möte med Akademin för fysik, Brygge, Belgien
  
  
  Klockan 22.30 stängs forskarmötet.
  
  "God natt, Kasper", utbrast den kvinnliga rektorn från Rotterdam och besökte oss på uppdrag av Dutch Allegiance University. Hon vinkade till den snurriga mannen hon tilltalade innan hon satte sig i taxin. Han vinkade blygsamt tillbaka, tacksam över att hon inte hade kontaktat honom angående hans avhandling - Einstein-rapporten - som han lämnat in en månad tidigare. Han var inte en man som åtnjöt uppmärksamhet om den inte kom från dem som kunde upplysa honom inom hans kunskapsområde. Och de var visserligen få och långt emellan.
  
  Under en tid ledde Dr. Casper Jacobs den belgiska föreningen för fysisk forskning, en hemlig gren av Order of the Black Sun i Brygge. Akademiska avdelningen under ministeriet för vetenskapspolitik arbetade nära med en hemlig organisation som infiltrerade de mäktigaste finansiella och medicinska institutionerna i hela Europa och Asien. Deras forskning och experiment finansierades av många av världens ledande institutioner, medan seniora styrelseledamöter åtnjöt fullständig handlingsfrihet och många fördelar som gick utöver det merkantila slaget.
  
  Skyddet var av största vikt, liksom förtroendet, mellan ordens huvudaktörer och Europas politiker och finansiärer. Det fanns flera statliga organisationer och privata institutioner som var rika nog att samarbeta med de luriga, men som tackade nej till erbjudandet om medlemskap. Således var dessa organisationer rättvist spel i jaktmarkerna för ett världsomspännande monopol på vetenskaplig utveckling och monetär annektering.
  
  Således fortsatte den svarta solens orden sin obevekliga strävan efter världsherravälde. Genom att ta hjälp och lojalitet från de giriga nog att ge upp makt och integritet i namn av självisk vinning, säkrade de positioner i maktstrukturerna. Korruptionen var utbredd i en sådan utsträckning att inte ens ärliga revolvermakare insåg att de inte längre tjänade oärliga affärer.
  
  Däremot ville några sneda skyttar verkligen skjuta rakt. Casper tryckte på en knapp på sin fjärrlås och lyssnade efter pipsignalen. Ett ögonblick blinkade de små lamporna i hans bil och förde honom till friheten. Efter att ha gnuggat sig med briljanta brottslingar och intet ont anande underbarn från vetenskapsvärlden var fysikern desperat efter att komma hem och arbeta med kvällens viktigare problem.
  
  "Din prestation var fantastisk, som alltid, Casper," hörde han från två bilar på parkeringen. Inom uppenbart hörhåll skulle det vara väldigt konstigt att låtsas ignorera en hög röst. Casper suckade. Han borde ha reagerat, så han vände sig om med en fullständig karad av hjärtlighet och log. Han blev upprörd över att se att det var Clifton Taft, en vansinnigt rik högsamhällesmagnat i Chicago.
  
  "Tack, Cliff," svarade Casper artigt. Han trodde aldrig att han skulle behöva ta itu med Taft igen efter den skamliga uppsägningen av Caspers kontrakt under Tafts Unified Field-projekt. Så det var lite jobbigt att se den arroganta entreprenören igen, efter att han rakt av kallade Taft för en babian med en guldring innan han stormade ut från Tafts kemilab i Washington, D.C., för två år sedan.
  
  Casper var en blyg man, men han var inte alls medveten om sitt värde. Han äcklades av exploatörer som tycoonen som använde sina rikedomar för att köpa underbarn som desperata efter erkännande under en lovande slogan, bara för att ta åt sig äran för deras geni. När det gäller Dr. Jacobs hade människor som Taft inget bättre att göra inom vetenskap eller teknik än att använda det som verkliga vetenskapsmän skapade. Enligt Casper var Clifton Taft en pengaapa utan egen talang.
  
  Taft skakade sin hand och flinade som en pervers präst. "Det är fantastiskt att se att du fortfarande förbättras varje år. Jag läste några av dina senaste hypoteser om interdimensionella portaler och troliga ekvationer som kan bevisa teorin en gång för alla."
  
  "Åh, gjorde du det?" frågade Kasper och öppnade dörren till sin bil för att visa sin brådska. "Du vet, det här hämtades från Zelda Bessler, så om du vill ha lite av det måste du övertyga henne att dela." Det fanns befogad bitterhet i Caspers röst. Zelda Bessler var chefsfysiker för Brygges ordensgren, och även om hon var nästan lika smart som Jacobs fick hon sällan göra sin egen forskning. Hennes spel var att åsidosätta andra forskare och skrämma dem till att tro att arbetet var hennes, helt enkelt för att hon hade mer inflytande bland de stora.
  
  "Jag hörde det, men jag trodde att du skulle ha kämpat hårdare för att behålla ditt körkort, kompis," drog Cliff in sin irriterande accent och såg till att hans nedlåtenhet hördes av alla runt omkring dem på parkeringen. "Sätt att låta en jävla kvinna ta din forskning. Jag menar, gud, var är dina bollar?"
  
  Casper såg de andra titta på varandra eller knuffa på varandra när de alla gick till sina bilar, limousiner och taxibilar. Han fantiserade om att lägga hjärnan åt sidan för ett ögonblick och använda sin kropp för att trampa livet ur Taft och slå ut hans enorma tänder. "Mina bollar är i perfekt skick, Cliff," svarade han lugnt. "En del forskning kräver verklig vetenskaplig intelligens för att kunna tillämpas. Att läsa tjusiga fraser och skriva konstanter i sekvens med variabler räcker inte för att omsätta teori till praktik. Men jag är säker på att en stark vetenskapsman som Zelda Bessler vet detta."
  
  Casper njöt av en känsla som han inte var bekant med. Tydligen kallades det skadeglädje, och han lyckades sällan sparka en översittares ökända bollar som han precis hade gjort. Han tittade på sin klocka och njöt av de förvånade blickarna som han gav den idiotmagnaten, och bad om ursäkt i samma självsäkra ton. "Om du nu ursäktar mig, Clifton, jag har en dejt."
  
  Naturligtvis låg han genom tänderna. Å andra sidan angav han inte vem eller ens vad han var på dejt med.
  
  
  * * *
  
  
  Efter att Casper berättat för den skrytsamma jäveln med det dåliga håret, körde han nerför parkeringens gropiga östra väg. Han ville bara undvika raden av lyxlimousiner och Bentleys som lämnade hallen, men efter hans framgångsrika replik innan han sa hejdå till Taft, verkade det verkligen arrogant också. Dr. Casper Jacobs var en mogen och innovativ fysiker, bland andra roller, men han var alltid för blygsam i sitt arbete och sitt engagemang.
  
  The Order of the Black Sun höll honom högt aktad. Under åren han arbetade med sina speciella projekt insåg han att medlemmar i organisationen alltid var villiga att ge en tjänst och täcka sig själva. Deras hängivenhet, liksom Orden själv, var utan motstycke; detta är något Casper Jacobs alltid har beundrat. När han drack och började filosofera funderade han mycket på det och kom fram till en slutsats. Om människor bara kunde bry sig så mycket om de övergripande målen för sina skolor, sociala välfärds- och hälsovårdssystem, skulle världen blomstra.
  
  Han tyckte att det var roligt att en grupp nazistiska ideologer kunde vara en modell för anständighet och framsteg i det sociala paradigmet idag. Jacobs var tydlig med läget för världens desinformation och propaganda om anständighet som förslavade moralen och kvävde individuell hänsyn.
  
  Motorvägsljusen som flimrade i rytm på hans vindruta fördjupade hans tankar i revolutionens dogmer. Enligt Kasper skulle Orden lätt kunna störta regimer om bara civila inte såg representanterna som maktobjekt och kastade deras öde i lögnares, charlatans och kapitalistiska monsters avgrund. Monarker, presidenter och premiärministrar höll människors öden i sina händer, när sådant borde vara en styggelse, ansåg Kasper. Tyvärr fanns det inget annat sätt att framgångsrikt regera än att lura och så rädsla bland sitt eget folk. Han beklagade att världens befolkning aldrig kommer att bli fri. Att ens tänka på alternativ till den enda enheten som dominerade världen började bli löjligt.
  
  När han stängde av Gent-Brugge-kanalen passerade han strax därefter Assebroek-kyrkogården där båda hans föräldrar låg begravda. I radio meddelade en kvinnlig programledare att klockan redan var 23.00 och Casper kände en lättnad som han inte känt på länge. Han jämförde känslan med glädjen att vakna sent till skolan och inse att det var lördag - och det var det.
  
  "Tack och lov, jag kan sova lite senare imorgon", log han.
  
  Livet hade varit hektiskt sedan han tog sig an ett nytt projekt som leddes av den akademiska motsvarigheten till göken, Dr Zelda Bessler. Hon ledde ett topphemligt program som bara ett fåtal medlemmar av orden kände till, exklusive författaren till de ursprungliga formlerna, Dr. Casper Jacobs själv.
  
  Eftersom han var ett pacifistiskt geni tog han alltid bort det faktum att hon tog all äran för hans arbete under sken av samarbete och lagarbete "för ordningens bästa", som hon uttryckte det. Men på senare tid hade han börjat känna sig alltmer förbittrad av sina kollegor för att de blivit utestängda ur deras led, särskilt eftersom de påtagliga teorier han lagt fram skulle ha kostat mycket pengar i vilken annan institution som helst. Pengar som han kunde ha helt till sitt förfogande. Istället fick han nöja sig med bara en bråkdel av kostnaden, medan Ordens högstbjudande gynnades på löneavdelningen. Och de levde alla bekvämt av hans hypoteser och hans hårda arbete.
  
  När han stannade framför sin lägenhet i en gated community på en återvändsgränd kände Casper illamående. Så länge hade han undvikit inre antipati i sin forskningens namn, men dagens återbekantskap med Taft hade återigen intensifierat fientligheten. Det var ett så obehagligt ämne som färgade hans sinne, men det vägrade att undertryckas hela tiden.
  
  Han hoppade uppför trappan till granitplansavsatsen som ledde till ytterdörren till hans privata lägenhet. Det var ett ljus i huvudbyggnaden , men det rörde sig alltid tyst för att inte störa husägaren. Jämfört med sina kollegor levde Casper Jacobs ett förvånansvärt ensamt och blygsamt liv. Med undantag för dem som stal hans arbete och tjänade, försörjde hans mindre besatta partners också ett ganska anständigt liv. Med genomsnittliga mått mätt var Dr. Jacobs bekväm, men inte på något sätt rik.
  
  Dörren öppnades och lukten av kanel fyllde hans näsborrar och stoppade honom halvvägs i mörkret. Casper log och tände lampan och bekräftade den hemliga leveransen av sin hyresvärds mamma.
  
  "Karen, du skämmer bort mig som fan", sa han till det tomma köket och gick direkt mot en bricka full med russinbullar. Han tog snabbt tag i två mjuka bröd och stoppade dem i munnen så snabbt han kunde tugga dem. Han satte sig vid datorn och loggade in och svalde bitar av gott russinbröd.
  
  Casper kollade sin e-post och fortsatte sedan med att titta på de senaste nyheterna om Nerd Porn, en underjordisk vetenskapswebbplats som han var medlem av. Casper mådde plötsligt bättre efter en taskig kväll när han såg en välbekant logotyp som använde symboler från kemiska ekvationer för att stava namnet på en webbplats.
  
  Något fångade hans blick på fliken Senaste. Han lutade sig fram för att vara säker på att han läste rätt. "Du är en jävla idiot", viskade han och tittade på ett foto av David Perdue med ämnesraden:
  
  "Dave Perdue har hittat den fruktade ormen!"
  
  "Du är en jävla idiot," flämtade Casper. "Om han omsätter den här ekvationen i praktiken är vi alla skruvade."
  
  
  7
  Dagen efter
  
  
  När Sam vaknade önskade han att han överhuvudtaget hade en hjärna. Han var van vid baksmälla och visste konsekvenserna av att dricka på sin födelsedag, men detta var en speciell sorts helvete som pyrde inuti hans skalle. Han snubblade ut i korridoren, varje steg ekade i ögonhålorna från insidan.
  
  "Åh, gud, döda mig bara," mumlade han och torkade smärtsamt ögonen, bara klädd i en mantel. Under fotsulorna kändes golvet som en hockeyrink, medan den kalla vindpusten utanför hans dörr varnade för ännu en kall dag på andra sidan. TV:n var fortfarande på, men Nina var inte där, och hans katt, Bruichladdich, valde detta obekväma ögonblick att börja gnälla efter mat.
  
  "Fan mitt huvud", klagade Sam och höll i pannan. Han slentrade in i köket för att dricka starkt svart kaffe och två shots Anadin, som var brukligt på den tiden då han var en inbiten tidningsman. Att det var helg spelade ingen roll för Sam. Oavsett om det var hans jobb som undersökande reporter, hans jobb som författare eller att åka på studiebesök med Dave Perdue, hade Sam aldrig en helg, en semester eller en ledig dag. Varje dag var densamma för honom som den föregående, och han räknade sina dagar efter tidsfristerna och skyldigheterna i sin dagbok.
  
  Efter att ha matat den stora röda katten en burk fiskgröt försökte Sam att inte kvävas. Den hemska lukten av död fisk var inte den bästa lukten att drabbas av med tanke på hans tillstånd. Han lindrade snabbt smärtan med varmt kaffe i vardagsrummet. Nina lämnade en lapp:
  
  
  Jag hoppas att du har munvatten och en stark mage. Jag visade dig något intressant om spöktåget på globala nyheter i morse. För bra för att missa. Jag måste åka tillbaka till Oban för en föreläsning på college. Hoppas du överlever den irländska influensan i morse. Lycka till!
  
  - Nina
  
  
  "Ha-ha, väldigt roligt," stönade han och sköljde ner Anadinas kakor med en munfull kaffe. Nöjd dök Bruich upp i köket. Han tog plats på en tom stol och började glatt göra i ordning sig. Sam avskydde sin katts sorglösa lycka, för att inte tala om den totala bristen på obehag som Bruich njöt av. "Åh, för helvete", sa Sam.
  
  Han var nyfiken på Ninas nyhetsrekord, men tyckte inte att hennes varning om dålig mage var välkommen. Inte med denna baksmälla. I en snabb dragkamp övervann hans nyfikenhet hans sjukdom och han spelade upp inspelningen hon syftade på. Utanför kom vinden mer regn, så Sam var tvungen att höja volymen på TV:n.
  
  I utdraget rapporterade journalisten om två unga människors mystiska död i staden Molodechno, nära Minsk, i Vitryssland. En kvinna, klädd i en tjock rock, stod på den skrapade perrongen på vad som såg ut som en gammal tågstation. Hon varnade tittarna för de grafiska scenerna innan kameran skar till de utsmetade resterna på gamla rostiga skenor.
  
  "Vad fan?" Sam rynkade i munnen och försökte förstå vad som hade hänt.
  
  "Unga människor verkade korsa järnvägsspåren här," pekade reportern på en plastklädd röd röra precis nedanför perrongkanten. "Enligt uttalandet från den enda överlevande deltagaren, vars identitet fortfarande döljs av myndigheterna, träffades två av hans vänner... av ett spöktåg."
  
  "Jag skulle ha trott det", muttrade Sam och sträckte sig efter chipspåsen som Nina hade glömt att avsluta. Han trodde inte mycket på vidskepelse och spöken, men det som fick honom att ta denna frasvändning var att vägarna helt klart var omöjliga. Genom att ignorera det uppenbara blodet och tragedin, som han hade tränats för att göra, märkte Sam att delar av banan saknades. Andra kamerabilder visade kraftig korrosion på rälsen som skulle ha gjort det omöjligt för något tåg att åka på dem.
  
  Sam pausade bilden för att titta närmare på bakgrunden. Förutom den intensiva tillväxten av lövverk och buskar på rälsen, hittades tecken på brännande på ytan av vikväggen, som låg i anslutning till järnvägen. Det såg fräscht ut, men han kunde inte vara säker. Sam var inte särskilt vetenskapsman eller fysiker och hade en magkänsla av att det svarta brännmärket hade lämnats av något som använde intensiv värme för att skapa en kraft som kunde göra två personer till massa.
  
  Sam bläddrade igenom rapporten flera gånger och övervägde alla möjligheter. Det blåste i hans sinne så mycket att han glömde den fruktansvärda migrän som alkoholgudarna hade välsignat honom med. Faktum är att han var van vid att uppleva svår huvudvärk när han arbetade med komplicerade brott och liknande mysterier, så han valde att tro att hans baksmälla helt enkelt var resultatet av att hans hjärna arbetade hårt för att reda ut omständigheterna och orsakerna till denna spännande händelse.
  
  "Perdue, jag hoppas att du är uppe och fortsätter att bli bättre, min vän," log Sam medan han förstorade fläcken som hade förkolnat halva väggen till en mattsvart beläggning. "För att jag har något för dig, kompis."
  
  Perdue skulle ha varit den perfekta personen att fråga något liknande, men Sam lovade att inte störa den briljanta miljardären förrän han var helt återställd från sina operationer och kände sig redo att umgås igen. Å andra sidan kände Sam att det var nödvändigt att besöka Perdue för att se hur han mådde. Han har varit på intensivvård i Wellington och två andra sjukvårdsinrättningar sedan han återvände till Skottland två veckor senare.
  
  Det är dags för Sam att gå och säga hej, till och med bara för att muntra upp Perdue. För att en så aktiv person plötsligt ska vara sängliggande under så lång tid måste det ha varit något deprimerande. Perdue var det mest aktiva sinne och kropp Sam någonsin stött på, och han kunde inte föreställa sig miljardärens frustration över att behöva spendera varje dag på sjukhus, ta emot beställningar och bli inlåst.
  
  
  * * *
  
  
  Sam kontaktade Jane, Perdues personliga assistent, för att ta reda på adressen till den privata klinik där han bodde. Han skrev hastigt in vägbeskrivningar på Edinburgh Post-vitboken som han precis hade köpt innan resan och tackade henne för hennes hjälp. Sam undvek regnet som kom genom hans bilfönster innan han började undra hur Nina kom hem.
  
  Det räcker med ett snabbt samtal, tänkte Sam och ringde upp Nina. Samtalet upprepades hela tiden utan att svara, så han försökte skicka ett meddelande i hopp om att hon skulle svara så fort hon slog på sin telefon. Medan han smuttade på avhämtningskaffe från en restaurang vid vägen, märkte Sam något ovanligt på förstasidan av Posten. Det var inte en rubrik, utan en rubrik med små bokstäver i det nedre hörnet som räckte för att ta upp förstasidan utan att bli alltför imponerande.
  
  Världstoppmöte på okänd plats?
  
  Artikeln gav inte många detaljer, men den väckte frågor om den plötsliga överenskommelsen mellan skotska råd och deras representanter att delta i ett möte på en okänd plats. Det verkade inte vara mycket för Sam, förutom det faktum att Obans nya borgmästare, Hon. Lance McFadden utsågs också till representant.
  
  "Slag lite över din vikt, Mac Fadden?" - Sam retade med andan och drack resten av sin kalla dryck. "Du måste vara så viktig. Om du ville", flinade han och kastade tidningen åt sidan.
  
  Han kände McFadden från hans outtröttliga kampanj under de senaste månaderna. Enligt de flesta i Oban var McFadden en fascist som maskerade sig som en liberalt sinnad modern guvernör - en typ av "folkets borgmästare" om man så vill. Nina kallade honom en översittare, och Perdue kände honom från ett joint venture i Washington, D.C., runt 1996, när de samarbetade i ett misslyckat experiment om intradimensionell transformation och teorin om fundamental partikelacceleration. Varken Perdue eller Nina förväntade sig någonsin att den där arrogante jäveln skulle vinna borgmästarvalet, men i slutändan visste alla att det berodde på att han hade mer pengar än sin rivalkandidat.
  
  Nina nämnde att hon undrade var denna stora summa kom ifrån, eftersom McFadden aldrig hade varit en rik man. Han kontaktade till och med Perdue själv för en tid sedan för ekonomisk hjälp, men Perdue tackade naturligtvis nej till honom. Han måste ha hittat någon idiot som inte kunde se rakt igenom honom för att stödja hans kampanj, annars skulle han aldrig ha tagit sig in i denna trevliga, omärkliga stad.
  
  I slutet av den sista meningen noterade Sam att artikeln skrevs av Aidan Glaston, senior journalist vid den politiska desk.
  
  "Nej, gamla hund," skrattade Sam. "Skriver du fortfarande om all den här skiten efter alla dessa år, kompis?" Sam mindes att han arbetade med två exposéer med Aidan flera år innan den ödesdigra första expeditionen med Purdue som vände honom bort från tidningsjournalistik. Han var förvånad över att den femtioåriga journalisten inte redan hade dragit sig tillbaka till något mer givande, kanske en politisk konsult i ett tv-program eller något liknande.
  
  Ett meddelande kom till Sams telefon.
  
  "Nina!" - utbrast han och tog tag i sin gamla Nokia för att läsa hennes meddelande. Hans ögon studerade titeln på skärmen. "Inte Nina."
  
  Det var faktiskt ett meddelande från Perdue, och det bönföll Sam att ta med videofilmer från Lost City-expeditionen till Reichtisoussis, Perdues historiska bostad. Sam rynkade pannan när han såg det konstiga meddelandet. Hur kunde Perdue be honom träffas i Reichtisusis om han fortfarande låg på sjukhuset? När allt kommer omkring, hade inte Sam kontaktat Jane mindre än en timme tidigare för att ta reda på adressen till en privat klinik i Salisbury?
  
  Han bestämde sig för att ringa Perdue för att försäkra sig om att han faktiskt hade sin mobiltelefon och att han faktiskt hade ringt. Perdue svarade nästan omedelbart.
  
  "Sam, fick du mitt meddelande?" han började konversationen.
  
  "Ja, men jag trodde att du var på sjukhuset," förklarade Sam.
  
  "Ja", svarade Perdue, "men jag skrivs ut i eftermiddag." Så, kan du göra som jag bad?"
  
  Förutsatt att det fanns någon i rummet med Perdue, gick Sam lätt med på vad Perdue bad honom att göra. "Låt mig bara gå hem och hämta det här så träffar jag dig hemma hos dig senare i kväll, okej?"
  
  "Perfekt", svarade Perdue och lade på utan ceremonier. Sam tog en stund på sig att bearbeta den plötsliga avstängningen innan han startade bilen för att återvända hem för att ta videofilmerna från expeditionen. Han mindes att Perdue bad honom att fotografera, i synnerhet, en massiv teckning på den stora muren under en nazistisk vetenskapsmans hem i Neckenhall, ett olycksbådande landområde i Nya Zeeland.
  
  De fick veta att den var känd som den fruktade ormen, men när det gäller dess exakta betydelse hade Perdue, Sam och Nina verkligen ingen aning. Vad gäller Purdue, det var en kraftfull ekvation som det inte fanns någon förklaring till... ännu.
  
  Det var detta som hindrade honom från att tillbringa tid på sjukhuset för att återhämta sig och vila - han hemsöktes i grunden dag och natt av mysteriet med den fruktade ormens ursprung. Han behövde Sam för att få en detaljerad bild så att han kunde kopiera den till programmet och analysera arten av hans matematiska ondska.
  
  Sam hade ingen brådska. Han hade fortfarande några timmar kvar innan lunch, så han bestämde sig för att ta lite kinesisk avhämtning och dricka en öl medan han väntade hemma. Det skulle ge honom tid att granska filmen och se om det fanns något specifikt där som kan intressera Purdue. När Sam drog in sin bil på uppfarten, märkte han att någon mörknade hans tröskel. Han ville inte bete sig som en sann skotte och bara konfrontera främlingen, han stängde av motorn och väntade på vad den tvivelaktiga killen ville.
  
  Mannen fumlade med dörrhandtaget först, men vände sig sedan om och tittade rakt på Sam.
  
  "Jesus Kristus!" Sam ylade i sin bil. "Det är en jävla oskuld!"
  
  
  8
  Ansikte under en filthatt
  
  
  Sams hand föll åt sidan, där han gömde sin Beretta. I samma ögonblick började främlingen skrika galet igen och sprang nerför trappan mot Sams bil. Sam startade bilen och växlade till backen innan mannen kunde köra fram till honom. Hans däck slickade varma svarta märken på asfalten när han accelererade bakåt, utom räckhåll för galningen med den brutna näsan.
  
  I backspegeln såg Sam främlingen slösa ingen tid på att hoppa in i sin bil, en mörkblå Oxe som såg mycket mer civiliserad och robust ut än sin ägare.
  
  "Är du jävla seriös? För Guds skull! Kommer du verkligen att förfölja mig?" Sam skrek och trodde inte sina öron. Han hade rätt och han satte ner foten. Det skulle vara ett misstag att ta sig ut på den öppna vägen, eftersom hans lilla klunkar aldrig skulle kunna överdriva en sexcylindrig Oxe, så han begav sig direkt till den gamla övergivna gymnasietomten några kvarter från sin lägenhet.
  
  Det gick inte ens ett ögonblick när han såg en snurrande blå bil i sidospegeln. Sam var orolig för fotgängare. Det skulle dröja innan vägen blev mindre befolkad och han var orolig för att någon skulle komma ut framför hans laddbil. Adrenalinet gav bränsle till hans hjärta, den mest obehagliga känslan fanns kvar i magen, men han var tvungen att fly från den galna förföljaren till varje pris. Han kände honom från någonstans, även om han inte kunde komma ihåg vad, och med tanke på Sams karriär var det mycket troligt att hans många fiender inte var något annat än vagt bekanta ansikten vid det här laget.
  
  På grund av molnens ombytliga spel var Sam tvungen att slå på vindrutetorkarna på den starkaste vindrutan för att se till att han kunde se människor under paraplyer och de hänsynslösa nog att springa över vägen i ösregn. Många människor kunde inte se de två fortkörande bilarna på väg, deras sikt skymd av huvorna på deras rockar, medan andra helt enkelt trodde att fordonen skulle stanna vid korsningarna. De gjorde ett misstag, och det kostade dem nästan dyrt.
  
  De två kvinnorna skrek när Sams vänstra frontljus nästan träffade dem när de korsade gatan. Sprang längs den gnistrande asfalt- och betongvägen blinkade Sam kontinuerligt med strålkastarna och tutade. Den blå Oxen gjorde inget sådant. Förföljaren var bara intresserad av en sak - Sam Cleave. I en skarp sväng på Stanton Road slog Sam i handbromsen och bilen sladdade in i hörnet. Det var ett knep han kände till från sin kännedom om området som jungfrun inte gjorde. Däcken gnisslade när Oxen svängde och bröt vilt från trottoar till trottoar. Utanför sin perifera syn kunde Sam se ljusa gnistor när cementbeläggningen kolliderade med aluminiumnavkapslarna, men Oxen förblev stabil när han väl fick kontroll över nedböjningen.
  
  "Skit! Skit! Skit!" Sam skrattade och svettades kraftigt under sin tjocka tröja. Det fanns inget annat sätt att bli av med galningen som följde honom i hälarna. Att skjuta var inget alternativ. Enligt hans räkning använde för många fotgängare och andra fordon vägen för att kulorna skulle flyga.
  
  Äntligen dök den gamla skolgården upp till vänster om honom. Sam vände sig om för att bryta igenom det som var kvar av diamantnätstaketet. Det skulle vara lätt. Det rostiga, sönderrivna staketet var knappt fäst vid hörnstolpen, vilket lämnade en svag punkt som många luffare hade upptäckt långt före Sam. "Ja, det är mer så!" - skrek han och gasade rakt ut på trottoaren. "Det här måste vara något som stör dig, hej jävel?"
  
  Sam skrattade trotsigt och svängde skarpt åt vänster och förberedde sig på att köra på trottoaren på den främre stötfångaren på sin stackars bil. Hur förberedd Sam än trodde att han var, var mötet tio gånger värre. Hans nacke ryckte framåt tillsammans med vingens knasande. Samtidigt kördes hans korta revben brutalt in i bäckenbenet, eller så verkade det för honom innan han fortsatte att slåss. Sams gamla Ford skrapade fruktansvärt mot den rostiga kanten av staketet och grävde i färgen som tigerklor.
  
  Med huvudet nedåt, med ögonen kikade under toppen av ratten, styrde Sam bilen mot den spruckna ytan på vad som en gång varit tennisbanor. Nu har det platta området bara rester av avgränsning och design, med bara grästuvor och vilda växter som sticker igenom. Oxen vrålade mot honom precis när Sam sprang ut från ytan för att fortsätta. Framför hans fortgående, krökta bil fanns bara en låg cementvägg.
  
  "Åh shit!" - skrek han och gnisslade tänder.
  
  En liten trasig vägg ledde till ett brant fall på andra sidan. Bortom detta skymtade de gamla S3-klassrummen, gjorda av spetsigt rött tegel. Ett omedelbart stopp som säkert skulle avsluta Sams liv. Han hade inget annat val än att slå i handbromsen igen, även om det redan var lite sent. Oxen gjorde ett utfall mot Sams bil som om den hade en mil landningsbana att leka med. Med enorm kraft snurrade Forden nästan på två hjul.
  
  Regnet gjorde Sams syn sämre. Hans stunt att flyga över ett staket inaktiverade hans vindrutetorkare, vilket gjorde att bara hans vänstra vindrutetorkarblad fungerade - värdelöst för föraren av en högerstyrd bil. Han hoppades dock att hans okontrollerade sväng skulle sakta ner hans fordon tillräckligt mycket för att undvika att krascha in i klassrumsbyggnaden. Detta var hans omedelbara oro, med tanke på Taurus-passagerarens avsikter som hans närmaste assistent. Centrifugalkraften var ett fruktansvärt tillstånd att vara i. Även om rörelsen fick Sam att kräkas, var dess effekt lika effektiv för att hålla det hela inneslutet.
  
  Klangen av metall följt av ett plötsligt ryckande stopp fick Sam att hoppa ur sin plats. Som tur var gick hans kropp inte igenom vindrutan utan landade på växeln och större delen av passagerarsätet efter att rotationen stannat.
  
  De enda ljuden i Sams öron var ljudet av regn och de små klickljuden från en kylmotor. Hans revben och nacke gjorde ont som fan, men han mådde bra. Sam drog ut ett djupt andetag när han insåg att han trots allt inte hade blivit så illa skadad. Men plötsligt kom han ihåg varför han var inblandad i den här katastrofen från början. När han sänkte huvudet för att låtsas vara död för sin förföljare kände Sam en varm ström av blod strömma från hans hand. Huden slets strax under armbågen där hans hand hade träffat det öppna askfatet mellan sätena.
  
  Han kunde höra klumpiga fotsteg som plaskade genom pölar av våt cement. Han var rädd för främlingens muttrar, men mannens äckliga skrik gav honom gåshud. Som tur var muttrade han bara nu eftersom hans mål inte flydde ifrån honom. Sam drog slutsatsen att mannens fruktansvärda skrik bara hördes när någon sprang ifrån honom. Det var minst sagt läskigt, och Sam rörde sig inte för att lura sin konstiga stalker.
  
  "Kom lite närmare, jäveln," tänkte Sam medan hans hjärta bultade i hans öron och imiterade ljudet av åska ovanför. Hans fingrar stramade mot handtaget på pistolen. Så mycket som han hoppades att hans låtsasdöd skulle hindra främlingen från att besvära eller skada honom, ryckte mannen helt enkelt upp Sams dörr. "Bara lite till," instruerade hans offers inre röst Sam, "så att jag kan blåsa ut din jävla hjärna." Ingen kommer ens att höra honom här i regnet."
  
  "Låtsas", sa mannen vid dörren och oavsiktligt förnekade Sams önskan att stänga avståndet mellan dem. "Sh-sham."
  
  Antingen hade galningen en talstörning eller var utvecklingsstörd, vilket kunde förklara hans oberäkneliga beteende. Kortfattat, en färsk rapport på Channel 8 blixtrade genom Sams huvud. Han kom ihåg att han hörde talas om en patient som hade rymt från Broadmoor Asylum for the Criminally Insane, och han undrade om det här kunde vara samma person. Men efter denna begäran uppstod en fråga om han kände till namnet Sam.
  
  I fjärran kunde Sam höra polisens sirener. En lokal affärsman ska ha ringt till myndigheterna när en biljakt bröt ut på deras kvarter. Han kände sig lättad. Detta skulle utan tvekan avgöra stalkerns öde, och han skulle bli av med hotet en gång för alla. Först trodde Sam att det bara var ett engångsmissförstånd, som de som ofta händer på pubar på lördagskvällar. Men den här läskiga mannens uthållighet gjorde honom till mer än bara en slump i Sams liv.
  
  De lät högre och högre, men närvaron av en person var fortfarande obestridlig. Till Sams förvåning och avsky rusade mannen under taket på bilen och tog tag i den orörliga journalisten och lyfte upp honom utan ansträngning. Plötsligt kastade Sam bort sin charad, men han kunde inte nå sin pistol i tid och han kastade den också.
  
  "Vad i hela fridens namn gör du, din hjärnlösa jävel?" Sam skrek argt och försökte bända bort mannens händer. Det var i ett så här trångt rum som han äntligen såg galningens ansikte mitt på ljusa dagen. Under hans filthatt fanns ett ansikte som skulle få demoner att backa, liknande skräcken i hans störande tal, men på nära håll verkade han helt normal. Först och främst övertygade främlingens fruktansvärda styrka Sam att inte göra motstånd den här gången.
  
  Han kastade Sam i passagerarsätet i sin bil. Naturligtvis försökte Sam öppna dörren från andra sidan för att fly, men hela lås- och handtagspanelen saknades. När Sam vände sig om för att försöka ta sig ut genom förarsätet, hade hans fångare redan startat motorn.
  
  "Håll hårt", är vad Sam tolkade som mannens kommando. Hans mun var bara en slits i den förkolnade huden i hans ansikte. Det var då som Sam insåg att hans fångare varken var galen eller kröp ut ur någon svart lagun. Han stympades, vilket gjorde honom praktiskt taget oförmögen att tala och tvingade honom att bära regnrock och fedora.
  
  "Herregud, han påminner mig om Darkman," tänkte Sam när han såg mannen skickligt arbeta med Blue torque machine. Det hade gått år sedan Sam hade läst en grafisk roman eller något liknande, men han mindes karaktären tydligt. När de lämnade platsen sörjde Sam förlusten av sitt fordon, även om det var en skitbit från gamla dagar. Innan Perdue tog sin mobiltelefon i besittning var den dessutom en antik från Nokia BC och kunde inte göra något annat än att skicka textmeddelanden och ringa snabba samtal.
  
  "Åh shit! Purdue!" - utbrast han av misstag och kom ihåg att det var meningen att han skulle plocka upp filmerna och träffa miljardären senare på kvällen. Hans tillfångatagare tittade helt enkelt på honom mellan att göra undvikande rörelser för att komma ut ur de tätbefolkade områdena i Edinburgh. "Hör du, man, om du ska döda mig, gör det. Annars, släpp ut mig. Jag har ett mycket brådskande möte och jag bryr mig verkligen inte om vilken typ av förälskelse du har för mig."
  
  "Smicka inte dig själv", flinade den brända mannen och körde som en vältränad Hollywood-stuntman. Hans ord var kraftigt sluddriga och hans s lät mest som "sh", men Sam upptäckte att en liten stund i hans sällskap gjorde att hans öra vände sig vid att rensa diktion.
  
  Oxen hoppade över upphöjda vägskyltar som var målade i gult längs vägen där de gick ut från en påfart på motorvägen. Fram till nu hade det inte varit några polisbilar på väg. De hade ännu inte anlänt när mannen tog Sam bort från platsen, och de visste inte var de skulle börja förföljelsen.
  
  "Vart är vi på väg?" frågade Sam och hans första panik förvandlades sakta till besvikelse.
  
  "En plats att prata", svarade mannen.
  
  "Herregud, du ser så bekant ut", mumlade Sam.
  
  "Hur skulle du ens veta det?" - frågade kidnapparen sarkastiskt. Det var tydligt att hans handikapp inte påverkade hans attityd, och det gjorde honom till en av dessa typer - typen som inte bryr sig om begränsningar. En effektiv allierad. Dödlig fiende.
  
  
  9
  Kommer hem med Purdue
  
  
  "Jag kommer att skriva det här som en mycket dålig idé," stönade Dr. Patel när han motvilligt skrev ut sin motsträviga patient. "Jag har ingen specifik motivering för att hålla dig inlåst vid det här laget, David, men jag är inte säker på att du är i något skick att gå hem än."
  
  "Noterat," Perdue log och lutade sig mot sin nya käpp. "Hur som helst, gamle man, jag ska försöka att inte göra mina skärsår och stygn värre. Dessutom har jag ordnat hemtjänst två gånger i veckan fram till nästa kontroll."
  
  "Du gjorde? Det får mig att känna en viss lättnad", erkände Dr. Patel. "Vilken typ av sjukvård använder du?"
  
  Perdues busiga leende väckte viss oro hos kirurgen. "Jag använde sjuksköterska Hursts tjänster till en privat avgift utanför hennes arbetstid här på kliniken, så det borde inte störa hennes arbete alls. Två gånger i veckan. En timme för bedömning och behandling. Vad säger du?
  
  Dr Patel tystnade, chockad. "Fy fan, David, du kan verkligen inte låta någon hemlighet gå förbi dig, kan du?"
  
  "Titta, jag känner mig hemsk att jag inte var där när hennes man kunde ha dragit nytta av min inspiration, även bara ur moralisk synvinkel. Det minsta jag kan göra är att på något sätt kompensera för min frånvaro då."
  
  Kirurgen suckade och lade en hand på Perdues axel och lutade sig ner för att försiktigt påminna honom: "Det här kommer inte att rädda någonting, du vet. Mannen är död och existerar inte längre. Inget bra du försöker göra nu kommer att föra honom tillbaka eller tillfredsställa hans drömmar."
  
  "Jag vet, jag vet, det här är inte så vettigt, men vad som helst, Harun, låt mig göra det här. Om något, mötet sjuksköterska Hurst kommer att lindra mitt samvete lite. Snälla ge det till mig," vädjade Perdue. Dr. Patel kunde inte hävda att det var genomförbart ur en psykologisk synvinkel. Han var tvungen att erkänna att varje bit av mental frid som Purdue kunde ge honom kunde hjälpa honom att återhämta sig från sin alltför senaste prövning. Det rådde ingen tvekan om att hans sår skulle läka nästan lika bra som de hade före attacken, men Perdue behövde hålla sitt psyke sysselsatt till varje pris.
  
  "Oroa dig inte, David," svarade Dr. Patel. "Tro det eller ej, jag förstår helt vad du försöker göra. Och jag är med dig, min vän. Gör det du anser är förlösande och korrigerande. Det här kan bara vara bra för dig."
  
  "Tack," log Perdue, uppriktigt nöjd med sin läkares överenskommelse. En kort stund av besvärlig tystnad passerade mellan slutet av samtalet och sjuksköterskan Hursts ankomst från omklädningsrummet.
  
  "Förlåt att det tog mig så lång tid, Mr. Perdue," pustade hon ut hastigt. "Jag hade lite problem med mina strumpor, om du måste veta."
  
  Dr. Patel tjatade och undertryckte sin ro över hennes uttalande, men Perdue, alltid den artiga gentlemannen, bytte omedelbart ämne för att rädda henne från ytterligare förlägenhet. "Då kanske vi borde gå? Jag väntar någon snart."
  
  "Åker ni tillsammans?" frågade doktor Patel snabbt och såg överträngd ut.
  
  "Ja, doktorn," förklarade sköterskan. "Jag erbjöd mig att ge Mr. Perdue skjuts på vägen hem. Jag trodde att det här skulle vara ett tillfälle att hitta den bästa vägen till hans egendom. Jag har aldrig gått upp på det här sättet, så nu kan jag komma ihåg vägen."
  
  "Ah, jag förstår," svarade Harun Patel, även om det fanns misstankar i hans ansikte. Han var fortfarande av den åsikten att David Perdue behövde mer än Liliths medicinska expertis, men tyvärr var det inte hans sak.
  
  Perdue anlände till Reichtisusis senare än han förväntade sig. Lilith Hearst insisterade på att de skulle stanna först för att fylla tanken på hennes bil, vilket försenade dem lite, men de hann ändå bra. Inuti kände sig Perdue som ett barn på morgonen på sin födelsedag. Han kunde inte vänta med att komma hem och förväntade sig att Sam skulle vänta på honom med priset som han hade längtat efter ända sedan de gick vilse i den försvunna stadens helveteslabyrint.
  
  "God Gud, herr Perdue, vilken plats du har här!" utbrast Lilith. Hennes mun var agape när hon lutade sig framåt på sin ratt för att ta in de majestätiska portarna till Reichtishusis. "Det är fantastiskt! Gud, jag kan inte föreställa mig hur din elräkning är."
  
  Perdue skrattade hjärtligt åt hennes uppriktighet. Hennes till synes blygsamma livsstil var en välkommen förändring från sällskapet av rika markägare, tycoons och politiker som han var van vid.
  
  "Det är ganska coolt", spelade han med.
  
  Lilith himlade med ögonen på honom. "Säkert. Som om någon som du skulle veta vad coolt är. Jag slår vad om att det aldrig är för dyrt för din plånbok." Hon insåg omedelbart vad hon antydde och flämtade: "Herregud. Mr. Perdue, jag ber om ursäkt! Jag är deprimerad. Jag brukar säga vad jag tycker..."
  
  "Det är okej, Lilith," skrattade han. "Snälla, be inte om ursäkt för detta. Jag tycker att det är uppfriskande. Jag är van vid att folk kysser mig hela dagen, så det är skönt att höra någon säga vad de tycker."
  
  Hon skakade sakta på huvudet när de passerade säkerhetsbåset och körde uppför den lätta sluttningen mot den imponerande gamla byggnaden som Perdue kallade hem. När bilen närmade sig herrgården kunde Perdue praktiskt taget hoppa ut ur den för att se Sam och videobandet som skulle följa med honom. Han ville att sköterskan skulle köra bilen lite fortare, men han vågade inte göra en sådan begäran.
  
  "Din trädgård är vacker," sa hon. "Titta på alla dessa fantastiska stenstrukturer. Var det här ett slott förut?"
  
  "Inte ett slott, min kära, men nära. Det här är en historisk plats, så jag är säker på att den en gång höll undan invasionen och skyddade många människor från skada. När vi först besökte fastigheten upptäckte vi resterna av enorma stall och tjänstebostäder. Det finns till och med ruiner av ett gammalt kapell längst öster om gården", beskrev han längtansfullt och kände ingen liten stolthet över sitt residens i Edinburgh. Naturligtvis hade han flera hus runt om i världen, men han ansåg att huvudhuset i sitt hemland Skottland var huvudplatsen för Purdue-förmögenheten.
  
  Så fort bilen stannade framför huvuddörrarna öppnade Perdue sin dörr.
  
  "Var försiktig, herr Perdue!" - hon skrek. Orolig stängde hon av motorn och skyndade mot honom, precis som Charles, hans butler, öppnade dörren.
  
  "Välkommen tillbaka, sir," sa den tuffe Charles på sitt torra sätt. "Vi väntade dig om bara två dagar." Han gick ner för trappan för att plocka upp Perdues väskor medan den silverhåriga miljardären rusade mot trappan så snabbt han kunde. "God eftermiddag, fru", hälsade Charles på sköterskan, som i sin tur nickade bekräftande att han inte hade någon aning om vem hon var, men om hon följde med Perdue ansåg han henne vara en viktig person.
  
  "Mr Perdue, du kan inte sätta så mycket press på benet än," gnällde hon efter honom och försökte hänga med i hans långa steg. "Mr Perdue..."
  
  "Hjälp mig bara upp för trappan, okej?" - frågade han artigt, även om hon upptäckte toner av djup oro i hans röst. "Charles?"
  
  "Ja, herre".
  
  "Har Mr Cleave anlänt än?" - frågade Perdue och steg otåligt fram steg för steg.
  
  "Nej, sir," svarade Charles nonchalant. Responsen var blygsam, men Perdues uttryck som svar var ett av fullkomlig fasa. Ett ögonblick stod han orörlig, höll sköterskans hand och tittade lustigt på sin butler.
  
  "Nej?" - Han fnyste i panik.
  
  Just då dök Lillian och Jane, hans hushållerska respektive personliga assistent, upp vid dörren.
  
  "Nej, sir. Han var borta hela dagen. Väntade du honom?" frågade Charles.
  
  "Var jag... om jag förväntades... Herre, Charles, skulle jag ha frågat om han var här om jag inte väntade honom?" Perdue skrek okarakteristiskt. Det var en chock att höra ett skrik från deras vanligtvis lugna arbetsgivare, och kvinnorna utbytte förbryllade blickar med Charles, som förblev stum.
  
  "Han ringde?" frågade Perdue Jane.
  
  "God kväll på er, herr Perdue," svarade hon skarpt. Till skillnad från Lillian och Charles var Jane inte motvillig att tillrättavisa sin chef när han gick utanför linjen eller när något var fel. Hon var vanligtvis hans moraliska kompass och hans högra beslutsfattare när han behövde en åsikt. Han såg hur hon korsade armarna och insåg att han var en idiot.
  
  "Jag är ledsen," suckade han. "Jag väntar bara på Sam snabbt. Trevligt att se er alla. Verkligen."
  
  "Vi hörde vad som hände er på Nya Zeeland, sir. Jag är så glad att du fortfarande sparkar och återhämtar sig", spinnade Lillian, moderns medarbetare med ett sött leende och naiva föreställningar.
  
  "Tack, Lily," andades han andfådd av ansträngningen det tog att komma till dörren. "Min gås var nästan färdig, ja, men jag hade övertaget." De kunde se att Perdue var extremt upprörd, men han försökte förbli hjärtlig. "Alla, det här är sjuksköterskan Hurst från Salisbury Clinic. Hon kommer att behandla mina sår två gånger i veckan."
  
  Efter ett kort utbyte av trevligheter tystnade alla och klev åt sidan för att släppa in Perdue i lobbyn. Han tittade äntligen på Jane igen. I en mycket mindre hånfull ton frågade han igen: "Ringade Sam överhuvudtaget, Jane?"
  
  "Nej", svarade hon mjukt. "Vill du att jag ska ringa honom medan du slår dig ner så länge?"
  
  Han ville invända, men visste att hennes antagande skulle vara i sin ordning. Sjuksköterska Hurst skulle säkert ha insisterat på att bedöma hans tillstånd innan hon lämnade, och Lillian skulle ha insisterat på att ge honom mat i god tid innan han kunde släppa henne för kvällen. Han nickade trött. "Snälla ring honom och ta reda på vad förseningen är, Jane."
  
  "Självklart", log hon och började klättra upp för trappan till första våningen till kontoret. Hon ringde tillbaka honom. "Och snälla vila lite. Jag är säker på att Sam kommer att vara där även om jag inte kan nå honom."
  
  "Ja, ja," han viftade med handen mot henne på ett vänligt sätt och fortsatte med svårighet att klättra uppför trappan. Lilith turnerade i det magnifika residenset medan hon tog hand om sin patient. Hon hade aldrig sett en sådan lyx i hemmet hos någon som inte var av kunglig status. Personligen hade hon aldrig varit i ett hus med sådan rikedom. Efter att ha bott i Edinburgh i flera år kände hon den berömda upptäcktsresanden som byggde ett imperium på sin överlägsna IQ. Perdue var en framstående medborgare i Edinburgh vars berömmelse och skändlighet spred sig över hela världen.
  
  De flesta av de kända personerna inom finansvärlden, politiken och vetenskapen kände till David Perdue. Men många av dem började hata hans existens. Detta visste hon också väl. Men hans geni kunde inte ens förnekas av hans fiender. Som före detta student i fysik och teoretisk kemi fascinerades Lilith av den mångsidiga kunskap Purdue hade visat under åren. Nu bevittnade hon produkten av hans uppfinningar och historien om relikjakt.
  
  Det höga i tak i Wrichtishousis hotellobby nådde tre våningar innan de svaldes upp av de bärande väggarna i de enskilda enheterna och våningarna, liksom golven. Marmor och antika kalkstensgolv prydde leviatans hus, och av platsens utseende att döma fanns det lite dekoration tidigare än 1500-talet.
  
  "Du har ett vackert hus, herr Perdue," andades hon.
  
  "Tack", log han. "Du brukade vara vetenskapsman till yrket, eller hur?"
  
  "Det var jag", svarade hon med en lite allvarlig blick.
  
  "När du kommer tillbaka nästa vecka kanske jag kan ge dig en kort rundtur i mina laboratorier," föreslog han.
  
  Lilith såg mindre entusiastisk ut än han trodde. "Faktiskt var jag i laboratorierna. Faktum är att tre olika filialer drivs av ditt företag, Scorpio Majorus," skröt hon för att imponera på honom. Perdues ögon gnistrade av bus. Han skakade på huvudet.
  
  "Nej, min kära, jag menar testlabben i huset," sa han och kände effekterna av smärtstillande medicinen och hans senaste frustration över Sam som gjorde honom dåsig.
  
  "Här?" hon svalde och reagerade till slut som han hade hoppats.
  
  "Ja frun. Precis där nere, under lobbynivån. Jag ska visa dig nästa gång", skröt han. Han älskade hur den unga sjuksköterskan rodnade vid hans frieri. Hennes leende fick honom att må bra och för ett ögonblick trodde han att han kanske kunde kompensera för det uppoffring hon var tvungen att göra på grund av makens sjukdom. Det var hans avsikt, men hon betydde mer än en liten förlossning för David Perdue.
  
  
  10
  Bedrägeri i Oban
  
  
  Nina hyrde en bil för att köra tillbaka till Oban från Sams hus. Det var fantastiskt att vara tillbaka hem till mitt gamla hem med utsikt över det temperamentsfulla vattnet i Oban Bay. Det enda hon hatade med att komma hem efter att ha varit borta var att städa huset. Hennes hus var på intet sätt litet, och hon var dess enda invånare.
  
  Hon brukade anlita städare som kom en gång i veckan och hjälpte henne med skötseln av den historiska fastigheten hon köpte för många år sedan. Så småningom tröttnade hon på att ge bort antikviteterna till städerskorna som ville ha extra pengar från vilken godtrogen antiksamlare som helst. Åsidosatta fingrar har Nina förlorat mer än tillräckligt av sina favoritsaker till försumliga hushållerskor, och förstört de dyrbara arvegods hon skaffat genom att riskera sitt liv på Purdues expeditioner. Att vara historiker var inte ett kall för Dr. Nina Gould, utan en mycket specifik besatthet som hon kände sig närmare än de moderna bekvämligheterna i sin tid. Det här var hennes liv. Det förflutna var hennes skattkammare av kunskap, hennes bottenlösa brunn med fascinerande berättelser och vackra artefakter skapade av pennan och leran från modigare, starkare civilisationer.
  
  Sam hade inte ringt ännu, men hon kände igen honom som en man med en spridd hjärna och alltid upptagen med det ena eller det andra. Som en blodhund behövde han bara doften av äventyr eller chansen till granskning för att fokusera på något. Hon undrade vad han tyckte om nyhetsrapporten hon lämnade honom att titta på, men hon var inte så flitig med recensionen.
  
  Dagen var mulen, så det fanns ingen anledning att ta en promenad längs stranden eller gå till ett kafé för att syndigt prova jordgubbscheesecake - i kylen, inte bakad. Inte ens ett sådant läckert mirakel som cheesecake kunde få Nina att gå ut på en grå, regnig dag, vilket tydde på obehag på gatan. Genom ett av sina burspråk såg Nina den smärtsamma resan för dem som fortfarande bestämde sig för att gå ut idag, och tackade för sig själv igen.
  
  "Åh, och vad håller du på med?" - viskade hon, tryckte ansiktet mot spetsgardinens veck och kikade inte särskilt diskret ut. Under sitt hus, nerför den branta sluttningen av gräsmattan, såg Nina den gamle herr Hemming gå långsamt uppför vägen i det fruktansvärda vädret och ropade efter sin hund.
  
  Herr Hemming var en av de äldsta invånarna på Dunoiran Road, en änkeman med en lysande bakgrund. Hon visste detta för efter några drinkar whisky kunde ingenting hindra honom från att berätta historier om sin ungdom. Vare sig det var på en fest eller på en krog, missade den gamle ingenjörsmästaren aldrig ett tillfälle att tjafsa fram till småtimmarna för någon som är nykter nog att minnas. När han började korsa vägen märkte Nina en svart bil som rusade några hus ifrån honom. Eftersom hennes fönster var så högt över gatan nedanför var hon den enda som kunde ha förutsett detta.
  
  "Åh, gud," flämtade hon och rusade snabbt till dörren. Barfota, endast iklädd jeans och behå, sprang Nina ner för trappan till sin spruckna stig. Hon skrek hans namn medan hon sprang, men regnet och åskan hindrade honom från att höra hennes varning.
  
  "Mr Hemming! Se upp för bilen!" Nina tjöt, hennes fötter kände knappt kylan från de blöta pölar och gräs som hon gick igenom. Den isiga vinden brände hennes bara hud. Hennes huvud vändes åt höger för att mäta avståndet till den snabbt närmande bilen när den plaskade genom det fullsatta diket. "Mr Hemming!"
  
  När Nina nådde grinden i sitt staket traskades herr Hemming redan halvvägs över vägen och ropade på sin hund. Som alltid, i hennes hast, gled hennes fuktiga fingrar och fumlade med låsets spärr, utan att kunna ta bort stiftet tillräckligt snabbt. När hon försökte öppna låset skrek hon fortfarande hans namn. Eftersom det inte fanns några andra vandrare som var galna nog att gå ut i det här vädret, var hon hans enda hopp, hans enda förebud.
  
  "Herregud!" skrek hon förtvivlat när stiftet lossnade. Det var faktiskt hennes svordomar som till slut fångade herr Hemmings uppmärksamhet. Han rynkade pannan och vände sig långsamt för att se var svoren kom ifrån, men han vände sig mot honom medurs, vilket hindrade honom från att se den annalkande bilen.När han såg den stilige historikern, lättklädd, kände den gamle mannen en märklig känsla av nostalgi efter sina gamla dagar.
  
  "Hej, Dr. Gould," hälsade han. Ett litet leende dök upp på hans ansikte när han såg henne i sin behå, och trodde att hon antingen var full eller galen, med det kalla vädret och allt.
  
  "Mr Hemming!" hon skrek fortfarande när hon sprang mot honom. Hans leende bleknade när han började tvivla på den galna kvinnans avsikter mot honom. Men han var för gammal för att fly från henne, så han väntade på slaget och hoppades att hon inte skulle skada honom. Det var ett öronbedövande vattenstänk till vänster om honom och till slut vände han på huvudet för att se en monstruös svart Mercedes glida mot honom. Vita skummande vingar reste sig från båda sidor av vägen när däcken skar genom vattnet.
  
  "Helvete...!" - flämtade han, ögonen vidgades av skräck, men Nina tog tag i hans underarm. Hon drog i honom så hårt att han snubblade på trottoaren, men hastigheten på hennes handlingar räddade honom från Mercedes-skärmen. Träffade av vattenvågen som höjdes av bilen kröpte Nina och gamle herr Hemming bakom den parkerade bilen tills rycket i Mercen gick över.
  
  Nina hoppade genast upp.
  
  "Du kommer att åka fast för det här, skitstövel! Jag ska jaga dig och sparka dig i röven, skitstövel!" hon välkomnade sina förolämpningar mot idioten i lyxbilen. Hennes mörka hår ramade in hennes ansikte och hals, slingrade sig över brösthögarna när hon morrade på gatan. Mercedesen vände i en krök på vägen och försvann gradvis bakom en stenbro. Nina var arg och kall. Hon sträckte ut sin hand till den förbluffade pensionären och huttrade av kylan.
  
  "Kom igen, herr Hemming, låt oss få in dig innan du tar din död", föreslog Nina bestämt. Hans böjda fingrar slöt sig runt hennes arm och hon lyfte försiktigt upp den svaga mannen på fötter.
  
  "Min hund, Betsy," mumlade han, fortfarande i chock av rädslan för hotet, "hon sprang iväg när åskan började."
  
  "Oroa dig inte, herr Hemming, vi hittar henne åt dig, okej? Göm dig bara från regnet. "Herregud, jag spårar den här skiten", försäkrade hon honom och tog korta andetag.
  
  "Du kan inte göra något åt dem, Dr Gould," mumlade han när hon ledde honom över gatan. "De skulle hellre döda dig än att ägna en minut åt att rättfärdiga sina handlingar, skurkar."
  
  "WHO?" - hon frågade.
  
  Han nickade med huvudet mot bron där bilen hade försvunnit. "De! En förkastad rest av det som en gång var en bra kommun när Oban styrdes av ett rättfärdigt råd av värdiga män."
  
  Hon rynkade pannan och såg förvirrad ut. "W-vad? Säger du att du vet vem som äger den här bilen?"
  
  "Säkert!" - svarade han när hon öppnade trädgårdsporten för honom. "De där jäkla gamarna i stadshuset. McFadden! Här är en gris! Han kommer att göra slut på den här staden, men ungdomarna bryr sig inte om vem som har ansvaret längre så länge de kan fortsätta att kvinnliga och festa. Det är dessa som borde ha röstat. De röstade för att ta bort honom, det borde de ha gjort, men det gjorde de inte. Pengar vann. Jag röstade emot den här jäveln. Jag gjorde. Och han vet det. Han känner alla som röstade emot honom."
  
  Nina kom ihåg att hon såg McFadden på nyheterna för en tid sedan, där han deltog i ett mycket viktigt hemligt möte, vars karaktär nyhetskanalerna inte kunde avslöja. De flesta i Oban gillade herr Hemming, men de flesta tyckte att hans politiska åsikter var för gammaldags, att han var en av de erfarna motståndarna som vägrade tillåta framsteg.
  
  "Hur kan han veta vem som röstade emot honom? Och vad kunde han göra? hon utmanade skurken, men herr Hemming var stenhård på att vara försiktig. Hon ledde honom tålmodigt uppför sin stigs branta sluttning, i vetskap om att hans hjärta inte kunde stå emot den ansträngande marschen uppför berget.
  
  "Hör du, Nina, han vet. Jag förstår inte modern teknik, men det går rykten om att han använder enheter för att övervaka medborgare och att han hade dolda kameror installerade ovanför valstugorna", fortsatte den gamle mannen att småprata, som han alltid gjort. Bara den här gången var hans babb inte en stor berättelse eller ett behagligt minne från förflutna dagar, nej; det kom i form av allvarliga anklagelser.
  
  "Hur har han råd med alla dessa saker, herr Hemming?" hon frågade. "Du vet att det kommer att kosta en förmögenhet."
  
  Stora ögon tittade i sidled på Nina under våta, ovårdade ögonbryn. "Åh, han har vänner, Dr Gould. Han har vänner med stora pengar som stödjer hans kampanjer och betalar för alla hans resor och möten."
  
  Hon satte honom framför sin varma härd, där elden slickade skorstensmynningen. Hon tog en kashmirfilt från sin soffa och lindade den runt honom och gnuggade hans armar över filten för att hålla honom varm. Han stirrade på henne med brutal uppriktighet. "Varför tror du att de försökte köra över mig? Jag var huvudmotståndaren till deras förslag under rallyt. Jag och Anton Leving, minns du? Vi motsatte oss McFaddens kampanj."
  
  Nina nickade. "Ja, jag minns verkligen. Jag var i Spanien då, men jag följde det hela på sociala medier. Du har rätt. Alla var övertygade om att Leving skulle vinna ytterligare en plats i kommunfullmäktiges salar, men vi var alla förkrossade när McFadden oväntat vann. Kommer Leving att invända eller föreslå en ny omröstning i fullmäktige?"
  
  Gubben log bittert och stirrade in i elden, hans mun sträckte sig till ett dystert leende.
  
  "Han är död".
  
  "WHO? Levande?" - frågade hon förtvivlat.
  
  "Ja, Lewing är död. Förra veckan råkade han, herr Hemming tittade på henne med ett sarkastiskt ansiktsuttryck, "hade en olycka, sa de."
  
  "Vad?" hon rynkade pannan. Nina blev helt chockad över de olycksbådande händelserna som ägde rum i hennes egen stad. "Vad hände?"
  
  "Tydligen föll han ner för trappan i sitt viktorianska hus när han var berusad", sa den gamle mannen, men hans ansikte spelade ett annat kort. "Du vet, jag kände Living i trettiotvå år, och han drack aldrig mer än ett glas sherry i en blå måne." Hur kunde han vara berusad? Hur kunde han bli så full att han inte kunde gå uppför den jävla trappan som han har gått uppför i tjugofem år i samma hus, Dr Gould?" Han skrattade och mindes sin egen nästan tragiska upplevelse. "Och det ser ut som att det var min tur i galgen idag."
  
  "Det kommer att vara den dagen", skrattade hon och funderade över informationen medan hon tog på sig sin mantel och knöt den.
  
  "Nu är du inblandad, Dr. Gould," varnade han. "Du förstörde deras chans att döda mig. Du är mitt i en skitstorm just nu."
  
  "Okej", sa Nina med en stålsatt blick. "Det är här jag är bäst."
  
  
  elva
  Kärnan i frågan
  
  
  Sams kidnappare körde av vägen österut längs A68, på väg in i det okända.
  
  "Vart för du mig?" - frågade Sam och höll rösten mjuk och vänlig.
  
  "Wag", svarade mannen.
  
  "Vogri Country Park?" Sam svarade utan att tänka.
  
  "Ja, Sam," svarade mannen.
  
  Sam tänkte på Swifts svar ett ögonblick och bedömde hotnivån förknippad med platsen. Det var faktiskt en ganska trevlig plats, inte en där han nödvändigtvis skulle rensas eller hängas i ett träd. Faktum är att parken ständigt besöktes eftersom det var ett skogsområde dit folk kom för att spela golf, vandra eller underhålla sina barn på den boendes lekplats. Han kände sig genast bättre. En sak fick honom att fråga igen. "Förresten, vad heter du, kompis? Du ser väldigt bekant ut, men jag tvivlar på att jag faktiskt känner dig."
  
  "Jag heter George Masters, Sam. Du känner mig från de fula svartvita fotografierna, med tillstånd av vår gemensamma vän Aidan från Edinburgh Post", förklarade han.
  
  "Genom att prata om Aidan som en vän, är du sarkastisk eller är han verkligen din vän?" frågade Sam.
  
  "Nej, vi är vänner i ordets gammaldags bemärkelse", svarade George utan att ta blicken från vägen. "Jag tar dig till Vogri så att vi kan prata, och sedan släpper jag dig." Han vände sakta på huvudet för att välsigna Sam med sitt uttryck och tillade: "Jag menade inte att förfölja dig, men du har en tendens att reagera med extrema fördomar innan du ens inser vad som händer. Sättet du kontrollerar dig själv under stickoperationer är bortom mig."
  
  "Jag var full när du tog mig i ett hörn i herrrummet, George," försökte Sam förklara, men det hade ingen korrigerande effekt. "Vad skulle jag tänka?"
  
  George Masters skrattade. "Jag antar att du inte förväntade dig att se någon så snygg som jag i den här baren. Jag skulle kunna göra saker bättre ... eller så kan du spendera mer tid nykter."
  
  "Hej, det var min jävla födelsedag", försvarade Sam. "Jag hade rätt att vara arg."
  
  "Kanske så, men det spelar ingen roll nu," kontrade George. "Du sprang då och sprang iväg igen utan att ens ge mig en chans att förklara vad jag vill ha av dig."
  
  "Jag antar att du har rätt," suckade Sam när de svängde in på vägen som leder till det vackra området Vogri. Det viktorianska huset som parken tog sitt namn från dök upp genom träden när bilen saktade avsevärt.
  
  "Floden kommer att skymma vår diskussion," sa George, "ifall de tittar eller avlyssnar."
  
  "De? Sam rynkade pannan, fascinerad av paranoian hos sin tillfångare, samma man som för ett ögonblick sedan hade kritiserat Sams egna paranoida reaktioner. "Du menar, någon som inte har sett den fart-jävla karnevalen vi gjorde bredvid?"
  
  "Du vet vilka de är, Sam. De var otroligt tålmodiga och tittade på dig och den stilige historikern... tittade på David Perdue...", sa han när de gick till floden Tynes strand, som rann genom gården.
  
  "Vänta, känner du Nina och Perdue?" Sam flämtade. "Vad har de att göra med varför du följer mig?"
  
  George suckade. Det är dags att gå till kärnan av saken. Han stannade utan att säga ett ord och kammade horisonten med ögonen gömda under vanställda ögonbryn. Vattnet gav Sam en känsla av frid, Eva under duggregn av gråa moln. Hans hår fladdrade över hans ansikte medan han väntade på att George skulle klargöra sitt syfte.
  
  "Jag ska hålla det kort, Sam," sa George. "Jag kan inte förklara nu hur jag vet allt detta, men tro mig bara att jag vet." Han noterade att journalisten helt enkelt tittade på honom utan uttryck, fortsatte han. "Har du fortfarande Dread Serpent-videon, Sam? Videon du spelade in när ni alla var i den förlorade staden, har ni den med er?"
  
  tänkte Sam snabbt. Han bestämde sig för att hålla sina svar vaga tills han var säker på George Masters avsikter. "Nej, jag lämnade en lapp med Dr. Gould, men hon är utomlands."
  
  "Verkligen?" svarade George nonchalant. "Du borde läsa tidningarna, herr berömda journalist. Hon räddade livet på en framstående medlem av sin hemstad i går, så antingen ljuger du för mig eller så är hon kapabel till bilokation."
  
  "Titta, säg bara vad du har att berätta för mig, för guds skull. På grund av din taskiga attityd skrev jag av min bil och jag måste fortfarande ta itu med den där skiten när du är klar med att spela spel på lekparken, sa Sam.
  
  "Har du en video av den "fruktansvärda ormen" med dig?" George upprepade med sin egen skrämselmetod. Varje ord var som en hammare som träffade ett städ i Sams öron. Han hade ingen väg ut ur samtalet, och ingen väg ut ur parken utan George.
  
  "Den ... fruktansvärda ormen?" Sam framhärdade. Han visste inte mycket om de saker Perdue bad honom att filma i djupet av ett berg i Nya Zeeland, och han föredrog det så. Hans nyfikenhet var vanligtvis begränsad till det som intresserade honom, och fysik och siffror var inte hans starka sida.
  
  "Jesus Kristus!" George rasade i sitt långsamma, sluddriga tal. "Fruktansvärd orm, ett piktogram sammansatt av en sekvens av variabler och symboler, Splinter! Även känd som ekvation! Var är den här inspelningen?
  
  Sam höjde sina händer i kapitulation. Människor under paraplyer lade märke till de upphöjda rösterna från två män som kikade ut från sina gömställen, och turisterna vände sig om för att se vad bråket handlade om. "Okej, gud! Slappna av", viskade Sam hårt. "Jag har inte filmen med mig, George. Inte här och nu. Varför?"
  
  "De här bilderna borde aldrig komma i händerna på David Perdue, förstår du?" - George varnade med en hes rysning. "Aldrig! Jag bryr mig inte om vad du ska säga till honom, Sam. Ta bara bort det. Skada filerna, vad som helst."
  
  "Det är allt han bryr sig om, kompis," informerade Sam honom. "Jag skulle gå så långt som att säga att han är besatt av det."
  
  "Jag är medveten om det, kompis," väste George tillbaka mot Sam. "Det är det jäkla problemet. Han används av en dockspelare som är mycket, mycket större än honom själv."
  
  "De?" frågade Sam sarkastiskt och hänvisade till Georges paranoida teori.
  
  Den bleka hyade mannen hade fått nog av Sam Cleaves ungdomliga upptåg och rusade fram, tog Sam i kragen och skakade honom med skrämmande kraft. För ett ögonblick kände Sam sig som ett litet barn som kastades runt av en St Bernard, vilket fick honom att minnas att Georges fysiska styrka nästan var omänsklig.
  
  "Lyssna nu och lyssna noga, kompis," väste han i Sams ansikte, hans andetag luktade tobak och mynta. "Om David Perdue får den här ekvationen kommer Svarta Solens Orden att triumfera!"
  
  Sam försökte förgäves att släppa den brända mannens händer och gjorde honom bara ännu mer arg på Eva. George skakade honom igen och släppte honom sedan så abrupt att han snubblade tillbaka. Medan Sam försökte hitta sitt fotfäste kom George närmare. "Förstår du ens vad du orsakar? Perdue borde inte fungera med Dread Serpent. Han är geniet de har väntat på för att lösa detta jävla matteproblem sedan deras förra guldpojke utvecklade det. Tyvärr hade nämnda guldpojke ett samvete och förstörde hans verk, men inte innan hembiträdet kopierade det medan han städade sitt rum. Onödigt att berätta, hon var en operativ och arbetade för Gestapo."
  
  "Vem var då deras guldpojke?" frågade Sam.
  
  George tittade på Sam förskräckt. "Du vet inte? Har du någonsin hört talas om en kille som heter Einstein, min vän? Einstein, killen 'relativitetsteorin', arbetade på något lite mer destruktivt än atombomben, men med liknande egenskaper. Jag är en vetenskapsman, men jag är inget geni. Gudskelov kunde ingen slutföra denna ekvation, varför framlidne doktor Kenneth Wilhelm skrev ner den i Den förlorade staden. Det var meningen att ingen skulle överleva i denna jävla ormgrop."
  
  Sam kom ihåg doktor Wilhelm, som ägde en gård i Nya Zeeland där den förlorade staden låg. Han var en nazistisk forskare, okänd för de flesta, som gick under namnet Williams i många år.
  
  "Bra bra. Anta att jag köpte allt det här," vädjade Sam och höjde händerna igen. "Vilka är konsekvenserna av denna ekvation? Jag behöver en riktigt konkret ursäkt för att rapportera detta till Perdue, som förresten måste planera min död nu. Din galna önskan kostade mig att träffa honom. Gud, han måste vara arg."
  
  George ryckte på axlarna. "Du borde inte ha rymt."
  
  Sam visste att han hade rätt. Om Sam bara hade konfronterat George vid hans ytterdörr och frågat, skulle det ha besparat honom mycket problem. För det första skulle han fortfarande ha en bil. Å andra sidan, att sörja över skit som redan hade kommit fram gjorde inte Sam någon nytta.
  
  "Jag är inte klar över de finare detaljerna, Sam, men mellan mig själv och Aidan Glaston är det allmänna samförståndet att denna ekvation kommer att bidra till ett monumentalt skifte i fysikens nuvarande paradigm," medgav George. "Från vad Aidan har kunnat ta fram från sina källor kommer denna beräkning att orsaka kaos på global skala. Detta kommer att tillåta objektet att bryta igenom slöjan mellan dimensionerna, vilket gör att vår egen fysik kolliderar med det som finns på andra sidan. Nazisterna experimenterade med det, liknande påståendena från Unified Field Theory, som inte kunde bevisas."
  
  "Och hur kommer Black Sun att dra nytta av detta, mästare?" - frågade Sam och använde sin journalistiska talang för att förstå skit. "De lever i samma tid och rum som resten av världen. Det är löjligt att tro att de skulle experimentera med skit som skulle förstöra dem tillsammans med allt annat."
  
  "Kanske så, men kom du på halva den konstiga, förvrängda skiten de faktiskt gjorde under andra världskriget?" George protesterade. "Det mesta av det de försökte göra var till ingen nytta alls, och ändå fortsatte de att utföra monstruösa experiment bara för att övervinna denna barriär, i tron att det skulle främja deras kunskap om hur andra vetenskaper fungerar - de vetenskaper som vi inte kan ändå förstå. Vem säger att detta inte bara är ett löjligt försök att vidmakthålla deras galenskap och kontroll?"
  
  "Jag förstår vad du säger, George, men jag tror ärligt talat inte ens de är så galna. De måste i alla fall ha någon påtaglig anledning att vilja uppnå detta, men vad kan det vara? Sam argumenterade. Han ville tro på George Masters, men det fanns för många hål i hans teorier. Å andra sidan, att döma av den här mannens desperation, var hans historia åtminstone värd att kolla upp.
  
  "Titta, Sam, oavsett om du tror mig eller inte, gör mig bara en tjänst och titta på det här innan du låter David Perdue lägga vantarna på den här ekvationen," vädjade George.
  
  Sam nickade instämmande. "Han är en god man. Om det fanns något allvar i dessa anklagelser skulle han ha förstört det själv, tro mig."
  
  "Jag vet att han är en filantrop. Jag vet hur han knullade Black Sun sex sätt tills i söndags när han insåg vad de planerade för världen, Sam," förklarade den sluddriga vetenskapsmannen otåligt. "Men vad jag inte verkar kunna förmedla för dig är att Purdue är omedveten om sin roll i förstörelsen. Han är lyckligt omedveten om att de använder hans genialitet och medfödda nyfikenhet för att guida honom rakt in i avgrunden. Det är inte en fråga om han håller med eller inte. Det är bättre att han inte har någon aning om var ekvationen är, annars dödar de honom... och du och damen från Oban."
  
  Äntligen fick Sam tipset. Han bestämde sig för att vänta på sig innan han lämnade över filmen till Perdue, om så bara för att ge George Masters fördelen av tvivel. Det skulle vara svårt att klargöra misstanken utan att vidarebefordra viktig information till slumpmässiga källor. Förutom Perdue fanns det få människor som kunde ge honom råd om faran som lurar i denna beräkning, och även de som kunde... han skulle aldrig veta om de kunde lita på.
  
  "Ta med mig hem, snälla," frågade Sam sin fånge. "Jag ska undersöka det här innan jag gör något, okej?"
  
  "Jag litar på dig, Sam," sa George. Det lät mer som ett ultimatum än ett förtroendelöfte. "Om du inte förstör den här inspelningen kommer du att ångra dig under en kort period av det som är kvar av ditt liv."
  
  
  12
  Olga
  
  
  I slutet av sitt skämt drog Casper Jacobs fingrarna genom sitt sandiga hår och lämnade det taggigt på huvudet som en åttiotals popstjärna. Hans ögon var blodsprängda av att läsa hela natten, motsatsen till vad han hade hoppats på på natten - att slappna av och få lite sömn. Istället gjorde nyheten om upptäckten av den fruktade ormen honom upprörd. Han hoppades desperat att Zelda Bessler eller hennes knähundar fortfarande var omedvetna om nyheterna.
  
  Någon utanför gjorde ett fruktansvärt ljud, som han först försökte ignorera, men mellan hans rädsla för den hotande onda världen och bristen på sömn var det mycket han inte kunde stå ut med idag. Det lät som en krockande skylt och en efterföljande krasch framför hans dörr, följt av ljudet från ett billarm.
  
  "Åh, för guds skull, vad nu?" - skrek han högt. Han rusade till ytterdörren, redo att ta ut sin frustration på den som hade stört honom. Casper sköt undan dörren och vrålade: "Vad i hela friden pågår här?" Det han såg vid foten av trappan som ledde upp till hans uppfart avväpnade honom omedelbart. Den mest fantastiska blondinen satt på huk bredvid sin bil och såg deprimerad ut. På trottoaren framför henne låg en röra av tårta och glasyrbollar som tidigare tillhört en stor bröllopstårta.
  
  När hon vädjande tittade på Casper, chockade hennes klargröna ögon honom. "Snälla herre, var snälla inte arg! Jag kan radera allt på en gång. Titta, fläcken på din bil är bara isande."
  
  "Nej, nej", protesterade han och räckte ut händerna ursäktande, "snälla oroa dig inte för min bil. Här, låt mig hjälpa dig." Två skrik och ett tryck på fjärrkontrollens knapp på hans nycklar tystade det gråtande larmet. Casper skyndade sig att hjälpa den snyftande skönheten att plocka upp den bortskämda tårtan. "Snälla gråt inte. Hej, jag ska berätta vad. När vi har löst det här tar jag dig till ditt lokala hembageri och byter ut kakan. På mig."
  
  "Tack, men du kan inte göra det här," fnyste hon och samlade ihop en handfull smet och marsipandekorationer. "Du förstår, jag bakade den här tårtan själv. Det tog mig två dagar, och detta var efter att jag gjort alla dekorationer för hand. Du förstår, det var en bröllopstårta. Vi kan inte bara köpa en bröllopstårta från vilken butik som helst."
  
  Hennes blodsprängda ögon, fyllda av tårar, krossade Caspers hjärta. Han lade motvilligt sin hand på hennes underarm och gned den försiktigt för att uttrycka sin sympati. Helt hänförd av henne kände han ett värk i bröstet, det där välbekanta vädret av besvikelse som kommer när han ställs inför en hård verklighet. Casper kände en smärta inombords. Han ville inte höra svaret, men han ville desperat ställa frågan. "Är... jag-är kakan för ditt... bröllop?" han hörde hans läppar förråda honom.
  
  'Snälla säg nej! Var snälla tärna eller något. För Guds kärlek, var snäll och var inte en brud!" hans hjärta verkade skrika. Han hade aldrig varit kär förut, förutom teknik och vetenskap, det vill säga. Den sköra blondinen tittade på honom genom sina tårar. A ett litet strypt ljud flydde henne när ett snett leende dök upp på hennes vackra ansikte.
  
  "Åh gud, nej", skakade hon på huvudet, sniffade och fnissade dumt. "Verkar jag verkligen så dum för dig?"
  
  "Tack Jesus!" Den jublande fysikern hörde sin inre röst jubla. Han log plötsligt brett mot henne och kände sig oerhört lättad över att hon inte bara var singel, utan också hade ett sinne för humor. "Ha! Jag kunde inte hålla med mer! Bachelor här! "mumlade han obekvämt. När Casper insåg hur dumt det lät, trodde han att han kunde säga något säkrare. "Förresten, jag heter Casper," sa han och räckte fram en skramlig hand. "Dr Casper Jacobs." Han såg till att hon märkte dess namn.
  
  Entusiastiskt tog den vackra kvinnan tag i hans hand med sina klibbiga fingrar och skrattade, "Du lät bara som James Bond. Jag heter Olga Mitra, eh... bagare."
  
  "Olga, bagaren", flinade han. "Jag gillar det".
  
  "Hör du", sa hon allvarligt och torkade över kinden med ärmen, "jag behöver den här tårtan levererad till bröllopet om mindre än en timme. Har du några idéer?"
  
  Casper tänkte en stund. Han var långt ifrån att lämna en flicka av sådan prakt i fara. Detta var hans enda chans att göra ett bestående intryck, och en bra sådan. Han knäppte omedelbart med fingrarna och en idé dök upp i hans huvud, vilket fick bitar av kakan att flyga isär. "Jag kanske har en idé, miss Mithra. Vänta här."
  
  Med nyvunnen entusiasm sprang den vanligtvis dämpade Casper upp för trappan till sin hyresvärds hus och bad Karen om hjälp. Trots allt bakade hon alltid, lämnade alltid söta bullar och bagels på hans vind. Till hans glädje gick hyresvärdens mamma med på att hjälpa Caspers nya flickvän att rädda hennes rykte. De hade ännu en bröllopstårta klar på rekordtid efter att Karen ringt några egna samtal.
  
  
  * * *
  
  
  Efter att ha tävlat mot tiden för att göra den nya bröllopstårtan, som lyckligtvis för Olga och Karen var blygsam till att börja med, fick de varsitt glas sherry för att skåla för deras framgång.
  
  "Jag har inte bara hittat den perfekta partner in crime i köket," hälsade den graciösa Karen och höjde sitt glas, "men jag har också fått en ny vän!" Här är till samarbete och nya vänner!"
  
  "Jag stöder det här," log Casper smygt, klirrande glasögon med två glada damer. Han kunde inte ta blicken från Olga. Nu när hon var avslappnad och glad igen gnistrade hon som champagne.
  
  "Tack en miljon gånger, Karen," strålade Olga. "Vad skulle jag ha gjort om du inte hade räddat mig?"
  
  "Tja, jag antar att det var din riddare där borta som satte upp det hela, kära du," sa sextiofemåriga rödhåriga Karen och pekade med sitt glas mot Casper.
  
  "Det är sant," instämde Olga. Hon vände sig mot Casper och tittade djupt in i hans ögon. "Han förlät mig inte bara för min klumpighet och röran i sin bil, utan han räddade också min röv... Och de säger att ridderligheten är död."
  
  Caspers hjärta hoppade. Bakom hans leende och oberörda utseende fanns rodnaden från en skolpojke i flickornas omklädningsrum. "Någon måste rädda prinsessan från att kliva i leran. Det kan lika gärna vara jag", blinkade han, förvånad över sin egen charm. Casper var på intet sätt oattraktiv, men hans passion för karriären gjorde honom till en mindre sällskaplig person. I själva verket kunde han inte tro på lyckan att hitta Olga. Han verkade inte bara ha hennes uppmärksamhet, utan hon dök praktiskt taget upp på hans tröskel. Personlig leverans, artighet av ödet, tänkte han.
  
  "Kommer du med mig och levererar tårtan?" - frågade hon Casper. "Karen, jag kommer genast tillbaka för att hjälpa dig att städa upp."
  
  "Nonsens," skrek Karen lekfullt. "Ni två, gå och ordna så att tårtan levereras. Ge mig bara en halv flaska konjak, du vet, för besväret", blinkade hon.
  
  Förtjust kysste Olga Karen på kinden. Karen och Casper utbytte segrande blickar på den plötsliga uppkomsten av en vandrande solstråle i deras liv. Som om Karen kunde höra sin hyresgästs tankar frågade hon: "Var kom du ifrån, älskling? Är din bil parkerad i närheten?"
  
  Casper himlade med ögonen mot henne. Han ville förbli okunnig om den fråga som också slog honom, men nu uttryckte den frispråkiga Karen det. Olga sänkte huvudet och svarade dem utan förbehåll. "Åh ja, min bil står parkerad på gatan. Jag försökte bära tårtan från min lägenhet till min bil när jag tappade balansen på grund av den tuffa vägen."
  
  "Din lägenhet?" frågade Kasper. "Här?"
  
  "Ja, bredvid, genom staketet. "Jag är din granne, dumt", skrattade hon. "Hörde du inte ljudet när jag körde in i onsdags? Flyttarna gjorde ett sådant ljud att jag trodde att jag skulle få en allvarlig tillrättavisning, men som tur var dök ingen upp."
  
  Casper tittade på Karen med ett förvånat men nöjd leende. "Kan du höra det, Karen? Hon är vår nya granne."
  
  "Jag hör det, Romeo," retade Karen. "Börja nu. Jag håller på att ta slut på dricksoffer."
  
  "Åh fan, ja," utbrast Olga.
  
  Han hjälpte henne försiktigt att lyfta tårtbotten, en kraftig träpanel formad som ett mynt, täckt med pressad folie för visning. Pajen var inte alltför komplex, så det var lätt att hitta en balans mellan de två. Liksom Kasper var Olga lång. Med sina höga kindben, ljusa hud och hår och en smal kroppsbyggnad var hon den typiska östeuropeiska stereotypen av skönhet och längd. De tog tårtan till hennes Lexus och lyckades stoppa in den i baksätet.
  
  "Du leder," sa hon och kastade nycklarna till honom. "Jag sitter där bak med tårtan."
  
  När de körde hade Casper tusen frågor som han ville ställa till den fantastiska kvinnan, men han bestämde sig för att spela det coolt. Han fick instruktioner från henne.
  
  "Jag måste säga, det här visar bara att jag kan köra vilken bil som helst utan ansträngning," skröt han när de nådde baksidan av mottagningshallen.
  
  "Eller så är min bil bara lätt att använda. Du vet, du behöver inte vara raketforskare för att flyga den", skämtade hon. I ett ögonblick av förtvivlan mindes Casper upptäckten av Dire Serpent och att han fortfarande behövde försäkra sig om att David Perdue inte hade studerat den. Det måste ha synts i hans ansikte när han hjälpte Olga att ta tårtan till köket i hallen.
  
  "Casper?" tryckte hon. "Casper, är det något fel?"
  
  "Nej, självklart inte," log han. "Tänker bara på jobbgrejer."
  
  Han kunde knappt tala om för henne att hennes ankomst och hennes underbara utseende hade raderat alla prioriteringar från hans sinne, men sanningen var att det gjorde det. Först nu kom han ihåg hur ihärdigt han hade försökt kontakta Perdue utan att ge någon indikation på att han gjorde det. När allt kommer omkring var han medlem av orden, och om de fick reda på att han stod i ledtog med David Perdue, skulle de säkert göra slut på honom.
  
  Det var en olycklig slump att just det fysikfält som Kasper ledde skulle bli föremål för The Dread Serpent. Han var rädd för vad detta kunde leda till om det användes på rätt sätt, men doktor Wilhelms smarta presentation av ekvationen gjorde Kasper lugn... tills nu.
  
  
  13
  Purdue Bonde
  
  
  Perdue var rasande. Det vanligtvis rättvisa geniet hade agerat som en galning ända sedan Sam missade sitt möte. Det gick inte att hitta Sam via e-post, telefon eller satellitspårning på sin bil, Perdue slets mellan känslor av svek och skräck. Han anförtrodde en undersökande journalist den viktigaste informationen som nazisterna någonsin hade gömt, och nu fann han sig hängande i en tunn tråd av förstånd.
  
  "Om Sam är vilsen eller sjuk, jag bryr mig inte!" - han skällde på Jane. "Allt jag vill ha är de jäkla bilderna av den förlorade stadsmuren, för guds skull! Jag vill att du går till hans hus igen idag, Jane, och jag vill att du bryter ner dörren om det behövs."
  
  Jane och Charles, butlern, tittade på varandra med stor oro. Hon skulle aldrig ta till några kriminella handlingar av någon anledning, och Perdue visste detta, men han förväntade sig uppriktigt det av henne. Charles stod som alltid i spänd tystnad bredvid Perdues middagsbord, men hans ögon visade hur orolig han var över den nya utvecklingen.
  
  I dörröppningen till det enorma köket i Reichtisusis stod hushållerskan Lilian och lyssnade. Medan hon torkade av besticken efter att ha förstört frukosten hon hade förberett, hade hennes vanliga glada uppträdande passerat genom en låg punkt och sjönk till en surmulen nivå.
  
  "Vad händer med vårt slott?" - muttrade hon och skakade på huvudet. "Vad upprörde godsägaren så mycket att han förvandlades till ett sådant monster?"
  
  Hon sörjde de dagar då Perdue var sig själv - lugn och samlad, sansad och ibland till och med lynnig. Nu spelades det ingen musik från hans labb, och det fanns ingen fotboll på tv:n medan han skrek på domaren. Mr Cleave och Dr Gould var borta, och stackars Jane och Charles fick stå ut med chefen och hans nya besatthet, en olycksbådande ekvation de upptäckte på sin senaste expedition.
  
  Det verkade som om inte ens ljus penetrerade de höga fönstren i herrgården. Hennes blick vandrade över de höga taken och extravaganta dekorationer, reliker och majestätiska målningar. Inget av detta var vackert längre. Lillian kändes som om färgerna i sig hade försvunnit från det inre av den tysta herrgården. "Som en sarkofag," suckade hon och vände sig om. En gestalt stod i hennes väg, stark och imponerande, och Lillian gick rakt in i den. Ett högt tjut kom undan den rädda Lillian.
  
  "Herregud, Lily, det är bara jag", skrattade sköterskan och tröstade den bleka hushållerskan med en kram. "Vad är det då som gör dig så upphetsad?"
  
  Lillian kände sig lättad när sjuksköterskan dök upp. Hon fläktade ansiktet med en kökshandduk och försökte komma till rätta efter att ha börjat. "Tack och lov att du är här, Lilith," kväkade hon. "Mr Perdue håller på att bli galen, jag svär på det. Kan du ge honom lugnande medel i några timmar? Personalen är utmattade av hans vansinniga krav."
  
  "Jag antar att du fortfarande inte har hittat Mr Cleave?" - föreslog syster Hurst med en hopplös blick.
  
  "Nej, och Jane har anledning att tro att något hänt Mr Cleave, men hon har inte hjärta att berätta för Mr Perdue... än. Inte förrän han blir lite mindre, vet du", gjorde Lillian en rynkande gest för att förmedla Perdues raseri.
  
  "Varför tror Jane att något har hänt Sam?" - frågade sköterskan den trötta kocken.
  
  Lillian lutade sig fram och viskade: "De har tydligen hittat hans bil kraschade in i ett staket på skolgården på Old Stanton Road, en total avskrivning."
  
  "Vad?" Syster Hearst flämtade tyst. "Herregud, jag hoppas att han är okej?"
  
  "Vi vet ingenting. Allt Jane kunde ta reda på var att Mr Cleaves bil hittades av polisen efter att flera lokala invånare och företagsägare ringt för att rapportera en höghastighetsjakt", sa hushållerskan till henne.
  
  "Herregud, inte konstigt att David är så orolig", rynkade hon pannan. "Du måste berätta för honom omedelbart."
  
  "Med all respekt, fröken Hearst, är han inte tillräckligt galen än? Den här nyheten kommer att pressa honom över kanten. Han har inte ätit någonting, som du kan se," Lillian pekade på den kasserade frukosten, "och han sover inte alls, förutom när du ger honom en dos."
  
  "Jag tycker att han borde berätta. Vid det här laget tror han förmodligen att Mr Cleave har svikit honom eller helt enkelt ignorerar honom utan anledning. Om han vet att någon har förföljt hans vän kan han känna sig mindre hämndlysten. Har du någonsin tänkt på det här?" Syster Hurst föreslog. "Jag ska prata med honom".
  
  Lillian nickade. Kanske sköterskan hade rätt. "Tja, du skulle vara den bästa personen att berätta för honom. Trots allt tog han dig med på en rundtur i sina labb och delade några vetenskapliga samtal med dig. Han litar på dig."
  
  "Du har rätt, Lily," erkände sköterskan. "Låt mig prata med honom medan jag kollar hans framsteg. Jag ska hjälpa honom med det här."
  
  "Tack, Lilith. Du är en gåva från Gud. Det här stället har blivit ett fängelse för oss alla sedan chefen kom tillbaka", klagade Lillian över situationen.
  
  "Oroa dig inte, kära", svarade syster Hearst med en lugnande blinkning. "Vi kommer att få honom tillbaka i bra form."
  
  "God morgon, Mr. Perdue," log sköterskan när hon gick in i cafeterian.
  
  "God morgon, Lilith," hälsade han trött.
  
  "Det är ovanligt. Har du ätit något? Hon sa. "Du måste äta för att jag ska kunna behandla dig.
  
  "För guds skull, jag åt en bit rostat bröd," sa Perdue otåligt. - Så vitt jag vet kommer det här att räcka.
  
  Hon kunde inte argumentera med det. Syster Hearst kunde känna spänningen i rummet. Jane väntade oroligt på Perdues underskrift på dokumentet, men han vägrade skriva under innan hon gick till Sams hus för att undersöka saken.
  
  "Det kan vänta?" - frågade sköterskan Jane lugnt. Janes blick flög mot Perdue, men han sköt tillbaka sin stol och snubblade upp på fötter med lite stöd från Charles. Hon nickade till sjuksköterskan och samlade in dokumenten och tog omedelbart till sig sjuksköterskan Hursts ledtråd.
  
  "Gå Jane, hämta mina bilder från Sam!" skrek Perdue efter henne när hon lämnade det enorma rummet och gick upp till sitt kontor. "Hörde hon mig?"
  
  "Hon hörde dig," bekräftade syster Hearst. "Jag är säker på att hon kommer att gå snart."
  
  "Tack, Charles, jag kan hantera det här," skällde Perdue mot sin butler och skickade iväg honom.
  
  "Ja, sir," svarade Charles och gick. Vanligtvis var butlerns steniga uttryck spetsad av besvikelse och en antydan till sorg, men han behövde delegera arbetet till trädgårdsmästare och städare.
  
  "Du är irriterande, Mr. Perdue," viskade sjuksköterska Hurst och ledde Perdue in i vardagsrummet, där hon vanligtvis bedömde hans framsteg.
  
  "David, min kära, David eller Dave," rättade han henne.
  
  "Okej, sluta vara så oförskämd mot din personal," instruerade hon och försökte hålla rösten jämn för att inte göra honom fientlig. "Det är inte deras fel."
  
  "Sam var fortfarande försvunnen. Du vet det?" väste Perdue när hon drog i hans ärm.
  
  "Jag hörde", svarade hon. "Om jag får fråga, vad är det som är så speciellt med den här filmen? Det är inte som att du spelar in en dokumentär med en snäv deadline eller något liknande."
  
  Perdue såg sjuksköterskan Hearst som en sällsynt allierad, någon som förstod hans passion för vetenskap. Han hade inget emot att lita på henne. Med Nina borta och Jane som underordnad var hans sjuksköterska den enda kvinna han kände sig nära nu för tiden.
  
  "Enligt forskning tror man att detta var en av Einsteins teorier, men tanken på att det skulle kunna fungera i praktiken var så skrämmande att han förstörde den. Det enda är att det kopierades innan det förstördes, du vet", sa Perdue med sina ljusblå ögon mörka av koncentration. David Perdues ögon hade en annan färg. Något var grumligt, något gick utöver hans personlighet. Men sjuksköterskan Hurst kände inte till Perdues personlighet lika bra som andra, så hon kunde inte se hur fruktansvärt fel det var med hennes patient."
  
  "Och Sam har den här ekvationen?" hon frågade.
  
  "Han gör. Och jag måste börja jobba på det, förklarade Perdue. Nu lät hans röst nästan sansad. "Jag måste veta vad det är, vad det gör. Jag behöver veta varför Black Suns orden behöll detta så länge, varför Dr Ken Williams kände behovet av att begrava det där ingen kunde komma till det. Eller", viskade han, "...varför de väntade."
  
  "Ordning av vad?" Hon rynkade pannan.
  
  Plötsligt gick det upp för Perdue att han inte pratade med Nina, eller Sam, eller Jane, eller någon som var bekant med hans hemliga liv. "Hmm, bara en organisation som jag har varit med om tidigare. Inget speciellt."
  
  "Du vet, den här stressen bidrar inte till din läkning, David," rådde hon. "Hur kan jag hjälpa dig att få den här ekvationen? Om du hade det, kunde du hålla dig sysselsatt istället för att terrorisera din personal och mig med alla dessa raserianfall. Ditt blodtryck är högt och ditt korta humör gör din hälsa sämre, och jag kan bara inte låta det hända."
  
  "Jag vet att det är sant, men tills jag har en video av Sam kan jag inte vila," Perdue ryckte på axlarna.
  
  "Dr. Patel förväntar sig att jag ska upprätthålla hans standarder utanför institutionen, förstår du? Om jag fortsätter att orsaka honom livshotande problem, kommer han att sparka mig eftersom jag inte kan göra mitt jobb", gnällde hon medvetet för att få honom att tycka synd om.
  
  Perdue hade inte känt Lilith Hearst länge, men bortom sin inneboende skuld över vad som hade hänt hennes man, hade han något av en vetenskapsorienterad släktskap över henne. Han kände också att hon mycket väl kunde vara hans enda samarbetspartner i hans strävan att få tag på Sams filmer, främst för att hon inte hade några hämningar om det. Hennes okunnighet var verkligen hans lycka. Det hon inte visste skulle tillåta henne att hjälpa honom med det enda syftet att hjälpa honom utan kritik eller åsikter - precis som Perdue tyckte om det.
  
  Han tonade ner sin frenetiska önskan att informationen skulle framstå som foglig och rimlig. "Om du bara kanske kunde hitta Sam och be honom om filmerna, skulle det vara till stor hjälp."
  
  "Okej, låt mig se vad jag kan göra", tröstade hon honom, "men du måste lova mig att du ska ge mig några dagar. Låt oss komma överens om att jag ska få den nästa vecka när vi har vårt nästa möte. Så här?"
  
  Perdue nickade. "Det låter rimligt."
  
  "Okej, nu pratar du inte mer om matematik och saknade ramar. Du måste vila för en förändring. Lily berättade för mig att du nästan aldrig sover, och ärligt talat, dina vitala tecken skriker att det är sant, David," befallde hon i en överraskande hjärtlig ton som bekräftade hennes talang för diplomati.
  
  "Vad är detta?" - frågade han medan hon drog upp en liten flaska med vattenlösning i sprutan.
  
  "Bara lite Valium IV för att hjälpa dig att sova några timmar till," sa hon och mätte mängden med ögat. Genom injektionsröret lekte ljuset med ämnet inuti, vilket gav det ett heligt sken som hon tyckte var attraktivt. Om bara Lillian kunde se det, tänkte hon, för att vara säker på att det fortfarande fanns något vackert ljus kvar i Reichtisusis. Mörkret i Perdues ögon gav vika för en lugn sömn när medicinen trädde i kraft.
  
  Han ryckte till när den helvetiska känslan av brännande syra i hans ådror plågade honom, men det varade bara några sekunder innan det nådde hans hjärta. Tillfredsställd med att sjuksköterska Hurst hade gått med på att ge honom formeln från Sams video, lät Perdue sammetsmörkret förtära honom. Röster ekade i fjärran innan han somnade helt. Lillian tog med sig en filt och kudde och täckte honom med en fleecefilt. "Bara täck det här," rådde syster Hearst. "Låt honom sova här på soffan tills vidare. Stackare. Han är utmattad."
  
  "Ja", instämde Lillian och hjälpte sjuksköterskan Hearst att gömma godsägaren, som Lillian kallade honom. "Och tack vare dig kan vi alla få en paus också."
  
  "Välkommen", skrattade syster Hearst. Hennes ansikte sjönk till en lätt melankoli. "Jag vet hur det är att hantera en svår man i huset. De kanske tror att de är ansvarig, men när de är sjuka eller skadade kan de vara en verklig smärta.
  
  "Amen," svarade Lillian.
  
  "Lillian," sa Charles försiktigt, även om han höll helt med hushållerskan. "Tack, syster Hurst. Kommer du stanna på lunch?"
  
  "Åh, nej, tack, Charles," log sköterskan, packade sin medicinska väska och slängde de gamla bandagen. "Jag behöver göra några ärenden innan mitt nattskift på kliniken i kväll."
  
  
  14
  Viktigt beslut
  
  
  Sam kunde inte hitta några övertygande bevis för att den fruktade ormen var kapabel till de grymheter och förstörelse som George Masters försökte övertyga honom om. Vart han än vände sig möttes han av misstro eller okunnighet, vilket bara bekräftade hans tro att Masters var någon slags paranoid galning. Men han verkade så uppriktig att Sam höll en låg profil från Perdue tills han hade tillräckliga bevis, vilket han inte kunde få från sina vanliga källor.
  
  Innan han skickade in filmerna till Purdue, bestämde sig Sam för att göra en sista resa till en mycket pålitlig inspirationskälla och väktare av hemlig visdom - den enda Aidan Glaston. Eftersom Sam hade sett Glastons artikel publicerad i ett tidningsnummer nyligen, bestämde han sig för att irländaren skulle vara den bästa personen att fråga om den fruktade ormen och hans myter.
  
  Utan ett par hjul ringde Sam en taxi. Det var bättre än att försöka rädda vraket han kallade sin bil, vilket skulle avslöja honom. Vad han inte behövde var en polisutredning om höghastighetsjakten och ett eventuellt efterföljande gripande för att äventyra medborgarnas liv och vårdslös körning. Medan lokala myndigheter ansåg att han var försvunnen, hann han reda ut fakta när han äntligen dök upp.
  
  När han kom till Edinburgh Post fick han veta att Aidan Glaston var på uppdrag. Den nya redaktören kände inte Sam personligen, men hon lät honom tillbringa några minuter på hennes kontor.
  
  "Janice Noble," log hon. "Det är ett nöje att träffa en så respekterad representant för vårt yrke. Snälla få en plats."
  
  "Tack, Miss Noble", svarade Sam lättad över att kontoren för det mesta var tomma på personal idag. Han var inte på humör för att se de gamla sniglarna som hade trampat på honom när han var nybörjare, inte ens för att gnugga näsan i hans kändisskap och framgång. "Jag ska göra det snabbt," sa han. "Jag behöver bara veta var jag kan kontakta Aidan. Jag vet att detta är konfidentiell information, men jag måste kontakta honom om min egen utredning just nu."
  
  Hon lutade sig framåt på armbågarna och knäppte försiktigt händerna. Båda hennes handleder var prydda med ringar av tjockt guld, och armbanden gav ett fruktansvärt ljud när de träffade den polerade ytan på bordet. "Mr Cleave, jag skulle älska att hjälpa dig, men som jag sa tidigare, Aidan arbetar undercover på ett politiskt känsligt uppdrag och vi har inte råd att blåsa hans täckmantel. Du förstår hur det är. Du borde inte ens ha frågat mig det."
  
  "Jag är medveten om det", svarade Sam, "men det jag är inblandad i är mycket viktigare än någon politikers hemliga personliga liv eller det typiska rygghugg som tabloiderna älskar att skriva om."
  
  Redaktören såg omedelbart missmodig ut. Hon tog en hårdare ton med Sam. "Snälla, tro inte att eftersom du har vunnit berömmelse och rikedom genom ditt inte så graciösa engagemang att du kan gå in här och anta att du vet vad mitt folk arbetar med."
  
  "Lyssna på mig, damen. Jag behöver information av mycket känslig karaktär, och det inkluderar förstörelse av hela länder", kontrade Sam bestämt. "Allt jag behöver är ett telefonnummer."
  
  Hon rynkade pannan. "Vem arbetar du för i det här fallet?"
  
  "Frilans", svarade han snabbt. "Det här är något jag lärt mig av en bekant, och jag har anledning att tro att det är giltigt. Bara Aidan kan bekräfta detta för mig. Snälla, fröken Noble. Snälla du."
  
  "Jag måste säga att jag är fascinerad", erkände hon och skrev ner ett utländskt fast telefonnummer. "Det här är en säker linje, men ring bara en gång, Mr. Cleave. Jag tittar på den här raden för att se om du stör vår man när han jobbar."
  
  "Inga problem. Jag behöver bara ett samtal", sa Sam ivrigt. "Tack tack!"
  
  Hon slickade sig om läpparna när hon skrev, tydligt bekymrad över vad Sam hade sagt. Hon tryckte pappret mot honom och sa: "Titta, herr Cleave, vi kanske skulle kunna samarbeta om det du har?"
  
  "Låt mig först bekräfta om detta är värt att fortsätta, Miss Noble. Om det är något med det kan vi prata", blinkade han. Hon såg nöjd ut. Sams charm och vackra drag kunde få honom in i Pearly Gates medan han var på väg.
  
  I taxin på väg hem rapporterade radionyheterna att det senaste toppmötet som skulle sammankallas skulle handla om förnybar energi. Mötet kommer att delta av flera världsledare, samt flera delegater från det belgiska forskarsamhället.
  
  "Varför Belgien, av alla ställen?" Sam kom på sig själv att fråga högt. Han förstod inte att föraren, en trevlig medelålders dam, lyssnade.
  
  "Förmodligen ett av de där dolda fiasken," noterade hon.
  
  "Vad har du i åtanke?" frågade Sam, ganska förvånad över det plötsliga intresset.
  
  "Tja, Belgien, till exempel, är Natos och Europeiska unionens hem, så jag kan föreställa mig att de förmodligen skulle vara värd för något liknande det här," skrattade hon.
  
  "Något liknande... vad? frågade Sam. Ända sedan hela den här Purdue/Masters-grejen började, hade han varit helt omedveten om aktuella saker, men damen verkade vara välinformerad, så han njöt av hennes samtal istället. Hon himlade med ögonen.
  
  "Åh, din gissning är lika bra som min, min pojke," fnissade hon. "Kalla mig paranoid, men jag har alltid trott att dessa små möten inte var något annat än en charad för att diskutera skändliga planer för att ytterligare undergräva regeringar..."
  
  Hennes ögon vidgades och hon täckte sin mun med handen. "Herregud, förlåt mig för att jag svor," bad hon om ursäkt, till Sams förtjusning.
  
  "Var inte uppmärksam, fru," skrattade han. "Jag har en historikervän som kunde få sjömän att rodna."
  
  "Åh, okej," suckade hon. "Jag brukar aldrig bråka med mina passagerare."
  
  "Så du tror att det är så här de korrumperar regeringar?" han log och njöt fortfarande av humorn i kvinnans ord.
  
  "Ja jag vet. Men du förstår, jag kan inte riktigt förklara det. Det är en av de sakerna som jag bara känner, vet du? Varför behöver de till exempel ett möte med sju världsledare? Hur är det med resten av länderna? Jag känner snarare att det är som en skolgård där ett gäng sprogs träffas på rasten och de andra barnen säger "Hej, vad betyder det?" ... Du vet?" - muttrade hon osammanhängande.
  
  "Ja, jag förstår vad du menar", instämde han. "Så de kom inte ut och sa vad toppmötet handlade om?"
  
  Hon skakade på huvudet. "De diskuterar det. Jävla bluff. Jag säger er att media är en marionett av dessa huliganer."
  
  Sam var tvungen att le. Hon pratade mycket som Nina, och Nina var oftast exakt i sina förväntningar. "Jag hör dig. Tja, var säker på att några av oss i media försöker få fram sanningen, oavsett vad det kostar."
  
  Hennes huvud vände sig halvvägs så att hon nästan såg tillbaka på honom, men vägen tvingade henne att låta bli. "Herregud! Jag stoppar min jäkla fot i min jäkla mun igen!" - hon klagade. "Är du med i pressen?"
  
  "Jag är en undersökande journalist", blinkade Sam, med samma förföriskhet som han använde på fruarna till VIP-medlemmarna han intervjuade. Ibland kunde han tvinga dem att avslöja den fruktansvärda sanningen om sina män.
  
  "Vad forskar du på?" frågade hon på sitt förtjusande lekmannasätt. Sam kunde säga att hon saknade korrekt terminologi och kunskap, men hennes sunda förnuft och artikulation av hennes åsikter var tydliga och logiska.
  
  "Jag överväger en möjlig komplott för att stoppa en rik man från att göra lång division och förstöra världen i processen," skämtade Sam.
  
  Den kvinnliga taxichauffören kisade mot backspegeln och skrattade och ryckte sedan på axlarna: "Okej då. Berätta inte för mig ".
  
  Hennes mörkhåriga passagerare var fortfarande förvånad och stirrade tyst ut genom fönstret på väg tillbaka till sitt lägenhetskomplex. Han verkade piggna till när de passerade den gamla skolgården, men hon frågade inte varför. När hon följde hans blicks riktning såg hon bara skräpet av något som såg ut som krossat glas från en bilolycka, men hon tyckte att det var konstigt att en fordonskrock hade inträffat på en sådan plats.
  
  "Kan du snälla vänta på mig?" - Sam frågade henne när de närmade sig hans hus.
  
  "Säkert!" - utbrast hon.
  
  "Tack, jag ska ta mig igenom det här snabbt," lovade han och klev ur bilen.
  
  "Ta på dig, älskling," flinade hon. "Mätaren fungerar."
  
  När Sam kom in i komplexet klickade han på det elektroniska låset och såg till att porten var ordentligt stängd bakom honom innan han sprang uppför trappan till sin ytterdörr. Han ringde Aidan på det nummer som postens redaktör hade gett honom. Till Sams förvåning svarade hans gamla kollega nästan omedelbart.
  
  Sam och Aidan hade lite ledig tid, så de höll samtalet kort.
  
  "Så vart skickade de din misshandlade röv den här gången, kompis?" Sam log, tog en halvdrucken läsk från kylskåpet och drack den i en klunk. Det var ett tag sedan han hade ätit eller druckit något, men nu hade han för bråttom.
  
  "Jag kan inte avslöja den informationen, Sammo," svarade Aidan glatt och retade alltid Sam för att han inte tog med honom på uppdrag när de fortfarande arbetade på tidningen.
  
  "Kom igen," sa Sam och rapade tyst från drinken han hade hällt upp. "Hör du, har du någonsin hört talas om en myt som heter den fruktade ormen?"
  
  Kan inte berätta vad jag har, son," svarade Aidan snabbt. "Vad är detta? Knuten till någon nazistisk relik igen?"
  
  "Ja. Nej. jag vet inte. Man tror att denna ekvation utvecklades av Albert Einstein själv en tid efter publiceringen av 1905 års tidning, från vad jag har fått höra, förklarade Sam. "De säger att när den används på rätt sätt håller den nyckeln till ett fruktansvärt resultat. Vet du något sådant?"
  
  Aidan nynnade eftertänksamt och erkände till slut: "Nej. Nej, Sammo. Jag har aldrig hört talas om något liknande. Antingen släpper din källa in dig på något så stort att bara de högsta led vet om det... Eller så blir du utspelad, kompis."
  
  Sam suckade. "Då är det okej. Jag ville bara diskutera detta med dig. Titta, Ade, vad du än gör, var bara försiktig, hör du?"
  
  "Åh, jag visste inte att du brydde dig, Sammo," retade Aidan. "Jag lovar att jag ska tvätta mig bakom öronen varje kväll, okej?"
  
  "Ja, okej, fan du också," log Sam. Han hörde Aidan skratta med sin gamla hesa röst innan han avslutade samtalet. Eftersom hans tidigare kollega inte var medveten om Masters tillkännagivande var Sam nästan säker på att den stora hypen var överskattad. Det var trots allt säkert att ge Perdue videobandet av Einsteins ekvation. Men innan han gick var det en sista sak att ta hand om.
  
  "Lacey!" - ropade han in i korridoren som ledde till lägenheten i hörnet av hans våning. "Lacey!"
  
  Tonårsflickan snubblade ut och justerade bandet i håret.
  
  "Hej, Sam," ropade hon och joggade tillbaka till hans hus. "Jag kommer. Jag kommer."
  
  "Snälla ta hand om Bruich åt mig för bara en natt, okej?" - tiggde han hastigt och lyfte den missnöjda gamla katten från soffan som han låg på.
  
  "Du har tur att min mamma är kär i dig, Sam," predikade Lacy medan Sam stoppade in kattmat i hennes fickor. "Hon hatar katter."
  
  "Jag vet, jag är ledsen," bad han om ursäkt, "men jag måste komma till min väns hus med några viktiga saker."
  
  "Spionera saker?" flämtade hon upprymt.
  
  Sam ryckte på axlarna, "Ja, topphemlig skit."
  
  "Fantastiskt," log hon och smekte försiktigt Bruich. "Okej, kom igen, Bruich, låt oss gå! Hejdå, Sam!" Och med det gick hon tillbaka in från den kalla, blöta cementhallen.
  
  Det tog Sam mindre än fyra minuter att packa sin resväska och stoppa in den eftertraktade filmen i sitt kamerafodral. Han var snart redo att ge sig av för att blidka Perdue.
  
  "Gud, han kommer att flå mig," tänkte Sam. "Han måste vara så jäkla arg."
  
  
  15
  Råttor i korn
  
  
  Den spänstiga Aidan Glaston var en veteranjournalist. Han var på många uppdrag under det kalla kriget, under flera sneda politikers regeringstid, och han fick alltid sin historia. Han valde en mer passiv karriärväg efter att han nästan dödades i Belfast. Personerna som han undersökte då varnade honom upprepade gånger, men han borde ha vetat om det före någon annan i Skottland. Kort därefter tog karma ut sin rätt och Aidan var en av många som skadades av splitter i IRA-bombningar. Han tog tipset och sökte jobb som administrativ skribent.
  
  Nu var han tillbaka på fältet. Han kom inte i sextioårsåldern så bra som han hade trott, och den sura reportern upptäckte snart att tristess skulle döda honom långt innan cigaretter eller kolesterol gjorde det. Efter månader av tiggeri och erbjudits bättre förmåner än andra journalister, övertygade Aidan den kinkiga Miss Noble att han var mannen för jobbet. Det var trots allt han som skrev förstasidesartikeln om McFadden och Skottlands mest ovanliga möte med valda borgmästare. Bara det ordet, den utvalde, fyllde någon som Aidan med misstro.
  
  I det gula ljuset från hans hyrda sovsal i Castlemilk sög han en billig cigarett och skrev ett utkast till rapport på sin dator för att formulera senare. Aidan var väl medveten om förlusten av värdefulla sedlar tidigare, så han hade ett starkt försvar - efter att han avslutat varje utkast mailade han det till sig själv. På så sätt hade han alltid backuper.
  
  Jag undrade varför bara några kommunala administratörer i Skottland var inblandade, och det fick jag veta när jag lurade mig in på ett lokalt möte i Glasgow. Det blev tydligt att läckan jag hade knackat på inte var avsiktlig eftersom min källa senare försvann från radarn. Vid ett möte med skotska kommunguvernörer fick jag veta att den gemensamma nämnaren inte var deras yrke. Är inte detta intressant?
  
  Gemensamt för dem alla är att de faktiskt tillhör en större global organisation, eller snarare ett konglomerat av mäktiga företag och föreningar. McFadden, som jag var mest intresserad av, visade sig vara den minsta av våra bekymmer. Samtidigt som jag trodde att det var ett möte med borgmästare visade de sig alla vara medlemmar i detta anonyma parti, som inkluderar politiker, finansmän och militärer. Detta möte handlade inte om smålagar eller stadsfullmäktigebestämmelser, utan om något mycket större; toppmöte i Belgien, som vi alla hörde talas om i nyheterna. Och Belgien är där jag kommer att delta i nästa hemliga toppmöte. Jag måste veta om det här är det sista jag gör.
  
  En knackning på dörren avbröt hans rapport, men han lade snabbt till tid och datum som vanligt innan han släckte cigaretten. Knackandet blev enträget, enträget till och med.
  
  "Hej, behåll byxorna på mig, jag är på väg!" - skällde han otåligt. Han drog upp byxorna och, för att irritera den som ringer, bestämde han sig för att bifoga sitt utkast till mejlet först och skicka det innan han öppnade dörren. Knackandet blev högre och oftare, men när han tittade genom titthålet kände han igen Benny Dee, hans huvudkälla. Benny var personlig assistent vid Edinburgh-filialen till ett privat finansbolag.
  
  "Jesus, Benny, vad fan gör du här? Jag trodde att du försvann från planeten", muttrade Aidan när han öppnade dörren. Benny D stod framför honom i sovsalens snurriga korridor och såg blek och sjuk ut.
  
  "Jag är så ledsen att jag inte ringde tillbaka till dig, Aidan," bad Benny om ursäkt. "Jag var rädd att de skulle lista ut mig, du vet..."
  
  "Jag vet, Benny. Jag vet hur det här spelet fungerar, son. Kom in", bjöd Aidan in. "Lås bara låsen bakom dig när du kommer in."
  
  "Okej", andades den skakande Snitch ut nervöst.
  
  "Vill du ha lite whisky?" Låter det som att du kan använda lite," föreslog den äldre journalisten. Innan hans ord hann svalna hördes det en dov duns bakom honom. Inte ens en stund senare kände Aidan ett stänk av färskt blod på hans bara nacke och övre rygg. Han vände sig om i chock och hans ögon vidgades vid åsynen av Bennys krossade skalle där han föll på knä. Hans slappa kropp föll och Aidan hopade sig för den koppariga lukten av hans huvudkällas nykrossade skalle.
  
  Bakom Benny stod två figurer. Den ene höll på att låsa dörren och den andra, en stor ligist i kostym, höll på att rengöra munstycket på sin ljuddämpare. Mannen vid dörren klev ut ur skuggorna och avslöjade sig.
  
  "Benny kommer inte att dricka whisky, herr Glaston, men Wolf och jag skulle inte ha något emot en drink eller två," flinade den schakalvända affärsmannen.
  
  "McFadden," skrattade Aidan. "Jag skulle inte slösa bort min urin på dig, än mindre en bra singelmalt."
  
  Vargen grymtade som det djur han var, irriterad över att han var tvungen att lämna den gamla tidningspojken vid liv tills han fick veta något annat. Aidan mötte hans blick med förakt. "Vad är detta? Hade du råd med en livvakt som kan stava rätt ord? Jag antar att du får vad du har råd med, hej?"
  
  McFaddens leende bleknade i lampljuset, skuggor fördjupade varje linje av hans rävliknande drag. "Lätt, varg," spinnade han och uttalade banditens namn på tyskt sätt. Aidan noterade namnet och uttalet och drog slutsatsen att detta förmodligen kunde vara livvaktens riktiga namn. "Jag har råd med mer än du tror, du fullständiga hack," hånade McFadden och gick långsamt runt journalisten. Aidan höll ögonen på Wulf tills borgmästaren i Oban gick runt honom och stannade vid sin bärbara dator. "Jag har några väldigt inflytelserika vänner."
  
  "Självklart," skrattade Aidan. "Vilka underbara saker var du tvungen att göra när du låg på knä inför dessa vänner, ärade Lance McFadden?"
  
  Wolf ingrep och slog Aidan så hårt att han snubblade och föll till golvet. Han spottade ut den lilla mängden blod som hade samlats på hans läpp och flinade. McFadden satt på Aidans säng med sin bärbara dator och tittade igenom hans öppna dokument, inklusive det Aidan skrev innan han avbröts. En blå lysdiod lyste upp hans äckliga ansikte när hans ögon tyst flög från sida till sida. Wolf stod orörlig, händerna knäppta framför honom med pistolens ljuddämpare utstående från hans fingrar, helt enkelt i väntan på kommandot.
  
  McFadden suckade, "Så, du fick reda på att borgmästarmötet inte riktigt var vad det skulle bli, eller hur?"
  
  "Ja, dina nya vänner är mycket starkare än du någonsin kommer att bli", fnös journalisten. "Det bevisar bara att du bara är en bricka. Kuken vet vad de behöver dig till. Oban kan knappast kallas en viktig stad... i nästan alla frågor."
  
  "Du skulle bli förvånad, kompis, hur värdefull Oban kommer att vara när det belgiska toppmötet 2017 börjar," skröt McFadden. "Jag är på toppen av mitt spel för att se till att vår mysiga lilla stad har lugn när det är dags."
  
  "För vad? När kommer tiden för vad?" frågade Aidan, men möttes bara av ett irriterande skratt från skurken med räven ansikte. McFadden lutade sig närmare Aidan, som fortfarande låg på knä på mattan framför sängen dit Wolf hade skickat honom. "Du kommer aldrig att veta, min nyfikna lilla fiende. Du kommer aldrig få veta. Det här måste vara ett helvete för er, va? För man måste bara veta allt, eller hur?"
  
  "Jag ska ta reda på det," insisterade Aidan och såg trotsig ut, men han var livrädd. "Kom ihåg att jag har upptäckt att du och dina medadministratörer står i ledband med din äldre bror och syster, och att ni jobbar er uppåt genom att skrämma dem som ser rakt igenom er."
  
  Aidan såg inte ens ordern gå från McFaddens ögon till sin hund. Wolfs stövel krossade journalistens vänstra sida med ett kraftigt slag. Aidan skrek av smärta när hans överkropp fattade eld av de stålförstärkta stövlarna som hans angripare hade på sig. Han vek på golvet och smakade mer av sitt varma blod i munnen.
  
  "Säg mig nu, Aidan, har du någonsin bott på en gård?" frågade McFadden.
  
  Aidan kunde inte svara. Hans lungor brann och vägrade fyllas tillräckligt för att han skulle kunna tala. Bara väsande kom från honom. "Aidan," sjöng McFadden för att uppmuntra honom. För att undvika ytterligare straff nickade journalisten kraftigt för att ge något slags svar. Som tur var för honom var det tillfredsställande för tillfället. Aidan luktade damm från det smutsiga golvet och sög in så mycket luft han kunde när hans revben krossade hans organ.
  
  "Jag bodde på en gård när jag var tonåring. Min far odlade vete. Vår gård producerade vårkorn varje år, men under flera år, innan vi skickade påsarna till marknaden, lagrade vi dem under skörden", sa borgmästaren i Oban långsamt. "Ibland var vi tvungna att jobba supersnabbt eftersom, du förstår, vi hade ett lagringsproblem. Jag frågade min pappa varför vi måste jobba så snabbt och han förklarade att vi hade problem med parasiter. Jag minns en sommar när vi var tvungna att förstöra hela bon begravda under korn och förgiftade varje råtta vi kunde hitta. Det var alltid fler av dem när du lämnade dem vid liv, vet du?"
  
  Aidan kunde se vart detta skulle leda, men smärtan höll hans åsikt i bakhuvudet. I ljuset från lampan kunde han se banditens massiva skugga röra sig när han försökte titta upp, men han kunde inte vända nacken tillräckligt långt för att se vad han gjorde. McFadden räckte Aidan Wolfes bärbara dator. "Ta hand om all denna... information, okej? Vielen Dank." Han återvände sin uppmärksamhet till journalisten vid hans fötter. "Nu, jag är säker på att du följer mig i den här jämförelsen, Aidan, men om blodet redan fyller dina öron, låt mig förklara."
  
  'Redan? Vad menar han med redan?" tänkte Aidan. Ljudet av en bärbar dator som krossas i bitar skär i hans öron. Av någon anledning var allt han var intresserad av hur hans redaktör skulle klaga på förlusten av företagets teknologi.
  
  "Du förstår, du är en av de där råttorna," fortsatte McFadden lugnt. "Du gräver ner dig i marken tills du försvinner i kaos, och sedan," suckade han dramatiskt, "blir det svårare och svårare att hitta dig. Hela tiden skapar du förödelse och förstör inifrån allt arbete och omsorg som har lagts ner på skörden."
  
  Aidan kunde knappt andas. Hans tunna kroppsbyggnad lämpade sig inte för fysisk bestraffning. Mycket av hans kraft kom från hans kvickhet, sunt förnuft och deduktiva förmågor. Hans kropp var dock fruktansvärt skör i jämförelse. När McFadden talade om att utrota råttorna, blev det helt klart för veteranjournalisten att borgmästaren i Oban och hans husdjursorangutang inte skulle lämna honom vid liv.
  
  I sin synlinje kunde han se det röda leendet på Bennys skalle, som förvrängde formen på hans utbuktande, döda ögon. Han visste att han snart skulle bli det, men när Wolfe satte sig på huk bredvid honom och lindade laptopsladden runt hans hals visste Aidan att det inte fanns någon snabb kurs för honom. Han hade redan svårt att andas, och det enda klagomålet som kom från detta var att han inte skulle ha några trotsiga sista ord för sina mördare.
  
  "Jag måste säga att det här är en ganska lönsam kväll för Wolfe och jag," fyllde McFadden Aidans sista ögonblick med sin gälla röst. "Två råttor på en natt och mycket farlig information eliminerad."
  
  Den gamle journalisten kände hur den tyska ligistens omätliga styrka trycktes mot halsen. Hans händer var för svaga för att slita tråden från halsen, så han bestämde sig för att dö så snabbt som möjligt utan att trötta ut sig med en värdelös kamp. Allt han kunde tänka på när hans huvud började brinna bakom ögonen var att Sam Cleave förmodligen var på samma sida som dessa högt uppsatta bedragare. Sedan kom Aidan ihåg en annan ironisk vändning. För inte mer än femton minuter sedan skrev han i utkastet till sin rapport att han skulle avslöja dessa personer, även om det var det sista han gjorde. Hans mejl skulle bli viralt. Wolf kunde inte radera det som redan fanns i cyberrymden.
  
  När mörkret omslöt Aidan Glaston lyckades han le.
  
  
  16
  Dr Jacobs och Einsteins ekvation
  
  
  Casper dansade med sin nya låga, den fantastiska men klumpiga Olga Mitra. Han var glad, särskilt när familjen bjöd in dem att stanna och njuta av bröllopsmottagningen, till vilken Olga tog med sig en tårta.
  
  "Det har verkligen varit en fantastisk dag", skrattade hon medan han lekfullt snurrade runt henne och försökte doppa henne. Casper kunde inte få nog av Olgas höga, mjuka fniss fyllt av förtjusning.
  
  "Det håller jag med om", log han.
  
  "När den där kakan började välta", erkände hon, "jag svär, jag kände att hela mitt liv rasade samman. Det här var mitt första jobb här och mitt rykte stod på spel... du vet hur det går."
  
  "Jag vet," sympatiserade han. "Nu när jag tänker på det var min dag skit tills du hände."
  
  Han tänkte inte på vad han sa. Tom ärlighet lämnade hans läppar, omfattningen av vilken han insåg bara en stund senare när han fann henne chockad och stirrade in i hans ögon.
  
  "Wow," sa hon. "Casper, det här är det mest fantastiska någon någonsin har sagt till mig."
  
  Han log bara när fyrverkerier exploderade inom honom. "Ja, min dag kunde ha slutat tusen gånger värre, speciellt som den började." Plötsligt slog klarheten Casper. Det träffade honom rakt mellan ögonen med sådan kraft att han nästan tappade medvetandet. På ett ögonblick flög dagens varma, goda händelser ur hans huvud, bara för att ersättas av det som plågat hans hjärna hela natten innan han hörde Olgas ödesdigra snyftningar utanför sin dörr.
  
  Tankar på David Perdue och den fruktade ormen dök upp omedelbart och penetrerade varje tum av hans hjärna. "Åh gud", rynkade han pannan.
  
  "Vad är fel?" - hon frågade.
  
  "Jag glömde något väldigt viktigt," erkände han och kände hur marken försvann under hans fötter. "Har du något emot om vi går?"
  
  "Redan?" - stönade hon. "Men vi har bara varit här i trettio minuter."
  
  Casper var inte en temperamentsfull person till sin natur, men han höjde rösten för att förmedla det brådskande i situationen, för att förmedla allvaret i knipan. "Snälla, kan vi gå? Vi kom med din bil, annars hade du kunnat stanna längre."
  
  "Gud, varför skulle jag vilja stanna längre?" hon attackerade honom.
  
  En bra start på vad som kan bli ett bra förhållande. Det här eller det här är sann kärlek, tänkte han. Men hennes aggression var faktiskt söt. Jag stannade så länge bara för att dansa med dig? Varför skulle jag vilja stanna om du inte var här med mig?
  
  Han kunde inte vara arg över det. Caspers känslor överväldigades av den vackra kvinnan och den förestående förstörelsen av världen i en brutal konfrontation. Till slut sänkte han nivån av hysteri för att vädja, "Kan vi bara lämna? Jag behöver kontakta någon om något mycket viktigt, Olga. Snälla du?"
  
  "Självklart", sa hon. "Vi kan gå." Hon tog hans hand och rusade bort från folkmassan, fnissande och blinkande. Dessutom har de redan betalat mig."
  
  "Åh, bra", svarade han, "men jag mådde dåligt."
  
  De hoppade ut och Olga körde tillbaka till Caspers hus, men någon annan väntade redan på honom där och satt på verandan.
  
  "Åh fan nej," mumlade han när Olga parkerade sin bil på gatan.
  
  "Vem är det?" - hon frågade. "Du ser inte ut att vara glad att se dem."
  
  "Jag är inte sådan", bekräftade han. "Det är någon från jobbet, Olga, så om du inte har något emot det vill jag verkligen inte att han ska träffa dig."
  
  "Varför?" - hon frågade.
  
  "Snälla bara", blev han lite arg igen, "lita på mig. Jag vill inte att du ska känna dessa människor. Låt mig dela en hemlighet med dig. Jag gillar verkligen dig."
  
  Hon log varmt. "Jag känner likadant."
  
  Normalt skulle Casper ha rodnat av förtjusning över detta, men det brådskande av problemet han hade att göra med uppvägde de trevliga sakerna. "Så då kommer du att förstå att jag inte vill blanda ihop någon som får mig att le med någon jag hatar."
  
  Till hans förvåning förstod hon fullständigt hans knipa. "Säkert. Jag går till affären när du har gått. Jag behöver fortfarande lite olivolja till min ciabatta."
  
  "Tack för din förståelse, Olga. Jag kommer och hälsar på dig när jag har tagit itu med allt det här, okej?" lovade han och kramade hennes hand försiktigt. Olga lutade sig fram och kysste honom på kinden, men sa ingenting. Casper klev ur bilen och hörde den köra iväg bakom honom. Karen var ingenstans att se, och han hoppades att Olga skulle komma ihåg den halvknekt hon hade bett om som belöning för att hon bakade hela morgonen.
  
  Casper försökte se nonchalant ut när han gick nerför uppfarten, men det faktum att han var tvungen att navigera runt den överdimensionerade bilen som stod parkerad på hans tomt skrapade hans lugn som sandpapper. Satt i Caspers stol på verandan, som om platsen tillhörde honom, satt den förkastliga Clifton Taft. I sin hand höll han ett knippe grekiska druvor, slet av dem en efter en och satte dem i sina lika stora tänder.
  
  "Borde du inte ha återvänt till USA nu?" Casper skrattade och höll tonen mellan hån och olämplig humor.
  
  Clifton skrattade och trodde på det senare. "Jag är ledsen att jag inkräktar på ditt företag så här, Casper, men jag tror att du och jag måste prata om saker."
  
  "Det är rikt, det kommer från dig", svarade Casper och låste upp sin dörr. Han tänkte komma till sin bärbara dator innan Taft såg att han försökte hitta David Perdue.
  
  "Nu. Det finns ingen regelbok som säger att vi inte kan återuppliva vårt gamla partnerskap, eller hur?" Bunch släpade i hälarna på honom och antog helt enkelt att han hade blivit inbjuden att komma in.
  
  Casper rullade snabbt upp fönstret och stängde locket på sin bärbara dator. "Partnerskap?" Casper flinade med ett skratt. "Gaf ditt partnerskap med Zelda Bessler inte de resultat du hoppades på? Jag antar att jag bara var ett surrogat, en dum inspiration för er två. Vad är problemet? Vet hon inte hur man tillämpar komplex matematik, eller har hon fått slut på outsourcingidéer?"
  
  Clifton Taft nickade med ett bittert leende. "Ta alla låga slag du vill, min vän. Jag kommer inte att hävda att du förtjänar denna indignation. I slutändan har du rätt i alla dessa antaganden. Hon har ingen aning om vad hon ska göra."
  
  "Fortsätta?" Casper rynkade pannan. "På vad?"
  
  "Ditt tidigare arbete, naturligtvis. Är det inte det här arbetet du trodde att hon stal från dig för hennes skull?" frågade Taft.
  
  "Jo, ja", bekräftade fysikern, men han såg fortfarande lite chockad ut. "Jag bara... tänkte... jag trodde att du avbröt det misslyckandet."
  
  Clifton Taft flinade och lade händerna på höfterna. Han försökte graciöst svälja sin stolthet, men det betydde ingenting, det såg bara besvärligt ut. "Det var inte ett misslyckande, inte ett fullständigt. Um, vi berättade aldrig det här för dig efter att du lämnat projektet, Dr. Jacobs, men", tvekade Taft och letade efter det mildaste sättet att berätta om nyheterna, "vi stoppade aldrig projektet.
  
  "Vad? Har ni alla blivit galna?" Casper kokade. "Är du ens medveten om konsekvenserna av experimentet?"
  
  "Vi gör!" Taft försäkrade honom uppriktigt.
  
  "Verkligen?" Kasper synade sin bluff. "Även efter det som hände med George Masters, tror du fortfarande att du kan involvera biologiska komponenter i ett experiment? Du är lika galen som dum."
  
  "Hej, nu," varnade Taft, men Casper Jacobs var för nedsänkt i sin predikan för att bry sig om vad han sa och vem det var stötande för.
  
  "Nej. "Hör på mig", grumlade den vanligtvis reserverade och blygsamma fysikern. "Erkänn. Du är bara här för pengar. Cliff, du vet inte skillnaden mellan en variabel och en kos juver, men det gör vi alla! Så snälla sluta anta att du förstår vad du faktiskt finansierar här!"
  
  "Inser du hur mycket pengar vi skulle kunna tjäna om det här projektet var framgångsrikt, Casper?" insisterade Taft. "Detta kommer att göra alla kärnvapen, alla kärnenergikällor föråldrade. Detta kommer att eliminera alla befintliga fossila bränslen och deras utvinning. Vi kommer att befria landet från ytterligare borrning och fracking. Förstår du inte? Om detta projekt blir framgångsrikt kommer det inte att bli några krig om olja eller resurser. Vi kommer att vara den enda leverantören av outtömlig energi."
  
  "Och vem kommer att köpa detta av oss? Vad du menar är att du och ditt hov av adelsmän kommer att dra nytta av allt detta, och de av oss som fick detta att hända kommer att fortsätta att hantera produktionen av denna energi", förklarade Casper för den amerikanske miljardären. Taft kunde inte riktigt motbevisa något av detta som nonsens, så han ryckte helt enkelt på axlarna.
  
  "Vi behöver dig för att få det här att hända, oavsett mästarna. Det som hände där var mänskliga misstag", övertalade Taft det motvilliga geniet.
  
  "Ja det var det!" Casper flämtade. "Din! Du och dina höga och mäktiga knähundar i vita rockar. Det var ditt misstag som nästan dödade den vetenskapsmannen. Vad gjorde du efter att jag gick? Har du betalat honom?"
  
  "Glöm honom. Han har allt han behöver för att leva sitt liv, säger Taft till Casper. "Jag kommer att fyrdubbla din lön om du återvänder till sidan en gång till för att se om du kan korrigera Einsteins ekvation åt oss. Jag kommer att utse dig till chefsfysiker. Du kommer att ha full kontroll över projektet, förutsatt att du kan integrera det i det aktuella projektet senast den 25 oktober."
  
  Casper kastade huvudet bakåt och skrattade. "Du skojar med mig, eller hur?"
  
  "Nej", svarade Taft. "Du kommer att få det här att hända, Dr. Jacobs, och du kommer att gå in i historieböckerna som mannen som tillskansat sig och överträffade Einsteins geni."
  
  Kasper tog till sig den omedvetna tycoonens ord och försökte förstå hur en så vältalig man kunde ha så svårt att förstå katastrofen. Han kände att det var nödvändigt att anta en enklare, lugnare ton för att försöka en sista gång.
  
  "Cliff, vi vet vad resultatet av ett framgångsrikt projekt kommer att bli, eller hur? Säg mig nu, vad händer om det här experimentet blir fel igen? En annan sak jag behöver veta i förväg är vem du planerar att använda som ditt marsvin den här gången?" frågade Kasper. Han såg till att hans idé lät övertygande för att ta reda på de äckliga detaljerna i planen som Taft kläckte med orden.
  
  "Oroa dig inte. Du tillämpar bara ekvationen," sa Taft mystiskt.
  
  "Då lycka till", flinade Casper. "Jag är inte en del av något projekt om jag inte känner till fakta kring vilka jag måste bidra till kaoset."
  
  "Åh snälla," skrattade Taft. "Kaos. Du är så dramatisk."
  
  "Sista gången vi försökte använda Einsteins ekvation blev vårt ämne stekt. Detta bevisar att vi inte framgångsrikt kan starta detta projekt utan att förlora liv. Det fungerar i teorin, Cliff," förklarade Casper. "Men i praktiken kommer generering av energi inom en dimension att orsaka ett tillbakaflöde in i vår dimension, vilket gör att varje person på denna planet steker. Varje paradigm som inkluderar en biologisk komponent i detta experiment kommer att leda till utrotning. Alla pengar i världen kunde inte betala den lösen, kompis."
  
  "Återigen, denna negativitet har aldrig varit grunden för framsteg och genombrott, Casper. Jesus Kristus! Tror du att Einstein trodde att detta var omöjligt?" Taft försökte övertyga doktor Jacobs.
  
  "Nej, han visste att det var möjligt", invände Kasper, "och det var av denna anledning som han försökte förstöra den fruktade ormen. Din jävla idiot!"
  
  "Se upp dina ord, Jacobs! Jag kommer att stå ut med mycket, men den här skiten kommer inte att stanna hos mig länge, sa Taft. Hans ansikte blev rött och dregla täckte hans mungipor. "Vi kan alltid be någon annan att slutföra Einsteins ekvation, den fruktansvärda ormen, åt oss. Tro inte att du inte kan spenderas, kompis."
  
  Dr. Jacobs fruktade tanken på att Tafts tik, Bessler, skulle förvränga hans arbete. Taft nämnde inte Perdue, vilket innebar att han ännu inte hade fått veta att Perdue redan hade upptäckt den fruktade ormen. När Taft and the Order of the Black Sun fick reda på detta, skulle Jacobs bli obrukbar, och han kunde inte riskera att få sparken så för alltid.
  
  "Okej", suckade han och såg på Tafts sjuka tillfredsställelse. "Jag kommer tillbaka till projektet, men den här gången vill jag inte ha några mänskliga föremål. Detta är för tungt på mitt samvete, och jag bryr mig inte om vad du eller orden tycker. Jag har moral."
  
  
  17
  Och klämman är fixerad
  
  
  "Herregud, Sam, jag trodde att du dödades i strid. Var i hela det heligas namn har du varit?" Perdue blev rasande när han såg den långa, stränga journalisten stå i hans dörröppning. Perdue var fortfarande under inflytande av sitt senaste lugnande medel, men han var tillräckligt övertygande. Han satte sig upp i sängen. "Har du tagit med dig filmerna från The Lost City? Jag måste börja arbeta med ekvationen."
  
  "Herre, lugna dig, okej?" Sam rynkade pannan. "Jag har gått igenom helvetet och tillbaka för den här jävla ekvationen av dig, så ett artigt "hej" är det minsta du kan göra."
  
  Om Charles hade en ljusare personlighet skulle han redan ha himlat med ögonen. Istället stod han stel och disciplinerad, samtidigt som han charmades av de två vanligtvis glada männen. Båda blev magiskt dåliga! Perdue har varit en galen galning sedan han kom hem, och Sam Cleave har blivit en pompös tönt. Charles beräknade korrekt att båda männen hade drabbats av allvarliga känslomässiga trauman och att ingen av dem visade tecken på god hälsa eller sömn.
  
  "Behöver du något mer, sir?" Han vågade fråga sin arbetsgivare, men överraskande nog var Perdue lugn.
  
  "Nej, tack, Charles. Kan du snälla stänga dörren efter dig?" frågade Perdue artigt.
  
  "Självklart, sir," svarade Charles.
  
  Efter att dörren stängdes stirrade Perdue och Sam intensivt på varandra. Allt de hörde i avskildhet i Perdues sovrum var sången från finkarna som satt i den stora tallen utanför och Charles diskuterade färska lakan med Lillian några dörrar ner i korridoren.
  
  "Hur är det med dig då?" - frågade Perdue och utförde den första obligatoriska uppvisningen av artighet. Sam skrattade. Han öppnade sitt kamerafodral och drog ut en extern hårddisk bakom sin Canon. Han släppte den i Perdues knä och sa: "Låt oss inte lura oss själva med snällheter. Det är allt du vill ha av mig, och ärligt talat, jag är jävligt glad över att bli av med det blodiga videobandet en gång för alla."
  
  Perdue flinade och skakade på huvudet. "Tack, Sam," log han mot sin vän. "Men på fullaste allvar, varför är du så glad över att bli av med det här? Jag minns att du sa att du ville redigera den till en dokumentär för Wildlife Society eller något.
  
  "Det var planen först", medgav Sam, "men jag är bara trött på alltihop. Jag blev kidnappad av en galning, kraschade min bil och det slutade med att jag förlorade en kär gammal kollega, allt inom loppet av tre dagar, kompis. Enligt hans senaste inlägg hackade jag hans e-post", förklarade Sam, "enligt detta var han inne på något stort."
  
  "Stor?" frågade Perdue medan han långsamt klädde på sig bakom sin antika palisanderduk.
  
  "Det är en enorm ände av världen," erkände Sam.
  
  Perdue kikade över den utsmyckade snidningen. Han såg ut som en sofistikerad surikat som stod på uppmärksamhet. "OCH? Vad sa han? Och vad är den här historien med galningen?"
  
  "Åh, det är en lång historia," suckade Sam, fortfarande tjafsad efter prövningen. "Snuten kommer att leta efter mig eftersom jag skrev av min bil mitt på ljusa dagen... i en biljakt genom Gamla stan, vilket satte människor i fara och sånt."
  
  "Herregud, Sam, vad är hans problem? Gav du honom lappen?" - frågade Perdue och stönade medan han drog på sig kläderna.
  
  "Som jag sa, det är en lång historia, men först måste jag slutföra ett uppdrag som min tidigare kollega på The Post arbetade med", sa Sam. Hans ögon fuktades, men han fortsatte att prata. "Har du någonsin hört talas om Aidan Glaston?"
  
  Perdue skakade på huvudet. Han såg förmodligen detta namn någonstans, men det betydde ingenting för honom. Sam ryckte på axlarna: "De dödade honom. För två dagar sedan hittades han i rummet dit hans redaktör hade skickat honom för att anmäla sig till en stingoperation i Castlemilk. Det var någon kille med honom som han förmodligen kände, skottavrättningsstil. Aidan blev uppspänd som en jävla gris, Perdue."
  
  "Herregud, Sam. Jag är så ledsen att höra det", sympatiserade Perdue. "Tar du hans plats på uppdraget?"
  
  Som Sam hade hoppats var Perdue så besatt av att komma igång med ekvationen så snabbt som möjligt att han glömde att fråga om galningen som förföljde Sam. Det hade varit för svårt att förklara på så kort tid och riskerade att alienera Purdue. Han skulle inte vilja veta att det arbete han längtade efter att påbörja ansågs vara ett förstörelseinstrument. Naturligtvis skulle han ha kritat upp det till paranoia eller Sams avsiktliga inblandning, så journalisten lämnade det som det är.
  
  "Jag pratade med hans redaktör och hon skickar mig till Belgien för detta hemliga toppmöte förklädd som ett föredrag om förnybar energi. Aidan trodde att det var en täckmantel för något olycksbådande, och borgmästaren i Oban är en av dem", förklarade Sam kort. Han visste att Perdue inte ägnade så mycket uppmärksamhet åt det ändå. Sam reste sig och stängde sitt kamerafodral och tittade på skivan som han lämnat till Perdue. Hans mage snurrade när han tittade på den som låg där, tyst hotande, men hans magkänsla hade ingen integritet utan fakta som stödde det. Allt han kunde göra var att hoppas att George Masters hade fel och att han, Sam, inte bara hade överlämnat mänsklighetens utrotning i händerna på en fysiktrollkarl.
  
  
  * * *
  
  
  Sam var lättad över att lämna Reichtisousis. Det var konstigt eftersom det var som hans andra hem. Något med ekvationen i videobandet han gav Perdue fick honom att känna sig illamående. Han hade bara upplevt detta några få gånger i sitt liv, och det var oftast efter att han hade begått missgärningar eller när han ljugit för sin bortgångne fästmö é Patricia. Den här gången såg det mörkare, mer definitiv ut, men han kritade upp det till sitt eget dåliga samvete.
  
  Perdue var vänlig nog att låna Sam sin 4x4 tills han kunde få en ny uppsättning hjul. Hans gamla bil var oförsäkrad eftersom Sam föredrog att hålla sig gömd från offentliga register och lågsäkerhetsservrar av rädsla för att Black Sun skulle bli intresserad. När allt kommer omkring skulle polisen förmodligen stoppa honom om de spårade upp honom. Det var ett avslöjande att hans bil, som ärvts från en avliden skolkamrat, inte var registrerad i hans namn.
  
  Det var sen kväll. Sam gick stolt till den stora Nissan och, visslande som en varg, tryckte han på startspärrknappen. Ljuset blinkade två gånger och slocknade innan han hörde centrallåset klicka. En vacker kvinna dök upp från träden, på väg mot dörren till herrgården. Hon hade en medicinsk väska, men var klädd i vanliga kläder. När hon gick förbi log hon mot honom: "Var det en visselpipa för mig?"
  
  Sam hade ingen aning om hur han skulle reagera. Om han hade sagt ja hade hon kanske slagit honom och han hade ljugit. Om han förnekade detta skulle han vara en excentriker, inbakad i en maskin. Sam var en snabb tänkare, han stod där som en dåre med handen upphöjd.
  
  "Är du Sam Cleave?" - hon frågade.
  
  Bingo!
  
  "Ja, det måste vara jag," strålade han. "Och vem är du?"
  
  Den unga kvinnan gick fram till Sam och torkade bort leendet från hennes ansikte. "Har du tagit med honom inspelningen han bad om, Mr Cleave? Och du? Jag hoppas det, för hans hälsa försämrades snabbt medan du tog dig den jävla tiden att få det till honom."
  
  Enligt hans mening gick hennes plötsliga illvilja utöver vad som var tillåtet. Han såg oftast vågade kvinnor som en rolig utmaning, men den senaste tiden hade utmaningarna gjort honom lite mindre lydig.
  
  "Förlåt mig, docka, men vem är du att säga upp mig?" Sam gav tillbaka tjänsten. "Från vad jag ser här med din lilla väska, är du en hemtjänstarbetare, en sjuksköterska i bästa fall och absolut inte en av Purdues långvariga bekanta." Han öppnade förarsidans dörr. "Nu, varför hoppar du inte över det här och gör det du får betalt för att göra, hej? Eller bär du en sjuksköterskedräkt för de där speciella samtalen?"
  
  "Hur vågar du?" - väste hon, men Sam hörde inte fortsättningen. Den lyxiga komforten i 4x4-kabinen var särskilt bra på ljudisolering, vilket reducerade hennes gnäll till ett dämpat muttrande. Han startade bilens motor och njöt av lyxen innan han backade farligt nära en nödställd främling med en medicinsk väska.
  
  Sam skrattade som ett styggt barn och vinkade till vakterna vid porten och lämnade Reichtishusis bakom sig. När han gick nerför den slingrande vägen mot Edinburgh ringde hans telefon. Det var Janice Noble, redaktör för Edinburgh Post, som berättade för honom om en mötesplats i Belgien där han skulle träffa hennes lokala korrespondent. Därifrån tog de honom till en av de privata boxarna i La Monnaie-galleriet så att han kunde samla in så mycket information som möjligt.
  
  "Snälla var försiktig, herr Cleave," sa hon till slut. "Din flygbiljett har skickats till dig via e-post."
  
  "Tack, fröken Noble," svarade Sam. "Jag kommer att vara där inom nästa dag. Vi kommer till botten med det här."
  
  Så fort Sam lade på ringde Nina honom. För första gången på flera dagar var han glad över att höra någon säga detta. "Hej snygging!" - hälsade han.
  
  "Sam, är du fortfarande full?" - var hennes första svar.
  
  "Ehm, nej", svarade han med dämpad entusiasm. "Bara glad att höra från dig. Detta är allt."
  
  "Åh, okej," sa hon. "Hör du, jag måste prata med dig. Du kanske kan träffa mig någonstans?"
  
  "I Oban? Jag lämnar faktiskt landet", förklarade Sam.
  
  "Nej, jag lämnade Oban i går kväll. Det är faktiskt precis vad jag vill prata med dig om. Jag är på Radisson Blu på Royal Mile", sa hon och lät lite förvirrad. Med Nina Goulds mått mätt betydde "knacker" att något stort hade hänt. Det var inte lätt att göra henne förbannad.
  
  "Okej, kolla upp det. Jag hämtar dig och sedan kan vi prata hemma hos mig medan jag packar mina saker. Hur låter det här?" Han föreslog.
  
  "Beräknad ankomsttid?" - hon frågade. Sam visste att något måste ha förföljt Nina om hon inte ens brydde sig om att fråga honom om de minsta detaljerna. Om hon frågade direkt om hans beräknade ankomsttid hade hon redan bestämt sig för att acceptera hans erbjudande.
  
  "Jag är där om ungefär trettio minuter på grund av trafiken," bekräftade han och kollade den digitala klockan på instrumentbrädan.
  
  "Tack, Sam," sa hon i en svag ton som skrämde honom. Sedan gick hon. Hela vägen till sitt hotell kändes det som om han hade hamnat under ett kolossalt ok. Stackars Aidans fruktansvärda öde, tillsammans med hans teorier om McFadden, Perdues kvicksilverhumör och George Masters obehagliga inställning till Sam, ökade bara den oro han nu kände för Nina. Han var så bekymrad över hennes välbefinnande att han knappt märkte det när han korsade Edinburghs livliga gator. Några minuter senare kom han till Ninas hotell.
  
  Han kände igen henne direkt. Stövlar och jeans fick henne att se mer ut som en rockstjärna än en historiker, men en avsmalnande mockakavaj och pashmina-halsduk mjukade upp looken lite, tillräckligt för att få henne att se lika sofistikerad ut som hon verkligen var. Hur stiligt hon än var klädd så löste det inte hennes trötta ansikte. Vanligtvis vackra även med naturliga mått, historikerns stora, mörka ögon hade tappat sin gnistra.
  
  Hon hade mycket att berätta för Sam och hon hade väldigt lite tid att göra det. Hon slösade inte bort tid på att sätta sig i lastbilen och börja direkt. "Hej Sam. Kan jag tillbringa natten hemma hos dig medan du Gud vet var?"
  
  "Självklart", svarade han. "Jag är glad att se dig också."
  
  Det var kusligt hur Sam på en dag återförenades med båda sina bästa vänner, och de hälsade honom båda med likgiltighet och världströtthet av lidande.
  
  
  18
  Fyr på en skrämmande natt
  
  
  Okaraktäristiskt sa Nina nästan ingenting på vägen till Sams lägenhet. Hon bara satt där och stirrade ut genom bilfönstret, på ingenting speciellt. För att skapa atmosfär slog Sam på den lokala radiostationen för att övervinna den besvärliga tystnaden. Han längtade efter att fråga Nina varför hon hade rymt från Oban, om så bara för några dagar, eftersom han visste att hon hade ett kontrakt för att föreläsa på den lokala högskolan där i minst sex månader till. Men på det sätt hon agerade visste han att det var bäst att inte bända in i någon annans affärer - för nu.
  
  När de kom till Sams lägenhet traskade Nina in och satte sig på Sams favoritsoffa, som Bruich vanligtvis ockuperade. Han hade inte bråttom i sig, men Sam började samla allt han kunde behöva för en så lång underrättelseinsamling. I hopp om att Nina skulle förklara hennes svåra situation pressade han henne inte. Han visste att hon var medveten om att han snart skulle åka på uppdrag, och därför var hon tvungen att säga det om hon hade något att säga.
  
  "Jag ska ta en dusch", sa han när han gick förbi henne. "Om du behöver prata, kom bara in."
  
  Han hade knappt sänkt byxorna för att krypa under det varma vattnet när han märkte Ninas skugga glida förbi hans spegel. Hon satte sig på toalettlocket och lät honom sköta sina tvättaffärer, utan att säga ett enda ord på skämt eller hån, som hennes vana var.
  
  "De dödade den gamle herr Hemming, Sam," sa hon enkelt. Han kunde se henne sjunkande på toaletten, hennes händer vikta mellan knäna, hennes huvud nedåt i förtvivlan. Sam teoretiserade att Hemmings karaktär var någon från Ninas barndom.
  
  "Din vän?" frågade han i upphöjd ton, trotsande det forsande skyfallet.
  
  "Ja, så att säga. Framstående medborgare i Oban sedan 400 f.Kr., vet du? "- svarade hon enkelt.
  
  "Förlåt, älskling," sa Sam. "Du måste ha älskat honom väldigt mycket för att ta det så hårt." Sedan gick det upp för Sam att hon hade nämnt att någon hade dödat den gamle mannen.
  
  "Nej, han var bara en bekant, men vi pratade några gånger", förklarade hon.
  
  "Vänta, vem dödade honom? Och hur vet du att han dödades? frågade Sam otåligt. Det lät olycksbådande som Aidans öde. Tillfällighet?
  
  "McFaddens jävla rottweiler dödade honom, Sam. "Han dödade en svag pensionär mitt framför mig," stammade hon. Sam kände hur hans bröst fick ett osynligt slag. Chocken gick igenom honom.
  
  "Framför dig? Betyder det...?" - började han när Nina gick in i duschen med honom. Det var en underbar överraskning och en förödande effekt när han såg hennes nakna kropp. Det var länge sedan han såg henne så här, men den här gången var det inte alls sexigt. Faktum är att Sams hjärta brast när han såg blåmärkena på hennes höfter och revben. Han märkte då svullnader på hennes bröst och rygg och grovt sydda knivsår på insidan av hennes vänstra nyckelben och under hennes vänstra arm, tillfogade av en pensionerad sjuksköterska som hade lovat att inte berätta för någon.
  
  "Jesus Kristus!" - skrek han. Hans hjärta bultade och allt han kunde tänka på var att ta tag i henne och krama henne hårt. Hon grät inte, och det förskräckte honom. "Var det här hans rottweilers verk?" - frågade han i hennes blöta hår och fortsatte att kyssa hennes huvud.
  
  "Han heter förresten Wolf, som Wolfgang," mumlade hon genom strömmarna av varmt vatten som rann nerför hans muskulösa bröst. "De kom precis in och attackerade Mr Hemming, men jag hörde ett ljud från övervåningen där jag tog med en annan filt till honom. När jag kom ner", flämtade hon, "hade de dragit upp honom från stolen och kastat honom med huvudet först i elden i den öppna spisen. Gud! Han hade inte en chans!"
  
  "Då attackerade de dig?" - han frågade.
  
  "Ja, de försökte få det att se ut som en olycka. Wolfe kastade mig ner för trappan, men när jag reste mig upp använde han bara min handdukstork medan jag försökte fly", sa hon och flämtade. "Till slut högg han mig bara med en kniv och lät mig blöda."
  
  Sam hade inte orden för att göra saker bättre. Han hade en miljon frågor om polisen, om den gamle mannens kropp, om hur hon tog sig till Edinburgh, men allt det fick vänta. Nu behövde han lugna henne och påminna henne om att hon var säker, och han tänkte hålla henne så.
  
  McFadden, du bråkade bara med fel personer, tänkte han. Nu hade han bevis på att McFadden verkligen låg bakom Aidans mord. Den bekräftade också att McFadden trots allt var medlem i Order of the Black Sun. Tiden för hans resa till Belgien närmade sig sitt slut. Han torkade bort hennes tårar och sa: "Torka dig, men klä dig inte än. Jag ska ta bilder på dina skador och sedan följer du med mig till Belgien. Jag kommer inte att tappa dig ur sikte för en minut förrän jag flå den här förrädiska jäveln själv."
  
  Den här gången protesterade inte Nina. Hon lät Sam ta kontroll. Det fanns inte ett enda tvivel i hennes sinne om att han var hennes hämnare. I hennes huvud, medan Sams kanon blixtrade till hennes hemligheter, kunde hon fortfarande höra Mr Hemming varna henne för att hon var märkt. Ändå skulle hon rädda honom igen, även om hon visste vilken sorts gris hon hade att göra med.
  
  När han hade tillräckligt med bevis och de båda var klädda, förberedde han en kopp Horlicks för att hålla henne varm innan de gick.
  
  "Har du ett pass?" han frågade henne.
  
  "Ja", sa hon, "har du några smärtstillande medel?"
  
  "Jag är en vän med Dave Perdue," svarade han artigt, "visst har jag smärtstillande."
  
  Nina kunde inte låta bli att fnissa, och det var en välsignelse för Sams öron att höra hennes humör lätta.
  
  
  * * *
  
  
  Under flygningen till Bryssel utbytte de viktig information som samlats in separat under den senaste veckan. Sam var tvungen att lyfta fram fakta varför han kände sig skyldig att ta på sig Aidan Glastons uppdrag så att Nina skulle förstå vad som behövde göras. Han delade med henne om sin egen prövning med George Masters och de tvivel han hade om Perdues innehav av den fruktade ormen.
  
  "Herregud, inte konstigt att du ser ut som att döden värmts upp", sa hon till slut. "Inget illa menat. Jag är säker på att jag ser ut som en skit också. Jag känner mig verkligen som en skit."
  
  Han rufsade till hennes tjocka mörka lockar och kysste hennes tinning. "Ingen anstöt, min älskling. Men ja, du ser verkligen ut som en skit."
  
  Hon knuffade honom försiktigt med armbågen, som hon alltid gjorde när han sa något grymt som ett skämt, men hon kunde förstås inte slå honom med full kraft. Sam skrattade och tog hennes hand. "Vi har knappt två timmar kvar innan vi anländer till Belgien. Slappna av och ta en paus, okej? De pillren jag gav dig är fantastiska ska du se."
  
  "Du borde veta vilket bättre sätt att pumpa upp en tjej," retade hon och kastade huvudet bakåt på stolens nackstöd.
  
  "Jag behöver inga droger. Fåglar gillar långa lockar och ett trasigt skägg för mycket", skröt han och körde sakta med fingrarna längs kinden och käklinjen. "Du har tur att jag har en svag punkt för dig. Detta är den enda anledningen till att jag fortfarande är singel och väntar på att du ska komma till sans."
  
  Sam hörde inte de sarkastiska kommentarerna. När han tittade på Nina sov hon fast, utmattad av helvetet hon fick gå igenom. Det var skönt att se att hon fick vila, tänkte han.
  
  "Mina bästa repliker faller alltid för döva öron", sa han och lutade sig bakåt för att fånga några blinkningar.
  
  
  19
  Pandora öppnar
  
  
  Saker och ting har förändrats i Reichtisusis, men inte nödvändigtvis till det bättre. Även om Perdue var mindre buttre och snällare mot sina anställda sträckte ett annat gissel sin nacke. Förekomst av störningar i ett par plan.
  
  "Var är David?" frågade syster Hearst skarpt när Charles öppnade dörren.
  
  Perdues butler var bilden av självkontroll, och till och med han var tvungen att bita sig i läppen.
  
  "Han är i laboratoriet, fru, men han väntar dig inte," svarade han.
  
  "Han kommer att bli glad över att se mig," sa hon kallt. "Om han tvivlar på mig, låt honom berätta för mig själv."
  
  Charles följde dock efter den arroganta sjuksköterskan in i Purdues datorrum. Dörren till rummet var något öppen, vilket innebar att Perdue var upptagen men inte stängd för allmänheten. Svarta och krom servrar tornade sig från vägg till vägg, blinkande lampor flimrade som små hjärtslag i sina polerade plexiglas och plastlådor.
  
  "Sir, syster Hearst dök upp oanmäld. Hon insisterar på att du vill träffa henne?" Charles uttryckte sin återhållsamma fientlighet med höjd röst.
  
  "Tack, Charles," skrek hans arbetsgivare över maskinernas höga surrande. Perdue satt i det bortre hörnet av rummet, med hörlurar för att blockera ljudet i rummet. Han satt vid ett stort skrivbord. Det fanns fyra bärbara datorer på den, anslutna och kopplade till en annan stor låda. Perdues vita krona av tjockt, vågigt hår reste sig från bakom datorlocken. Det var lördag och Jane var inte där. Liksom Lillian och Charles började även Jane bli lite irriterad över sjuksköterskans ständiga närvaro.
  
  Tre anställda trodde att hon var mer än bara en väktare av Purdue, även om de inte var medvetna om hennes intresse för vetenskap. Det lät mycket mer som en rik mans intresse av att befria henne från änkaskapet så att hon inte skulle behöva städa upp andras avfall hela dagen och ta itu med döden. Naturligtvis, eftersom de var de proffs som de var, anklagade de henne aldrig inför Perdue.
  
  "Hur mår du, David?" frågade syster Hurst.
  
  "Mycket bra, Lilith, tack," log han. "Kom och titta."
  
  Hon hoppade över till hans sida av bordet och hittade vad han ägnat sin tid åt på sistone. På varje skärm märkte sjuksköterskan en mängd olika nummersekvenser som hon kände igen.
  
  "Ekvationen? Men varför förändras det hela tiden? Vad är det här för?" - frågade hon och lutade sig medvetet nära miljardären så att han kunde känna lukten av henne. Perdue var uppslukad av sin programmering, men han försummade aldrig att förföra kvinnor.
  
  "Jag är inte helt säker än förrän det här programmet berättar för mig," skröt han.
  
  "Detta är en ganska vag förklaring. Vet du ens vad det innehåller?" frågade hon och försökte förstå de föränderliga sekvenserna på skärmarna.
  
  "Det tros ha skrivits av Albert Einstein någon gång under första världskriget, när han bodde i Tyskland, du vet," förklarade Perdue glatt. "Det ansågs ha förstörts, och väl," suckade han, "det har sedan dess blivit något av en myt i vetenskapliga kretsar."
  
  "Åh, och du avslöjade det," hon nickade och såg väldigt intresserad ut. "Och vad är det här?" Hon pekade på en annan dator, en mer skrymmande äldre maskin som Perdue arbetade på. Den var ansluten till bärbara datorer och en enda server, men den enda enheten han aktivt skrev på.
  
  "Här är jag upptagen med att skriva ett program för att dekryptera det," förklarade han. "Det måste ständigt skrivas om enligt data som kommer från ingångskällan. Algoritmen för den här enheten kommer så småningom att hjälpa mig att fastställa ekvationens natur, men för närvarande ser det ut som en annan teori om kvantmekanik."
  
  Lilith Hearst tittade djupt på pannan och studerade den tredje skärmen ett tag. Hon tittade på Perdue. "Den där beräkningen verkar representera atomenergi. Du märkte?"
  
  "Herregud, du är värdefull," log Perdue och hans ögon glittrade av hennes kunskap. "Du har helt rätt. Den fortsätter att spotta ut information som tar mig tillbaka till någon sorts kollision som kommer att producera ren atomenergi."
  
  "Låter farligt", sa hon. "Det påminner mig om CERN-superkollideren och vad de försöker uppnå med partikelacceleration."
  
  "Jag tror att detta till stor del var vad Einstein upptäckte, men som i 1905 års tidning ansåg han sådan kunskap vara för destruktiv för dårar i uniform och kostym. Det var därför han ansåg att det var för farligt att publicera", sa Perdue.
  
  Hon lade sin hand på hans axel. "Men du har ingen uniform eller kostym nu, eller hur, David?" hon blinkade.
  
  "Jag vet verkligen inte," svarade han och sjunker tillbaka i stolen med ett belåtet stön.
  
  Telefonen ringde i lobbyn. Herrgårdens fasta telefon besvarades vanligtvis av Jane eller Charles, men hon var ledig och han var utanför med en livsmedelsbud. Flera telefoner installerades i hela gården , vars gemensamma nummer kunde besvaras var som helst i huset. Janes förlängning skrällde också, men hennes kontor låg för långt bort.
  
  "Jag tar det," sa Lilith.
  
  "Du är en gäst, du vet," påminde Perdue henne hjärtligt.
  
  "Fortfarande? Gud, David, jag har varit här så mycket på sistone att jag är förvånad över att du inte har erbjudit mig ett rum än", antydde hon, gick snabbt genom dörröppningen och rusade upp för trappan till första våningen. Perdue kunde inte höra något över det öronbedövande ljudet.
  
  "Hallå?" - svarade hon och såg till att hon inte identifierade sig.
  
  En mansröst svarade och lät främmande. Han hade en stark holländsk accent, men hon kunde förstå honom. "Kan jag prata med David Perdue, tack? Det är ganska brådskande."
  
  "Han är inte tillgänglig just nu. Faktiskt på ett möte. Kan jag ge honom ett meddelande så att han kanske kan ringa tillbaka när han är klar? frågade hon och tog en penna från sin skrivbordslåda för att skriva på ett litet meddelandeblock.
  
  "Det här är Dr. Casper Jacobs," presenterade mannen sig. "Vänligen be Mr. Perdue att ringa mig snarast."
  
  Han gav henne sitt nummer och upprepade nödsamtalet.
  
  "Säg bara till honom att det gäller den fruktade ormen. Jag vet att det inte är vettigt, men han kommer att förstå vad jag pratar om", insisterade Jacobs.
  
  "Belgien? Ditt nummerprefix", frågade hon.
  
  "Det är sant", bekräftade han. "Tack så mycket".
  
  "Inga problem", sa hon. "Adjö".
  
  Hon slet av det översta arket och återvände till Perdue.
  
  "Vem var det?" han frågade.
  
  "Fel nummer", ryckte hon på axlarna. "Jag var tvungen att förklara tre gånger att det här inte är Tracys Yoga Studio och att vi är stängda", skrattade hon och stoppade papperet i fickan.
  
  "Detta är första gången," skrattade Perdue. "Vi finns inte ens på listan. Jag föredrar att hålla en låg profil."
  
  "Det här är bra. Jag säger alltid att folk som inte vet vad jag heter när jag svarar på min fasta telefon inte ens ska försöka lura mig", skrattade hon. "Gå tillbaka till din programmering och jag ska ge oss något att dricka."
  
  Efter att Dr Casper Jacobs misslyckades med att nå David Perdue för att varna honom för ekvationen, var han tvungen att erkänna att även att försöka fick honom att må bättre. Tyvärr varade den lilla förbättringen i beteende inte länge.
  
  "Vem pratade du med? Du vet att telefoner inte är tillåtna i det här området, eller hur, Jacobs? "- dikterade den vidriga Zelda Bessler bakom Casper. Han vände sig mot henne med en självbelåten replik. "Det är Dr. Jacobs för dig, Bessler. Den här gången är jag ansvarig för det här projektet."
  
  Hon kunde inte förneka det. Clifton Taft beskrev specifikt ett kontrakt för en reviderad design som skulle placera Dr. Casper Jacobs ansvarig för att konstruera det fartyg som behövs för experimentet. Bara han förstod teorierna kring vad orden försökte uppnå utifrån Einsteins princip, så han anförtroddes också den tekniska delen. Inom en kort tidsperiod måste fartyget färdigställas. Mycket tyngre och snabbare skulle det nya objektet behöva vara betydligt större än det tidigare, vilket resulterade i skada på vetenskapsmannen och fick Jacobs att ta avstånd från projektet.
  
  "Hur går det här på fabriken, Dr. Jacobs?" - kom den knarrande dragande rösten från Clifton Taft, som Casper hatade så mycket. "Jag hoppas att vi håller schemat."
  
  Zelda Bessler höll händerna i fickorna på sin vita labbrock och svajade lätt sin figur från vänster till höger och tillbaka igen. Hon såg ut som en dum liten skolflicka som försökte imponera på en hjärteknare, och det fick Jacobs att må illa. Hon log mot Taft. "Om han inte tillbringade så mycket tid i telefon skulle han förmodligen ha fått mycket mer gjort."
  
  "Jag vet tillräckligt mycket om komponenterna i det här experimentet för att kunna ringa samtal då och då," sa Casper. "Jag har ett liv utanför den här hemliga avloppsbrunnen du bor i, Bessler."
  
  "Åh," härmade hon honom. "Jag föredrar att stödja..." Hon tittade förföriskt på den amerikanska tycoonen, "ett företag med högre makter."
  
  Tafts stora tänder stack ut under hans läppar, men han reagerade inte på hennes slutsats. "Allvarligt, Dr. Jacobs," sa han och tog Caspers hand lätt och flyttade bort honom så att Zelda Bessler inte kunde höra, "hur mår vi med kuldesignen?"
  
  "Du vet, Cliff, jag hatar att du kallar det så," erkände Casper.
  
  "Men det är så det är. För att vi ska kunna förstärka effekterna av det senaste experimentet kommer vi att behöva något som rör sig med en kulas hastighet, med en lika stor spridning av vikt och hastighet för att utföra uppgiften", påminde Taft honom när de två männen flyttade bort från den frustrerade Bessler. Byggarbetsplatsen låg i Meerdalwood, ett skogsområde öster om Bryssel. Anläggningen, blygsamt belägen på en gård som ägs av Tuft, innehöll ett underjordiskt tunnelsystem som färdigställdes för flera år sedan. Få av de vetenskapsmän som tagits in av den legitima regeringen och universitetsakademin såg någonsin tunnelbanan, men den fanns där.
  
  "Jag är nästan klar, Cliff," sa Casper. "Allt som återstår att beräkna är den totala vikt jag behöver från dig. Kom ihåg att för att experimentet ska bli framgångsrikt måste du ge mig den exakta vikten på fartyget, eller "kula" som du säger. Och, Cliff, det måste vara exakt på grammet, annars kommer ingen genialisk ekvation att hjälpa mig att klara det."
  
  Clifton Taft log bittert. Som en man på väg att dela en mycket dålig nyhet till en god vän, harklade han sig genom det obekväma flinet i hans fula ansikte.
  
  "Vad? Kan du ge mig den eller vad?" Casper pressade.
  
  "Jag kommer att ge dig dessa detaljer strax efter morgondagens toppmöte i Bryssel," sa Taft.
  
  "Du menar det internationella toppmötet om nyheterna?" frågade Kasper. "Jag är inte intresserad av politik".
  
  "Det är så det ska vara, kompis," muttrade Taft som en smutsig gubbe. "Av alla människor är du huvuddeltagaren i att underlätta detta experiment. I morgon möter Internationella atomenergiorganet ett internationellt veto över NPT."
  
  "NPT?" Casper rynkade pannan. Han hade intrycket att hans deltagande i projektet var rent experimentellt, men NPT var en politisk fråga.
  
  "Icke-spridningsavtal, kompis. Jösses, du bryr dig verkligen inte om att undersöka vart ditt arbete kommer att ta vägen efter att du har publicerat dina resultat, eller hur?" Amerikanen skrattade och slog lekfullt Casper på ryggen. "Alla aktiva deltagare i detta projekt kommer att representera orden i morgon kväll, men vi behöver dig här för att övervaka de sista etapperna."
  
  "Känner dessa världsledare ens till Orden?" - frågade Casper hypotetiskt.
  
  "Svarta solens ordning finns överallt, min vän. Det är den mäktigaste globala kraften sedan Romarriket, men det är bara eliten som känner till det. Vi har personer i högsta befälspositioner i vart och ett av NPT-länderna. Vicepresidenter, medlemmar av kungafamiljen, presidentrådgivare och beslutsfattare", sa Taft drömmande. "Även borgmästare som hjälper oss att genomföra på kommunal nivå. Bli involverad. Som arrangör av vårt nästa kraftdrag har du rätt att njuta av bytet, Casper."
  
  Caspers huvud snurrade efter denna upptäckt. Hans hjärta dånade under labbrocken, men han behöll sin position och nickade instämmande. "Titta med entusiasm!" han övertygade sig själv. "Wow, jag är smickrad. Det verkar som att jag äntligen får det erkännande jag förtjänar", skröt han i sin charad, och Taft trodde på varje ord.
  
  "Vilken ande! Gör nu allt klart så att bara de siffror vi behöver för att starta kan skrivas in i beräkningen, okej?" Taft vrålade glatt. Han lämnade Casper för att gå med Bessler i korridoren, vilket lämnade Casper chockad och förvirrad, men på en sak var han säker. Han var tvungen att kontakta David Perdue annars skulle han behöva sabotera sitt eget arbete.
  
  
  20
  Familjeband
  
  
  Casper sprang in i sitt hus och låste dörren efter sig. Efter ett dubbelskift var han helt slut, men det fanns inte tid för trötthet. Tiden kom ikapp honom, och han kunde fortfarande inte prata med Perdue. Den briljanta forskaren hade ett pålitligt säkerhetssystem, och för det mesta var han säkert gömd för nyfikna ögon. Det mesta av hans kommunikation sköttes av hans personliga assistent, men det här var kvinnan Casper trodde att han pratade med när han pratade med Lilith Hearst.
  
  Knackningen på dörren fick hans hjärta att stanna ett ögonblick.
  
  "Det är jag!" - hörde han från andra sidan dörren, en röst som droppade en liten himmel i den skithink han var i.
  
  "Olga!" - han andades ut, öppnade snabbt dörren och drog in henne.
  
  "Wow, vad pratar du om nu?" frågade hon och kysste honom passionerat. "Jag trodde att du skulle komma och träffa mig på kvällen, men du har inte svarat på några av mina samtal på hela dagen."
  
  På sitt milda sätt och mjuka röst fortsatte den underbara Olga att prata om att bli ignorerad och allt det där andra chick flick nonsens som hennes nya pojkvän verkligen inte hade råd att lida eller ta på sig skulden för. Han tog ett hårt tag i henne och satte henne på en stol. Bara för effekten påminde Casper henne om hur mycket han älskade henne med en riktig kyss, men efter det var det dags att förklara allt för henne. Hon var alltid snabb att förstå vad han försökte säga, så han visste att han kunde lita på henne med denna exponentiellt allvarliga fråga.
  
  "Kan jag lita på dig med mycket konfidentiell information, älskling?" viskade han hårt i hennes öra.
  
  "Säkert. Något gör dig galen och jag vill att du ska berätta om det, vet du? " - Hon sa. "Jag vill inte att det ska finnas hemligheter mellan oss."
  
  "Fantastisk!" - utbrast han. "Fantastisk. Titta, jag älskar dig vansinnigt, men mitt arbete börjar bli alltupptagande." Hon nickade lugnt medan han fortsatte. "Jag ska hålla det enkelt. Jag arbetade på ett topphemligt experiment, skapade en kulformad kammare för testning, eller hur? Det är nästan färdigt, och jag lärde mig just idag", svalde han hårt, "att det jag har jobbat med är på väg att användas för mycket onda syften. Jag måste lämna det här landet och försvinna, förstår du?"
  
  "Vad?" - skrek hon.
  
  "Kommer du ihåg rövhålet som satt på min veranda den dagen efter att vi kom hem från bröllopet? Han leder en olycksbådande operation, och, och jag tror... Jag tror att de planerar att mörda en grupp världsledare under ett möte", förklarade han snabbt. "Det har tagits över av den enda personen som kan dechiffrera den korrekta ekvationen. Olga, han jobbar på det just nu i sitt hem i Skottland, han kommer snart att ta reda på variablerna! När det väl händer kommer rövhålet jag jobbar för (nu Olga och Caspers kod för Tuft) att tillämpa den ekvationen på enheten jag byggde dem. Kasper skakade på huvudet och undrade varför han ens behövde lämna allt detta till den vackra bagaren, men han hade känt Olga bara en kort tid. Hon hade själv flera hemligheter.
  
  "Defekt", sa hon rakt ut.
  
  "Vad?" Han rynkade pannan.
  
  "Svek mot mitt land. De kan inte röra dig där", upprepade hon. "Jag kommer ursprungligen från Vitryssland. Min bror är fysiker från Fysisk-tekniska institutet och arbetar inom samma områden som du. Han kanske kan hjälpa dig?"
  
  Casper kände sig konstig. Paniken gav vika för lättnad, men sedan sköljde klarheten bort den. Han pausade en minut eller så och försökte bearbeta alla detaljer tillsammans med den häpnadsväckande informationen om sin nya älskares familj. Hon förblev tyst för att låta honom tänka och strök hans armar med fingertopparna. Det var en bra idé, tänkte han, om han kunde fly innan Taft insåg det. Hur kunde projektets chefsfysiker helt enkelt glida undan utan att någon märkte det?
  
  "Hur?" - han uttryckte sina tvivel. "Hur kan jag desertera?"
  
  "Ska du till jobbet. Du förstör alla kopior av ditt arbete och tar med dig alla deras designanteckningar. Jag vet det här eftersom min farbror gjorde det för många år sedan, sa hon.
  
  "Är han där också?" frågade Kasper.
  
  "WHO?"
  
  "Din farbror," svarade han.
  
  Hon skakade nonchalant på huvudet. "Nej. Han är död. De dödade honom när de fick reda på att han saboterade spöktåget."
  
  "Vad? utbrast han och vände snabbt sin uppmärksamhet bort från saken om sin döda farbror igen. När allt kommer omkring, av vad hon sa, dog hennes farbror på grund av vad Casper skulle försöka.
  
  "Spöktågsexperimentet", ryckte hon på axlarna. "Min farbror gjorde nästan samma sak som du. Han var medlem i Russian Secret Physical Society. De gjorde det här experimentet med att skicka ett tåg genom ljudvallen, eller hastighetsbarriären, eller vad som helst." Olga fnissade åt sin oduglighet. Hon visste ingenting om vetenskap, så det var svårt för henne att korrekt förmedla vad hennes farbror och hans kollegor hade gjort.
  
  "Och då?" Casper pressade. "Vad gjorde tåget?"
  
  "De säger att det var tänkt att teleportera eller gå till en annan dimension... Casper, jag vet verkligen ingenting om de här sakerna. Du får mig att känna mig väldigt dum här", avbröt hon sin förklaring med en ursäkt, men Casper förstod.
  
  "Du verkar inte dum, älskling. Jag bryr mig inte om hur du säger det, så länge jag har en idé", lockade han henne och log för första gången. Hon var verkligen inte dum. Olga kunde se spänningen i sin älskares leende.
  
  "Min farbror sa att tåget var för kraftfullt, att det skulle störa energifälten här och orsaka en explosion eller något. Då skulle alla människor på jorden... ...dö?" hon ryste och sökte hans godkännande. "De säger att hans kollegor fortfarande försöker få det att fungera med övergivna tågspår." Hon var inte säker på hur hon skulle avsluta sitt förhållande, men Casper var nöjd.
  
  Casper slog sina armar runt henne och drog upp henne, höll henne i luften från marken medan han pepprade en myriad av små kyssar över hela hennes ansikte. Olga kände sig inte längre dum.
  
  "Herregud, jag har aldrig varit så glad över att höra om mänsklig utrotning," skämtade han. "Älskling, du beskrev nästan exakt vad jag kämpar med här. Just det, jag måste ta mig till fabriken. Då måste jag vända mig till journalisterna. Nej! Jag måste kontakta journalisterna i Edinburgh. Ja!" - fortsatte han och vände på tusentals prioriteringar i sitt sinne. "Se, om jag får tidningarna i Edinburgh att publicera detta, kommer det inte bara att avslöja Order and Experiment, utan David Perdue kommer att höra om det och stoppa sitt arbete med Einsteins ekvation!"
  
  Medan Casper var livrädd för det som ännu skulle göras, kände han också en känsla av frihet. Äntligen kunde han vara med Olga utan att behöva täcka hennes rygg från avskyvärda anhängare. Hans arbete skulle inte förvrängas, och hans namn skulle inte förknippas med globala illdåd.
  
  Medan Olga gjorde honom te, tog Casper tag i sin bärbara dator och letade upp "Edinburghs bästa undersökande reportrar". Av alla länkar som presenterades, och det var många, stack ett namn ut särskilt, och denna person var förvånansvärt lätt att kontakta.
  
  "Sam Cleave", läste Casper högt för Olga. "Han är en prisbelönt undersökande journalist, älskling. Han bodde i Edinburgh och är frilansare, men han arbetade för flera lokala tidningar... innan..."
  
  "Tills vad? Du gör mig nyfiken. Tala!" ropade hon från köket med öppen planlösning.
  
  Casper log. "Jag känner mig som en gravid kvinna, Olga."
  
  Hon brast ut i skratt. "Det är som att du vet hur det är. Du agerade definitivt som en av dem. Det är säkert. Varför säger du så, min älskade?"
  
  "Så många känslor på en gång. Jag vill skratta och gråta och skrika", flinade han och såg mycket bättre ut än han gjorde för en minut sedan. "Sam Cleave, killen jag vill berätta den här historien för? Gissa vad? Han är en känd författare och upptäcktsresande som har deltagit i flera expeditioner ledda av den enda David jävla Perdue!"
  
  "Vem är han?" - hon frågade.
  
  "En man med en farlig ekvation som jag inte kan nå", förklarade Casper. "Om jag måste berätta för en reporter om en slug plan, vem är då bättre än någon som personligen känner personen som har Einsteins ekvation?"
  
  "Perfekt!" - utbrast hon. När Casper slog Sams nummer förändrades något i honom. Han brydde sig inte om hur farlig desertering skulle vara. Han var redo att försvara sin position.
  
  
  21
  Vägning
  
  
  Det är dags för samlingen av nyckelaktörer inom den globala kärnenergistyrningen att samlas i Bryssel. Hon. Evenemanget var värd av Lance McFadden eftersom han var involverad i Internationella atomenergibyråns kontor i Storbritannien strax före sin kampanj som borgmästare i Oban.
  
  "Hundra procents valdeltagande, sir," rapporterade Wolfe till McFadden när de såg delegaterna ta plats i den praktfulla operahuset La Monnaie. "Vi väntar bara på att Clifton Taft ska dyka upp, sir. När han väl är här kan vi påbörja ersättningsproceduren", pausade han dramatiskt.
  
  McFadden var klädd i sitt söndagsbästa. Sedan han umgicks med Taft och orden hade han blivit bekant med rikedom, även om det inte gav honom klass. Han vände tyst på huvudet och viskade: "Kalibreringen lyckades? Jag måste få den här informationen till vår man, Jacobs, i morgon. Om han inte har den exakta vikten av alla passagerare kommer experimentet aldrig att fungera."
  
  "Varje stol avsedd för representanten var utrustad med sensorer som skulle bestämma den exakta vikten på hans kropp i enlighet därmed," informerade Wolf honom. "Sensorerna har designats för att väga även de tunnaste materialen med dödlig precision med hjälp av ny, banbrytande vetenskaplig teknik." Den äckliga banditen flinade. "Och du kommer att älska det, sir. Denna teknik uppfanns och producerades av den enda David Perdue."
  
  McFadden flämtade när han hörde namnet på den briljanta forskaren. "Min Gud! Verkligen? Du har för rätt, Wolf. Jag gillar ironin i det här. Jag undrar hur han mår efter den där olyckan han hade i Nya Zeeland.
  
  "Tydligen har han upptäckt den fruktade ormen, sir. Än så länge har ryktet inte bekräftats, men eftersom han kände till Perdue hittade han det förmodligen, föreslog Wolf. För McFadden var det både en bra upptäckt och en skrämmande sådan.
  
  "Jesus Kristus, varg, vi måste få det här från honom! Om vi dechiffrerar den läskiga ormen kan vi tillämpa den på experimentet utan att behöva gå igenom allt detta skit, sa McFadden och såg positivt förvånad över detta faktum. "Fullbordade han ekvationen? Jag trodde att det var en myt."
  
  "Många trodde det tills han ringde två av sina assistenter för att hjälpa honom hitta den. Enligt vad jag har fått höra jobbar han hårt för att lösa problemet med saknade delar, men han har inte löst det ännu", skvallrade Wolf. "Tydligen var han så besatt av det att han nästan aldrig sover längre."
  
  "Kan vi få det? Han kommer verkligen inte att ge det till oss, och eftersom du gjorde slut med hans lilla flickvän, Dr Gould, har vi en flickvän mindre av honom att utpressa om det. Sam Cleave är ogenomtränglig. Han är den sista personen jag skulle räkna med att förråda Perdue", viskade McFadden medan regeringsdelegater pratade tyst i bakgrunden. Innan Wolf hann svara avbröt en kvinnlig säkerhetstjänsteman från EU-rådet som övervakade förfarandet honom.
  
  "Ursäkta mig, sir," sa hon till McFadden, "klockan är exakt åtta."
  
  "Tack, tack," bedrog McFaddens falska leende henne. "Det skulle vara snällt av dig att meddela mig."
  
  Han tittade tillbaka på Wolf när han gick från scenen till podiet för att tala till toppmötesdeltagarna. Varje plats besatt av en aktiv medlem av Internationella atomenergiorganet, såväl som länder som är parter i NPT, överförde data till Black Sun-datorn i Meerdalwood.
  
  Medan Dr Casper Jacobs satte ihop sitt viktiga arbete och raderade hans data så gott han kunde, kom informationen till servern. Han klagade på att han hade färdigställt kärlet för experimentet. Åtminstone kunde han själv förvränga ekvationen han skapade, liknande Einsteins ekvation, men med mindre strömförbrukning.
  
  Precis som Einstein var han tvungen att bestämma sig om han skulle tillåta att hans geni användes för skändliga handlingar eller inte tillåta att hans arbete massakrerades. Han valde det senare och höll ögonen på de installerade säkerhetskamerorna och låtsades fungera. Faktum är att den lysande fysikern förfalskade sina beräkningar för att sabotera experimentet. Casper kände sig så skyldig att han redan hade byggt ett gigantiskt cylindriskt kärl. Hans förmågor skulle inte längre tillåta honom att tjäna Taft och hans oheliga kult.
  
  Casper ville le eftersom de sista raderna i hans ekvation ändrades precis tillräckligt för att accepteras men inte fungerande. Han såg siffrorna sändas från operahuset, men ignorerade det. När Taft, McFadden och andra kommer för att aktivera experimentet kommer det att vara borta för länge sedan.
  
  Men en desperat person som han inte hade räknat med i sina flyktberäkningar var Zelda Bessler. Hon tittade på honom från en avskild monter precis innanför det stora området där det jättelika skeppet väntade. Som en katt lät hon honom göra vad han trodde att han kunde komma undan med. Zelda log. I hennes knä låg en surfplatta ansluten till en kommunikationsplattform mellan agenter av Order of the Black Sun. Utan något ljud som indikerar hennes närvaro, skrev hon "Fånga Olga och sätt henne på valkyrien" och skickade ett meddelande till Wolfs underordnade i Brygge.
  
  Dr. Casper Jacobs låtsades vara hårt arbetande med ett experimentellt paradigm, utan aning om att hans flickvän var på väg att introduceras till hans värld. Hans telefon ringde. Han såg ganska förvirrad ut av den plötsliga ångesten, reste sig snabbt upp och gick till herrrummet. Det här var samtalet han hade väntat på.
  
  "Sam?" - viskade han och såg till att alla stånd på toaletten var lediga. Han berättade för Sam Cleave om det kommande experimentet, men inte ens Sam kunde få Perdue i telefon att ändra sig om ekvationen. Medan Casper kollade efter avlyssningsapparater i papperskorgen, fortsatte han. "Är du här?"
  
  "Ja", viskade Sam i andra änden av linjen. "Jag är i en monter på operahuset så jag kan avlyssna ordentligt, men än så länge kan jag inte upptäcka något fel att rapportera. Toppmötet har precis börjat, men..."
  
  "Vad? Vad händer?" frågade Kasper.
  
  "Vänta", sa Sam skarpt. "Vet du något om att resa med tåg till Sibirien?"
  
  Casper rynkade pannan i fullständig förvirring. "Vad? Nej, inget sådant. Varför?"
  
  "En rysk säkerhetstjänsteman sa något om ett flyg till Moskva idag", berättade Sam, men Kasper hade inte hört något sådant från varken Taft eller Bessler. Sam tillade: "Jag har ett program som jag stal från registret. Såvitt jag förstår är detta ett tredagarsmöte. Idag har de ett symposium här, sedan i morgon bitti ska de flyga privat till Moskva för att gå ombord på något lyxtåg som heter Valkyrie. Vet du ingenting om detta?"
  
  "Tja, Sam, jag har definitivt inte mycket auktoritet här, vet du?" tjatade Casper så tyst han kunde. En av teknikerna kom in för att ta en läcka, vilket omöjliggjorde den här typen av samtal. "Jag måste gå, älskling. Lasagne kommer att bli jättegott. "Jag älskar dig", sa han och lade på. Teknikern log helt enkelt fåraktigt när han kissade, utan att ha en aning om vad projektledaren egentligen diskuterade. Casper kom ut från toaletten och kände sig orolig över Sam Cleaves fråga om tågresan till Sibirien.
  
  "Jag älskar dig också, älskling," sa Sam för sin del, men fysikern hade redan lagt på. Han försökte slå Perdues satellitnummer, baserat på miljardärens personliga konto, men även där svarade ingen. Hur mycket han än försökte, verkade Perdue försvinna från jordens yta, och det störde Sam mer än paniken. Det fanns dock inget sätt för honom att återvända till Edinburgh nu, och med Nina i sällskap kunde han uppenbarligen inte heller skicka henne att kolla upp Perdue.
  
  Ett kort ögonblick övervägde Sam till och med att skicka Masters, men eftersom han fortfarande hade förnekat mannens uppriktighet genom att lämna över ekvationen till Perdue tvivlade han på att Masters skulle vara villiga att hjälpa honom. När han satt på huk i lådan som Miss Nobles kontakt hade ordnat för honom, tänkte Sam på hela uppdraget. Han fann det nästan mer brådskande att stoppa Purdue från att slutföra Einsteins ekvation än att följa den annalkande katastrofen orkestrerad av Black Sun och hans högprofilerade anhängare.
  
  Sam slits mellan sina ansvarsområden, var för spridd och föll under press. Han var tvungen att skydda Nina. Han var tvungen att stoppa en möjlig världstragedi. Han var tvungen att stoppa Purdue från att avsluta sin matte. Journalisten blev inte ofta förtvivlad, men den här gången hade han inget val. Han skulle behöva fråga Masters. Den lemlästade mannen var hans enda hopp om att stoppa Purdue.
  
  Han undrade om Dr. Jacobs hade gjort alla sina förberedelser för att flytta till Vitryssland, men det var en fråga som Sam fortfarande kunde komma ikapp när han träffade Jacobs på middag. Just nu behövde han ta reda på detaljerna om flygningen till Moskva, varifrån toppmötesrepresentanterna skulle gå ombord på tåget. Från diskussioner efter det officiella mötet insåg Sam att de kommande två dagarna skulle ägnas åt att besöka olika reaktoranläggningar i Ryssland som fortfarande producerade kärnenergi.
  
  "Så NPT-länderna och Internationella atomenergiorganet åker på en resa för att bedöma kraftverken?" mumlade Sam i sin brännare. "Jag ser fortfarande inte var hotet kan förvandlas till en tragedi. Om jag får mästarna att stoppa Perdue spelar det ingen roll var Black Sun gömmer sina vapen. Utan Einsteins ekvation hade allt detta ändå varit förgäves."
  
  Han smög tyst ut och gick längs stolsraden dit ljuset var släckt. Ingen kunde ens se honom från den starkt upplysta delen nedanför, där det var mycket liv. Sam var tvungen att hämta Nina, ringa Masters, träffa Jacobs och sedan se till att han var på tåget. Från sin underrättelsetjänst fick Sam veta om ett hemligt elitflygfält kallat Koschey Strip, beläget några mil från Moskva, där delegationen var planerad att landa nästa dag på eftermiddagen. Därifrån tas de till Valkyrie, det transsibiriska supertåget, för en lyxig resa till Novosibirsk.
  
  Sam hade en miljon saker i tankarna, men det första han behövde göra var att gå tillbaka till Nina för att se om hon var okej. Han visste att han inte skulle underskatta inflytandet från människor som Wolfe och McFadden, särskilt efter att de upptäckte att kvinnan som de hade lämnat för död var mycket levande och kunde implicera dem.
  
  Efter att Sam gled ut genom dörren till Scene 3, genom rekvisitaskåpet där bak, möttes han av en kall natt, full av osäkerhet och hot i luften. Han drog tröjan hårdare framtill och knäppte den över halsduken. För att dölja sin identitet korsade han snabbt den bakre parkeringsplatsen där garderobs- och leveransbilar vanligtvis anlände. En månskensnatt såg Sam ut som en skugga, men kände sig som ett spöke. Han var trött, men han fick inte vila. Det fanns så mycket att göra för att se till att han kom på tåget i morgon eftermiddag att han aldrig skulle ha tid eller förstånd att sova.
  
  I sina minnen såg han Ninas misshandlade kropp, scenen upprepades flera gånger. Hans blod kokade av orättvisan i det, och han hoppades desperat att Wulf skulle vara med på det tåget.
  
  
  22
  Jericho Falls
  
  
  Som en galning justerade Perdue ständigt sitt programs algoritm för att passa indata. Hittills hade det varit något lyckat, men det fanns vissa variabler som det inte kunde lösa, vilket gjorde att han stod på vakt vid sin gamla bil. När han praktiskt taget sov framför den gamla datorn blev han mer och mer tillbakadragen. Endast Lilith Hearst fick "besvära" Perdue. Eftersom hon kunde kommunicera resultat njöt han av hennes besök, medan hans personal uppenbarligen saknade den förståelse för fältet som behövdes för att presentera övertygande lösningar som hon gjorde.
  
  "Jag ska snart börja förbereda middag, sir," påminde Lillian honom. Vanligtvis, när hon matade honom med den här linjen, skulle hennes silverhåriga, glada chef erbjuda henne en mängd olika rätter att välja mellan. Nu verkade det bara som han ville titta på nästa post på sin dator.
  
  "Tack, Lily," sa Perdue frånvarande.
  
  Hon bad tveksamt om ett förtydligande. "Och vad ska jag förbereda, sir?"
  
  Perdue ignorerade henne i några sekunder och tittade intensivt på skärmen. Hon såg de dansande numren speglade i hans glasögon och väntade på svar. Till slut suckade han och tittade på henne.
  
  "Ehm, en gryta skulle vara perfekt, Lily. Kanske i en Lancashire hot pot, förutsatt att den har lite lamm i sig. Lilith älskar lamm. Hon sa till mig: "Han log, men tog inte blicken från skärmen.
  
  "Vill du att jag ska laga hennes favoriträtt till din middag, sir?" frågade Lillian och kände att hon inte skulle gilla svaret. Hon hade inte fel. Perdue tittade upp på henne igen och glodde över sina glasögon.
  
  "Ja, Lily. Hon sällar sig till mig på middag ikväll och jag vill att du gör en varm gryta från Lancashire. Tack, upprepade han irriterat.
  
  "Självklart, sir," Lillian steg respektfullt tillbaka. Vanligtvis hade hushållerskan rätt till hennes åsikt, men ända sedan sköterskan trängde sig in i Reichtisusis hade Perdue inte lyssnat på någon annans råd än hennes. "Så, middagen är klockan sju?"
  
  "Ja tack, Lily. Nu snälla, kan du låta mig gå tillbaka till jobbet?" bad han. Lillian svarade inte. Hon nickade helt enkelt och lämnade serverrummet och försökte inte gå iväg på en tangent. Lilian, liksom Nina, var en typisk skotsk tjej från den gamla flickskolan. Dessa damer var inte vana vid att bli behandlade som andra klassens medborgare, och eftersom Lillian var matriark för Reichtisusi-personalen var hon djupt upprörd över Perdues beteende nyligen. Dörrklockan på huvuddörrarna ringde. Hon passerade Charles när han gick över lobbyn för att öppna dörren och sa tyst: "Det är en kärring."
  
  Överraskande nog svarade den androidliknande butlern nonchalant: "Jag vet."
  
  Den här gången avstod han från att tillrättavisa Lillian för att hon talade fritt om gästerna. Detta var ett säkert tecken på problem. Om den stränga, alltför artiga butlern höll med Lilith Hearsts bitchness, fanns det anledning till panik. Han öppnade dörren och Lilian, som lyssnade på inkräktarens vanliga nedlåtenhet, önskade att hon kunde lägga gift i Lancashire-såsbåten. Ändå älskade hon sin arbetsgivare för mycket för att ta en sådan risk.
  
  Medan Lillian lagade middag i köket gick Lilith ner till Perdues serverrum som om platsen tillhörde henne. Hon gick graciöst ner för trappan, klädd i en provocerande cocktailklänning och sjal. Hon bar smink och drog in håret i en bulle för att framhäva de fantastiska kostymörhängena som svajade under hennes örsnibbar när hon gick.
  
  Perdue strålade när han såg den unga sjuksköterskan komma in i rummet. Ikväll såg hon annorlunda ut än vanligt. Istället för jeans och balettskor bar hon strumpor och klackar.
  
  "Herregud, du ser fantastisk ut, min kära," log han.
  
  "Tack", blinkade hon. "Jag blev inbjuden till något svart slips-evenemang för mitt college. Jag är rädd att jag inte hann byta eftersom jag kom hit direkt från det här fallet. Jag hoppas att du inte har något emot att jag ändrade mig lite till middag."
  
  "Inte i något fall!" - utbrast han och kammade tillbaka håret kort för att göra i ordning sig lite. Han var klädd i en sjaskig kofta och gårdagens byxor, som inte passade bra med mockasiner för komforten. "Jag känner att jag borde be om ursäkt för hur fruktansvärt utmattad jag ser ut. Jag är rädd att jag har tappat koll på tiden, som ni säkert kan föreställa er."
  
  "Jag vet. Har du gjort framsteg? - hon frågade.
  
  "Jag har. Betydligt", skröt han. "I morgon, eller kanske till och med sent i kväll, borde jag kunna lösa den här ekvationen."
  
  "Och då?" - frågade hon och satte sig meningsfullt mitt emot honom. Perdue blev ett ögonblick bländad av sin ungdom och skönhet. För honom fanns det ingen bättre än miniatyren Nina, med sin vilda prakt och helvetet i ögonen. Sjuksköterskan hade dock en felfri hy och en smal kropp som bara kan bibehållas i späd ålder, och av hennes kroppsspråk ikväll att döma, tänkte hon dra nytta av det.
  
  Hennes ursäkt om sin klänning var naturligtvis en lögn, men hon kunde inte bortförklara det med sanningen. Lilith kunde knappt berätta för Perdue att hon av misstag gick ut för att förföra honom utan att erkänna att hon letade efter en rik älskare. Än mindre kunde hon erkänna att hon ville påverka honom tillräckligt länge för att stjäla hans mästerverk, räkna sina egna förtjänster och kämpa sig tillbaka in i det vetenskapliga samfundet.
  
  
  * * *
  
  
  Vid niotiden meddelade Lillian att middagen var klar.
  
  "Som ni begärde, sir, middag serveras i den stora matsalen," meddelade hon utan att ens titta i riktning mot sköterskan som torkade hennes läppar.
  
  "Tack, Lily," svarade han och lät lite som den gamle Perdue. Hans selektiva återgång till sina gamla, trevliga sätt endast i närvaro av Lilith Hearst äcklade hushållerskan.
  
  Det var uppenbart för Lilith att föremålet för hennes avsikter inte hade den klarhet som var karakteristisk för hans folk när det gällde att bedöma hennes mål. Hans likgiltighet för hennes påträngande närvaro var häpnadsväckande även för henne. Lilith bevisade framgångsrikt att genialitet och tillämpning av sunt förnuft är två helt olika typer av intelligens. Det var dock det minsta av hennes bekymmer just nu. Perdue åt ur hennes hand och gjorde allt för att få det hon skulle använda för att lyckas i sin karriär.
  
  Medan Perdue var berusad av Liliths skönhet, list och sexuella närmanden, insåg han inte att en annan sorts berusning hade införts för att säkerställa att han efterlevde. Under första våningen i Reichtisusis färdigställdes Einsteins ekvation helt, vilket återigen var det fruktansvärda resultatet av hjärnans misstag. I det här fallet manipulerades både Einstein och Perdue av kvinnor vars intelligensnivåer låg långt under deras, vilket skapade intrycket att även de smartaste männen reducerades till idiotiska proportioner genom att lita på fel kvinnor. Åtminstone var detta sant i ljuset av de farliga dokument som samlats in av kvinnor som de ansåg ofarliga.
  
  Lillian blev avskedad för kvällen och lämnade bara Charles att städa efter att Perdue och hans gäst hade avslutat middagen. Den disciplinerade butlern agerade som om ingenting hade hänt, även när Perdue och sköterskan gick in i ett våldsamt anfall av passion halvvägs till sovrummet. Charles tog ett djupt andetag. Han struntade i slutsatsen av den fruktansvärda allians som han visste snart skulle förstöra hans chef, men vågade ändå inte ingripa.
  
  Detta var ganska pinsamt för den lojala butlern som hade arbetat för Perdue i så många år. Perdue ville inte höra något om Lilith Hearsts invändningar, och husets personal var tvungen att titta på när hon sakta förblindade honom mer och mer för varje dag. Nu har förhållandet flyttat till nästa nivå, vilket gör att Charles, Lillian, Jane och alla andra i Perdues anställda är rädda för sin framtid. Sam Cleave och Nina Gould kom aldrig till sina sinnen igen. De var ljuset och upplivningen av Purdues mer privata sociala liv, och miljardärens människor avgudade dem.
  
  Medan Charles sinne grumlades av tvivel och rädslor, medan Perdue var förslavad genom nöje, vaknade den fruktade ormen till liv nere i serverrummet. Tyst, så att ingen kunde se eller höra, meddelade den sitt slut.
  
  Denna djupa, mörka morgon dämpades ljusen i herrgården, de som förblev tända. Hela det enorma huset var tyst, förutom vindens ylande utanför de gamla murarna. En svag knackning hördes på huvudtrappan. Liliths smala ben lämnade inget annat än en suck på den tjocka mattan när hon slentrianmässigt gick ner till första våningen. Hennes skugga rörde sig snabbt längs de höga väggarna i huvudkorridoren och ner till den lägre nivån, där servrarna brummade oavbrutet.
  
  Hon tände inte lampan utan använde snarare sin mobiltelefonskärm för att lysa upp sig till bordet där Perdues bil stod parkerad. Lilith kände sig som ett barn på julmorgonen, ivrig att ta reda på om hennes önskan redan hade gått i uppfyllelse, och hon blev inte besviken. Hon höll flash-enheten mellan fingrarna och satte in den i USB-porten på sin gamla dator, men insåg snart att David Perdue inte var dum.
  
  Ett larm ljöd och på skärmen började den första raden i ekvationen sudda ut sig själv.
  
  "Åh Jesus, nej!" - hon gnällde i mörkret. Hon var tvungen att tänka snabbt. Lilith memorerade den andra raden när hon klickade på telefonens kamera och tog en skärmdump av det första avsnittet innan det kunde raderas ytterligare. Hon hackade sedan in på en sekundär server som Perdue använde som backup och hämtade hela ekvationen innan hon överförde den till sin egen enhet. Trots all sin tekniska skicklighet visste Lilith inte var hon skulle inaktivera larmet och såg hur ekvationen långsamt raderades av sig själv.
  
  "Förlåt, David," suckade hon.
  
  Eftersom hon visste att han inte skulle vakna förrän nästa morgon, förfalskade hon en kortslutning i kablarna mellan Omega-servern och Kappa-servern. Detta orsakade en liten elektrisk brand, tillräckligt för att smälta ledningar och inaktivera de inblandade maskinerna, innan hon släckte lågorna med en kudde från Purdues stol. Lilith insåg att säkerheten vid porten snart skulle få en signal från husets internlarm via deras huvudkontor. Längst ut på första våningen kunde hon höra vakterna som försökte väcka Charles genom att slå på dörren.
  
  Tyvärr sov Charles på andra sidan huset i sin lägenhet bredvid det lilla köket på godset. Han kunde inte höra serverrumslarmet som utlöstes av USB-portsensorn. Lilith stängde dörren efter sig och gick nerför den bakre korridoren som ledde till ett stort förråd. Hennes hjärta började bulta vilt när hon hörde säkerhetsmännen från första divisionen väcka Charles och bege sig till Perdues rum. Den andra enheten gick direkt till larmkällan.
  
  "Vi hittade anledningen!" hon hörde dem skrika när Charles och de andra rusade ner till den lägre nivån för att ansluta sig till dem.
  
  "Perfekt", andades hon. Förvirrade av platsen för den elektriska branden kunde de skrikande männen inte se när Lilith rusade tillbaka till Perdues sovrum. När Lilith återfann sig i sängen med det omedvetna geniet loggade Lilith in på sin telefonöverföringsenhet och slog snabbt upp anslutningskoden. "Snabbt", viskade hon hastigt när telefonen öppnade skärmen. "Snabbare än så, för guds skull."
  
  Charles röst var tydlig när han närmade sig Perdues sovrum med flera män. Lilith bet sig i läppen medan hon väntade på att Einsteins ekvationsöverföring skulle slutföras på Meerdaalwouds webbplats.
  
  "Herr!" Charles vrålade plötsligt och slog på dörren. "Är du vaken?"
  
  Perdue var medvetslös och svarade inte, vilket ledde till många spekulativa erbjudanden i korridoren. Lilith kunde se skuggorna av deras fötter under dörren, men nedladdningen var ännu inte klar. Återigen knackade butlern på dörren. Lilith förde telefonen under nattduksbordet för att fortsätta sändningen medan hon lindade satinlakanet runt kroppen.
  
  När hon tog sig fram till dörren ropade hon: "Vänta, håll ut, för helvete!"
  
  Hon öppnade dörren och såg arg ut. "Vad i hela friden av allt som är heligt är ditt problem?" - väste hon. "Tyst! David sover."
  
  "Hur kan han sova igenom allt detta?" frågade Charles strängt. Eftersom Perdue var medvetslös borde han inte ha visat respekt för den irriterande kvinnan. "Vad gjorde du med honom?" - han skällde åt henne och knuffade henne åt sidan för att ta reda på sin arbetsgivares tillstånd.
  
  "Jag är ledsen?" skrek hon och försummade medvetet en del av lakanet för att distrahera vakterna med en blixt från hennes bröstvårtor och lår. Till hennes besvikelse var de för upptagna med sitt arbete och höll henne i ett hörn tills butlern gav dem ett svar.
  
  "Han lever", sa han och tittade smygt på Lilith. "Tungt drogad, det är mer som det."
  
  "Vi drack mycket," försvarade hon sig rasande. "Kan han inte ha lite kul, Charles?"
  
  "Du, fru, är inte här för att underhålla Mr. Perdue," svarade Charles. "Du har tjänat ditt syfte här, så gör oss alla en tjänst och återvänd till ändtarmen som förvisade dig."
  
  Under nattduksbordet visade lastningsfältet 100 % färdigställande. The Order of the Black Sun förvärvade Dread Serpent i all sin glans.
  
  
  23
  Tredelad
  
  
  När Sam ringde Masters fanns det inget svar. Nina sov på dubbelsängen på deras hotellrum, svimmade tack vare ett starkt lugnande medel. Hon hade med sig några smärtstillande medel mot smärtan från blåmärken och stygn, vänligt tillhandahållna av den anonyma pensionerade sjuksköterskan som hade hjälpt henne att få stygnen i Oban. Sam var utmattad, men hans adrenalinnivåer vägrade att avta. I det svaga ljuset från lampan från Ninas sida satt han böjd, höll telefonen mellan sina knän med handflatorna och tänkte. Han tryckte på återuppringning i hopp om att Masters skulle ta upp.
  
  "Herregud, det ser ut som att alla satte sig på en jävla raket och åker till månen," sa han så tyst han kunde. Osägligt upprörd över att han inte hade kommit igenom till Perdue eller Masters, bestämde Sam sig för att ringa Dr. Jacobs i hopp om att han kanske redan hittat Perdue. För att lindra sin oro höjde Sam TV-volymen lite. Nina lämnade den på för att sova i bakgrunden, men den bytte från filmkanalen till kanal 8 för den internationella bulletinen.
  
  Nyheten var full av små rapporter om saker som inte var till någon nytta för Sams svåra situation när han gick i rummet och slog det ena numret efter det andra. Han kom överens med Miss Noble på Posten för att köpa biljetter för honom och Nina för att resa till Moskva på morgonen, och utnämnde Nina till sin historierådgivare för uppdraget. Miss Noble var väl förtrogen med Dr. Nina Goulds fantastiska rykte, såväl som hennes namns rykte i akademiska kretsar. Hon skulle ha varit en auktoritet i Sam Cleaves rapport.
  
  Sams telefon ringde, vilket fick honom att spänna sig en sekund. I det ögonblicket kom och gick så många tankar om vem det kunde vara och hur läget kunde vara. Dr. Jacobs namn blinkade på hans telefonskärm.
  
  "Dr Jacobs? Kan vi flytta middagen till ett hotell här istället för hemma hos dig?" sa Sam genast.
  
  "Är du synsk, mr Cleave?" Frågade Casper Jacobs.
  
  "V-varför? Vad?" Sam rynkade pannan.
  
  "Jag tänkte råda dig och doktor Gould att inte komma hem till mig ikväll eftersom jag tror att jag har blivit utslängd. Att träffa mig på den här platsen skulle vara skadligt, så jag åker till ditt hotell omedelbart", informerade fysikern Sam och sa orden så snabbt att Sam knappt kunde hänga med i fakta.
  
  "Ja, Dr. Gould är lite galen, men du behöver bara mig för att sammanfatta detaljerna för min artikel," försäkrade Sam honom. Det som störde Sam mest var Caspers tonfall. Han verkade chockad. Hans ord darrade, avbrutna av trasiga andetag.
  
  "Jag går nu, och Sam, se till att ingen följer dig. De kanske tittar på ditt hotellrum. Vi ses om femton minuter", sa Kasper. Samtalet avslutades, vilket gjorde Sam förvirrad.
  
  Sam tog en snabb dusch. När han var klar satte han sig på sängen för att fästa stövlarna. Han såg något bekant på TV-skärmen.
  
  "Delegater från Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien och USA lämnar operahuset La Monnaie i Bryssel för att ajournera till i morgon", stod det i meddelandet. "Atomenergitoppmötet kommer att fortsätta ombord på det lyxiga tåget som kommer att stå värd för resten av symposiet, på väg till huvudkärnreaktorn i Novosibirsk, Ryssland."
  
  "Snyggt," mumlade Sam. "Så lite information som möjligt om platsen för plattformen ni alla går ombord på, hej McFadden? Men jag kommer att hitta dig, och vi kommer att vara på det tåget. Och jag kommer att hitta Wolf för lite hjärta till hjärta."
  
  När Sam var klar tog han sin telefon och gick ut. Han kollade på Nina en sista gång innan han stängde dörren efter sig. Från vänster till höger var korridoren tom. Sam kontrollerade att ingen hade lämnat något av rummen när han gick mot hissen. Han skulle vänta på Dr. Jacobs i lobbyn, redo att skriva ner alla smutsiga detaljer om varför han hade flytt till Vitryssland i all hast.
  
  Medan han rökte en cigarett precis utanför hotellets huvudentré såg Sam en man i rock närma sig honom med en dödligt allvarlig blick. Han såg farlig ut, håret var bakkammat som en spion från en sjuttiotalsthriller.
  
  Av alla saker, som oförberedd, tänkte Sam när han mötte den häftiga mannens blick. Anteckning till mig själv. Skaffa nya skjutvapen.
  
  En mans hand dök upp ur rockfickan. Sam vred sin cigarett åt sidan och förberedde sig för att undvika kulan. Men i handen höll mannen något som liknade en extern hårddisk. Han kom nära och tog journalisten i kragen. Hans ögon var stora och blöta.
  
  "Sam?" - han väsnade. "Sam, de tog min Olga!"
  
  Sam lyfte upp händerna och flämtade, "Dr Jacobs?"
  
  "Ja, det är jag, Sam. Jag googlade dig för att se hur du såg ut för att lära känna dig ikväll. Herregud, de tog min Olga och jag har ingen aning om var hon är! De kommer att döda henne om jag inte återvänder till komplexet där jag byggde fartyget!"
  
  "Vänta," Sam stoppade omedelbart Caspers raserianfall, "och lyssna på mig. Du måste lugna dig, vet du? Det hjälper inte." Sam såg sig omkring och bedömde sin omgivning. "Särskilt när du kan dra till dig oönskad uppmärksamhet."
  
  Upp och ner på de blöta gatorna, flimrande under de bleka gatlyktorna, såg han varje rörelse för att se vem som tittade. Få människor ägnade någon uppmärksamhet åt den gnällande mannen bredvid Sam, men några fotgängare, mestadels promenerande par, kastade snabba blickar i deras riktning innan de fortsatte sina konversationer.
  
  "Kom igen, Dr. Jacobs, låt oss gå in och ta en whisky," föreslog Sam och förde försiktigt den darrande mannen genom glasskjutdörrarna. "Eller, i ditt fall, flera."
  
  De slog sig ner i baren på hotellets restaurang. Små spotlights installerade i taket skapar en atmosfär i etablissemanget och mjuk pianomusik fyller restaurangen. Tyst muttrande ackompanjerade klirrandet av bestick när Sam spelade in sin session med Dr. Jacobs. Kasper berättade allt om den olycksbådande ormen och den exakta fysiken som är involverad i dessa fruktansvärda möjligheter, som Einstein tyckte var bäst att skingra. Till slut, efter att han hade avslöjat alla hemligheter kring Clifton Tafts etablering, där ordens vidriga varelser förvarades, började han snyfta. Förtvivlad kunde Casper Jacobs inte längre kontrollera sig själv.
  
  "Och så, när jag kom hem, var Olga inte längre där," sniffade han och torkade ögonen med baksidan av sin hand och försökte vara oansenlig. Den stränga journalisten pausade medlidande inspelningen på sin bärbara dator och strök den gråtande mannen över ryggen två gånger. Sam föreställde sig hur det skulle vara att vara Ninas partner, som han gjort många gånger tidigare, och föreställde sig att han skulle återvända hem för att upptäcka att den svarta solen hade tagit henne.
  
  "Jesus, Casper, jag är ledsen, kompis," viskade han och vinkade bartendern att fylla glasen med Jack Daniels. "Vi ska hitta henne så snart vi kan, okej? Jag lovar dig, de kommer inte att göra henne något förrän de hittar dig. Du förstörde deras planer och någon vet. Någon med auktoritet. De tog henne för att hämnas på dig, för att få dig att lida. Det här är vad de gör."
  
  "Jag vet inte ens var hon kan vara," tjöt Kasper och begravde sitt ansikte i sina armar. "Jag är säker på att de redan har dödat henne."
  
  "Säg inte det, hör du?" Sam stoppade honom med övertygelse. "Jag berättade precis för dig. Vi vet båda hur Order är. De är ett gäng ömma förlorare, Casper, och deras sätt är omoget till sin natur. De är mobbare, och du, av alla människor, borde veta detta."
  
  Casper skakade hopplöst på huvudet, hans rörelser bromsades av sorg, när Sam stack glaset i hans hand och sa: "Drick det här." Du måste lugna dina nerver. Lyssna, hur snart kan du komma till Ryssland?"
  
  "V-vad?" frågade Kasper. "Jag måste hitta min flickvän. Åt helvete med tåget och delegaterna. Jag bryr mig inte, de kan alla dö så länge jag kan hitta Olga."
  
  Sam suckade. Om Casper hade befunnit sig i avskildhet i sitt eget hem, skulle Sam ha slagit honom som en envis snut. "Titta på mig, Dr. Jacobs," skrattade han, för trött för att kurra fysikern längre. Casper tittade på Sam med blodsprängda ögon. "Vart tror du att de tog henne? Vart tror du att de vill ta dig? Tror! Tänk på det, för guds skull!"
  
  "Du vet svaret, eller hur?" Casper gissade rätt. "Jag vet vad du tänker. Jag är så jäkla smart och jag kan inte komma på det, men Sam, jag kan inte tänka just nu. Just nu behöver jag bara någon som tänker åt mig så att jag kan få en riktning."
  
  Sam visste hur det var. Han hade varit i ett sådant känslomässigt tillstånd tidigare när ingen erbjöd honom några svar. Detta var hans chans att hjälpa Casper Jacobs att hitta sin väg. "Jag är nästan hundra procent säker på att de tar henne på det sibiriska tåget med delegater, Kasper."
  
  "Varför skulle de göra det här? De måste fokusera på experimentet, sa Kasper.
  
  "Förstår du inte?" Sam förklarade. "Alla på det här tåget är ett hot. Dessa elitpassagerare fattar beslut inom området kärnenergiforskning och expansion. Länder som bara har vetorätt, har du märkt det? Atomenergibyråns tjänstemän är också ett hinder för Black Sun eftersom de reglerar hanteringen av kärnenergileverantörer."
  
  "Det här är för mycket politiskt snack, Sam," stönade Casper när han tömde sin jackpott. "Berätta bara grunderna för jag är redan full."
  
  "Olga kommer att vara på valkyrian för de vill att du ska komma och leta efter henne. Om du inte räddar henne, Casper," viskade Sam, men hans ton var illavarslande, "hon kommer att dö tillsammans med alla delegaterna på det där jäkla tåget! Vad jag känner till Ordern har de redan folk på plats för att ersätta avlidna tjänstemän, som överför kontrollen över auktoritära stater till Order of the Black Sun under sken av att ändra det politiska monopolet. Och allt detta kommer att vara lagligt!"
  
  Casper flämtade som en hund i öknen. Oavsett hur många drinkar han drack förblev han tom och törstig. Oavsiktligt blev han en nyckelspelare i ett spel han aldrig hade för avsikt att vara en del av.
  
  "Jag kan sätta mig på ett plan ikväll," sa han till Sam. Imponerad klappade Sam Casper på ryggen.
  
  "Bra man!" - han sa. "Nu ska jag skicka detta till Purdue via säker e-post. Att be honom sluta arbeta med ekvationen kan vara lite optimistiskt, men åtminstone med dina avläsningar och data på den hårddisken kan han själv se vad som verkligen händer. Jag hoppas att han förstår att han är en marionett av sina fiender.
  
  "Tänk om det blir avlyssnat?" tänkte Casper. "När jag försökte ringa honom besvarades mitt samtal av en kvinna som uppenbarligen aldrig gav honom något meddelande."
  
  "Jane?" frågade Sam. "Var det här på arbetstid?"
  
  "Nej, efter timmar," erkände Casper. "Varför?"
  
  "Fan mej", andades Sam och kom ihåg den bitiga sköterskan och hennes attitydproblem, särskilt efter att Sam gav Pardue ekvationen. "Du kanske har rätt, Casper. Herregud, du kan vara ganska säker på det, om du tänker efter."
  
  Just där bestämde Sam sig för att även skicka Miss Nobles information till Edinburgh Post, ifall Purdues e-postserver hade blivit hackad.
  
  "Jag går inte hem, Sam," noterade Casper.
  
  "Ja, du kan inte gå tillbaka. De kanske tittar på eller avvaktar, säger Sam. "Registrera dig här, och imorgon åker vi alla tre på ett uppdrag för att rädda Olga. Vem vet, samtidigt kan vi lika gärna skylla på Taft och McFadden inför hela världen och torka bort dem från bladet bara för att de hånade oss."
  
  
  24
  Raichtishow är tårar
  
  
  Perdue vaknade och återupplevde delvis plågan under operationen. Hans hals kändes som sandpapper och huvudet vägde ett ton. En stråle av dagsljus silade genom gardinerna och träffade honom mellan ögonen. Han hoppade naken ur sängen och mindes plötsligt vagt den passionerade natten med Lilith Hearst, men sköt den åt sidan för att fokusera på det patetiska dagsljuset som han behövde bli av med sina stackars ögon.
  
  När han täckte ljuset med gardinerna vände han sig om för att hitta den unga skönheten som fortfarande sov på andra sidan av sin säng. Innan han hann se henne där, knackade Charles lätt. Perdue öppnade dörren.
  
  "God eftermiddag, sir," sa han.
  
  "God morgon, Charles," fnyste Perdue och höll sitt huvud. Han kände ett drag, och först då insåg han att han var rädd för hjälp. Men nu var det för sent att göra en stor sak om det, så han låtsades att det inte fanns något obekvämt mellan honom och Charles. Hans butler, alltid den professionella, ignorerade också detta faktum.
  
  "Får jag prata med dig, sir?" frågade Charles. "Självklart, så fort du är redo."
  
  Perdue nickade, men blev förvånad över att se Lillian i bakgrunden, som också såg ganska orolig ut. Perdues händer rusade snabbt till hans gren. Charles verkade titta in i rummet på den sovande Lilith och viskade till sin herre: "Sir, snälla berätta inte för fröken Hearst att du och jag har något att diskutera."
  
  "Varför? Vad händer?" - Viskade Perdue. I morse kände han att något var fel i hans hus, och mysteriet med det bad om att bli avslöjat.
  
  "David," ett sensuellt stön kom från det mjuka mörkret i hans sovrum. "Gå tillbaka till sängen."
  
  "Sir, jag ber dig," försökte Charles snabbt upprepa, men Perdue stängde dörren i sitt ansikte. Dyster och lätt arg stirrade Charles på Lillian, som delade med sig av sina känslor. Hon sa ingenting, men han visste att hon kände likadant. Utan ett ord gick butlern och hushållerskan ner för trappan till köket, där de skulle diskutera nästa steg i sitt arbete under ledning av David Perdue.
  
  Att sätta in säkerhet var en uppenbar bekräftelse på deras påstående, men tills Perdue kunde dra sig ifrån den illvilliga förföraren kunde de inte göra sin talan. Natten som larmet gick utsågs Charles som hushållskontakt tills Perdue kom till besinning igen. Säkerhetsföretaget väntade bara på att höra från honom, och de skulle ringa för att visa Perdue videon av sabotageförsöket. Huruvida det helt enkelt var dålig ledning var högst osannolikt med tanke på Purdues snäva underhåll av sin teknik, och Charles hade för avsikt att klargöra det.
  
  På övervåningen rullade Perdue återigen i höet med sin nya leksak.
  
  "Ska vi sabotera det här?" Lillian skämtade.
  
  "Jag skulle älska det, Lillian, men tyvärr gillar jag verkligen mitt jobb," suckade Charles. "Kan jag göra en kopp te till dig?"
  
  "Det skulle vara underbart, min kära," stönade hon och satte sig vid det lilla, anspråkslösa köksbordet. "Vad ska vi göra om han gifter sig med henne?"
  
  Charles tappade nästan sina porslinsmuggar vid tanken. Hans läppar darrade tyst. Lillian hade aldrig sett honom så här förut. Innebörden av lugn och självkontroll blev plötsligt alarmerande. Charles stirrade ut genom fönstret och hans ögon fann tröst i den frodiga grönskan i Reichtisousis magnifika trädgårdar.
  
  "Vi kan inte tillåta detta," svarade han uppriktigt.
  
  "Vi kanske borde bjuda in Dr. Gould att komma och påminna honom om vad han egentligen är ute efter," föreslog Lillian. "Dessutom kommer Nina sparka Lilith..."
  
  "Så du ville träffa mig?" Perdues ord frös plötsligt Lillians blod. Hon vände sig om och såg sin chef stå i dörröppningen. Han såg hemsk ut, men han var övertygande.
  
  "Herregud, sir," sa hon, "kan jag få några smärtstillande medel?"
  
  "Nej", svarade han, "men jag skulle verkligen uppskatta en skiva torr rostat bröd och lite sött svart kaffe." Det här är den värsta baksmälla jag någonsin haft."
  
  "Du har ingen baksmälla, sir," sa Charles. "Såvitt jag vet kan den lilla mängden alkohol du har druckit inte göra dig medvetslös på ett sådant sätt att du inte skulle kunna återfå medvetandet ens under en nattlig larmräd."
  
  "Jag är ledsen?" Perdue rynkade pannan åt butlern.
  
  "Var är hon?" frågade Charles direkt. Hans ton var sträng, nästan trotsig, och för Perdue var det ett säkert tecken på att det var bråk.
  
  "I duschen. Varför?" Perdue svarade. "Jag sa till henne att jag skulle kräkas på toaletten på nedervåningen för att jag kände mig illamående."
  
  "Bra ursäkt, sir," gratulerade Lillian sin chef när hon slog på skålen.
  
  Perdue stirrade på henne som om hon var dum. "Jag kräktes faktiskt för att jag verkligen känner mig illamående, Lily. Vad tänkte du? Trodde du att jag skulle ljuga för henne bara för att stödja din komplott mot henne?"
  
  Charles fnös högt i chock över Purdues ständiga försummelse. Lillian var lika upprörd över detta, men hon behövde vara lugn innan Perdue bestämde sig för att sparka sina anställda i ett anfall av misstro. "Självklart inte," sa hon till Perdue. "Jag skojade bara".
  
  "Tror inte att jag inte håller ett öga på vad som händer i mitt eget hem," varnade Perdue. "Ni har alla gjort det klart flera gånger att ni inte godkänner att Lilith är här, men ni glömmer en sak. Jag är ägaren till det här huset, och jag vet allt som händer mellan dessa väggar."
  
  "Förutom när du svimmar från Rohypnol medan dina vakter och underhållspersonal måste begränsa hotet om brand i ditt hem," sa Charles. Lillian klappade honom på armen för denna kommentar, men det var för sent. Den lojala butlerns jämnmods slussar hade brutits. Perdues ansikte blev askt, ännu mer än hans redan bleka hy. "Jag ber om ursäkt för att jag är så rak, sir, men jag kommer inte att stå stilla medan någon annan klassens tönt infiltrerar min arbetsplats och hem för att undergräva min arbetsgivare." Charles blev lika förvånad över sitt utbrott som hushållerskan och Perdue. Butlern såg på Lillians förvånade uttryck och ryckte på axlarna: "För en slant, för ett pund, Lily."
  
  "Jag kan inte," klagade hon. "Jag behöver det här jobbet."
  
  Perdue blev så chockad av Charles förolämpningar att han bokstavligen blev mållös. Butlern gav Perdue en likgiltig blick och tillade: "Jag är ledsen att säga detta, sir, men jag kan inte tillåta den här kvinnan att fortsätta att utsätta ditt liv för fara."
  
  Perdue reste sig upp och kände att han hade blivit träffad av en slägga, men han hade något att säga. "Hur vågar du? Du är inte i stånd att komma med sådana anklagelser!" - dundrade han mot butlern.
  
  "Han är bara bekymrad över ditt välbefinnande, sir," försökte Lillian och vred sina händer respektfullt.
  
  "Håll käften, Lillian," skällde båda männen åt henne samtidigt, vilket gjorde att hon blev galen. Den söta hushållerskan sprang ut genom bakdörren utan att ens bry sig om att uppfylla sin arbetsgivares frukostbeställning.
  
  "Titta vad du har gett dig in på, Charles," skrattade Perdue.
  
  "Det var inte jag som gjorde det, sir. Orsaken till all denna kontrovers är precis bakom dig, sa han till Perdue. Perdue såg tillbaka. Lilith stod där och såg ut som en valp som hade blivit sparkad. Hennes undermedvetna manipulation av Perdues känslor kände inga gränser. Hon såg djupt sårad och fruktansvärt svag ut och skakade på huvudet.
  
  "Jag är så ledsen, David. Jag försökte göra dem nöjda, men det verkar som att de inte vill se dig lycklig. Jag åker om trettio minuter. Låt mig bara hämta mina saker", sa hon och vände sig om för att gå.
  
  "Rör dig inte, Lilith!" Perdue beställde. Han tittade på Charles, hans blå ögon genomborrade butlern av besvikelse och sårad. Charles hade nått sin gräns. "Hon... eller vi... sir."
  
  
  25
  Jag ber om en tjänst
  
  
  Nina kände sig som en helt ny kvinna efter att ha sovit sjutton timmar på Sams hotellrum. Sam, å andra sidan, var utmattad då han knappt sov en blinkning. Efter att Dr. Jacobs hemligheter avslöjades trodde han att världen var på väg mot katastrof, oavsett hur bra människor försökte förhindra illdåd av självcentrerade idioter som Taft och McFadden. Han hoppades att han inte hade fel när det gäller Olga. Det hade tagit honom timmar att övertyga Casper Jacobs om att det fanns hopp, och Sam fruktade det hypotetiska ögonblicket när de skulle upptäcka Olgas kropp.
  
  De gick med Casper i korridoren på hans våning.
  
  "Hur sov du, Dr Jacobs?" frågade Nina. "Jag måste be om ursäkt för att jag inte var nere igår kväll."
  
  "Nej, snälla oroa dig inte, Dr. Gould," log han. "Sam tog hand om mig med urgammal skotsk gästfrihet när jag borde ha gett er två ett belgiskt välkomnande. Efter så mycket whisky var det lätt att somna, även om sömnhavet var fullt av monster."
  
  "Jag kan förstå," mumlade Sam.
  
  "Oroa dig inte, Sam, jag hjälper dig till slutet," tröstade hon honom och drog sin hand genom hans rufsiga mörka hår. "Du rakade dig inte i morse."
  
  "Jag trodde att Sibirien skulle passa en grövre look", ryckte han på axlarna när de klev in i hissen. "Dessutom kommer det att göra mitt ansikte varmare... och mindre igenkännligt."
  
  "Bra idé", instämde Casper lättsamt.
  
  "Vad händer när vi kommer till Moskva, Sam?" frågade Nina i hissens spända tystnad.
  
  "Jag ska berätta för dig på planet. Det är bara tre timmar till Ryssland", svarade han. Hans mörka ögon flimrade till hisssäkerhetskameran. "Jag kan inte riskera läppläsning."
  
  Hon följde hans blick och nickade. "Ja".
  
  Kasper beundrade den naturliga rytmen hos sina två skotska kollegor, men det påminde honom bara om Olga och det fruktansvärda öde hon kanske redan har råkat ut för. Han kunde inte vänta med att sätta sin fot på rysk mark, även om hon fördes till fel plats, som Sam Cleave hade antagit. Så länge han kunde komma jämnt med Taft, som var en integrerad del av toppmötet genom Sibirien.
  
  "Vilket flygfält använder de?" frågade Nina. "Jag kan inte föreställa mig att de skulle använda Domodedovo för så viktiga människor."
  
  "Detta är fel. De använder en privat landningsbana i nordväst som heter Koschey," förklarade Sam. "Jag hörde det på operahuset när jag smet in, minns du? Det är privatägt av en av de ryska medlemmarna i Internationella atomenergiorganet."
  
  "Det här luktar misstänkt," flinade Nina.
  
  "Det är sant", bekräftade Casper. "Många medlemmar av byrån, som med FN och Europeiska unionen, Bilderberg-delegater... alla är lojala mot Order of the Black Sun. Folk hänvisar till den Nya Världsordningen, men ingen inser att en mycket olyckligare organisation är på gång. Som en demon tar den dessa mer välbekanta globala organisationer i besittning och använder dem som syndabockar innan den går ombord på sina skepp i efterhand."
  
  "En intressant analogi," noterade Nina.
  
  "Det är faktiskt säkert," instämde Sam. "Det finns något i sig mörkt med Black Sun, något bortom global dominans och elitstyre. Den är nästan esoterisk till sin natur och använder vetenskap för att avancera."
  
  "Det får dig att undra", tillade Casper när hissdörrarna öppnades, "att en så djupt förankrad och lönsam organisation är nästan omöjlig att förstöra."
  
  "Ja, men vi kommer att fortsätta växa på deras könsorgan som ett ihärdigt virus så länge vi har förmågan att få dem att klia och bränna", log Sam och blinkade och lämnade de andra två i stygn.
  
  "Tack för det, Sam," fnissade Nina och försökte komponera sig själv. "På tal om intressanta analogier!"
  
  De tog en taxi till flygplatsen och hoppades att de kunde ta sig till det privata flygfältet i tid för att hinna med tåget. Sam försökte ringa Perdue en sista gång, men när en kvinna svarade visste han att Dr. Jacobs hade rätt. Han tittade på Casper Jacobs med ett uttryck av oro.
  
  "Vad är fel?" frågade Kasper.
  
  Sams ögon smalnade. "Det var inte Jane. Jag känner rösten till Perdues personliga assistent mycket väl. Jag vet inte vad fan som pågår, men jag är rädd att Perdue hålls som gisslan. Om han vet det eller inte spelar ingen roll. Jag ringer Masters igen. Någon borde gå och se vad som händer i Reichtisusis." Medan de väntade i flygbolagets lounge slog Sam George Masters nummer igen. Han satte telefonen på högtalaren så att Nina kunde höra medan Casper gick och hämtade kaffe från automaten. Till Sams förvåning svarade George på samtalet med sömnig röst.
  
  "Mästare?" utbrast Sam. "Helvete! Det här är Sam Cleave. Var har du varit?"
  
  "Letar efter dig," svarade Masters skarpt och blev plötsligt lite mer övertygande. "Du gav Purdue en f---ing-ekvation efter att jag sagt till dig i otvetydiga ordalag att inte göra det."
  
  Nina lyssnade noga med vidöppna ögon. Med bara sina läppar sa hon: "Det ser ut som om han är jävligt arg!"
  
  "Titta, jag vet," började Sam sin ursäkt, "men forskningen jag gjorde om detta nämnde inte något så hotfullt som det du sa till mig."
  
  "Din forskning är värdelös, kompis," snäste George. "Trodde du verkligen att den här nivån av förstörelse var lättillgänglig för vem som helst? Trodde du att du skulle hitta det här på Wikipedia? A? Bara de av oss som vet, vi vet vad det kan göra. Nu har du gått och förstört allt, smarta pojke!"
  
  "Titta, mästare, jag har ett sätt att förhindra att det används," föreslog Sam. "Du kan gå till Perdues hus som min sändebud och förklara detta för honom. Ännu bättre, om du kunde få honom därifrån."
  
  "Varför behöver jag det?" Masters spelade hårt.
  
  "För att du vill stoppa det, eller hur?" Sam försökte resonera med den lemlästade mannen. "Hej, du kraschade min bil och tog mig som gisslan. Jag skulle säga att du är skyldig mig en."
  
  "Gör ditt eget smutsiga arbete, Sam. Jag försökte varna dig, och du förkastade min kunskap. Vill du hindra honom från att använda Einsteins ekvation? Gör det själv, om du är så vänlig med honom, morrade Masters.
  
  "Jag är utomlands, annars hade jag gjort det här," förklarade Sam. "Snälla, mästare. Kolla bara på honom."
  
  "Var är du?" frågade Masters och till synes ignorerade Sams vädjanden.
  
  "Belgien, varför?" svarade Sam.
  
  "Jag vill bara veta var du är så att jag kan hitta dig," sa han till Sam i en hotfull ton. Vid dessa ord vidgades Ninas ögon ännu mer. Hennes mörkbruna ögon glittrade under pannan. Hon tittade på Casper, som stod vid bilen, med ett bekymrat ansiktsuttryck.
  
  "Mästare, ni kan slå vinden ur mig så fort det här är över", försökte Sam förhandla med den arga vetenskapsmannen. "Jag ska till och med slå några slag för att få det att se ut som om det är tvåvägs, men för Guds kärlek, gå till Reichtisousis och säg till säkerhetsvakten vid porten att ge din dotter en hiss till Inverness. "
  
  "Jag är ledsen?" Mästare vrålade och skrattade hjärtligt. Sam log tyst när Nina visade sin förvirring med sitt dummaste, mest komiska uttryck.
  
  "Säg bara det för dem", upprepade Sam. "De kommer att acceptera dig och berätta för Perdue att du är min vän."
  
  "Vad händer då?" - hånade den outhärdliga knorren.
  
  "Vad du än måste göra för att ge honom den farliga delen av den fruktade ormen," Sam ryckte på axlarna. "Och ha detta i åtanke. Han har en kvinna med sig som tror att hon kontrollerar honom. Hon heter Lilith Hearst, en sjuksköterska med ett gudskomplex."
  
  Mästare förblev dödstysta.
  
  "Hej, hör du mig? Låt henne inte påverka ditt samtal med Perdue..." fortsatte Sam. Han avbröts av Masters oväntat mjuka svar. "Lilith Hearst? Sa du Lilith Hearst?"
  
  "Ja, hon var en Purdue-sköterska, men uppenbarligen finner han en släkt i henne eftersom de delar en kärlek till vetenskapen," informerade Sam honom. Nina kände igen ljudet som hantverkarna skapade på andra sidan linjen. Det var ljudet av en upprörd man som minns ett dåligt uppbrott. Det var ljudet av känslomässigt kaos, fortfarande frätande.
  
  "Mästare, det här är Nina, Sams kollega," sa hon plötsligt och tog tag i Sams hand för att skärpa greppet om telefonen. "Känner du henne?"
  
  Sam såg förvirrad ut, men bara för att han inte hade Ninas feminina intuition i frågan. Masters andades in tungt och andades sedan ut långsamt. "Jag känner henne. Hon var involverad i ett experiment som fick mig att se ut som jävla Freddy Krueger, Dr. Gould."
  
  Sam kände skräcken skjuta genom hans bröst. Han hade ingen aning om att Lilith Hearst faktiskt var en vetenskapsman bakom väggarna på sjukhuslaboratoriet. Han insåg direkt att hon var ett mycket större hot än han någonsin hade insett.
  
  "Okej då, son," avbröt Sam och slog medan järnet är varmt, "desto större anledning för dig att besöka dig och visa Perdue vad hans nya flickvän kan göra."
  
  
  26
  Alla ombord!
  
  
  
  Koschey Aerodrome, Moskva - 7 timmar senare
  
  
  När toppmötesdelegationen anlände till Koschey-flygbanan utanför Moskva var kvällen inte så illa med de flesta mått mätt, men det blev tidigt mörkt. Alla har varit i Ryssland förut, men aldrig tidigare har outtröttliga rapporter och förslag presenterats på ett rörligt lyxtåg, där pengar bara kunde köpa den bästa maten och boendet. Gästerna klev ut ur privatjetplanen och klev upp på en slät cementplattform som ledde till en enkel men lyxig byggnad - Koscheys järnvägsstation.
  
  "Mine damer och herrar", log Clifton Taft och tog plats framför entrén, "jag skulle vilja välkomna er till Ryssland å min partner och ägare av den transsibiriska valkyrian, herr Wolf Kretchoff!"
  
  De öronbedövande applåderna från den framstående gruppen visade deras uppskattning för den ursprungliga idén. Många representanter hade tidigare uttryckt sin önskan att dessa symposier skulle hållas i en mer intressant miljö, och detta kunde äntligen förverkligas. Wolf gick ut till det lilla området vid ingången där alla väntade på att förklara.
  
  "Mina vänner och underbara kollegor", predikade han med sin tjocka accent, "det är min stora ära och förmån att mitt företag, Kretchoff Security Conglomerat, är värd för årets möte ombord på vårt tåg. Mitt företag, tillsammans med Tuft Industries, har arbetat med det här projektet de senaste fyra åren, och äntligen kommer de helt nya spåren att tas i bruk."
  
  Fängslade av den fysiskt imponerande affärsmannens entusiasm och vältalighet, brast delegaterna återigen ut i applåder. Gömda i en bortre hörnalkov av byggnaden, hukade tre figurer i mörkret och lyssnade. Nina kröp ihop vid ljudet av Wolfes röst, och mindes fortfarande hans hatiska slag. Varken hon eller Sam kunde tro att en vanlig ligist var en rik medborgare. För dem var han helt enkelt McFaddens attackhund.
  
  "Koschei Strip har varit min privata landningsbana i flera år sedan jag köpte marken, och idag har jag nöjet att avtäcka vår alldeles egna lyxtågstation", fortsatte han. "Snälla följ mig." Med dessa ord gick han in genom dörrarna, följt av Taft och McFadden, följt av delegaterna som myllrade omkring med vördnadsfulla kommentarer på sina respektive språk. De gick runt den lilla men lyxiga stationen och beundrade den strama arkitekturen i Krutitsky-gårdens anda. De tre bågarna som leder till utgången till plattformen byggdes i barockstil med en stark smak av medeltida arkitektur anpassad till de hårda klimatförhållandena.
  
  "Bara fenomenalt," svimmade McFadden, desperat efter att bli hörd. Wolf log bara när han ledde gruppen till ytterdörrarna på perrongen, men innan han gick vände han sig om igen för att hålla ett tal.
  
  "Och nu, äntligen, mina damer och herrar från toppmötet om kärnkraft förnybar energi," vrålade han, "jag vill ge er en sista godbit. Bakom mig finns ytterligare en force majeure-omständighet i vår oändliga strävan efter perfektion. Kom gärna med mig på hennes jungfruresa."
  
  Den stora ryssen ledde dem upp på perrongen.
  
  "Jag vet att han inte pratar engelska", sa den brittiska representanten till en kollega, "men jag undrar om han menade att kalla det här tåget 'force majeure' eller om han kanske missförstod frasen som något kraftfullt?"
  
  "Jag antar att han menade det senare," föreslog en annan artigt. "Jag är bara tacksam för att han överhuvudtaget pratar engelska. Blir du inte förbannad när det hänger "sammanfogade tvillingar" överallt för att översätta åt dem?"
  
  "För sant", instämde den första delegaten.
  
  Tåget väntade under en tjock presenning. Ingen visste hur den skulle se ut, men av storleken att döma rådde det ingen tvekan om att det skulle ha krävts en briljant ingenjör för att designa den.
  
  "Nu ville vi behålla lite nostalgi, så vi designade den här underbara bilen på samma sätt som den gamla TE-modellen, och använde toriumbaserad kärnkraft för att driva motorn istället för ånga," log han stolt. "Vilket bättre sätt att driva framtidens lokomotiv under ett symposium om nya prisvärda energialternativ?"
  
  Sam, Nina och Casper gömde sig precis bakom den sista raden av representanter. Vid omnämnandet av tågbränslets natur såg vissa forskare lite generade ut, men vågade inte invända. Casper flämtade fortfarande.
  
  "Vad?" frågade Nina med låg röst. "Vad är fel?"
  
  "Thorium-baserad kärnkraft", svarade Casper och såg helt skräckslagen ut. "Den här skiten är nästa nivå, mina vänner. När det gäller globala energiresurser är ett alternativ till torium fortfarande under övervägande. Så vitt jag vet har ett sådant bränsle ännu inte utvecklats för sådan användning", förklarade han mjukt.
  
  "Kommer det att explodera?" - hon frågade.
  
  "Nej, ja... du förstår, det är inte lika flyktigt som till exempel plutonium, men eftersom det har potential att vara en extremt kraftfull energikälla, är jag lite oroad över accelerationen vi ser här." han förklarade.
  
  "Varför?" - viskade Sam, ansiktet dolt av huvan. "Tågen ska gå fort, eller hur?"
  
  Kasper försökte förklara för dem, men han visste att bara fysiker och liknande verkligen skulle förstå vad som störde honom. "Titta, om det är ett lok... så är det... det är en ångmaskin. Det är som att sätta en Ferrari-motor i en barnvagn."
  
  "Oh shit," sa Sam. "Varför såg deras fysiker då inte detta när de byggde den jävla saken?"
  
  "Du vet hur den svarta solen är, Sam," påminde Casper sin nya vän. "De bryr sig inte ett dugg om säkerhet så länge de har en större kuk."
  
  "Ja, det kan du lita på," instämde Sam.
  
  "Fan mig!" Nina flämtade plötsligt i en hes viskning.
  
  Sam gav henne en lång blick. "Nu? Nu ger du mig ett val?"
  
  Kasper flinade och log för första gången sedan han förlorade sin Olga, men Nina var extremt allvarlig. Hon tog ett djupt andetag och tryckte ihop ögonen, som hon alltid gjorde när hon kollade fakta i huvudet.
  
  "Du sa att motorn är en ångmaskin av TE-modell?" frågade hon Casper. Han nickade jakande. "Vet du vad TE egentligen är?" - frågade hon männen. De utbytte blickar ett ögonblick och skakade på huvudet. Nina skulle ge dem en snabb historielektion som skulle förklara mycket. "De utsågs till TE efter att de blev rysk egendom efter andra världskriget", sa hon. "Under andra världskriget tillverkades de som Kriegslokomotiven, 'krigslok'. De gjorde ett gäng av dem och konverterade DRG 50-modeller till DRB 52:or, men efter kriget assimilerades de i privat ägo i länder som Ryssland, Rumänien och Norge."
  
  "Nazi psyko," suckade Sam. "Och jag trodde att vi hade problem tidigare. Nu måste vi hitta Olga samtidigt som vi oroar oss för kärnkraften under våra rumpor. Helvete."
  
  "Som gamla tider, hej Sam?" Nina log. "När du var en hänsynslös undersökande journalist."
  
  "Ja," skrattade han, "innan jag blev en hänsynslös upptäcktsresande med Purdue."
  
  "Åh gud," stönade Casper vid ljudet av Perdues namn. "Jag hoppas att han tror på din rapport om den läskiga ormen, Sam."
  
  "Han kommer att göra det eller inte," Sam ryckte på axlarna. "Vi gjorde allt vi kunde från vår sida. Nu måste vi ta det här tåget och hitta Olga. Det borde vara allt vi bryr oss om tills hon är säker."
  
  På plattformen jublade imponerade delegater över avtäckningen av det helt nya, vintage-liknande loket. Det var verkligen en magnifik maskin, även om den nya mässingen och stålet gav den en grotesk, steampunkkänsla som lånade dess anda.
  
  "Hur lyckades du få oss in i det här området så lätt, Sam?" - frågade Casper. "Att tillhöra en känd säkerhetsavdelning av världens mest vidriga organisation av skurkar, skulle man kunna tro att det skulle vara svårare att ta sig hit."
  
  Sam log. Nina kände igen den där blicken. "Åh gud, vad har du gjort?"
  
  "Gubbarna hakade på oss," svarade Sam road.
  
  "Vad?" viskade Casper nyfiket.
  
  Nina tittade på Casper. "Jävla rysk maffia, doktor Jacobs." Hon pratade som en arg mamma som ännu en gång upptäckt att hennes son hade upprepat brottet. Många gånger tidigare lekte Sam med skurkarna på kvarteret för att få tillgång till olagliga saker, och Nina slutade aldrig säga upp honom för det. Hennes mörka ögon genomborrade honom med tyst fördömelse, men han log pojkaktigt.
  
  "Hej, du behöver en sådan allierad mot dessa nazistiska idioter," påminde han henne. "Sönerna till sönerna till GULAGs säkerhetsstyrkor och gäng. I den värld vi lever i, skulle jag ha trott att du vid det här laget skulle ha uppskattat att lägga det svartaste ess alltid vinner spelet. När det kommer till onda imperier finns det inget som heter fair play. Det finns bara ondska och värre ondska. Det lönar sig att ha ett trumfkort i rockärmen."
  
  "Okej, okej," sa hon. "Du behöver inte pressa hela Martin Luther King på mig. Jag tycker bara att det är en dålig idé att stå i skuld till Bratva.
  
  "Hur vet du att jag inte har betalat dem ännu?" retade han.
  
  Nina himlade med ögonen. "Åh kom igen. Vad lovade du dem?"
  
  Casper verkade också vilja höra svaret. Både han och Nina lutade sig över bordet och väntade på Sams svar. Sam tvekade på grund av det omoraliska i sitt svar och visste att han måste komma överens med sina kamrater. "Jag lovade dem vad de ville. Chefen för deras tävling."
  
  "Låt mig gissa," sa Casper. "Deras motståndare är den där vargkillen, eller hur?"
  
  Ninas ansikte mörknade när banditen nämndes, men hon bet sig i tungan.
  
  "Ja, de behöver en ledare för sina tävlingar, och efter vad han gjorde mot Nina kommer jag att göra allt som krävs för att få min vilja", erkände Sam. Nina kände sig varm över hans hängivenhet, men något med hans ordval slog henne.
  
  "Vänta lite", viskade hon. "Du menar att de vill ha hans riktiga huvud?"
  
  Sam skrattade medan Casper ryckte till på andra sidan Nina. "Ja, de vill att han ska förstöras och se ut som om en av hans egna medbrottslingar gjorde det. "Jag vet att jag bara är en ödmjuk journalist", log han genom nonsensen, "men jag har tillbringat tillräckligt med tid runt sådana människor för att veta hur man ställer upp någon."
  
  "Herregud, Sam," suckade Nina. "Du blir mer lik dem än du tror."
  
  "Jag håller med honom, Nina", sa Kasper. "I den här linjen har vi inte råd att följa reglerna. Vi har inte ens råd att behålla våra värderingar just nu. Sådana människor som är ute efter att skada oskyldiga människor för egen vinning förtjänar inte sunt förnufts välsignelse. Sådana människor är ett virus för världen och de förtjänar samma behandling som en mögelfläck på väggen."
  
  "Ja! Det är precis vad jag menar", sa Sam.
  
  "Jag håller inte alls med," invände Nina. "Allt jag säger är att vi måste se till att vi inte blir anslutna till människor som Bratva bara för att vi har en gemensam fiende."
  
  "Det är sant, men vi kommer aldrig att göra det," försäkrade han henne. "Du vet att vi alltid vet var vi är i schemat. Personligen gillar jag konceptet "du skojar inte med mig, jag skojar inte med dig". Och jag kommer att hålla fast vid det så länge jag kan."
  
  "Hallå!" Casper varnade dem. "Det ser ut som att de sitter ner. Vad ska vi göra?"
  
  "Vänta", stoppade Sam den otåliga fysikern. "En av plattformarnas ledare är Bratva. Han kommer att ge oss en signal."
  
  Det tog lite tid för dignitärerna att gå ombord på lyxtåget med sin gamla världscharm. Från motorn, precis som från ett vanligt ånglok, framträdde vita ångmoln, utstötta från ett gjutjärnsrör. Nina tog en stund att njuta av det vackra innan hon ställde in på signalen. När alla väl var ombord utbytte Taft och Wolf en kort viskning som slutade i skratt. Sedan kollade de på sina klockor och gick in genom den sista dörren på den andra vagnen.
  
  En tjock man i uniform hukade sig ner för att knyta sin sko.
  
  "Det är allt!" Sam övertygade sina kamrater. "Detta är vår signal. Vi måste gå in genom dörren där han knyter sin sko. Låt oss!"
  
  Under nattens mörka kupol ger sig de tre ut för att rädda Olga och störa vad Black Sun än har planerat för de globala representanterna som de nyss villigt tillfångatog.
  
  
  27
  Liliths förbannelse
  
  
  George Masters blev förvånad över den anmärkningsvärda strukturen som skymtade över uppfarten när han stannade sin bil och parkerade där Reichtishousis vakter sa åt honom att göra det. Natten var mild när fullmånen kikade genom de passerande molnen. Längs hela omkretsen av huvudentrén till gården prasslade höga träd i vinden, som om de kallade världen till tystnad. Masters kände en konstig känsla av frid blandad med hans växande oro.
  
  Att veta att Lilith Hearst var inne gav bara fart på hans önskan att invadera. Vid det här laget hade säkerheten meddelat Perdue att Masters redan var på väg upp. Masters sprang uppför de grova marmortrapporna på huvudfasaden och fokuserade på uppgiften. Han hade aldrig varit en bra förhandlare, men detta skulle vara ett sant test på hans diplomati. Utan tvekan skulle Lilith reagera med hysteri, tänkte han, eftersom hon hade intrycket att han var död.
  
  När Masters öppnade dörren blev han förvånad över att se den längsta, smala miljardären. Hans vita krona var välkänd, men i hans nuvarande tillstånd fanns det lite annat som liknade bilderna i tabloiderna och officiella välgörenhetsfester. Perdue hade ett stenansikte, samtidigt som han var känd för sitt glada, artiga sätt att interagera med människor. Om Masters inte visste hur Perdue såg ut hade han kanske trott att mannen framför honom var en dubbelgängare från den mörka sidan. Det verkade konstigt för mästare att godsägaren skulle öppna sin egen dörr, och Perdue var alltid uppmärksam nog att läsa hans uttryck.
  
  "Jag är mellan butlerna," sa Perdue otåligt.
  
  "Mr Perdue, jag heter George Masters," presenterade Masters sig själv. "Sam Cleave skickade mig för att ge dig ett meddelande."
  
  "Vad är detta? Budskapet, vad är det?" - frågade Perdue skarpt. "För tillfället är jag väldigt upptagen med att rekonstruera teorin, och jag har lite tid att avsluta den, om du inte har något emot det."
  
  "Faktiskt, det är vad jag är här för att prata om," svarade Masters lätt. "Jag borde ge dig lite inblick i ... ja, den ... fruktansvärda ormen."
  
  Plötsligt vaknade Perdue ur sin dvala, och hans blick föll direkt på en besökare i bredbrättad hatt och lång rock. "Hur vet du om den läskiga ormen?"
  
  "Låt mig förklara," vädjade Masters. "Inuti".
  
  Motvilligt tittade Perdue runt i lobbyn för att försäkra sig om att de var ensamma. Han hade bråttom att rädda det som fanns kvar av den till hälften borttagna ekvationen, men han behövde också veta så mycket som möjligt om den. Han steg åt sidan. "Kom in, herr mästare." Perdue pekade åt vänster, där den höga dörrkarmen till den lyxiga matsalen syntes. Där inne fanns det varma skenet från elden i härden. Dess sprakande ljud var det enda ljudet i huset, vilket gav platsen en omisskännlig luft av melankoli.
  
  "Brandy?" frågade Perdue sin gäst.
  
  "Tack, ja," svarade Masters. Perdue ville att han skulle ta av sig hatten, men han visste inte hur han skulle be honom göra det. Han hällde upp drinken och vinkade Masters att sätta sig. Som om Masters kanske kände oegentligheter bestämde han sig för att be om ursäkt för sin outfit.
  
  "Jag skulle bara vilja be dig ursäkta mitt uppförande, Mr. Perdue, men jag måste bära den här hatten hela tiden," förklarade han. "Åtminstone offentligt."
  
  "Får jag fråga varför?" frågade Perdue.
  
  "Låt mig bara säga att jag hade en olycka för några år sedan som gjorde mig lite oattraktiv," sa Masters. "Men om det är någon tröst så har jag en underbar personlighet."
  
  Perdue skrattade. Det var oväntat och underbart. Mästare kunde förstås inte le.
  
  "Jag kommer direkt till saken, Mr. Perdue," sa Masters. "Din upptäckt av den fruktade ormen är ingen hemlighet bland forskarvärlden, och jag beklagar att informera dig om att nyheterna har nått den mest ondskefulla sidan av den underjordiska eliten."
  
  Perdue rynkade pannan. "Hur? Bara Sam och jag har materialet."
  
  "Jag är rädd att inte, Mr. Perdue," klagade Masters. Som Sam hade begärt, tyglade den brända mannen sitt humör och allmänna otålighet för att upprätthålla balansen med David Perdue. "Ända sedan du återvände från den förlorade staden har någon läckt nyheterna till flera hemliga sajter och högt uppsatta affärsmän."
  
  "Det här är löjligt," skrattade Perdue. "Jag har inte pratat i sömnen sedan operationen, och Sam behöver ingen uppmärksamhet."
  
  "Nej, jag håller med. Men det var andra närvarande när du lades in på sjukhuset, har jag rätt?" Mästare antydde.
  
  "Endast medicinsk personal," svarade Perdue. "Dr. Patel har ingen aning om vad Einsteins ekvation betyder. Mannen sysslar uteslutande med rekonstruktiv kirurgi och mänsklig biologi."
  
  "Hur är det med sjuksköterskorna?" frågade Masters medvetet, lekte dum och smuttade på konjak. Han kunde se Perdues ögon hårdna när han tänkte på detta. Perdue skakade sakta på huvudet från sida till sida när hans personals problem med sin nya älskare dök upp inom honom.
  
  "Nej, det här kunde inte vara", tänkte han. "Lilith är på min sida." Men en annan röst kom fram i hans resonemang. Det påminde honom starkt om larmet som han inte hade kunnat höra kvällen innan, om hur säkerhetshögkvarteret hade antagit att en kvinna hade setts i mörkret på deras inspelning, och om det faktum att han hade blivit drogad. Det fanns ingen annan i herrgården förutom Charles och Lillian, och de lärde sig ingenting av uppgifterna i ekvationen.
  
  När han satt och funderade störde ett annat pussel honom, mest på grund av klarheten i det nu när det fanns misstankar om hans älskade Lilith. Hans hjärta bad honom att ignorera bevisen, men hans logik överröstade hans känslor precis tillräckligt för att hålla ett öppet sinne.
  
  "Kanske en sjuksköterska," mumlade han.
  
  Hennes röst skar genom tystnaden i rummet. "Du tror inte seriöst på detta nonsens, David," flämtade Lilith och spelade återigen offret.
  
  "Jag sa inte att jag trodde på det, älskling," rättade han henne.
  
  "Men du tänkte på det", sa hon och lät kränkt. Hennes blick flög mot främlingen i soffan och gömde hans identitet under hatt och kappa. "Och vem är det?"
  
  "Snälla, Lilith, jag försöker prata med min gäst ensam," sa Perdue till henne lite mer bestämt.
  
  "Okej, om du vill släppa in främlingar i ditt hem som mycket väl kan vara spioner för organisationen du gömmer dig från, så är det ditt problem", snäste hon omogent.
  
  "Tja, det är vad jag gör," svarade Perdue snabbt. "Trots allt, är det inte det som förde dig till mitt hus?"
  
  Masters önskade att han kunde le. Efter vad Hearsts och deras kollegor gjorde mot honom på Taft kemiska fabrik, förtjänade hon att begravas levande, för att inte tala om att få stryk av sin mans idol.
  
  "Jag kan inte fatta att du precis sa det, David," väste hon. "Jag kommer inte att acceptera det här från någon skurk i trenchcoat som kommer hit och korrumperar dig. Sa du till honom att du har arbete att göra?"
  
  Perdue tittade förtvivlat på Lilith. "Han är Sams vän, min kära, och jag är fortfarande herre i det här huset, om jag får påminna dig?"
  
  "Ägaren av det här huset? Det är roligt eftersom dina egna anställda inte kunde stå ut med ditt oförutsägbara beteende längre!" - sa hon sarkastiskt. Lilith lutade sig över för att se över Perdue på mannen i hatten, som hon hatade för hans inblandning. "Jag vet inte vem du är, sir, men det är bäst att du går. Du frustrerar Davids arbete."
  
  "Varför klagar du på att jag har avslutat mitt arbete, min kära?" - frågade Perdue henne lugnt. Ett svagt leende hotade att dyka upp på hans läppar. "När du väl vet att ekvationen slutfördes för tre nätter sedan."
  
  "Jag vet inget sådant", invände hon. Lilith var rasande över anklagelserna, främst för att de var sanna och hon fruktade att hon var på väg att tappa kontrollen över David Perdues känslor. "Var får du alla dessa lögner ifrån?"
  
  "Säkerhetskameror ljuger inte," hävdade han, och fortfarande bibehöll en lugn ton.
  
  "De visar ingenting annat än en rörlig skugga och du vet det!" - hon försvarade sig hett. Hennes elakhet gav vika för tårar i hopp om att spela syndkortet, men till ingen nytta. "Din säkerhetspersonal är enad med din hushållspersonal! Kan du inte se det? Naturligtvis kommer de att antyda att det var jag."
  
  Perdue reste sig och hällde upp mer konjak åt sig och sin gäst. "Vill du också ha det här, min kära?" frågade han Lilith. Hon skrek av irritation.
  
  Perdue tillade: "Hur skulle annars så många farliga vetenskapsmän och affärsmän veta att jag upptäckte Einsteins ekvation i Den förlorade staden? Varför var du så bestämd att jag slutförde det? Du har delat ofullständiga uppgifter med dina kollegor och det är därför du pressar mig att fylla i den igen. Utan en lösning är det praktiskt taget värdelöst. Du måste skicka de sista bitarna för att det ska fungera."
  
  "Det stämmer," sa Masters för första gången.
  
  "Du! Håll käften!" - skrek hon.
  
  Perdue tillät vanligtvis inte någon att skrika åt hans gäster, men han visste att hennes fientlighet var ett tecken på att hon var accepterad. Masters reste sig från sin stol. Han tog försiktigt av sig hatten i det elektriska ljuset från lamporna, medan skenet från den öppna spisen gav en nyans åt hans groteska drag. Perdues ögon frös av fasa vid åsynen av den lemlästade mannen. Hans tal visade redan att han var missbildad, men han såg mycket värre ut än väntat.
  
  Lilith Hearst ryggade tillbaka, men mannens ansiktsdrag var så förvrängda att hon inte kände igen honom. Perdue lät mannen ta tillfället i akt eftersom han var oerhört nyfiken.
  
  "Kom ihåg, Lilith, den kemiska fabriken i Taft i Washington, D.C.," sluddrade Masters.
  
  Hon skakade på huvudet i rädsla och hoppades att det skulle göra det osant om hon förnekade det. Minnena av att hon och Phillip installerade fartyget kom tillbaka som knivar som sticker i hennes panna. Hon föll på knä och tog tag i hennes huvud och höll ögonen hårt stängda.
  
  "Vad är det som händer, George?" frågade Perdue Masters.
  
  "Åh gud, nej, det här kan inte vara!" Lilith snyftade och täckte sitt ansikte med händerna. "George Masters! George Masters är död!"
  
  "Varför antog du det om du inte planerade att jag skulle grilla? Du och Clifton Taft, Phillip och andra sjuka jävlar använde den här belgiska fysikerns teori i hopp om att du kunde ta åt dig äran, din jävel! Masters drog sig när han närmade sig den hysteriska Lilith.
  
  "Vi visste inte! Det borde inte ha brunnit så!" hon försökte invända, men han skakade på huvudet.
  
  "Nej, till och med en naturvetenskapslärare i grundskolan vet att en sådan acceleration kommer att få fartyget att antändas i så hög hastighet", skrek Masters åt henne. "Då har du provat det du ska prova nu, men den här gången gör du det i en djävulsk stor skala, eller hur?"
  
  "Vänta", stoppade Perdue avslöjandet. "Hur stor är skalan? Vad gjorde de?"
  
  Masters tittade på Perdue, hans djupt liggande ögon lyste från under hans gjutna panna. Ett hes skratt flydde från gapet som var kvar av hans mun.
  
  "Lilith och Philip Hearst finansierades av Clifton Taft för att tillämpa en ekvation ungefär baserad på den ökända Dire Serpent på experimentet. Jag jobbade med ett geni som dig, en man som heter Casper Jacobs", sa han långsamt. "De upptäckte att Dr. Jacobs hade löst Einsteins ekvation, inte en berömd, utan en olycksbådande möjlighet inom fysiken."
  
  "Fruktansvärd orm," muttrade Perdue.
  
  "Det här," han tvekade om att kalla henne vad han ville, "kvinnan och hennes kollegor fråntog Jacobs hans auktoritet. De använde mig som testperson, i vetskapen om att experimentet skulle döda mig. Hastigheten att passera genom barriären förstörde energifältet i anläggningen, vilket orsakade en enorm explosion, vilket lämnade mig en smält röra av rök och kött!"
  
  Han tog tag i Lilith i håret. "Se på mig nu!"
  
  Hon drog en Glock ur jackfickan och sköt Masters rakt av i huvudet innan hon siktade direkt på Perdue.
  
  
  28
  Terror tåg
  
  
  Delegaterna kände sig hemma på det transsibiriska höghastighetståget. Tvådagarsresan lovade lyx lika med vilket lyxhotell som helst i världen, med undantag för poolprivilegierna, som ingen ändå skulle uppskatta under den ryska hösten. Varje stort fack var utrustad med en queen size-säng, minibar, eget badrum och värmare.
  
  Det tillkännagavs att på grund av tågets utformning skulle det inte finnas några mobil- eller internetanslutningar till staden Tyumen.
  
  "Jag måste säga att Taft verkligen gjorde sitt bästa för interiören," skrattade McFadden svartsjukt. Han tog ett glas champagne och studerade tågets inre, vargen vid sin sida. Taft anslöt sig snart till dem. Han såg fokuserad men avslappnad ut.
  
  "Har du hört något från Zelda Bessler än?" frågade han Wolf.
  
  "Nej", svarade Wolf och skakade på huvudet. "Men hon säger att Jacobs flydde från Bryssel efter att vi tog Olga. Den jävla fegisen trodde nog att han var nästa...måste komma ut. Det bästa är att han tror att när han lämnar med sitt arbete blir vi tomma."
  
  "Ja, jag vet," flinade den äckliga amerikanen. "Han kanske försöker vara en hjälte och kommer för att rädda henne." De höll tillbaka sitt skratt för att matcha deras bild som medlemmar av det internationella rådet, McFadden frågade Wolfe, "Förresten, var är hon?"
  
  "Vart tror du?" Wolf skrattade. "Han är ingen idiot. Han kommer att veta var han ska leta."
  
  Taft gillade inte oddsen. Dr. Jacobs var en mycket insiktsfull man, även om han var extremt naiv. Han tvivlade inte på att en vetenskapsman av hans övertygelse åtminstone skulle försöka förfölja sin flickvän.
  
  "Så fort vi landar i Tyumen kommer projektet att vara i full gång", sa Taft till de två andra männen. "Vi borde ha Casper Jacobs på det här tåget då så att han kan dö tillsammans med resten av delegaterna. Måtten han skapade för fartyget baserades på vikten av detta tåg, minus totalvikten för dig, mig och Bessler."
  
  "Var är hon?" frågade McFadden medan han såg sig omkring bara för att konstatera att hon saknades från den stora festen på hög nivå.
  
  "Hon är i tågets kontrollrum och väntar på uppgifterna som Hearst är skyldig oss," sa Taft så tyst han kunde. "När vi väl fått resten av ekvationen är projektet låst. Vi åker under en mellanlandning i Tyumen medan delegaterna gör en rundtur i stadens kraftreaktor och lyssnar på deras meningslösa rapportföreläsning." Wolf undersökte gästerna på tåget medan Taft lade upp en plan för den ständigt okunniga McFadden. "När tåget fortsätter till nästa stad borde de märka att vi har åkt... och det skulle vara för sent."
  
  "Och du vill att Jacobs ska vara på tåget med symposiets deltagare," sa McFadden.
  
  "Det är sant," bekräftade Taft. "Han vet allt, och han skulle desertera. Gud vet vad som skulle ha hänt med vårt hårda arbete om han hade gått ut offentligt med vad vi arbetade med."
  
  "Precis", instämde McFadden. Han vände ryggen lätt till Wolfe för att prata med Taft med låg röst. Wolf ursäktade sig själv för att kontrollera säkerheten i delegatmatsvagnen. McFadden drog Taft åt sidan.
  
  "Jag vet att nu kanske inte är rätt tidpunkt, men när får jag min..." han harklade sig obekvämt, "stadium två bidrag?" Jag har rensat bort oppositionen för er i Oban så att jag kan stödja förslaget att installera en där från dina reaktorer."
  
  "Behöver du mer pengar redan?" Taft rynkade pannan. "Jag har redan stött ditt val och överfört de första åtta miljoner euro till ditt offshorekonto."
  
  McFadden ryckte på axlarna och såg fruktansvärt generad ut. "Jag vill bara konsolidera mina intressen i Singapore och Norge, du vet, för säkerhets skull."
  
  "Ifall vad?" frågade Taft otåligt.
  
  - Det här är ett osäkert politiskt klimat. Jag behöver bara en försäkring. Säkerhetsnät", tjatade McFadden.
  
  "McFadden, du kommer att få pengar när det här projektet är klart. Först efter att de globala beslutsfattarna i NPT-länderna och IAEA-folket kommit till ett tragiskt slut i Novosibirsk kommer deras respektive kabinetter inte ha något annat val än att utse sina efterträdare", förklarade Taft. "Alla nuvarande vicepresidenter och ministerkandidater är medlemmar i Black Sun. När de väl har svurits in kommer vi att ha monopol, och först då får du din andra delbetalning som hemlig representant för orden."
  
  "Så, ska du spåra ur det här tåget?" McFadden förhördes. Han betydde så lite för Taft och hans helhet att han inte var värd att prata om. Men ju mer McFadden visste, desto mer hade han att förlora, och detta stramade Tafts grepp om hans bollar. Taft kramade om den obetydliga domaren och borgmästaren.
  
  "Utanför Novosibirsk, på andra sidan den, vid slutet av den här järnvägslinjen, finns det en massiv bergsstruktur byggd av Wolfs partners," förklarade Taft på det mest nedlåtande sättet, eftersom borgmästaren i Oban var en fullständig lekman. "Den är gjord av sten och is, men inuti den finns en enorm kapsel som ska utnyttja och innehålla den omätbara atomenergi som skapas av bristningen i barriären. Denna kondensator kommer att hålla den genererade energin."
  
  "Som en reaktor," föreslog McFadden.
  
  Taft suckade. "Ja det är det. Vi har skapat liknande moduler i flera länder runt om i världen. Allt vi behöver är ett extremt tungt föremål som färdas med otrolig hastighet för att förstöra denna barriär. När vi väl ser vilken typ av kärnkraft det här tågvraket orsakar kommer vi att veta var och hur vi ska anpassa nästa fartygsflotta för optimal effektivitet."
  
  "Kommer de att ha passagerare också?" frågade McFadden nyfiket.
  
  Wolf kom fram bakom honom och flinade: "Nej, just detta."
  
  
  * * *
  
  
  Längst bak i den andra vagnen väntade tre fripassagerare tills middagen var över för att börja leta efter Olga. Det var redan väldigt sent, men de bortskämda gästerna ägnade extra tid åt att dricka efter middagen.
  
  "Jag fryser", klagade Nina darrande viskande. "Tror du att vi kan ha något varmt?"
  
  Casper kikade ut bakom dörren med några minuters mellanrum. Han var så fokuserad på att hitta Olga att han varken kände kyla eller hunger, men han kunde förstå att den stilige historikern kände sig kall. Sam gnuggade sina händer. "Jag måste hitta Dima, vår kille från Bratva. Jag är säker på att han kan ge oss något."
  
  "Jag ska hämta honom," föreslog Casper.
  
  "Nej!" utbrast Sam och räckte fram handen. "De känner dig av synen, Casper. Är du galen? jag ska gå".
  
  Sam gick för att hitta Dima, den falska konduktören som hade klivit på tåget med dem. Han hittade honom i det andra köket och stack in fingret i nötköttstroganoff bakom kocken. All personal var omedveten om vad som var planerat för tåget. De antog att Sam var en mycket utklädd gäst.
  
  "Hej dude, kan vi få en flaska kaffe?" frågade Sam Dima.
  
  Bratva-infanteristen flinade. "Det är Ryssland. Vodka blir varmare än kaffe."
  
  Skrattsalvan bland kockarna och servitörerna fick Sam att le. "Ja, men kaffe hjälper dig att sova."
  
  "Det är därför det finns en kvinna," blinkade Dima. Återigen tjöt personalen av skratt och samförstånd. Från ingenstans dök Wolf Kretchoff upp i den motsatta dörren och tystade alla när de återgick till sina plikter runt huset. Det gick för snabbt för Sam att fly på andra sidan, och han märkte att Wolfe hade sett honom. Under alla sina år som undersökande journalist hade han lärt sig att inte få panik innan den första kulan flög. Sam såg när en monstruös ligist med en igelkott och isiga ögon närmade sig honom.
  
  "Vem är du?" - frågade han Sam.
  
  "Tryck", svarade Sam snabbt.
  
  "Var är ditt pass?" Wolf ville veta.
  
  "I vår delegats rum," svarade Sam och låtsades att Wolfe måste ha känt till protokollet.
  
  "I vilket land?"
  
  "Storbritannien," sa Sam självsäkert medan hans ögon bröt rakt igenom den råa som han inte kunde vänta på att få träffa ensam någonstans på tåget. Hans hjärta hoppade när han och Wulf stirrade på varandra, men Sam kände ingen rädsla, bara hat. "Varför är inte ditt pentry utrustat för att servera kaffe snabbt, herr Kretchoff? Det ska vara ett lyxtåg."
  
  "Arbetar du i media eller i en damtidning, betygstjänst?" Vargen gjorde narr av Sam, medan allt som hördes runt de två männen var klirrandet av knivar och krukor.
  
  "Om jag gjorde det, skulle du inte få en bra recension," sa Sam rakt på sak.
  
  Dima stod vid spisen, korsade armarna över bröstet och såg händelseutvecklingen. Han beordrades att vägleda Sam och hans vänner säkert genom det sibiriska landskapet, men att inte störa eller spränga hans skydd. Men han föraktade Wolf Kretchoff, liksom alla i hans kapitel. Till slut vände sig Wolf helt enkelt och gick mot dörren där Dima stod. Så fort han gick och alla slappnade av tittade Dima på Sam och andades ut med stor lättnad. "Vill du ha lite vodka nu?"
  
  
  * * *
  
  
  Efter att alla hade gått belystes tåget endast av ljusen från den smala korridoren. Casper gjorde sig redo att hoppa, och Sam spände på sig en av sina nya favoriter, en gummikrage med inbyggd kamera som han använde för att dyka, men Perdue hade fulländat den åt honom. Den skulle överföra alla inspelade bilder till en oberoende server som Perdue konfigurerade specifikt för detta ändamål. Samtidigt lagrade han det inspelade materialet på ett litet minneskort. Detta hindrade Sam från att fastna för att filma där han inte borde.
  
  Nina fick i uppdrag att vakta boet och kommunicerade med Sam via en surfplatta kopplad till hans klocka. Kasper tittade på all synkronisering och koordinering, justering och förberedelser, medan tåget brummade tyst. Han skakade på huvudet. "Fan, ni två ser ut som något ur MI6."
  
  Sam och Nina flinade och tittade på varandra med busig nöje. Nina viskade, "Den kommentaren är läskigare än du tror, Casper."
  
  "Okej, jag ska genomsöka maskinrummet och den främre delen, så tar du hand om bilarna och galärerna, Casper," instruerade Sam. Kasper brydde sig inte om vilken sida av tåget han började leta från, så länge de hittade Olga. Medan Nina vaktade sin provisoriska bas, gick Sam och Casper framåt tills de nådde den första vagnen, varifrån de splittrades.
  
  Sam kröp förbi kupén mitt i dånet från glidtåget. Han gillade inte tanken på att spåren inte skramlade i samma hypnotiska rytm som de gjorde förr i tiden, när stålhjul fortfarande fångade lederna i spåren. När han kom fram till matsalen märkte han att ett svagt ljus kom från dubbeldörrarna två sektioner ovanför.
  
  'Maskinrum. Kan hon vara där?" undrade han medan han fortsatte. Hans hud var isig även under kläderna, vilket var konstigt eftersom hela tåget var klimatkontrollerat. Kanske på grund av sömnbrist eller kanske på grund av Utsikten att hitta Olga död gjorde Sams hudkrypning.
  
  Med stor försiktighet öppnade Sam och gick in genom den första dörren och gick in i avdelningen för endast personal direkt framför motorn. Det svällde som en gammal ångbåt, och Sam tyckte att det var konstigt lugnande. Han hörde röster i maskinrummet, vilket väckte hans naturliga instinkt att utforska.
  
  "Snälla, Zelda, du kan inte vara så negativ," sa Taft till kvinnan i kontrollrummet. Sam ställde in sin kamera på en annan inspelningsinställning för att optimera synlighet och ljud.
  
  "Hon tar för lång tid," klagade Bessler. "Hurst är tänkt att vara en av våra bästa, och här är vi ombord, och hon behöver fortfarande skicka de sista siffrorna."
  
  "Kom ihåg att hon sa till oss att Purdue avslutar det medan vi pratar," sa Taft. "Vi är nästan i Tyumen. Sedan kan vi gå ut och observera på avstånd. Så länge du ställer in accelerationen på hypersonisk efter att gruppen återgått till tjänsten kan vi hantera resten."
  
  "Nej, vi kan inte, Clifton!" - väste hon. "I själva verket. Tills Hurst skickar mig en lösning med den sista variabeln kan jag inte programmera hastigheten. Vad händer om vi inte kan ställa in accelerationen innan de alla slår på igen i det dåliga avsnittet? Kanske kan vi bara ge dem en trevlig tågresa till Novosibirsk? Var inte en jävla idiot."
  
  Sams andetag fastnade i mörkret. 'Acceleration till hypersonisk hastighet? Jesus Kristus, det här kommer att döda alla, för att inte tala om påverkans natur, när vi får slut på spår!" varnade hans inre röst. Masters hade trots allt rätt, tänkte Sam. Han skyndade tillbaka till baksidan av tåget och talade in i sin kommunikatör. "Nina. Casper," viskade han. "Vi måste hitta Olga nu! Om vi fortfarande är på det här tåget efter Tyumen, är vi skruvade."
  
  
  29
  Förfall
  
  
  Glas och flaskor exploderade ovanför Perdues huvud när Lilith öppnade eld. Han var tvungen att duka bakom spisbaren länge eftersom han var för långt ifrån Lilith för att underkuva henne innan hon tryckte på avtryckaren. Nu backades han in i ett hörn. Han tog en flaska tequila och svängde den öppna flaskan så att innehållet stänkte över hela disken. Han tog en tändare ur fickan, som han använde för att tända en brasa i den öppna spisen, och tände alkoholen för att distrahera Lilith.
  
  I samma ögonblick som lågorna flammade upp längs disken hoppade han upp och kastade sig mot henne. Purdue var inte lika snabb som någonsin, på grund av försämringen som orsakades av dess ganska nya driftsnedskärningar. Lyckligtvis för honom var hon ett dåligt skott när skallarna var bara centimeter från henne och han hörde henne skjuta av tre till. Rök vällde upp från disken när Perdue attackerade Lilith och försökte rycka pistolen från henne.
  
  "Och jag försökte hjälpa dig att återfå lite intresse för vetenskap!" - morrade han under pressen från kampen. "Nu har du precis bevisat att du är en kallblodig mördare, precis som den här mannen sa!"
  
  Hon armbågade Perdue. Blod rann genom hans bihålor och ut ur hans näsa och blandades med Masters blod på golvet. Hon väste, "Allt du behövde göra var att slutföra ekvationen igen, men du var tvungen att förråda mig för en främlings förtroende! Du är lika dålig som Philip sa när han dog! Han visste att du bara var en självisk jävel som la större vikt vid reliker och utpressning av skatter från andra länder än att bry sig om människorna som beundrar dig."
  
  Perdue bestämde sig för att inte känna skuld för det längre.
  
  "Se vart omsorgen om människor har tagit mig, Lilith!" - invände han och kastade henne till marken. Mästars blod klamrade sig fast vid hennes kläder och ben som om det var besatt av hans mördare, och hon skrek vid tanken. "Du är en sjuksköterska," fnyste Perdue och försökte kasta sin pistolhand i golvet. "Det är bara blod, eller hur? Ta din jäkla medicin!"
  
  Lilith spelade inte rättvist. Med all sin styrka tryckte hon ner Perdues färska ärr, vilket fick honom att gråta av vånda. Vid dörren hörde hon säkerheten försöka öppna den och ropade Perdues namn när brandlarmet gick. Lilith övergav tanken på att döda Perdue och valde att fly. Men inte förrän hon rusade ner för trappan till serverrummet för att återigen hämta den sista databiten som var statisk på den gamla maskinen. Hon skrev ner dem i Perdues penna och rusade uppför trappan till hans sovrum för att ta hennes väska och kommunikationsenheter.
  
  På nedervåningen knackade säkerheten på dörren, men Perdue ville fånga henne medan hon var där. Om han öppnade dörren för dem skulle Lilith hinna fly. Hela hans kropp värkte och brände av hennes angrepp, han skyndade sig upp för trappan för att avlyssna henne.
  
  Perdue sprang på henne vid ingången till en mörk hall. Lilith såg ut som om hon hade hamnat i bråk med en gräsklippare och riktade Glocken rakt mot honom. "Det är för sent, David. Jag har precis skickat vidare den sista delen av Einsteins ekvation till mina kollegor i Ryssland."
  
  Hennes finger började dra ihop sig, den här gången gav honom ingen möjlighet att fly. Han räknade hennes kulor och hon hade fortfarande ett halvt klipp kvar. Perdue ville inte ägna sina sista stunder åt att tukta sig själv för sina fruktansvärda svagheter. Han hade ingenstans att fly eftersom båda väggarna i korridoren omgav honom på båda sidor och säkerhetsmän fortfarande stormade dörrarna. Ett fönster krossades på nedervåningen och de hörde hur enheten till slut brast in i huset.
  
  "Det verkar som att det är dags för mig att gå", log hon genom trasiga tänder.
  
  En lång gestalt dök upp bakom henne i skuggorna, och hans slag landade rakt vid basen av hennes skalle. Lilith kollapsade omedelbart och avslöjade att Perdue var hennes angripare. "Ja fru, jag vågar säga att det är hög tid att du gör det här", sa den stränga butlern.
  
  Perdue tjöt av förtjusning och lättnad. Hans knän böjde sig, men Charles fångade honom precis i tid. "Charles, du är en syn att se," mumlade Perdue när hans butler tände lampan för att hjälpa honom till sängen. "Vad gör du här?"
  
  Han satte Perdue ner och tittade på honom som om han var galen. "Ja, herre, jag bor här."
  
  Perdue var utmattad och hade ont, hans hus luktade som en ugn, och matsalsgolvet var dekorerat med en död man, och ändå skrattade han av glädje.
  
  "Vi hörde skott," förklarade Charles. "Jag kom för att hämta mina saker från min lägenhet. Eftersom säkerheten inte kunde komma in gick jag in genom köket, som alltid. Jag har fortfarande min nyckel, ser du?"
  
  Perdue var oerhört glad, men han behövde skaffa Liliths överföringsenhet innan han svimmade. "Charles, kan du ta hennes väska och ta hit den?" Jag vill inte att polisen ger tillbaka den till henne så fort de kommer hit.
  
  "Självklart, sir," svarade butlern, som om han aldrig hade lämnat.
  
  
  trettio
  Kaos, del I
  
  
  Den sibiriska morgonkylan var en speciell sorts helvete. Det fanns ingen uppvärmning där Nina, Sam och Casper gömde sig. Det var mer som en liten garderob för verktyg och extra linne, även om valkyrian närmade sig en katastrof och knappast behövde förvaring för komfortartiklar. Nina skakade häftigt och gnuggade ihop sina handskar. I hopp om att de hade hittat Olga väntade hon på att Sam och Casper skulle komma tillbaka. Å andra sidan visste hon att om de upptäckte henne skulle det orsaka en del uppståndelse.
  
  Informationen som Sam förmedlade skrämde Nina till döds. Efter alla faror hon hade mött på Purdues expeditioner ville hon inte tänka på att möta sitt slut i en kärnvapenexplosion i Ryssland. Han var på väg tillbaka och sökte igenom matvagnen och köken. Kasper kollade i de tomma kupéerna, men han hade en stark misstanke om att Olga hölls fast av en av huvudskurkarna på tåget.
  
  Allra i slutet av den första vagnen stannade han framför Tafts kupé. Sam rapporterade att han såg Taft med Bessler i maskinrummet, vilket verkade vara en idealisk tidpunkt för Casper att inspektera Tafts tomma lokaler. Han lade örat mot dörren och lyssnade. Det hördes inga ljud förutom knarrandet från tåget och värmarna. Självklart var kupén låst när han försökte öppna dörren. Casper undersökte panelerna bredvid dörren för att hitta ingången till rummet. Han drog bort en stålplåt från kanten av dörröppningen, men den var för stark.
  
  Något fångade hans uppmärksamhet under det kilade bladet, något som fick en kyla nerför hans ryggrad. Casper flämtade när han kände igen bottenpanelen i titan och dess design. Något knackade inne i rummet, vilket tvingade honom att hitta ett sätt att komma in.
  
  Tänk med huvudet. Du är ingenjör," sa han till sig själv.
  
  Om det var vad han trodde, då visste han hur han skulle öppna dörren. Han kröp snabbt tillbaka in i det bakre rummet där Nina befann sig, i hopp om att hitta det han behövde bland verktygen.
  
  "Åh, Casper, du kommer att ge mig en hjärtattack!" Viskade Nina när han dök upp bakom dörren. "Var är Sam?"
  
  "Jag vet inte," svarade han snabbt och såg helt orolig ut. "Nina, snälla hitta mig något som liknar en magnet. Snabbare tack ".
  
  Från hans insisterande insåg hon att det inte fanns tid för frågor, så hon började rota i lådorna med paneler och på hyllorna på jakt efter en magnet. "Är du säker på att det fanns magneter på tåget?" - frågade hon honom.
  
  Hans andetag tog fart när han letade. "Det här tåget rör sig i ett magnetfält som sänds ut av rälsen. Det måste finnas lösa bitar av kobolt eller järn här."
  
  "Vad ser det ut som?" ville hon veta medan hon höll något i handen.
  
  "Nej, det är bara en vinkelkran", noterade han. "Leta efter något tråkigare. Du vet hur en magnet ser ut. Den här typen av saker, men bara större."
  
  "Så här?" - frågade hon och provocerade hans otålighet, men hon försökte bara hjälpa. Suckande höll Casper med henne och tittade på vad hon hade. Hon höll en grå skiva i händerna.
  
  "Nina!" - utbrast han. "Ja! Det är perfekt!"
  
  En puss på kinden belönade Nina för att hon hittade till Tafts rum och innan hon visste ordet av stod Casper utanför dörren. Han kraschade rakt in i Sam i mörkret, båda männen skrek vid den plötsliga starten.
  
  "Vad gör du?" frågade Sam i en brådskande ton.
  
  "Jag ska använda det här för att komma in i Tafts rum, Sam. Jag är ganska säker på att han hade Olga där," rusade Casper och försökte tränga sig förbi Sam, men Sam blockerade hans väg.
  
  "Du kan inte gå dit nu. Han har precis kommit tillbaka till sitt fack, Casper. Det var det som fick mig att komma tillbaka hit. Gå in igen med Nina," befallde han och kollade korridoren bakom dem. En annan figur närmade sig, en stor och imponerande figur.
  
  "Sam, jag måste hämta henne," stönade Casper.
  
  "Ja, och det kommer du att göra, men tänk med huvudet, dude," svarade Sam och knuffade in Casper utan ceremonier i förrådet. "Du kan inte komma dit medan han är där."
  
  "Jag kan. Jag ska bara döda honom och ta henne", gnällde den förtvivlade fysikern och fattade hänsynslösa möjligheter.
  
  "Bara luta dig tillbaka och slappna av. Hon kommer ingenstans förrän imorgon. Vi har åtminstone en idé om var hon är, men just nu måste vi hålla käften. Vargen kommer", sa Sam strängt. Än en gång fick Nina att känna sig sjuk när han nämnde hans namn. De tre hopade sig och satt orörliga i mörkret och lyssnade på varg som gick förbi och kollade i korridoren. Han hasade till och stannade framför deras dörr. Sam, Casper och Nina höll andan. Wolff pillade med dörrhandtaget till deras gömställe och de gjorde sig redo för upptäckt, men istället låste han dörren ordentligt och gick.
  
  "Hur ska vi ta oss ut?" Nina väsnade. "Det här är inte ett fack som kan öppnas från insidan! Han har ingen blockering!"
  
  "Oroa dig inte," sa Casper. "Vi kan öppna den här dörren som jag skulle öppna Taft-dörren."
  
  "Med hjälp av en magnet", svarade Nina.
  
  Sam var förvirrad. "Säga".
  
  "Jag tror att du har rätt i att vi borde gå av det här tåget så snart som möjligt, Sam," sa Casper. "Du förstår, det är inte riktigt ett tåg. Jag känner igen dess design för att... jag byggde den. Det här är skeppet jag arbetade på för kommissionen! Detta är ett experimentfartyg som de planerade att använda för att bryta barriären med hjälp av hastighet, vikt och acceleration. När jag försökte ta mig in i Tafts rum hittade jag de underliggande panelerna, magnetiska ark, som jag hade placerat på ett skepp på byggarbetsplatsen Meerdalwood. Det här är storebror till ett experiment som gick fruktansvärt fel för några år sedan, anledningen till att jag övergav projektet och anställde Taft."
  
  "Herregud!" Nina flämtade. "Är det här ett experiment?"
  
  "Ja", instämde Sam. Nu är allt vettigt. "Mästare förklarade att de skulle använda Einsteins ekvation, hittad av Purdue i The Lost City, för att accelerera detta tåg - det här skeppet - till hypersonisk hastighet för att möjliggöra förändringar i dimensioner?"
  
  Casper suckade med ett tungt hjärta. "Och jag byggde den. De har en modul som kommer att fånga den förstörda atomenergin vid islagspunkten och använda den som en kondensator. Det finns många av dem i flera länder, inklusive din hemstad, Nina."
  
  "Det var därför de använde McFadden," insåg hon. "Fan mig."
  
  "Vi måste vänta till morgonen," Sam ryckte på axlarna. "Taft och hans ligister landar i Tyumen, där en delegation kommer att inspektera Tyumen kraftverk. Haken är att de inte går tillbaka till delegering. Efter Tyumen går det här tåget rakt upp i bergen förbi Novosibirsk och accelererar för varje sekund."
  
  
  * * *
  
  
  Nästa dag, efter en kall natt med lite sömn, hörde tre fripassagerare valkyrian komma in på stationen i Tyumen. Över porttelefonen meddelade Bessler: "Mine damer och herrar, välkomna till vår första inspektion, staden Tyumen."
  
  Sam kramade Nina hårt och försökte hålla henne varm. Han uppmuntrade sig själv med korta andetag och tittade på sina kamrater. "Sanningens ögonblick, människor. Så fort alla går av tåget kommer var och en av oss att ta vår egen kupé och leta efter Olga."
  
  "Jag bröt magneten i tre delar så att vi kunde ta oss dit vi behövde gå", sa Kasper.
  
  "Ta bara lugnt om du stöter på servitörer eller annan personal. De vet inte att vi inte är med i ett band", rådde Sam. "Gå. Vi har max en timme på oss."
  
  De tre splittrades och rörde sig steg för steg genom det orörliga tåget för att hitta Olga. Sam undrade hur Masters hade utfört sitt uppdrag och om han hade lyckats övertyga Perdue att inte slutföra ekvationen. Medan han rotade i garderober, under britsar och bord, hörde han ett ljud i köket när de gjorde sig redo att gå. Deras skift slutade på detta tåg.
  
  Casper fortsatte med sin plan att bryta sig in i Tafts rum, och hans andra plan var att hindra delegationen från att gå ombord på tåget igen. Med hjälp av magnetisk manipulation fick han tillgång till rummet. När Casper kom in i rummet släppte han ut ett panikskrik som både Sam och Nina hörde. På sängen såg han Olga, fjättrad och grym. Ännu värre, han såg Wolf sitta på sängen med henne.
  
  "Hej Jacobs," flinade Wolf på sitt busiga sätt. "Jag väntade bara på dig."
  
  Casper hade ingen aning om vad han skulle göra. Han trodde att Wolf följde med de andra, och att se honom sitta bredvid Olga var en mardröm. Med ett ondskefullt skratt rusade Wolf fram och tog tag i Casper. Olgas skrik var dämpade, men hon kämpade så hårt mot sina begränsningar att hennes hud på sina ställen slets av. Caspers slag var värdelösa mot banditens stålbål. Sam och Nina rusade in från korridoren för att hjälpa honom.
  
  När Wolf såg Nina frös hans ögon på henne. "Du! Jag dödade dig."
  
  "Fy fan, ditt missfoster!" Nina utmanade honom och höll sig på avstånd. Hon distraherade honom precis tillräckligt länge för att Sam skulle agera. Med full kraft sparkade Sam Wolfes knä och krossade det i knäskålen. Med ett vrål av smärta och raseri sjönk Wolf och lämnade ansiktet vidöppet för Sam att regna ner nävarna på. Banditen var van vid att slåss och sköt Sam flera gånger.
  
  "Befria henne och gå av det här jäkla tåget! Nu!" Nina skrek åt Casper.
  
  "Jag måste hjälpa Sam," protesterade han, men den fräcka historikern tog hans hand och knuffade honom mot Olga.
  
  "Om ni två inte kliver av det här tåget kommer det att vara för ingenting, Dr. Jacobs!" skrek Nina. Casper visste att hon hade rätt. Det fanns ingen tid att bråka eller fundera över alternativ. Han lossade sin flickvän medan Wolf satte ett fast knä mot Sams mage. Nina försökte hitta något för att slå ut honom, men lyckligtvis gick Dima, Bratvas kontakt, med henne. Dima visste mycket om närstrid och dödade snabbt Wolf och räddade Sam från ännu ett slag i ansiktet.
  
  Kasper bar ut den svårt skadade Olga och tittade tillbaka på Nina innan han klev av valkyrian. Historikern blåste dem en kyss och vinkade dem att gå innan hon försvann tillbaka in i rummet. Han var tvungen att ta Olga till sjukhuset och frågade förbipasserande var den närmaste sjukvårdsinrättningen var. De gav omedelbart hjälp till det skadade paret, men på avstånd kom delegationen tillbaka.
  
  Zelda Bessler fick växellådan som Lilith Hearst skickade innan hon blev överväldigad av butlern i Reichtisusis och timern på motorn var inställd på att starta. Blinkande röda lampor under panelen indikerade aktiveringen av fjärrkontrollen som innehas av Clifton Taft. Hon hörde gruppen gå ombord igen och gick till baksidan av tåget för att lämna fartyget. När hon hörde ljud i Tafts rum försökte hon gå förbi, men Dima stoppade henne.
  
  "Du kommer att stanna!" - han skrek. "Gå tillbaka till kontrollrummet och stäng av!"
  
  Zelda Bessler blev ett ögonblick bedövad, men vad Bratva-soldaten inte visste var att hon var beväpnad, precis som han. Hon öppnade eld mot honom och slet hans mage i remsor av rött kött. Nina var tyst för att inte väcka uppmärksamhet. Sam låg medvetslös på golvet, liksom Wolf, men Bessler var tvungen att ta hissen och trodde att de var döda.
  
  Nina försökte få Sam till sinnes. Hon var stark, men det fanns inget sätt hon kunde åstadkomma det. Till sin fasa kände hon hur tåget började röra sig och ett inspelat meddelande kom från högtalarna. "Mine damer och herrar, välkommen tillbaka till Valkyrie." Vår nästa inspektion kommer att äga rum i staden Novosibirsk."
  
  
  31
  Korrigerande åtgärder
  
  
  Efter att polisen lämnat Reichtisusis-området med George Masters i en kroppsväska och Lilith Hearst i bojor, traskade Perdue genom de dystra omgivningarna i sin lobby och angränsande vardagsrum och matsalar. Han bedömde skadorna på platsen genom skotthålen i dess väggpaneler och möbler i rosenträ. Han stirrade på blodfläckarna på sina dyra persiska gobelänger och mattor. Att reparera den brända stången och skador på taket förväntades ta lite tid.
  
  "Te, sir?" frågade Charles, men Perdue såg ut som ett helvete på fötterna. Perdue gick tyst till sitt serverrum. "Jag skulle vilja ha lite te, tack, Charles." Perdues blick drogs till figuren av Lillian som stod i köksdörren och log mot honom. "Hej Lily."
  
  "Hej, Mr. Perdue," strålade hon, glad över att veta att han var okej.
  
  Perdue gick in i den mörka ensamheten i en varm, brummande kammare fylld med elektronik, där han kände sig hemma. Han undersökte de tydliga tecknen på medvetet sabotage av hans ledningar och skakade på huvudet. "Och de undrar varför jag är singel."
  
  Han bestämde sig för att titta igenom meddelandena via sina privata servrar och blev chockad över att hitta några mörka och olycksbådande nyheter från Sam, även om det var lite sent. Perdues ögon skannade George Masters ord, informationen från Dr. Casper Jacobs och hela intervjun som Sam hade genomfört med honom om den hemliga planen att döda delegaterna. Perdue mindes att Sam var på väg till Belgien, men ingenting har hörts från honom sedan dess.
  
  Charles kom med sitt te. Doften av Earl Grey i den heta doften av datorfans var himmelriket för Perdue. "Jag kan inte be om ursäkt nog, Charles," sa han till butlern som räddade hans liv. "Jag skäms över hur lätt jag är påverkad och hur jag agerade, allt på grund av en jävla kvinna."
  
  "Och för en sexuell svaghet för lång splittring," skämtade Charles på sitt torra sätt. Perdue fick skratta medan hans kropp värkte. "Allt är bra, sir. Så länge allt slutar bra."
  
  "Så kommer det att bli," log Perdue och skakade Charles handsklädda hand. "Vet du när det kom, eller ringde Mr Cleave?"
  
  "Tyvärr nej, sir," svarade butlern.
  
  "Dr. Gould?" han frågade.
  
  "Nej, sir," svarade Charles. "Inte ett ord. Jane kommer tillbaka imorgon om det hjälper."
  
  Perdue tittade igenom sin satellitenhet, e-post och personliga mobiltelefon och fann att de alla var fyllda med missade samtal från Sam Cleave. När Charles lämnade rummet darrade Perdue. Mängden kaos som orsakades av hans besatthet av Einsteins ekvation var förkastlig, och han var tvungen att börja städa huset så att säga.
  
  På hans skrivbord låg innehållet i Liliths handväska. Han lämnade över hennes redan genomsökta väska till polisen. Bland tekniken hon bar hittade han hennes sändare. När han såg att den färdiga ekvationen hade skickats till Ryssland stannade Perdues hjärta.
  
  "Fan satan!" - han andades ut.
  
  Perdue hoppade genast upp. Han tog en snabb klunk av sitt te och rusade till en annan server som kunde stödja satellitöverföring. Hans händer skakade när han skyndade sig. När anslutningen väl upprättats började Perdue skriva kod som en galning, triangulerade den synliga kanalen för att spåra mottagarens position. Samtidigt spårade den fjärrenheten som styrde objektet som ekvationen skickades till.
  
  "Vill du spela ett krigsspel?" han frågade. "Låt mig påminna dig vem du har att göra med."
  
  
  * * *
  
  
  Medan Clifton Taft och hans lakejer otåligt smuttade på martinis och ivrigt väntade på resultatet av deras lönsamma misslyckande, styrde deras limousine nordost mot Tomsk. Zelda hade en sändare som övervakade valkyrians lås och mötesdata.
  
  "Hur går det?" frågade Taft.
  
  "Accelerationen är för närvarande på målet. De borde närma sig Mach 1 om cirka tjugo minuter", sa Zelda självbelåtet. "Det ser ut som att Hearst gjorde sitt jobb trots allt. Varg tog sin egen konvoj?"
  
  "Ingen aning," sa McFadden. "Jag försökte ringa honom, men hans mobiltelefon var avstängd. Om jag ska säga sanningen så är jag glad att jag inte behöver ha att göra med honom längre. Du borde ha sett vad han gjorde med Dr Gould. Jag tyckte nästan, nästan, synd om henne."
  
  "Han gjorde sin del. Han gick förmodligen hem för att knulla sin spotter", morrade Taft med ett perverst skratt. "Förresten, jag såg Jacobs på tåget i går kväll och pillade med min rumsdörr."
  
  "Okej, då är han omhändertagen också", flinade Bessler, glad över att ta plats som projektledare.
  
  
  * * *
  
  
  Under tiden, ombord på Valkyrien, försökte Nina desperat väcka Sam. Hon kunde känna att tåget rusade upp då och då. Hennes kropp ljög inte och kände G-krafteffekterna av tåget som rusade. Utanför i korridoren kunde hon höra den internationella delegationens förvirrade muttrar. Också de kände tågets ryck och, som varken hade ett kök eller en bar till hands, började de bli misstänksamma mot den amerikanske tycoonen och hans medbrottslingar.
  
  "De är inte här. Jag kollade", hörde hon USA:s representant berätta för de andra.
  
  "De kanske stannar kvar?" föreslog den kinesiska delegaten.
  
  "Varför glömde de att gå ombord på sitt eget tåg?" - föreslog någon annan. Någonstans i nästa vagn började någon kräkas. Nina ville inte skapa panik genom att klargöra situationen, men det vore bättre än att låta dem alla spekulera och bli galna
  
  När Nina tittade ut genom dörren, vinkade chefen för Atomic Energy Agency att närma sig henne. Hon stängde den bakom sig så att mannen inte skulle se Wolf Kretchoffs medvetslösa kropp.
  
  "Sir, jag heter Dr. Gould från Skottland. Jag kan berätta vad som händer, men jag behöver att du förblir lugn, förstår du? "- hon började.
  
  "Vad handlar det om?" - frågade han skarpt.
  
  "Lyssna noggrant. Jag är inte din fiende, men jag vet vad som pågår och jag behöver att du vänder dig till delegationen med en förklaring medan jag försöker lösa problemet", sa hon. Långsamt och lugnt förmedlade hon informationen till mannen. Hon kunde se honom bli alltmer rädd, men hon höll sin ton så lugn och kontrollerad som möjligt. Hans ansikte blev grått, men han behöll lugnet. Han nickade åt Nina och gick därifrån för att prata med de andra.
  
  Hon rusade tillbaka in i rummet och försökte väcka Sam.
  
  "Sam! Vakna upp, för guds skull! Jag behöver dig!" gnällde hon och slog Sams kind och försökte inte bli så desperat att hon kunde slå honom. "Sam! Vi kommer att dö. Jag vill ha sällskap!"
  
  "Jag ska hålla dig sällskap," sa Wolf sarkastiskt. Han vaknade av det förkrossande slaget som Dima gav honom och var glad över att se en död maffiasoldat vid foten av sängen, där Nina böjde sig över Sam.
  
  "Gud, Sam, om det någon gång finns en bra tid att vakna så är det nu", mumlade hon och slog honom i ansiktet. Vargens skratt orsakade verklig fasa hos Nina, vilket fick henne att minnas hans grymhet mot henne. Han kröp över sängen, hans ansikte blodigt och oanständigt.
  
  "Vill ha mer?" flinade han och det syntes blod på tänderna. "Jag får dig att skrika hårdare den här gången, va?" Han skrattade vilt.
  
  Det var uppenbart att Sam inte reagerade på henne. Nina sträckte sig tyst efter Dimas tiotums khanjali, en magnifik och dödligt vass dolk i ett hölster under armen. Väl i sin makt kände hon sig mer självsäker och Nina var inte rädd för att erkänna för sig själv att hon uppskattade möjligheten att hämnas på honom.
  
  "Tack, Dima," mumlade hon när hennes ögon föll på rovdjuret.
  
  Vad hon inte förväntade sig var hans plötsliga attack mot henne. Hans enorma kropp lutade sig mot sängkanten för att krossa henne, men Nina reagerade snabbt. Hon rullade iväg, undvek hans attack och väntade på ögonblicket när han föll till golvet. Nina drog fram en kniv och riktade den direkt mot hans strupe och högg den ryska banditen i en dyr kostym. Bladet gick in i hans hals och gick rakt igenom honom. Hon kände hur stålspetsen lossade kotorna i hans nacke och skar av ryggmärgen.
  
  Hysterisk, Nina orkade inte längre. Valkyrie satte fart lite mer och tryckte ut gallan ur henne och in i hennes hals. "Sam!" skrek hon tills hennes röst bröts. Det gjorde inget, eftersom delegaterna i matvagnen var lika upprörda. Sam vaknade och hans ögon dansade i sina hålor. "Vakna, jävel!" - hon skrek.
  
  "Jag vaknar!" han ryste och stönade.
  
  "Sam, vi måste komma till maskinrummet nu!" - hon sniffade och grät i chock efter sitt nya test med Wulf. Sam satte sig upp för att krama henne och såg blod rinna från monstrets hals.
  
  "Jag har honom, Sam," skrek hon.
  
  Han log: "Jag kunde inte ha gjort ett bättre jobb."
  
  Nina ställde sig snusande och rätade på kläderna. "Maskinrum!" sa Sam. "Det här är det enda stället som har mottagning, det är jag säker på." De tvättade och torkade snabbt sina händer i bassängen och rusade fram till valkyrian. När Nina gick förbi delegaterna försökte hon lugna dem, även om hon var övertygad om att de alla var på väg till helvetet.
  
  Väl framme i maskinrummet undersökte de noggrant de flimrande ljusen och reglagen.
  
  "Inget av detta har något att göra med att köra det här tåget," skrek Sam frustration. Han tog upp sin telefon ur fickan. "Gud, jag kan inte fatta att det här fortfarande fungerar," anmärkte han och försökte hitta en signal. Tåget accelererade ytterligare ett snäpp och skrik fyllde vagnarna.
  
  "Du kan inte skrika, Sam," hon rynkade pannan. "Du vet det".
  
  "Jag ringer inte," hostade han av hastighetens kraft. "Snart kommer vi inte att kunna flytta. Då kommer våra ben att börja knapra."
  
  Hon tittade åt sidan på honom. "Jag behöver inte höra det här."
  
  Han skrev in en kod i sin telefon, en kod som Perdue hade gett honom, för att ansluta till satellitspårningssystemet, som inte krävde något underhåll för att fungera. "Snälla, Gud, låt Purdue se detta."
  
  "Osannolikt," sa Nina.
  
  Han tittade på henne med övertygelse. "Vår enda chans."
  
  
  32
  Kaos, del II
  
  
  
  Railway Clinical Hospital - Novosibirsk
  
  
  Olga var fortfarande i allvarligt tillstånd, men skrevs ut från intensivvårdsavdelningen och återhämtade sig i ett privat rum bekostat av Casper Jacobs, som låg kvar vid hennes säng. Då och då återfick hon medvetandet och pratade lite, bara för att somna om.
  
  Han blev rasande över det faktum att Sam och Nina var tvungna att betala för vad hans tjänst för Black Sun hade lett till. Detta gjorde honom inte bara upprörd, utan gjorde honom också rasande över att den amerikanska snigeln Taft lyckades överleva den förestående tragedin och fira den med Zelda Bessler och den skotske förloraren McFadden. Men det som drev honom över kanten var vetskapen om att Wolf Kretchoff skulle komma undan med det han gjorde mot Olga och Nina.
  
  Den oroliga vetenskapsmannen tänkte galet och försökte hitta ett sätt att göra något. På den positiva sidan bestämde han sig för att allt inte var förlorat. Han ringde Perdue, precis som första gången, när han hela tiden försökte nå honom, men den här gången svarade Perdue.
  
  "Min Gud! Jag kan inte fatta att jag kom fram till dig", andades Casper.
  
  "Jag är rädd att jag blev lite distraherad," svarade Perdue. "Är det här Dr. Jacobs?"
  
  "Hur vet du?" frågade Kasper.
  
  "Jag ser ditt nummer på min satellitspårare. Är du med Sam? frågade Perdue.
  
  "Nej, men det är på grund av honom som jag ringer", svarade Casper. Han förklarade allt för Perdue, ända ner till där han och Olga var tvungna att gå av tåget, och hade ingen aning om vart Taft och hans hantlangare skulle. "Men jag tror att Zelda Bessler har en fjärrkontroll för Valkyrie kontrollpaneler," sa Casper Perdue.
  
  Miljardären log mot flimret på sin datorskärm. "Så, är det här vad det är?"
  
  "Har du en position?" - utbrast Casper upprymt. "Mr Perdue, kan jag få den här spårningskoden tack?"
  
  Purdue lärde sig genom att läsa Dr Jacobs teorier att mannen var ett geni i sin egen rätt. "Har du en penna?" Perdue flinade och kände sig som sitt gamla snurriga jag igen. Han manipulerade situationen igen, oberörbar med sin teknik och intelligens, precis som förr i tiden. Han kontrollerade signalen från Besslers fjärrenhet och gav Casper Jacobs spårningskoden. "Vad ska du göra?" - frågade han Casper.
  
  "Jag kommer att använda ett misslyckat experiment för att säkerställa en framgångsrik utrotning", svarade Casper kallt. "Innan jag går. Snälla skynda dig om du kan göra något för att försvaga Valkyries magnetism, Mr. Perdue. Dina vänner kommer snart att gå in i ett farligt stadium från vilket de inte kommer att återvända."
  
  "Lycka till, gubbe," sa Perdue adjö till sin nya bekantskap. Han kopplade omedelbart till det rörliga fartygets signal, samtidigt som han hackade sig in i järnvägssystemet det färdades genom. Han var på väg till en korsning i staden Polskaya, där han enligt beräkningar skulle accelerera till Mach 3."
  
  "Hallå?" - hörde han från högtalaren kopplad till hans kommunikationssystem.
  
  "Sam!" - utbrast Perdue.
  
  "Purdue! Hjälp oss!" - skrek han genom högtalaren. "Nina förlorade medvetandet. De flesta på tåget har en. Jag tappar synen snabbt och det ser ut som en jäkla ugn här inne!"
  
  "Hör du, Sam!" - skrek Perdue över sin röst. "Jag fokuserar om banmekaniken medan vi pratar. Vänta tre minuter till. Så fort Valkyrie byter bana kommer den att förlora sin magnetiska generering och sakta ner!
  
  "Jesus Kristus! Tre minuter? Då ska vi skåla!" Sam skrek.
  
  "Tre minuter, Sam! Vänta!" Perdue skrek. Vid dörren till serverrummet kom Charles och Lillian fram för att se vad dånet orsakade. De visste bättre än att fråga eller blanda sig, men de lyssnade på dramat på avstånd och såg fruktansvärt oroliga ut. "Självklart innebär det en risk för en frontalkrock att byta spår, men just nu ser jag inga andra tåg", sa han till två av sina anställda. Lillian bad. Charles svalde hårt.
  
  På tåget kippade Sam efter luft och fann ingen tröst i det isiga landskapet som smälte när valkyrian passerade. Han tog upp Nina för att återuppliva henne, men hans kropp var tung som en 16-hjuling och han kunde inte röra sig längre. "Mach 3 på några sekunder. Vi är alla döda."
  
  En skylt för Polskaya dök upp framför tåget och passerade dem på ett ögonblick. Sam höll andan och kände hur hans egen kroppsvikt snabbt ökade. Han kunde inte se någonting längre, när han plötsligt hörde ett klingande från en järnvägsväxel. Valkyrian såg ut att spåras ur på grund av det plötsliga avbrottet i magnetfältet till det normala spåret, men Sam höll fast vid Nina. Turbulensen var enorm och Sam och Ninas kroppar kastades in i rummets utrustning.
  
  Som Sam fruktade började valkyrian spåra ur efter ytterligare en kilometer. Hon gick helt enkelt för fort för att hålla sig på spåren, men vid det här laget hade hon saktat ner tillräckligt för att accelerera till under normal hastighet. Han tog mod till sig och kramade Ninas medvetslösa kropp för sig själv och täckte hennes huvud med händerna. En magnifik spricka följde, följt av att det djävulsbesatta fartyget kantrade i en fortfarande imponerande hastighet. En öronbedövande krasch vek ihop maskinen på mitten och tappade plattor under den yttre ytan.
  
  När Sam vaknade vid sidan av spåren var hans första tanke att få ut alla därifrån innan bränslet brann ut. Det var trots allt kärnbränsle, trodde han. Sam var ingen expert på vilka mineraler som var mest flyktiga, men han ville inte ta några chanser med torium. Han fann dock att hans kropp helt hade svikit honom och han kunde inte röra sig en tum. När han satt där i Sibiriens is insåg han hur malplacerad han kände sig. Hans kropp vägde fortfarande ett ton och för en stund sedan hade han grillats levande, men nu var han kall.
  
  Några överlevande medlemmar av delegationen kröp gradvis ut på den iskalla snön. Sam såg hur Nina sakta kom till sans och vågade le. Hennes mörka ögon fladdrade när hon tittade på honom. "Sam?"
  
  "Ja, min älskade", hostade han och log. "Det finns trots allt en Gud."
  
  Hon log och tittade på den grå himlen ovanför hennes huvud och andades ut med lättnad och smärta. Tacksam sa hon, "Tack, Perdue."
  
  
  33
  Upprättelse
  
  
  
  Edinburgh - tre veckor senare
  
  
  Nina behandlades på en lämplig sjukvårdsinrättning efter att hon och andra överlevande lyfts med alla hennes skador. Det tog henne och Sam tre veckor att återvända till Edinburgh, där deras första stopp var Reichtisousis. Purdue, i ett försök att återknyta kontakten med sina vänner, arrangerade ett stort cateringföretag för en middag så att han kunde uppskatta sina gäster.
  
  Känd för sin excentricitet skapade Perdue ett prejudikat när han bjöd in sin hushållerska och butler på en privat middag. Sam och Nina var fortfarande svarta och blå, men de var säkra.
  
  "Jag antar att en skål är på sin plats," sa han och höjde sitt kristallklara champagneglas. "Till mina hårt arbetande och alltid lojala slavar, Lily och Charles."
  
  Lily fnissade medan Charles höll ett rakt ansikte. Hon knuffade honom i revbenen. "Leende".
  
  "En gång butler, alltid butler, min kära Lillian," svarade han ironiskt och framkallade skratt från de andra.
  
  "Och min vän David," inflikade Sam. "Låt honom bara få behandling på sjukhuset och ge upp hemtjänsten för alltid!"
  
  "Amen," instämde Perdue med stora ögon.
  
  "Förresten, missade vi något under tiden vi återhämtade oss i Novosibirsk?" - frågade Nina med munnen full av kaviar och salt kex.
  
  "Jag bryr mig inte," Sam ryckte på axlarna och svalde sin champagne för att fylla på sin whisky.
  
  "Du kanske tycker att det här är intressant", försäkrade Perdue med glimten i ögat. "Det var i nyheterna efter rapporter om dödsfall och skadade i tågtragedin. Jag skrev ner detta dagen efter att du lades in på sjukhuset där. Kom och se den."
  
  De vände sig mot laptopskärmen Perdue hade på den fortfarande förkolnade bardisken. Nina flämtade och knuffade till Sam vid åsynen av samma reporter som rapporterade på spöktåget som hon då hade spelat in för Sam. Den hade en undertext.
  
  "Efter påståenden om att ett spöktåg dödade två tonåringar på öde tågspår för några veckor sedan, ger den här reportern dig återigen det otänkbara."
  
  Bakom kvinnan, i bakgrunden, fanns en rysk stad som heter Tomsk.
  
  De skadade kropparna av den amerikanske tycoonen Clifton Taft, den belgiska vetenskapsmannen Dr. Zelda Bessler och den skotske borgmästarkandidaten Hon. I går hittades Lance McFadden på tågspåren. Lokalbefolkningen rapporterade att de såg ett lok dyka upp till synes från ingenstans, medan tre besökare enligt uppgift gick längs spåren efter att deras limousine gick sönder.
  
  "Elektromagnetiska pulser gör det," flinade Perdue från sin plats vid disken.
  
  Tomsks borgmästare Vladimir Nelidov fördömde tragedin, men förklarade att utseendet på det så kallade spöktåget helt enkelt var resultatet av att tåget passerade genom kraftiga snöfall som föll i går. Han insisterade på att det inte var något konstigt med den fruktansvärda händelsen och att det helt enkelt var en olycklig olycka på grund av dålig sikt.
  
  Perdue stängde av den och skakade på huvudet och log.
  
  "Det verkar som att Dr. Jacobs har tagit hjälp av Olgas bortgångne farbrors kollegor på Russian Secret Physical Society," skrattade Perdue och kom ihåg att Kasper hade nämnt ett misslyckat fysikexperiment i Sams intervju.
  
  Nina smuttade på sin sherry. "Jag önskar att jag kunde säga att jag är ledsen, men det är jag inte. Gör detta mig till en dålig människa?"
  
  "Nej", svarade Sam. "Du är ett helgon, ett helgon som får gåvor från det ryska gänget för att ha dödat sin huvudfiende med en jävla dolk." Hans uttalande orsakade mer skratt än hon trodde att det skulle göra.
  
  "Men överlag är jag glad att Dr. Jacobs nu är i Vitryssland, borta från nazistelitens gamar," suckade Perdue. Han tittade på Sam och Nina. "Gud vet att han gjorde upp för sina handlingar tusen gånger om när han ringde mig, annars hade jag aldrig vetat att du var i fara."
  
  "Uteslut inte dig själv, Perdue," påminde Nina honom. "Det är en sak som han varnade dig, men du tog ändå det avgörande beslutet att sona din skuld."
  
  Hon blinkade: "Du svarade."
  
  
  SLUTET
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  Preston W. Child
  Babylonisk mask
  
  
  Var finns meningen med känslor när det inte finns något ansikte?
  
  Vart vandrar den blinde när det bara finns mörker och hål och tomhet runt omkring?
  
  Var talar hjärtat utan att släppa tungan från sina läppar för att säga adjö?
  
  Var är den söta doften av rosor och en älskares andedräkt när lukten av lögner saknas?
  
  Hur ska jag berätta för dig?
  
  Hur ska jag berätta för dig?
  
  Vad gömmer de bakom sina masker?
  
  När deras ansikten är dolda och deras röster tvingas?
  
  Håller de himlen?
  
  Eller äger de helvetet?
  
   - Masque de Babel (cirka 1682 - Versailles)
  
  
   Kapitel 1 - Den brinnande mannen
  
  
  Nina blinkade brett.
  
  Hennes ögon lyssnade på hennes synapser när hennes sömn halkade in i REM-sömn och lämnade henne i hennes undermedvetnas grymma klor. Belysningen var tänd på den privata avdelningen på Heidelbergs universitetssjukhus mitt i natten, där doktor Nina Gould lades in på sjukhus för att om möjligt eliminera de fruktansvärda effekterna av strålsjuka. Fram till nu har det varit svårt att avgöra hur kritiskt hennes fall verkligen var, eftersom mannen som följde med henne inte korrekt förmedlade nivån på hennes exponering. Det bästa han kunde säga var att han fann henne vandrade i Tjernobyls underjordiska tunnlar i timmar längre än någon levande varelse någonsin kunde återhämta sig.
  
  "Han berättade inte allt för oss", bekräftade sjuksköterskan Barken för sin lilla grupp av underordnade, "men jag hade en tydlig misstanke om att det inte ens var hälften av vad doktor Gould behövde gå igenom där nere innan han påstod sig ha hittade henne." . Hon ryckte på axlarna och suckade. "Tyvärr, förutom att arrestera honom för ett brott som vi inte har några bevis för, var vi tvungna att släppa honom och ta itu med den lilla information vi hade."
  
  Den obligatoriska sympatin spelade på praktikanternas ansikten, men de maskerade bara nattens tristess under professionella skepnader. Deras unga blod sjöng för friheten på puben där gruppen vanligtvis samlades efter sitt pass tillsammans, eller för omfamningen av sina älskare vid den här tiden på natten. Syster Barken hade lite tålamod för deras tvetydighet och saknade sällskapet med sina kamrater, där hon kunde utbyta sakliga, övertygande domar med lika kvalificerade och passionerade inom medicin.
  
  Hennes utbuktande ögonglober kammade igenom dem en efter en när hon pratade om Dr. Goulds tillstånd. De sneda hörnen på hennes tunna läppar vände sig nedåt och uttryckte det missnöje som hon ofta speglade i sin hårda, låga ton när hon talade. Förutom att vara en robust veteran från den tyska läkarpraktiken som följdes vid universitetet i Heidelberg, var hon också känd som en ganska briljant diagnostiker. Det var en överraskning för hennes kollegor att hon aldrig brydde sig om att fortsätta sin karriär genom att bli läkare eller ens konsult på heltid.
  
  "Vad är karaktären av hennes omständigheter, syster Barken?" frågade den unga sjuksköterskan och chockade sin syster med att hon visade genuint intresse. Den friska, femtioåriga chefen tog en minut på sig att svara, och såg nästan glad ut över att få frågan istället för att stirra in i de berättigade runtarnas komatösa blick hela natten.
  
  "Tja, det var allt vi kunde få reda på från den tyska gentleman som tog henne hit, sjuksköterskan Marx. Vi kunde inte hitta några bevis på orsaken till hennes sjukdom annat än vad mannen berättade för oss." Hon suckade, frustrerad över bristen på information om Dr. Goulds tillstånd. "Allt jag kan säga är att hon verkar ha blivit räddad i tid för att få behandling. Även om hon har alla tecken på akut förgiftning, verkar hennes kropp kunna hantera det tillfredsställande... för nu."
  
  Syster Marx nickade och ignorerade hennes kollegors hånfulla reaktioner. Detta fascinerade henne. Hon hade trots allt hört mycket om denna Nina Gould från sin mamma. Till en början, från hur hon pratade om henne, trodde hon att hennes mamma faktiskt kände den lilla skotska historikern. Det tog dock inte lång tid för medicinstudenten Marlene Marks att lära sig att hennes mamma helt enkelt var en ivrig läsare av tidningar och två böcker utgivna av Gould. Därmed var Nina Gould något av en kändis i sitt hem.
  
  Var detta ytterligare en av de hemliga utflykter som historikern gjorde, som de hon lätt berörde i sina böcker? Marlene undrade ofta varför Dr. Gould inte skrev mer om sina äventyr med den berömde Edinburgh-upptäckaren och uppfinnaren David Perdue, utan snarare anspelade på många resor. Sedan fanns det välkända samband med den världsberömda undersökande journalisten Sam Cleave, som Dr Gould skrev om. Mamma Marlene pratade inte bara om Nina som en vän till familjen, utan pratade också om sitt liv som om den häftiga historikern var en vandrande såpopera.
  
  Det var bara en tidsfråga innan Marlenes mamma började läsa böcker om Sam Cleave eller de som publicerats av honom själv, om så bara för att lära sig mer om de andra rummen i den stora herrgården i Gould. Det var på grund av all denna mani som sjuksköterskan höll Goulds vistelse i Heidelberg hemlig, av rädsla för att hennes mamma skulle arrangera en enkvinnasmarsch in i västra flygeln av 1300-talets sjukvårdsinrättning för att protestera mot hennes fängelse eller något liknande. Detta fick Marlene att le för sig själv, men med risk för att ådra sig syster Barkens noggrant undvikna vrede, gömde hon sitt nöje.
  
  Gruppen läkarstudenter var omedvetna om den krypande kolonn av skadade som närmade sig akuten på våningen nedanför. Under deras fötter omringade ett team av ordningsvakter och nattsköterskor en skrikande ung man som vägrade att bli fastspänd i en båre.
  
  "Snälla sir, du måste sluta skrika!" - tiggande äldre sjuksköterska tiggde mannen och blockerade hans rasande väg till förstörelse med sin ganska stora kropp. Hennes ögon slingrade mot en av ordningsvakterna, beväpnad med en succinylkolininjektion, och närmade sig i hemlighet det brännskadade offret. Den fasansfulla synen av den gråtande mannen fick de två nyanställda att kvävas, de höll knappt fast när de väntade på att chefssköterskan skulle ropa hennes nästa beställning. Men för de flesta av dem var det ett typiskt panikscenario, även om varje omständighet var annorlunda. De hade till exempel aldrig fått ett brännskadat inkört på akuten förut, än mindre att det fortfarande kom rök ur honom när han sladdade och tappade bitar av kött från bröstet och magen på vägen.
  
  Trettiofem sekunder verkade som två timmar för de förbryllade tyska sjukvårdspersonalen. Strax efter att den stora kvinnan slagit sitt offer i ett hörn med huvudet och bröstet svärtat upphörde skriken abrupt, ersattes av kvävning.
  
  "Svullnad av luftvägarna!" vrålade hon med en kraftfull röst som kunde höras på hela akuten. "Intubation, omedelbart!"
  
  Den hukande manliga sjuksköterskan rusade fram, stack in nålen i den knarrande huden på mannen som kippade efter luft och tryckte på kolven utan att tveka. Han ryckte till när sprutan krassade in i den stackars patientens epidermis, men det måste göras.
  
  "Gud! Den här lukten är äcklig! "- en av sjuksköterskorna fnös under hennes andetag och vände sig mot sin kollega som nickade instämmande. De täckte sina ansikten med händerna ett ögonblick för att hämta andan när stanken av kokt kött anföll deras sinnen. Det var inte särskilt professionellt, men de var trots allt bara människor.
  
  "Få honom till OR B!" - dundrade den starka damen till sin personal. "Schnell! Han kommer att få hjärtstillestånd, gott folk! Flytta!" De placerade en syrgasmask på den krampande patienten när hans koherens försvagades. Ingen märkte att en lång gammal man i svart rock följde hans spår. Hans långa, avlånga skugga förmörkade det orörda glaset i dörren där han stod och såg hur det rykande slaktkroppen fördes bort. Hans gröna ögon blixtrade under kanten på hans filthatt, och hans torra läppar flinade i nederlag.
  
  Med allt kaos på akuten visste han att han inte skulle ses och han smög in genom dörrarna för att besöka omklädningsrummet på första våningen, några meter från väntrummet. Väl i omklädningsrummet undvek han upptäckt genom att undvika bländningen av de små taklamporna ovanför bänkarna. Eftersom det var mitt i nattskiftet skulle det förmodligen inte finnas någon sjukvårdspersonal i omklädningsrummet, så han tog ett par skrubbar och gick till duschen. I en av de mörklagda båsen tog en gammal man av sig kläderna.
  
  Under de små runda ljusen ovanför honom framträdde hans beniga, pudrig gestalt i reflektionen i plexiglaset. Grotesk och mager tappade hans långsträckta lemmar sin kostym och tog på sig sin bomullsuniform. Hans tunga andetag kom ut väsande när han rörde sig, efterliknade en robot klädd i androidhud som pumpade hydraulvätska genom hans leder under varje skift. När han tog bort sin fedora för att ersätta den med en mössa, hånade hans missformade skalle honom i plexiglasspegeln. Ljusvinkeln framhävde varje buckla och utsprång i hans skalle, men han höll huvudet lutat så långt han kunde medan han försökte på mössan. Han ville inte möta sin största brist, sin mäktigaste fulhet - sin ansiktslöshet.
  
  På hans mänskliga ansikte var bara hans ögon synliga, idealiskt formade, men ensamma i sin normalitet. Den gamle kunde inte stå ut med förödmjukelsen av förlöjligandet av sin egen reflektion, när hans kindben inramade hans uttryckslösa ansikte. Mellan hans nästan frånvarande läppar och ovanför hans magra mun fanns nästan ingen öppning, och bara två små sprickor fungerade som näsborrar. Det sista inslaget i hans smarta förklädnad skulle vara en kirurgisk mask, som elegant kompletterar hans list.
  
  Han stoppade in sin kostym i den längsta garderoben mot den östra väggen och stängde helt enkelt den smala dörren och rättade till sin hållning.
  
  "Gå bort," mumlade han.
  
  Han skakade på huvudet. Nej, hans dialekt var fel. Han harklade sig och gjorde en paus för att samla sina tankar. "Abända." Nej. Igen. "Ah, böjd", sa han tydligare och lyssnade på sin hesa röst. Accenten var nästan där; det återstod ett eller två försök till.
  
  "Gå iväg", sa han tydligt och högt när dörren till omklädningsrummet öppnades. För sent. Han höll andan för att säga ordet.
  
  "Abend, Herr Doctor," kom ordningsvakten in med ett leende och gick in i nästa rum för att använda urinalerna. "Vad är det?"
  
  "Giblets, giblets," svarade den gamle mannen hastigt, förtjust över sköterskans glömska. Han harklade sig och gick mot dörren. Det var sent och han hade fortfarande oavslutade ärenden med den heta nykomlingen.
  
  Han skämdes nästan över den djuriska metod han hade använt för att spåra upp den unge man som han hade följt in på akuten, lutade huvudet bakåt och nosade i luften. Den välbekanta doften fick honom att följa henne som en haj som obevekligt följde blod genom kilometervis av vatten. Han uppmärksammade inte personalens, städarnas och nattläkarnas artiga hälsningar. Hans klädda fötter rörde sig tyst steg efter steg medan han lydde den stickande lukten av brinnande kött och desinfektionsmedel som genomträngde hans näsborrar starkast.
  
  "Zimmer 4", mumlade han när näsan ledde honom till vänster mot en T-korridor av korridorer. Han skulle le - om han kunde. Hans tunna kropp kröp längs med brännskadans korridor till där den unge mannen behandlades. Från baksidan av rummet kunde han höra läkarens och sjuksköterskornas röster som förkunnade patientens chanser att överleva.
  
  "Men han kommer att leva", suckade den manlige läkaren sympatiskt, "jag tror inte att han kommer att kunna behålla sina ansiktsfunktioner - funktioner, ja, men hans lukt- och smaksinne kommer att vara permanent och allvarligt nedsatt."
  
  "Har han fortfarande ett ansikte under det hela, doktorn?" - frågade sköterskan tyst.
  
  "Ja, men osannolikt, eftersom skador på huden gör att hans drag... ja... att försvinna ännu mer i ansiktet. Hans näsa kommer inte att sticka ut, och hans läppar", tvekade han och kände uppriktigt medlidande med den attraktiva unge mannen med ett knappt bevarat körkort i en förkolnad plånbok, "försvann. Stackars barn. Han var knappt tjugosju, och detta händer honom."
  
  Läkaren skakade nästan omärkligt på huvudet. "Snälla, Sabina, administrera några smärtstillande medel intravenöst och påbörja omedelbar vätskeersättning."
  
  "Ja, doktor." Hon suckade och hjälpte sin kollega att samla ihop bandaget. "Han kommer att behöva bära en mask för resten av sitt liv," sa hon och vände sig inte till någon särskilt. Hon drog vagnen närmare, med sterila bandage och koksaltlösning. De märkte inte den främmande närvaron av inkräktaren som kikade in från korridoren och avslöjade sitt mål genom den långsamt stängda springan i dörren. Bara ett ord undgick honom tyst.
  
  "Mask".
  
  
  Kapitel 2 - Sluta kidnappning
  
  
  Kände sig lite orolig och strosade slentrianmässigt genom de vidsträckta trädgårdarna på en privat anläggning nära Dundee under den brusande skotska himlen. När allt kommer omkring, fanns det någon annan art? Han mådde dock bra inom sig. Tömma. Så mycket hade hänt honom och hans vänner på sistone att det var förvånande att för en förändring inte behöva tänka på någonting. Sam kom tillbaka från Kazakstan för en vecka sedan och har inte sett Nina eller Perdue sedan han återvände till Edinburgh.
  
  Han fick veta att Nina hade fått allvarliga skador till följd av strålningsexponering och lades in på sjukhus i Tyskland. Efter att han skickat nya bekantskapen Detlef Holzer för att hitta henne, stannade han i Kazakstan i flera dagar och kunde inte få några nyheter om Ninas tillstånd. Tydligen upptäcktes Dave Perdue också på samma plats som Nina, bara för att underkuvas av Detlef för hans konstigt aggressiva beteende. Men fram tills nu var detta i bästa fall också en gissning.
  
  Perdue själv kontaktade Sam dagen innan för att meddela honom om hans egen fängelse vid Sinclair Medical Research Center. Sinclair Medical Research Center, finansierat och drivs av Renegade Brigade, var Perdues hemliga allierade i den tidigare striden mot Order of the Black Sun. Det hände sig att föreningen bestod av tidigare medlemmar i Svarta Solen; avfällingar, så att säga, från den tro som Sam också blivit medlem av flera år tidigare. Hans operationer för dem var få och långt mellan, eftersom deras behov av underrättelser endast var sporadiskt. Som en skarpsinnig och effektiv undersökande journalist var Sam Cleave ovärderlig för brigaden i detta avseende.
  
  Förutom det sistnämnda var han fri att agera som han ville och göra sitt eget frilansarbete när han ville. Trött på att göra något så ansträngande som sitt senaste uppdrag när som helst snart, bestämde sig Sam för att ta sig tid att besöka Perdue på det där vansinnesanstalten som den excentriske forskaren hade besökt den här gången.
  
  Det fanns väldigt lite information om Sinclairs etablering, men Sam hade en näsa för lukten av kött under locket. När han närmade sig platsen märkte han att det fanns galler på fönstren längs hela tredje våningen av de fyra våningar som byggnaden ståt med.
  
  "Jag slår vad om att du är i ett av dessa rum, hej Perdue?" Sam skrattade för sig själv när han gick mot huvudentrén till den läskiga byggnaden med dess alltför vita väggar. En kyla rann genom Sams kropp när han gick in i lobbyn. "Herregud, Hotel California imiterar Stanley Much?"
  
  "God morgon," hälsade den petite blonda receptionisten Sam. Hennes leende var uppriktigt. Hans robusta, mörka utseende fascinerade henne omedelbart, även om han var tillräckligt gammal för att vara hennes mycket äldre bror eller nästan för gammal farbror.
  
  "Ja, det stämmer, unga dam," instämde Sam passionerat. "Jag är här för att träffa David Perdue."
  
  Hon rynkade pannan: "Vem är då den här buketten till, sir?"
  
  Sam blinkade helt enkelt och sänkte sin högra hand för att dölja blomsterarrangemanget under disken. "Shh, säg det inte till honom. Han hatar nejlikor."
  
  "Ehm", stammade hon i extrem osäkerhet, "han är i rum 3, två våningar upp, rum 309."
  
  "Tha", flinade Sam och visslade när han gick mot trappan markerade i vitt och grönt, "Varning 2, Avdelning 3, Avdelning 4," och viftade lätt med sin bukett när han steg upp. I spegeln var han mycket road av den förvirrade unga kvinnans skiftande blick som fortfarande försökte förstå vad blommorna var till för.
  
  "Ja, precis som jag trodde," mumlade Sam när han hittade korridoren till höger om trappavsatsen, där samma enhetliga gröna och vita skylt sa "Vard 3." "Det är ett galet golv med barer och Perdue är borgmästare."
  
  Faktum är att denna plats inte på något sätt liknade ett sjukhus. Det såg mer ut som ett konglomerat av medicinska kontor och praktiker i ett stort köpcentrum, men Sam var tvungen att erkänna att han tyckte att bristen på förväntad galenskap var lite oroande. Ingenstans såg han människor i vita sjukhusrockar eller rullstolar som transporterade halvdöda och farliga. Till och med sjukvårdspersonalen, som han bara kunde känna igen på sina vita rockar, såg förvånansvärt fridfull och ledig ut.
  
  De nickade och hälsade hjärtligt när han gick förbi dem, utan att ställa en enda fråga om blommorna han höll i handen. Denna bekännelse tog helt enkelt humorn ur Sam, och han kastade buketten i närmaste papperskorg precis innan han nådde det tilldelade rummet. Dörren var förstås stängd, eftersom den låg på ett gallergolv, men Sam blev förstummad när han upptäckte att den var olåst. Ännu mer fantastisk var interiören av rummet.
  
  Förutom ett väldraget fönster och två lyxiga fåtöljer i plysch fanns det inget annat här förutom mattan. Hans mörka ögon skannade det främmande rummet. Det saknade en säng och integriteten i ett badrum. Perdue satt med ryggen mot Sam och stirrade ut genom fönstret.
  
  "Så glad att du kom, gamle man," sa han i samma glada, rikare-än-gud-ton som han brukar tala till gäster på sin herrgård.
  
  "Men nöje", svarade Sam och fortfarande försöker lösa möbelpusslet. Perdue vände sig mot honom och såg frisk och avslappnad ut.
  
  "Sätt dig ner", bjöd han in den förbryllade journalisten som, att döma av ansiktsuttrycket, undersökte rummet efter insekter eller gömda sprängämnen. Sam satte sig. "Så," började Perdue, "var är mina blommor?"
  
  Sam himlade med ögonen mot Perdue. "Jag trodde att jag hade sinnekontroll?"
  
  Perdue verkade oberörd av Sams uttalande, något de båda visste men ingen av dem stödde. "Nej, jag såg dig gå nerför gränden med den i handen, utan tvekan köpt bara för att skämma ut mig på ett eller annat sätt."
  
  "Gud, du lär känna mig för väl," suckade Sam. "Men hur kan du se något bakom de maximala säkerhetsspärrarna här? Jag märkte att fångarnas celler lämnades olåsta. Vad är poängen med att låsa in dig om de håller dina dörrar öppna?"
  
  Perdue log, roade och skakade på huvudet. "Åh, det är inte för att hindra oss från att fly, Sam. Detta för att vi inte ska hoppa." För första gången lät Perdues röst bitter och illvillig. Sam kände hur hans väns ångest kom i förgrunden när hans självkontroll ebbade ut och flödade. Det visade sig att Perdues skenbara lugn bara var en mask bakom detta okaraktäristiska missnöje.
  
  "Är du benägen till sånt här?" - frågade Sam.
  
  Perdue ryckte på axlarna. "Jag vet inte, mäster Cleve. Ena minuten är allt bra, och nästa stund är jag tillbaka i det här jävla akvariet och önskar att jag kunde drunkna snabbare än den där bläckfisken kan svälja min hjärna."
  
  Perdues uttryck förändrades omedelbart från glad enfald till en oroväckande blek depression fylld av skuld och oro. Sam vågade lägga sin hand på Perdues axel, utan att ha en aning om hur miljardären skulle reagera. Men Perdue gjorde ingenting eftersom Sams hand lugnade hans förvirring.
  
  "Är det vad du gör här? Försöker du vända den hjärntvätt som den jävla nazisten utsatte dig för?" frågade Sam honom fräckt. "Men det är bra, Purdue. Hur går behandlingen? På många sätt verkar du som dig själv."
  
  "Verkligen?" Perdue skrattade. "Sam, vet du hur det är att inte veta? Det är värre än att veta, det kan jag försäkra dig. Men jag har upptäckt att kunskap föder en annan demon än att glömma sina handlingar."
  
  "Vad menar du?" Sam rynkade pannan. "Som jag förstår det har några riktiga minnen kommit tillbaka; något du inte kunde komma ihåg innan?"
  
  Perdues ljusblå ögon stirrade rakt fram ut i rymden genom de klara glasögonen medan han övervägde Sams åsikt innan han förklarade. Han såg nästan manisk ut i det mörknade ljuset från det molniga vädret som strömmade in genom fönstret. Hans långa, slanka fingrar fingrade ristningarna på stolens träarm medan han var i en yr. Sam tyckte att det var bäst att byta ämne tills vidare.
  
  "Så varför i helvete finns det ingen säng?" - utbrast han och såg sig omkring i det nästan tomma rummet.
  
  "Jag sover aldrig".
  
  Det var allt.
  
  Det var allt Perdue hade att säga om saken. Hans brist på fördjupning gjorde Sam nervös eftersom det var raka motsatsen till mannens signaturbeteende. Vanligtvis skulle han kasta bort all anständighet eller hämningar och spy ut en storslagen historia fylld med vad, varför och vem. Nu var han nöjd med det faktum, så Sam undersökte inte bara för att få Perdue att förklara, utan för att han verkligen ville veta. "Du vet att detta är biologiskt omöjligt, om du inte vill dö i ett anfall av psykos."
  
  Blicken Perdue gav honom fick rysningar längs Sams ryggrad. Det var något mellan galenskap och perfekt lycka; utseendet på ett vilt djur som matas, om Sam var tvungen att gissa. Hans salt- och pepparblonda hår var lika plågsamt snyggt som alltid, tillbakakammat i långa trådar som skilde det från hans grå polisonger. Sam föreställde sig Perdue med håret rufsigt i de gemensamma duscharna, de där ljusblå genomträngande blickarna från vakterna när de hittade honom tugga på någons öra. Det som störde honom mest var hur omärkligt ett sådant scenario plötsligt verkade för det tillstånd hans vän var i. Perdues ord tog Sam ur hans vidriga tankar.
  
  "Och vad tror du är den där gamla tuppen som sitter här framför dig?" Perdue skrattade och såg ganska skamsen ut över sitt tillstånd under det hängiga leende han försökte hålla humöret uppe med. "Så här ser psykoser ut, inte Hollywood-skitet som folk överagerar, där folk sliter ut sig i håret och skriver sina namn med skit på väggarna. Det är en tyst sak, en tyst krypande cancer som gör att du inte längre bryr dig om vad du måste göra för att överleva. Du lämnas ensam med dina tankar och angelägenheter, utan att tänka på mat..." Han tittade tillbaka på den kala mattan där sängen skulle ha stått, "...sover. Först knäckte min kropp under trycket av fred. Sam, du borde ha sett mig. Förvirrad och utmattad svimmade jag på golvet." Han flyttade sig närmare Sam. Journalisten var rädd för att lukta medicinsk parfym och gamla cigaretter i Perdues andetag.
  
  "Purdue..."
  
  "Nej, nej, frågade du. Nu ska du lyssna, okej?" Perdue insisterade i en viskning. "Jag har inte sovit på över fyra dagar i sträck, och vet du vad? Jag mår jättebra! Jag menar, titta på mig. Ser jag inte ut som bilden av hälsa?"
  
  "Det är det som stör mig, kompis," Sam ryckte till och kliade sig i bakhuvudet. Perdue skrattade. Det var inte på något sätt ett galet fniss, utan ett civiliserat, mjukt skratt. Perdue svalde sin nöjen och viskade: "Vet du vad jag tycker?"
  
  "Att jag inte riktigt är här?" Sam gissade det. "Gud vet, denna intetsägande och tråkiga plats skulle få mig att allvarligt tvivla på verkligheten."
  
  "Nej. Nej. Jag tror att när Black Sun hjärntvättade mig tog de på något sätt bort mitt behov av sömn. De måste ha programmerat om min hjärna... låst upp... den där primitiva kraften de använde på supersoldater under andra världskriget för att förvandla människor till djur. De föll inte när de sköts, Sam. De fortsatte, längre och längre och längre..."
  
  "Skruva på det här. Jag tar ut dig härifrån," bestämde Sam.
  
  "Jag är inte inaktuell än, Sam. Låt mig stanna och låt dem radera alla dessa monstruösa beteenden", insisterade Perdue och försökte verka rimlig och mentalt frisk, även om allt han ville göra var att bryta sig ut från institutionen och springa tillbaka till sitt hem i Reichtisusis.
  
  "Du säger det," vinkade Sam av honom i en smart ton, "men det är inte det du menar."
  
  Han drog upp Perdue ur stolen. Miljardären log mot sin frälsare och såg uppenbart upprymd ut. "Du har definitivt fortfarande förmågan att kontrollera ditt sinne."
  
  
  Kapitel 3 - Figur med dåliga ord
  
  
  Nina vaknade, mådde illa, men uppfattade tydligt sin omgivning. Det var första gången hon hade vaknat utan att bli väckt av ljudet av en sjuksköterskans röst eller en läkare som frestades att ge en dos i den ogudaktiga timmen på morgonen. Hon var alltid fascinerad av hur sjuksköterskorna alltid väckte patienter för att ge dem "något att sova" vid löjliga timmar, ofta mellan två och fem på morgonen. Logiken i sådana övningar gäckade henne fullständigt, och hon dolde inte sin irritation över sådan idioti, oavsett vilka förklaringar som erbjöds till det. Hennes kropp värkte under den sadistiska tyngden av strålförgiftning, men hon försökte uthärda det så länge hon kunde.
  
  Till sin lättnad fick hon veta av jourhavande läkare att enstaka brännskador på hennes hud skulle läka med tiden, och att exponeringen som hon hade drabbats av under nollpunkten i Tjernobyl var förvånansvärt liten för en sådan farlig zon. Illamående plågade henne dagligen, åtminstone tills antibiotikan tog slut, men hennes blödningsstatus förblev ett stort problem.
  
  Nina förstod hans oro över skador på hennes autoimmuna system, men det fanns värre ärr för henne, både känslomässiga och fysiska. Hon har inte kunnat koncentrera sig så bra sedan hon blev befriad från tunnlarna. Det var oklart om detta orsakades av den långvariga bristen på syn på grund av timmar tillbringade i nästan totalt mörker, eller om det också var ett resultat av exponering för höga koncentrationer av gamla kärnkraftsvågor. Trots detta var hennes känslomässiga trauma värre än den fysiska smärtan och blåsorna i huden.
  
  Hon hade mardrömmar om att Perdue jagade henne i mörkret. Genom att återuppleva små minnesbitar, påminde hennes drömmar henne om stönen han skulle göra efter att ha skrattat illa någonstans i det helvetesmörka i den ukrainska underjorden där de var instängda tillsammans. Genom en annan IV-linje höll de lugnande medlen hennes sinne låsta i drömmar, vilket hindrade henne från att vakna upp helt för att undkomma dem. Det var en undermedveten plåga som hon inte kunde prata om med vetenskapligt sinnade människor som bara sysslade med att lindra hennes fysiska åkommor. De hade inte tid att slösa på hennes förestående galenskap.
  
  Utanför fönstret glimmade det bleka hotet från gryningen, fastän hela världen omkring henne fortfarande sov. Hon hörde vagt låga toner och viskningar som utbyttes bland sjukvårdspersonalen, avbrutna av det märkliga klirrandet av tekoppar och kaffespisar. Det påminde Nina om de tidiga morgnarna under skolloven när hon var en liten flicka i Oban. Hennes föräldrar och hennes mammas pappa viskade på samma sätt när de packade sin campingutrustning för en resa till Hebriderna. De var noga med att inte väcka lilla Nina medan de packade bilarna, och först i slutet skulle hennes pappa smyga in i hennes rum, svepa in henne i filtar som en varmkorvrulle och bära ut henne i den kyliga morgonluften för att lägga henne. i baksätet.
  
  Det var ett trevligt minne som hon nu kort återkom till på ungefär samma sätt. Två sjuksköterskor kom in i hennes rum för att kontrollera hennes IV och byta lakan på den tomma sängen mittemot henne. Även om de talade med tysta röster kunde Nina använda sina kunskaper i tyska för att avlyssna, precis som de morgnar då hennes familj trodde att hon sov snabbt. Genom att förbli orörlig och andas djupt genom näsan lyckades Nina lura vakthavande sjuksköterska att tro att hon sov snabbt.
  
  "Hur mår hon?" - frågade sköterskan sin chef medan hon grovt rullade ihop det gamla lakanet hon hade tagit från den tomma madrassen.
  
  "Hennes vitala tecken är bra", svarade den äldre systern tyst.
  
  "Min poäng var att de borde ha lagt mer Flamazine på hans hud innan de satte masken på honom. Jag tycker att jag gör rätt i att föreslå detta. Dr Hilt hade ingen anledning att bita av mig huvudet", klagade sjuksköterskan över händelsen, som Nina tror att de diskuterade innan de kom för att kolla upp henne.
  
  "Du vet att jag håller med dig i detta avseende, men du måste komma ihåg att du inte kan ifrågasätta den behandling eller dosering som ordinerats - eller administrerats - av högt kvalificerade läkare, Marlene. Håll bara din diagnos för dig själv tills du får en starkare position i näringskedjan här, okej? "- rådde den fylliga systern sin underordnade.
  
  "Kommer han att ockupera den här sängen när han kommer ut från intensivvården, sjuksköterska Barken?" frågade hon nyfiket. "Här? Med Dr Gould?
  
  "Ja. Varför inte? Det här är inte medeltiden eller lågstadiets läger, min kära. Du vet, vi har avdelningar för män med speciella förutsättningar. Sjuksköterskan Barken log lätt när hon tillrättavisade den starstruck sjuksköterskan som hon visste avgudade doktor Nina Gould. Vem? Nina tänkte på det. Vem fan planerar de att bo med mig som förtjänar så jäkla uppmärksamhet?
  
  "Titta, doktor Gould rynkar på pannan," anmärkte sjuksköterskan Barken, utan att ha någon aning om att detta berodde på Ninas missnöje över att snart ha en mycket oönskad rumskamrat. Tysta, uppvaknande tankar styrde hennes uttryck. "Det måste vara den splittande huvudvärken som är förknippad med strålningen. Stackarn." Ja! tänkte Nina. Huvudvärken dödar mig förresten. Dina smärtstillande mediciner är fantastiska för en fest, men de gör inte en jäkla grej för en frontallobsattack, vet du?
  
  Hennes starka, kalla hand klämde plötsligt Ninas handled och skickade en chock genom historikerns febriga kropp, som redan var känslig för temperatur. Oavsiktligt flög Ninas stora mörka ögon upp.
  
  "Jesus Kristus, kvinna! Vill du slita av min hud från mina muskler med den där iskalla klon?" hon skrek. Smärtblixtar trängde igenom Ninas nervsystem och hennes öronbedövande svar sänkte båda sjuksköterskorna i dvala.
  
  "Dr Gould!" utbrast syster Barken förvånat på perfekt engelska. "Jag är så ledsen! Du förväntas bli sövd." På andra sidan hallen log en ung sjuksköterska från öra till öra.
  
  När hon insåg att hon just hade förrådt sin charad på det mest oförskämda sättet, bestämde sig Nina för att spela offret för att dölja sin förlägenhet. Hon tog omedelbart tag i huvudet och stönade lätt. "Lugnande? Smärtan skär rakt igenom alla smärtstillande medel. Jag ber om ursäkt för att jag skrämde dig, men...det är min hud som brinner", sjöng Nina. en annan sjuksköterska närmade sig ivrigt hennes säng, fortfarande leende som ett fan som hade fått ett scenpass.
  
  "Sköterska Marks, skulle du vara så snäll att ta med doktor Gould något mot hennes huvudvärk?" - frågade syster Barken. "Bitt", sa hon lite högre för att distrahera unga Marlene Marks från sin dumma fixering.
  
  "Ehm, ja, självklart, syster," svarade hon och accepterade motvilligt sin uppgift innan hon praktiskt taget hoppade ut ur rummet.
  
  "Söt tjej," sa Nina.
  
  "Ursäkta henne. Hon är faktiskt hennes mamma - de är dina stora fans. De vet allt om dina resor, och några av de saker du skrev om helt fascinerade sjuksköterskan Marks. Så snälla ignorera hennes blick", förklarade syster Barken vänligt.
  
  Nina kom rakt på sak tills de stördes av en dreglande valp i läkaruniform som skulle komma tillbaka snart. "Vem ska sova där då? Någon jag känner?"
  
  Syster Barken skakade på huvudet. "Jag tror inte att han ens borde veta vem han verkligen är," viskade hon. "Professionellt har jag ingen rätt att dela, men eftersom du kommer att dela rum med en ny patient..."
  
  "Guten Morgen, syster", sa mannen från dörröppningen. Hans ord dämpades av den kirurgiska masken, men Nina kunde säga att hans accent inte var riktigt tysk.
  
  "Ursäkta mig, Dr. Gould," sa sjuksköterska Barken när hon gick fram för att prata med den långa figuren. Nina lyssnade noga. Vid denna sömniga timme var rummet fortfarande relativt tyst, vilket gjorde det lättare att lyssna, speciellt när Nina blundade.
  
  Läkaren frågade sjuksköterska Barken om den unge mannen som hade förts in kvällen innan och varför patienten inte längre fanns på det som Nina kallade 'Vard 4'. Hennes mage vred sig till knutar när hennes syster bad om läkarens legitimation och han svarade med ett hot.
  
  "Syster, om du inte ger mig den information jag behöver kommer någon att dö innan du kan ringa säkerhetstjänsten. Jag kan försäkra dig om detta."
  
  Nina andades igen. Vad skulle han göra? Även med vidöppna ögon hade hon svårt att se ordentligt, så att försöka memorera hans drag var nästan värdelöst. Det bästa man kunde göra var att bara låtsas att hon inte förstod tyska och att hon ändå var för invaglad för att höra någonting.
  
  "Nej. Tror du att det här är första gången en kvacksalvare försöker skrämma mig under mina tjugosju år som läkare? Gå ut, annars slår jag dig själv", hotade syster Barken. Efter det sa systern ingenting, men Nina märkte ett frenetiskt väsen, varefter det blev en alarmerande tystnad. Hon vågade vända på huvudet. I dörröppningen stod kvinnans vägg stadigt, men främlingen försvann.
  
  "Det var för lätt", sa Nina under andan, men spelade dumt för allas skull. "Är det här min läkare?"
  
  "Nej, min kära", svarade syster Barken. "Och snälla, om du ser honom igen, meddela mig eller någon annan personal omedelbart." Hon såg väldigt irriterad ut, men visade ingen rädsla när hon åter gick med Nina vid hennes säng. "De borde förlossa en ny patient inom nästa dag. De har stabiliserat hans tillstånd för nu. Men oroa dig inte, han är kraftigt sövd. Han kommer inte att vara ett hinder för dig."
  
  "Hur länge kommer jag att sitta fängslad här?" frågade Nina. "Och prata inte förrän jag blir bättre. "
  
  Sköterskan Barken skrattade. "Säg mig, Dr. Gould. Du har förvånat alla med din förmåga att bekämpa infektioner och visat gränsöverskridande övernaturliga läkningsförmåga. Är du någon sorts vampyr?
  
  Sköterskans humor var helt rätt. Nina var glad över att veta att det fortfarande fanns folk som kände sig lite förvånade. Men vad hon inte kunde berätta för ens de mest fördomsfria människor var att hennes övernaturliga helande förmåga var resultatet av en blodtransfusion som hon hade fått för många år sedan. Vid dödens portar räddades Nina av blodet från en särskilt ond fiende, den faktiska kvarlevan av Himmlers experiment för att skapa en övermänniska, ett mirakelvapen. Hon hette Lyta, och hon var ett monster med verkligt kraftfullt blod.
  
  - Skadorna kanske inte var så omfattande som läkarna trodde från början, svarade Nina. "Dessutom, om jag läker så bra, varför blir jag blind?"
  
  Syster Barken lade försiktigt sin hand på Ninas panna. "Det här kan bara vara ett symptom på din elektrolytobalans eller insulinnivåer, min kära. Jag är säker på att din syn kommer att klarna upp snart. Oroa dig inte. Om du fortsätter som du är nu kommer du snart härifrån."
  
  Nina hoppades att damens gissning var korrekt eftersom hon behövde hitta Sam och fråga om Perdue. Hon behövde också en ny telefon. Fram till dess kollade hon bara på nyheterna efter något om Perdue, eftersom han kan ha varit känd nog att göra nyheterna i Tyskland. Även om han försökte döda henne, hoppades hon att han var okej - var han än var.
  
  "Mannen som tog mig hit... sa han ens att han skulle komma tillbaka?" Nina frågade om Detlef Holzer, en bekant som hon hade skadat innan han räddade henne från Purdue och de djävulska ådrorna under den ökända Reactor 4 i Tjernobyl.
  
  "Nej, vi har inte hört från honom sedan dess", erkände syster Barken. "Han var inte min pojkvän på något sätt, eller hur?"
  
  Nina log och mindes den söta, långsamma livvakten som hade hjälpt henne, Sam och Perdue att hitta det berömda Amberrummet innan allt föll sönder i Ukraina. "Inte en kille," log hon mot den disiga bilden av sin ammande syster. "Änkling".
  
  
  Kapitel 4 - Charm
  
  
  "Hur mår Nina?" - frågade Perdue Sam när de lämnade rummet utan säng med Perdues kappa och en liten resväska som bagage.
  
  "Detlef Holzer lade in henne på ett sjukhus i Heidelberg. Jag planerar att kolla in henne om en vecka eller så", viskade Sam och kollade i korridoren. "Det är bra att Detlef vet hur man förlåter, annars skulle din röv redan vandra runt i Pripyat."
  
  Sam tittade först till vänster och höger och vinkade åt sin vän att följa honom till höger, där han var på väg mot trappan. De hörde röster i diskussion uppför trappavsatsen. Efter att ha tvekat ett ögonblick stannade Sam och låtsades vara djupt i samtalet i telefonen.
  
  "De är inte Satans agenter, Sam. Kom igen", skrattade Perdue och drog Sam i ärmen förbi två vaktmästare som pratade om triviala saker. "De vet inte ens att jag är patient. Så vitt de vet är du min patient."
  
  "Mr Perdue!" skrek en kvinna bakifrån och avbröt Perdues uttalande strategiskt.
  
  "Fortsätt gå," mumlade Perdue.
  
  "Varför?" Sam retade högt. "De tror att jag är din patient, minns du?"
  
  "Sam! För guds skull, fortsätt", insisterade Perdue, bara milt road av Sams barnsliga utrop.
  
  "Mr Perdue, snälla sluta här. Jag behöver byta några ord med dig", upprepade kvinnan. Han stannade med en suck av nederlag och vände sig mot den attraktiva damen. Sam harklade sig. "Snälla säg att det här är din läkare, Perdue. För...tja, hon kunde hjärntvätta mig vilken dag som helst."
  
  "Det verkar som om hon redan har gjort det," mumlade Perdue och kastade en skarp blick på sin partner.
  
  "Jag hade inte nöjet," log hon och mötte Sams blick.
  
  "Skulle du vilja?" - frågade Sam och fick en kraftfull armbåge från Perdue.
  
  "Förlåt?" frågade hon och gick med dem.
  
  "Han är lite blyg," ljög Perdue. "Jag är rädd att han måste lära sig att tala högre. Han måste verka så oförskämd, Melissa. Jag är ledsen."
  
  "Melissa Argyle." Hon log när hon presenterade sig för Sam.
  
  "Sam Cleave," sa han enkelt och övervakade Perdues hemliga signaler på hans kringutrustning. "Vad är du, Mr. Perdues hjärnslakteri..."?
  
  "... behandlande psykolog?" frågade Sam och låste sina tankar på ett säkert sätt.
  
  Hon log blygt och underhållande. "Nej! Å nej. Jag önskar att jag hade den typen av makt. Jag är bara stabschef här på Sinclair sedan Ella gick på mammaledighet."
  
  "Så du åker om tre månader?" Sam låtsades ångra sig.
  
  "Jag är rädd för det," svarade hon. "Men allt kommer att bli bra. Jag har en adjungerad tjänst vid University of Edinburgh som assistent eller rådgivare till dekanus för psykologi."
  
  "Kan du höra det, Perdue?" Sam beundrade för mycket. "Hon är i Fort Edinburgh! Det är en liten värld. Jag besöker också den här platsen, men mest för information när jag studerar mina uppgifter."
  
  "Åh ja," log Perdue. "Jag vet var hon är - hon är i tjänst."
  
  "Vem tror du gav mig den här positionen?" hon svimmade och såg på Perdue med enorm tillbedjan. Sam kunde inte missa möjligheten till bus.
  
  "Åh, gjorde han det? Din gamla skurk, Dave! Att hjälpa begåvade forskare i tidiga karriärer att få positioner, även om du inte får någon publicitet för det eller något liknande. Är han inte bäst, Melissa?" Sam berömde sin vän utan att lura Perdue alls, men Melissa var övertygad om hans uppriktighet.
  
  "Jag är skyldig Mr. Perdue så mycket," kvittrade hon. "Jag hoppas bara att han vet hur mycket jag uppskattar det. Faktum är att han gav mig den här pennan." Hon körde baksidan av sin penna från vänster till höger över sitt mörkrosa läppstift medan hon omedvetet flirtade, hennes gula lock täckte knappt hennes hårda bröstvårtor som syntes genom hennes beiga kofta.
  
  "Jag är säker på att Pen också uppskattar dina ansträngningar," sa Sam rakt på sak.
  
  Perdue blev grå och skrek mentalt åt Sam att han skulle hålla käften. Blondinen slutade genast suga på knopp efter att ha insett vad hon gjorde. "Vad menar du, herr Cleave?" - frågade hon strängt. Sam var oberörd.
  
  "Jag menar, Pen skulle uppskatta att du kollade in Mr. Perdue om några minuter," log Sam självsäkert. Perdue kunde inte tro det. Sam var upptagen med att använda sin konstiga talang på Melissa för att få henne att göra vad han ville, han visste direkt. Han försökte att inte le åt journalistens fräckhet och behöll ett behagligt ansiktsuttryck.
  
  "Absolut", strålade hon. "Låt mig bara hämta utskrivningspapperen så träffar jag er båda i lobbyn om tio minuter."
  
  "Tack så mycket, Melissa," ropade Sam efter henne när hon gick ner för trappan.
  
  Sakta vände hans huvud om för att se Perdues konstiga uttryck.
  
  "Du är oförbätterlig, Sam Cleave," tillrättavisade han.
  
  Sam ryckte på axlarna.
  
  "Påminn mig om att köpa en Ferrari till dig till jul", flinade han. "Men först ska vi dricka till Hogmanay och därefter!"
  
  "Rocktober-festivalen var förra veckan, visste du inte?" Sa Sam sakligt när de två gick ner till receptionen på första våningen.
  
  "Ja".
  
  Bakom receptionen stirrade den förvirrade tjejen Sam hade förvirrat på honom igen. Perdue behövde inte fråga. Han kunde bara föreställa sig vilken typ av sinnespel Sam måste ha lekt med den stackars flickan. "Du vet att när du använder dina krafter för ondska, kommer gudarna att ta dem ifrån dig, eller hur?" frågade han Sam.
  
  "Men jag använder dem inte för ondska. Jag tar bort min gamla vän härifrån, försvarade Sam sig.
  
  "Inte jag, Sam. Kvinnor", korrigerade Perdue vad Sam redan visste att han menade. "Titta på deras ansikten. Du har gjort något."
  
  "Ingenting de kommer att ångra, tyvärr. Jag kanske bara borde tillåta mig själv lite kvinnlig uppmärksamhet med hjälp av gudarna, va?" Sam försökte få Perdues sympati, men fick inget annat än ett nervöst flin.
  
  "Låt oss gå härifrån skottfria först, gamle man," påminde han Sam.
  
  "Ha, bra ordval, sir. Åh titta, nu är det Melissa," han gav Perdue ett busigt leende. "Hur tjänade hon denna Caran d'Ache? Med de där rosa läpparna?"
  
  "Hon tillhör ett av mina förmånsprogram, Sam, liksom flera andra unga kvinnor... och män, låt det vara känt", försvarade Perdue sig hopplöst, med all vetskap om att Sam spelade honom.
  
  "Hej, dina preferenser har ingenting med mig att göra," härmade Sam.
  
  Efter att Melissa undertecknat Perdues releasepapper slösade han inte bort tid på att ta sig till Sams bil på andra sidan av den enorma botaniska trädgården som omgav byggnaden. Som två killar som hoppade över klassen joggade de bort från etablissemanget.
  
  "Du har bollar, Sam Cleave. Jag ger dig kredit", skrattade Perdue när de gick förbi säkerhetspolisen med undertecknade frigivningspapper.
  
  "Jag tror. Låt oss bevisa det ändå", skämtade Sam när de satte sig i bilen. Perdues hånfulla uttryck fick honom att ge bort den hemliga festplatsen han hade i åtanke. "Väster om North Berwick åker vi...till en öltältstad...Och vi kommer att vara i kilt!"
  
  
  Kapitel 5 - Hidden Marduk
  
  
  Fönsterlös och fuktig låg källaren tyst och väntade på den krypande skuggan som tog sig fram längs väggen och gled nerför trappan. Precis som en riktig skugga rörde sig mannen som hade kastat den tyst och smög mot den enda öde plats han kunde hitta för att gömma sig tillräckligt länge innan hans arbetspass ändrades. Den utmattade jätten planerade noggrant sitt nästa drag i tankarna, men han var inte alls omedveten om verkligheten - han skulle behöva ligga lågt i minst två dagar till.
  
  Det senaste beslutet togs efter en noggrann genomgång av personallistan på andra våningen, där handläggaren hade fäst veckoarbetsschemat på anslagstavlan i personalrummet. I ett färgstarkt Excel-dokument lade han märke till den ihärdiga sjuksköterskans namn och skiftdetaljer. Han ville inte stöta på henne igen, och hon hade två dagar kvar av tjänsten och lämnade honom inget annat val än att sitta på huk i den konkreta ensamheten i ett svagt upplyst pannrum, med bara det rinnande vattnet för att underhålla honom.
  
  Vilket misslyckande, tänkte han. Men i slutändan var det värt att vänta på att ta sig till piloten Olaf Lanhagen, som tills nyligen tjänstgjorde i en Luftwaffe-enhet på B-mans flygbas. Den lurande gubben kunde inte tillåta den svårt skadade piloten att förbli vid liv till varje pris. Vad den unge mannen kunde ha gjort om han inte blivit stoppad var helt enkelt för riskabelt. Den långa väntan börjar för den stympade jägaren, förkroppsligandet av tålamod, som nu gömmer sig i tarmen på en sjukvårdsinrättning i Heidelberg.
  
  I sina händer höll han den kirurgiska masken som han just tagit av och undrade hur det skulle vara att gå bland människor utan att täcka ansiktet. Men efter en sådan eftertanke kom ett obestridligt förakt för begäret. Han var tvungen att erkänna för sig själv att han skulle vara väldigt obekväm att gå runt i dagsljus utan mask, om så bara på grund av det obehag det skulle orsaka honom.
  
  Naken.
  
  Han skulle känna sig naken, karg, hur uttryckslöst hans ansikte än var nu, om han var tvungen att avslöja sin brist för världen. Och han undrade hur det skulle vara att se normal ut per definition när han satt i det tysta mörkret i det östra hörnet av källaren. Även om han inte led av en utvecklingsstörning och hade ett acceptabelt ansikte skulle han känna sig osäker och fruktansvärt iögonfallande. Faktum är att den enda önskan han kunde rädda från detta koncept var privilegiet av korrekt tal. Nej, han ändrade sig. Att kunna prata skulle inte vara det enda som skulle ge honom nöje; glädjen av ett leende i sig skulle vara som att fånga en svårfångad dröm.
  
  Han hamnade ihopkrupen under en grov filt av stulna sängkläder med tillstånd av tvättservicen. Han rullade ihop de blodiga, presenningsliknande lakan han hittade i en av dukkorgarna för att fungera som isolering mellan hans fettfria kropp och det hårda golvet. Trots allt lämnade hans utskjutande ben blåmärken på huden även på den mjukaste madrassen, men hans sköldkörtel hindrade honom från att få någon av den mjuka lipidvävnaden som kunde ge honom en bekväm dämpning.
  
  Hans barndomssjukdom förvärrade bara hans fosterskada och gjorde honom till ett monster i smärta. Men det var hans förbannelse att jämställa välsignelsen att vara den han var, försäkrade han sig själv. Peter Marduk hade först svårt att acceptera detta, men när han väl hittat sin plats i världen blev hans syfte tydligt. Stymping, fysisk eller andlig, fick ge vika för hans roll som gavs av den grymme Skaparen som skapade honom.
  
  Ytterligare en dag gick och han förblev obemärkt, vilket var hans främsta skicklighet i alla hans ansträngningar. Peter Marduk, vid en ålder av sjuttioåtta, lade huvudet på det illaluktande lakanet för att få lite sömn medan han väntade på att ännu en dag skulle gå över honom. Lukten störde honom inte. Hans känslor var selektiva till det yttersta; en av de välsignelserna han blev förbannad med när han inte fick en näsa. När han ville spåra en doft var hans luktsinne som en haj. Å andra sidan hade han förmågan att använda motsatsen. Detta var vad han gjorde nu.
  
  Han stängde av sitt luktsinne och piggade på öronen och lyssnade efter alla normalt ohörbara ljud medan han sov. Lyckligtvis, efter mer än två hela dagar av att ha varit vaken, slöt den gamle mannen sina ögon - sina anmärkningsvärt normala ögon. På avstånd kunde han höra vagnens hjul knarra under tyngden av middagen på avdelning B strax innan besökstiderna började. Att förlora medvetandet gjorde honom blind och sövd, i hopp om en drömlös sömn tills hans uppgift fick honom att piggna till och prestera igen.
  
  
  * * *
  
  
  "Jag är så trött", sa Nina till syster Marx. Den unga sjuksköterskan var i natttjänst. Sedan hon hade träffat doktor Nina Gould under de senaste två dagarna hade hon släppt lite av sina förälskade manér och visat en mer professionell hjärtlighet mot den sjuka historikern.
  
  "Trötthet är en del av sjukdomen, Dr. Gould," sa hon sympatiskt till Nina och anpassade sina kuddar.
  
  "Jag vet, men jag har inte känt mig så här trött sedan jag blev antagen. Gav de mig lugnande medel?"
  
  "Låt mig se", föreslog syster Marks. Hon drog upp Ninas journal ur springan vid fotändan av sängen och bläddrade sakta igenom sidorna. Hennes blå ögon skannade de droger som administrerats under de senaste tolv timmarna och sedan skakade hon sakta på huvudet. "Nej, doktor Gould. Jag ser inget här annat än aktuell medicinering i din IV. Naturligtvis inga lugnande medel. Är du sömnig?"
  
  Marlene Marks tog försiktigt Ninas hand och kollade hennes vitala tecken. "Din puls är ganska svag. Låt mig ta en titt på ditt blodtryck."
  
  "Herregud, jag känner att jag inte kan höja mina händer, syster Marx," suckade Nina tungt. "Det känns som..." Hon hade inget bra sätt att fråga, men mot bakgrund av symptomen kände hon att hon var tvungen. "Har du någonsin varit Roofie'd?"
  
  Sjuksköterskan såg lite orolig ut över att Nina visste hur det var att vara påverkad av Rohypnol och skakade på huvudet igen. "Nej, men jag har en bra uppfattning om vad en sådan här drog gör med centrala nervsystemet. Är det detta du känner?"
  
  Nina nickade och kunde knappt öppna ögonen. Sjuksköterskan Marks blev orolig när hon såg att Ninas blodtryck var extremt lågt och rasade på ett sätt som stred mot hennes tidigare prognos. "Min kropp är som ett städ, Marlene," mumlade Nina tyst.
  
  "Vänta, Dr. Gould," sa sjuksköterskan akut och försökte tala skarpt och högt för att väcka Ninas sinne när hon sprang för att ringa sina kollegor. Bland dem var Dr Eduard Fritz, läkaren som behandlade en ung man som togs in två nätter senare med andra gradens brännskador.
  
  "Dr Fritz!" Sjuksköterskan Marks ringde in en ton som inte skulle larma andra patienter, men som skulle förmedla en nivå av brådska till den medicinska personalen." Dr. Goulds blodtryck sjunker snabbt och jag kämpar för att hålla henne vid medvetande!"
  
  Teamet skyndade till Nina och stängde gardinerna. Tittarna var häpna över personalens reaktion på att den petita kvinnan ockuperade dubbelrummet ensam. Sådana åtgärder hade inte förekommit under besökstid på länge och många besökare och patienter väntade för att försäkra sig om att patienten mådde bra.
  
  "Det här ser ut som något ur Grey's Anatomy", hörde syster Marks en besökare berätta för sin man när hon sprang förbi med medicinerna som Dr. Fritz hade bett om. Men allt Marks brydde sig om var att få tillbaka Dr. Gould innan hon bröt ihop helt. Tjugo minuter senare drog de åt gardinerna igen och pratade med leende viskningar. Genom ansiktsuttrycket visste förbipasserande att patientens tillstånd hade stabiliserats och han var tillbaka i den livliga atmosfär som vanligtvis förknippas med denna tid på natten på sjukhuset.
  
  "Tack och lov att vi kunde rädda henne", andades syster Marks och lutade sig mot receptionen för att ta en klunk kaffe. Så småningom började besökarna lämna avdelningen och ta farväl av sina fängslade nära och kära tills imorgon. Gradvis blev korridorerna tystare när fotsteg och dova toner bleknade till intet. För de flesta i personalen var det en lättnad att få lite paus inför kvällens sista omgångar.
  
  "Bra jobbat, syster Marx," log Dr. Fritz. Mannen log sällan, inte ens i de bästa tiderna. Som ett resultat visste hon att hans ord skulle njutas.
  
  "Tack, doktor," svarade hon blygsamt.
  
  "Ja, om du inte hade svarat omedelbart, hade vi kanske förlorat Dr. Gould ikväll. Jag fruktar att hennes tillstånd är allvarligare än vad hennes biologi indikerar. Jag måste erkänna att jag blev förvirrad av detta. Säger du att hennes syn var nedsatt?"
  
  "Ja, doktor. Hon klagade över att hennes syn var suddig fram till i går kväll när hon direkt använde orden "bli blind". Men jag kunde inte ge henne några råd, eftersom jag inte har någon aning om vad som kan orsaka detta, annat än den uppenbara immunbristen", föreslog syster Marks.
  
  "Det är vad jag gillar med dig, Marlene," sa han. Han log inte, men hans uttalande var respektfullt ändå. "Du vet din plats. Du utger dig inte för att vara läkare och tillåter dig inte att berätta för patienterna vad du tycker stör dem. Man överlåter det till proffsen, och det är bra. Med en sådan attityd kommer du att gå långt under min vakt."
  
  I hopp om att Dr Hilt inte hade förmedlat sitt tidigare beteende, log Marlene bara, men hennes hjärta började bulta vilt av stolthet över Dr Fritz godkännande. Han var en av de ledande experterna inom området bredspektrumdiagnostik, som täckte olika medicinska områden, men förblev samtidigt en ödmjuk läkare och konsult. Med tanke på hans karriärprestationer var Dr. Fritz relativt ung. Redan i början av fyrtiotalet var han författare till flera prisbelönta artiklar och föreläste runt om i världen under sina sabbatsår. Hans åsikt värderades högt av de flesta medicinska vetenskapsmän, särskilt sådana vanliga sjuksköterskor som Marlene Marks, som precis hade avslutat sin praktik.
  
  Det var sant. Marlene visste sin plats bredvid honom. Oavsett hur chauvinistiskt eller sexistiskt Dr. Fritz uttalande lät, visste hon vad han menade. Det fanns dock många andra kvinnliga anställda som inte skulle förstå dess innebörd så väl. För dem var hans makt självisk, oavsett om han förtjänade tronen eller inte. De såg honom som en kvinnohatare både på arbetsplatsen och i samhället och diskuterade ofta hans sexualitet. Men han brydde sig inte om dem. Han sa bara det uppenbara. Han visste bättre och de var inte kvalificerade att ställa en diagnos direkt. Därför hade de ingen rätt att uttrycka sina åsikter, allra minst när han var skyldig att göra det ordentligt.
  
  "Se mer levande, Marx," sa en av ordningsvakterna och gick förbi.
  
  "Varför? Vad händer?" frågade hon med stora ögon. Normalt skulle hon be om lite aktivitet under nattskiftet, men Marlene hade redan drabbats av tillräckligt med stress för en natt.
  
  "Vi kommer att flytta Freddy Krueger till Tjernobyl-damen," svarade han och vinkade henne att börja förbereda sängen för flytten.
  
  "Hej, visa den stackars killen lite respekt, din idiot," sa hon till ordningsvakten, som bara skrattade åt hennes skäll. "Han är någons son, du vet!"
  
  Hon öppnade sängen för den nya passageraren till det svaga, ensamma ljuset ovanför sängen. När hon drog tillbaka filtarna och det översta lakanet så att de bildade en snygg triangel, om så bara för ett ögonblick, undrade Marlene över ödet för den stackars unge mannen som hade förlorat de flesta av sina ansiktsdrag, för att inte tala om sina förmågor på grund av allvarliga nervskador. Dr. Gould flyttade till en mörk del av rummet några meter bort och låtsades vara väl utvilad för en omväxling.
  
  De förlöste den nya patienten med minimala störningar och förde över honom till en ny säng, tacksamma över att han inte vaknade från vad som utan tvekan skulle ha varit outhärdlig smärta under deras hantering av honom. De gick tyst så fort han hade kommit till rätta, medan de i källaren sov lika gott, vilket utgjorde ett överhängande hot.
  
  
  Kapitel 6 - Dilemma i Luftwaffe
  
  
  "Herregud, Schmidt! Jag är befälhavare, inspektör för Luftwaffes kommando! Harold Meyer skrek i ett sällsynt ögonblick av förlust av kontroll. "Dessa journalister kommer att vilja veta varför den saknade piloten använde ett av våra stridsflyg utan tillstånd från mitt kontor eller Bundeswehr Joint Operations Command! Och jag får just nu veta att flygkroppen upptäcktes av vårt eget folk - och gömdes?"
  
  Gerhard Schmidt, den näst äldre, ryckte på axlarna och tittade på sin chefs röda ansikte. Generallöjtnant Harold Mayer var inte en som tappade kontrollen över sina känslor. Scenen som utspelade sig innan Schmidt var högst ovanlig, men han förstod till fullo varför Meyer reagerade som han gjorde. Det här var en mycket allvarlig sak, och det skulle inte dröja länge innan någon nyfiken journalist fick reda på sanningen om den förrymda piloten, mannen som rymde ensam i ett av deras miljoneuroplan.
  
  "Har piloten Lö Venhagen hittats ännu?" han bad Schmidt, en officer som hade otur nog att bli utnämnd, att berätta den chockerande nyheten.
  
  "Nej. Ingen kropp hittades på platsen, vilket får oss att tro att han fortfarande är vid liv", svarade Schmidt eftertänksamt. "Men man måste också ta hänsyn till att han mycket väl kunde ha dött i olyckan. Explosionen kunde ha förstört hans kropp, Harold."
  
  "Allt det här snacket om "kunde" och "kanske måste" är det som oroar mig mest. Det som oroar mig är osäkerheten i vad som följde hela den här affären, för att inte tala om det faktum att det i några av våra skvadroner finns folk på kort ledighet. För första gången i min karriär känner jag mig orolig", erkände Mayer och satte sig till slut ner en stund för att tänka lite. Han höjde plötsligt sitt huvud och stirrade in i Schmidts ögon med sin egen stålsatta blick, men han tittade längre än hans underordnades ansikte En stund gick innan Meyer fattade sitt slutgiltiga beslut. "Schmidt..."
  
  "Ja, sir?" Schmidt svarade snabbt och ville veta hur befälhavaren skulle rädda dem alla från skam.
  
  "Ta tre män som du litar på. Jag behöver smarta människor med hjärna och mod, min vän. Män som du. De måste förstå problemen vi befinner oss i. Det här är en PR-mardröm som väntar på att hända. Jag - och förmodligen du också - kommer med största sannolikhet att få sparken om det den här lilla skitstöveln lyckades göra under näsan på oss kommer ut", sa Meyer och vek från ämnet igen.
  
  "Och du behöver vi spåra honom?" - Frågade Schmidt.
  
  "Ja. Och du vet vad du ska göra om du hittar den. Använd ditt eget gottfinnande. Om du vill, förhör honom för att ta reda på vilken galenskap som drev honom till detta dumma mod - du vet vad hans avsikter var", föreslog Mayer. Han lutade sig framåt och vilade hakan på sina vikta händer. "Men Schmidt, om han ens andas fel, kasta ut honom. Vi är trots allt soldater, inte barnskötare eller psykologer. Luftwaffes kollektiva välbefinnande är mycket viktigare än en galning idiot som har något att bevisa, vet du?"
  
  "Helt sett," instämde Schmidt. Han behagade inte bara sin chef, han var uppriktigt av samma åsikt. De två hade gått igenom år av tester och träning i den tyska flygkåren, för att inte förstöras av någon snorig pilot. Som ett resultat var Schmidt i hemlighet upphetsad över uppdraget som tilldelats honom. Han slog sina händer på låren och reste sig. "Redo. Ge mig tre dagar att samla min trio, och efter det kommer vi att rapportera till dig dagligen."
  
  Meyer nickade och kände plötsligt lite lättnad över att samarbeta med en likasinnad person. Schmidt tog på sig kepsen och hälsade högtidligt och leende. "Det vill säga om det tar oss så lång tid att lösa detta dilemma."
  
  "Låt oss hoppas att det första meddelandet blir det sista," svarade Meyer.
  
  "Vi kommer att hålla kontakten," lovade Schmidt när han lämnade kontoret, vilket gjorde att Meyer kände sig mycket lättad.
  
  
  * * *
  
  
  När Schmidt väl valt ut sina tre män, informerade han dem under sken av en hemlig operation. De måste dölja information om detta uppdrag för alla andra, inklusive deras familjer och kollegor. På ett mycket taktfullt sätt såg officeren till att hans män förstod att extrem partiskhet var vägen för uppdraget. Han valde tre ödmjuka, intelligenta män av olika rang från olika stridsförband. Det var allt han behövde. Han brydde sig inte om detaljer.
  
  "Så, mina herrar, accepterar eller förkastar ni?" frågade han till slut från sin provisoriska podium uppflugen på en cementpalats i reparationsplatsen vid basen. Det stränga ansiktsuttrycket och den efterföljande tystnaden förmedlade uppgiftens tunga natur. "Kom igen killar, det här är inget äktenskapsförslag! Ja eller nej! Det är ett enkelt uppdrag - hitta och förstöra musen i vår vetebehållare, killar."
  
  "Jag är i".
  
  "Ah, tacke Himmelfarb! Jag visste att jag valde rätt man när jag valde dig", sa Schmidt och använde omvänd psykologi för att pressa de andra två. Tack vare förekomsten av grupptryck nådde han så småningom framgång. Strax efter, klickade den rödhåriga galningen som hette Kol i hälarna på sitt typiska pråliga sätt. Naturligtvis fick den siste mannen, Werner, ge sig. Han var motvillig, men bara för att han hade planerat att spela lite i Dillenburg under de kommande tre dagarna, och Schmidts lilla utflykt hade avbrutit hans planer.
  
  "Låt oss gå och hämta den här lilla skiten," sa han likgiltigt. "Jag slog honom två gånger i blackjack förra månaden och han är fortfarande skyldig mig €137."
  
  Hans två kollegor skrattade. Schmidt var nöjd.
  
  "Tack för att ni frivilligt ställer er tid och erfarenhet, killar. Låt mig få informationen ikväll så har jag dina första beställningar klara på tisdag. Avskedad."
  
  
  Kapitel 7 - Möte mördaren
  
  
  Den kalla, svarta blicken från orörliga pärlögon mötte Nina när hon gradvis kom ur sin saliga sömn. Den här gången plågades hon inte av mardrömmar, men hon vaknade ändå ur denna fruktansvärda syn. Hon flämtade när de mörka pupillerna i hennes blodsprängda ögon blev den verklighet hon trodde att hon hade förlorat i sin dröm.
  
  Åh gud, sa hon i munnen vid åsynen av honom.
  
  Han svarade med vad som kunde ha varit ett leende om det fanns några kvar av hans ansiktsmuskler, men allt hon kunde se var hur hans ögon skramlade i vänligt bekräftelse. Han nickade artigt.
  
  "Hej", tvingade Nina sig själv att säga, även om hon inte var på humör att prata. Hon hatade sig själv för att hon tyst hoppades att patienten var mållös, bara för att hon skulle lämnas ifred. När allt kommer omkring hälsade hon bara på honom med lite dekor. Till hennes fasa svarade han med en hes viskning. "Hallå. Jag är ledsen att jag skrämde dig. Jag trodde bara att jag aldrig skulle vakna igen."
  
  Den här gången log Nina utan moraliskt tvång. "Jag är Nina."
  
  "Trevligt att träffa dig, Nina. Jag är ledsen...det är svårt att prata", bad han om ursäkt.
  
  "Oroa dig inte. Prata inte om det gör ont."
  
  "Jag önskar att det gjorde ont. Men mitt ansikte bara domnade bort. Det känns som..."
  
  Han tog ett djupt andetag och Nina såg en enorm sorg i hans mörka ögon. Plötsligt värkte hennes hjärta av medlidande med mannen med smält hud, men hon vågade inte tala nu. Hon ville låta honom avsluta det han ville säga.
  
  "Det känns som att jag bär någon annans ansikte." Han kämpade med sina ord, sina känslor i kaos. "Bara den här döda huden. Det är bara denna domningar, som när du rör någon annans ansikte, vet du? Det är som en mask."
  
  När han talade föreställde sig Nina hans lidande, och detta fick henne att överge sitt tidigare fördärv när hon önskade att han skulle vara tyst för sin egen tröst. Hon föreställde sig allt han hade sagt till henne och satte sig i hans ställe. Så hemskt det måste vara! Men oavsett verkligheten av hans lidande och oundvikliga tillkortakommanden, ville hon behålla en positiv ton.
  
  "Jag är säker på att det kommer att bli bättre, särskilt med medicinen de ger oss," suckade hon. "Jag är förvånad över att jag kan känna min rumpa på toalettsitsen."
  
  Hans ögon smalnade och skrynklade igen, och ett rytmiskt pipande väsande kom från hans matstrupe, som hon nu visste var skratt, fastän det inte fanns några tecken på det i resten av hans ansikte. "Som när du somnar på din hand", tillade han.
  
  Nina pekade på honom med beslutsam eftergift. "Höger".
  
  Sjukhusavdelningen myllrade kring de två nya bekantskaperna, gjorde morgonrundor och levererade frukostbrickor. Nina undrade var sjuksköterskan Barken var, men sa ingenting när doktor Fritz kom in i rummet, följt av två främlingar i professionell klädsel och sjuksköterskan Marks tätt i hälarna. Främlingarna visade sig vara sjukhusadministratörer, en man och en kvinna.
  
  "God morgon, Dr. Gould," log Dr. Fritz, men han ledde sitt team till en annan patient. Syster Marx log snabbt mot Nina innan hon återvände till sitt arbete. De drog för de tjocka gröna gardinerna och hon kunde höra personalen prata med den nya patienten med relativt tysta röster, förmodligen för hennes skull.
  
  Nina rynkade pannan av irritation över deras oupphörliga frågor. Den stackars killen kunde knappt uttala sina ord korrekt! Hon kunde dock höra tillräckligt för att veta att patienten inte kunde komma ihåg sitt eget namn och att det enda han kom ihåg innan han fattade eld var att flyga.
  
  "Men du kom springande hit fortfarande i brand!" - Doktor Fritz informerade honom.
  
  "Jag kommer inte ihåg det", svarade mannen.
  
  Nina slöt sina svaga ögon för att skärpa hörseln. Hon hörde läkaren säga: "Min sköterska tog din plånbok medan du sövdes. Av vad vi kan tyda av de förkolnade lämningarna är du tjugosju år och från Dillenburg. Tyvärr är ditt namn på kortet förstört så vi kan inte avgöra vem du är eller vem vi ska kontakta angående din behandling och liknande.Herregud, tänkte hon rasande. De räddade knappt hans liv, och det första samtalet de har med honom handlar om ekonomiska detaljer! Vanligtvis!
  
  "Jag har ingen aning om vad jag heter, doktor. Jag vet ännu mindre om vad som hände mig." Det blev en lång paus och Nina hörde ingenting förrän gardinerna gick åt igen och de två byråkraterna kom ut. När de gick förbi blev Nina chockad när hon hörde den ena säga till den andra: "Vi kan inte heller publicera sketchen på nyheterna. Han har inget blodigt ansikte som går att känna igen."
  
  Hon kunde inte låta bli att skydda honom. "Hallå!"
  
  Som goda sykofanter stannade de och log sött mot den berömda vetenskapsmannen, men det hon sa torkade bort de falska leendena från deras ansikten. "Den här mannen har åtminstone ett ansikte, inte två. Smart?"
  
  Utan att säga ett ord gick de två generade pennförsäljarna medan Nina stirrade på dem med ett höjt ögonbryn. Hon skrattade stolt och tillade tyst: "Och på perfekt tyska, tikar."
  
  "Jag måste erkänna att det var imponerande tyskt, speciellt för en skotte." Dr Fritz log när han skrev in den unge mannens personalakt. Både brännskadepatienten och sjuksköterskan Marks erkände den fräcka historikerns ridderlighet med tummen upp, vilket fick Nina att känna sig som sitt gamla jag igen.
  
  Nina kallade syster Marks närmare och försäkrade sig om att den unga kvinnan visste att hon hade något subtilt att dela med sig av. Dr. Fritz tittade på de två kvinnorna och misstänkte att det var något som han borde informeras om.
  
  "Damer, jag dröjer inte länge. Låt mig bara göra vår patient mer bekväm." Han vände sig mot brännskadanspatienten och sa: "Min vän, vi måste berätta namnet under tiden, tror du inte det?"
  
  "Hur är det med Sam?" - föreslog patienten.
  
  Ninas mage knöt ihop sig. Jag behöver fortfarande kontakta Sam. Eller bara Detlef.
  
  "Vad är det, Dr Gould?" - frågade Marlene.
  
  "Hmm, jag vet inte vem mer jag ska berätta eller om detta ens är lämpligt, men," suckade hon uppriktigt, "jag tror att jag håller på att förlora synen!"
  
  "Jag är säker på att det bara är en biprodukt av radia..." försökte Marlene, men Nina tog ett hårt tag i hennes hand i protest.
  
  "Lyssna! Om ytterligare en anställd på det här sjukhuset använder strålning som en ursäkt istället för att göra något åt mina ögon, kommer jag att starta ett bråk. Du förstår?" Hon flinade otåligt. "Snälla du. SNÄLLA DU. Gör något åt mina ögon. Inspektion. Något. Jag säger er att jag blir blind, medan syster Barken försäkrade mig om att jag blev bättre!"
  
  Dr Fritz lyssnade på Ninas klagomål. Han stoppade pennan i fickan och lämnade honom med en uppmuntrande blinkning till patienten som han nu kallade Sam.
  
  "Dr Gould, ser du mitt ansikte eller bara konturerna av mitt huvud?"
  
  "Båda, men jag kan inte bestämma färgen på dina ögon, till exempel. Tidigare var allt suddigt, men nu börjar det bli omöjligt att se något längre än på armlängds avstånd", svarade Nina. "Jag brukade se..." Hon ville inte kalla den nya patienten vid hans valda namn, men hon var tvungen: "...Sams ögon, till och med den rosa färgen på hans ögonvita, Läkare. Det här var bokstavligen en timme sedan. Nu kan jag inte urskilja någonting."
  
  "Sköterska Barken berättade sanningen för dig", sa han och drog fram en ljus penna och skar Ninas ögonlock med sin behandsklädda vänstra hand. "Du läker väldigt snabbt, nästan onaturligt." Han sänkte sitt nästan karga ansikte bredvid hennes för att testa hennes pupillers reaktion när hon flämtade.
  
  "Jag ser dig!" - utbrast hon. "Jag ser dig klar som dagen. Varje brist. Till och med stubben i ditt ansikte som tittar ut från dina porer."
  
  Förbryllad tittade han på sköterskan på andra sidan Ninas säng. Hennes ansikte var fullt av oro. "Vi ska ta några blodprov senare idag. Syster Marx, förbered resultaten åt mig imorgon."
  
  "Var är syster Barken?" frågade Nina.
  
  "Hon är inte i tjänst förrän på fredag, men jag är säker på att en lovande sjuksköterska som Miss Marks kan ta hand om det, eller hur?" Den unga sjuksköterskan nickade allvarligt.
  
  
  * * *
  
  
  När kvällens besökstid slutade var de flesta av personalen upptagna med att göra patienter redo för sängen, men Dr Fritz hade tidigare gett Dr Nina Gould ett lugnande medel för att se till att hon fick en god natts sömn. Hon hade varit ganska upprörd hela dagen och agerat annorlunda än vanligt på grund av hennes försämrade syn. Okaraktäristiskt var hon reserverad och lite sur, som väntat. När ljuset släcktes sov hon snabbt.
  
  Vid 03:20 hade till och med de dova samtalen mellan nattpersonalens sjuksköterskor upphört, alla kämpade med olika anfall av tristess och tystnadens invaglande kraft. Sjuksköterskan Marks arbetade ett extra pass och spenderade sin fritid på sociala medier. Det är synd att hon yrkesmässigt förbjöds att publicera sin hjältinnas, Dr Goulds bekännelse. Hon var säker på att det skulle göra historiefantasterna och andra världskrigets fanatiker bland hennes onlinevänner avundsjuka, men tyvärr var hon tvungen att hålla de fantastiska nyheterna för sig själv.
  
  Det lätta ploppande ljudet av galopperande fotsteg ekade i korridoren innan Marlene tittade upp för att se en av sjuksköterskorna på första våningen rusa mot sjuksköterskestationen. Den värdelösa vaktmästaren sprang efter honom. Båda männen hade chockade ansikten och bad desperat att sköterskorna skulle hålla käften innan de kom fram till dem.
  
  Andfådda stannade de två männen vid kontorsdörren, där Marlene och en annan sjuksköterska väntade på en förklaring till deras konstiga beteende.
  
  "Där är det", började vaktmästaren först, "det finns en inkräktare på första våningen, och han klättrar på brandtrappan medan vi pratar."
  
  "Så, ring säkerheten", viskade Marlene, förvånad över deras oförmåga att hantera säkerhetshotet. "Om du misstänker att någon utgör ett hot mot personal och patienter, vet att du..."
  
  "Hör du, älskling!" Ordningsmannen lutade sig rakt mot den unga kvinnan och viskade hånfullt i hennes öra så tyst han kunde. "Båda säkerhetstjänstemän är döda!"
  
  Vaktmästaren nickade vilt. "Detta är sant! Ring polisen. Nu! Innan han kommer hit!"
  
  "Hur är det med personalen på andra våningen?" frågade hon och försökte frenetiskt hitta linjen från receptionisten. De två männen ryckte på axlarna. Marlene blev orolig över att strömbrytaren piper kontinuerligt. Detta innebar att det antingen var för många samtal att hantera eller så var systemet felaktigt.
  
  "Jag kan inte fånga huvudlinjerna!" - viskade hon enträget. "Min Gud! Ingen vet att det finns problem. Vi måste varna dem!" Marlene använde sin mobiltelefon för att ringa Dr Hilt på sin personliga mobiltelefon. "Doktor handtag?" sa hon med stora ögon medan de oroliga männen ständigt kollade figuren de hade sett komma upp för brandtrappan.
  
  "Han kommer att bli rasande över att du ringde honom på hans mobil," varnade ordningsvakten.
  
  "Vem bryr sig? Tills hon kommer till honom, Victor! " muttrade en annan sjuksköterska. Hon följde efter och använde sin mobiltelefon för att ringa den lokala polisen medan Marlene slog upp Dr. Hilts nummer igen.
  
  "Han svarar inte," andades hon. "Han ringer, men det finns ingen röstbrevlåda heller."
  
  "Fantastisk! Och våra telefoner finns i våra jävla skåp!" ordningsvakten Victor rykte hopplöst och körde frustrerade fingrar genom håret. I bakgrunden hörde de en annan sjuksköterska prata med polisen. Hon petade telefonen i ordningsvaktens bröst.
  
  "Här!" - insisterade hon. "Berätta detaljerna för dem. De skickar två bilar."
  
  Victor förklarade situationen för utryckningsoperatören som skickade ut patrullbilar. Han stannade sedan på linjen medan hon fortsatte att få mer information från honom och skickade den till patrullbilarna när de rusade till Heidelbergs sjukhus.
  
  
  Kapitel 8 - Allt är roligt och spel tills...
  
  
  "Sicksack! Jag behöver en utmaning! " vrålade en högljudd, överviktig kvinna när Sam började springa iväg från bordet. Perdue var för berusad för att bry sig när han såg Sam försöka vinna ett vad om att en tuff tjej med en kniv inte kunde sticka honom. Runt dem bildade de närliggande drinkarna en liten skara jublande och vadslagningshuliganer, alla bekanta med Big Morags talang med blad. De beklagade alla och ville dra nytta av det missriktade modet hos denna idiot från Edinburgh.
  
  Tälten var upplysta med festligt lyktaljus, vilket kastade skuggorna av vajande fyllon som sjöng för fullt till tonerna av ett folkband. Det var ännu inte helt mörkt, men den tunga, molniga himlen reflekterade ljuset från det vida fältet nedanför. Längs den slingrande floden som rann längs stånden rodde flera personer båtar och njöt av det milda krusningarna av det skimrande vattnet runt dem. Barn lekte under träden bredvid parkeringen.
  
  Sam hörde den första dolken susa förbi hans axel.
  
  "Aj!" - skrek han av misstag. "Har nästan hällt ut min öl!"
  
  Han hörde skrikande kvinnor och män som eggade honom över bruset från Morags fans som skanderade hennes namn. Någonstans i galenskapen hörde Sam en liten grupp människor skandera "Döda jäveln! Slakta vampen!"
  
  Det fanns inget stöd från Perdue, även när Sam vände sig om ett ögonblick för att se var Maura hade ändrat sitt mål. Klädd i sin familjs tartan över sin kilt staplade Perdue genom den hektiska parkeringsplatsen mot klubbhuset på plats.
  
  "Förrädare," sa Sam slarvigt. Han tog en ny klunk av sin öl precis när Mora höjde sin slappa hand för att jämna ut den sista av de tre dolkarna. "Åh shit!" - utbrast Sam och kastade muggen åt sidan och sprang till kullen nära floden.
  
  Som han fruktade tjänade hans berusning två syften - att tillfoga förnedring, och sedan den efterföljande förmågan att inte avslöja en råttas rumpa. Hans desorientering vid svängen gjorde att han tappade balansen, och efter bara ett språng framåt slog hans fot mot baksidan av hans andra fotled och slog honom ner på det våta, lösa gräset och smutsen med en duns. Sams skalle träffade en sten gömd i långa tuvor av grönska, och en ljus blixt genomborrade hans hjärna smärtsamt. Hans ögon rullade tillbaka in i hans hålor, men han återfick omedelbart medvetandet.
  
  Hastigheten i hans fall fick hans tunga kilt att flög framåt när hans kropp tvärt stannade. På ländryggen kunde han känna den fruktansvärda bekräftelsen av hans uppåtvända klädsel. Om det inte räckte för att bekräfta mardrömmen som följde gjorde den friska luften på skinkorna susen.
  
  "Herregud! Inte igen", stönade han genom lukten av smuts och gödsel medan folkmassans brusande skratt tukade honom. "Å andra sidan," sa han till sig själv när han satte sig, "kommer jag inte ihåg det här på morgonen. Höger! Det spelar ingen roll."
  
  Men han var en fruktansvärd journalist som glömde komma ihåg att de blinkande ljusen som då och då bländade honom på kort avstånd gjorde att även när han glömde prövningen skulle fotografierna dominera. Ett ögonblick satt Sam bara där och önskade att han hade varit så smärtsamt traditionell; ångrar att jag inte bar trosor eller åtminstone en stringtrosa! Morags tandlösa mun var vidöppen av skratt när hon vacklade närmare för att hävda den.
  
  "Oroa dig inte, älskling!" flinade hon. "Det här är inte de vi såg för första gången!"
  
  I en snabb rörelse lyfte den starka flickan honom på fötter. Sam var för full och illamående för att bekämpa henne när hon borstade av sig hans kilt och famlade efter honom medan hon spelade komedi på hans bekostnad.
  
  "Hallå! Eh, dam..." han snubblade över sina ord. Hans armar flaxade som en drogad flamingo när han försökte återfå sitt lugn. "Se upp dina händer där!"
  
  "Sam! Sam!" - hörde han från någonstans inuti bubblan grymma hån och vissling som kom från ett stort grått tält.
  
  "Purdue?" - ropade han och letade efter sin mugg på den tjocka, smutsiga gräsmattan.
  
  "Sam! Låt oss gå, vi måste gå! Sam! Sluta busa med den tjocka tjejen!" Perdue vacklade fram och muttrade osammanhängande när han närmade sig.
  
  "Vad ser du?" Morag skrek som svar på förolämpningen. Rynkade pannan steg hon bort från Sam för att ge Perdue hennes fulla uppmärksamhet.
  
  
  * * *
  
  
  "Lite is för det, kompis?" frågade bartendern Perdue.
  
  Sam och Perdue gick in i klubbhuset på ostadiga fötter efter att de flesta redan hade lämnat sina platser, och bestämde sig för att gå ut och titta på eldätarna under trumshowen.
  
  "Ja! Is för oss båda", ropade Sam och höll sitt huvud där stenen berörde. Perdue spankulerade bredvid honom och räckte upp handen för att beställa två mjöd medan de skötte sina sår.
  
  "Herregud, den här kvinnan slår som Mike Tyson," anmärkte Perdue och tryckte en ispåse mot hennes högra ögonbryn, platsen där Morags första skott indikerade hennes missnöje med hans uttalande. Det andra tillslaget landade strax under hans vänstra kindben, och Perdue kunde inte låta bli att vara lite imponerad av kombinationen.
  
  "Tja, hon kastar knivar som en amatör," satte Sam in och kramade glaset i sin hand.
  
  "Du vet att hon egentligen inte menade att slå dig, eller hur?" - påminde bartendern Sam. Han funderade en stund och invände: "Men då är hon dum som gör en sådan satsning. Jag fick tillbaka mina pengar dubbelt."
  
  "Ja, men hon satsade på sig själv med fyra gånger så mycket odds, pojke!" Bartendern skrattade hjärtligt. "Hon fick inte detta rykte genom att vara dum, va?"
  
  "Ha!" - utbrast Perdue, ögonen klistrade mot tv-skärmen bakom baren. Detta var själva anledningen till att han kom och letade efter Sam från början. Det han hade sett på nyheterna tidigare verkade vara oroande, och han ville sitta där tills avsnittet upprepades så att han kunde visa Sam.
  
  Under den kommande timmen dök exakt det han hade väntat på på skärmen. Han lutade sig framåt och välte flera glas på bänken. "Se!" - utbrast han. "Titta, Sam! Är inte vår kära Nina på det här sjukhuset nu?"
  
  Sam såg på när reportern pratade om dramat som hade hänt på det berömda sjukhuset för bara några timmar sedan. Detta skrämde honom omedelbart. De två männen utbytte oroliga blickar.
  
  "Vi måste gå och hämta henne, Sam," insisterade Perdue.
  
  "Om jag var nykter skulle jag åka just nu, men vi kan inte åka till Tyskland i det här tillståndet," klagade Sam.
  
  "Det är inga problem, min vän," Perdue log på sitt vanliga busiga sätt. Han höjde sitt glas och drack det sista av alkoholen från det. "Jag har ett privat jetplan och en besättning som kan ta oss dit medan vi sover. Hur mycket jag än skulle vilja flyga ut i vildmarken igen till Detlef, vi pratar om Nina."
  
  "Ja", instämde Sam. "Jag vill inte att hon ska stanna där en natt till. Inte om jag kan hjälpa det."
  
  Perdue och Sam lämnade festen med sina ansikten helt skit och något utmattade av skärsår och skrapsår, fast beslutna att rensa sina huvuden och komma till hjälp för den andra tredjedelen av deras sociala allians.
  
  När natten föll på den skotska kusten lämnade de ett glatt spår efter sig och lyssnade på ljudet av säckpipor som försvann. Detta var ett förebud om allvarligare händelser, när deras tillfälliga hänsynslöshet och nöje skulle ge vika för den akuta räddningen av Dr. Nina Gould, som delade utrymme med en skenande mördare.
  
  
  Kapitel 9 - Skriet av den ansiktslösa mannen
  
  
  Nina var livrädd. Hon sov igenom större delen av morgonen och tidigt på eftermiddagen, men Dr. Fritz tog henne till undersökningsrummet för en synundersökning så fort polisen fick dem att flytta runt. Bottenvåningen var hårt bevakad av både polisen och ett lokalt säkerhetsföretag som offrade två av sina män under natten. Andra våningen var stängd för alla som inte satt inspärrade där eller för sjukvårdspersonal.
  
  "Du har tur att du kunde sova igenom allt det här galet, Dr. Gould," sa sjuksköterskan Marks till Nina när hon kom för att kolla upp henne den kvällen.
  
  "Jag vet inte ens vad som hände, egentligen. Fanns det säkerhetsfolk som dödades av en inkräktare?" Nina rynkade pannan. "Det här är vad jag kunde se från bitar av det som diskuterades. Ingen kunde berätta för mig vad fan som egentligen hände."
  
  Marlene såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen hade sett henne berätta detaljerna för Nina.
  
  "Vi borde inte skrämma patienter med för mycket information, Dr. Gould," sa hon under andan och låtsades kontrollera Ninas vitala tecken. "Men i natt såg en av våra städare någon döda en av säkerhetstjänstemännen. Naturligtvis stannade han inte kvar för att se vem det var."
  
  "Fångade de inkräktaren?" frågade Nina allvarligt.
  
  Sköterskan skakade på huvudet. "Det är därför den här platsen är i karantän. De söker på sjukhuset efter någon som inte får vara här, men som hittills inte har haft någon tur."
  
  "Hur är detta möjligt? Han måste ha glidit ut innan polisen kom", föreslog Nina.
  
  "Det tycker vi också. Jag förstår bara inte vad han letade efter som kostade två män livet, sa Marlene. Hon tog ett djupt andetag och bestämde sig för att byta ämne. "Hur är din vision idag? Bättre?"
  
  "Samma sak", svarade Nina likgiltigt. Det var uppenbart att hon hade annat i tankarna.
  
  "Med tanke på den nuvarande interventionen kommer dina resultat att ta lite längre tid. Men när vi väl vet det kan vi börja behandla."
  
  "Jag hatar den här känslan. Jag känner mig sömnig hela tiden, och nu kan jag knappt se mer än en suddig bild av människorna jag möter", stönade Nina. "Du vet, jag måste kontakta mina vänner och familj för att låta dem veta att jag är okej. Jag kan inte stanna här för alltid."
  
  "Jag förstår, Dr. Gould," sympatiserade Marlene och tittade tillbaka på sin andra patient mittemot Nina, som rörde sig i sin säng. "Låt mig gå och kolla på Sam."
  
  När sjuksköterskan Marks närmade sig det brännskadade, såg Nina hur han öppnade ögonen och tittade upp i taket, som om han kunde se något de inte kunde. Sedan kom en sorgsen nostalgi över henne och hon viskade för sig själv.
  
  "Sam".
  
  Ninas bleknande blick tillfredsställde hennes nyfikenhet när hon såg patienten Sam höja sin hand och krama sjuksköterska Marks handled, men hon kunde inte se hans uttryck. Ninas rodnade hud, skadad av den giftiga luften i Tjernobyl, var nästan helt läkt. Men hon kände ändå att hon var döende. Illamående och yrsel var vanliga, medan hennes vitala tecken endast visade förbättring. För en så företagsam och ivrig person som den skotske historikern var sådana förmodade svagheter oacceptabla och orsakade henne avsevärd besvikelse.
  
  Hon kunde höra viskningar innan syster Marx skakade på huvudet och förnekade allt han bad om. Då bröt sig sköterskan loss från patienten och gick snabbt iväg utan att titta på Nina. Patienten tittade dock på Nina. Det var allt hon kunde se. Men hon hade ingen aning om varför. Talande stod hon upp mot honom.
  
  "Vad är det, Sam?"
  
  Han såg inte bort, utan förblev lugn, som om han hoppades att hon skulle glömma att hon hade tilltalat honom. Han försökte sätta sig upp, stönade av smärta och föll tillbaka på kudden. Han suckade trött. Nina bestämde sig för att lämna honom ifred, men sedan bröt hans hesa ord tystnaden mellan dem och krävde hennes uppmärksamhet.
  
  "Y-du vet... du vet... personen de letar efter?" - stammade han. "Du vet? Objuden gäst?"
  
  "Ja", svarade hon.
  
  "Han är efter m-mig. Han letar efter mig, Nina. A-och ikväll... kommer han att döda mig", sa han i ett darrande mumla bestående av feluttalade ord. Det han sa fick Ninas blod att rinna kallt, för hon förväntade sig inte att brottslingen skulle leta efter något nära henne. "Nina?" han insisterade på ett svar.
  
  "Du är säker?" hon frågade.
  
  "Det är jag", bekräftade han, till hennes fasa.
  
  "Hör du, hur vet du vem det är? Har du sett honom här? Har du sett det med egna ögon? För om du inte har det, är chansen stor att du bara är paranoid, min vän," sa hon i hopp om att hjälpa honom att tänka på sin bedömning och få lite klarhet i den. Hon hoppades också att han hade fel, eftersom hon inte kunde gömma sig för en mördare. Hon såg hans hjul snurra medan han övervägde hennes ord. "Och en sak till," tillade hon, "om du inte ens kommer ihåg vem du är eller vad som hände dig, hur vet du att någon ansiktslös fiende jagar dig?"
  
  Nina visste inte om det, men hennes ordval vände alla konsekvenser som den unge mannen hade drabbats av - minnena kom nu tillbaka. Hans ögon vidgades av förskräckelse när hon talade och genomborrade henne med hennes svarta blick så intensivt att hon kunde se det även med sin försvagade syn.
  
  "Sam?" - hon frågade. "Vad är detta?"
  
  "Mein Gott, Nina!" - han väsnade. Det var faktiskt ett skrik, men skadorna på hans stämband dämpade det till en ren hysterisk viskning. "Ansiktslös, säger du! Jävla ansikte - ansiktslöst! Han var... Nina, mannen som satte eld på mig...!"
  
  "Ja? Honom då? " insisterade hon, även om hon visste vad han ville säga. Hon ville bara ha mer detaljer om hon kunde få dem.
  
  "Mannen som försökte döda mig... han hade... inget ansikte!" - skrek den rädda patienten. Om han kunde gråta, skulle han ha snyftat åt minnet av den monstruösa mannen som hade förföljt honom efter matchen den natten. "Han kom ikapp mig och satte eld på mig!"
  
  "Sjuksköterska!" Nina skrek. "Sjuksköterska! Någon! Snälla hjälp!"
  
  Två sjuksköterskor kom springande med förbryllade miner. Nina pekade på den upprörda patienten och utbrast: "Han kom precis ihåg sin attack. Snälla ge honom något för chocken!"
  
  De skyndade honom till hjälp och stängde gardinerna och gav honom lugnande medel för att lugna honom. Nina kände sig hotad av sin egen slöhet, men hon försökte lösa det märkliga pusslet på egen hand. Var han seriös? Var han tillräckligt konsekvent för att dra en så korrekt slutsats, eller hittade han på allt? Hon tvivlade på att han var ouppriktig. När allt kommer omkring kunde mannen knappt röra sig på egen hand eller tala en mening utan att kämpa. Han skulle verkligen inte ha varit så arg om han inte varit övertygad om att hans arbetsoförmögna tillstånd skulle kosta honom livet.
  
  "Gud, jag önskar att Sam var här för att hjälpa mig att tänka," mumlade hon medan hennes sinne bad om sömn. "Till och med Perdue skulle följa med om han kunde avstå från att försöka döda mig den här gången." Det var nästan dags för middag och eftersom ingen av dem väntade besök fick Nina sova om hon ville. Eller så trodde hon.
  
  Dr Fritz log när han gick in. "Dr Gould, jag kom precis för att ge dig något för dina ögonproblem."
  
  "Fan", mumlade hon. "Hej Doktor. Vad ger du mig?
  
  "Bara ett botemedel för att minska förträngningen av kapillärerna i dina ögon. Jag har anledning att tro att din syn försämras på grund av nedsatt blodcirkulation i ögonområdet. Om du har några problem under natten kan du helt enkelt kontakta Dr Hilt. Han kommer att vara i tjänst igen ikväll och jag kontaktar dig på morgonen, okej?"
  
  "Okej, doktor," instämde hon och såg på när han injicerade ett okänt ämne i hennes arm. "Har du testresultaten ännu?"
  
  Dr Fritz låtsades först inte höra henne, men Nina upprepade sin fråga. Han tittade inte på henne, uppenbarligen koncentrerad på vad han gjorde. "Vi ska diskutera detta i morgon, Dr. Gould. Jag borde ha resultat från labbet då." Han såg till slut på henne med misslyckat självförtroende, men hon var inte på humör för att fortsätta samtalet. Vid det här laget hade hennes rumskamrat lugnat ner sig och blivit tyst. "God natt, kära Nina." Han log godmodigt och skakade Ninas hand innan han stängde mappen och lade tillbaka den vid fotändan av sängen.
  
  "God natt", nynnade hon medan drogen fungerade och lugnade hennes sinne.
  
  
  Kapitel 10 - Fly från säkerhet
  
  
  Ett benigt finger petade Ninas arm och förde henne in i ett fruktansvärt uppvaknande. Reflexmässigt tryckte hon handen mot det drabbade området och fick plötsligt handen under handflatan, vilket skrämde henne till hälften ihjäl. Hennes otillräckliga ögon öppnade sig för att se vem som talade till henne, men förutom de genomträngande mörka fläckarna under plastmaskens ögonbryn kunde hon inte se ett ansikte.
  
  "Nina! Shh," bad det tomma ansiktet med ett mjukt knarr. Det var hennes rumskamrat som stod vid hennes säng i en vit sjukhusrock. Rören togs bort från hans händer och lämnade spår av sipprande skarlakansröd som slentrianmässigt torkades på den nakna vita huden runt dem.
  
  "V-vad i helvete?" hon rynkade pannan. "Allvarligt?"
  
  "Hör du, Nina. Var bara väldigt tyst och lyssna på mig", viskade han och satte sig lite på huk så att hans kropp gömdes från ingången till rummet bredvid Ninas säng. Bara hans huvud höjdes så att han kunde tala in i hennes öra. "Mannen jag berättade om kommer och hämtar mig. Jag måste hitta en avskild plats tills han går."
  
  Men han hade otur. Nina drogs till delirium och hon brydde sig inte så mycket om hans öde. Hon nickade helt enkelt tills hennes fritt svävande ögon döljdes igen av tunga lock. Han suckade förtvivlat och såg sig omkring, hans andning blev snabbare för ögonblicket. Ja, polisens närvaro skyddade patienterna, men ärligt talat räddade de beväpnade vakterna inte ens de människor de anställde, än mindre de som var obeväpnade!
  
  Det vore bättre, tänkte patienten Sam, om han gömde sig istället för att riskera att fly. Om han hade upptäckts hade han kunnat hantera sin angripare i enlighet med detta, och förhoppningsvis skulle Dr. Gould inte ha blivit utsatt för något senare våld. Ninas hörsel har förbättrats avsevärt sedan hon började förlora synen; det gjorde det möjligt för henne att lyssna på hennes paranoida rumskamrats blandade fötter. Ett efter ett gick hans steg bort från henne, men inte mot hans säng. Hon fortsatte att glida in och ut ur sömnen, men hennes ögon förblev slutna.
  
  Strax efter blommade en häpnadsväckande smärta djupt bakom Ninas ögonhålor och spred sig som en blomma av smärta in i hennes hjärna. Nervförbindelserna gjorde snabbt hennes receptorer bekanta med den sprickande migrän den orsakade och Nina grät högt i sömnen. En plötslig, gradvis förvärrad huvudvärk fyllde hennes ögonglober och fick pannan att kännas varm.
  
  "Herregud!" - hon skrek. "Mitt huvud! Mitt huvud dödar mig!"
  
  Hennes skrik ekade genom den virtuella tystnaden den sena natten i rummet och drog snabbt sjukvårdspersonalen till hennes uppmärksamhet. Ninas darrande fingrar hittade till slut nödknappen, och hon tryckte på den flera gånger och ringde nattsköterskan för olaglig hjälp. En ny sjuksköterska sprang in, färsk från akademin.
  
  "Dr. Gould? Dr. Gould, är du okej? Vad är det, kära du? "hon frågade.
  
  "M-Gud..." stammade Nina, trots den droginducerade desorienteringen, "mitt huvud spricker av smärta!" Nu sitter hon mitt framför mina ögon och det dödar mig. Min Gud! Det känns som att min skalle spricker upp."
  
  "Jag ska snabbt gå och hämta Dr Hilt. Han kom precis ut från operationssalen. Slappna av. Han kommer precis där, Dr Gould." Sköterskan vände sig om och skyndade efter hjälp.
  
  "Tack," suckade Nina, plågat av fruktansvärd smärta, utan tvekan på grund av hennes ögon. Hon tittade upp ett ögonblick för att kolla på Sam, patienten, men han var borta. Nina rynkade pannan. Jag kunde ha svurit att han pratade med mig medan jag sov. Hon funderade vidare på det. Nej. Jag måste ha drömt det.
  
  "Dr. Gould?"
  
  "Ja? Förlåt, jag kan knappt se", bad hon om ursäkt.
  
  "Doktor Efesos är med mig." Hon vände sig till doktorn och sa: "Förlåt, jag behöver bara springa in i nästa rum en minut för att hjälpa Frau Mittag med hennes sängkläder."
  
  "Självklart, syster. Snälla ta dig tid", svarade läkaren. Nina hörde det lätta klappandet av sköterskans fötter. Hon tittade på doktor Hilt och berättade för honom sitt specifika klagomål. Till skillnad från Dr Fritz, som var mycket aktiv och gillade att ställa snabba diagnoser, var Dr Hilt en bättre lyssnare. Han väntade på att Nina skulle förklara exakt hur huvudvärken hade lagt sig bakom ögonen innan han svarade.
  
  "Dr. Gould? Kan du åtminstone se ordentligt på mig?" han frågade. "Huvudvärk är vanligtvis direkt relaterad till överhängande blindhet, du vet?"
  
  "Inte alls", sa hon dystert. "Den här blindheten verkar bli värre för varje dag, och Dr. Fritz har inte gjort något konstruktivt åt det. Kan du bara ge mig något mot smärtan? Det är nästan outhärdligt."
  
  Han tog bort sin operationsmask så att han kunde tala tydligt. "Såklart min älskling."
  
  Hon såg honom luta huvudet och titta på Sams säng. "Var är den andra patienten?"
  
  "Jag vet inte," hon ryckte på axlarna. "Han kanske gick på toaletten. Jag minns att han sa till sjuksköterska Marks att han inte hade för avsikt att använda pannan."
  
  "Varför använder han inte toaletten här?" frågade läkaren, men Nina höll på att bli riktigt trött på rapporterna om sin rumskamrat när hon behövde hjälp för att lindra sin sprickande huvudvärk.
  
  "Jag vet inte!" - hon snäste åt honom. "Hör du, kan du bara ge mig något för smärtan?"
  
  Han var inte alls imponerad av hennes tonfall, men han tog ett djupt andetag och suckade. "Dr Gould, gömmer du din rumskamrat?"
  
  Frågan var både absurd och oprofessionell. Nina blev oerhört irriterad över hans löjliga fråga. "Ja. Han är någonstans i rummet. Tjugo poäng om du kan få mig en smärtstillande medicin innan du hittar den!"
  
  "Du måste berätta för mig var han är, Dr. Gould, annars kommer du att dö i natt," sa han rakt på sak.
  
  "Är du helt galen?" - skrek hon. "Hotar du mig seriöst?" Nina kände att något var väldigt fel, men hon kunde inte skrika. Hon tittade på honom med blinkande ögon, hennes fingrar letade i smyg efter den röda knappen som fortfarande låg på sängen bredvid henne, medan hon höll blicken på hans tomma ansikte. Hans suddiga skugga höjde uppringningsknappen så att hon kunde se. "Letar du efter det här?"
  
  "Åh gud," började Nina genast gråta och täckte sin näsa och mun med händerna när hon insåg att hon nu kom ihåg den rösten. Hennes huvud dunkade och huden brände, men hon vågade inte röra sig.
  
  "Var är han?" viskade han jämnt. "Berätta för mig annars kommer du att dö."
  
  "Jag vet inte, okej?" hennes röst darrade mjukt under hennes händer. "Jag vet faktiskt inte. Jag sov hela tiden. Herregud, är jag verkligen hans målvakt?"
  
  Den långe mannen svarade: "Du citerar Kain direkt från Bibeln. Säg mig, Dr. Gould, är du religiös?"
  
  "Fy fan!" - skrek hon.
  
  "Ah, en ateist," anmärkte han eftertänksamt. "Det finns inga ateister i rävhålor. Det här är ytterligare ett citat - kanske ett som är mer passande för dig i detta ögonblick av slutlig återupprättelse, när du möter din död i händerna på den som du önskar att du hade en gud för."
  
  "Du är inte Dr Hilt," sa sköterskan bakom honom. Hennes ord lät som en fråga, fylld av misstro och insikt. Sedan svepte han bort henne med en sådan elegant hastighet att Nina inte ens hann inse hur kortfattad hans handling var. När sjuksköterskan föll släppte hennes händer sängpannan. Hon gled över det putsade golvet med ett öronbedövande brak som omedelbart uppmärksammade nattpersonalen på sjuksköterskestationen.
  
  Från ingenstans började polisen skrika i korridoren. Nina förväntade sig att de skulle fånga bedragaren i hennes rum, men istället rusade de förbi hennes dörr.
  
  "Gå! Fram! Fram! Han är på andra våningen! Hör av honom på apoteket! Snabb!" - ropade befälhavaren.
  
  "Vad?" Nina rynkade pannan. Hon kunde inte tro det. Allt hon kunde urskilja var figuren av charlatanen som snabbt närmade sig henne, och precis som den stackars sköterskans öde gav han henne ett hårt slag i huvudet. För ett ögonblick kände hon outhärdlig smärta innan hon försvann in i glömskans svarta flod.Nina kom till besinning bara några ögonblick senare, fortfarande krökt obekvämt på sin säng. Hennes huvudvärk fick nu sällskap. Slaget mot tinningen lärde henne en ny nivå av smärta. Nu var hon så svullen att hennes högra öga verkade mindre. Nattsköterskan låg fortfarande framstupa på golvet bredvid henne, men Nina hann inte. Hon var tvungen att komma härifrån innan den läskiga främlingen kom tillbaka till henne, speciellt nu när han kände henne bättre.
  
  Hon tog tag i den dinglande anropsknappen igen, men huvudet på enheten skars av. "Fan", stönade hon och sänkte försiktigt ner benen från sängen. Allt hon kunde se var enkla konturer av föremål och människor. Det fanns inga tecken på identitet eller avsikt när hon inte kunde se deras ansikten.
  
  "Skit! Var är Sam och Perdue när jag behöver dem? Hur hamnar jag alltid i den här skiten?" hon gnällde halvt av frustration och rädsla medan hon gick, kände efter ett sätt att frigöra sig från rören i händerna och tog sig förbi högen av kvinnor bredvid hennes ostadiga ben. Polisens agerande fångade de flesta nattpersonalens uppmärksamhet och Nina märkte att tredje våningen var kusligt tyst, förutom det avlägsna ekot av en TV-väderprognos och två patienter som viskade i rummet bredvid. Detta fick henne att hitta sina kläder och klä sig så gott hon kunde i det växande mörkret på grund av hennes försämrade syn som snart skulle lämna henne. Efter att hon klätt på sig, med sina skor i händerna för att inte väcka misstankar när hon gick ut, smög hon tillbaka till Sams nattduksbord och öppnade hans låda. Hans förkolnade plånbok fanns fortfarande inne. Hon stoppade in licenskortet och stoppade det i bakfickan på sina jeans.
  
  Hon började oroa sig för sin rumskamrats vistelseort, hans tillstånd och framför allt om hans desperata begäran var verklig. Fram till nu hade hon tänkt på det som bara en dröm, men nu när han var försvunnen började hon tänka två gånger på hans besök tidigare samma natt. Nu behövde hon i alla fall fly från bedragaren. Polisen kunde inte erbjuda något skydd mot det ansiktslösa hotet. De förföljde redan misstänkta och ingen av dem hade faktiskt sett den ansvarige. Det enda sättet som Nina visste vem som var ansvarig var genom hans förkastliga beteende mot henne och syster Barken.
  
  "Åh shit!" - sa hon och stannade död i sina spår, nästan i slutet av den vita korridoren. "Syster Barken. Jag måste varna henne." Men Nina visste att att fråga efter den tjocka sjuksköterskan skulle göra personalen uppmärksam på att hon halkade iväg. Det rådde ingen tvekan om att de inte skulle tillåta detta. Tänk, tänk, tänk! Nina övertygade sig själv, stod orörlig och tvekade. Hon visste vad hon skulle göra. Det var obehagligt, men det var enda utvägen.
  
  När hon återvände till sitt mörka rum, med enbart ljuset från korridoren som lyste på det skimrande golvet, började Nina klä av sig nattsköterskan. Som tur var för den lilla historikern var sjuksköterskan två storlekar för stor för henne.
  
  "Jag är så ledsen. Det är faktiskt den jag är, viskade Nina och tog av sig kvinnans medicinska uniform och satte på den över kläderna. Ninas klumpiga moral fick henne att kasta sina sängkläder över sköterskan, eftersom hon kände sig ganska hemsk över vad hon gjorde mot den stackars kvinnan. Damen låg trots allt i sina underkläder på det kalla golvet. Ge henne en bulle, Nina, tänkte hon vid andra anblicken. Nej, det är dumt. Kom bara härifrån för fan! Men sjuksköterskans orörliga kropp verkade ropa på henne. Kanske fick Ninas medlidande att blodet rann från hennes näsa, blod som bildade en klibbig, mörk pöl på golvet under ansiktet. Vi har inte tid!De övertygande argumenten fick henne att tänka efter. "Åt helvete med det här," bestämde Nina högt och vände på den medvetslösa damen en gång så att sängkläderna lindade sig runt hennes kropp och skyddade henne från hårdheten i golvet.
  
  Som sjuksköterska kunde Nina ha omintetgjort polisen och tagit sig ut innan de märkte att hon hade problem med att hitta stegen och dörrhandtagen. När hon äntligen kom ner till första våningen hörde hon två poliser prata om ett mordoffer.
  
  "Jag önskar att jag var här", sa en. "Jag skulle ha fångat den där jäveln."
  
  "Självklart sker all action innan vårt skift. Nu är vi tvungna att barnvakta det som är kvar", beklagade en annan.
  
  "Den här gången var offret en läkare på natttjänst," viskade den första. Dr Hilt kanske, tänkte hon och gick mot utgången.
  
  "De hittade den här läkaren med en bit av huden sliten från hans ansikte, precis som den där vakten var kvällen innan," hörde hon honom tillägga.
  
  "Skift tidigt?" - frågade en av poliserna Nina när hon gick förbi. Hon tog ett andetag och formulerade sin tyska så gott hon kunde.
  
  "Ja, mina nerver tålde inte mordet. "Jag förlorade medvetandet och slog i ansiktet," mumlade hon snabbt och försökte känna efter dörrhandtaget.
  
  "Låt mig hämta det här åt dig," sa någon och öppnade dörren till sina sympatiuttryck.
  
  "God natt, syster," sa polismannen till Nina.
  
  "Danke sh ön," log hon och kände den svala nattluften i ansiktet, kämpade mot huvudvärk och försökte inte ramla ner för trappan.
  
  "God natt till dig också, doktor...Ephesus, eller hur?" - frågade polismannen bakom Nina vid dörren. Blodet frös i hennes ådror, men hon förblev trogen.
  
  "Det är rätt. "God natt, mina herrar," sa mannen glatt. "Var försiktig!"
  
  
  Kapitel 11 - Margarets unge
  
  
  "Sam Cleave är bara mannen för det här, sir. Jag kommer att kontakta honom."
  
  "Vi har inte råd med Sam Cleve," svarade Duncan Gradwell snabbt. Han höll på att röka en cigarett, men när nyheten om ett stridsflygplan kraschade i Tyskland kom över sladden till hans datorskärm krävde det omedelbar och brådskande uppmärksamhet.
  
  "Han är en gammal vän till mig. "Jag ska... vrida hans arm," hörde han Margaret säga. "Som jag sa, jag kommer att kontakta honom. Vi arbetade tillsammans för många år sedan när jag hjälpte hans fästmö Patricia med hennes första jobb som proffs."
  
  "Är det här tjejen som sköts framför honom av den där pistolringen vars operation de upptäckte?" frågade Gradwell i en ganska känslolös ton. Margaret sänkte huvudet och svarade med en långsam nick. "Det är inte konstigt att han blev så beroende av flaskan under senare år," suckade Gradwell.
  
  Margaret kunde inte låta bli att skratta åt detta. "Tja, sir, Sam Cleave behövde inte mycket lirkning för att få honom att suga på flaskans hals. Varken före Patricia, eller efter... incidenten.
  
  "Åh! Så säg mig, är han för instabil för att berätta den här historien?" frågade Gradwell.
  
  "Ja, herr Gradwell. Sam Cleave är inte bara hänsynslös, han är ökänd för att ha ett lite vridet sinne", sa hon med ett milt leende. "Journalisten är precis den kaliber du vill för att avslöja det tyska Luftwaffe-kommandots hemliga operationer. Jag är säker på att deras kansler kommer att bli glada över att höra om detta, speciellt nu."
  
  "Jag håller med", bekräftade Margaret och knäppte händerna framför sig när hon stod på uppmärksamhet framför sin redaktörs skrivbord. "Jag kommer att kontakta honom omedelbart och se om han är villig att sänka sin avgift lite för en gammal vän."
  
  "Jag får hoppas det!" Gradwells dubbelhaka darrade när hans röst steg. "Den här mannen är nu en berömd författare, så jag är säker på att dessa galna utflykter han gör med den här rika idioten inte är en nödvändighet."
  
  Den "rika idioten" som Gradwell så gärna kallades var David Perdue. Gradwell har odlat växande respektlöshet för Perdue de senaste åren på grund av miljardärens förakt för Gradwells personliga vän. Vännen i fråga, professor Frank Matlock vid University of Edinburgh, tvingades avgå som chef för avdelningen i det uppmärksammade Brixton Tower-fallet efter att Purdue stoppat hans generösa donationer till institutionen. Naturligtvis blev det raseri över Perdues efterföljande romantiska förälskelse i Matlocks favoritleksak, föremålet för hans kvinnofientliga förelägganden och reservationer, Dr. Nina Gould.
  
  Det faktum att allt detta var forntida historia, värdig ett och ett halvt decennium av "vatten under bron", gjorde ingen skillnad för den förbittrade Gradwell. Han ledde nu Edinburgh Post, en position han hade uppnått genom hårt arbete och rättvist spel, år efter att Sam Cleave hade lämnat tidningens dammiga salar.
  
  "Ja, herr Gradwell," svarade Margaret artigt. "Jag kommer till det, men tänk om jag inte kan få det att snurra?"
  
  "Om två veckor kommer världshistoria att skapas, Margaret," flinade Gradwell som en våldtäktsman på Halloween. "Om drygt en vecka kommer världen att se live från Haag när Mellanöstern och Europa undertecknar ett fredsavtal som garanterar ett slut på alla fientligheterna mellan de två världarna. Det tydliga hotet mot att detta händer är den nederländska piloten Ben Griesmans självmordsflyg nyligen, minns du?"
  
  "Ja, herre". Hon bet sig i läppen och visste mycket väl vart han var på väg med detta, men vägrade att reta honom genom att avbryta. "Han gick in på en irakisk flygbas och kapade ett plan."
  
  "Det är rätt! Och kraschade in i CIA:s högkvarter och skapade det jävla som nu utspelar sig. Som ni vet skickade Mellanöstern uppenbarligen någon för att hämnas genom att förstöra den tyska flygbasen!" - utbrast han. "Berätta nu för mig igen varför den hänsynslösa och kloke Sam Cleave inte tar chansen att komma in i den här historien."
  
  "Point taken", log hon blygt och kände sig extremt obekväm över att behöva se sin chef salivera när han talade passionerat om den spirande situationen. "Jag måste gå. Vem vet var han är nu? Jag måste börja ringa alla omedelbart."
  
  "Det är rätt!" Gradwell morrade efter henne när hon gick direkt till sitt lilla kontor. "Skynda dig och få Cleve att berätta om det innan en annan anti-fredsidiot utlöser självmord och tredje världskriget!"
  
  Margaret tittade inte ens på sina kollegor när hon sprang förbi dem, men hon visste att de alla hade ett gott skratt åt de förtjusande sakerna Duncan Gradwell sa. Hans valda ord var ett inre skämt. Margaret brukar skratta högst när veteranredaktören för sex tidigare presstjänster började oroa sig för nyheterna, men nu vågade hon inte. Tänk om han såg henne fnissa åt vad han ansåg vara ett nyhetsvärde? Föreställ dig hans ilska om han såg hennes leende reflekteras i de stora glaspanelerna på hennes kontor?
  
  Margaret såg fram emot att få prata med unge Sam igen. Å andra sidan hade han inte varit ung Sam på länge. Men för henne kommer han alltid att vara en egensinnig, övernitisk nyhetsreporter som avslöjar orättvisor varhelst han kan. Han hade varit Margarets understudium under den tidigare Edinburgh Post-eran, när världen fortfarande befann sig i liberalismens kaos och konservativa ville begränsa själva friheten för varje människa. Situationen har förändrats dramatiskt sedan Världsenhetsorganisationen tog över den politiska kontrollen av flera före detta EU-länder, och flera sydamerikanska territorier bröt sig loss från vad som en gång var tredje världens regeringar.
  
  Margaret var inte feminist på något sätt, men Organisationen för världsenhet, främst ledd av kvinnor, visade betydande skillnader i hur de hanterade och löste politiska spänningar. Krigföring åtnjöt inte längre den gunst den en gång fick från mansdominerade regeringar. Framsteg inom problemlösning, uppfinningar och resursoptimering har uppnåtts genom internationella donationer och investeringsstrategier.
  
  Världsbanken leddes av ordföranden för det som etablerades som Council for International Tolerance, professor Martha Sloan. Hon var den tidigare polska ambassadören i England, som vann det senaste valet för att styra den nya nationsunionen. Rådets huvudmål var att eliminera militära hot genom att ingå avtal om ömsesidig kompromiss istället för terrorism och militär intervention. Handel var viktigare än politisk fientlighet, professor. Sloan delade alltid med sig av sina tal. Det har faktiskt blivit en princip som förknippas med henne i alla medier.
  
  "Varför skulle vi förlora våra söner i tusental för att tillfredsställa girigheten hos en handfull gamla män vid makten när krig aldrig kommer att beröra dem?" hon hördes proklamera bara några dagar innan hon valdes i en jordskredsseger. "Varför ska vi lamslå ekonomin och förstöra arkitekters och murares hårda arbete? Eller förstöra byggnader och döda oskyldiga människor medan moderna krigsherrar drar nytta av vårt elände och avskiljandet av våra blodslinjer? Ungdomar som offrats för att tjäna en oändlig cykel av förstörelse är galenskap som förevigas av de svagsinnade ledare som kontrollerar din framtid. Föräldrar som förlorar sina barn, förlorade makar, bröder och systrar slitna från oss på grund av äldre och bittra mäns oförmåga att lösa konflikter?"
  
  Med sitt mörka hår flätat och sitt karaktäristiska sammetshalsband som matchade alla kostymer hon bar, chockade den petite, karismatiske ledaren världen med sina till synes enkla botemedel mot religiösa och politiska systems destruktiva metoder. Faktum är att hon en gång förlöjligades av sitt officiella motstånd för att ha förklarat att andan i de olympiska spelen inte hade blivit något annat än ännu en skenande finansiell generator.
  
  Hon insisterade på att den skulle användas av samma skäl som den skapades - en fredlig tävling där vinnaren fastställs utan uppoffringar. "Varför kan vi inte starta ett krig på schackbrädet eller på tennisbanan? Även en armbrytningsmatch mellan två länder kan avgöra vem som får deras vilja, för guds skull! Det är samma idé, bara utan de miljarder som spenderas på krigsmaterial eller de otaliga liv som förstörts av offer mellan fotsoldater som inte har något att göra med den omedelbara orsaken. Dessa människor dödar varandra utan att ha någon annan anledning till detta än en order! Om ni, mina vänner, inte kan gå fram till någon på gatan och skjuta dem i huvudet utan ånger eller psykologiskt trauma, frågade hon från sin plattform i Minsk för en tid sedan, varför tvingar ni era barn, bröder, systrar och makar gör det genom att rösta på dessa gammaldags tyranner som vidmakthåller denna illdåd? Varför?"
  
  Margaret brydde sig inte om huruvida de nya fackföreningarna kritiserades för vad oppositionskampanjer kallade en feministisk maktuppgång eller en lömsk kupp av Antikrists agenter. Hon skulle stödja vilken härskare som helst som stod emot det meningslösa massmordet på vår egen mänskliga ras i maktens, girighetens och korruptionens namn. I huvudsak stödde Margaret Crosby Sloane eftersom världen har blivit en mindre svår plats sedan hon tog makten. De mörka slöjorna som hade dolt århundraden av fiendskap togs nu direkt bort, vilket öppnade en kanal för kommunikation mellan missnöjda länder.Om det var upp till mig skulle religionens farliga och omoraliska restriktioner befrias från deras hyckleri, och terrorns dogmer och slaveriet skulle avskaffas. Individualism spelar en nyckelroll i denna nya värld. Enhetlighet är för högtidskläder. Reglerna bygger på vetenskapliga principer. Frihet handlar om personlighet, respekt och personlig disciplin. Detta kommer att berika var och en av oss i sinne och kropp och tillåta oss att bli mer produktiva, att bli bättre på det vi gör. Och när vi blir bättre på det vi gör kommer vi att lära oss ödmjukhet. Från ödmjukhet kommer vänlighet.
  
  Martha Sloans tal spelade på Margarets kontorsdator när hon sökte efter det senaste numret hon hade slagit till Sam Cleve. Hon var upphetsad över att prata med honom igen efter all denna tid och kunde inte låta bli att fnissa lite när hon slog hans nummer. När den första summern hördes distraherades Margaret av den svajande figuren av en manlig kollega precis utanför hennes fönster. Vägg. Han viftade vilt med armarna för att få hennes uppmärksamhet och pekade på sin klocka och plattskärmen på hennes dator.
  
  "Vad i helvete pratar du om?" frågade hon och hoppades att hans läppavläsningsförmåga hade överträffat hans gester. "Jag är i telefon!"
  
  Sam Cleaves telefon gick till röstbrevlådan, så Margaret avbröt samtalet för att öppna dörren och lyssna på vad expediten sa. Hon öppnade dörren med en djävulsk blick och skällde: "Vad i guds namn är så viktigt, Gary? Jag försöker kontakta Sam Cleave."
  
  "I själva verket!" - utbrast Gary. "Kolla på nyheterna. Han är på nyheterna, redan i Tyskland, på sjukhuset i Heidelberg, där, enligt reportern, killen som kraschade det tyska planet befann sig!
  
  
  Kapitel 12 - Självutnämning
  
  
  Margaret sprang tillbaka till sitt kontor och bytte kanal till SKY International. Utan att ta blicken från sceneriet på skärmen tog hon sig fram mellan främlingar i bakgrunden för att se om hon kunde känna igen sin gamla kollega. Hennes uppmärksamhet var så fokuserad på denna uppgift att hon knappt lade märke till reporterns kommentar. Här och där tog sig ett ord igenom blandningen av fakta, och träffade hennes hjärna på rätt ställe för att komma ihåg den övergripande historien.
  
  "Myndigheterna har ännu inte gripit den svårfångade mördaren som är ansvarig för döden av två säkerhetstjänstemän för tre dagar sedan och ytterligare ett dödsfall i natt. Den avlidnes identitet kommer att offentliggöras så snart utredningen som genomförts av Wiesloch-kriminalavdelningen vid Heidelberg-direktoratet är klar." Margaret såg plötsligt Sam bland åskådarna bakom avspärrningsskyltarna och barriärerna. "Herregud, pojke, hur har du förändrats i..." hon tog på sig glasögonen och lutade sig fram för att se bättre. Hon anmärkte gillande: "Ganska söt ragguard nu när du är en man, va?" Vilken metamorfos han har genomgått! Hans mörka hår växte nu strax under hans axlar, topparna stack upp på ett vilt, ovårdat sätt som gav honom en känsla av egensinnig sofistikering.
  
  Han var klädd i en svart läderrock och stövlar. Runt kragen var en grön kashmirhalsduk som prydde hans mörka drag och lika mörka kläder. I den dimmiga grå tyska morgonen tog han sig fram genom folkmassan för att få en bättre titt. Margaret märkte att han pratade med polisen, som skakade på huvudet åt vad Sam föreslog.
  
  "Försöker du förmodligen komma in, va, älskling?" Margaret fejkade ett lätt flin. "Nå, du har väl inte förändrats så mycket?"
  
  Bakom honom kände hon igen en annan man, den hon ofta sett på presskonferenser och de flashiga bilderna från universitetsfester som nöjesredaktören skickade till redaktionens monter för nyhetsklipp. Den långe, vithåriga mannen lutade sig fram för att ta en närmare titt på scenen bredvid Sam Cleave. Han var också oklanderligt klädd. Hans glasögon var nedstoppade i hans främre rockficka. Hans händer förblev gömda i byxfickorna när han gick runt. Hon lade märke till hans bruna italienska fleecekavaj som täckte vad hon antog måste ha varit ett dolt vapen.
  
  "David Perdue," meddelade hon tyst när scenen spelade ut i två mindre versioner bakom hennes glasögon. Hennes ögon lämnade skärmen ett ögonblick för att titta runt i det öppna kontoret för att försäkra sig om att Gradwell var orörlig. Den här gången var han lugn när han tittade på artikeln som just hade kommit till honom. Margaret flinade och vände blicken mot plattskärmen med ett flin. "Uppenbarligen har du inte sett att Cleve fortfarande är vän med Dave Perdue, eller hur?" flinade hon.
  
  "Två patienter har rapporterats saknade sedan i morse, och en polistalesman..."
  
  "Vad?" Margaret rynkade pannan. Hon hade redan hört detta. Det var här hon bestämde sig för att spetsa öronen och uppmärksamma rapporten.
  
  "...polisen har ingen aning om hur två patienter kunde ta sig ut ur en byggnad som bara har en utgång, en utgång som bevakas av poliser dygnet runt. Detta fick myndigheter och sjukhusadministratörer att tro att två patienter, Nina Gould och ett brännskadade endast känt som "Sam", fortfarande kan vara på fri fot inne i byggnaden. Anledningen till deras flykt är dock fortfarande ett mysterium."
  
  "Men Sam är utanför byggnaden, idioter," rynkade Margaret pannan, helt förvirrad av meddelandet. Hon var bekant med Sam Cleaves förhållande till Nina Gould, som hon en gång hade träffat kort efter en föreläsning om strategier före andra världskriget som är synliga i modern politik, "Stackars Nina. Vad hände som förde dem till brännenheten? Min Gud. Men Sam är..."
  
  Margaret skakade på huvudet och slickade sina läppar med tungspetsen, som hon alltid gjorde när hon försökte lösa ett pussel. Ingenting här var vettigt; varken patienters försvinnande genom polisbarriärer, eller tre anställdas mystiska död, ingen såg ens den misstänkte, och det märkligaste av allt - för den förvirring som orsakades av att Ninas andra patient var "Sam", medan Sam stod utanför bland åskådarna...in vid första anblicken.
  
  Sams gamla kollegas skarpa deduktiva resonemang slog in och hon satte sig tillbaka i sin stol och såg Sam försvinna utanför skärmen med resten av publiken. Hon knäppte ihop fingrarna och tittade tomt framåt, utan att bry sig om de föränderliga nyhetsrapporterna.
  
  "In sikte", upprepade hon gång på gång och översatte sina formler till olika möjligheter. "Inför alla..."
  
  Margaret hoppade upp och välte en tack och lov tom tekopp och en av hennes presspriser som låg på kanten av hennes skrivbord. Hon flämtade av sin plötsliga uppenbarelse, ännu mer inspirerad att prata med Sam. Hon ville förstå hela den här saken i detalj. Av den förvirring hon kände insåg hon att det måste ha funnits flera pusselbitar som hon inte hade, bitar som bara Sam Cleave kunde offra för sitt nya sökande efter sanningen. Varför inte? Han skulle bara bli glad om någon med hennes logiska sinne hjälpte honom att lösa mysteriet med Ninas försvinnande.
  
  Det skulle vara synd om den vackra lilla historikern fortfarande var fångad i byggnaden med någon kidnappare eller galen person. Sådant var nästan en garanti för dåliga nyheter, och hon ville inte att det skulle komma till det om hon kunde hjälpa det.
  
  "Mr Gradwell, jag avsätter en vecka för en artikel i Tyskland. Var snäll och ordna tidpunkten för min frånvaro", sa hon irriterat och öppnade Gradwells dörr, men tog fortfarande hastigt på sig kappan.
  
  "Vad i hela friden av allt som är heligt pratar du om, Margaret?" - utbrast Gradwell. Han vände sig om i sin stol.
  
  "Sam Cleave är i Tyskland, Mr. Gradwell," meddelade hon upprymt.
  
  "Bra! Då kan du presentera honom för historien han redan är här för, skrek han.
  
  "Nej, du förstår inte. Det är inte allt, herr Gradwell, det finns mycket mer! Det ser ut som att doktor Nina Gould är där också", sa hon till honom och rodnade medan hon skyndade sig att spänna fast bältet. "Och nu anmäler myndigheterna henne försvunnen."
  
  Margaret tog en stund för att hämta andan och se vad hennes chef tänkte. Han tittade på henne för en sekund. Då vrålade han: "Vad fan gör du fortfarande här? Gå och hämta Cleve. Låt oss avslöja Krauts innan någon annan hoppar in i den blodiga självmordsmaskinen!"
  
  
  Kapitel 13 - Tre främlingar och en försvunnen historiker
  
  
  "Vad säger de, Sam?" - frågade Perdue tyst när Sam gick med honom.
  
  "De säger att två patienter har saknats sedan tidigt i morse," svarade Sam lika dämpat när de två gick bort från folkmassan för att diskutera sina planer.
  
  "Vi måste få ut Nina innan hon blir ett annat mål för det här djuret," insisterade Perdue, med sin tumnagel snett mellan framtänderna när han tänkte på det.
  
  "För sent, Perdue," meddelade Sam med ett surt uttryck. Han stannade och tittade på himlen ovanför sitt huvud, som om han sökte hjälp från någon högre makt. Perdues ljusblå ögon stirrade frågande på honom, men Sam kändes som om en sten satt fast i hans mage. Till slut tog han ett djupt andetag och sa: "Nina är försvunnen."
  
  Perdue insåg inte direkt detta, kanske för att det var det sista han ville höra... Efter beskedet om hennes död förstås. Perdue tog sig omedelbart ur sin dröm och stirrade på Sam med ett uttryck av extrem koncentration. "Använd din tankekontroll för att få lite information till oss. Kom igen, du använde den för att få mig ut från Sinclair." han övertygade Sam, men hans vän skakade bara på huvudet. "Sam? Det här är för damen vi båda är", använde han motvilligt ordet han hade i åtanke och ersatte det taktfullt med "avguda".
  
  "Jag kan inte," klagade Sam. Han såg förvirrad ut vid erkännandet, men det var ingen idé att vidmakthålla villfarelsen. Det skulle inte vara bra för hans ego och det skulle inte vara bra för någon i hans närhet. "Jag tappade... den här... förmågan," kämpade han.
  
  Det var första gången Sam hade sagt det högt sedan den skotska semestern, och det sög. "Jag tappade det, Perdue. När jag snubblade över mina egna blodiga fötter och sprang iväg från jätteinnan Greta, eller vad hon nu hette, träffade mitt huvud en sten och, ja", ryckte han på axlarna och gav Perdue en blick av fruktansvärd skuld. "Jag är ledsen, man. Men jag tappade det jag kunde göra. Gud, när jag fick henne trodde jag att det var en ond förbannelse - något som gjorde mitt liv surt. Nu när jag inte har det... Nu när jag verkligen behöver det önskar jag att det inte skulle försvinna."
  
  "Jättebra", stönade Perdue och handen gled över hans panna och under hårfästet för att sjunka in i det tjocka vita håret. "Okej, låt oss tänka på det. Tänk på det. Vi har överlevt mycket värre än så här utan hjälp av något psykiskt bedrägeri, eller hur?"
  
  "Ja", instämde Sam och kände fortfarande att han hade svikit sin sida.
  
  "Så vi måste bara använda gammaldags spårning för att hitta Nina," föreslog Perdue och gjorde sitt bästa för att sätta på sin vanliga "säg aldrig att du dör"-attityd.
  
  "Tänk om hon fortfarande är där?" Sam förstörde alla illusioner. "De säger att det inte finns något sätt att hon kunde ha tagit sig härifrån, så de tror att hon fortfarande kan vara inne i byggnaden."
  
  Snuten han pratade med berättade inte för Sam att en sjuksköterska hade klagat över att ha blivit attackerad kvällen innan - en sjuksköterska som fick sin medicinska uniform borttagen innan hon vaknade på golvet i rummet, insvept i filtar.
  
  "Då måste vi gå in. Det är ingen mening att leta efter det över hela Tyskland om vi inte har undersökt det ursprungliga territoriet och dess omgivningar ordentligt", reflekterade Perdue. Hans ögon noterade närheten till de utplacerade officerarna och civilklädda säkerhetsmän. Med hjälp av sin surfplatta spelade han i hemlighet in platsen för händelsen, tillgången till golvet utanför den bruna byggnaden och den grundläggande strukturen för dess in- och utgångar.
  
  "Trevligt," sa Sam och höll ett rakt ansikte och låtsades vara oskyldig. Han tog fram ett paket cigaretter för att hjälpa honom tänka bättre. Att tända sin första mask var som att skaka hand med en gammal vän. Sam andades in röken och kände omedelbart en känsla av frid, ett fokus, som om han hade tagit ett steg tillbaka från allt för att se helheten. Av en slump såg han också en SKY International News skåpbil och tre misstänkta män hänga i närheten av den. Av någon anledning verkade de malplacerade, men han kunde inte komma på vad.
  
  Sam tittade på Perdue och märkte att den vithåriga uppfinnaren panorerade med sin surfplatta och långsamt flyttade den från höger till vänster för att fånga panoramat.
  
  "Purdue," sa Sam med spända läppar, "gå snabbt långt till vänster. Vid skåpbilen. Det finns tre misstänkta jäklar vid skåpbilen. Ser du dem?
  
  Perdue gjorde som Sam föreslog och tog ner tre män i början av trettioårsåldern, så vitt han kunde säga. Sam hade rätt. Det var tydligt att de inte var där för att se vad bråket handlade om. Istället tittade de alla på sina klockor på en gång och placerade händerna på knapparna. Medan de väntade talade en av dem.
  
  "De synkroniserar sina klockor," observerade Perdue och rörde knappt sina läppar.
  
  "Ja", instämde Sam genom den långa rökströmmen som hjälpte honom att observera utan att se uppenbar ut. "Vad tycker du, bomb?"
  
  "Osannolikt," Perdue deadpanned, hans röst knakade som en distraherad föreläsare när han höll urklippsramen på männen. "De skulle inte bo så nära."
  
  "Om de inte är självmordsbenägna," svarade Sam. Perdue tittade över sina guldbågade glasögon och höll fortfarande urklippet på plats.
  
  "Då skulle de inte behöva synkronisera sina klockor, eller hur?" - sa han otåligt. Sam var tvungen att ge sig. Perdue hade rätt. De skulle vara där som observatörer, men för vad? Han drog fram en till cigarett utan att ens avsluta den första.
  
  "Frosseri är en dödssynd, förstår du," retade Perdue, men Sam ignorerade honom. Han stängde av sin förbrukade cigarett och gick mot de tre männen innan Perdue hann reagera.Han gick slentrianmässigt över den platta slätten av ovårdat land för att inte skrämma sina mål. Hans tyska var hemsk, så den här gången bestämde han sig för att spela själv. Om de trodde att han var en dum turist skulle de kanske vara mindre ovilliga att dela.
  
  "Hej mina herrar," hälsade Sam glatt och höll en cigarett mellan sina läppar. "Jag antar att du inte har ett ljus?"
  
  De förväntade sig inte detta. De stirrade förstummade på främlingen som stod där, flinade och såg dum ut med sin otända cigarett.
  
  "Min fru gick ut och åt lunch med de andra kvinnorna på turnén och tog med sig min tändare." Sam kom på en ursäkt genom att fokusera på deras drag och kläder. Det var trots allt journalistens privilegium.
  
  Den rödhåriga dagdrivaren pratade med sina vänner på tyska. "Ge honom ett ljus, för guds skull. Titta så patetisk han ser ut ." De andra två flinade instämmande och en steg fram och kastade eld mot Sam. Sam insåg nu att hans distraktion hade varit ineffektiv eftersom de alla tre fortfarande höll noga koll på sjukhuset. "Ja, Werner!" - utbrast en av dem plötsligt.
  
  En liten sjuksköterska kom ut från utgången bevakad av polisen och vinkade en av dem att komma över. Hon växlade några ord med de två vakterna vid dörren och de nickade belåtet.
  
  "Kol," den mörkhåriga mannen smackade den rödhåriga mannens hand med handryggen.
  
  "Warum nicht Himmelfarb?" Kohl protesterade och en snabb eldstrid följde, som snabbt avgjordes mellan de tre.
  
  "Kohl! Sofort! " upprepade den dominerande mörkhåriga mannen enträget.
  
  I Sams huvud kämpade orden för att ta sig in i hans ordförråd, men han gissade att det första ordet var killens efternamn. Nästa ord han gissade var något som att göra det snabbt, men han var inte säker.
  
  "Åh, hans fru ger också order," spelade Sam dum och rökte lätt. "Min är inte så söt..."
  
  Franz Himmelfarb, med en nick från sin kollega, Dieter Werner, avbröt Sam. "Hör du, vän, har du något emot det? Vi är vakthavande befäl som försöker smälta in i mängden, och ni gör det svårt för oss. Vårt jobb är att se till att mördaren på sjukhuset inte kommer undan oupptäckt, och för att göra det behöver vi inte bli störda när vi utför vårt jobb."
  
  "Jag förstår. Jag är ledsen. Jag trodde att ni bara var ett gäng idioter som bara väntade på att stjäla bensin från nyhetsbilen. Du såg ut som en typ", svarade Sam med en något medvetet snedig attityd. Han vände sig om och gick därifrån och ignorerade ljudet av att den ena höll om den andra. Sam tittade tillbaka och såg dem stirra på honom, vilket fick honom att gå lite snabbare mot Perdues hus. Han gick dock inte med sin vän och undvek visuella associationer med honom ifall de tre hyenorna letade efter ett svart får att peka ut. Perdue visste vad Sam gjorde. Sams mörka ögon vidgades något när deras blickar möttes genom morgondimman, och han gjorde smygande gester åt Perdue att inte engagera honom i samtalet.
  
  Perdue bestämde sig för att återvända till hyrbilen med flera andra, som lämnade platsen för att komma tillbaka till sin dag medan Sam stannade kvar. Han, å andra sidan, anslöt sig till en grupp lokalbefolkningen som frivilligt hjälpte polisen att hålla utkik efter misstänkta aktiviteter. Det var bara hans täckmantel för att hålla ett öga på de tre listiga pojkscouterna i sina flanellskjortor och vindjackor. Sam ringde Perdue från sin utsiktsplats.
  
  "Ja?" Perdues röst kom tydligt genom telefonen.
  
  "Klockor i militärstil, alla av exakt samma årgång. De här killarna är från militären", sa han medan hans ögon strövade runt i rummet för att förbli oansenliga. "Och en sak till, namn. Kohl, Werner och... eh..." han kunde inte komma ihåg den tredje.
  
  "Ja?" Perdue tryckte på en knapp och skrev in namn i en fil med tysk militärpersonal i det amerikanska försvarsdepartementets arkiv.
  
  "Fan", Sam rynkade pannan och ryckte till över sin dåliga förmåga att komma ihåg detaljer. "Det är ett längre efternamn."
  
  "Det, min vän, kommer inte att hjälpa mig," härmade Perdue.
  
  "Jag vet! Jag vet, för guds skull!" Sam rykte. Han kände sig ovanligt maktlös nu när hans en gång enastående förmågor utmanades och befanns saknas. Anledningen till hans nyfunna självhat var inte förlusten av hans psykiska förmågor, utan hans frustration över att inte kunna tävla i turneringar som han en gång gjorde när han var yngre. "Himmel. Jag tror att det har något med himlen att göra. Gud, jag måste jobba på min tyska - och mitt jäkla minne."
  
  "Kanske Engel?" Perdue försökte hjälpa till.
  
  "Nej, för kort," invände Sam. Hans blick gled över byggnaden, upp mot himlen och ner till området där tre tyska soldater befann sig. Sam flämtade. De försvann.
  
  "Himmelfarb?" Perdue kom på det.
  
  "Ja, det här är samma! Det är namnet! utbrast Sam lättad, men nu blev han orolig. "De är borta. De är borta, Perdue. Skit! Jag tappar henne bara överallt, eller hur? Jag brukade jaga en fis in i en storm!"
  
  Perdue var tyst och tittade över informationen han fått genom att hacka sig in i låsta hemliga filer från bekvämligheten av sin bil, medan Sam stod i den kalla morgonluften och väntade på något han inte ens förstod.
  
  "De här killarna ser ut som spindlar," stönade Sam och skannade människorna med ögonen gömda under sin piskande lugg. "De hotar medan du tittar på dem, men det är mycket värre när du inte vet vart de har tagit vägen."
  
  "Sam," sa Perdue plötsligt och avvecklade journalisten, som var övertygad om att han följdes, och förberedde ett bakhåll. "De är alla piloter för den tyska Luftwaffe, Leo 2-enheten."
  
  "Och vad betyder det? Är de piloter? - frågade Sam. Han blev nästan besviken.
  
  "Inte riktigt. De är lite mer specialiserade", förklarade Perdue. "Gå tillbaka till bilen. Du kommer att vilja höra det här över en dubbel rom och is."
  
  
  Kapitel 14 - Upplopp i Mannheim
  
  
  Nina vaknade i soffan och kände sig som om någon hade implanterat en sten i hennes skalle och helt enkelt tryckt åt sidan hennes hjärna för att göra ont. Hon öppnade motvilligt ögonen. Det skulle vara för svårt för henne att upptäcka att hon var helt blind, men det skulle vara för onaturligt att inte . Hon lät försiktigt ögonlocken fladdra och skiljas åt. Ingenting hade förändrats sedan igår, vilket hon var oerhört tacksam för.
  
  Rostat bröd och kaffe hängde i vardagsrummet där hon kopplade av efter en mycket lång promenad med sin sjukhuspartner "Sam". Han kom fortfarande inte ihåg vad han hette och hon kunde fortfarande inte vänja sig vid att kalla honom Sam. Men hon var tvungen att erkänna att han, förutom alla diskrepanser i hans attityd, hittills har hjälpt henne att förbli oupptäckt av myndigheterna, myndigheter som gärna skickar tillbaka henne till sjukhuset där galningen redan hade kommit för att säga hej.
  
  De hade tillbringat hela föregående dag till fots och försökte nå Mannheim innan det blev mörkt. Ingen av dem hade några dokument eller pengar på sig, så Nina fick spela syndkortet för att ge dem båda en gratis lift från Mannheim till Dillenburg norr därom. Tyvärr försökte den sextiotvååriga damen Nina övertyga att det skulle vara bättre för de två turisterna att äta, ta en varm dusch och få en god natts sömn. Och det var därför hon tillbringade natten på soffan, värd för två stora katter och en broderad kudde som luktade gammal kanel Gud, jag måste komma i kontakt med Sam. Min Sam, påminde hon sig själv när hon satte sig. Hennes ländrygg gick in i ringen tillsammans med höfterna och Nina kände sig som en gammal kvinna, full av smärta. Hennes syn hade inte försämrats, men det var fortfarande en utmaning för henne att agera normalt när hon knappt kunde se. Dessutom var både hon och hennes nya vän tvungna att gömma sig för att bli igenkända som två patienter som försvann från en sjukvårdsinrättning i Heidelberg. Detta var särskilt svårt för Nina, eftersom hon oftast var tvungen att låtsas att hennes hud inte gjorde ont och att hon inte hade feber.
  
  "God morgon!" - sa den snälla värdinnan från dörröppningen. Med en spatel i ena handen frågade hon oroligt på tyska: "Vill du ha några ägg på din toast, Schatz?"
  
  Nina nickade med ett fånigt leende och undrade om hon såg hälften så dålig ut som hon kände sig. Innan hon hann fråga var badrummet fanns hade damen försvunnit tillbaka in i det limefärgade köket, där lukten av margarin förenade sig med de många dofterna som svepte upp till Ninas vassa näsa. Plötsligt gick det upp för henne. Var är andra Sam?
  
  Hon kom ihåg hur frun i huset hade gett var och en av dem en soffa att sova i i natt, men hans soffa var tom. Det var inte så att hon inte var lättad över att vara ensam ett tag, men han kände området bättre än hon och fungerade fortfarande som hennes ögon. Nina bar fortfarande sina jeans och skjorta från sjukhuset, efter att ha kastat sin medicinska uniform strax utanför Heidelbergs klinik så fort de flesta ögon hade lämnat dem.
  
  Under hela tiden hon delade med den andra Sam, kunde Nina inte låta bli att undra hur han kunde gå över till doktor Hilt innan hon lämnade sjukhuset efter henne. Naturligtvis måste de vakta poliserna ha vetat att mannen med det brända ansiktet omöjligt kunde vara den bortgångne läkaren, trots den genomarbetade utklädnaden och namnskylten. Naturligtvis hade hon inget sätt att urskilja hans drag i det tillstånd där hennes syn var.
  
  Nina drog sina ärmar över sina rodnade underarmar och kände att illamåendet grep tag i hennes kropp.
  
  "Toalett?" hon hann skrika bakom köksdörren innan hon rusade nerför den korta korridoren som damen med spateln hade pekat mot. Så fort hon nådde dörren rullade vågor av konvulsioner över Nina och hon slog snabbt igen dörren för att rensa sig. Det var ingen hemlighet att akut strålningssyndrom var orsaken till hennes mag-tarmsjukdom, men bristen på behandling för detta och andra symtom förvärrade bara hennes situation.
  
  När hon kräktes ännu mer lämnade Nina försiktigt badrummet och gick mot soffan där hon hade sovit. En annan utmaning var att hålla balansen utan att hålla i väggen när hon gick. I hela det lilla huset insåg Nina att alla rum var tomma, kunde han lämna mig här? Bastard! Hon rynkade pannan, överväldigad av en växande feber som hon inte längre kunde bekämpa. Med den extra desorienteringen av hennes skadade ögon ansträngde hon sig för att nå det trasiga föremålet, som hon hoppades var en stor soffa. Ninas bara fötter släpade längs mattan när kvinnan vände hörnet för att ta med sin frukost.
  
  "HANDLA OM! Mein Gott!" - skrek hon i panik vid åsynen av hennes gästs ömtåliga kropp som svimmade. Husets älskarinna lade snabbt brickan på bordet och rusade till Ninas hjälp. "Min älskling, är du okej?"
  
  Nina kunde inte berätta för henne att hon låg på sjukhuset. Faktum är att hon knappt kunde säga något till henne. Roterande i hennes skalle, hennes hjärna väsnade och hennes andning lät som en öppen ugnslucka. Hennes ögon rullade tillbaka in i hennes huvud när hon blev slapp i damens famn. Strax efter kom Nina till sans igen, hennes ansikte såg iskallt ut under svettströmmarna. Hon hade en tvättlapp i pannan och kände en besvärlig rörelse i höfterna som skrämde henne och tvingade henne att snabbt sitta upprätt. Den likgiltiga katten mötte hennes blick när hennes hand tog tag i den lurviga kroppen och direkt släppte taget efter det. "Åh," var allt Nina kunde pressa ut, och hon lade sig ner igen.
  
  "Hur mår du?" frågade damen.
  
  "Jag måste bli sjuk av kylan här i ett obekant land," mumlade Nina tyst för att stödja sitt bedrägeri. Ja, precis, härmade hennes inre röst. En skotte backar från den tyska hösten. Bra ide!
  
  Sedan sa hennes ägare de gyllene orden. "Liebchen, är det någon jag borde ringa för att komma och hämta dig? Make? Familj?" Ninas blöta, bleka ansikte lyste upp av hopp. "Ja tack!"
  
  "Din vän här sa inte ens hejdå i morse. När jag reste mig för att köra er två till stan var han bara inte där. Bråkade ni två?"
  
  "Nej, han sa att han hade bråttom att komma till sin brors hus. Han kanske trodde att jag skulle stödja honom att vara sjuk", svarade Nina och insåg att hennes hypotes förmodligen var helt korrekt. När de två tillbringade dagen med att gå längs en landsväg utanför Heidelberg blev de inte direkt nära. Men han berättade allt han kunde minnas om sin identitet. Vid den tiden fann Nina den andre Sams minne förvånansvärt selektivt, men hon ville inte gunga båten medan hon var så beroende av hans vägledning och tolerans.
  
  Hon kom ihåg att han verkligen hade en lång vit kappa, men förutom det var det nästan omöjligt att se hans ansikte även om han fortfarande hade det. Det som irriterade henne lite var bristen på chock som uttrycktes när de såg honom när de bad om vägbeskrivning eller interagerade med andra. Visst, om de såg en man vars ansikte och överkropp hade förvandlats till taffy, skulle folk göra något ljud eller utropa något sympatiskt ord? Men de reagerade trivialt och visade inga tecken på oro över mannens uppenbart färska sår.
  
  "Vad hände med din mobiltelefon?" - frågade damen henne - en helt normal fråga, som Nina utan ansträngning svarade på med den mest uppenbara lögn.
  
  "Jag blev bestulen. Min väska med min telefon, pengar, allt. Försvann. Jag antar att de visste att jag var en turist och riktade in mig på mig", förklarade Nina, tog kvinnans telefon och nickade tacksamt. Hon slog numret hon kom ihåg så väl. När telefonen ringde i andra änden av linjen gav det Nina en spräng energi och lite värme i magen.
  
  "Split." Herregud, vilket vackert ord, tänkte Nina och kände sig plötsligt tryggare än hon känt sig på länge. Hur länge var det sedan hon hörde rösten från sin gamla vän, tillfälliga älskare och enstaka kollega? Hennes hjärta hoppade. Nina har inte sett Sam sedan han kidnappades av Svarta Solens Orden när de var på utflykt i jakten på det berömda 1700-talets Amber Room i Polen för nästan två månader sedan.
  
  "S-Sam?" - frågade hon nästan skrattande.
  
  "Nina?" skrek han. "Nina? Det är du?"
  
  "Ja. Hur mår du?" hon log svagt. Hela hennes kropp värkte och hon kunde knappt sitta.
  
  "Jesus Kristus, Nina! Var är du? Är du i fara? frågade han desperat över det tunga surret från en bil i rörelse.
  
  "Jag lever, Sam. Dock knappast. Men jag är säker. Med en dam i Mannheim, här i Tyskland. Sam? Kan du komma och hämta mig?" hennes röst sprack. Förfrågan slog Sam till hjärtat. En sådan vågad, intelligent och självständig kvinna skulle knappast tigga om frälsning som ett litet barn.
  
  "Självklart kommer jag och hämtar dig! Mannheim ligger en kort bilresa från där jag är. Ge mig adressen så kommer vi och hämtar dig", utbrast Sam upprymt. "Herregud, du har ingen aning om hur glada vi är över att allt är okej med dig!"
  
  "Vad menar vi alla?" - hon frågade. "Och varför är du i Tyskland?"
  
  "För att ta dig hem till sjukhuset, naturligtvis. Vi såg på nyheterna att där Detlef lämnade dig var det ett rent helvete. Och när vi kom hit var du inte där! Jag kan inte tro det, skrattade han fullt av lättnad.
  
  "Jag ska ge dig till den kära damen som gav mig adressen. Vi ses snart, okej?" Nina svarade genom tunga andetag och överlämnade telefonen till sin ägare innan hon föll i djup sömn.
  
  När Sam sa "vi" hade hon en dålig känsla av att det betydde att han hade räddat Perdue från den värdiga bur han hade suttit fängslad i efter att Detlef hade skjutit honom kallblodigt i Tjernobyl. Men med sjukdomen som sliter genom hennes system som ett straff från morfinguden som lämnats kvar i hennes kölvatten, brydde hon sig inte för tillfället. Allt hon ville var att försvinna i famnen på det som väntade henne.
  
  Hon kunde fortfarande höra damen förklara hur huset såg ut när hon lämnade ledningen och föll i en febrig sömn.
  
  
  Kapitel 15 - Dålig medicin
  
  
  Syster Barken satt på det tjocka lädret från en vintage kontorsstol, med armbågarna vilande på knäna. Under det monotona brummandet av det fluorescerande ljuset vilade hennes händer på sidorna av hennes huvud när hon lyssnade på receptionistens berättelse om doktor Hilts bortgång. En överviktig sjuksköterska sörjde en läkare som hon känt i bara sju månader. Hon hade ett stenigt förhållande till honom, men hon var en medkännande kvinna som verkligen ångrade mannens död.
  
  "Begravningen är i morgon", sa receptionisten innan han lämnade kontoret.
  
  "Jag såg det på nyheterna, du vet, om morden. Dr Fritz sa åt mig att inte komma om det inte var nödvändigt. Han ville inte att jag skulle vara i fara också", sa hon till sin underordnade, sjuksköterska Marks. "Marlene, du borde be om en överföring. Jag kan inte oroa mig för dig längre varje gång jag inte är i tjänst."
  
  "Oroa dig inte för mig, syster Barken," log Marlene Marks och räckte henne en av kopparna snabbsoppa hon hade förberett. "Jag tror att den som gjorde det måste ha haft en speciell anledning, vet du? Som ett mål som redan var här."
  
  "Tror du inte...?" Sjuksköterska Barkens ögon vidgades mot sjuksköterska Marks.
  
  "Dr Gould," bekräftade syster Marks sin systers rädsla. "Jag tror att det var någon som ville kidnappa henne, och nu när de har tagit henne", ryckte hon på axlarna, "är faran för personalen och patienterna över. Jag menar, jag slår vad om att de stackars människorna som dog bara nådde sitt slut för att de kom i vägen för mördaren, vet du? De försökte förmodligen stoppa honom."
  
  "Jag förstår den här teorin, älskling, men varför saknas då patienten 'Sam' också?" - frågade syster Barken. Hon kunde se på Marlenes min att den unga sjuksköterskan inte hade tänkt på det än. Hon smuttade tyst på sin soppa.
  
  "Det är så tråkigt att han tog bort Dr. Gould," beklagade Marlene. "Hon var väldigt sjuk och hennes ögon blev värre, stackars kvinna. Å andra sidan blev min mamma rasande när hon hörde om doktor Goulds kidnappning. Hon var arg över att hon var här i min vård hela tiden utan att jag berättade det för henne."
  
  "Herregud", sympatiserade syster Barken med henne. "Hon måste ha gett dig ett helvete. Jag har sett den här kvinnan upprörd och hon skrämmer till och med mig."
  
  De två vågade skratta i denna mörka situation. Dr Fritz gick in på sjuksköterskans kontor på tredje våningen med en pärm under armen. Hans ansikte var allvarligt och satte omedelbart slut på deras magra munterhet. Något liknande sorg eller besvikelse visade sig i hans ögon när han gjorde sig en kopp kaffe.
  
  "Guten Morgen, Dr Fritz," sa den unga sjuksköterskan för att bryta den besvärliga tystnaden.
  
  Han svarade henne inte. Syster Barken blev förvånad över hans oförskämdhet och använde sin auktoritära röst för att tvinga mannen att hålla uppe utseendet och sa samma hälsning, bara några decibel högre. Dr. Fritz hoppade upp, hämtad ur sitt komatösa tillstånd av reflektion.
  
  "Åh, jag är ledsen, mina damer," flämtade han. "God morgon. "God morgon", nickade han till var och en och torkade sin svettiga handflata på rocken innan han rörde i kaffet.
  
  Det var väldigt olik Dr Fritz att agera på det sättet. För de flesta kvinnor som stötte på honom var han den tyska medicinindustrins svar på George Clooney. Hans självsäkra charm var hans styrka, endast överträffad av hans skicklighet som läkare. Och ändå stod han här, på det blygsamma kontoret på tredje våningen, med svettiga handflator och en ursäktande blick som förvirrade båda damerna.
  
  Syster Barken och syster Marx bytte tysta rynkar innan den kraftiga veteranen reste sig för att diska hennes kopp." Dr Fritz, vad gör dig upprörd? Sjuksköterska Marks och jag arbetar frivilligt för att hitta den som gör dig upprörd och unna dem ett gratis bariumlavemang spetsad med mitt speciella Chai-te... direkt från tekannan!"
  
  Sjuksköterskan Marks kunde inte låta bli att kvävas av sin soppa av det oväntade skratten, även om hon inte var säker på hur läkaren skulle reagera. Hennes stora ögon stirrade hårt på sin chef med subtil förebråelse och hennes käke föll av förvåning. Syster Barken var oberörd. Hon var mycket bekväm med att använda humor för att få information, även personlig och mycket känslomässig sådan.
  
  Dr Fritz log och skakade på huvudet. Han gillade detta tillvägagångssätt, även om det han gömde inte alls var värt ett skämt.
  
  "Så mycket som jag uppskattar din tappra gest, syster Barken, är orsaken till min sorg inte så mycket en person som en persons öde", sa han i sin mest civiliserade ton.
  
  "Får jag fråga vem?" Syster Barken frågade.
  
  "Faktiskt insisterar jag", svarade han. "Ni har båda behandlat Dr. Gould, så det skulle vara mer än lämpligt om ni kände till Ninas testresultat."
  
  Båda Marlenes händer reste sig tyst mot hennes ansikte och täckte hennes mun och näsa i en gest av förväntan. Syster Barken förstod syster Marx reaktion, eftersom hon själv inte tog nyheten särskilt väl. Dessutom, om Dr. Fritz befann sig i en bubbla av tyst okunnighet mot världen, så måste det vara bra.
  
  "Det är olyckligt, speciellt efter att det läkt så snabbt till en början," började han och höll hårdare tag i mappen. "Tester visar en signifikant försämring av hennes blodvärden. Cellskadorna var för allvarliga för den tid det tog för henne att komma in i behandling."
  
  "Åh, söta Jesus," gnällde Marlene i hennes famn. Tårarna fyllde hennes ögon, men syster Barkens ansikte behöll det uttryck som hon hade lärt sig att acceptera dåliga nyheter.
  
  Tömma.
  
  "Vilken nivå tittar vi på?" - frågade syster Barken.
  
  "Tja, hennes tarmar och lungor verkar bära bördan av den utvecklande cancern, men det finns också tydliga indikationer på att hon har drabbats av en del mindre neurologiska skador, vilket troligen är orsaken till hennes försämrade syn, sjuksköterska Barken. Hon har bara testats, så jag kommer inte att kunna ställa en korrekt diagnos förrän jag undersöker henne igen."
  
  I bakgrunden gnällde sjuksköterskan Marks tyst när hon hörde nyheterna, men hon försökte sitt bästa för att ta sig samman och inte låta patienten påverka henne så personligt. Hon visste att det var oprofessionellt att gråta över en patient, men det här var inte vilken patient som helst. Det var doktor Nina Gould, hennes inspiration och bekantskap som hon hade en svag punkt för.
  
  "Jag hoppas bara att vi kan hitta henne snart så att vi kan få tillbaka henne innan saker och ting blir värre än de behöver vara. Vi kan bara inte ge upp hoppet på det sättet, även om det är lite svårt att vara positiv, sa han och tittade ner på den unga, gråtande sjuksköterskan.
  
  "Dr Fritz, befälhavaren för det tyska flygvapnet skickar en man för att prata med dig någon gång idag," meddelade Dr Fritz assistent från dörröppningen. Hon hade inte tid att fråga varför syster Marx grät, eftersom hon hade bråttom att återvända till doktor Fritz lilla kontor, som hon var ansvarig för.
  
  "WHO?" frågade han och självförtroendet kom tillbaka.
  
  "Han säger att han heter Werner. Dieter Werner från det tyska flygvapnet. Det handlar om ett brännskadeoffer som försvunnit från sjukhuset. Jag kollade - han har militärt tillstånd att vara här på uppdrag av generallöjtnant Harold Mayer." Hon säger praktiskt taget allt i ett andetag.
  
  "Jag vet inte vad jag ska säga till dessa människor längre," klagade Dr. Fritz. "De kan inte ställa saker i ordning själva, och nu kommer de och slösar bort min tid på..." och han gick därifrån och mumlade ursinnigt. Hans assistent tittade på de två sköterskorna en gång till innan han skyndade efter hennes chef.
  
  "Vad betyder det?" Syster Barken suckade. "Jag är glad att jag inte är i den stackars doktorns skor. Kom igen, syster Marx. Dags för våra rundor." Hon återgick till sin vanliga stränga befälsform, bara för att visa att arbetstiden hade börjat. Och med sin vanliga stränga irritation tillade hon: "Och torka dina ögon, för guds skull, Marlene, innan patienterna tror att du är så hög som de är!"
  
  
  * * *
  
  
  Några timmar senare tog syster Marks en paus. Hon hade precis lämnat förlossningsavdelningen, där hon arbetade sitt tvåtimmarspass varje dag. Två heltidsanställda sjuksköterskor från förlossningssjukhuset hade tagit ut medlidande ledighet efter de senaste morden, så enheten hade lite ont om personal. På sjuksköterskans kontor tog hon bort tyngden från sina värkande ben och lyssnade på det lovande spinnet från vattenkokaren.
  
  Medan hon väntade lyste flera skaft av förgyllt ljus upp bordet och stolarna framför det lilla kylskåpet och fick henne att stirra på möblernas rena linjer. I hennes tillstånd av trötthet påminde det henne om de tråkiga nyheterna från tidigare. Precis där, på den släta ytan av det benvita skrivbordet, kunde hon fortfarande se doktor Nina Goulds fil, liggande där som vilket kort hon kunde läsa. Bara den här hade sin egen lukt. Hon gav ifrån sig en äcklig lukt av förfall som kvävde sjuksköterskan Marks tills hon vaknade upp ur en hemsk dröm med en plötslig handviftning. Hon tappade nästan sin kopp te på det hårda golvet, men fångade den i tid, med hjälp av de där adrenalindrivna startreflexerna.
  
  "Herregud!" - viskade hon i ett anfall av panik och höll hårt om porslinskoppen. Hennes blick föll på den tomma ytan på bordet, där inte en enda mapp syntes. Till hennes lättnad var det bara en ful hägring av hennes senaste chock, men hon önskade verkligen att det var samma sak med de verkliga nyheterna den innehöll. Varför kan detta också vara mer än bara en ond dröm? Stackars Nina!
  
  Marlene Marks kände hur ögonen tårades igen, men den här gången berodde det inte på Ninas tillstånd. Detta berodde på att hon inte hade en aning om om den vackra mörkhåriga historikern ens levde, än mindre vart denna stenhjärtade skurk hade tagit henne.
  
  
  Kapitel 16 - Roligt möte / Inte kul del
  
  
  "Min gamla kollega på Edinburgh Post, Margaret Crosby, ringde precis," sa Sam och tittade fortfarande nostalgiskt på sin telefon precis efter att ha satt sig i hyrbilen med Perdue. "Hon kommer hit för att bjuda in mig att bli medförfattare till en utredning om det tyska flygvapnets inblandning i någon skandal."
  
  "Låter som en bra historia. Du måste göra det, gubbe. Jag känner en internationell konspiration här, men jag är ingen nyhetsperson", sa Perdue när de gick mot Ninas tillfälliga härbärge.
  
  När Sam och Perdue stannade framför huset som de blev hänvisade till såg platsen läskig ut. Även om det blygsamma huset nyligen hade målats, var trädgården vild. Kontrasten mellan dem fick huset att sticka ut. Taggbuskar omgav de beiga ytterväggarna under det svarta taket. Spån i den ljusrosa färgen på skorstenen tydde på att den hade försämrats innan den målades. Rök steg upp från den som en lat grå drake och smälte samman med de kalla monokroma molnen på en molnig dag.
  
  Huset stod i slutet av en liten gata intill en sjö, vilket bara ökade platsens tråkiga ensamhet. När de två männen klev ur bilen märkte Sam att gardinerna på ett av fönstren ryckte.
  
  "Vi har blivit upptäckta," meddelade Sam till sin följeslagare. Perdue nickade och hans långa kropp höjde sig över bildörrens karm. Hans blonda hår fladdrade i den måttliga vinden när han såg ytterdörren öppnas lätt. Ett fylligt, vänligt ansikte tittade ut bakom dörren.
  
  "Frau Bauer?" frågade Perdue från andra sidan bilen.
  
  "Herr Cleve?" Hon log.
  
  Perdue pekade på Sam och log.
  
  "Gå, Sam. Jag tycker inte att Nina borde dejta mig direkt, vet du?" Sam förstod. Hans vän hade rätt. Till slut bröt han och Nina inte upp på bästa sätt, vad med att Perdue förföljde henne i mörkret och hotade att döda henne och allt det där.
  
  När Sam hoppade uppför verandatrappan till där damen höll upp dörren, kunde han inte låta bli att önska att han kunde stanna ett tag. Insidan av huset doftade gudomligt, en blandad doft av blommor, kaffe och det svaga minnet av vad som kan ha varit French toast för några timmar sedan.
  
  "Tack", sa han till Frau Bauer.
  
  "Hon är här i andra änden. Hon har sovit sedan vi pratade i telefon", informerade hon Sam och såg skamlöst hans ojämna utseende. Det gav honom den obehagliga känslan av att bli våldtagen i fängelset, men Sam fokuserade sin uppmärksamhet på Nina. Hennes lilla figur låg ihoprullad under en hög med filtar, av vilka några förvandlades till katter när han drog dem tillbaka för att avslöja Ninas ansikte.
  
  Sam visade det inte, men han blev chockad över att se hur dålig hon såg ut. Hennes läppar var blåa mot hennes bleka ansikte, håret fastnade i tinningarna när hon andades hes.
  
  "Är hon rökare?" - frågade Frau Bauer. "Hennes lungor låter hemskt. Hon ville inte låta mig ringa sjukhuset innan du såg henne. Ska jag ringa dem nu?"
  
  "Inte än," sa Sam snabbt. Via telefon berättade Frau Bauer om mannen som följde med Nina, och Sam antog att det var en annan försvunnen person från sjukhuset. "Nina," sa han tyst, körde med fingertopparna längs toppen av hennes huvud och upprepade hennes namn lite högre varje gång. Till slut öppnades hennes ögon och hon log, "Sam." Jesus! Vad är det för fel på hennes ögon?Han tänkte med fasa på den lätta slöjan av grå starr som hade täckt alla hennes ögon som spindelväv.
  
  "Hej, vackra", svarade han och kysste hennes panna. "Hur visste du att det var jag?"
  
  "Skojar du?" sa hon långsamt. "Din röst är inpräntad i mitt sinne... precis som din lukt."
  
  "Min lukt?" han frågade.
  
  "Marlboro och attityd," skämtade hon. "Gud, jag skulle döda för en cigarett just nu."
  
  Frau Bauer kvävdes av sitt te. Sam skrattade. Nina hostade.
  
  "Vi var fruktansvärt oroliga, älskade," sa Sam. "Låt oss ta dig till sjukhuset. Snälla du."
  
  Ninas skadade ögon flög upp. "Nej".
  
  "Allt har lugnat ner sig där nu." Han försökte lura henne, men Nina hade inget av det.
  
  "Jag är inte dum, Sam. Jag följde nyheterna härifrån. De har inte fångat den där jäveln än, och senast vi pratade så gjorde han det klart att jag lekte på fel sida om stängslet", kväkade hon hastigt.
  
  "Bra bra. Lugna ner dig lite och berätta exakt vad det betyder, för för mig låter det som att du hade direktkontakt med mördaren", svarade Sam och försökte hålla rösten fri från den sanna fasan han kände över det hon antydde.
  
  "Te eller kaffe, herr Cleve?" - frågade den snälla värdinnan snabbt.
  
  "Doro gör fantastiskt kanelte, Sam. Prova det", föreslog Nina trött.
  
  Sam nickade vänligt och skickade in den otåliga tyska kvinnan i köket. Han var bekymrad över att Perdue satt i bilen under den tid det skulle ha tagit att komma till botten med Ninas nuvarande situation. Nina somnade om igen, invaglad av Bundesligakriget på tv. Orolig för sitt liv mitt i ett tonårsutbrott skickade Sam ett meddelande till Perdue.
  
  Hon är lika envis som vi trodde.
  
  Dödligt sjuk. Några idéer?
  
  Han suckade och väntade på några idéer om hur han skulle få Nina till sjukhuset innan hennes envishet ledde till hennes död. Naturligtvis var icke-våldstvång det enda sättet att hantera en man som var förvirrad och arg på världen, men han var rädd att detta skulle driva Nina längre bort, särskilt från Perdue. Tonen på hans telefon bröt tv-kommentatorns monotoni och väckte Nina. Sam tittade ner till där han gömde sin telefon.
  
  Föreslå ett annat sjukhus?
  
  Annars, slå ut henne med en laddad sherry.
  
  Vid den sista insåg Sam att Perdue skämtade. Den första var dock en bra idé. Direkt efter första meddelandet kom nästa.
  
  Universitätsklinikum Mannheim.
  
  Theresienkrankenhaus.
  
  En djup rynkad panna dök upp på Ninas klibbiga panna. "Vad i helvete är det här konstanta ljudet?" - muttrade hon genom det snurrande nöjeshuset i febern. "Sluta det här! Min Gud..."
  
  Sam stängde av sin telefon för att lugna den frustrerade kvinnan han försökte rädda. Frau Bauer kom in med en bricka. "Förlåt, Frau Bauer," bad Sam mycket tyst om ursäkt. "Vi blir av med ditt hår på bara några minuter."
  
  "Var inte galen", kväkade hon med sin tjocka accent. "Stressa inte. Se bara till att Nina kommer till sjukhuset snart. Jag tycker att hon ser dålig ut."
  
  "Tack," svarade Sam. Han tog en klunk te och försökte inte bränna munnen. Nina hade rätt. Den varma drycken var så nära ambrosia som han kunde föreställa sig.
  
  "Nina?" Sam vågade igen. "Vi måste härifrån. Din vän från sjukhuset dumpade dig, så jag litar inte helt på honom. Om han kommer tillbaka med några vänner kommer vi att få problem."
  
  Nina öppnade ögonen. Sam kände en våg av sorg gå genom honom när hon tittade förbi hans ansikte in i utrymmet bakom honom. "Jag går inte tillbaka."
  
  "Nej, nej, det behöver du inte," lugnade han. "Vi tar dig till det lokala sjukhuset här i Mannheim, älskling."
  
  "Nej, Sam!" - bad hon. Bröstet vek oroligt när hennes händer försökte känna hårstråna i ansiktet som störde henne. Ninas smala fingrar krullade sig bak i huvudet när hon upprepade gånger försökte ta bort de fastnade lockarna, och blev mer irriterad för varje gång hon misslyckades. Sam gjorde detta åt henne medan hon tittade på vad hon trodde var hans ansikte. "Varför kan jag inte gå hem? Varför kan jag inte behandlas på ett sjukhus i Edinburgh?"
  
  Nina flämtade plötsligt och höll andan, hennes näsborrar fladdrade lätt. Frau Bauer stod i dörröppningen med gästen som hon hade följt.
  
  "Du kan".
  
  "Purdue!" Nina kvävdes och försökte svälja med sin torra hals.
  
  "Du kan tas till en valfri vårdanstalt i Edinburgh, Nina. Låt oss bara ta dig till närmaste akutsjukhus för att stabilisera ditt tillstånd. När de väl gör det kommer Sam och jag att skicka hem dig omedelbart. Jag lovar dig", sa Perdue till henne.
  
  Han försökte tala med en mjuk och jämn röst för att inte störa hennes nerver. Hans ord var spetsade med positiva toner av beslutsamhet. Perdue visste att han var tvungen att ge henne vad hon ville ha utan att prata om Heidelberg i allmänhet.
  
  "Vad säger du, älskling?" Sam log och smekte henne över håret. "Du vill väl inte dö i Tyskland?" Han tittade ursäktande upp på den tyska värdinnan, men hon bara log och vinkade av honom.
  
  "Du försökte döda mig!" Nina morrade någonstans omkring sig. Hon kunde höra var han stod först, men Perdues röst vacklade när han talade, så hon kastade sig ändå.
  
  "Han var programmerad, Nina, att följa kommandon från den idioten från Black Sun. Kom igen, du vet att Perdue aldrig skulle skada dig med flit," försökte Sam, men hon flåsade vilt. De kunde inte säga om Nina var arg eller livrädd, men hennes händer fumlade galet runt tills hon hittade Sams hand. Hon klamrade sig fast vid honom, hennes mjölkvita ögon flackade från sida till sida.
  
  "Snälla, Gud, låt det inte vara Purdue," sa hon.
  
  Sam skakade på huvudet i besvikelse när Perdue lämnade huset. Det rådde ingen tvekan om att Ninas kommentar denna gång sårade honom mycket. Frau Bauer såg med sympati när den långe, ljushåriga mannen gick. Till slut bestämde sig Sam för att väcka Nina.
  
  "Låt oss gå", sa han och rörde försiktigt vid hennes ömtåliga kropp.
  
  "Lämna filtarna. Jag kan sticka mer", log Frau Bauer.
  
  "Tack så mycket. Du var väldigt, väldigt hjälpsam", sa Sam till servitrisen, plockade upp Nina och bar henne till bilen. Perdues ansikte var enkelt och uttryckslöst när Sam lastade in den sovande Nina i bilen.
  
  "Det stämmer, hon är med", meddelade Sam lättsamt och försökte trösta Perdue utan att bli tårögd. "Jag tror att vi kommer att behöva återvända till Heidelberg för att hämta hennes akt från hennes tidigare läkare efter att hon blivit inlagd i Mannheim."
  
  "Du kan gå. Jag åker tillbaka till Edinburgh så fort vi har tagit itu med Nina." Perdues ord lämnade ett hål i Sam.
  
  Sam rynkade pannan, chockad. "Men du sa att du skulle flyga henne till sjukhuset där." Han förstod Perdues besvikelse, men han borde inte ha lekt med Ninas liv.
  
  "Jag vet vad jag sa, Sam," sa han skarpt. Den tomma blicken kom tillbaka; samma blick som han gav Sinclair när han sa till Sam att han var bortom hjälp. Perdue startade bilen. "Jag vet också vad hon sa."
  
  
  Kapitel 17 - Dubbeltrick
  
  
  På ett övre kontor på femte våningen träffade Dr Fritz den respekterade representanten för taktiska flygvapenbasen 34 Büchel på uppdrag av Luftwaffes högsta befälhavare, som för närvarande jagades av pressen och familjen till den försvunna piloten.
  
  "Tack för att du träffade mig utan förvarning, Dr Fritz," sa Werner hjärtligt och avväpnade läkaren med sin karisma. "Generallöjtnanten bad mig komma eftersom han för närvarande är översvämmad av besök och juridiska hot, vilket jag är säker på att du kan uppskatta."
  
  "Ja. Snälla sätt dig ner, herr Werner," sa doktor Fritz skarpt. "Som jag är säker på att ni förstår har jag också ett fullspäckat schema eftersom jag måste ta hand om kritiska och terminala patienter utan onödiga avbrott i mitt dagliga arbete."
  
  Werner flinande satte sig, förvirrad inte bara av läkarens utseende, utan också över sin ovilja att träffa honom. Men när det gällde uppdrag störde sådana saker inte Werner det minsta. Han var där för att få så mycket information som möjligt om piloten Lö Venhagen och omfattningen av hans skador. Dr Fritz skulle inte ha något annat val än att hjälpa honom att hitta det brännskadade offret, särskilt under förevändningen att de ville blidka hans familj. Visst, i verkligheten var han rättvist.
  
  Vad Werner inte heller lyfte fram var det faktum att befälhavaren inte litade tillräckligt på sjukvårdsinrättningen för att helt enkelt acceptera informationen. Han dolde noga det faktum att medan han studerade med doktor Fritz på femte våningen, sopade två av hans kollegor byggnaden med en väl förberedd fintandskam för eventuell förekomst av ett skadedjur. Var och en undersökte området för sig och gick upp för en brandtrappa och ner för nästa. De visste att de bara hade en viss tid på sig att slutföra sökningen innan Werner avslutade förhör med överläkaren. När de väl var säkra på att Lö Venhagen inte fanns på sjukhuset kunde de utöka sitt sökande till andra möjliga platser.
  
  Det var strax efter frukost som Dr. Fritz ställde en mer angelägen fråga till Werner.
  
  "Löjtnant Werner, om jag får," hans ord förvrängdes med sarkasm. "Hur kommer det sig att din skvadronchef inte är här för att prata med mig om det här? Jag tycker att vi ska sluta prata dumheter, du och jag. Vi vet båda varför Schmidt är ute efter den unge piloten, men vad har detta med dig att göra?"
  
  "Order. Jag är bara en representant, Dr Fritz. Men min rapport kommer att återspegla hur snabbt du hjälpte oss", svarade Werner bestämt. Men i sanning hade han ingen aning om varför hans befälhavare, kapten Gerhard Schmidt, skickade honom och hans assistenter efter piloten. De tre föreslog att de hade för avsikt att förstöra piloten helt enkelt för att han hade generat Luftwaffe när han kraschade en av deras obscent dyra Tornado-jaktplan. "När vi väl får det vi vill", bluffade han, "kommer vi alla att få en belöning för det."
  
  "Masken tillhör inte honom", sa Dr Fritz trotsigt. "Gå och berätta det för Schmidt, ärendepojke."
  
  Werners ansikte blev askgrå. Han var uppfylld av ilska, men han var inte där för att demontera sjukvårdspersonalen. Läkarens uppenbara nedsättande förlöjligande var en obestridlig uppmaning till krig, som Werner mentalt skrev ner på sin att-göra-lista för senare. Men nu var han fokuserad på denna saftiga information som kapten Schmidt inte hade räknat med.
  
  "Jag ska berätta exakt det för honom, sir." Werners klara, smala ögon tränger igenom Dr Fritz. Ett leende dök upp i stridspilotens ansikte när diskrets klirrande och sjukhuspersonalens pladder dränkte deras ord om den hemliga duellen. "Så snart masken har hittats kommer jag definitivt att bjuda in dig till ceremonin." Återigen kikade Werner och försökte sätta in nyckelord som det var omöjligt att spåra en specifik betydelse för.
  
  Dr Fritz skrattade högt. Han smällde glatt i bordet. "Ceremoni?"
  
  Werner var ett ögonblick rädd att han hade förstört föreställningen, men det gynnade snart hans nyfikenhet. "Sa han det här för dig? ha! Sa han till dig att du behöver en ceremoni för att ta formen av ett offer? Åh min pojke!" Dr Fritz sniffade och torkade glädjetårar från ögonvrån.
  
  Werner var förtjust över läkarens arrogans, så han utnyttjade den genom att lägga sitt ego åt sidan och till synes erkänna att han blivit lurad. Han såg extremt besviken ut och fortsatte att svara: "Ljög han för mig?" Hans röst var dämpad, knappt över en viskning.
  
  "Precis, löjtnant. Den babyloniska masken är inte ceremoniell. Schmidt lurar dig för att hindra dig från att dra nytta av detta. Låt oss inse det, det här är ett extremt värdefullt föremål för högstbjudande", delade Dr. Fritz lätt.
  
  "Om den är så värdefull, varför lämnade du tillbaka den till Lövenhagen?" Werner tittade djupare.
  
  Dr Fritz stirrade på honom helt förvirrad.
  
  "Löwenhagen. Vem är LöVenhagen?"
  
  
  * * *
  
  
  Medan sjuksköterskan Marks städade upp det återstående medicinska avfallet från hennes rundor, fångade det svaga ljudet av en ringande telefon på sjuksköterskestationen hennes uppmärksamhet. Med ett ansträngt stön sprang hon för att öppna den, eftersom ingen av hennes kollegor var klara med sina patienter ännu. Detta var receptionen på första våningen.
  
  "Marlene, någon här vill träffa doktor Fritz, men ingen svarar på hans kontor", sa sekreteraren. "Han säger att det är väldigt brådskande och att liv beror på det. Kan du koppla mig till doktorn?"
  
  "Hmm, han är inte i närheten. Jag skulle behöva gå och leta efter honom. Vad pratar hon om?"
  
  Receptionisten svarade med tyst röst: "Han insisterar på att om han inte träffar Dr Fritz kommer Nina Gould att dö."
  
  "Herregud!" Syster Marx flämtade. "Har han Nina?"
  
  "Jag vet inte. "Han sa bara att han hette...Sam", viskade receptionisten, en nära vän till sjuksköterskan Marks, som visste om brännskadeoffrets falska namn.
  
  Sjuksköterskan Marks kropp domnade bort. Adrenalinet drev henne framåt och hon viftade med handen för att fånga vaktens uppmärksamhet på tredje våningen. Han kom springande från andra sidan av korridoren, handen på hölstret, gick förbi kunder och personal på det rena golvet som speglade hans reflektion.
  
  "Okej, säg att jag kommer och hämtar honom och tar honom till Dr Fritz," sa syster Marx. Efter att ha lagt på luren sa hon till säkerhetstjänstemannen: "Det finns en man på nedervåningen, en av de två saknade patienterna. Han säger att han måste träffa Dr Fritz annars kommer den andra försvunna patienten att dö. Jag behöver att du följer med mig för att gripa honom."
  
  Vakten spännde upp remmen på sitt hölster med ett klick och nickade. "Förstått. Men du stannar bakom mig." Han radiosände sin enhet för att säga att han skulle arrestera en möjlig misstänkt och följde efter sjuksköterskan Marks in i väntrummet. Marlene kände hur hjärtat rasade, rädd men upprymd över utvecklingen. Om hon kunde ha varit inblandad i arresteringen av den misstänkte som kidnappade Dr. Gould, skulle hon ha varit en hjälte.
  
  Flankerade av två andra poliser gick sjuksköterskan Marks och en säkerhetstjänsteman ner för trappan till första våningen. När de nådde trappavsatsen och vände hörnet kikade sjuksköterska Marks ivrigt förbi den enorma polisen för att se brännskadorspatienten hon kände så väl. Men han var ingenstans att se.
  
  "Sköterska, vem är den här mannen?" frågade officeren medan två andra förberedde sig för att evakuera området. Syster Marx skakade bara på huvudet. "Jag gör inte... jag ser honom inte." Hennes ögon skannade alla män i lobbyn, men det fanns ingen med brännskador i ansiktet eller bröstet. "Det här kan inte vara sant," sa hon. "Vänta, jag ska berätta vad han heter." Stående bland alla människor i lobbyn och väntrummet stannade sjuksköterskan Marks och ropade: "Sam! Kan du följa med mig för att träffa doktor Fritz, snälla?"
  
  Receptionisten ryckte på axlarna och tittade på Marlene och sa: "Vad fan gör du? Han är här!" Hon pekade på en stilig, mörkhårig man i en snygg kappa som väntade vid disken. Han gick genast fram till henne och log. Poliserna drog fram sina vapen och stoppade Sam i hans spår. Samtidigt drog publiken efter andan; några försvann runt hörnen.
  
  "Vad händer?" - frågade Sam.
  
  "Du är inte Sam", rynkade syster Marx pannan.
  
  "Syster, är det en kidnappare eller inte?" - frågade en av poliserna otåligt.
  
  "Vad?" utbrast Sam och rynkade pannan. "Jag heter Sam Cleave och letar efter Dr Fritz."
  
  "Har du doktor Nina Gould?" frågade officeren.
  
  Mitt i deras diskussion flämtade sjuksköterskan. Sam Cleave, precis här framför henne.
  
  "Ja", började Sam, men innan han hann säga ett nytt ord höjde de sina pistoler och riktade rakt mot honom. "Men jag kidnappade henne inte! Jesus! Lägg undan era vapen, era idioter!"
  
  "Det är inte rätt sätt att prata med en lagman, son," påminde en annan officer Sam.
  
  "Jag är ledsen," sa Sam snabbt. "Bra? Jag är ledsen, men du måste lyssna på mig. Nina är min vän och hon genomgår just nu behandling i Mannheim på Theresien Hospital. De vill ha hennes fil eller fil, vad som helst, och hon skickade mig till sin primärvårdsläkare för att få den informationen. Det är allt! Det är allt jag är här för, vet du?"
  
  "ID", krävde vakten. "Långsamt".
  
  Sam avstod från att göra narr av officerens handlingar i FBI-filmerna, ifall de skulle lyckas. Han öppnade försiktigt fliken på sin rock och tog fram sitt pass.
  
  "Så här. Sam Cleave. Ser du? Sjuksköterskan Marks klev ut bakom polisen och sträckte ut sin hand till Sam ursäktande.
  
  "Jag är så ledsen för missförståndet," sa hon till Sam och upprepade detsamma för poliserna. "Du förstår, den andra patienten som försvann med Dr. Gould hette också Sam. Uppenbarligen trodde jag direkt att det här var Sam som ville träffa doktorn. Och när han sa att Dr. Gould kunde dö..."
  
  "Ja, ja, vi förstår bilden, syster Marx," suckade vakten och hölstrade sin pistol. De andra två var lika besvikna, men hade inget annat val än att följa efter.
  
  
  Kapitel 18 - Avmaskerad
  
  
  "Det är du också", skämtade Sam när hans meriter gavs tillbaka till honom. Den rodnade unga sjuksköterskan höjde sin öppna handflata i tacksamhet när de gick och kände sig fruktansvärt självmedveten.
  
  "Mr Cleave, det är en ära att träffa dig." Hon log och skakade Sams hand.
  
  "Kall mig Sam," flirtade han och tittade medvetet in i hennes ögon. Dessutom kunde en allierad hjälpa hans uppdrag; inte bara för att få Ninas akt, utan också för att gå till botten med de senaste incidenterna på sjukhuset och kanske till och med på flygbasen i Büchel.
  
  "Jag är så ledsen att jag stökade till så. Den andra patienten hon försvann med hette också Sam", förklarade hon.
  
  "Ja, min kära, jag fick det en annan gång. Behöver inte be om ursäkt. Det var ett ärligt misstag." De tog hissen till femte våningen. Ett misstag som nästan kostade mig livet!
  
  I hissen med två röntgentekniker och en entusiastisk sjuksköterska Marks, tryckte Sam bort det tafatta ur hans sinne. De tittade tyst på honom. För en bråkdel av en sekund ville Sam skrämma de tyska damerna med en kommentar om hur han en gång såg en svensk porrfilm starta på ungefär samma sätt. Dörrarna på andra våningen öppnades och Sam fick en skymt av en vit skylt på väggen i korridoren där det stod "röntgen 1 och 2" med röda bokstäver. De två röntgenteknikerna andades ut för första gången först efter att ha gått ur hissen. Sam hörde deras fniss slockna när silverdörrarna stängdes igen.
  
  Sjuksköterskan Marks hade ett leende på läpparna och hennes ögon förblev klistrade vid golvet, vilket fick reportern att rädda henne ur förvirringen. Han andades ut tungt och tittade på ljuset ovanför dem. "Så, syster Marks, är Dr. Fritz en radiologispecialist?"
  
  Hennes hållning rätades omedelbart ut, som en lojal soldats. Från Sams kunskaper om kroppsspråk visste han att sjuksköterskan hade en odödlig vördnad eller önskan för läkaren i fråga. "Nej, men han är en veteranläkare som föreläser på globala medicinska konferenser om flera vetenskapliga ämnen. Låt mig berätta - han vet lite om varje sjukdom, medan andra läkare är specialiserade på bara en och vet ingenting om resten. Han tog mycket väl hand om Dr Gould. Du kan vara säker. I själva verket var han den enda som fångade det..."
  
  Syster Marx svalde omedelbart hennes ord och gav nästan bort de fruktansvärda nyheterna som hade förbluffat henne just den morgonen.
  
  "Vad?" - frågade han godmodigt.
  
  "Allt jag ville säga är att vad som än plågar Dr. Gould, kommer Dr. Fritz att ta hand om det," sa hon och knep ihop läpparna. "Åh! Gå!" log hon, nöjd över deras lägliga ankomst till femte våningen.
  
  Hon ledde Sam till administrationsflygeln på femte våningen, förbi registerkontoret och personalens tesalong. Medan de gick beundrade Sam med jämna mellanrum utsikten från de identiska fyrkantiga fönstren längs den snövita hallen. Varje gång väggen gav vika för ett gardinfönster sken solen igenom och värmde Sams ansikte, vilket gav honom en fågelperspektiv över det omgivande området. Han undrade var Purdue var. Han lämnade Sam bilen och tog en taxi till flygplatsen utan mycket förklaring. En annan sak är att Sam bar olösta saker djupt i sin själ tills han hann ta itu med det.
  
  "Dr Fritz måste ha avslutat sin intervju," sa sjuksköterskan Marks till Sam när de närmade sig den stängda dörren. Hon beskrev kort hur flygvapnets befälhavare hade skickat ett sändebud för att prata med Dr Fritz om en patient som delade samma rum med Nina. Sam funderade på det. Hur bekvämt är detta? Alla människor jag behöver se är alla under ett tak. Det är som ett kompakt informationscenter för brottsutredningar. Välkommen till korruptionsgallerian!
  
  Enligt rapporten knackade syster Marks tre gånger och öppnade dörren. Löjtnant Werner skulle precis gå och verkade inte alls förvånad över att se sköterskan, men han kände igen Sam från nyhetsbilen. En fråga blinkade över Werners panna, men syster Marx stannade och all färg lämnade hennes ansikte.
  
  "Marlene?" frågade Werner med en nyfiken blick. "Vad är det älskling?"
  
  Hon stod orörlig, häpnadsväckande, medan en våg av skräck sakta övervann henne. Hennes ögon läste namnskylten på Dr. Fritz vita kappa, men hon skakade häpen på huvudet. Werner gick fram till henne och kupade hennes ansikte medan hon förberedde sig för att skrika. Sam visste att något var på gång, men eftersom han inte kände någon av dessa personer var det i bästa fall vagt.
  
  "Marlene!" Werner ropade för att få henne till sinnes. Marlene Marks lät sin röst komma tillbaka och hon morrade åt mannen i rocken. "Du är inte Dr Fritz! Du är inte Dr Fritz!"
  
  Innan Werner helt kunde förstå vad som hände, kastade bedragaren fram och ryckte Werners pistol från hans axelhölster. Men Sam reagerade snabbare och rusade fram för att knuffa Werner ur vägen och stoppade den fula angriparens försök att beväpna sig. Sjuksköterskan Marks sprang ut från kontoret och ropade hysteriskt på hjälp från vakterna.
  
  En av poliserna som tidigare kallats av sjuksköterskan Marks kisade genom tallriksfönstret i dubbeldörrarna i rummet och försökte urskilja en figur som sprang mot honom och hans kollega.
  
  "Obs, Klaus", flinade han mot sin kollega, "Polly Paranoid är tillbaka."
  
  "Herregud, men hon rör sig verkligen, eller hur?" - noterade en annan officer.
  
  "Hon gråter varg igen. Det är inte så att vi har mycket att göra på det här skiftet eller så, men att bli skruvad är inget jag överväger att göra, vet du? "- svarade förste officeren.
  
  "Syster Marx!" - utbrast den andre officeren. "Vem kan vi hota åt dig nu?"
  
  Marlene dök snabbt, landade rakt i hans famn och klamrade sig fast vid honom med sina klor.
  
  "Doktor Fritz kontor! Fram! Gå bort, för guds skull!" skrek hon när folk började stirra.
  
  När sjuksköterskan Marks började rycka i mannens ärm och släpade honom mot Dr Fritz kontor, insåg poliserna att den här gången inte var en föraning. Än en gång rusade de mot den bakre korridoren, utom synhåll när sjuksköterskan skrek åt dem för att fånga vad hon hela tiden kallade ett monster. Trots att de var förvirrade följde de ljudet av ett argument framför sig och insåg snart varför den förtvivlade unga sjuksköterskan ringde bedragaren ett monster.
  
  Sam Cleave var upptagen med att utväxla slag med den gamle mannen och kom i vägen för honom varje gång han gick mot dörren. Werner satt på golvet, omtumlad och omgiven av glassplitter och flera njurfat som hade gått sönder efter att bedragaren hade slagit honom medvetslös med en panna och vält det lilla skåpet där Dr Fritz förvarade petriskålar och andra brytbara föremål.
  
  "Guds moder, titta på den här saken!" - skrek en polis till sin partner när de bestämde sig för att slå ner den till synes oövervinnelige brottslingen genom att luta sig mot honom med sina kroppar. Sam kom knappt ur vägen när två poliser betvingade brottslingen i en vit rock. Sams panna var prydd med scharlakansröda band som elegant ramade in dragen på hans kindben. Bredvid honom höll Werner bakhuvudet där fartyget smärtsamt hade betat hans skalle.
  
  "Jag tror att jag kommer att behöva sy", sa Werner till sjuksköterska Marks när hon försiktigt kröp genom dörröppningen in på kontoret. Det fanns blodiga knölar i hans mörka hår där det fanns ett djupt sår. Sam såg på när poliserna höll tillbaka den konstiga mannen och hotade att använda dödligt våld tills han till slut gav upp. De andra två bumsarna som Sam hade sett med Werner nära nyhetsbilen dök också upp.
  
  "Hej, vad gör en turist här?" - frågade Kol när han såg Sam.
  
  "Han är ingen turist", försvarade syster Marx sig och höll Werners huvud. "Det här är en världsberömd journalist!"
  
  "Verkligen?" frågade Kol uppriktigt. "Älskling". Och han sträckte ut sin hand för att dra Sam på fötter. Himmelfarb skakade bara på huvudet och steg tillbaka för att ge alla utrymme att röra sig. Officerare satte handbojor på mannen men fick veta att flygvapnets tjänstemän hade jurisdiktion i fallet.
  
  "Jag antar att vi borde överlämna det till dig," medgav officeren till Werner och hans män. "Låt oss bara göra vårt pappersarbete så att han officiellt kan överlämnas till militärt förvar."
  
  "Tack, officer. Ta hand om allt här på kontoret. Vi behöver inte att allmänheten och patienterna blir oroliga igen, säger Werner.
  
  Polisen och vakterna tog mannen åt sidan medan sjuksköterskan Marks utförde sina uppgifter, även mot hennes vilja, och bandade den gamle mannens skärsår och skavsår. Hon var säker på att det kusliga ansiktet lätt kunde förfölja de mest rutinerade männens drömmar. Det var inte så att han var ful i sig, men hans brist på drag gjorde honom ful. I djupet av sin själ kände hon en märklig känsla av medlidande blandat med avsky när hon torkade bort hans knappt blödande repor med en spritservett.
  
  Hans ögon var perfekt formade, om inte attraktiva i sin exotiska natur. Det verkade dock som om resten av hans ansikte hade offrats för deras kvalitet. Hans skalle var ojämn och hans näsa verkade vara nästan obefintlig. Men det var hans mun som slog an hos Marlene.
  
  "Du lider av mikrostomi," sa hon till honom.
  
  "Mindre systemisk skleros, ja, orsakar fenomenet liten mun", svarade han nonchalant, som om han var där för att ta ett blodprov. Men hans ord var väl levererade och hans tyska accent var praktiskt taget felfri vid det här laget.
  
  "Någon förbehandling?" - hon frågade. Det var en dum fråga, men om hon inte hade engagerat honom i småprat om medicin hade han stött bort henne mycket mer. Att prata med honom var nästan som att prata med patienten Sam när han var där - ett intellektuellt samtal med ett övertygande monster.
  
  "Nej", var allt han svarade och förlorade sin förmåga att vara sarkastisk bara för att hon brydde sig om att fråga. Hans ton var oskyldig, som om han fullt ut accepterade hennes läkarundersökning medan männen pratade i bakgrunden.
  
  "Vad heter du, kompis?" - frågade en av poliserna honom högt.
  
  "Marduk. Peter Marduk", svarade han.
  
  "Är du inte tysk?" - Frågade Werner. "Gud, du lurade mig."
  
  Marduk skulle ha velat le åt den olämpliga komplimangen om sin tyska, men den tjocka vävnaden runt hans mun nekade honom det privilegiet.
  
  "Identifieringshandlingar," skällde polisen och gnuggade fortfarande sin svullna läpp efter ett oavsiktligt slag under gripandet. Marduk sträckte sig sakta ner i sin jackficka under Dr Fritz vita rock. "Jag måste spela in hans uttalande för våra register, löjtnant."
  
  Werner nickade gillande. De fick i uppdrag att spåra och döda LöVenhagen, och inte kvarhålla den gamle mannen som utgav sig för läkare. Men nu när Werner har fått veta varför Schmidt faktiskt var ute efter Lö Venhagen, de skulle kunna ha stor nytta av mer information från Marduk.
  
  "Så Dr. Fritz är också död?" frågade syster Marks tyst medan hon böjde sig ner för att täcka ett särskilt djupt snitt från stållänkarna på Sam Cleves klocka.
  
  "Nej".
  
  Hennes hjärta hoppade. "Vad menar du? Om du låtsades vara honom på hans kontor, borde du ha dödat honom först."
  
  "Det här är inte en saga om en irriterande liten flicka i en röd sjal och hennes mormor, min kära," suckade den gamle mannen. "Om inte det här är versionen där mormor fortfarande lever i vargens mage."
  
  
  Kapitel 19 - Babylonisk utläggning
  
  
  "Vi hittade honom! Han är okej. Bara knockad och munkavle!" - meddelade en av poliserna när de hittade Dr Fritz. Han var precis där Marduk sa åt dem att titta. De kunde inte gripa Marduk utan konkreta bevis för att han begick morden på Precious Nights, så Marduk gav upp sin plats.
  
  Bedragaren insisterade på att han bara övermannade läkaren och tog hans form för att låta honom lämna sjukhuset utan misstankar. Men Werners utnämning överraskade honom och tvingade honom att spela rollen lite längre, "... tills sjuksköterskan Marx förstörde mina planer", beklagade han och ryckte på axlarna i nederlag.
  
  Några minuter efter det att poliskaptenen med ansvar för Karlsruhes polisavdelning dök upp, avslutades Marduks korta uttalande. De kunde bara åtala honom för mindre brott som lindrig misshandel.
  
  "Löjtnant, efter att polisen är klar måste jag medicinskt släppa den fånge innan du tar bort honom", sa sjuksköterskan Marks till Werner i närvaro av poliser. "Det här är sjukhusprotokollet. Annars kan Luftwaffe drabbas av rättsliga konsekvenser."
  
  Inte förr hade hon tagit upp ämnet förrän det blev aktuellt i köttet. En kvinna gick in på kontoret med en chic läderportfölj i handen, klädd i företagskläder. "God eftermiddag", tilltalade hon polisen i en bestämd men hjärtlig ton. "Miriam Inkley, Storbritanniens juridiska representant, Världsbanken Tyskland. Jag förstår att denna känsliga fråga har uppmärksammats, kapten?"
  
  Polischefen höll med advokaten. "Ja, det är det, frun. Vi sitter dock fortfarande med ett öppet mordfall och militären gör anspråk på vår enda misstänkte. Detta skapar ett problem."
  
  "Oroa dig inte, kapten. Kom igen, låt oss diskutera de gemensamma operationerna för flygvapnets brottsutredningsenhet och Karlsruhes polisavdelning i det andra rummet", föreslog den mogna brittiska kvinnan. "Du kan bekräfta detaljerna om de uppfyller din utredning hos WUO. Om inte kan vi ordna ett framtida möte för att bättre hantera dina klagomål."
  
  "Nej, låt mig se vad W.U.O. betyder." Tills vi ställer den skyldige inför rätta. Jag bryr mig inte om mediabevakningen, bara rättvisa för familjerna till dessa tre offren", hördes poliskaptenen säga när de två gick ut i korridoren. Befälen tog farväl och följde honom med dokument i händerna.
  
  "Så, VVO vet till och med att piloten var inblandad i någon form av dold PR-stunt?" Sjuksköterskan Marks var orolig. "Det här är ganska allvarligt. Jag hoppas att detta inte stör det stora avtalet de snart ska underteckna."
  
  "Nej, WUO vet ingenting om det," sa Sam. Han bandage sina blödande knogar med ett sterilt bandage. "Faktum är att vi är de enda som känner till den förrymde piloten och, förhoppningsvis snart, skälen till hans förföljelse." Sam tittade på Marduk, som nickade instämmande.
  
  "Men..." Marlene Marks försökte protestera och pekade på den nu tomma dörren bakom vilken den brittiske advokaten precis hade sagt annat till dem.
  
  "Hon heter Margaret. Hon räddade dig precis från en hel massa rättsliga förfaranden som kunde ha försenat din lilla jakt", sa Sam. "Hon är reporter för en skotsk tidning."
  
  "Så, din vän," föreslog Werner.
  
  "Ja", bekräftade Sam. Kol såg förbryllad ut, som alltid.
  
  "Otrolig!" Syster Marx knäppte händerna. "Finns det någon som de säger att de är? Mr. Marduk spelar Dr. Fritz. Och Mr Cleave spelar turist. Den här reportern spelar en advokat för Världsbanken. Ingen visar vilka de verkligen är! Det är precis som den där berättelsen i Bibeln där ingen kunde tala varandras språk och det fanns all denna förvirring."
  
  "Babylon", kom de samlade svaren från männen.
  
  "Ja!" - Hon knäppte med fingrarna. "Ni talar alla olika språk, och det här kontoret är Babels torn."
  
  "Glöm inte att du låtsas som att du inte är romantiskt inblandad med löjtnanten här", hejdade Sam henne och höjde förebrående med pekfingret.
  
  "Hur vet du?" - hon frågade.
  
  Sam böjde helt enkelt huvudet och vägrade ens att uppmärksamma henne på intimiteten och smekningarna mellan dem. Syster Marx rodnade när Werner blinkade åt henne.
  
  "Sedan finns det en grupp av er som låtsas vara undercover-officerare, när ni i själva verket är enastående stridspiloter för den tyska Luftwaffes operativa styrka, precis som bytet ni jagar Gud vet vilken anledning", sa Sam deras bedrägeri.
  
  "Jag sa att han var en briljant undersökande journalist," viskade Marlene till Werner.
  
  "Och du," sa Sam och körde in i kurvan den fortfarande förbluffade doktor Fritz. "Var passar du in?"
  
  "Jag svär att jag inte hade en aning!" - erkände Dr Fritz. "Han bad mig bara behålla den åt honom. Så jag sa till honom var jag lagt den ifall jag inte var i tjänst när han skrevs ut! Men jag svär att jag aldrig visste att den här saken kunde göra det här! Herregud, jag blev nästan galen av att se den här... den här... onaturliga förvandlingen!"
  
  Werner och hans män, tillsammans med Sam och sjuksköterskan Marks, stod förvirrade över läkarens osammanhängande babbel. Bara Marduk verkade veta vad som hände, men han förblev lugn när han såg galenskapen utspela sig på läkarmottagningen.
  
  "Ja, jag är helt förvirrad. Hur är det med er?" sa Sam och tryckte sin förbundna hand mot sin sida. De nickade alla i en öronbedövande kör av ogillande muttrande.
  
  "Jag tror att det är dags för en utläggning som hjälper oss alla att avslöja varandras sanna avsikter," föreslog Werner. "Så småningom kan vi till och med hjälpa varandra i våra olika aktiviteter istället för att försöka slåss mot varandra."
  
  "Klok man," ingrep Marduk.
  
  "Jag måste göra min sista runda," suckade Marlene. "Om jag inte dyker upp kommer sjuksköterskan Barken att veta att något är på gång. Vill du fylla i mig imorgon, älskling?"
  
  "Jag kommer att göra det," ljög Werner. Sedan kysste han henne hejdå innan hon öppnade dörren. Hon såg tillbaka på den visserligen charmiga anomali som var Peter Marduk och gav den gamle mannen ett vänligt leende.
  
  När dörren stängdes omslöt en tjock atmosfär av testosteron och misstro de boende på Dr Fritz kontor. Det fanns inte bara en alfa, utan varje person visste något som den andra saknade kunskap om. Så småningom började Sam.
  
  "Låt oss göra det här snabbt, okej? Jag har några mycket brådskande ärenden att ta tag i efter detta. Dr Fritz, jag vill att du skickar Dr. Nina Goulds testresultat till Mannheim innan vi går till botten med vad du gjorde för fel", beordrade Sam läkaren.
  
  "Nina? Lever Dr. Nina Gould?" frågade han vördnadsfullt, andades en lättad suck och korsade sig som den goda katolik han var. "Det här är underbara nyheter!"
  
  "Liten kvinna? Mörkt hår och ögon som en eld?" frågade Marduk Sam.
  
  "Ja, det skulle vara hon, utan tvekan!" Sam log.
  
  "Jag är rädd att hon också missförstod min närvaro här," sa Marduk och såg beklagande ut. Han bestämde sig för att inte prata om att han slog den stackars tjejen när hon gjorde något dåligt. Men när han berättade för henne att hon skulle dö menade han bara att Löwenhagen var fri och farlig, något han inte hann förklara just nu.
  
  "Allt är bra. Hon är som en nypa het peppar för nästan alla", svarade Sam när doktor Fritz tog fram en mapp med Ninas papperskopior och scannade in testresultaten i sin dator. Så fort dokumentet med det fruktansvärda materialet skannades bad han Sam om mejlet till Ninas läkare i Mannheim. Sam gav honom ett kort med alla detaljer och fortsatte att klumpigt applicera ett tygplåster på hans panna. Han ryckte till och tittade på Marduk, mannen som var ansvarig för skärningen, men den gamle mannen låtsades inte se.
  
  "Där," andades Dr. Fritz ut djupt och tungt, lättad över att hans patient fortfarande levde. "Jag är bara överlycklig över att hon lever. Hur hon tog sig härifrån med så dålig syn kommer jag aldrig att få veta."
  
  "Din vän tog henne hela vägen till utgången, doktor," upplyste Marduk honom. "Du vet den unge jäveln du gav en mask till så att han kunde bära ansiktena på människorna han dödade i girighetens namn?"
  
  "Jag visste inte!" - Doktor Fritz sjudnade, fortfarande arg på den gamle för den bultande huvudvärk som han led av.
  
  "Tjena tjena!" Werner stoppade det efterföljande argumentet. "Vi är här för att lösa det här, inte göra saker värre! Så först vill jag veta vad ditt - han pekade direkt på Marduk - inblandning i Löwenhagen är. Vi skickades för att gripa honom, och det är allt vi vet. Sen när jag intervjuade dig kom hela den här maskgrejen fram."
  
  "Som jag sa tidigare, jag vet inte vem LöVenhagen är," insisterade Marduk.
  
  "Piloten som kraschade planet heter Olaf LöVenhagen", svarade Himmelfarb. "Han brändes i kraschen, men överlevde på något sätt och tog sig till sjukhuset."
  
  Det blev en lång paus. Alla väntade på att Marduk skulle förklara varför han förföljde Lövenhagen i första hand. Den gamle mannen visste att om han berättade varför han jagade den unge mannen, så skulle han också behöva avslöja varför han satte eld på honom. Marduk tog ett djupt andetag och började kasta lite ljus över kråkans bo av missförstånd.
  
  "Jag hade intrycket att mannen jag förföljde från Tornado-jagerns brinnande flygkropp var en pilot vid namn Neumand," sa han.
  
  "Neumand? Det här kan inte vara sant. Neumand är på semester och förlorar förmodligen familjens sista mynt i någon bakgata", skrattade Himmelfarb. Kohl och Werner nickade gillande.
  
  "Jo, jag följde honom från olycksplatsen. Jag jagade honom för att han hade en mask. När jag såg masken var jag tvungen att förstöra den. Han var en tjuv, en vanlig tjuv, jag säger dig! Och det han stal var för kraftfullt för någon dum imbecil som den där att hantera! Så jag var tvungen att stoppa honom det enda sättet en Cloaking One kan stoppas på, sa Marduk oroligt.
  
  "Kamouflage?" - Frågade Kohl. "Man, det låter som en skräckfilmskurk." Han log och klappade Himmelfarb på axeln.
  
  "Vuxen upp", grumlade Himmelfarb.
  
  "En förklädnad är en som ser ut som en annan med den babyloniska masken. Det här är masken som din onda vän tog av med Dr. Gould", förklarade Marduk, men de kunde alla se att han var ovillig att utveckla ytterligare.
  
  "Sätt igång", fnyste Sam och hoppades att hans gissning om resten av beskrivningen skulle vara fel. "Hur dödar man en maskerad?"
  
  "Med eld," svarade Marduk, nästan för snabbt. Sam kunde se att han bara ville få bort den från bröstet. "Lyssna, för den moderna världen är dessa alla gamla fruars berättelser. Jag förväntar mig inte att någon av er ska förstå."
  
  "Var inte uppmärksam på det," tog Werner bort oron. "Jag vill veta hur det är möjligt att ta på sig en mask och förvandla mitt ansikte till någon annans. Hur mycket av detta är ens rationellt?"
  
  "Lita på mig, löjtnant. Jag har sett saker som folk bara läser om i mytologin, så jag skulle inte vara så snabb att avfärda det som irrationellt", sa Sam. "De flesta av de absurditeter som jag en gång hånade har jag sedan dess upptäckt att de är något vetenskapligt rimliga, när man väl dammat av utsmyckningarna som lagts till under århundraden för att få något praktiskt att verka löjligt påhittat."
  
  Marduk nickade, tacksam över att någon hade möjligheten att åtminstone lyssna på honom. Hans skarpa blick flög mellan männen som lyssnade på honom medan han studerade deras uttryck och undrade om han ens skulle bry sig.
  
  Men han var tvungen att krypa för att hans pris gäckade honom för de senaste årens mest avskyvärda företag - utlöste tredje världskriget.
  
  
  Kapitel 20 - Den otroliga sanningen
  
  
  Dr. Fritz förblev tyst hela tiden, men i detta ögonblick kände han att han var tvungen att tillföra något till samtalet. Han sänkte blicken mot handen som låg i hans knä och vittnade om maskens konstighet. "När den där patienten kom in, helt sorgsen, bad han mig spara masken åt honom. Jag tänkte inte på det först, vet du? Jag trodde att det var värdefullt för honom och att det förmodligen var det enda han räddade från en husbrand eller något.
  
  Han tittade på dem, förbryllad och rädd. Han fokuserade sedan på Marduk, som om han kände ett behov av att få den gamle mannen att förstå varför han låtsades inte se vad han själv såg.
  
  "Någon gång, efter att jag lagt ner den här saken, så att säga, så att jag kunde ta hand om min patient. En del av det döda köttet som slets från hans axel fastnade vid min handske; Jag var tvungen att skaka av mig det för att fortsätta jobba." Nu andades han oregelbundet. "Men en del av det kom in i masken, och jag svär vid Gud..."
  
  Dr Fritz skakade på huvudet, för generad för att berätta om det mardrömslika och löjliga uttalandet.
  
  "Säg till dem! Berätta för dem, i helgonets namn! De borde veta att jag inte är galen! - skrek gubben. Hans ord var upprörda och långsamma eftersom formen på hans mun gjorde det svårt att tala, men hans röst trängde in i alla närvarandes öron som ett åska.
  
  "Jag måste avsluta mitt arbete. Låt det vara känt, jag har fortfarande tid", försökte doktor Fritz att byta ämne, men ingen rörde en muskel för att stödja honom. Dr. Fritz' ögonbryn ryckte när han ändrade sig.
  
  "När... när köttet kom in i masken," fortsatte han, "tar maskens yta... form?" Dr Fritz fann att han inte kunde tro sina egna ord, och ändå kom han ihåg att det var precis vad som hände! De tre piloternas ansikten förblev frusna i misstro. Det fanns dock ingen antydan till fördömande eller överraskning i Sam Cleaves och Marduks ansikten. "Insidan av masken blev... ett ansikte, bara," han tog ett djupt andetag, "bara konkavt. Jag sa till mig själv att de långa timmarna av arbete och formen på masken skämtade mig grymt, men så fort den blodiga servetten torkades av försvann ansiktet."
  
  Ingen sa något. Vissa män hade svårt att tro, medan andra försökte formulera möjliga sätt på vilket det kunde ha skett. Marduk tänkte att nu skulle vara ett bra tillfälle att lägga till något otroligt till doktorns bedövning, men den här gången presentera det ur ett mer vetenskapligt perspektiv. "Det är så det går till. Den babyloniska masken använder en ganska läskig metod, där man använder död mänsklig vävnad för att absorbera det genetiska materialet den innehåller, och sedan formar den personens ansikte som en mask."
  
  "Jesus!" sa Werner. Han såg hur Himmelfarb sprang förbi honom, på väg mot rummets toalett. "Ja, jag klandrar dig inte, korpral."
  
  "Mine herrar, får jag påminna er om att jag har en avdelning att leda." Dr Fritz upprepade sitt tidigare uttalande.
  
  "Det finns... något mer," ingrep Marduk och höjde sakta sin beniga hand för att betona sin poäng.
  
  "Åh, bra," log Sam sarkastiskt och harklade sig.
  
  Marduk ignorerade honom och lade ut ännu fler oskrivna regler. "När väl Masker tar på donatorns ansiktsdrag kan masken bara tas bort genom eld. Endast eld kan ta bort den från Maskerns ansikte." Sedan tillade han högtidligt, "och det var därför jag var tvungen att göra som jag gjorde."
  
  Himmelfarb orkade inte längre. "För guds skull, jag är pilot. Den här skiten är definitivt inte för mig. Det här låter för mycket som Hannibal Lecter för mig. Jag går, vänner."
  
  "Du har fått en uppgift, Himmelfarb," sa Werner strängt, men korpralen från Schleswigs flygbas drog sig ur spelet, oavsett vad det kostade.
  
  "Jag är medveten om detta, löjtnant!" - han skrek. "Och jag kommer säkerligen att förmedla mitt missnöje till vår respekterade befälhavare personligen, så att du inte får en tillrättavisning för mitt beteende." Han suckade och torkade sin fuktiga, bleka panna. "Förlåt killar, men jag kan inte hantera det här. Lycka till, verkligen. Ring mig när du behöver en pilot. Det är allt jag är." Han gick ut och stängde dörren efter sig.
  
  "Din hälsa, kille," sa Sam hejdå. Han närmade sig sedan Marduk med en irriterande fråga som hade förföljt honom sedan fenomenet först förklarades. "Marduk, jag har problem med något här. Säg mig, vad händer om en person bara sätter på sig en mask utan att göra något mot det döda köttet?"
  
  "Ingenting".
  
  Det var en kör av besvikelse bland de andra. De hade förväntat sig mer konstgjorda spelregler, insåg Marduk, men han hade inte för avsikt att uppfinna något för skojs skull. Han ryckte bara på axlarna.
  
  "Ingenting händer?" Kohl blev förvånad. "Dör du inte en smärtsam död eller kvävs till döds? Du sätter på dig en mask och ingenting händer." Babylonisk mask." Babylon
  
  "Det händer ingenting, son. Det är bara en mask. Det är därför väldigt få människor känner till dess olycksbådande kraft", svarade Marduk.
  
  "Vilken mördare boner," klagade Kohl.
  
  "Okej, så om du tar på dig en mask och ditt ansikte blir någon annans - och du inte blir tänd av en galen gammal jävel som du - kommer du fortfarande att ha någon annans ansikte för alltid?" - Frågade Werner.
  
  "Ah bra!" - utbrast Sam, fascinerad av allt detta. Om han hade varit en amatör skulle han ha tuggat änden av pennan och gjort anteckningar som en galning vid det här laget, men Sam var en veteranjournalist som kunde memorera otaliga fakta medan han lyssnade. Det, och han spelade i hemlighet in hela samtalet från en bandspelare i fickan.
  
  "Du kommer att bli blind," svarade Marduk glatt. "Då blir du som ett rabiat djur och dör."
  
  Och återigen gick ett häpnat sus genom deras led. Ett skratt eller två följde. En var från Dr Fritz. Vid det här laget insåg han att det inte var någon idé att försöka slänga gänget, och dessutom började han nu bli intresserad.
  
  "Wow, Mr. Marduk, du verkar ha ett klart svar på allt, eller hur?" Dr Fritz skakade på huvudet med ett roade leende.
  
  "Ja, det är så, min kära läkare," instämde Marduk. "Jag är nästan åttio år och jag har varit ansvarig för denna och andra reliker sedan jag var en femtonårig pojke. Vid det här laget har jag inte bara blivit bekant med reglerna, utan jag har tyvärr sett dem i aktion för många gånger."
  
  Dr Fritz kände sig plötsligt dum för sin arrogans och det syntes i hans ansikte. "Jag ber om ursäkt".
  
  "Jag förstår, Dr Fritz. Män är alltid snabba med att avfärda saker som de inte kan kontrollera som galna. Men när det kommer till deras egna absurda metoder och idiotiska sätt att göra saker på, kan de erbjuda dig nästan vilken förklaring som helst för att motivera det", sa den gamle mannen med möda.
  
  Läkaren kunde se att den begränsade muskelvävnaden runt hans mun verkligen hindrade mannen från att fortsätta tala.
  
  "Hmm, finns det någon anledning till varför människor som bär en mask blir blinda och tappar förståndet?" Kohl ställde sin första uppriktiga fråga.
  
  "Den här delen har förblivit mest legender och myter, son," Marduk ryckte på axlarna. "Jag har bara sett detta hända några gånger under åren. De flesta som använde masken i onda syften hade ingen aning om vad som skulle hända med dem efter att de tog sin hämnd. Liksom varje ond drift eller önskan som uppnås, finns det ett pris att betala. Men mänskligheten lär sig aldrig. Makten är till för gudarna. Ödmjukhet är för män."
  
  Werner räknade ut allt detta i sitt huvud. "Låt mig sammanfatta", sa han. "Om du bär en mask som bara en förklädnad är den ofarlig och värdelös."
  
  "Ja", svarade Marduk, sänkte hakan och blinkade långsamt.
  
  "Och om du tar lite hud från ett dött mål och sätter det på insidan av en mask, och sedan sätter det på ditt ansikte... Gud, bara att höra de orden gör mig sjuk... Ditt ansikte blir den personens ansikte, höger?"
  
  "Ännu en tårta till Team Werner." Sam log och pekade medan Marduk nickade.
  
  "Men då måste du bränna den med eld eller sätta på den och bli blind innan du blir helt galen", rynkade Werner pannan och koncentrerade sig på att få sina ankor på rad.
  
  "Det stämmer," bekräftade Marduk.
  
  Dr Fritz hade en fråga till. "Har någon någonsin kommit på hur man undviker något av dessa öden, Mr. Marduk? Har någon någonsin släppt en mask utan att bli blind eller dö i en brand?"
  
  "Hur gjorde LöVenhagen det? Han tog faktiskt på den igen för att ta Dr Hilts ansikte och lämna sjukhuset! Hur gjorde han det? - frågade Sam.
  
  "Branden tog henne första gången, Sam. Han hade bara turen att överleva. Läder är det enda sättet att undvika ödet för Babels mask", sa Marduk och lät helt likgiltig. Det hade blivit en så integrerad del av hans tillvaro att han var trött på att upprepa samma gamla fakta.
  
  "Det här... skinnet?" Sam kröp ihop.
  
  "Det är precis vad det är. I huvudsak är detta huden på Babel-masken. Det måste appliceras på Maskerns ansikte i tid för att dölja sammansmältningen av Maskerns ansikte och masken. Men vårt stackars, besvikna offer har ingen aning om detta. Han kommer snart att inse sitt misstag, om han inte redan har gjort det", svarade Marduk. "Blindhet varar vanligtvis inte mer än tre eller fyra dagar, så var han än är hoppas jag att han inte kör bil."
  
  "Det tjänar honom rätt. Bastard!" Kol gjorde en grimas.
  
  "Jag kunde inte hålla med mer", sa Dr. Fritz. "Men mina herrar, jag måste verkligen vädja till er att gå innan den administrativa personalen får nys om våra överdrivna artigheter här."
  
  Till doktor Fritzs lättnad var alla överens denna gång. De tog tag i sina rockar och förberedde sig sakta för att lämna kontoret. Med gillande nickningar och sista farväl, gick flygvapnets piloter och lämnade Marduk i förvar för show. De bestämde sig för att träffa Sam lite senare. Med denna nya händelseutveckling och en välbehövlig sortering av de förvirrande fakta, ville de ompröva sina roller i det stora hela.
  
  Sam och Margaret träffades på hennes hotellrestaurang när Marduk och de två piloterna var på väg till flygbasen för att rapportera till Schmidt. Nu visste Werner att Marduk kände sin befälhavare enligt deras tidigare intervju, men han visste ännu inte varför Schmidt höll information om den olycksbådande masken för sig själv. Naturligtvis var det en ovärderlig artefakt, men med sin position i en så nyckelorganisation som tyska Luftwaffe, trodde Werner att det måste finnas en mer politiskt motiverad anledning bakom Schmidts jakt på Babels mask.
  
  "Vad ska du berätta för din befälhavare om mig?" - Marduk frågade de två unga män som han följde med när de gick mot Werners jeep.
  
  "Jag är inte säker på att vi ens borde berätta för honom om dig. Av vad jag här drar slutsatsen vore det bättre om du hjälpte oss att hitta L öVenhagen och höll din närvaro hemlig, herr Marduk. Ju mindre kapten Schmidt vet om dig och ditt engagemang, desto bättre", sa Werner.
  
  "Vi ses vid basen!" - Kohl skrek från fyra bilar ifrån oss och låste upp sin egen bil.
  
  Werner nickade. "Kom ihåg att Marduk inte finns och vi har inte kunnat hitta Lövenhagen än, eller hur?"
  
  "Förstått!" Kol godkände planen med en lätt hälsning och ett pojkaktigt flin. Han satte sig i sin bil och körde iväg medan det sena eftermiddagsljuset lyste upp stadsbilden framför honom. Det var nästan solnedgång och de nådde den andra dagen av sitt sökande, men avslutade fortfarande dagen utan framgång.
  
  "Jag antar att vi måste börja leta efter blinda piloter?" frågade Werner med fullständig uppriktighet, hur löjlig hans begäran än lät. "Detta är tredje dagen sedan Löwenhagen använde masken för att fly från sjukhuset, så han borde redan ha problem med ögonen."
  
  "Det är sant," svarade Marduk. "Om hans kropp är stark, och detta inte beror på eldbadet jag gav honom, kan det ta längre tid för honom att förlora synen. Det var därför västvärlden inte förstod de gamla sederna i Mesopotamien och Babylonien och betraktade oss alla som kättare och blodtörstiga djur. När forntida kungar och ledare brände blinda under trolldomsavrättningar, var det inte av grymheten i en falsk anklagelse. De flesta av dessa fall var den direkta orsaken till att Babels mask användes för deras eget knep."
  
  "De flesta av dessa exemplar?" frågade Werner med ett höjt ögonbryn när han slog på jeepens tändning och såg misstänksam ut mot ovanstående metoder.
  
  Marduk ryckte på axlarna: "Tja, alla gör misstag, min son. Bättre att vara säker än ledsen."
  
  
  Kapitel 21 - Neumanns och LöVenhagens hemlighet
  
  
  Utmattad och fylld av en ständigt växande känsla av ånger satte sig Olaf Lanhagen på en pub nära Darmstadt. Det hade gått två dagar sedan han övergav Nina hemma hos Frau Bauer, men han hade inte råd att släpa med sig sin partner på ett så hemligt uppdrag, särskilt ett som måste ledas som en mula. Han hoppades kunna använda Dr Hilts pengar för att köpa mat. Han övervägde också att göra sig av med sin mobiltelefon ifall han skulle spåras. Vid det här laget måste myndigheterna ha insett att han var ansvarig för sjukhusmorden, varför han inte beordrade Hilts bil för att ta sig till kapten Schmidt, som då befann sig på Schleswigs flygbas.
  
  Han bestämde sig för att ta en chans genom att använda Hilts mobiltelefon för att ringa ett samtal. Detta skulle förmodligen ha försatt honom i en besvärlig situation med Schmidt, eftersom mobiltelefonsamtal kunde övervakas, men han hade inget annat val. Med hans säkerhet äventyras och hans uppdrag gick fruktansvärt fel, var han tvungen att ta till farligare kommunikationsmedel för att upprätta en förbindelse med mannen som skickade honom på uppdraget från början.
  
  "Ännu en Pilsner, sir?" - frågade servitören plötsligt och fick Löwenhagens hjärta att slå vilt. Han tittade på den kortsynta servitören med djup tristess i rösten.
  
  "Ja tack". Han ändrade sig snabbt. "Vänta, nej. Jag vill ha lite snaps, tack. Och något att äta."
  
  "Ni måste ta något från menyn, sir. Gillade du något där?" frågade servitören likgiltigt.
  
  "Bara med mig en skaldjursrätt", suckade Lövenhagen irriterat.
  
  Servitören skrattade, "Sir, som du kan se erbjuder vi inte skaldjur. Beställ gärna en rätt som vi faktiskt erbjuder."
  
  Om Löwenhagen inte hade väntat på ett viktigt möte, eller om han inte varit svag av hunger, kunde han mycket väl ha utnyttjat förmånen att bära Hilts ansikte för att krossa den sarkastiske idiotens skalle. "Då är det bara att ge mig biffen. Min Gud! Bara, jag vet inte, överraska mig!" - skrek piloten ursinnigt.
  
  "Ja, sir," svarade den förbluffade servitören och hämtade snabbt menyn och ölglaset.
  
  "Och glöm inte snapsen först!" - ropade han efter idioten i förkläde, som tog sig fram till köket genom borden med storögda besökare. Löwenhagen flinade mot dem och släppte ut något som lät som ett lågt morrande som kom från djupt inuti hans matstrupe. Orolig för den farliga mannen lämnade vissa människor etablissemanget medan andra förde nervösa samtal.
  
  En attraktiv ung servitris vågade ge honom en drink som en tjänst till sin skräckslagna kollega. (Servitören höll på att rusta sig i köket och förberedde sig för att möta den arga kunden så snart hans mat var klar.) Hon log oroligt, satte ifrån sig glaset och tillkännagav: "Snaps till dig, sir."
  
  "Tack", var allt han sa, till hennes förvåning.
  
  Löwenhagen, tjugosju, satt och funderade på sin framtid i den mysiga belysningen på krogen när solen lämnade dagen utanför och gjorde fönstren mörka. Musiken blev lite högre när kvällspubliken strömmade in som ett motvilligt läckande tak. Medan han väntade på sin mat beställde han fem starka drycker till, och när alkoholens lugnande helvete brände hans sårade kött, tänkte han på hur han hade kommit till denna punkt.
  
  Aldrig i sitt liv hade han trott att han skulle bli en kallblodig mördare, en mördare för vinst, inte mindre, och i en så öm ålder. De flesta män försämras med åldern och förvandlas till hjärtlösa svin för löftet om ekonomisk vinst. Inte han. Som stridspilot visste han att han en dag skulle behöva döda många människor i strid, men det skulle vara för hans lands skull.
  
  Att försvara Tyskland och Världsbankens utopiska mål för en ny värld var hans första och främsta plikt och önskan. Att ta livet för detta ändamål var vanlig praxis, men nu var han engagerad i ett blodigt äventyr för att tillfredsställa Luftwaffes befälhavares önskningar, som inte hade något att göra med Tysklands frihet eller världens välmående. Faktum är att han nu gjorde tvärtom. Detta deprimerade honom nästan lika mycket som hans försämrade syn och allt mer trotsiga temperament.
  
  Det som störde honom mest var hur Neumand skrek när LöVenhagen satte eld på honom första gången. Kapten Schmidt anlitade LöVenhagen för vad befälhavaren beskrev som en ytterst hemlig operation. Detta kommer efter deras skvadrons nyligen utplacerade nära staden Mosul, Irak.
  
  Av vad befälhavaren anförtrott för LöVenhagen framgår det att Flieger Neumann skickades av Schmidt för att hämta en obskyr fornlämning från en privat samling medan de befann sig i Irak under den senaste omgången av bombräder riktade mot Världsbanken och särskilt CIA-kontoret där. Neumand, en gång en tonårsbrottsling, hade de färdigheter som behövdes för att bryta sig in i en rik samlares hem och stjäla Babels mask.
  
  Han fick ett fotografi av en tunn, dödskalleliknande relik, och med dess hjälp kunde han stjäla föremålet från mässingslådan som han hade sovit i. Kort efter sin framgångsrika dragning återvände Neumand till Tyskland med det byte han fått åt Schmidt, men Schmidt räknade inte med svagheterna hos de män som han hade valt att göra sitt smutsiga arbete. Neumand var en ivrig spelare. Första kvällen tillbaka tog han med sig masken till en av sina favoritspelanläggningar, en restaurang i en bakgata i Dillenburg.
  
  Han begick inte bara den mest hänsynslösa handlingen genom att bära med sig en ovärderlig, stulen artefakt överallt, utan han förtjänade också kapten Schmidts vrede genom att inte leverera masken så diskret och brådskande som han anlitades för att göra. När Schmidt fick reda på att skvadronen hade återvänt och upptäckte Neumands frånvaro, kontaktade Schmidt omedelbart den flyktiga utstötta från sin tidigare flygbas kaserner för att på alla nödvändiga sätt skaffa reliken från Neumand.
  
  När han reflekterade över den kvällen kände LöVenhagen att ett sjudande hat mot kapten Schmidt spred sig i hans sinne. Han orsakade onödiga offer. Han var orsaken till orättvisa orsakad av girighet. Han var anledningen till att Löwenhagen aldrig skulle återfå sitt snygga utseende, och detta var det i särklass mest oförlåtliga brott som befälhavarens girighet hade tillfogat Löwenhagens liv - det som fanns kvar av det.
  
  Styret var vackert nog, men för LöVenhagen skar förlusten av dess individualitet djupare än någon fysisk skada någonsin kunde göra. Ovanpå det började hans ögon svika honom till den grad att han inte ens kunde läsa menyn för att beställa mat. Förnedringen var nästan värre än obehaget och fysiska handikapp. Han tog en klunk snaps och knäppte med fingrarna ovanför huvudet och krävde mer.
  
  I hans huvud kunde han höra tusentals röster som flyttade över skulden på alla andra för hans dåliga val, och hans eget inre sinne blev stumt av hur snabbt allt hade gått fel. Han mindes natten han fick masken och hur Neumand hade vägrat att lämna över sitt surt förvärvade byte. Han följde Neumands spår till en spelhåla under trappan på en nattklubb. Där väntade han på det rätta ögonblicket och utgav sig för att vara en annan festdeltagare som ofta besökte denna plats.
  
  Strax efter 01:00 hade Neumand förlorat allt och stod nu inför en dubbel-eller-inget-utmaning.
  
  "Jag kommer att betala dig 1 000 euro om du låter mig behålla den här masken som en garanti," erbjöd Löwenhagen.
  
  "Skojar du?" Neumand skrattade i sitt berusade tillstånd. "Den här jävla saken är värd en miljon gånger mer!" Han höll masken på för alla att se, men lyckligtvis fick hans berusade tillstånd det tvivelaktiga sällskapet han var med att tvivla på hans uppriktighet i frågan. Löwenhagen kunde inte låta dem tänka en extra gång, så han agerade snabbt.
  
  "Just nu ska jag spela dig för en dum mask. Åtminstone kan jag få din röv tillbaka till basen." Han sa detta särskilt högt i hopp om att övertyga de andra om att han bara försökte få masken för att tvinga sin vän att återvända hem. Det är bra att Lövenhagens bedrägliga förflutna har finslipat hans listiga färdigheter. Han var extremt övertygande när han körde en bluff, en egenskap som vanligtvis fungerade till hans fördel. Fram till nu, när det i slutändan avgjorde hans framtid.
  
  Masken satt i mitten av det runda bordet, omgiven av tre män. Lö Venhagen kunde knappt invända när en annan spelare ville vara med. Mannen var en lokal cyklist, en enkel fotsoldat i hans ordning, men det skulle vara misstänkt att neka honom tillgång till ett pokerspel i ett offentligt hål som är känt för lokalt avskum överallt.
  
  Även med sina färdigheter som svindlare fann LöVenhagen att han inte kunde lura masken ur främlingen med det svartvita Gremium-emblemet på läderringningen.
  
  "Black Seven regler, jäklar!" - den stora motorcyklisten vrålade när LöVenhagen la sig och Neumanns hand visade en kraftlös trea av knektar. Neumand var för berusad för att försöka få tillbaka masken, även om han var tydligt förkrossad över förlusten.
  
  "Herregud! Åh söta Jesus, han kommer att döda mig! Han kommer att döda mig!" - det var allt Neumand kunde säga och knäppte sitt böjda huvud i händerna. Han satt och stönade tills nästa grupp som ville ta bordet sa åt honom att knulla eller hamna på en bank. Neumann gick därifrån och muttrade något under andan som en galning, men återigen tillskrevs det en berusad dvala, och de som han axlade ur vägen tog det på det sättet. Lövenhagen följde efter Neumann utan att ha någon aning om relikens esoteriska natur , som cyklisten viftade i handen någonstans framför. Motorcyklisten stannade en stund och skröt för en grupp tjejer att skallemasken skulle se äcklig ut under hans hjälm i tysk arméstil. Han insåg snart att Neumand faktiskt hade följt efter motorcyklisten in i en mörk betonggrop där en rad motorcyklar lyste i de bleka strålkastarna som inte riktigt nådde upp till parkeringen.
  
  Han såg lugnt på när Neumand drog fram en pistol, klev ut ur skuggorna och sköt bikern rakt av i ansiktet. Skottskott var inte ovanligt i dessa delar av staden, även om vissa personer varnade andra cyklister. Kort därefter dök deras silhuetter upp över kanten av parkeringshålet, men de var fortfarande för långt borta för att se vad som hade hänt.
  
  Flämtande av vad han såg, bevittnade Lövenhagen den fruktansvärda ritualen att skära av en bit av en död mans kött med sin egen kniv. Neumand sänkte den blödande duken till undersidan av masken och började klä av sitt offer så snabbt han kunde med sina berusade fingrar. Chockad och storögd fick LöVenhagen genast veta hemligheten med Babelmasken. Nu visste han varför Schmidt var så ivrig att lägga vantarna på henne.
  
  I sin nya groteska persona rullade Neumand kroppen ner i papperskorgar några meter från den sista bilen i mörkret och klättrade sedan slentrianmässigt upp på mannens motorcykel. Fyra dagar senare tog Neumand masken och gömde sig. LöVenhagen spårade upp honom utanför basen i Schleswig, där han gömde sig för Schmidts vrede. Neumand såg fortfarande ut som en motorcyklist, med solglasögon och smutsiga jeans, men han hade hoppat av klubbfärgerna och cykeln. Chefen för Mannheim i Gremium letade efter en bedragare, och det var inte värt risken. När Neumand stötte på Lövenhagen skrattade han som en galning, muttrade osammanhängande på vad som lät som en uråldrig arabisk dialekt.
  
  Han tog då upp kniven och försökte skära av sitt eget ansikte.
  
  
  Kapitel 22 - Uppkomsten av den blinde guden
  
  
  "Så du har äntligen tagit kontakt." En röst bröt igenom Lövenhagens kropp bakom hans vänstra axel. Han föreställde sig omedelbart djävulen, och han var inte långt från sanningen.
  
  "Kapten Schmidt", erkände han, men ställde sig av uppenbara skäl inte upp och hälsade. "Du måste förlåta mig för att jag inte reagerade ordentligt. Du förstår, jag bär trots allt en annan persons ansikte."
  
  "Absolut. "Jack Daniels, snälla," sa Schmidt till servitören innan han ens närmade sig bordet med Lövenhagen-rätter.
  
  "Sätt ner tallriken först, kompis!" skrek Lowenhagen och fick den förvirrade mannen att följa. Restaurangchefen stod i närheten och väntade på ännu ett illdåd innan han bad gärningsmannen att gå.
  
  "Nu ser jag att du har listat ut vad masken gör," muttrade Schmidt under andan och sänkte huvudet för att kontrollera om någon avlyssnade.
  
  "Jag såg vad hon gjorde den natten din lilla tik Neumand använde henne för att ta livet av sig. sa Lövenhagen tyst och andades knappt mellan tuggorna när han svalde första hälften av köttet som ett djur.
  
  "Så vad föreslår du att vi ska göra nu? Utpressa mig för pengar som Neumand gjorde?" - frågade Schmidt och försökte vinna tid. Han var väl medveten om att reliken togs från dem som använde den.
  
  "Utpressa dig?" Löwenhagen skrek med en munfull rosa kött fastklämd mellan tänderna. "Skämtar du med mig? Jag vill ta av den, kapten. Du ska träffa en kirurg för att ta av det."
  
  "Varför? Jag hörde nyligen att du blev ganska bränd. Jag skulle ha trott att du skulle vilja behålla den käcka doktorns ansikte istället för det smälta köttet där ditt ansikte en gång var", svarade befälhavaren argt. Han såg förundrat på när Löwenhagen kämpade för att skära sin biff och ansträngde sina försvagade ögon för att hitta kanterna.
  
  "Fy fan!" - Lowenhagen svor. Han kunde inte se Schmidts ansikte så bra, men han kände en överväldigande lust att kasta köttklyftan i hans ögonparti och hoppas på det bästa. "Jag vill ta av den innan jag förvandlas till en galen fladdermus... r-galen... fan..."
  
  "Är det här vad som hände med Neumand?" - Schmidt avbröt och hjälpte den arbetande unge mannen med straffstrukturen. "Vad hände egentligen, Lövenhagen? Tack vare den här idiotens spelfetisch kan jag förstå hans motiv att behålla det som med rätta är mitt. Det som förbryllar mig är varför du ville dölja detta för mig så länge innan du kontaktade mig."
  
  "Jag tänkte ge henne till dig dagen efter att jag tog henne från Neumand, men samma natt stod jag i brand, min käre kapten." Lövenhagen höll nu på att stoppa in köttbitar manuellt i munnen. Förskräckta började människorna runt dem stirra och viska.
  
  "Ursäkta, mina herrar," sa chefen taktfullt i en tyst ton.
  
  Men Lövenhagen var för intolerant för att lyssna. Han kastade ett svart American Express-kort på bordet och sa: "Hör du, ge oss en flaska tequila så ska jag behandla alla dessa nyfikna idioter om de slutar titta på mig så!"
  
  Några av hans supportrar vid biljardbordet jublade. Resten av folket återvände till sitt arbete.
  
  "Oroa dig inte, vi åker snart. Hämta bara alla deras drinkar och låt min vän avsluta, okej?" Schmidt motiverade deras nuvarande tillstånd på sitt civiliserade sätt som är heligare än du. Detta höll chefen intresserad i några minuter till.
  
  "Berätta nu hur det gick till att du hamnade med min mask i en jävla statlig myndighet, där vem som helst kunde ha tagit den", viskade Schmidt. De hade med sig en flaska tequila och han hällde upp två shots.
  
  Löwenhagen svalde med stort besvär. Alkohol hade uppenbarligen inte varit effektivt för att döva smärtan av hans inre skador, men han var hungrig. Han berättade för befälhavaren vad som hände, främst för att rädda ansiktet snarare än att komma med ursäkter. Hela scenariot som fick honom att ryka tidigare upprepade sig när han berättade allt för Schmidt, vilket ledde till att han upptäckte att Neumand talade i tungor i skepnad av en motorcyklist.
  
  "Arabisk? Det är oroande", medgav Schmidt. "Det du hörde var faktiskt på akkadiska? Fantastisk!"
  
  "Vem bryr sig?" Lowenhagen skällde.
  
  "Sedan? Hur fick du masken från honom?" - frågade Schmidt och log nästan åt historiens intressanta fakta.
  
  "Jag hade ingen aning om hur jag skulle lämna tillbaka masken. Jag menar, här var han med ett fullt utvecklat ansikte och utan spår av masken som låg under. Herregud, lyssna på vad jag säger! Allt är mardrömslikt och overkligt!"
  
  "Fortsätt", insisterade Schmidt.
  
  "Jag frågade honom direkt hur jag kunde hjälpa honom att ta av sig masken, vet du? Men han... han..." Lövenhagen skrattade som en berusad bråkare åt det absurda i hans egna ord. "Kapten, han bet mig! Som en jävla herrelös hund morrade jäveln när jag kom närmare, och medan jag fortfarande pratade bet jäveln mig i axeln. Han slet ut en hel bit! Gud! Vad skulle jag tänka? Jag började precis slå honom med den första biten av metallrör jag kunde hitta i närheten."
  
  "Så vad gjorde han? Talade han fortfarande akkadiska?" frågade befälhavaren och hällde upp en till.
  
  "Han började springa, så självklart jagade jag honom. Som ett resultat gick vi genom den östra delen av Schleswig, vart, hur man tar sig, vet bara vi? "- sa han till Schmidt, som i sin tur nickade: "Ja, jag känner till den här platsen, bakom hangaren i hjälpbyggnaden."
  
  "Det är rätt. Vi gick igenom det här, kapten, som fladdermöss ur helvetet. Jag menar, jag var redo att döda honom. Jag hade mycket ont, jag blödde, jag var trött på att han gäckade mig så länge. Jag svär, jag var redo att bara krossa hans jävla huvud i bitar för att få tillbaka masken, vet du? Lowenhagen morrade tyst och lät ljuvligt psykotiskt.
  
  "Jaja. Fortsätta." Schmidt insisterade på att höra slutet på berättelsen innan hans underordnade till slut gav efter för den förkrossande galenskapen.
  
  När hans tallrik blev smutsigare och tomare, talade Lövenhagen snabbare, hans konsonanter lät mer distinkta. "Jag visste inte vad han försökte göra, men han kanske visste hur han skulle ta av sig masken eller något liknande. Jag jagade honom hela vägen till hangaren, och sedan var vi ensamma. Jag kunde höra vakterna skrika utanför hangaren. Jag tvivlar på att de kände igen Neumand nu när han hade någon annans ansikte, eller hur?"
  
  "Är det då han fångade fightern?" - Frågade Schmidt. "Var det här som fick planet att krascha?"
  
  Löwenhagens ögon var nästan helt blinda vid det här laget, men han kunde fortfarande skilja på skuggor och solida kroppar. En gul nyans färgade hans iris, färgen på ett lejons ögon, men han fortsatte att prata och fäste Schmidt på plats med sina blinda ögon medan han sänkte rösten och lutade huvudet något. "Herregud, kapten Schmidt, vad han hatade dig."
  
  Narcissism hindrade Schmidt från att tänka på känslorna i L:s uttalande &# 246; Venhagen, men sunt förnuft fick honom att känna sig lite skamfilad - precis där hans själ skulle ha slagit. "Självklart gjorde han det," sa han till sin blinda underordnade. "Det var jag som introducerade honom för masken. Men han fick aldrig veta vad hon gjorde, än mindre använda henne för sig själv. Dåren tog detta över sig själv. Precis som du gjorde."
  
  "Jag..." Löwenhagen rusade ilsket fram mitt i klingande av disk och vältande glas, "använde bara detta för att ta din dyrbara blodrelik från sjukhuset och ge den till dig, otacksamma underart!"
  
  Schmidt visste att Löwenhagen hade slutfört sin uppgift, och hans insubordination var inte längre en anledning till större oro. Han var dock på väg att gå ut, så Schmidt tillät honom att kasta ut raserianfall. "Han hatade dig lika mycket som jag hatar dig! Neumand ångrade att han någonsin deltog i din onda plan att skicka en självmordsgrupp till Bagdad och Haag."
  
  Schmidt kände hur hans hjärta hoppade när han nämnde hans förment hemliga plan, men hans ansikte förblev oberörd och gömde all oro bakom ett stålsatt uttryck.
  
  "Efter att ha sagt ditt namn, Schmidt, hälsade han och sa att han skulle besöka dig på ditt eget lilla självmordsuppdrag." LöVenhagens röst bröt igenom hans leende. "Han stod där och skrattade som ett galet djur och skrek av lättnad åt vem han var. Fortfarande klädd som en död motorcyklist begav han sig mot planet. Innan jag hann nå honom trängde vakterna in. Jag sprang bara iväg för att slippa bli arresterad. Väl utanför basen satte jag mig i min lastbil och skyndade till Büchel för att försöka varna dig. Din mobiltelefon var avstängd."
  
  "Och det var då han kraschade planet inte långt från vår bas," nickade Schmidt. "Hur ska jag förklara den sanna historien för generallöjtnant Meyer? Han hade intrycket att detta var en legitim motattack efter vad den holländska idioten gjorde i Irak."
  
  "Neumand var en förstklassig pilot. Varför han missade målet - dig - är lika synd som ett mysterium", morrade Löwenhagen. Bara Schmidts siluett visade fortfarande hans närvaro bredvid honom.
  
  "Han missade för att han, som du, min pojke, var blind," sa Schmidt och njöt av sin seger över dem som kunde avslöja honom. "Men du visste inte om det, eller hur? Eftersom Neumand bar solglasögon var du inte medveten om hans dåliga syn. Annars skulle du aldrig ha använt Babels mask själv, eller hur?"
  
  "Nej, det skulle jag inte", rasade LöVenhagen och kände sig besegrad till kokpunkten. "Men jag borde ha vetat att du skulle skicka någon att bränna mig och lämna tillbaka masken. Efter att jag kört till olycksplatsen upptäckte jag Neumands förkolnade kvarlevor utspridda långt från flygkroppen. Masken hade tagits bort från hans brända skalle, så jag tog den för att återvända till min käre befälhavare, som jag trodde att jag kunde lita på." I detta ögonblick blev hans gula ögon blinda. "Men du har redan tagit hand om det, eller hur?"
  
  "Vad pratar du om?" hörde han Schmidt säga bredvid sig, men han var klar med befälhavarens bedrägeri.
  
  "Du skickade någon efter mig. Han hittade mig med min mask på olycksplatsen och jagade mig hela vägen till Heidelberg tills min lastbil fick slut på bränsle! "Lövenhagen morrade. "Men han hade tillräckligt med gas för oss båda, Schmidt. Innan jag hann se honom komma, hällde han i mig bensin och satte eld på mig! Allt jag kunde göra var att springa till sjukhuset som ligger två steg bort, fortfarande i hopp om att elden inte skulle ta tag och kanske till och med slockna medan jag sprang. Men nej, det blev bara starkare och hetare och slukade min hud, läppar och lemmar tills det tycktes mig att jag skrek genom mitt kött! Vet du hur det är att känna att ditt hjärta brister av chocken av lukten av ditt eget kött som brinner som en biff på grillen? DU?" - ropade han på kaptenen med en död mans ondskefulla uttryck.
  
  När chefen skyndade fram till deras bord höjde Schmidt avvisande sin hand.
  
  "Vi lämnar. Vi lämnar. Överför bara allt till det här kreditkortet", beordrade Schmidt, i vetskap om att Dr. Hilt snart skulle hittas död igen, och hans kreditkortsutdrag skulle visa att han hade levt flera dagar längre än vad som ursprungligen rapporterades.
  
  "Kom igen, LöVenhagen", sa Schmidt enträget. "Jag vet hur vi kan ta bort den här masken från ditt ansikte. Fast jag har ingen aning om hur jag ska vända blindheten."
  
  Han tog med sin följeslagare till baren, där han skrev på kvittot. När de gick satte Schmidt tillbaka kreditkortet i Lövenhagens ficka. All personal och besökare pustade ut. Den olyckliga servitören, som inte fick något tips, knäppte med tungan och sa: "Tack gud! Jag hoppas att det här är sista gången vi ser honom."
  
  
  Kapitel 23 - Mord
  
  
  Marduk tittade på klockan och den lilla rektangeln på dess framsida med datumpanelernas flikar placerade för att indikera att det var den 28 oktober. Hans fingrar knackade på disken medan han väntade på receptionisten på Swanwasser Hotel, där Sam Cleave och hans mystiska flickvän också bodde.
  
  "Det var allt, herr Marduk. Välkommen till Tyskland", log administratören vänligt och lämnade tillbaka Marduks pass. Hennes ögon höll sig kvar i hans ansikte för länge. Detta fick den gamle mannen att undra om det berodde på hans ovanliga ansikte eller för att hans identitetshandlingar angav Irak som hans ursprungsland.
  
  "Vielen Dank," svarade han. Han skulle le om han kunde.
  
  Efter att ha checkat in på sitt rum gick han ner för att träffa Sam och Margaret i trädgården. De väntade redan på honom när han gick ut på terrassen med utsikt över poolen. En liten, elegant klädd man följde efter Marduk på avstånd, men den gamle mannen var för klurig för att inte veta.
  
  Sam harklade sig meningsfullt, men allt Marduk sa var: "Jag ser honom."
  
  "Det är klart du vet," sa Sam till sig själv och nickade mot Margaret. Hon tittade på främlingen och ryggade lite tillbaka, men gömde det för hans blick. Marduk vände sig om för att titta på mannen som följde efter honom, precis tillräckligt länge för att bedöma situationen. Mannen log ursäktande och försvann ner i korridoren.
  
  "De ser ett pass från Irak och de tappar sina jävla hjärnor," skällde han irriterat och satte sig.
  
  "Mr Marduk, det här är Margaret Crosby från Edinburgh Post," presenterade Sam dem.
  
  "Trevligt att träffa dig, fru," sa Marduk och använde återigen sin artiga nick istället för ett leende.
  
  "Och du också, Mr. Marduk," svarade Margaret hjärtligt. "Det är fantastiskt att äntligen träffa någon som är så informerad och berest som du." Flirtar hon verkligen med Marduk?, tänkte Sam förvånat när han såg dem skaka hand.
  
  "Och hur vet du detta?" - frågade Marduk med låtsad förvåning.
  
  Sam tog upp sin inspelningsenhet.
  
  "Ah, allt som hände på läkarmottagningen är nu registrerat." Han gav den undersökande journalisten en sträng blick.
  
  "Oroa dig inte, Marduk," sa Sam och hade för avsikt att lägga alla bekymmer åt sidan. "Detta är bara för mig och de som ska hjälpa oss att hitta Babels mask. Som ni vet har Miss Crosby, som är här, redan gjort sitt för att befria oss från polischefen."
  
  "Ja, en del journalister har förnuftet att vara selektiva om vad världen borde veta och... ja, vad världen helst aldrig skulle få veta. The Mask of Babel och dess förmågor faller i den andra kategorin. Du är säker på min försiktighet", lovade Margaret Marduk.
  
  Hans bild fascinerade henne. Den brittiska nybörjaren har alltid haft en passion för allt ovanligt och unikt. Han var inte i närheten av så monstruös som Heidelbergs sjukhuspersonal beskrev honom som. Ja, han var tydligt deformerad enligt normala standarder, men hans ansikte bidrog bara till hans spännande personlighet.
  
  "Det är en lättnad att veta, fru," suckade han.
  
  "Snälla, kalla mig Margaret," sa hon snabbt. Ja, det pågår en del geriatrisk flirt här, bestämde Sam.
  
  "Så, vidare till den aktuella frågan," avbröt Sam och gick vidare till ett mer seriöst samtal. "Var ska vi börja leta efter denna LöVenhagen-karaktär?"
  
  "Jag tycker att vi borde ta honom ur matchen. Enligt löjtnant Werner är mannen bakom köpet av Babels mask tyske Luftwaffekapten Schmidt. Jag instruerade löjtnant Werner att gå under förevändning av en rapport och stjäla masken från Schmidt i morgon vid middagstid. Om jag inte hör från Werner då får vi anta det värsta. I det här fallet måste jag själv smyga in i basen och byta några ord med Schmidt. Han är ursprunget till hela denna galna operation, och han kommer att vilja ta kvarlevan i besittning när det stora fredsavtalet undertecknas."
  
  "Så du tror att han kommer att posera som en meso-arabisk signeringskommissionär?" frågade Margaret och använde sig väl av den nya termen för Mellanöstern efter enandet av de omgivande små länderna under en enda regering.
  
  "Det finns en miljon möjligheter, Mada... Margaret," förklarade Marduk. "Han kunde göra det efter eget val, men han talar inte arabiska, så kommissionärens folk kommer att veta att han är en charlatan. Av alla tider, att inte kunna kontrollera massornas sinnen. Föreställ dig hur lätt jag kunde ha förhindrat allt detta om jag fortfarande hade den här mentala skiten, beklagade Sam för sig själv.
  
  Marduks avslappnade ton fortsatte. "Han kunde ta formen av en okänd person och döda kommissarien. Han kunde till och med skicka in en annan självmordspilot i byggnaden. Det verkar vara på topp nu för tiden."
  
  "Finns det inte en nazistisk skvadron som gjorde detta under andra världskriget?" frågade Margaret och la sin hand på Sams underarm.
  
  "Äh, jag vet inte. Varför?"
  
  "Om vi visste hur de fick dessa piloter att frivilligt ställa upp för det här uppdraget, skulle vi kanske kunna ta reda på hur Schmidt planerade att organisera något sådant här. Jag kanske är långt ifrån sanningen, men borde vi inte åtminstone undersöka denna möjlighet? Kanske kan doktor Gould till och med hjälpa oss."
  
  "För tillfället är hon begränsad på ett sjukhus i Mannheim," sa Sam.
  
  "Hur mår hon?" frågade Marduk och kände sig fortfarande skyldig för att ha slagit henne.
  
  "Jag har inte sett henne sedan hon kom till mig. Det var därför jag kom för att träffa Dr Fritz i första hand", svarade Sam. "Men du har rätt. Jag kan lika gärna se om hon kan hjälpa oss - om hon är vid medvetande. Gud, jag hoppas att de kan hjälpa henne. Hon var i dålig form senast jag såg henne."
  
  "Då skulle jag säga att ett besök är nödvändigt av flera anledningar. Hur är det med löjtnant Werner och hans vän Kohl?" - frågade Marduk och tog en klunk kaffe.
  
  Margarets telefon ringde. "Det här är min assistent." Hon log stolt.
  
  "har du en assistent?" retade Sam. "Sedan när?" Hon svarade Sam viskande precis innan hon svarade i telefonen. "Jag har en hemlig agent med en förkärlek för polisradio och slutna kretsar, min pojke." Med en blinkning svarade hon i telefonen och gick bort över den oklanderligt välskötta gräsmattan, upplyst av trädgårdslyktor.
  
  "Så, hackare," mumlade Sam med ett skratt.
  
  "När Schmidt har masken måste en av oss avlyssna honom, Mr Cleave," sa Marduk. "Jag röstar på att du ska storma muren medan jag väntar i bakhåll. Du blir av med det. Trots allt, med det här ansiktet kommer jag aldrig att kunna ta mig till basen."
  
  Sam drack sin single malt och tänkte på det. "Om vi bara visste vad han planerade att göra med henne. Uppenbarligen borde han själv veta om farorna med att bära den. Jag antar att han kommer att anställa någon lakej för att sabotera kontraktsskrivningen."
  
  "Jag håller med", började Marduk, men Margaret sprang ut ur den romantiska trädgården med ett uttryck av absolut skräck i ansiktet.
  
  "Herregud!" Hon skrek så tyst hon kunde. "Herregud, Sam! Du kommer inte tro detta! Margarets anklar stukade av hennes brådska när hon gick över gräsmattan till bordet.
  
  "Vad? Vad är detta?" Sam rynkade pannan och hoppade upp ur stolen för att fånga henne innan hon ramlade ner på sten uteplatsen.
  
  Med stora ögon av misstro stirrade Margaret på sina två manliga följeslagare. Hon kunde knappt hämta andan. När hon stabiliserade sin andning utbrast hon, "Professor Martha Sloane blev precis dödad!"
  
  "Jesus Kristus!" Sam grät med huvudet i händerna. "Nu är vi körda. Du inser att det här är tredje världskriget!"
  
  "Jag vet! Vad kan vi göra nu? Det här avtalet betyder ingenting nu", bekräftade Margaret.
  
  "Var fick du din information, Margaret? Har någon tagit ansvar än?" - frågade Marduk så taktfullt han kunde.
  
  "Min källa är en familjevän. All hennes information är vanligtvis korrekt. Hon gömmer sig i en privat säkerhetszon och tillbringar varje ögonblick av dagen med att kolla..."
  
  "...inbrott", rättade Sam.
  
  Hon stirrade på honom. "Hon kollar säkerhetssidor och hemliga organisationer. Det är oftast så jag får reda på nyheterna innan polisen kallas till brottsplatser eller incidenter", erkände hon. "För några minuter sedan, efter att ha korsat Dunbars privata säkerhetsgräns, fick hon en rapport. De har inte ens ringt den lokala polisen eller rättsläkaren än, men hon kommer att hålla oss uppdaterade om hur Sloan dödades."
  
  "Så den har inte sänts än?" utbrast Sam akut.
  
  "Nej, men det är på väg att hända, ingen tvekan om det. Säkerhetsföretaget och polisen kommer att göra anmälningar innan vi ens har ätit upp våra drinkar." Det kom tårar i hennes ögon när hon pratade. "Här kommer vår chans till en ny värld. Herregud, de var tvungna att förstöra allt, eller hur?"
  
  "Självklart, min kära Margaret," sa Marduk, lika lugnt som alltid. "Det här är vad mänskligheten gör bäst. Förstörelsen av allt okontrollerbart och kreativt. Men vi har inte tid för filosofi nu. Jag har en idé, om än en väldigt långsökt sådan."
  
  "Tja, vi har ingenting," klagade Margaret. "Så var vår gäst, Peter."
  
  "Tänk om vi kunde förblinda världen?" - frågade Marduk.
  
  "Gillar du den här masken din?" - frågade Sam.
  
  "Lyssna!" - befallde Marduk, visade de första tecknen på känslor och tvingade Sam att gömma sin fräcka tunga igen bakom spända läppar. "Tänk om vi kunde göra vad media gör varje dag, men omvänt? Finns det något sätt att stoppa spridningen av rapportering och hålla världen i mörker? På så sätt kommer vi att hinna arbeta fram en lösning och se till att mötet i Haag äger rum. Med tur kanske vi kan avvärja den katastrof som vi utan tvekan står inför nu."
  
  "Jag vet inte, Marduk," sa Sam och kände sig deprimerad. "Varje aspirerande journalist i världen skulle vilja vara den som rapporterar detta för sin radiostation i sitt land. Det här är stora nyheter. Våra gambröder skulle aldrig ge upp en sådan delikatess av respekt för världen eller några moraliska normer."
  
  Margaret skakade också på huvudet och bekräftade Sams fördömande avslöjande. "Om vi bara kunde sätta den här masken på någon som ser ut som Sloane... bara för att skriva på avtalet."
  
  "Tja, om vi inte kan stoppa flottan av fartyg från att landa på stranden, måste vi ta bort havet de seglar på," introducerade Marduk.
  
  Sam log och njöt av den gamle mannens oortodoxa tänkande. Han förstod, medan Margaret var förvirrad, och hennes ansikte bekräftade hennes förvirring. "Du menar att om rapporterna ändå kommer ut borde vi stänga av media de använder för att rapportera det?"
  
  "Korrekt", nickade Marduk, som alltid. "Så långt vi kan gå."
  
  "Som på Guds gröna jord...?" frågade Margaret.
  
  "Jag gillar Margarets idé också," sa Marduk. "Om vi kan lägga vantarna på masken kan vi lura världen att tro att rapporter om mordet på Prof. Sloane är en bedragare. Och vi kan skicka vår egen bedragare för att underteckna dokumentet."
  
  "Det är ett stort åtagande, men jag tror att jag vet vem som skulle vara galen nog att klara det här," sa Sam. Han tog sin telefon och tryckte på en bokstav på snabbval. Han väntade ett ögonblick, och sedan blev hans ansikte koncentration.
  
  "Hej Purdue!"
  
  
  Kapitel 24 - Ett annat ansikte av Schmidt
  
  
  "Du är befriad från uppdraget i LöVenhagen, löjtnant", sa Schmidt bestämt.
  
  "Så, har du hittat mannen vi letar efter, sir? Bra! Hur hittade du honom? - frågade Werner.
  
  "Jag ska säga dig, löjtnant Werner, bara för att jag har så mycket respekt för dig och för att du gick med på att hjälpa mig att hitta den här brottslingen," svarade Schmidt och påminde Werner om hans "behov av att veta"-begränsning. "Det var förvånansvärt overkligt, faktiskt. Din kollega ringde mig för att berätta att han skulle ta med Lövenhagen för bara en timme sedan."
  
  "Min kollega?" Werner rynkade pannan, men spelade sin roll övertygande.
  
  "Ja. Vem kunde ha trott att Kohl skulle ha modet att arrestera någon, hej? Men jag berättar detta för er med stor förtvivlan", låtsades Schmidt sin sorg, och hans handlingar var uppenbara för hans underordnade. "Medan Kohl tog med Lövenhagen var de inblandade i en fruktansvärd olycka som tog livet av båda."
  
  "Vad?" - utbrast Werner. "Snälla säg att det här inte är sant!"
  
  Hans ansikte bleknade av nyheten, som han visste var fylld av lömska lögner. Det faktum att Kohl lämnade sjukhusets parkeringsplats nästan minuter före honom var bevis på en mörkläggning. Kohl kunde aldrig ha uppnått allt detta på den korta tid det tog för Werner att nå basen. Men Werner höll allt för sig själv. Werners enda vapen var att blunda för Schmidt att han visste allt om motiven för att fånga L. öVenhagen, masken och den smutsiga lögnen om Kohls död. Verkligen militär underrättelsetjänst.
  
  Samtidigt blev Werner verkligen chockad över Kohls död. Hans upprörda beteende och frustration var äkta när han föll tillbaka i stolen på Schmidts kontor. För att gnida salt i hans sår spelade Schmidt den ångerfulla befälhavaren och erbjöd honom lite färskt te för att mildra chocken av de dåliga nyheterna.
  
  "Du vet, jag ryser när jag tänker på vad Lö Venhagen måste ha gjort för att orsaka den katastrofen", sa han till Werner och gick runt sitt skrivbord. "Stackars Kohl. Vet du hur mycket det gör mig ont att tänka att en så bra pilot med en så ljus framtid miste livet på grund av min order att gripa en hjärtlös och förrädisk underordnad som Löwenhagen?"
  
  Werners käke skar sig, men han fick behålla sin egen mask tills tiden var inne för att avslöja vad han visste. Med darrande röst bestämde han sig för att spela offret för att få reda på lite mer. "Sir, snälla säg inte att Himmelfarb delade detta öde?"
  
  "Nej nej. Oroa dig inte för Himmelfarb. Han bad mig ta bort honom från uppdraget eftersom han inte stod ut. Jag antar att jag är tacksam över att ha någon som du under mitt kommando, löjtnant," grimaserade Schmidt subtilt bakom Werners säte. "Du är den enda som inte har svikit mig."
  
  Werner var intresserad av om Schmidt hade lyckats få tag i masken och i så fall var han förvarade den. Detta var dock ett svar som han inte bara kunde be om. Detta var något han skulle behöva spionera för.
  
  "Tack, sir," svarade Werner. "Om du behöver mig för något annat, fråga bara."
  
  "Det är den här typen av attityd som gör hjältar, löjtnant!" - Schmidt skanderade genom sina tjocka läppar medan svetten pärlade på hans tjocka kinder. "För ditt lands välbefinnande och rätten att bära vapen måste du ibland offra stora saker. Att ibland ge ditt liv för att rädda de tusentals människor du skyddar är en del av att vara en hjälte, en hjälte som Tyskland kan minnas som de gamla sedernas messias och mannen som offrade sig själv för att bevara sitt lands överhöghet och frihet."
  
  Werner gillade inte vart det här bar vägen, men han kunde inte agera impulsivt utan att riskera att bli upptäckt. "Jag kunde inte hålla med mer, kapten Schmidt. Du måste veta. Jag är säker på att ingen människa når den rang som du uppnådde som en ryggradslös liten man. Jag hoppas få följa i dina fotspår en dag."
  
  "Jag är säker på att du klarar det, löjtnant. Och du har rätt. Jag har offrat mycket. Min farfar dödades i aktion mot britterna i Palestina. Min far dog när han försvarade den tyske förbundskanslern under ett mordförsök under det kalla kriget", försvarade han. "Men jag ska säga dig en sak, löjtnant. När jag lämnar ett arv kommer mina söner och barnbarn att minnas mig som mer än bara en trevlig historia att berätta för främlingar. Nej, jag kommer att bli ihågkommen för att ha förändrat vår världs gång, jag kommer att bli ihågkommen av alla tyskar och därför av världens kulturer och generationer." Mycket Hitler? Werner funderade på det, men erkände Schmidts lögner med falskt stöd. "Helt riktigt, sir! Jag kunde inte hålla med mer."
  
  Sedan lade han märke till emblemet på Schmidts ring, samma ring som Werner antog för en förlovningsring. Den platta guldbasen som krönte spetsen av hans finger var graverad med symbolen för en förment försvunnen organisation, symbolen för den svarta solens orden. Han hade sett detta förut hemma hos sin farbror den dagen han hjälpte sin gammelfaster att sälja alla hennes bortgångne mans böcker på en gårdsrea i slutet av 80-talet. Symbolen fängslade honom, men hans farfar fick ett anfall när han frågade om han kunde få boken.
  
  Han tänkte aldrig mer på det förrän han kände igen symbolen på Schmidts ring. Frågan om att förbli okunnig blev svår för Werner eftersom han desperat ville veta vad Schmidt gjorde med en symbol som hans egen patriotiska moster inte ville att han skulle veta.
  
  "Detta är spännande, sir," anmärkte Werner ofrivilligt, utan att ens tänka på konsekvenserna av hans begäran.
  
  "Vad?" - frågade Schmidt och avbröt sitt storslagna tal.
  
  "Din ring, kapten. Det ser ut som en gammal skatt eller någon slags hemlig talisman med superkrafter, som i serierna!" sa Werner upprymt och kurrade över ringen som om det bara var ett vackert stycke. Faktum är att Werner var så nyfiken att han inte ens var nervös över att fråga om emblemet eller ringen. Kanske trodde Schmidt att hans löjtnant verkligen var fascinerad av hans stolta tillhörighet, men han valde att behålla sitt engagemang i orden för sig själv.
  
  "Åh, min far gav mig den här när jag var tretton", förklarade Schmidt nostalgiskt och tittade på de fina, perfekta linjerna på ringen som han aldrig tog av sig.
  
  "Familjevapen? Det ser väldigt elegant ut", övertalade Werner sin befälhavare, men han kunde inte få mannen att berätta om det. Plötsligt ringde Werners mobiltelefon och bröt förtrollningen mellan de två männen och sanningen. "Jag ber om ursäkt, kapten."
  
  "Nonsens", svarade Schmidt och avfärdade det hjärtligt. "Du är inte i tjänst just nu."
  
  Werner såg på när kaptenen gick ut för att ge honom lite avskildhet.
  
  "Hallå?"
  
  Det var Marlene. "Dieter! Dieter, de dödade Dr Fritz!" skrek hon från vad som lät som en tom pool eller duschkabin.
  
  "Vänta, sakta ner, älskling! WHO? Och när?" frågade Werner sin flickvän.
  
  "För två minuter sedan! J-y-precis som th-that...i lugn, för guds skull! Mitt framför mig!" - skrek hon hysteriskt.
  
  Löjtnant Dieter Werner kände hur hans mage knöt ihop vid ljudet av sin älskares frenetiska snyftningar. På något sätt var det där onda emblemet på Schmidts ring en föraning om vad som skulle komma strax efter. Det tycktes Werner som om hans beundran av ringen på något ont sätt hade fört honom med olycka. Han var förvånansvärt nära sanningen.
  
  "Vad är du... Marlene! Lyssna!" han försökte få henne att ge honom mer information.
  
  Schmidt hörde Werners röst stiga. Bekymrad gick han sakta in på kontoret från utsidan igen och kastade en frågande blick på löjtnanten.
  
  "Var är du? Var hände det? På sjukhuset?" han uppmanade henne, men hon var helt osammanhängande.
  
  "Nej! Nej, Dieter! Himmelfarb sköt precis Dr Fritz i huvudet. O Jesus! Jag kommer att dö här!" hon snyftade förtvivlat över den kusliga, ekande platsen som han inte kunde tvinga henne att avslöja.
  
  "Marlene, var är du?" - han skrek.
  
  Telefonsamtalet avslutades med ett klick. Schmidt stod fortfarande chockad framför Werner och väntade på svar. Werners ansikte blev blekt när han stoppade tillbaka telefonen i fickan.
  
  "Jag ber om ursäkt, sir. Jag måste gå. Något hemskt hände på sjukhuset", sa han till sin befälhavare när han vände sig om för att gå.
  
  "Hon är inte på sjukhuset, löjtnant," sa Schmidt torrt. Werner stannade i sina spår, men vände inte om ännu. Av befälhavarens röst att döma förväntade han sig att mynningen på officerens pistol skulle riktas mot baksidan av hans huvud, och han gav Schmidt äran att stå öga mot öga med honom när han tryckte på avtryckaren.
  
  "Himmelfarb dödade precis Dr Fritz," sa Werner utan att vända sig till officeren.
  
  "Jag vet, Dieter," medgav Schmidt. "Jag berättade för honom. Vet du varför han gör allt jag säger till honom?"
  
  "Romantisk anknytning?" Werner skrattade och släppte till slut sin falska beundran.
  
  "Ha! Nej, romantik är för den ödmjuka i anden. Den enda erövringen som jag är intresserad av är det ödmjuka sinnets dominans", sa Schmidt.
  
  "Himmelfarb är en jävla feg. Vi visste alla detta från början. Han smyger sig på röven på alla som kan skydda honom eller hjälpa honom, för han är bara en oduglig och kramande valp", sa Werner och förolämpade korpralen med uppriktigt förakt som han alltid gömde av artighet.
  
  "Det är helt sant, löjtnant," instämde kaptenen. Hans varma andetag rörde vid baksidan av Werners nacke när han lutade sig obehagligt nära honom. "Det är därför han, till skillnad från människor som du och de andra döda som du snart kommer att gå med i, gör som han gör," Babylon
  
  Werners kött var fyllt av ilska och hat, hela hans varelse var fylld av besvikelse och allvarlig oro för sin Marlene. "Och vad? Skjut redan!" - sa han trotsigt.
  
  Schmidt skrattade bakom honom. "Sätt dig ner, löjtnant."
  
  Motvilligt efterkom Werner. Han hade inget val, vilket gjorde en fritänkare som han upprörd. Han tittade på när den arrogante officeren satte sig ner och medvetet blinkade med sin ring så att Werners ögon kunde se. "Himmelfarb, som du säger, följer mina order eftersom han inte kan ta modet att stå upp för det han tror på. Men han gör jobbet jag skickar honom att göra, och jag behöver inte tigga, övervaka honom eller hota hans nära och kära för det. När det gäller dig, å andra sidan, är din pung för massiv för ditt eget bästa. Missförstå mig rätt, jag beundrar en man som tänker själv, men när du kastar in din lott med oppositionen - fienden - blir du en förrädare. Himmelfarb berättade allt för mig, löjtnant," erkände Schmidt med en djup suck.
  
  "Du kanske är för blind för att se vilken förrädare han är," snäste Werner.
  
  "En förrädare till höger är i grunden en hjälte. Men låt oss lämna mina preferenser åt sidan för nu. Jag ska ge dig en chans att förlösa dig själv, löjtnant Werner. När du leder en skvadron stridsflygplan kommer du att få äran att flyga din tornado rakt in i CIA:s styrelserum i Irak för att se till att de vet hur världen känner om deras existens."
  
  "Detta är absurt!" Werner protesterade. "De höll sig till sin sida av vapenvilan och gick med på att inleda handelsförhandlingar...!"
  
  "Bla bla bla!" Schmidt skrattade och skakade på huvudet. "Vi känner alla till politiska äggskal, min vän. Det här är ett trick. Även om detta inte var fallet, vilken typ av värld skulle det vara medan Tyskland bara är ännu en tjur i pennan?" Hans ring glittrade i ljuset från lampan på skrivbordet när han kom runt hörnet. "Vi är ledare, pionjärer, mäktiga och stolta, löjtnant! WUO och CITE är ett gäng tikar som vill avskaffa Tyskland! De vill slänga oss i en bur med andra slaktdjur. Jag säger "ingen jävla sätt!"
  
  "Det är en fackförening, sir," försökte Werner, men han gjorde bara kaptenen arg.
  
  "Union? Åh, åh, betyder "union" unionen av socialistiska sovjetrepubliker i dessa avlägsna tider?" Han satte sig på sitt skrivbord direkt framför Werner och sänkte huvudet till löjtnantens nivå. "Det finns inget utrymme för tillväxt i ett akvarium, min vän. Och Tyskland kan inte trivas i en pittoresk liten stickklubb där alla chattar och ger presenter över teservisen. Vakna! De begränsar oss till enhetlighet och skär av våra bollar, min vän! Du kommer att hjälpa oss att ångra detta illdåd... förtryck."
  
  "Tänk om jag vägrar?" frågade Werner dumt.
  
  "Himmelfarb kommer att få möjligheten att vara ensam med kära Marlene," log Schmidt. "Dessutom har jag redan lagt scenen för en rejäl smisk, som man säger. Det mesta av arbetet är redan gjort. Tack vare en av mina pålitliga drönare som gjorde sin plikt enligt ordern," skrek Schmidt till Werner, "den där tiken Sloane är ute ur spelet för alltid. Bara detta borde värma upp världen för en uppgörelse, va?"
  
  "Vad? Professor Sloan? Werner flämtade.
  
  Schmidt bekräftade nyheten genom att köra tumspetsen över sin egen hals. Han skrattade stolt och satte sig vid sitt skrivbord. "Så, löjtnant Werner, kan vi - kanske Marlene - räkna med dig?
  
  
  Kapitel 25 - Ninas resa till Babylon
  
  
  När Nina vaknade ur sin febriga och smärtsamma sömn befann hon sig på ett helt annat slags sjukhus. Hennes säng, även om den var justerbar på samma sätt som sjukhussängar, var mysig och täckt med vinterlinnen. Den innehöll några av hennes favoritdesignmotiv i choklad, brunt och taupe. Väggarna var dekorerade med gamla målningar i Da Vinci-stil, och i sjukhusrummet fanns inga påminnelser om IV, sprutor, handfat eller någon av de andra förödmjukande anordningarna som Nina hatade.
  
  Det fanns en klockknapp som hon tvingades trycka på eftersom hon var för torr och inte kunde nå vattnet bredvid sängen. Det kanske hon kunde, men hennes hud värkte som hjärnfrysning och blixtar, vilket avskräckte henne från uppgiften. Bara en stund efter att hon ringt på klockan kom en sjuksköterska i fritidskläder med ett exotiskt utseende in genom dörren.
  
  "Hej, Dr. Gould," hälsade hon glatt med tystnad röst. "Hur mår du?"
  
  "Jag känner mig fruktansvärt. Jag vill verkligen", klämde Nina ut. Hon förstod inte ens att hon kunde se tillräckligt bra igen förrän hon drack ett halvt högt glas förstärkt vatten i en klunk. Efter att ha druckit sig mätt, lutade sig Nina bakåt på den mjuka, varma sängen och såg sig omkring i rummet och stoppade slutligen blicken på den leende sköterskan.
  
  "Jag ser nästan helt rätt igen", mumlade Nina. Hon skulle ha log om hon inte varit så generad. "Ehm, var är jag? Du pratar inte - eller ser - tyska alls."
  
  Sköterskan skrattade. "Nej, doktor Gould. Jag är från Jamaica men bor här i Kirkwall som vårdare på heltid. Jag har anställts för att ta hand om dig under överskådlig framtid, men det finns en läkare som arbetar mycket hårt med sina följeslagare för att bota dig."
  
  "De kan inte. Säg åt dem att ge upp det", sa Nina i en frustrerad ton. "Jag har cancer. De berättade för mig i Mannheim när Heidelbergs sjukhus skickade mina resultat."
  
  "Ja, jag är inte läkare, så jag kan inte berätta något du inte redan vet. Men vad jag kan berätta är att vissa forskare inte tillkännager sina upptäckter eller patenterar sina läkemedel av rädsla för bojkott av läkemedelsföretag. Det är allt jag kommer att säga tills du pratar med Dr. Kate," rådde sjuksköterskan.
  
  "Dr Kate? Är det här hans sjukhus?" frågade Nina.
  
  "Nej, frun. Dr Keith är en medicinsk forskare som har anställts för att enbart fokusera på din sjukdom. Och det här är en liten klinik på Kirkwallkusten. Det ägs av Edinburgh-baserade Scorpio Majorus Holdings. Bara ett fåtal känner till detta." hon log mot Nina. "Låt mig nu bara ta dina vitala tecken och se om vi kan göra dig bekväm, och sedan... skulle du vilja ha något att äta? Eller går illamåendet fortfarande inte över?
  
  "Nej", svarade Nina snabbt, men andades sedan ut och log mot den efterlängtade upptäckten. "Nej, jag känner mig inte sjuk på något sätt. Faktum är att jag svälter." Nina log snett, för att inte förvärra smärtan bakom mellangärdet och mellan lungorna. "Berätta hur jag kom hit?"
  
  "Mr David Perdue har flugit dig hit från Tyskland så att du kan få specialiserad behandling i en säker miljö," sa sjuksköterskan till Nina medan hon kollade hennes ögon med en handhållen ficklampa. Nina tog lätt tag i sköterskans handled.
  
  "Vänta, är Purdue här?" frågade hon lätt oroligt.
  
  "Nej, frun. Han bad mig förmedla hans ursäkt till dig. Antagligen för att jag inte var här för dig", sa sköterskan till Nina. Ja, förmodligen för att han försökte skära av mitt jävla huvud i mörkret, tänkte Nina för sig själv.
  
  "Men det var meningen att han skulle gå med Mr Cleave i Tyskland för något slags konsortiummöte, så jag är rädd för nu att du bara stannar hos oss, ditt lilla team av medicinsk personal," inflikade den tunna mörkhyade sjuksköterskan. . Nina hänfördes av sin vackra hy och sin förvånansvärt unika accent, halvvägs mellan en Londonaristokrat och en Rasta ".Mr. Cleve kommer tydligen att besöka dig under de kommande tre dagarna, så det finns åtminstone ett bekant ansikte att se fram emot, eller hur? "
  
  "Ja, det är säkert", nickade Nina, åtminstone nöjd med den här nyheten.
  
  
  * * *
  
  
  Dagen efter mådde Nina definitivt bättre, även om hennes ögon ännu inte hade fått styrkan som en uggla. Det fanns praktiskt taget inga brännskador eller smärta på hennes hud, och hon andades lättare. Hon hade bara en feber dagen innan, men den gick över snabbt efter att hon fick en ljusgrön vätska som Dr Keith skojade om att de använde på Hulken innan han blev känd. Nina njöt verkligen av humorn och professionaliteten i teamet, som perfekt kombinerade positivitet och medicinsk vetenskap för att maximera hennes välbefinnande.
  
  "Så, är det sant vad de säger om steroider?" Sam log från dörröppningen.
  
  "Ja det är sant. Allt detta. Du borde ha sett hur mina bollar blev till russin!" - skämtade hon med samma häpnad i ansiktet, vilket fick Sam att skratta gott.
  
  Eftersom han inte ville röra henne eller skada henne, kysste han helt enkelt toppen av hennes huvud mjukt och kände doften av färskt schampo i hennes hår. "Det är så trevligt att se dig, min älskade," viskade han. "Och de här kinderna glöder också. Nu måste vi bara vänta på att din näsa ska bli blöt så är du redo att gå."
  
  Nina hade svårt att skratta, men hennes leende fanns kvar. Sam tog hennes hand och såg sig omkring i rummet. Det fanns en stor bukett med hennes favoritblommor knuten med ett stort smaragdgrönt band. Sam tyckte att detta var ganska fantastiskt.
  
  "De säger till mig att det bara är en del av décor, byter blommor varje vecka och så vidare," noterade Nina, "men jag vet att de är från Purdue."
  
  Sam ville inte gunga båten mellan Nina och Perdue, speciellt när hon fortfarande behövde den behandling som bara Perdue kunde ge henne. Å andra sidan visste han att Perdue inte kunde kontrollera vad han försökte göra mot Nina i de där kolsvarta tunnlarna under Tjernobyl. "Tja, jag försökte ge dig lite månsken, men din personal konfiskerade det", ryckte han på axlarna. "Jävla berusade, de flesta. Se upp för den sexiga sjuksköterskan. Hon darrar när hon dricker."
  
  Nina fnissade tillsammans med Sam, men antog att han hade hört talas om hennes cancer och desperat försökte muntra upp henne med en överdos av meningslöst nonsens. Eftersom hon inte ville delta i dessa smärtsamma omständigheter bytte hon ämne.
  
  "Vad händer i Tyskland?" - hon frågade.
  
  "Roligt att du skulle fråga det, Nina," han harklade sig och drog upp sin brännare ur fickan.
  
  "Oooh, ljudporr?" skämtade hon.
  
  Sam kände sig skyldig över sina motiv, men han satte upp ett medlidande ansikte och förklarade: "Vi behöver faktiskt hjälp med lite information om en nazistisk självmordsskvadron som uppenbarligen förstörde några broar..."
  
  "Ja, 200 kg", inflikade hon innan han kunde fortsätta. "Enligt rykten förstörde de sjutton broar för att förhindra korsning av sovjetiska trupper. Men enligt mina källor är detta mest spekulationer. Jag vet bara om KG 200 eftersom jag under mitt andra år på forskarskolan skrev en avhandling om påverkan av psykologisk patriotism på självmordsuppdrag."
  
  "Vad är 200 kg egentligen?" - frågade Sam.
  
  "Kampfgeschwader 200", sa hon lite tveksamt och pekade på fruktjuicen på bordet bakom Sam. Han räckte henne glaset och hon tog några små klunkar genom sugröret. "De fick i uppdrag att använda en bomb..." försökte hon komma ihåg namnet och tittade upp i taket, "... ringde, eh, jag tror... Reichenberg, som jag minns. Men senare var de kända som Leonidas skvadron. Varför? De är alla döda och borta."
  
  "Ja, det är sant, men du vet hur vi alltid tycks stöta på saker som ska vara döda och borta", påminde han Nina. Hon kunde inte argumentera med det. Om något visste hon lika väl som Sam och Perdue att den gamla världen och dess trollkarlar levde och mådde bra i det moderna etablissemanget.
  
  "Snälla, Sam, säg inte att vi står inför en självmordsgrupp från andra världskriget som fortfarande flyger sina Focke-Wulfs över Berlin," utbrast hon och andades in och blundade i skenbar rädsla.
  
  "Ehm, nej", började han berätta för henne om de senaste dagarnas galna fakta, "men kommer du ihåg den där piloten som rymde från sjukhuset?"
  
  "Ja", svarade hon i en konstig ton.
  
  "Vet du hur han såg ut när ni två gjorde er resa?" Sam frågade så att han kunde komma på exakt hur långt tillbaka han skulle gå innan han började berätta för henne om allt som pågick.
  
  "Jag kunde inte se honom. Först, när polisen kallade honom Dr. Hilt, trodde jag att han var det där monstret, du vet, han som förföljde min granne. Men jag insåg att det bara var en stackars kille som blev bränd, förmodligen förklädd till en död läkare", förklarade hon för Sam.
  
  Han tog ett djupt andetag och önskade att han kunde ta ett drag från sin cigarett innan han berättade för Nina att hon faktiskt reste med en varulvsmördare som bara skonade hennes liv eftersom hon var blind som en fladdermus och inte kunde peka på honom.
  
  "Sa han något om en mask?" Sam ville försiktigt kringgå ämnet, i hopp om att hon åtminstone visste om Babels mask. Men han var helt säker på att LöVenhagen inte av misstag skulle dela med sig av en sådan hemlighet.
  
  "Vad? Mask? Hur är hans mask som de sätter på honom för att undvika vävnadskontamination?" hon frågade.
  
  "Nej, älskling," svarade Sam, redo att spilla allt de var inblandade i. "En uråldrig relik. Babylonisk mask. Nämnde han ens detta?"
  
  "Nej, han nämnde aldrig något om någon annan mask än den de satte på hans ansikte efter att ha applicerat den antibiotiska salvan," förtydligade Nina, men hennes rynka fördjupades. "För Guds skull! Ska du berätta för mig vad det här handlar om eller inte? Sluta ställa frågor och sluta leka med den där saken du har i dina händer så jag kan höra att vi är i djup skit igen."
  
  "Jag älskar dig, Nina," skrattade Sam. Hon måste ha läkt. Denna sorts kvickhet tillhörde den friska, sexiga, arga historikern han så älskade. "Okej, först och främst, låt mig bara berätta namnen på de personer som äger dessa röster och vad deras roll är i detta."
  
  "Okej, gå," sa hon och såg fokuserad ut. "Åh gud, det här kommer att bli en brain buster, så fråga bara om det är något du inte förstår..."
  
  "Sam!" - morrade hon.
  
  "Bra. Gör dig redo. Välkommen till Babylon."
  
  
  Kapitel 26 - Gallery of Faces
  
  
  I dåligt ljus, med döda nattfjärilar i magen på de tjocka glasskärmarna, följde löjtnant Dieter Werner med kapten Schmidt dit han skulle höra en redogörelse för händelserna under de kommande två dagarna. Dagen för undertecknandet av fördraget, den 31 oktober, närmade sig och Schmidts plan var nästan på väg att gå i uppfyllelse.
  
  Han informerade sin trupp om en mötesplats för att förbereda sig för en attack som han var arkitekten av - en underjordisk bunker som en gång användes av SS-män i området för att hysa sina familjer under allierade bombräder. Han skulle visa sin utvalde befälhavare en hot spot varifrån han kunde underlätta en attack.
  
  Werner har inte hört ett ord från sin älskade Marlene sedan hennes hysteriska samtal, som avslöjade fraktionerna och deras deltagare. Hans mobiltelefon beslagtogs för att hindra honom från att larma någon och han var under sträng övervakning av Schmidt dygnet runt.
  
  "Det är inte långt", sa Schmidt otåligt till honom när de för hundrade gången svängde in i en liten korridor som såg ut som alla andra. Ändå försökte Werner hitta särdrag där han kunde. Till slut kom de till en säker dörr med ett säkerhetssystem med en numerisk knappsats. Schmidts fingrar var för snabba för att Werner skulle komma ihåg koden. Några ögonblick senare låstes den tjocka ståldörren upp och öppnades med ett öronbedövande klingande.
  
  "Kom in, löjtnant," bjöd Schmidt in.
  
  När dörren stängdes bakom dem tände Schmidt det klara vita taklampan med en spak mot väggen. Lamporna blinkade snabbt flera gånger innan de stannade på och lyste upp bunkerns insida. Werner blev förvånad.
  
  Kommunikationsanordningar var placerade i hörnen av kammaren. Röda och gröna digitala siffror blinkade monotont på paneler placerade mellan två platta datorskärmar med ett enda tangentbord mellan dem. På den högra skärmen såg Werner en topografisk bild av strejkzonen, CIA:s högkvarter i Mosul, Irak. Till vänster om denna skärm fanns en identisk satellitmonitor.
  
  Men det var de andra i rummet som berättade för Werner att Schmidt var dödsallvarlig.
  
  "Jag visste att du visste om den babyloniska masken och dess framställning redan innan du kom för att rapportera till mig, så detta sparar mig den tid det skulle ta att förklara och beskriva alla "magiska krafter" den har," - skröt Schmidt . "Tack vare vissa framsteg inom cellulär vetenskap vet jag att masken egentligen inte är magisk, men jag är inte intresserad av hur den fungerar, bara vad den gör."
  
  "Var är hon?" - frågade Werner och låtsades upphetsad av reliken. "Jag har aldrig sett det här? Kommer jag bära den?
  
  "Nej, min vän," log Schmidt. "Jag kommer att göra".
  
  "Som vem? Tillsammans med Prof. Sloan är död, det kommer inte att finnas någon anledning för dig att ta formen av någon som är associerad med fördraget."
  
  "Det är inte din sak vem jag porträtterar," svarade Schmidt.
  
  "Men du vet vad som kommer att hända", sa Werner i hopp om att avråda Schmidt så att han själv kunde skaffa masken och ge den till Marduk. Men Schmidt hade andra planer.
  
  "Jag tror, men det finns något som kan ta bort masken utan incidenter. Den heter Skin. Tyvärr brydde sig inte Neumand om att plocka fram denna mycket viktiga accessoar när han stal masken, idiot! Så jag skickade Himmelfarb för att kränka luftrummet och landa på en hemlig bana elva klick norr om Nineve. Han behöver få huden inom de närmaste två dagarna så att jag kan ta bort masken innan..." han ryckte på axlarna, "det oundvikliga.
  
  "Tänk om han misslyckas?" - frågade Werner, förvånad över risken Schmidt tog.
  
  "Han kommer inte att svika dig. Han har platsens koordinater och..."
  
  "Ursäkta mig, kapten, men har det någonsin fallit dig in att Himmelfarb kunde vända sig mot dig? Han vet värdet av den babyloniska masken. Är du inte rädd att han ska döda dig för detta?" - frågade Werner.
  
  Schmidt tände ljuset mittemot den sida av rummet där de stod. I sin utstrålning möttes Werner av en vägg full av identiska masker. Efter att ha förvandlat bunkern till något som liknar en katakomb, hängde masker formade som dödskallar på väggen.
  
  "Himmelfarb har ingen aning om vilken som är verklig, men det har jag. Han vet att han inte kan göra anspråk på masken om han inte tar chansen samtidigt som han flå mitt ansikte för att ta bort den, och för att se till att hon lyckas kommer jag att hålla en pistol mot hans sons huvud hela vägen till Berlin." Schmidt flinade och beundrade bilderna på väggen.
  
  "Du gjorde allt detta för att förvirra alla som skulle försöka stjäla din mask? Lysande!" sade Werner uppriktigt. Han korsade armarna över bröstet och gick långsamt längs väggen och försökte hitta någon skillnad mellan dem, men det var nästan omöjligt.
  
  "Åh, jag gjorde dem inte, Dieter." Schmidt övergav tillfälligt sin narcissism. "Det här var försök till repliker gjorda av forskare och designers av Order of the Black Sun någon gång 1943. Den babyloniska masken förvärvades av ordens Renatus när han utplacerades till Mellanöstern på kampanj."
  
  "Renatus?" - Frågade Werner, som inte var insatt i den hemliga organisationens rangordning, som väldigt få personer.
  
  "Ledare," sa Schmidt. "I alla fall, efter att ha upptäckt vad den var kapabel till, beordrade Himmler omedelbart att ett dussin liknande masker skulle tillverkas på liknande sätt och experimenterade med dem i Leonidas enhet från KG 200. De var tänkta att attackera två specifika enheter från Röda armén och infiltrera deras led och sviker sig själva för de sovjetiska soldaterna."
  
  "Är det samma masker?" Werner blev förvånad.
  
  Schmidt nickade. "Ja, alla tolv. Men det visade sig vara ett misslyckande. Forskarna som reproducerade den babyloniska masken räknade fel eller, ja, jag vet inte detaljerna", ryckte han på axlarna. "Istället blev piloterna psykopatiska, självmordsbenägna och kraschade med sina bilar i olika sovjetiska enheters läger istället för att slutföra uppdraget. Himmler och Hitler brydde sig inte eftersom det var en misslyckad operation. Så Leonidas trupp gick till historien som den enda nazistiska kamikazeskvadronen i historien."
  
  Werner tog in allt och försökte formulera ett sätt att undvika samma öde samtidigt som han lurade Schmidt att svika sin vakt för ett ögonblick. Men ärligt talat var det två dagar kvar innan planen skulle genomföras, och det skulle vara nästan omöjligt att förhindra en katastrof nu. Han kände en palestinsk pilot från flygvapnets flygande kärna. Om han kunde kontakta henne skulle hon kunna hindra Himmelfarb från att lämna irakiskt luftrum. Detta skulle tillåta honom att koncentrera sig på att sabotera Schmidt på undertecknandet.
  
  Radioapparaterna började spraka och en stor röd fläck dök upp på den topografiska kartan.
  
  "Åh! Här är vi!" - utbrast Schmidt glatt.
  
  "WHO?" - frågade Werner nyfiket. Schmidt klappade honom på ryggen och ledde honom till skärmarna.
  
  "Vi, min vän. Operation "Lion 2". Ser du den här platsen? Detta är satellitövervakning av CIA:s kontor i Bagdad. Bekräftelse för dem jag väntar på kommer att indikera blockering för Haag respektive Berlin. När vi har alla tre på plats kommer din enhet att flyga till pekaren Bagdad medan de andra två enheterna i din skvadron samtidigt attackerar de andra två städerna."
  
  "Herregud", mumlade Werner och tittade på den pulserande röda knappen. "Varför dessa tre städer? Jag får Haag - toppmötet är tänkt att äga rum där. Och Bagdad talar för sig själv, men varför Berlin? Förbereder ni de två länderna för ömsesidiga motangrepp?"
  
  "Det är därför jag valde dig som befälhavare, löjtnant. Du är en strateg av naturen", sa Schmidt triumferande.
  
  Befälhavarens väggmonterade intercom-högtalare klickade och ett skarpt, plågsamt ljud av feedback ekade i hela den förseglade bunkern. Båda männen höll instinktivt för öronen och ryckte ihop sig tills ljudet tystnade.
  
  "Kapten Schmidt, det här är Kilo-basvakten. Det finns en kvinna här som vill träffa dig, tillsammans med sin assistent. Dokumenten indikerar att hon är Miriam Inkley, den brittiska juridiska representanten för Världsbanken i Tyskland, sade vaktens röst vid porten.
  
  "Nu? Utan en tid? Schmidt skrek. "Säg till henne att gå vilse. Jag är upptagen!"
  
  "Åh, det skulle jag inte göra, sir," argumenterade Werner tillräckligt övertygande för att Schmidt skulle tro att han var helt allvarlig. Med låg röst sa han till kaptenen: "Jag hörde att hon arbetar för generallöjtnant Meyer. Det handlar förmodligen om morden som LöVenhagen begått och pressen försöker få oss att se dåliga ut."
  
  "Gud vet, jag har inte tid med det här!" - svarade han. "Ta med dem till mitt kontor!"
  
  "Ska jag följa med dig, sir? Eller vill du att jag ska bli osynlig?" - frågade Werner smygande.
  
  "Nej, självklart måste du följa med mig," sa Schmidt. Han var irriterad över att bli avbruten, men Werner kom ihåg namnet på kvinnan som hade hjälpt dem att skapa en distraktion när de behövde bli av med polisen. Då borde Sam Cleave och Marduk vara här. Jag måste hitta Marlene, men hur? Medan Werner traskade till kontoret med sin befälhavare, trampade han på hjärnan och försökte komma på var han kunde behålla Marlene och hur han kunde komma bort från Schmidt obemärkt.
  
  "Skynda dig, löjtnant", beordrade Schmidt. Alla tecken på hans tidigare stolthet och glada förväntan var nu borta, och han var tillbaka i fullt tyrannläge. "Vi har inte tid att slösa." Werner undrade om han bara skulle övermanna kaptenen och plundra rummet. Det skulle vara så enkelt just nu. De befann sig mellan bunkern och basen, under jorden, där ingen hörde kaptenens rop på hjälp. Å andra sidan, när de kom till basen visste han att Sam Cleaves vän var på övervåningen och att Marduk förmodligen redan visste att Werner var i trubbel.
  
  Men om han besegrar ledaren kan de alla bli avslöjade. Det var ett svårt beslut. Tidigare hade Werner ofta funnit sig obeslutsam eftersom det fanns för få alternativ, men den här gången var det för många, vilket ledde till lika svåra resultat. Att inte veta vilken del som var den riktiga babyloniska masken var också ett verkligt problem, och tiden rann ut - för hela världen.
  
  Allt för snabbt, innan Werner kunde bestämma sig mellan fördelar och nackdelar med situationen, nådde de två trappan till en gles kontorsbyggnad. Werner gick upp för trapporna bredvid Schmidt, med slumpmässiga piloter eller administrationsanställda som hälsade eller hälsade.Det vore dumt att göra en kupp nu. Bjud din tid. Se vilka möjligheter som dyker upp först, sa Werner till sig själv. Men Marlene! Hur hittar vi henne Hans känslor kämpade med hans resonemang när han höll ett pokeransikte framför Schmidt.
  
  "Bara spela med allt jag säger, Werner," sa Schmidt med sammanbitna tänder när de närmade sig kontoret, där Werner såg den kvinnliga reportern och Marduk vänta i sina masker. För en bråkdel av en sekund kände han sig fri igen, som om det fanns hopp att skrika och betvinga sin förmyndare, men Werner visste att han fick vänta.
  
  Utbytet av blickar mellan Marduk, Margaret och Werner var en snabb, dold bekännelse bort från kapten Schmidts skarpa känslor. Margaret presenterade sig själv och Marduk som två flygjurister med lång erfarenhet av statsvetenskap.
  
  "Snälla få en plats," föreslog Schmidt och låtsades vara artig. Han försökte att inte stirra på den främmande gubben som följde med den stränga, extroverta kvinnan.
  
  "Tack", sa Margaret. "Vi ville faktiskt prata med den riktige Luftwaffe-befälhavaren, men dina vakter sa att generallöjtnant Meyer var utanför landet."
  
  Hon levererade detta förolämpande nervslag med elegans och med avsikten att göra kaptenen lite förbannad. Werner stod stoiskt vid sidan av bordet och försökte att inte skratta.
  
  
  Kapitel 27 - Susa eller krig
  
  
  Ninas ögon fastnade på Sams när hon lyssnade på den sista delen av inspelningen. Vid ett tillfälle fruktade han att hon hade slutat andas när hon lyssnade, rynkade pannan, koncentrerade sig, flämtade och lutade huvudet åt sidan genom hela soundtracket. När det var över fortsatte hon bara att titta på honom. Det spelades en nyhetskanal på Ninas TV i bakgrunden, men inget ljud.
  
  "Helvete!" - utbrast hon plötsligt. Hennes händer var täckta med nålar och rör från dagens ingrepp, annars hade hon begravt dem i håret av häpnad. "Berättar du för mig att killen jag trodde var Jack the Ripper faktiskt var Gandalf den grå, och att min kompis som sov i samma rum med mig och gick mil med mig var en kallblodig mördare?"
  
  "Ja".
  
  "Så varför dödade han inte mig också?" tänkte Nina högt.
  
  "Din blindhet räddade ditt liv," sa Sam till henne. "Det faktum att du var den enda personen som inte kunde se att hans ansikte tillhörde någon annan måste ha varit din räddande nåd. Du var inte ett hot mot honom."
  
  "Jag trodde aldrig att jag skulle vara glad över att vara blind. Jesus! Kan du föreställa dig vad som kan hända mig? Så var är alla nu?"
  
  Sam harklade sig, en egenskap som Nina hade lärt sig vid det här laget betydde att han var obekväm med något han försökte formulera, något som annars skulle låta galet.
  
  "Herregud", utbrast hon igen.
  
  "Hör här, det här är riskabelt. Perdue är upptagen med att samla team av hackare i alla större städer för att störa satellitsändningar och radiosignaler. Han vill förhindra att nyheterna om Sloans död sprids för snabbt", förklarade Sam, utan att ha mycket hopp om Perdues plan att stoppa världens media. Han hoppades dock att detta skulle försvåras avsevärt, åtminstone av det stora nätverk av cyberspioner och tekniker som Perdue hade till hands. "Margaret, kvinnans röst du hörde, är fortfarande i Tyskland nu. Werner skulle meddela Marduk när han lyckades lämna tillbaka masken till Schmidt utan Schmidts vetskap, men vid det angivna datumet hördes ingenting från honom."
  
  "Så han är död", ryckte Nina på axlarna.
  
  "Inte nödvändigt. Det betyder bara att han misslyckades med att få masken, sa Sam. "Jag vet inte om Kohl kan hjälpa honom att få det, men jag tycker att han ser lite avundsjuk ut. Men eftersom Marduk inte hade hört något från Werner, gick han med Margaret till Base B üchel för att se vad som hände."
  
  "Be Perdue att påskynda sitt arbete med sändningssystemen," sa Nina till Sam.
  
  "Jag är säker på att de rör sig så fort de kan."
  
  "Inte tillräckligt snabbt," protesterade hon och nickade med huvudet mot TV:n. Sam vände sig om och upptäckte att det första stora nätverket hade fått rapporten att Perdues folk försökte stoppa.
  
  "Herregud!" - utbrast Sam.
  
  "Det här kommer inte att fungera, Sam," erkände Nina. "Ingen nyhetsagent skulle bry sig om de startade ett nytt världskrig genom att sprida nyheten om professor Sloanes död. Du vet hur de är! Slarva, giriga människor. Vanligtvis. De försöker hellre ta åt sig äran för skvaller än att tänka på konsekvenserna."
  
  "Jag önskar att några av de stora tidningarna och affischer på sociala medier skulle kalla detta en bluff," sa Sam besviket. "Det skulle vara "sa han, sa hon" tillräckligt länge för att avskräcka verkliga uppmaningar till krig.
  
  Bilden på tv:n försvann plötsligt och flera 80-talsmusikvideor dök upp. Sam och Nina undrade om detta var hackers arbete, som under tiden använde allt de kunde få tag på för att fördröja fler rapporter.
  
  "Sam," sa hon omedelbart i en mjukare, mer uppriktig ton. "Den där grejen Marduk berättade om huden som kan ta av masken - har han det?"
  
  Han hade inget svar. Vid den tiden föll det honom aldrig in att fråga Marduk mer om detta.
  
  "Jag har ingen aning," svarade Sam. "Men jag kan inte riskera att ringa honom på Margarets telefon för tillfället. Vem vet var de är bakom fiendens linjer, vet du? Det skulle vara ett galet drag som kan kosta allt."
  
  "Jag vet. Jag bara undrar", sa hon.
  
  "Varför?" - han var tvungen att fråga.
  
  "Tja, du sa att Margaret hade idén om att någon skulle använda masken för att se ut som professor Sloan, till och med bara för att underteckna ett fredsavtal, eller hur?" Nina berättade för mig.
  
  "Ja, det gjorde hon", bekräftade han.
  
  Nina suckade tungt och tänkte på vad hon skulle servera. I slutändan skulle det tjäna ett större nytta än bara hennes välbefinnande.
  
  "Kan Margaret koppla oss till Sloanes kontor?" frågade Nina som om hon beställde pizza.
  
  "Purdue kan. Varför?"
  
  "Låt oss ordna ett möte. I övermorgon är det Halloween, Sam. En av de största dagarna i den senaste historien, och vi kan inte tillåta att den hindras. Om Mr Marduk kan leverera masken till oss", förklarade hon, men Sam började skaka på huvudet kraftigt.
  
  "Inte i något fall! Det finns inget sätt att jag kommer att låta dig göra det här, Nina," protesterade han rasande.
  
  "Låt mig avsluta!" - skrek hon så högt som hennes sårade kropp orkade. "Jag ska göra det, Sam! Detta är mitt beslut och min kropp är mitt öde!"
  
  "Verkligen?" skrek han. "Hur är det med människorna du kommer att lämna efter oss om vi inte lyckas få av masken innan hon tar dig ifrån oss?"
  
  "Tänk om jag inte gör det, Sam? Är hela världen på väg in i tredje världskriget? En mans liv... eller utsätts världens barn för luftanfall igen? Fäder och bröder är tillbaka i frontlinjen, och gud vet vad mer de kommer att använda teknik för den här gången!" Ninas lungor arbetade övertid för att klämma ur orden.
  
  Sam skakade bara på huvudet. Han ville inte erkänna att det var det bästa han kunde göra. Om det vore någon annan kvinna, men inte Nina.
  
  "Kom igen, Cleve, du vet att det här är den enda utvägen", sa hon när sjuksköterskan sprang in.
  
  "Dr Gould, du kan inte vara så spänd. Snälla gå iväg, herr Cleave," krävde hon. Nina ville inte vara oförskämd mot sjukvårdspersonalen, men det fanns inget sätt att hon kunde lämna det här problemet olöst.
  
  "Hannah, låt oss avsluta den här diskussionen," bad Nina.
  
  "Du kan knappt andas, Dr. Gould. Du får inte gå dig på nerverna sådär och få din puls att gå i taket", tillrättavisade Hannah.
  
  "Jag förstår", svarade Nina snabbt och höll sin ton hjärtlig. "men snälla ge bara Sam och jag några minuter till."
  
  "Vad är det för fel på TV:n?" frågade Hannah, förbryllad över de ständiga avbrotten i sändningen och förvrängda bilder. "Jag ska låta reparationsfolket titta på vår antenn." Med det lämnade hon rummet och tog en sista blick på Nina för att imponera på vad hon sa. Nina nickade som svar.
  
  "Lycka till med att fixa antennen," log Sam.
  
  "Var är Purdue?" frågade Nina.
  
  "Jag sa det till dig. Han är upptagen med att koppla satelliter som drivs av hans paraplyföretag till fjärråtkomsten för sina hemliga medbrottslingar."
  
  "Jag menar, var är han? Är han i Edinburgh? Är han i Tyskland?
  
  "Varför?" - frågade Sam.
  
  "Svara mig!" - frågade hon och rynkade pannan.
  
  "Du ville inte ha honom nära dig, så nu håller han sig borta." Nu har den kommit ut. Han sa detta samtidigt som han otroligt försvarade Purdue för Nina. "Han har allvarlig ånger för vad som hände i Tjernobyl och du behandlade honom som en skit i Mannheim. Vad förväntade du dig?
  
  "Vänta, va?" - hon skällde på Sam. "Han försökte döda mig! Förstår du graden av misstro detta odlar?"
  
  "Ja jag tror! Jag tror. Och håll nere rösten innan syster Betty kommer in igen. Jag vet hur det är att sjunka ner i förtvivlan när mitt liv är hotat av dem jag litade på. Du kan inte fatta att han någonsin medvetet ville skada dig, Nina. För guds skull, han älskar dig!"
  
  Han slutade, men det var för sent. Nina var avväpnad, oavsett vad det kostade, men Sam ångrade redan sina ord. Det sista han behövde påminna henne om var Perdues obevekliga strävan efter hennes känslor. Enligt hans egen uppfattning var Sam redan Perdue underlägsen på många sätt. Perdue var ett geni med en charm att matcha, blev självständigt rik, ärvde egendomar, egendomar och tekniskt avancerade patent. Han hade ett lysande rykte som upptäcktsresande, filantrop och uppfinnare.
  
  Allt Sam hade var ett Pulitzerpris och några andra utmärkelser och utmärkelser. Förutom tre böcker och en liten summa pengar från Purdues skattjakt hade Sam en takvåning och en katt.
  
  "Svara på min fråga," sa hon enkelt och märkte sticket i Sams ögon när det var möjligt att förlora henne. "Jag lovar att bete mig anständigt om Perdue hjälper mig att kontakta WUO:s högkvarter."
  
  "Vi vet inte ens om Marduk har en mask," Sam grep efter halmstrån för att stoppa Ninas framfart.
  
  "Det här är underbart. Även om vi inte vet säkert, kan vi också ordna min WUO-representation vid undertecknandet så att Prof. Sloans folk kan ordna logistik och säkerhet därefter. "När allt kommer omkring," suckade hon, "när en petit brunett dyker upp med eller utan Sloanes ansikte, skulle det vara lättare att kalla rapporterna en bluff, eller hur?"
  
  "Purdue är i Reichtisusis när vi pratar", medgav Sam. "Jag kommer att kontakta honom och berätta för honom om ditt förslag."
  
  "Tack", svarade hon mjukt medan TV-skärmen automatiskt växlade från kanal till kanal och pausade en kort stund på testtonerna. Det stannade plötsligt på den globala nyhetsstationen, som ännu inte hade tappat strömmen. Ninas ögon var klistrade vid skärmen. Hon ignorerade Sams sura tystnad för tillfället.
  
  "Sam, titta!" - utbrast hon och höjde handen med svårighet att peka på TV:n. Sam vände sig om. Reportern dök upp med sin mikrofon på CIA-kontoret i Haag bakom sig.
  
  "Höj volymen!" utbrast Sam när han tog tag i fjärrkontrollen och tryckte på en massa fel knappar innan han höjde volymen i form av växande gröna staplar på högupplösta skärmen. När de kunde höra vad hon sa hade hon bara sagt tre meningar i sitt tal.
  
  "...här i Haag efter rapporter om det påstådda mordet på professor Martha Sloane i går på hennes semesterbostad i Cardiff. Media kunde inte bekräfta dessa rapporter eftersom professorns representant inte var tillgänglig för kommentarer."
  
  "Tja, de är åtminstone fortfarande inte säkra på fakta," noterade Nina. Fortsättning på reportaget från studion, där nyhetsankaret lade till mer information om en annan utveckling.
  
  Men i ljuset av det kommande fredsavtalstoppmötet mellan de meso-arabiska staterna och Världsbanken tillkännagav kontoret för Meso-Arabiens ledare, Sultan Yunus ibn Mekkan, en förändring i planen.
  
  "Ja, nu börjar det. Jävla krig", morrade Sam och satt och lyssnade förväntansfullt.
  
  "Det meso-arabiska representanthuset ändrade avtalet för att undertecknas i staden Susa, Meso-Arabien, efter hot mot sultanens liv från föreningen."
  
  Nina tog ett djupt andetag. "Så nu är det Susa eller krig. Tror du fortfarande att det att jag bär Babels mask inte är avgörande för världens framtid som helhet?"
  
  
  Kapitel 28 - Marduks svek
  
  
  Werner visste att han inte fick lämna kontoret medan Schmidt pratade med besökare, men han var tvungen att ta reda på var Marlene hölls fängslad. Om han kunde kontakta Sam skulle journalisten kunna använda hans kontakter för att spåra samtalet hon ringde till Werners mobiltelefon. Han var särskilt imponerad av den juridiska jargongen som skickligt rann ut ur den brittiska journalistens mun, medan hon lurade Schmidt att framstå som en advokat från WUOs högkvarter
  
  Plötsligt avbröt Marduk samtalet. "Jag ber om ursäkt, kapten Schmidt, men får jag snälla använda ditt herrrum? Vi hade så bråttom att komma till din bas på grund av alla dessa snabbt utvecklande händelser att jag erkänner att jag försummade min blåsa."
  
  Schmidt var för hjälpsam. Han ville inte få sig själv att se dålig ut inför VO eftersom de för närvarande kontrollerade hans bas och hans överordnade. Tills han tog sitt brinnande övertagande av deras makt, var han tvungen att lyda och kyssa röv så mycket som nödvändigt för att hålla uppe utseendet.
  
  "Säkert! Självklart", svarade Schmidt. "Löjtnant Werner, kan du snälla eskortera vår gäst till herrrummet? Och glöm inte att fråga... Marlene... om antagning till Block B, okej?
  
  "Ja, sir," svarade Werner. "Snälla kom med mig, sir."
  
  "Tack, löjtnant. Du vet, när du når min ålder kommer ständiga toalettbesök att bli obligatoriska och långvariga. Ta hand om din ungdom."
  
  Schmidt och Margaret skrattade åt Marduks anmärkning när Werner följde i Marduks fotspår. Han noterade Schmidts subtila, kodade varning om att Marlenes liv skulle stå på spel om Werner försökte något utanför hans synhåll. De lämnade kontoret i långsam takt för att betona knepet att köpa mer tid. När de väl var utom hörhåll drog Werner Marduk åt sidan.
  
  "Mr Marduk, snälla, du måste hjälpa mig," viskade han.
  
  "Det är därför jag är här. Din underlåtenhet att kontakta mig och denna inte alltför effektivt dolda varning från din överordnade gav bort det", svarade Marduk. Werner stirrade på den gamle med beundran. Det var otroligt hur insiktsfull Marduk var, särskilt för en man i hans ålder.
  
  "Herregud, jag älskar insiktsfulla människor," sa Werner till slut.
  
  "Jag också, son. Jag med. Och på den noten, har du åtminstone fått reda på var han förvarar Babels mask? " - han frågade. Werner nickade.
  
  "Men först måste vi säkerställa vår frånvaro," sa Marduk. "Var är din sjukavdelning?"
  
  Werner hade ingen aning om vad gubben höll på med, men vid det här laget hade han lärt sig att hålla sina frågor för sig själv och se händelserna utvecklas. "Här".
  
  Tio minuter senare stod de två männen framför den digitala knappsatsen i cellen där Schmidt förvarade sina förvrängda nazistiska drömmar och minnen. Marduk tittade på dörren och knappsatsen. Vid närmare granskning insåg han att det skulle bli svårare att komma in än han från början hade trott.
  
  "Den har en reservkrets som varnar den om någon manipulerar med elektroniken," sa Marduk till löjtnanten. "Du måste gå och distrahera honom."
  
  "Vad? Jag kan inte göra det!" Viskade och skrek Werner samtidigt.
  
  Marduk bedrog honom med sitt oupphörliga lugn. "Varför inte?"
  
  Werner sa ingenting. Han kunde distrahera Schmidt mycket lätt, särskilt i närvaro av en dam. Schmidt skulle knappast göra något väsen av henne i deras sällskap. Werner var tvungen att erkänna att detta var det enda sättet att få masken.
  
  "Hur vet du vilken mask det är?" till slut frågade han Marduk.
  
  Gubben brydde sig inte ens om att svara. Det var så uppenbart att han som maskens vårdare skulle ha känt igen den var som helst. Allt han behövde göra var att vända på huvudet och titta på den unge löjtnanten. "Tsok-tsok-tsok."
  
  "Okej, okej," medgav Werner att det var en dum fråga. "Kan jag använda din telefon? Jag måste be Sam Cleave att spåra mitt nummer."
  
  "HANDLA OM! Förlåt mig, son. Jag har ingen. När du kommer upp, använd Margarets telefon för att kontakta Sam. Skapa sedan en riktig nödsituation. Säg "eld".
  
  "Säkert. Brand. Din grej", konstaterade Werner.
  
  Marduk ignorerade den unge mannens anmärkning och förklarade resten av planen. "Så fort jag hör larmet låser jag upp knappsatsen. Din kapten har inget annat val än att evakuera byggnaden. Han kommer inte ha tid att komma ner hit. Jag kommer att träffa dig och Margaret utanför basen, så se till att du alltid är nära henne."
  
  "Förstår", sa Werner. "Har Margaret Sams nummer?"
  
  "De är, som man säger, "tvillingar" eller något liknande," Marduk rynkade pannan, "men hur som helst, ja, hon har hans nummer. Gå nu och gör din grej. Jag väntar på signalen om kaos." Det fanns en antydan till humor i hans tonfall, men Werners ansikte var fyllt av yttersta koncentration på vad han skulle göra.
  
  Även om Marduk och Werner hade försett sig med ett alibi på sjukstugan för att de varit borta så länge, krävde upptäckten av reservkretsen en ny plan. Men Werner använde den för att skapa en trovärdig historia om han skulle komma till kontoret för att upptäcka att Schmidt redan hade larmat säkerheten.
  
  I motsatt riktning från hörnet där ingången till basens sjukavdelning var markerad smet Werner in i administrationsarkivet. Framgångsrik sabotage var nödvändigt inte bara för att rädda Marlene, utan också för att praktiskt taget rädda världen från ett nytt krig.
  
  
  * * *
  
  
  I den lilla korridoren strax utanför bunkern väntade Marduk på att larmet skulle gå. Han var orolig och lockades att pröva att pilla med tangentbordet, men avstod från att göra det för att undvika Werners för tidiga tillfångatagande. Marduk trodde aldrig att stölden av Babels mask skulle framkalla en sådan öppen fientlighet. Vanligtvis kunde han snabbt och i hemlighet eliminera tjuvarna av masken och återvände till Mosul med reliken utan större hinder.
  
  Nu när den politiska scenen var så bräcklig och motivet bakom den senaste stölden var världsherravälde, trodde Marduk att situationen oundvikligen skulle gå utom kontroll. Aldrig tidigare hade han behövt bryta sig in i andras hus, lura folk eller ens visa sitt ansikte! Nu kände han sig som en regeringsagent - med ett team, inte mindre. Han var tvungen att erkänna att han för första gången i sitt liv var glad över att bli antagen i laget, men han var helt enkelt inte typen - eller åldern - för sådana saker, signalen han väntat på utan förvarning. De röda lamporna ovanför bunkern började blinka som ett visuellt, tyst larm. Marduk använde sin tekniska kunskap för att åsidosätta patchen han kände igen, men han visste att detta skulle skicka en varning till Schmidt utan ett alternativt lösenord. Dörren öppnades och avslöjade för honom en bunker fylld med gamla nazistiska artefakter och kommunikationsenheter. Men Marduk var inte där för något annat än masken, den mest destruktiva reliken av alla.
  
  Som Werner hade berättat för honom upptäckte han att väggen var upphängd med tretton masker, som var och en liknade en babylonisk mask med otrolig noggrannhet. Marduk ignorerade efterföljande samtal om evakuering när han kontrollerade varje relik. En efter en undersökte han dem med sin imponerande blick, benägen att granska detaljer med ett rovdjurs intensitet. Varje mask liknade nästa: en tunn skalleformad täckning med en mörkröd interiör fylld av ett kompositmaterial som utvecklats av vetenskapens trollkarlar från en kall och grym era som inte kunde tillåtas upprepa sig.
  
  Marduk kände igen dessa forskares förbannade märke, som prydde väggen bakom den elektroniska tekniken och kommunikationssatellitens kontroller.
  
  Han flinade hånfullt: "Order of the Black Sun. Det är dags för dig att gå bortom våra horisonter."
  
  Marduk tog den riktiga masken och stoppade in den under kappan och knäppte upp den stora innerfickan. Han behövde skynda sig att ansluta sig till Margaret och, förhoppningsvis, Werner, om pojken inte redan hade blivit skjuten. Innan Marduk dök upp i det rödaktiga skenet från den grå cementen i den underjordiska korridoren, pausade Marduk för att återigen undersöka det vidriga rummet.
  
  "Jaha, nu är jag här," suckade han tungt och klämde stålröret ur garderoben med båda handflatorna. På bara sex attacker förstörde Peter Marduk bunkerns elektriska nätverk tillsammans med datorerna som Schmidt använde för att utse områden för attack. Strömavbrottet var dock inte begränsat till bunkern, det var faktiskt kopplat till flygbasens administrationsbyggnad. En fullständig blackout följde i hela Büchel Air Base, vilket gjorde att personalen blev vansinnig.
  
  Efter att världen såg en TV-reportage om Sultan Yunus ibn Makkans beslut att ändra platsen där fredsfördraget undertecknades, var det allmänna samförståndet att världskrig var i antågande. Medan det påstådda mordet på prof. Martha Sloan var fortfarande otydlig, det var fortfarande en anledning till oro för alla medborgare och militär personal runt om i världen. För första gången var två evigt stridande fraktioner på väg att upprätta fred, och själva händelsen orsakade i bästa fall rädsla bland de flesta tittare runt om i världen.
  
  Sådan ångest och paranoia var dagens ordning överallt, så ett strömavbrott på själva flygbasen där en okänd pilot hade kraschat ett stridsflygplan bara några dagar innan orsakade panik. Marduk har alltid gillat kaoset som orsakas av stampade människor. Förvirring gav alltid situationen en viss känsla av laglöshet och ignorering av protokoll, och detta tjänade honom väl i hans önskan att röra sig oupptäckt.
  
  Han gled nerför trappan till utgången som ledde till innergården där barackerna och administrativa byggnader möttes. Ficklampor och soldater som körde generatorer lyste upp det omgivande området med ett gult ljus som penetrerade varje tillgängligt hörn av flygbasen. Endast delar av matsalen var mörka, vilket skapade en idealisk väg för Marduk att passera genom den sekundära porten.
  
  När han återvände till en övertygande långsam halt, tog sig Marduk till slut igenom den rusande militärpersonalen, där Schmidt ropade order till piloterna att vara redo och säkerhetspersonalen att låsa ner basen. Marduk nådde snart vakten vid porten, som var den första att meddela sin och Margarets ankomst. Den gamle mannen såg verkligen ynklig ut och frågade den förtvivlade vakten: "Vad är på gång? Jag har tappat vägen! Du kan hjälpa? Min kollega gick ifrån mig och..."
  
  "Ja, ja, ja, jag minns dig. Vänta bara vid din bil, sir," sa vakten.
  
  Marduk nickade instämmande. Han såg sig omkring igen. "Så du såg henne passera här?"
  
  "Nej, sir! Vänta bara i din bil! "- ropade vakten och lyssnade på order i de skrällande larmen och strålkastarna.
  
  "OK. Vi ses då," svarade Marduk och gick mot Margarets bil i hopp om att hitta henne där. Masken tryckte mot hans framträdande bröstkorg när han snabbade upp sin takt mot bilen. Marduk kände sig fullbordad, till och med i fred, när han klättrade in i Margarets hyrbil med nycklarna som han hade tagit från henne.
  
  När han körde iväg och såg pandemoniumet i backspegeln kände Marduk ett viktlyft från sin själ, en enorm lättnad över att han nu kunde återvända till sitt hemland med masken han hittat. Vad världen gjorde med sina ständigt sönderfallande kontroller och maktspel spelade inte längre någon roll för honom. För honom, om människosläktet hade blivit så arrogant och fylld av maktbegär att till och med utsikten till harmoni hade förvandlats till känslolöshet, kanske utrotningen var väntad.
  
  
  Kapitel 29 - Purdue-fliken lanserad
  
  
  Perdue var ovillig att prata med Nina personligen, så han stannade på sin Reichtisoussis-herrgård. Därifrån fortsatte han med att iscensätta mediablackouten som Sam hade begärt. Men forskaren skulle inte på något sätt bli en enstöring-klagare på benen bara för att hans tidigare älskare och vän Nina undvek honom. Faktum är att Perdue hade några egna planer för det överhängande problem som började dyka upp vid horisonten på Halloween.
  
  När hans nätverk av hackare, sändningsexperter och halvkriminella aktivister var kopplat till mediablocket, var han fri att initiera sina egna planer. Hans arbete hämmades av personliga problem, men han lärde sig att inte låta sina känslor störa mer påtagliga uppgifter. Medan han undersökte den andra historien, omgiven av checklistor och resedokument, fick han en Skype-varning. Det var Sam.
  
  "Hur går det på Casa Purdue i morse?" - frågade Sam. Det var nöje i hans röst, men hans ansikte var dödligt allvarligt. Om det hade varit ett enkelt telefonsamtal, skulle Perdue ha tyckt att Sam var symbolen för gladlynthet.
  
  "Stor Scott, Sam," Perdue tvingades utbrista när han såg journalistens blodsprängda ögon och bagage. "Jag trodde att det var jag som inte sov längre. Du ser sliten ut på ett väldigt alarmerande sätt. Är det här Nina?
  
  "Åh, det är alltid Nina, min vän", svarade Sam och suckade, "men inte bara på det sätt som hon brukar göra mig galen. Den här gången tog hon det till nästa nivå."
  
  "Herregud," mumlade Perdue och rustade sig för nyheterna och tog en klunk svart kaffe som hade blivit fruktansvärt fel eftersom det hade tagit slut. Han ryckte till av smaken av sand, men var mer orolig över Sams samtal.
  
  "Jag vet att du inte vill ta itu med något som rör henne just nu, men jag måste be dig att åtminstone hjälpa mig att brainstorma kring hennes förslag," sa Sam.
  
  "Är du i Kirkwall nu?" frågade Perdue.
  
  "Ja, men inte så länge. Lyssnade du på inspelningen jag skickade till dig?" frågade Sam trött.
  
  "Jag gjorde. Det är helt fascinerande. Kommer du att publicera detta för Edinburgh Post? Jag tror att Margaret Crosby antastade dig efter att jag lämnade Tyskland." Perdue skrattade och plågade sig själv oavsiktligt med ytterligare en klunk härsken koffein. "Bluffa!"
  
  "Jag tänkte på det", svarade Sam. "Om det bara handlade om morden på Heidelbergs sjukhus eller korruption i Luftwaffes överkommando, ja. Det här skulle vara ett bra steg mot att behålla mitt rykte. Men nu är detta av underordnad betydelse. Anledningen till att jag frågar om du har lärt dig maskens hemligheter är för att Nina vill bära den."
  
  Perdues ögon flimrade i skärmens sken och blev fuktig grå när han stirrade på Sams bild. "Jag är ledsen?" sa han utan att rycka till.
  
  "Jag vet. Hon bad att du kontaktar WUO och ber Sloanes folk att skräddarsy... något slags avtal", förklarade Sam i en förkrossad ton. "Nu vet jag att du är arg på henne och allt..."
  
  "Jag är inte arg på henne, Sam. Jag behöver bara ta avstånd från henne för oss bådas skull - hennes och mina. Men jag tar inte till barnslig tystnad bara för att jag vill ta en paus från någon. Jag betraktar fortfarande Nina som min vän. Och du, för den delen. Så vad ni än behöver mig till, det minsta jag kan göra är att lyssna", sa Perdue till sin vän. "Jag kan alltid säga nej om jag tycker att det är en dålig idé."
  
  "Tack, Perdue," andades Sam lättad. "Åh tack gud, du har bättre skäl än hon."
  
  "Så hon vill att jag ska använda min kontakt med professorn. Sloans finansiella administration drar i några trådar, eller hur? "- frågade miljardären.
  
  "Rätt", nickade Sam.
  
  "Och då? Vet hon att sultanen har bett om att få byta plats?" - frågade Perdue och tog sin kopp, men insåg i tid att han inte ville ha det som fanns i den.
  
  "Hon vet. Men hon är stenhård på att ta Sloanes ansikte för att underteckna fördraget, till och med mitt i det antika Babylonien. Problemet är att få huden så att du kan dra bort den, sa Sam.
  
  "Fråga bara den där Marduk-killen på bandet, Sam. Jag fick intrycket att ni två höll kontakten?"
  
  Sam såg upprörd ut. "Han är borta, Purdue. Han planerade att infiltrera Buechel Air Base med Margaret Crosby för att hämta masken från kapten Schmidt. Löjtnant Werner skulle också göra det, men han lyckades inte..." Sam stannade en lång stund, som om han behövde klämma ut nästa ord. "Så vi har ingen aning om hur vi ska hitta Marduk för att låna masken för att underteckna fördraget."
  
  "Herregud," utbrast Perdue. Efter en kort tystnad frågade han: "Hur lämnade Marduk basen?"
  
  "Han hyrde Margarets bil. Löjtnant Werner skulle fly från basen med Marduk och Margaret efter att de fått masken, men han lämnade dem bara där och tog den med...ah!" Sam förstod direkt. "Du är ett geni! Jag skickar dig hennes uppgifter så att du kan hitta spår på bilen också."
  
  "Alltid uppdaterad med teknik, gamle tupp," skröt Perdue. "Teknik är Guds nervsystem."
  
  "Det är fullt möjligt," instämde Sam. "Det här är sidor av kunskap... Och nu vet jag allt detta eftersom Werner ringde mig för mindre än 20 minuter sedan och bad också om din hjälp." Efter att ha sagt allt detta kunde Sam inte skaka av sig skulden han kände för att ha lagt så mycket på Perdue efter att hans ansträngningar hade fördömts så ceremoniellt av Nina Gould.
  
  Perdue blev förvånad, om något. "Vänta lite, Sam. Låt mig ta mina anteckningar och penna."
  
  "Håller du poäng?" - frågade Sam. "Om inte, tycker jag att du borde. Jag mår dåligt, man."
  
  "Jag vet. Och du ser precis ut som du låter. Ingen anstöt, sa Perdue.
  
  "Dave, du kan kalla mig hundskit just nu och jag skulle inte bry mig. Säg bara att du kan hjälpa oss med det här," bad Sam. Hans stora mörka ögon såg nedslående ut och hans hår var rufsigt.
  
  "Så, vad ska jag göra för löjtnanten?" - frågade Perdue.
  
  "När han återvände till basen fick han veta att Schmidt hade skickat Himmelfarb, en av männen i filmen "Defector", för att fånga och hålla fast hans flickvän. Och vi måste ta hand om henne eftersom hon var Ninas sjuksköterska i Heidelberg", förklarade Sam.
  
  "Okej, poäng till löjtnantens flickvän, vad heter hon?" frågade Perdue med pennan i handen.
  
  "Marlene. Marlene Marks. De tvingade henne att ringa Werner efter att de dödat läkaren hon assisterade. Det enda sättet vi kan hitta henne är att spåra hennes samtal till hans mobil."
  
  "Förstått. Kommer att vidarebefordra informationen till honom. Sms:a mig hans nummer."
  
  På skärmen skakade Sam redan på huvudet. "Nej, Schmidt har sitt telefonnummer. Jag skickar dig hans spårningsnummer, men du kan inte nå honom där, Perdue."
  
  "Åh fan, visst. Då skickar jag det vidare till dig. När han ringer kan du ge det till honom. Okej, låt mig ta hand om dessa uppdrag så återkommer jag snart med resultatet."
  
  "Tack så mycket, Perdue," sa Sam och såg utmattad men tacksam ut.
  
  "Inga problem, Sam. Kyss the Fury åt mig och försök att inte klia dina ögon." Perdue log när Sam skrattade hånfullt tillbaka mot honom innan han försvann på ett ögonblick in i mörkret. Perdue log fortfarande efter att skärmen blev mörk.
  
  
  Kapitel 30 - Desperata åtgärder
  
  
  Även om medias sändningssatelliter i stort sett låg nere över hela linjen, fanns det fortfarande några radiosignaler och internetsajter som lyckades infektera världen med en plåga av osäkerhet och överdrift. På de återstående sociala medieprofilerna som ännu inte hade blockerats rapporterade människor panik orsakad av det nuvarande politiska klimatet, tillsammans med meddelanden om mord och hot från tredje världskriget.
  
  På grund av skadorna på servrar i planetens huvudcentra kom människor överallt naturligtvis till de värsta slutsatserna. Enligt vissa rapporter är Internet under attack av en mäktig grupp av allt från utomjordingar på väg att invadera jorden till andra ankomsten. Några av de mer inskränkta tyckte att FBI var ansvarig, och trodde på något sätt att det var mer användbart för nationell underrättelsetjänst att "få internet att krascha". Och så tog medborgarna i varje land till allt som fanns kvar för att uttrycka sitt missnöje - gatorna.
  
  Storstäderna var i kaos och stadshusen var tvungna att stå för ett kommunikationsembargo, vilket de inte kunde. På toppen av Världsbankstornet i London såg en förtvivlad Lisa ner på en livlig stad full av stridigheter. Lisa Gordon var andrahand efter en organisation som nyligen förlorat sin ledare.
  
  "Herregud, titta på det här," sa hon till sin personliga assistent när hon lutade sig mot glasfönstret på sitt kontor på 22:a våningen. "Människor är värre än vilda djur så fort de varken har ledare, lärare eller någon auktoriserad representant. Du märkte?"
  
  Hon tittade på rånet på säkert avstånd, men önskade ändå att hon kunde prata lite förnuft i dem alla. "Så fort ordningen och ledarskapet i länder skakas ens lite kommer medborgarna att tro att förstörelse är det enda alternativet. Jag har aldrig kunnat förstå detta. Det finns för många olika ideologier, födda av dårar och tyranner." Hon skakade på huvudet. "Vi pratar alla olika språk och försöker samtidigt leva tillsammans. Gud välsigne oss. Detta är det riktiga Babylon."
  
  "Dr Gordon, Mesoarabiens konsulat är på 4:e linjen. De behöver bekräftelse för professor Sloanes mottagning i morgon i Sultanens palats i Susa", sa den personliga assistenten. "Måste jag fortfarande göra ursäkten att hon är sjuk?"
  
  Lisa vände sig mot sin assistent. "Nu vet jag varför Martha brukade klaga på att hon måste fatta alla beslut. Säg att hon kommer att vara där. Jag tänker inte skjuta denna surt förvärvade strävan i foten än. Även om jag själv måste åka dit och tigga om fred, kommer jag inte att låta det passera på grund av terrorism."
  
  "Dr Gordon, det finns en gentleman på din huvudlinje. Han har ett mycket viktigt förslag till oss angående ett fredsavtal", sa sekreteraren och kikade ut bakom dörren.
  
  "Haley, du vet att vi inte tar emot samtal från allmänheten här," tillrättavisade Lisa.
  
  "Han säger att han heter David Perdue," tillade sekreteraren motvilligt.
  
  Lisa vände sig skarpt om. "Anslut honom till mitt skrivbord omedelbart, tack."
  
  Efter att ha hört Purdues förslag att de använder en bedragare för att ta Prof.s plats. Sloane, Lisa var mer än lite förbryllad. Naturligtvis inkluderade han inte den löjliga användningen av en mask för att anta en kvinnas ansikte. Det skulle vara lite för läskigt. Förslaget om ett byte chockade dock Lisa Gordons känslor.
  
  "Herr Perdue, så mycket som vi på WUO Storbritannien uppskattar din fortsatta generositet mot vår organisation, så måste du förstå att en sådan handling skulle vara bedräglig och oetisk. Och som jag är säker på att du förstår är det just dessa metoder som vi motsätter oss. Det skulle göra oss till hycklare."
  
  "Självklart gör jag det," svarade Perdue. "Men tänk på det, Dr Gordon. Hur långt är du villig att böja reglerna för att uppnå fred? Här är en sjuklig kvinna - och använde du inte sjukdom som syndabock för att förhindra bekräftelse på Marthas död? Och den här damen, som har en kuslig likhet med Martha, föreslår att man vill vilseleda rätt personer för bara ett ögonblick i historien för att etablera er organisation i dess grenar."
  
  "Jag-jag-borde... tänka på det, Mr. Perdue," stammade hon, fortfarande oförmögen att bestämma sig.
  
  "Du borde skynda dig, Dr Gordon," påminde Perdue henne. "Undertecknandet kommer att ske i morgon, i ett annat land, och tiden börjar rinna ut."
  
  "Jag kommer att kontakta dig så snart jag har pratat med våra rådgivare," sa hon till Perdue. Lisa visste internt att detta var den bästa lösningen; nej, det är det enda. Alternativet skulle bli för dyrt, och hon måste beslutsamt väga sin moral mot det allmänna bästa. Det var egentligen ingen tävling. Samtidigt visste Lisa att om hon skulle upptäckas planera ett sådant bedrägeri, skulle hon åtalas och troligen anklagas för förräderi. En förfalskning är en sak, men för att vara en medveten medbrottsling till en sådan politisk travesti skulle hon dömas för inget mindre än en offentlig avrättning.
  
  "Är du fortfarande här, herr Perdue?" utbrast hon plötsligt och tittade på telefonsystemet på hennes skrivbord som om hans ansikte visades där.
  
  "Jag är. Ska jag förbereda mig?" frågade han hjärtligt.
  
  "Ja", bekräftade hon bestämt. "Och det här borde aldrig komma upp till ytan, förstår du?"
  
  "Min käre doktor Gordon. Jag trodde att du kände mig bättre än så", svarade Perdue. "Jag kommer att skicka Dr. Nina Gould och en livvakt till Susa på mitt privatjet. Mina piloter kommer att använda WUO-tillstånd förutsatt att passageraren faktiskt är professor. Sloan."
  
  Efter att de avslutat samtalet fann Lisa sitt beteende någonstans mellan lättnad och skräck. Hon gick runt sitt kontor med sjunkande axlar och armarna hårt korsade över bröstet och tänkte på vad hon just hade gått med på. Mentalt kollade hon alla sina anledningar och såg till att var och en var täckt med en rimlig ursäkt ifall charaden skulle avslöjas. För första gången var hon glad över mediaförseningar och ständiga strömavbrott, utan aning om att hon stod i ledband med de ansvariga.
  
  
  Kapitel 31 - Vems ansikte skulle du ha på dig?
  
  
  Löjtnant Dieter Werner var lättad, orolig, men ändå på topp. Han kontaktade Sam Cleve från en förbetald telefon han skaffade när han flydde från flygbasen, markerad som desertör av Schmidt. Sam hade gett honom koordinaterna för Marlenes senaste samtal och han hoppades att hon fortfarande var där.
  
  "Berlin? Tack så mycket, Sam!" - sa Werner och stod en kall Mannheimnatt borta från folk på bensinstationen där han höll på att fylla på sin brors bil. Han bad sin bror att låna honom hans bil, eftersom militärpolisen skulle leta efter hans jeep ända sedan den undkom Schmidts klor.
  
  "Ring mig så fort du hittar henne, Dieter," sa Sam. "Jag hoppas att hon lever och mår bra."
  
  "Jag ska jag lovar. Och säg Perdue en miljon tack för att du hittade henne", sa han till Sam innan han lade på.
  
  Ändå kunde Werner inte tro Marduks bedrägeri. Han var missnöjd med sig själv för att han ens trodde att han kunde lita på just den man som hade lurat honom när han intervjuade honom på sjukhuset.
  
  Men nu fick han köra så hårt han kunde för att komma till en fabrik som hette Kleinschaft Inc. i utkanten av Berlin, där hans Marlene förvarades. För varje mil han körde bad han att hon skulle vara oskadd, eller åtminstone leva. Hölstrat på höften låg hans personliga skjutvapen, en Makarov, som han hade fått i present av sin bror på sin tjugofemårsfödelsedag. Han var redo för Himmelfarb om fegisen fortfarande hade modet att stå upp och slåss när han konfronterades med en riktig soldat.
  
  
  * * *
  
  
  Samtidigt hjälpte Sam Nina att förbereda sin resa till Susa i Irak. De var planerade att anlända dit nästa dag, och Perdue hade redan ordnat flyget efter att ha fått ett mycket försiktigt grönt ljus från flygvapnets vice befälhavare, Dr. Lisa Gordon.
  
  "Är du nervös?" frågade Sam när Nina lämnade rummet, vackert klädd och välvårdad, precis som den bortgångne professorn. Sloan. "Herregud, du liknar henne så mycket... Om jag bara inte kände dig."
  
  "Jag är väldigt nervös, men jag fortsätter bara att säga till mig själv två saker. Det är för världens bästa, och det tar bara femton minuter innan jag är klar", erkände hon. "Jag hörde att de spelade det sjuka kortet i hennes frånvaro. Tja, de har en synvinkel."
  
  "Du vet att du inte behöver göra det här, älskade," sa han till henne för sista gången.
  
  "Åh, Sam," suckade hon. "Du är obeveklig, även när du förlorar."
  
  "Jag ser att du inte är det minsta besvärad av din tävlingssedel, inte ens ur sunt förnuftssynpunkt," anmärkte han och tog väskan ifrån henne. "Kom igen, bilen väntar på att ta oss till flygplatsen. Om några timmar kommer du att gå till historien."
  
  "Ska vi träffa hennes folk i London eller i Irak?" - hon frågade.
  
  "Perdue sa att de skulle träffa oss på CIA:s möte i Susa. Där kommer du att spendera lite tid med den faktiska efterträdaren till WUO-tyglarna, Dr. Lisa Gordon. Kom nu ihåg, Nina, Lisa Gordon är den enda som vet vem du är och vad vi gör, okej? Snubbla inte", sa han medan de sakta gick ut i den vita dimman som flöt i den kalla luften.
  
  "Förstått. Du oroar dig för mycket", fnyste hon och anpassade sin halsduk. "Förresten, var är den store arkitekten?"
  
  Sam rynkade pannan.
  
  "Perdue, Sam, var är Perdue?" - upprepade hon när de gav sig iväg.
  
  "Sista gången jag pratade med honom var han hemma, men han är Purdue, alltid på gång." Han log och ryckte på axlarna. "Hur mår du?"
  
  "Mina ögon är nästan helt läkta. Du vet, när jag lyssnade på bandet och Mr. Marduk sa att människor som bär masker blir blinda, undrade jag om det var det han måste ha tänkt på den kvällen han besökte mig vid min sjukhussäng. Han kanske trodde att jag var Sa...Lövenhagen... som låtsades vara en brud."
  
  Det var inte så långsökt som det lät, tyckte Sam. I själva verket kan detta vara exakt så. Nina berättade för honom att Marduk frågade henne om hon gömde sin rumskamrat, så detta kan mycket väl vara en riktig gissning från Peter Marduks sida. Nina vilade sitt huvud på Sams axel och han lutade sig obekvämt åt sidan så att hon kunde nå honom tillräckligt lågt.
  
  "Vad skulle du göra?" frågade hon plötsligt under bilens dämpade mullret. "Vad skulle du göra om du kunde bära någons ansikte?"
  
  "Jag tänkte inte ens på det", erkände han. "Jag antar att det beror på."
  
  "Bär du den?"
  
  "Det beror på hur länge jag kan behålla den här mannens ansikte," retade Sam.
  
  "Bara för en dag, men du behöver inte döda dem eller dö i slutet av veckan. Du får bara deras ansikte för en dag, och efter tjugofyra timmar lossnar det och du har ditt eget igen", viskade hon tyst.
  
  "Jag antar att jag borde säga att jag skulle ta på mig skepnaden som någon viktig person och att jag skulle göra gott," började Sam och undrade hur ärlig han borde vara. "Jag borde vara Purdue, antar jag."
  
  "Varför fan vill du vara Purdue?" frågade Nina och satte sig ner. Åh, fantastiskt. Nu har du gjort det, tänkte Sam. Han tänkte på de verkliga anledningarna till varför han valde Purdue, men de var alla anledningar som han inte ville avslöja för Nina.
  
  "Sam! Varför Purdue? " insisterade hon.
  
  "Han har allt", svarade han först, men hon förblev tyst och lyssnade, så Sam förtydligade. "Purdue kan göra vad som helst. Han är för ökänd för att vara ett välvilligt helgon, men för ambitiös för att vara ingen. Han är smart nog att uppfinna underbara maskiner och prylar som kan förändra medicinsk vetenskap och teknik, men han är för ödmjuk för att ta patent på dem och därmed göra vinst. Genom att använda sin intelligens, sitt rykte, sina kontakter och sina pengar kan han bokstavligen uppnå vad som helst. Jag skulle använda hans ansikte för att driva mig själv mot högre mål som mitt enklare sinne, magra ekonomi och obetydlighet skulle kunna uppnå."
  
  Han förväntade sig en hård granskning av sina vridna prioriteringar och felplacerade mål, men istället lutade sig Nina in och kysste honom djupt. Sams hjärta darrade av den oförutsägbara gesten, men det blev bokstavligen vilt av hennes ord.
  
  "Rädda ditt ansikte, Sam. Du har det enda som Perdue vill ha, det enda som allt hans genialitet, pengar och inflytande inte kommer att ge honom något för."
  
  
  Kapitel 32 - Shadows förslag
  
  
  Peter Marduk brydde sig inte om händelserna som hände runt honom. Han var van vid att människor agerade som galningar, rusade runt som urspårade lokomotiv närhelst något utanför deras kontroll påminde dem om hur lite kraft de hade. Med händerna i jackfickorna och en försiktig blick under sin fedora, gick han genom de panikslagna främlingar på flygplatsen. Många av dem var på väg till sina hem i händelse av en rikstäckande avstängning av all service och transport. Efter att ha levt i många eoner, hade Marduk sett allt förut. Han överlevde tre krig. Till sist rätade allt ut sig och rann till en annan del av världen. Han visste att kriget aldrig skulle ta slut. Detta skulle bara leda till förskjutning till ett annat område. Enligt hans åsikt var världen en villfarelse skapad av de som var trötta på att slåss för vad de hade eller hålla turneringar för att vinna argument. Harmoni var bara en myt, skapad av fegisar och religiösa fanatiker som hoppades att de genom att ingjuta tro skulle förtjäna titeln hjältar.
  
  "Ditt flyg är försenat, Mr. Marduk," sa incheckningstjänstemannen till honom. "Vi förväntar oss att alla flyg kommer att bli försenade på grund av den senaste situationen. Flyg kommer bara att vara tillgängliga i morgon bitti"
  
  "Inga problem. Jag kan vänta", sa han och ignorerade hennes granskning av hans konstiga ansiktsdrag, eller snarare bristen på sådana. Peter Marduk bestämde sig under tiden för att koppla av på sitt hotellrum. Han var för gammal och hans kropp för benig för att sitta under långa stunder. Detta skulle räcka för flyget hem. Han checkade in på Hotel Cologne Bonn och beställde middag via rumsservice. Förväntan på en välförtjänt nattsömn utan att behöva oroa sig för en mask eller att behöva krypa upp på källargolvet i väntan på en mordisk tjuv var en härlig miljöförändring för hans trötta gamla ben.
  
  När den elektroniska dörren stängdes bakom honom såg Marduks kraftfulla ögon en siluett sittande i en stol. Han behövde inte mycket ljus, men hans högra hand kuperade sakta hans skallansikte under rocken. Det var inte svårt att gissa att angriparen hade kommit efter reliken.
  
  "Du måste döda mig först," sa Marduk lugnt och han menade varje ord.
  
  "Denna önskan är inom räckhåll för mig, Mr. Marduk. Jag är benägen att omedelbart bevilja denna önskan om ni inte går med på mina krav", sa figuren.
  
  "För guds skull, låt mig höra dina krav så att jag kan sova lite. Jag har inte haft någon fred sedan en annan förrädisk ras av människor stal henne från mitt hem," klagade Marduk.
  
  "Sitt ner, snälla. Resten. Jag kan gå härifrån utan incidenter och låta dig sova, eller så kan jag lätta din börda för alltid och ändå gå härifrån med det jag kom för", sa inkräktaren.
  
  "Åh, tror du det?" Gubben flinade.
  
  "Jag försäkrar det här," sa den andre kategoriskt till honom.
  
  "Min vän, du vet lika mycket som alla andra som kommer för Babels mask. Och det är ingenting. Du är så förblindad av din girighet, dina önskningar, din hämnd... vad du än vill använda någon annans ansikte. Blind! Ni alla!" Han suckade och föll bekvämt ner på sängen i mörkret.
  
  "Så det är därför masken förblindar den maskerade?" - följde frågan om främlingen.
  
  "Ja, jag tror att dess skapare lagt någon form av metaforiskt budskap i det," svarade Marduk och sparkade av sig skorna.
  
  "Vad sägs om galenskap?" - frågade den objudna gästen igen.
  
  "Min son, du kan be om så mycket information om denna relik som du vill innan du dödar mig och tar den, men du kommer ingen vart med den. Den kommer att döda dig eller vem du än lurar till att bära den, men Maskerns öde kan inte ändras, säger Marduk.
  
  "Det vill säga inte utan hud," förklarade angriparen.
  
  "Inte utan hud," höll Marduk med långsamma ord på gränsen till att dö. "Det är rätt. Och om jag dör, kommer du aldrig att veta var du hittar skinnet. Dessutom fungerar det inte av sig självt, så ge upp det, min son. Gå din väg och lämna masken till fegisar och charlataner."
  
  "Skulle du sälja det här?"
  
  Marduk kunde inte tro vad han hörde. Han brast ut i ett förtjusande skratt som fyllde rummet som de plågade ropen från ett tortyroffer. Silhuetten rörde sig inte, den vidtog inte heller några åtgärder och erkände inte nederlag. Han bara väntade.
  
  Den gamle irakien satte sig och tände sänglamporna. I stolen satt en lång, smal man med vitt hår och ljusblå ögon. Han höll en .44 Magnum stadigt i sin vänstra hand, pekade rakt mot den gamle mannens hjärta.
  
  "Vi vet alla nu att användning av hud från en givares ansikte förändrar maskeringens ansikte," sa Perdue. "Men jag råkar veta..." Han lutade sig fram för att tala i en mjukare, mer skrämmande ton, "att det verkliga priset är den andra halvan av myntet. Jag kan skjuta dig i hjärtat och ta din mask, men det jag behöver mest är din hud."
  
  Peter Marduk flämtande av förundran stirrade på den ende mannen som någonsin hade avslöjat hemligheten bakom Babels mask. Frusen på plats stirrade han på europén med den stora pistolen, sittande tyst och tålamod.
  
  "Vad är priset?" - frågade Perdue.
  
  "Du kan inte köpa en mask, och du kan absolut inte köpa min hud!" utbrast Marduk förskräckt.
  
  "Köp inte. "Till uthyrning," rättade Perdue honom och förvirrade vederbörligen den gamle mannen.
  
  "Är du inte klok?" Marduk rynkade pannan. Det var en ärlig fråga till en man vars motiv han verkligen inte kunde förstå.
  
  "För att använda din mask i en vecka och sedan ta bort huden från ditt ansikte för att ta bort den inom den första dagen, kommer jag att betala för en hel hudtransplantation och ansiktsrekonstruktion," erbjöd Perdue.
  
  Marduk var förbryllad. Jag var mållös. Han ville skratta åt det rent absurda i meningen och göra narr av mannens idiotiska principer, men ju mer han vände på meningen i tankarna, desto mer betydelse gav den honom.
  
  "Varför en vecka?" han frågade.
  
  "Jag vill studera dess vetenskapliga egenskaper," svarade Perdue.
  
  "Nazisterna försökte göra detta också. De misslyckades totalt!" - hånade gubben.
  
  Perdue skakade på huvudet. "Mitt motiv är ren nyfikenhet. Som en reliksamlare och forskare vill jag bara veta... hur. Jag gillar mitt ansikte som det är och jag har en konstig önskan att inte dö i demens."
  
  "Hur är det första dagen?" - frågade gubben mer förvånad.
  
  "I morgon måste en mycket kär vän ta på sig ett viktigt utseende. Att hon är villig att riskera detta har historisk betydelse för att upprätta en tillfällig fred mellan två långvariga fiender", förklarade Perdue och sänkte pipan på sin pistol.
  
  "Dr. Nina Gould," insåg Marduk och talade sitt namn med mild vördnad.
  
  Perdue, glad över att Marduk visste, fortsatte: "Om världen vet att Prof. Sloane dödades verkligen, de kommer aldrig att tro på sanningen: att hon dödades på order av en tysk högofficer för att angripa Meso-Arabien. Du vet det. De kommer att förbli blinda för sanningen. De ser bara vad deras masker tillåter - små kikarebilder av den större bilden. Mr. Marduk, jag är absolut seriös i mitt förslag."
  
  Efter lite eftertanke suckade den gamle. "Men jag följer med dig."
  
  "Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt," Perdue log. "Här".
  
  Han slängde ett skriftligt avtal på bordet, som angav villkoren och tidsramen för "objektet" som aldrig nämndes för att säkerställa att ingen någonsin skulle få reda på masken på detta sätt.
  
  "Avtal?" utbrast Marduk. "Allvarligt, son?"
  
  "Jag kanske inte är en mördare, men jag är en affärsman," log Perdue. "Skriv under vårt avtal så att vi kan vila lite. Åtminstone för stunden.
  
  
  Kapitel 33 - Judas återförening
  
  
  Sam och Nina satt i ett hårt bevakat rum, bara en timme innan deras möte med sultanen. Hon såg väldigt dålig ut, men Sam avstod från att vara nyfiken. Men enligt personal i Mannheim var Ninas strålningsexponering inte orsaken till hennes dödliga tillstånd. Hennes andetag väsnade när hon försökte andas in, och hennes ögon förblev lite mjölkiga, men hennes hud var helt läkt vid det här laget. Sam var ingen läkare, men han kunde se att något var fel, både i Ninas hälsa och i hennes kontinens.
  
  "Du kan förmodligen inte hantera att jag andas bredvid dig, hej?" han spelade.
  
  "Varför frågar du?" hon rynkade pannan när hon justerade sitt sammetshalsband för att matcha bilderna på Sloan från Lisa Gordon. Inkluderat med dem var ett groteskt prov som Gordon inte ville veta om, även när Sloanes begravningsentreprenör beordrades att producera det genom ett tvivelaktigt domstolsbeslut från Scorpio Majorus Holdings.
  
  "Du röker inte längre, så min tobaksandad måste göra dig galen", frågade han.
  
  "Nej", svarade hon, "bara irriterande ord som kommer ut med ett sådant andetag."
  
  "Professor Sloane?" ropade en kraftigt accentuerad kvinnlig röst från andra sidan dörren. Sam armbågade Nina smärtsamt och glömde hur skör hon var. Han sträckte fram händerna ursäktande. "Jag är så ledsen!"
  
  "Ja?" frågade Nina.
  
  "Ditt följe borde vara här om mindre än en timme," sa kvinnan.
  
  "Åh, um, tack," svarade Nina. Viskade hon till Sam. "Mitt följe. Dessa måste vara Sloans representanter."
  
  "Ja".
  
  "Det finns också två herrar här som säger att de är en del av din personliga säkerhet tillsammans med Mr Cleve," sa kvinnan. "Väntar du Mr. Marduk och Mr. Kilt?"
  
  Sam skrattade, men höll sig tillbaka och täckte sin mun med handen: "Kilt, Nina. Det måste vara Purdue, av skäl som jag vägrar dela med mig av."
  
  "Jag ryser vid tanken", svarade hon och vände sig mot kvinnan: "Det stämmer, Yasmin. Jag väntade dem. Faktiskt..."
  
  De två gick in i rummet och sköt undan de kraftiga arabiska vakterna för att komma in.
  
  "...de var sena!"
  
  Dörren stängdes bakom dem. Det fanns inga formaliteter, eftersom Nina inte hade glömt slaget hon fick på Heidelbergs sjukhus, och Sam hade inte glömt att Marduk hade svikit deras förtroende. Perdue tog upp den och skar av den omedelbart.
  
  "Kom igen, barn. Vi kan bilda en grupp efter att vi har ändrat historik och lyckas undvika arrestering, okej?"
  
  De gick motvilligt med. Nina vände bort blicken från Perdue och gav honom inte en chans att fixa allt.
  
  "Var är Margaret, Peter?" Frågade Sam Marduk. Gubben växlade obehagligt. Han kunde inte förmå sig att berätta sanningen, även om de förtjänade att hata honom för det.
  
  "Vi", suckade han, "var splittrade. Jag kunde inte hitta löjtnanten heller, så jag bestämde mig för att överge hela uppdraget. Jag hade fel att bara gå, men du måste förstå. Jag är så trött på att vakta den här jäkla masken, springa efter dem som tar den. Ingen skulle veta om det, men en nazistisk forskare som studerade den babyloniska talmuden kom över äldre texter från Mesopotamien och Masken blev känd." Marduk tog fram sin mask och höll den mot ljuset mellan dem. "Jag önskar att jag bara kunde bli av med henne en gång för alla."
  
  Ett sympatiskt uttryck dök upp i Ninas ansikte, vilket förvärrade hennes redan trötta utseende. Det var lätt att säga att hon var långt ifrån återställd, men de försökte hålla sina bekymmer för sig själva.
  
  "Jag ringde henne på hotellet. Hon kom inte tillbaka eller checkade ut, sade Sam. "Om något händer henne, Marduk, jag svär vid Kristus, jag personligen..."
  
  "Vi måste göra det här. Nu!" Nina förde dem ur deras drömmar med ett strängt uttalande: "Innan jag tappar lugnet."
  
  "Hon måste förvandla sig själv inför Dr Gordon och resten av professorerna. Sloans folk kommer, så hur gör vi det här?" frågade Sam den gamle mannen. Som svar gav Marduk helt enkelt Nina masken. Hon kunde inte vänta med att röra vid den, så hon tog den från honom. Allt hon kom ihåg var att hon var tvungen att göra detta för att rädda fredsavtalet. Hon höll på att dö ändå, så om borttagningen inte fungerade skulle hennes förfallodatum bara flyttas upp med några månader.
  
  När hon tittade på insidan av masken, ryckte Nina till genom tårarna som gjorde hennes ögon suddiga.
  
  "Jag är rädd", viskade hon.
  
  "Vi vet, älskling," sa Sam lugnande, "men vi låter dig inte dö så här."...så här...
  
  Nina hade redan insett att de inte kände till cancern, men Sams ordval var oavsiktligt påträngande. Med ett lugnt, beslutsamt ansiktsuttryck tog Nina upp behållaren med Sloans fotografier och använde en pincett för att ta bort det groteska innehållet inifrån. De lät alla uppgiften framför dem förmörka den vidriga handlingen när de såg hur en bit hudvävnad från Martha Sloans kropp ramlade in i masken.
  
  Intrigerade till det yttersta pressade Sam och Perdue sig mot varandra för att se vad som skulle hända. Marduk tittade helt enkelt på klockan på väggen. Inuti masken sönderdelade vävnadsprovet omedelbart och över sin normalt benfärgade yta fick masken en mörkröd nyans som verkade vakna till liv. Små ringar rann över ytan.
  
  "Slösa inte tid, annars kommer den att löpa ut," varnade Marduk.
  
  Nina andades igen. "Happy Halloween," sa hon och gömde sitt ansikte bakom sin mask med en smärtsam grimas.
  
  Perdue och Sam väntade spänt på att se ansiktsmusklernas helvetiska förvrängning, körtlarnas våldsamma utskjutande och hudveckningen, men de var besvikna på sina förväntningar. Nina tjöt lätt när hennes händer släppte masken och lämnade den kvar i ansiktet. Det hände ingenting alls förutom hennes reaktion.
  
  "Herregud, det här är läskigt! Det här gör mig galen!" hon fick panik, men Marduk kom och satte sig bredvid henne för lite känslomässigt stöd.
  
  "Koppla av. Det du känner är en fusion av celler, Nina. Jag tror att det kommer att brinna lite av stimuleringen av nervändarna, men du måste låta det ta form", lirkade han.
  
  När Sam och Perdue tittade på, blandade den tunna masken helt enkelt sin sammansättning för att smälta in i Ninas ansikte tills den sjönk graciöst under hennes hud. Ninas knappt urskiljbara drag förvandlades till Marthas tills kvinnan framför dem blev en exakt kopia av den på fotografiet.
  
  "Ingen jävla sätt," förundrade Sam och tittade på. Perdues sinne överväldigades av hela transformationens molekylära struktur på en kemisk och biologisk nivå.
  
  "Det är bättre än science fiction," mumlade Perdue och lutade sig ner för att titta närmare på Ninas ansikte. "Det är fascinerande."
  
  "Både oförskämd och läskig. Glöm inte det", sa Nina försiktigt, osäker på sin förmåga att tala och satte på den andra kvinnans ansikte.
  
  "Det är trots allt Halloween, älskling," log Sam. "Låtsas bara att du är riktigt, riktigt bra i en Martha Sloan-outfit." Perdue nickade med ett lätt leende, men han var för uppslukad av det vetenskapliga mirakel han bevittnade för att göra något annat.
  
  "Var är huden?" frågade hon med Marthas läppar. "Snälla säg att du har den här."
  
  Perdue borde ha svarat henne, oavsett om de iakttog allmän radiotystnad eller inte.
  
  "Jag har hud, Nina. Oroa dig inte över det. När kontraktet väl är underskrivet..." gjorde han en paus och lät henne fylla i tomrummen.
  
  Strax efter denna prof. Sloanes män har anlänt. Dr. Lisa Gordon var på kant, men hon gömde det väl under sitt professionella uppträdande. Hon informerade Sloans närmaste familj om att hon var sjuk och delade samma nyhet med sin personal. På grund av ett tillstånd som påverkar hennes lungor och hals kommer hon inte att kunna hålla sitt tal, men kommer ändå att vara närvarande för att försegla avtalet med Mesoarabien.
  
  Ledande en liten grupp pressagenter, advokater och livvakter begav hon sig direkt till avsnittet märkt "Dignitärer på privat besök" med en knut i magen. Det var bara några minuter kvar till starten av det historiska symposiet och hon fick se till att allt gick enligt planerna. När hon kom in i rummet där Nina väntade med sina följeslagare behöll Lisa sitt lekfulla uttryck.
  
  "Åh Martha, jag är så nervös!" - utbrast hon när hon såg en kvinna som hade en slående likhet med Sloane. Nina log bara. Som Lisa begärde fick hon inte tala; hon var tvungen att leva upp till charaden inför Sloanes folk.
  
  "Lämna oss ifred en minut, okej?" Lisa berättade för sitt team. Så fort de stängde dörren förändrades hela hennes humör. Hennes käke tappade vid åsynen av ansiktet på kvinnan som hon kunde ha svurit var hennes vän och kollega. "Fy fan, herr Perdue, du skojar inte!"
  
  Perdue log hjärtligt. "Det är alltid ett nöje att se dig, Dr Gordon."
  
  Lisa gick Nina igenom grunderna om vad som behövdes, hur man accepterar annonser och så vidare. Sedan kom den del som störde Lisa mest.
  
  "Dr Gould, jag antar att du har tränat på att förfalska hennes signatur?" frågade Lisa väldigt tyst.
  
  "Jag har. Jag tror att jag har klarat det, men på grund av sjukdomen är mina händer lite mindre stabila än vanligt, svarade Nina.
  
  "Det här är underbart. Vi såg till att alla visste att Martha var mycket sjuk och att hon hade lätta skakningar under behandlingen", svarade Lisa. "Detta skulle hjälpa till att förklara eventuella avvikelser i signaturen så att vi, med Guds hjälp, kunde klara av detta utan incidenter."
  
  Representanter från alla de stora TV-bolagens presskontor var närvarande i mediarummet i Susa, särskilt eftersom alla satellitsystem och stationer mirakulöst hade återställts klockan 02.15 den dagen.
  
  När Prof. Sloane lämnade korridoren för att gå in i mötesrummet med sultanen, kamerorna vände sig samtidigt mot henne. Blixtarna från högupplösta kameror med lång fokus skapade blixtar av starkt ljus i ansiktena och kläderna på de eskorterade ledarna. Spända stod de tre män som ansvarade för Ninas välmående och tittade på allt som hände på monitorn i omklädningsrummet.
  
  "Hon kommer att bli bra", sa Sam. "Hon tränade till och med på Sloanes accent ifall hon skulle behöva svara på några frågor." Han tittade på Marduk. "Och så snart det här är över, kommer du och jag att gå på jakt efter Margaret Crosby. Jag bryr mig inte om vad du måste göra eller vart du måste gå."
  
  "Se upp din ton, son," svarade Marduk. "Tänk på att utan mig kommer kära Nina inte att kunna återställa sin image eller rädda sitt liv på länge."
  
  Perdue knuffade Sam att upprepa uppmaningen om vänlighet. Sams telefon ringde och störde atmosfären i rummet.
  
  "Det här är Margaret," meddelade Sam och stirrade på Marduk.
  
  "Ser? Hon mår bra", svarade Marduk likgiltigt.
  
  När Sam svarade var det inte Margarets röst på linjen.
  
  "Sam Cleave, antar jag?" väste Schmidt och sänkte rösten. Sam ringde omedelbart på högtalaren så att de andra kunde höra.
  
  "Ja, var är Margaret?" frågade Sam utan att slösa tid på samtalets uppenbara karaktär.
  
  "Det är inte din oro just nu. Du är orolig för var hon kommer att vara om du inte följer det, sa Schmidt. "Säg till den där bedragartiken med sultanen att ge upp sitt uppdrag, annars kan du skyffla en annan bedragartik imorgon."
  
  Marduk såg chockad ut. Han hade aldrig föreställt sig att hans handlingar skulle leda till en vacker dams död, men nu har det blivit verklighet. Hans hand täckte den nedre halvan av hans ansikte när han lyssnade på Margaret skrika i bakgrunden.
  
  "Titar du på säkert avstånd?" Sam provocerade Schmidt. "För att om du kommer någonstans inom mitt räckhåll kommer jag inte att ge dig nöjet att sätta en kula genom din tjocka nazistskalle."
  
  Schmidt skrattade med arrogant entusiasm. "Vad ska du göra, papperspojke? Skriv en artikel där du uttrycker ditt missnöje och förtalar Luftwaffe."
  
  "Stäng," svarade Sam. Hans mörka ögon mötte Perdues. Utan ett ord förstod miljardären. Med surfplattan i handen skrev han tyst in säkerhetskoden och fortsatte att kontrollera Margarets telefons globala positioneringssystem medan Sam slogs mot befälhavaren. "Jag ska göra det jag är bäst på. Jag avslöjar dig. Mer än någon annan kommer du att fråntas masken av den depraverade, makthungriga wannabe som du är. Du kommer aldrig att bli en Meyer, kompis. Generallöjtnanten är ledaren för Luftwaffe, och hans rykte kommer att säkerställa att världen har en hög uppfattning om de tyska väpnade styrkorna, och inte om någon impotent som tror att han kan manipulera världen."
  
  Perdue log. Sam visste att han hade hittat en hjärtlös befälhavare.
  
  "Sloane skriver på det här kontraktet medan vi talar, så dina ansträngningar är meningslösa. Även om du dödade alla du håller i, skulle det inte ändra dekretet som trädde i kraft innan du ens lyfte upp pistolen", tjatade Sam Schmidt och bad i hemlighet till Gud att Margaret inte skulle betala för hans oförskämdhet.
  
  
  Kapitel 34 - Margarets riskfyllda sensation
  
  
  Margaret såg förskräckt på när hennes vän Sam Cleave gjorde sin tillfångare rasande. Hon var bunden vid en stol och fortfarande yr av drogerna han hade använt för att kuva henne. Margaret hade ingen aning om var hon var, men utifrån vilken lilla tyska hon förstod var hon inte den enda gisslan som hölls här. Bredvid henne låg en hög med tekniska apparater som Schmidt hade konfiskerat från sina andra gisslan. Medan den korrupte befälhavaren sprang omkring och bråkade, tog Margaret till sina barnsliga knep.
  
  När hon var en liten flicka i Glasgow brukade hon skrämma andra barn genom att dra fingrar och axlar ur led för deras nöje. Sedan dess hade hon förstås lidit lite av artrit i sina stora leder, men hon var ganska säker på att hon fortfarande kunde använda knogarna. Några minuter innan han ringde Sam Cleave skickade Schmidt Himmelfarb för att kolla resväskan de hade med sig. De tog henne från flygbasbunkern, som nästan förstördes av angriparna. Han såg inte Margarets vänstra hand glida från handfängseln och sträckte sig efter mobiltelefonen som hade tillhört Werner medan han var fånge på Büchel Air Base.
  
  Hon sträckte ut nacken för att se bättre och tog telefonen, men den var helt enkelt utom räckhåll. Margareta försökte att inte missa sin enda möjlighet att kommunicera och knuffade på stolen varje gång Schmidt skrattade. Snart var hon så nära att hennes fingertoppar nästan vidrörde plasten och gummit på telefonens skal.
  
  Schmidt hade ställt sitt ultimatum till Sam, och nu behövde han bara titta på de aktuella föreställningarna innan han skrev på kontraktet. Han tittade på sin klocka och brydde sig till synes inte om Margaret nu när hon presenterades som hävstång.
  
  "Himmelfarb!" - skrek Schmidt. "Ta med folk. Vi har lite tid".
  
  De sex piloterna, klädda och redo att gå, gick tysta in i rummet. Schmidts monitorer visade samma topografiska kartor som tidigare, men eftersom förstörelsen lämnade Marduk i bunkern fick Schmidt nöja sig med det som behövs.
  
  "Mer!" utbrast Himmelfarb och de andra piloterna när de klev mellan Schmidt och Margaret.
  
  "Vi har praktiskt taget ingen tid att spränga de tyska flygbaserna som är markerade här," sa Schmidt. "Undertecknandet av fördraget verkar oundvikligt, men vi kommer att se hur länge de kommer att hålla fast vid sitt avtal när vår skvadron, som en del av Operation Leo 2, samtidigt spränger flygvapnets högkvarter i Bagdad och palatset i Susa."
  
  Han nickade till Himmelfarb, som drog ut defekta dubbletter av andra världskrigets masker från en kista. En efter en gav han var och en av männen en mask.
  
  "Så här, på denna bricka, har vi de bevarade vävnaderna från den misslyckade piloten Olaf LöVenhagen. Placera ett prov per person inuti varje mask," beordrade han. Liksom maskinerna gjorde de identiskt klädda piloterna som han sa. Schmidt kontrollerade hur varje man utförde sina uppgifter innan han gav nästa order. "Kom nu ihåg att dina pilotkollegor från Bü chel har redan påbörjat sitt uppdrag i Irak, så den första fasen av Operation Leo 2 är klar. Din plikt är att slutföra den andra fasen."
  
  Han bläddrade igenom skärmarna och tog upp livesändningen av undertecknandet av avtalet i Susa. "Så, söner av Tyskland, sätt på er masker och vänta på min beställning. I samma ögonblick som detta händer live på min skärm här, kommer jag att veta att våra killar har bombat våra mål i Susa och Bagdad. Sedan ska jag ge dig ordern och aktivera fas 2 - förstörelsen av flygbaserna Büchel, Norvenich och Schleswig. Ni känner alla till era avsedda mål."
  
  "Ja, sir!" - svarade de unisont.
  
  "Bra bra. Nästa gång jag ger mig i kast med att döda en självgod jävel som Sloane, måste jag göra det själv. Dagens så kallade krypskyttar är en skam", klagade Schmidt när han såg piloterna lämna rummet. De var på väg till en provisorisk hangar där de gömde nedlagda flygplan från de olika flygbaserna som Schmidt ledde.
  
  
  * * *
  
  
  Utanför hangaren kryper en figur under de skuggiga taken på en parkeringsplats utanför en gigantisk nedlagd fabriksgård i utkanten av Berlin. Han flyttade snabbt från en byggnad till en annan och försvann in i var och en för att se om någon var där. Han hade nått de näst sista arbetsnivåerna för det förfallna stålverket när han såg flera piloter på väg mot en enda struktur som stack ut mot det rostiga stålet och gamla rödbruna tegelväggar. Det såg konstigt och malplacerat ut tack vare det silverglänsande skimret från det nya stålmaterialet som det tillverkades av.
  
  Löjtnant Werner höll andan när han såg ett halvdussin Lövenhagen-soldater diskutera uppdraget som skulle börja om några minuter. Han visste att Schmidt hade valt honom för detta uppdrag, ett självmordsuppdrag i andan av Leonidas andra världskrigets skvadron. När de nämnde andra som marscherade mot Bagdad stannade Werners hjärta. Han rusade dit han hoppades att ingen kunde höra honom och ringde samtidigt som han kollade sin omgivning.
  
  "Hej, Sam?"
  
  
  * * *
  
  
  På kontoret låtsades Margaret som hon sov och försökte ta reda på om kontraktet redan hade skrivits på. Hon var tvungen eftersom hon, enligt tidigare trångsynta flykter och erfarenheter med militären under hennes karriär, hade lärt sig att så fort en affär gjordes någonstans började folk dö. Det kallades inte för att få det att gå ihop, och hon visste det. Margaret undrade hur hon kunde försvara sig mot en yrkessoldat och militärledare med handen bunden bakom ryggen - bokstavligen.
  
  Schmidt sjudade av ilska, knackade ständigt på sin sko och väntade oroligt på att hans explosion skulle inträffa. Han tog upp klockan igen. Vid hans sista räkning, ytterligare tio minuter. Han tänkte på hur briljant det skulle vara om han kunde se palatset explodera framför FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och Sultanen av Mesoarabien, precis innan han skickade sina lokala demoner för att utföra den förmodade fiendens bombning av Luftwaffes flygbaser som vedergällning. Kaptenen såg vad som hände, andades tungt och uttryckte sitt förakt för varje ögonblick som gick.
  
  "Titta på den här tiken!" han skrattade när Sloan visades dra tillbaka sitt tal när samma meddelande blinkade från höger till vänster över CNN:s skärm. "Jag vill ha min mask! Så fort jag får tillbaka det kommer jag att bli du, Meyer!" Margaret letade efter den 16:e inspektören eller befälhavaren för det tyska flygvapnet, men han var frånvarande - åtminstone inte på kontoret där hon hölls.
  
  Hon märkte genast rörelser i korridoren utanför dörren. Hennes ögon vidgades plötsligt när hon kände igen löjtnanten. Han vinkade henne att hålla käften och fortsätta spela possum. Schmidt hade något att säga om varje bild han såg på livenyhetsflödet.
  
  "Njut av dina sista stunder. Så fort Meyer tar ansvar för bombningarna i Irak kommer jag att förkasta hans likhet. Låt oss sedan se vad du kan göra med den här drömmen om bläck!" skrattade han. Medan han tjatade var han omedveten om löjtnanten som smög in för att övermanna honom. Werner kröp längs väggen, där det fortfarande fanns en skugga, men han var tvungen att gå drygt sex meter i det vita lysrörsljuset innan han kunde nå Schmidt.
  
  Margaret bestämde sig för att ge en hjälpande hand. Hon tryckte sig hårt åt sidan, välte plötsligt och slog hårt i armen och låret. Hon släppte ett skrämmande skrik som fick Schmidt att darra på allvar.
  
  "Jesus! Vad gör du?" skrek han på Margaret, på väg att sätta sin stövel på hennes bröst. Men han var inte tillräckligt snabb för att undvika kroppen som flög mot honom och kraschade in i bordet bakom honom. Werner kastade sig mot kaptenen och slog omedelbart sin näve i Schmidts adamsäpple. Den onde befälhavaren försökte vara konsekvent, men Werner ville inte ta några chanser med tanke på hur tuff veteranofficeren var.
  
  Ytterligare ett snabbt slag mot tinningen med pistolkolven fullbordade jobbet och kaptenen föll slappt till golvet. När Werner avväpnade befälhavaren var Margaret redan på fötter och försökte ta bort stolsbenet från under hennes kropp och arm. Han skyndade henne till hjälp.
  
  "Tack och lov att du är här, löjtnant!" - Hon andades ut tungt när han släppte henne. "Marlene är i herrrummet, bunden till kylaren. De pumpade henne full med kloroform så att hon inte kommer att kunna fly med oss."
  
  "Verkligen?" hans ansikte lyste upp. "Lever hon och är okej?"
  
  Margaret nickade.
  
  Werner såg sig omkring. "När vi har bundit upp den här grisen, måste du följa med mig så snabbt som möjligt," sa han till henne.
  
  "För att få tag på Marlene?" hon frågade.
  
  "Nej, att sabotera hangaren så att Schmidt inte längre kan skicka sina getingar att sticka", svarade han. "De väntar bara på order. Men utan fighters kan de göra helt skit, eller hur?"
  
  Margaret log. "Om vi kommer igenom det här, kan jag citera dig för Edinburgh Post?"
  
  "Om du hjälper mig får du en exklusiv intervju om hela detta fiasko," log han.
  
  
  Kapitel 35 - Trick
  
  
  När Nina lade sin våta hand på dekretet, föll det henne in vilket intryck hennes klotter skulle göra på detta blygsamma papper. Hennes hjärta hoppade över ett slag när hon tog en sista titt på sultanen innan hon skrev sin autograf på linjen. På en bråkdel av en sekund, när hon mötte hans svarta ögon, kände hon hans genuina vänlighet och uppriktiga vänlighet.
  
  "Fortsätt, professor," uppmuntrade han henne och blinkade långsamt som ett tecken på självförtroende.
  
  Nina var tvungen att låtsas att hon bara övade på signaturen igen, annars skulle hon bli för nervös för att få det rätt. När kulspetspennan gled under hennes ledning kände Nina hur hennes hjärta slog snabbare. De väntade bara på henne. Hela världen höll andan och väntade på att hon skulle skriva klart. Hon skulle aldrig ha blivit mer hedrad i världen, även om detta ögonblick hade fötts av bedrägeri.
  
  I samma ögonblick som hon graciöst placerade spetsen av sin penna på den sista pricken på hennes autograf applåderade världen. De närvarande applåderade och reste sig. Samtidigt bad miljontals människor som såg direktsändningen att inget ont skulle hända. Nina tittade upp på den sextiotreårige sultanen. Han skakade försiktigt hennes hand och tittade djupt in i hennes ögon.
  
  "Vem du än är," sa han, "tack för att du gjorde detta."
  
  "Vad menar du? "Du vet vem jag är," frågade Nina med ett utsökt leende, även om hon faktiskt var livrädd för att bli avslöjad. "Jag är professor Sloan."
  
  "Nej, du är inte sådan. Professor Sloan hade väldigt mörkblå ögon. Men du har vackra arabiska ögon, som onyxen i min kungliga ring. Det är som att någon fångade ett par tigerögon och satte dem på ditt ansikte." Det bildades rynkor runt hans ögon och hans skägg kunde inte dölja hans leende.
  
  "Snälla, din nåd..." bad hon och bibehöll sin ställning för publikens skull.
  
  "Vem du än är," sa han över henne, "masken du bär spelar ingen roll för mig." Vi definieras inte av våra masker, utan av vad vi gör med dem. Det du gjorde här är viktigt för mig, vet du?"
  
  Nina svalde hårt. Hon ville gråta, men det skulle smutskasta Sloanes image. Sultanen ledde henne till podiet och viskade i hennes öra: "Kom ihåg, min kära, det viktigaste är vad vi representerar, inte hur vi ser ut."
  
  Under den stående ovationen, som varade i mer än tio minuter, kämpade Nina för att hålla sig på benen och höll hårt i sultanens hand. Hon gick fram till mikrofonen där hon tidigare hade vägrat att tala, och gradvis slocknade allt till sporadiska jubel eller klappningar. Tills hon började prata. Nina försökte hålla sin röst hysk nog för att förbli mystisk, men hon hade ett tillkännagivande att göra. Det gick upp för henne att hon bara hade några timmar på sig att sätta på någon annans ansikte och göra något användbart med det. Det fanns inget att säga, men hon log och sa: "Mine damer och herrar, framstående gäster och alla våra vänner runt om i världen. Min sjukdom gör det svårt för mig att prata och tala, så jag kommer att göra det här snabbt. På grund av mina förvärrade hälsoproblem skulle jag vilja säga upp mig offentligt..."
  
  I den provisoriska salen i Susa-palatset var det ett enormt uppståndelse från förvånade åskådare, men alla respekterade ledarens beslut. Hon ledde sin organisation och mycket av den moderna världen in i en era av förbättrad teknik, effektivitet och disciplin utan att ta bort individualitet eller sunt förnuft. Hon var vördad för detta, oavsett vad hon bestämde sig för att göra med sin karriär.
  
  "... men jag är övertygad om att alla mina ansträngningar kommer att genomföras felfritt av min efterträdare och nya kommissionär för Världshälsoorganisationen, Dr. Lisa Gordon. Det var ett nöje att tjäna folket..." Nina fortsatte att avsluta tillkännagivandet medan Marduk väntade på henne i omklädningsrummet.
  
  "Herregud, doktor Gould, du är själv en riktig diplomat", anmärkte han och tittade på henne. Sam och Perdue lämnade i en hast efter att ha fått ett frenetiskt telefonsamtal från Werner.
  
  
  * * *
  
  
  Werner skickade ett meddelande till Sam med detaljer om det inkommande hotet. Med Perdue i kölvattnet rusade de till den kungliga vakten och visade sin legitimation för att tala med befälhavaren för den meso-arabiska flygeln, löjtnant Jenebel Abdi.
  
  "Fru, vi har brådskande information från din vän, löjtnant Dieter Werner," sa Sam till den strejkande kvinnan i slutet av trettioårsåldern.
  
  "Åh, Ditty," hon nickade lättjefullt och såg inte alltför imponerad ut av de två galna skottarna.
  
  "Han bad mig ge dig den här koden. Den obehöriga utplaceringen av tyska stridsflygplan är baserad cirka tjugo kilometer från staden Susa och femtio kilometer från Bagdad!" Sam utbröt det som en otålig skolpojke med ett brådskande meddelande till rektorn. "De är på ett självmordsuppdrag för att förstöra CIA:s högkvarter och detta palats under befäl av kapten Gerhard Schmidt."
  
  Löjtnant Abdi utfärdade omedelbart order till sina män och beordrade sina wingmen att gå med henne i en gömd anläggning i öknen för att förbereda sig för flygattacken. Hon kollade koden Werner skickade och nickade för att han varning. "Schmidt, va?" - flinade hon. "Jag hatar den här jävla Kraut. Jag hoppas att Werner sliter av sig bollarna." Hon skakade hand med Perdue och Sam, "Jag måste ta på mig mina kostymer. Tack för att du varnade oss."
  
  "Vänta," Perdue rynkade pannan, "är du själv inblandad i luftstrider?"
  
  Löjtnanten log och blinkade. "Säkert! Om du ser gamle Dieter igen, fråga honom varför de kallade mig "Jenny Jihad" på flygakademin."
  
  "Ha!" Sam flinade när hon sprang med sitt team för att beväpna sig och avlyssna alla annalkande hot med extrema fördomar. Koden från Werner ledde dem till två motsvarande bon från vilka skvadroner av Leo 2:or skulle flyga ut.
  
  "Vi missade att värva Nina," beklagade Sam.
  
  "Allt är bra. Det kommer snart på alla jävla nyhetskanaler du kan tänka dig", lugnade Perdue och klappade Sam på axeln. "Jag vill inte låta paranoid, men jag måste få Nina och Marduk till Reichtisusis inom," han tittade på sin klocka och räknade snabbt ut timmarna, restid och förfluten tid, "för de kommande sex timmarna."
  
  "Okej, låt oss gå innan den där gamla jäveln försvinner igen," muttrade Sam. "Förresten, vad skrev du till Werner när jag pratade med jihadisten Jenny?"
  
  
  Kapitel 36 - Konfrontation
  
  
  Efter att de befriat den medvetslösa Marlene och burit henne snabbt och tyst över det trasiga stängslet till bilen, kände Margaret sig orolig när hon gick genom hangaren med löjtnant Werner. På avstånd kunde de höra piloterna börja oroa sig medan de väntade på kommandon från Schmidt.
  
  "Hur ska vi ta ut sex F-16-liknande krigsfåglar på mindre än tio minuter, löjtnant?" Viskade Margaret medan de gled under den lösa panelen.
  
  Werner skrattade. "Schatz, du har spelat för många amerikanska videospel." Hon ryckte fåraktigt på axlarna när han räckte henne ett stort verktyg av stål.
  
  "De kommer inte att kunna lyfta utan däck, Frau Crosby," rådde Werner. "Var snäll och skada däcken tillräckligt för att orsaka en bra utblåsning så snart de passerar den linjen där borta. Jag har en reservplan, långdistans."
  
  På kontoret vaknade kapten Schmidt av ett blackout orsakat av trubbigt våld. Han var bunden vid samma stol som Margaret satt i och dörren var låst, vilket höll honom på sin egen inneslutningsplats. Monitorerna lämnades på för honom att titta på, vilket effektivt gjorde honom galen till vansinne. Schmidts vilda ögon förrådde bara hans misslyckande när nyhetsflödet på hans skärm förmedlade bevis på att fördraget hade undertecknats framgångsrikt och att det nyligen genomförda flygrädförsöket hade motverkats av det mesorabiska flygvapnets snabba agerande.
  
  "Jesus Kristus! Nej! Du kunde inte veta! Hur kunde de veta det? han gnällde som ett barn och vred nästan på knäna och försökte sparka stolen i blind vrede. Hans blodsprängda ögon var frusna genom hans blodfläckade panna. "Werner!"
  
  
  * * *
  
  
  Vid hangaren använde Werner sin mobiltelefon som GPS-satellitpekdon för att lokalisera hangaren. Margaret gjorde sitt bästa för att punktera planets däck.
  
  "Jag känner mig riktigt dum när jag gör det här, löjtnant," viskade hon.
  
  "Då borde du sluta med det här," sa Schmidt till henne från ingången till hangaren och riktade en pistol mot henne. Han kunde inte se att Werner hukade framför en av tyfonerna och skrev något i sin telefon. Margaret höjde sina händer i kapitulation, men Schmidt sköt två kulor mot henne och hon föll till marken.
  
  Schmidt ropade deras order och började äntligen den andra fasen av sin attackplan, om än bara för hämndens skull. Med ineffektiva masker gick hans män ombord på sina plan. Werner dök upp framför en av bilarna med sin mobiltelefon i handen. Schmidt stod bakom planet och rörde sig långsamt när det sköt mot den obeväpnade Werner. Men han tog inte hänsyn till Werners position, inte heller vart han ledde Schmidt. Kulorna rikoscherade från chassit. När piloten startade jetmotorn skickade efterbrännaren han aktiverade en helvetes tunga av lågor rakt in i ansiktet på kapten Schmidt.
  
  Werner tittade ner på det som fanns kvar av det blottade köttet och tänderna i Schmidts ansikte och spottade på honom. "Nu har du inte ens ett ansikte för din dödsmask, gris."
  
  Werner tryckte på den gröna knappen på sin telefon och la ifrån sig den. Han lyfte snabbt upp den skadade journalisten på sina axlar och bar henne till bilen. Från Irak tog Purdue emot signalen och avfyrade en satellitstråle för att rikta in sig på målenheten, vilket snabbt höjde temperaturen inne i hangaren. Resultaten var snabba och heta.
  
  
  * * *
  
  
  På Halloween-kvällen firade världen utan att ha någon aning om hur pass passande deras utklädning och maskering faktiskt var. Perdues privatjet flög från Susa med särskilt tillstånd och en militär eskort ut ur deras luftrum för att garantera deras säkerhet. Ombord slukade Nina, Sam, Marduk och Perdue middag när de begav sig till Edinburgh. Det var ett litet specialiserat team som väntade där för att flå Nina så snabbt som möjligt.
  
  En platt-TV höll dem uppdaterade när nyheterna utvecklades.
  
  "En galen olycka vid ett övergivet stålverk nära Berlin krävde livet av flera tyska flygvapnets piloter, inklusive vice befälhavare kapten Gerhard Schmidt och överbefälhavaren för tyska Luftwaffe, generallöjtnant Harold Meyer. Det är ännu inte klart vilka de misstänkta omständigheterna var..."
  
  Sam, Nina och Marduk undrade var Werner var och om han lyckades komma ut med Marlene och Margaret i tid.
  
  "Att ringa Werner skulle vara värdelöst. Den här mannen går igenom mobiltelefoner som han går igenom underkläder," noterade Sam. "Vi får vänta och se om han kontaktar oss, eller hur, Perdue?"
  
  Men Perdue lyssnade inte. Han låg på rygg i liggstolen, huvudet lutat åt sidan, sin pålitliga tablett på magen och händerna i vikt på den.
  
  Sam log, "Titta på det här. Mannen som aldrig sover vilar äntligen."
  
  På surfplattan kunde Sam se att Perdue kommunicerade med Werner och svarade på Sams fråga tidigare samma kväll. Han skakade på huvudet. "Geni".
  
  
  Kapitel 37
  
  
  Två dagar senare fick Nina ansiktet tillbaka och återhämtade sig i samma mysiga anläggning i Kirkwall där hon hade varit tidigare. Dermis från Marduks ansikte måste tas bort och appliceras på bilden av professorn. Sloan och löste upp fusionspartiklarna tills Babels mask blev (mycket) gammal igen. Oavsett hur hemskt proceduren var, var Nina glad över att ha sitt eget ansikte tillbaka. Fortfarande kraftigt sövd från cancerhemligheten hon hade delat med sjukvårdspersonalen, somnade hon när Sam gick iväg för att få lite kaffe.
  
  Den gamle mannen återhämtade sig också bra och satte sig i en säng i samma korridor som Nina. På detta sjukhus behövde han inte sova på blodiga lakan och presenningar, vilket han var evigt tacksam för.
  
  "Du ser bra ut, Peter," log Perdue och tittade på Marduks framsteg. "Du kan snart åka hem."
  
  "Med min mask," påminde Marduk honom.
  
  Perdue skrattade: "Självklart. Med din mask."
  
  Sam kom för att säga hej. "Jag var precis med Nina. Hon återhämtar sig fortfarande från vädret, men är väldigt glad över att vara sig själv igen. Får dig att tänka, eller hur? Ibland, för att uppnå det bästa, är det bästa ansiktet att bära ditt eget."
  
  "Mycket filosofiskt," retade Marduk. "Men jag är arrogant nu när jag kan le och håna genom hela rörelseområdet."
  
  Deras skratt fyllde den lilla delen av den exklusiva läkarmottagningen.
  
  "Så hela den här tiden var du en riktig samlare från vilken den babyloniska masken stals?" frågade Sam, fascinerad av insikten att Peter Marduk var en miljonärreliksamlare från vilken Neumand stal Babels mask.
  
  "Det här är så konstigt?" frågade han Sam.
  
  "Lite. Vanligtvis skickar rika samlare privatutredare och team av restaureringsspecialister för att återställa sina föremål."
  
  "Men då skulle fler människor veta vad denna jäkla artefakt faktiskt gör. Jag kan inte ta den risken. Du såg vad som hände när bara två män fick reda på hennes förmågor. Föreställ dig vad som skulle hända om världen visste sanningen om dessa forntida föremål. Vissa saker är bäst att hålla hemliga... med masker, om man så vill."
  
  "Jag kunde inte hålla med mer," erkände Perdue. Detta relaterade till hans hemliga känslor om Ninas distans, men han bestämde sig för att gömma det borta från omvärlden.
  
  "Jag är glad att höra att kära Margaret överlevde sina skottskador," sa Marduk.
  
  Sam såg väldigt stolt ut när hon nämndes. "Skulle du tro att hon är aktuell för ett Pulitzerpris för undersökande rapportering?"
  
  "Du borde ta på dig den masken igen, min pojke," sa Perdue med fullständig uppriktighet.
  
  "Nej, inte den här gången. Hon spelade in allt på Werners beslagtagna mobiltelefon! Från delen där Schmidt förklarade orderna för sina män, till delen där han erkänner att han planerade mordförsöket på Sloane, även om han då inte var säker på om hon verkligen dog. Margaret är nu känd för de risker hon tog för att avslöja konspirationen och Meyers mord, och så vidare. Naturligtvis roterade hon den försiktigt så att inget omnämnande av en vidrig relik eller piloter som blev självmordsgalningar skulle störa vattnet, vet du? "
  
  "Jag är tacksam att hon bestämde sig för att hålla det hemligt efter att jag lämnade henne där. Herregud, vad tänkte jag? Marduk stönade.
  
  "Jag är säker på att vara en storreporter kommer att kompensera för det, Peter," tröstade Sam honom. "Trots allt, om du inte hade lämnat henne där, skulle hon aldrig ha fått alla skott som har gjort henne känd nu."
  
  "Men jag är skyldig henne och löjtnanten lite kompensation", svarade Marduk. "Nästa Allhelgonaafton, för att fira vårt äventyr, kommer jag att arrangera en storslagen händelse och de kommer att vara hedersgäster. Men den bör hållas borta från min samling... för säkerhets skull."
  
  "Fantastisk!" - utbrast Perdue. "Vi kan hämta henne på min egendom. Vad kommer ämnet att vara?"
  
  Marduk tänkte en stund och log sedan med sin nya mun.
  
  "Tja, en maskeradbal, såklart."
  
  
  SLUTET
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  Preston W. Child
  Mysteriet med bärnstensrummet
  
  
  PROLOG
  
  
  
  Åland, Östersjön - februari
  
  
  Teemu Koivusaari hade händerna fulla med de illegala varor han försökte smuggla, men när han väl lyckades hitta en köpare var det värt ansträngningen. Det hade gått ett halvår sedan han lämnade Helsingfors för att ansluta sig till två kollegor på Åland, där de drev en lukrativ verksamhet med förfalskade ädelstenar. De överförde allt från cubic zirconia till blått glas som diamanter och tanzanite, ibland vidarebefordrade - ganska skickligt - basmetaller som silver och platina till intet ont anande amatörer.
  
  "Vad menar du att det kommer mer?" frågade Teemu sin assistent, en korrupt afrikansk silversmed vid namn Mula.
  
  "Jag behöver ytterligare ett kilo för att uppfylla Minsk-ordern, Teemu. "Jag berättade om det här igår," klagade Mula. "Du vet, jag måste ta itu med kunder när du krånglar. Jag räknar med ett kilo till på fredag, annars kan du åka tillbaka till Sverige."
  
  "Finland".
  
  "Vad?" Mula rynkade pannan.
  
  "Jag är från Finland, inte Sverige," rättade Teemu sin partner.
  
  Mula rynkade sig upp från bordet, fortfarande med sina tjocka, skärande glasögon. "Vem bryr sig var du kommer ifrån?" Glasögonen förstorade hans ögon till en grotesk fiskögaform, fenan gnisslade av skratt. "Fy fan, snubbe. Ta med mig mer bärnsten, jag behöver mer råvaror till smaragder. Den här köparen kommer att vara här till helgen, så rör på dig!
  
  Den magra Teemu skrattade högt och gick ut från den dolda provisoriska fabrik som de drev.
  
  "Hallå! Tomi! Vi måste komma till kusten för en fångst till, kompis", sa han till deras tredje kollega, som var upptagen med att prata med två lettiska tjejer på semestern.
  
  "Nu?" Tomi grät. "Inte nu!"
  
  "Vart ska du?" frågade den mer extroverta tjejen.
  
  "Äh, det borde vi", tvekade han och tittade på sin vän med ett ynkligt uttryck. "Något måste göras."
  
  "Verkligen? Vad jobbar du med?" - frågade hon och slickade meningsfullt den utspillda kolan från fingret. Tomi tittade tillbaka på Teemu med ögonen tillbakarullade i lust och bad honom i hemlighet att sluta sitt jobb tills vidare så att de båda kunde göra mål. Teemu log mot tjejerna.
  
  "Vi är juvelerare", skröt han. Flickorna blev omedelbart fascinerade och började prata upphetsat på sitt modersmål. De höll hand. Retsamt bad de de två unga männen att ta dem med sig. Teemu skakade sorgset på huvudet och viskade till Tomi: "Det finns inget sätt att vi kan ta dem!"
  
  "Låt oss! De kan inte vara äldre än sjutton. Visa dem några av våra diamanter och de kommer att ge oss vad vi vill!" Tomy morrade i sin väns öra.
  
  Teemu tittade på de underbara små kattungarna och det tog bara två sekunder för honom att svara: "Okej, låt oss gå."
  
  Med jubel gled Tomi och tjejerna in i baksätet på den gamla Fiat och de två körde runt ön för att förbli oupptäckta medan de transporterade stulna ädelstenar, bärnsten och kemikalier för att producera sina falska skatter. Det fanns en liten verksamhet i den lokala hamnen som levererade bland annat importerat silvernitrat och gulddamm.
  
  Den sneda ägaren, en besatt gammal sjöman från Estland, brukade hjälpa de tre skurkarna att nå sina kvoter och presentera dem för potentiella kunder för en generös del av vinsten. När de hoppade ur den lilla bilen såg de honom rusa förbi dem och ivrigt ropade: "Gå, pojkar! Det är här! Det är här och just nu!"
  
  "Herregud, han är på ett av sina galna humör idag igen," suckade Tomi.
  
  "Vad är här?" frågade den tystare tjejen.
  
  Den gamle mannen såg sig snabbt omkring: "Spökskepp!"
  
  "Åh gud, inte det här igen!" Teemu stönade. "Lyssna! Vi måste diskutera några frågor med dig!"
  
  "Näringslivet är här för att stanna!" - ropade den gamle mannen på väg mot hamnkanten. "Men skeppet kommer att försvinna."
  
  De sprang efter honom, förvånade över hans snabba rörelser. När de kommit ikapp honom stannade alla för att hämta andan. Det var en mulen dag och den isiga havsbrisen kylde dem till benet när stormen närmade sig. Då och då blixtrade blixtar på himlen och åtföljde avlägsna mullrar av åska. Varje gång blixten slog igenom molnen, backade de unga lite, men deras nyfikenhet tog överhanden.
  
  "Lyssna nu. Titta", sa den gamle mannen med glädje och pekade på grunderna utanför viken till vänster.
  
  "Vad? Titta vad?" sa Teemu och skakade på huvudet.
  
  "Ingen vet om det här spökskeppet utom jag," sa den pensionerade sjömannen till de unga kvinnorna med gammaldags charm och glimten i ögat. De verkade intresserade, så han berättade om utseendet. "Jag ser det på min radar, men ibland försvinner det, det bara," sa han med en mystisk röst, "bara försvinner!"
  
  "Jag ser ingenting," sa Tomi. "Kom igen, låt oss gå tillbaka."
  
  Gubben tittade på sin klocka. "Snart! Snart! Gå inte. Vänta bara."
  
  Åskan dånade, vilket fick flickorna att rycka till och befinna sig i armarna på två unga människor, vilket omedelbart förvandlade det till ett mycket välkommet åskväder. Flickorna kramade varandra och såg förvånade när en het magnetisk laddning plötsligt dök upp ovanför vågorna. Fören på ett sjunket skepp dök upp ur den, knappt synlig ovanför vattenytan.
  
  "Ser?" - skrek gubben. "Ser? Det är lågvatten, så den här gången kommer du äntligen att kunna se detta gudsförgätna fartyg!"
  
  De unga männen bakom honom stod förundrade över vad de såg. Tomy tog fram sin telefon för att ta ett foto av fenomenet, men en särskilt stark blixt slog ner från molnen och fick dem alla att krypa ihop. Inte nog med att han inte fångade scenen, utan de såg heller inte blixten kollidera med det elektromagnetiska fältet runt fartyget, vilket orsakade ett helvetes racket som nästan sprängde deras trumhinnor.
  
  "Jesus Kristus! Hörde du det? Teemu skrek av den kalla vindpusten. "Låt oss gå härifrån innan vi blir dödade!"
  
  "Vad är detta?" - utbrast den extroverta tjejen och pekade på vattnet.
  
  Gubben smög sig närmare kanten av piren för att undersöka. "Det här är en man! Kom igen, hjälp mig att få ut honom, pojkar!"
  
  "Han ser död ut," sa Tomi med en rädd blick i ansiktet.
  
  "Nonsens", höll den gamle mannen inte med. "Han svävar med ansiktet uppåt och hans kinder är röda. Hjälp mig, dina slarvar!"
  
  De unga männen hjälpte honom att dra mannens slappa kropp från de brusande vågorna för att hindra honom från att krascha in på piren eller drunkna. De bar tillbaka den till gubbens verkstad och ställde den på arbetsbordet på baksidan där gubben höll på att smälta lite bärnsten för att forma den. Efter att de var övertygade om att främlingen verkligen levde, täckte den gamle mannen över honom med en filt och lämnade honom tills han avslutade sina affärer med de två unga männen. Det bakre rummet var härligt varmt efter smältningsprocessen. Till slut gick de till sin lilla lägenhet med två vänner och lämnade den gamle mannen att bestämma främlingens öde.
  
  
  Kapitel 1
  
  
  
  Edinburgh, Skottland - augusti
  
  
  Himlen ovanför spirorna blev blek, och den svaga solen badade allt omkring i ett gult sken. Djuren verkade rastlösa och barnen blev tysta som en scen från ett förebud om dåligt omen. Sam vandrade planlöst mellan sängöverkasten i siden och bomull som hängde från någonstans han inte kunde placera. Inte ens när han lyfte blicken och tittade upp kunde han inte se några fästpunkter för vispduken, inga räcken, inga trådar, inga trästöd. De verkade hänga på en osynlig krok i luften, svajade av en vind som bara han kunde känna.
  
  Ingen annan som passerade honom på gatan verkade vara utsatt för dammsprängningarna som bar ökensand. Deras klänningar och fållarna på deras långa kjolar fladdrade bara av deras bens rörelse när de gick, och inte av vinden, som då och då dämpade hans andning och kastade hans rufsiga mörka hår i ansiktet. Hans hals var torr och magen brände från dagar utan mat. Han var på väg till brunnen i centrum av stadens torg, där alla stadsbor samlades på marknadsdagar och för att ta del av den senaste veckans nyheter.
  
  "Gud, jag hatar söndagar här," muttrade Sam ofrivilligt. "Jag hatar dessa folkmassor. Jag skulle ha kommit för två dagar sedan när det var tystare."
  
  "Varför gjorde du inte det?" - han hörde Ninas fråga bakom hans vänstra axel.
  
  "För att jag inte var törstig då, Nina. Det är ingen idé att komma hit för att dricka om du inte är törstig", förklarade han. "Människor kommer inte att hitta vatten i en brunn förrän de behöver det, visste du inte?"
  
  "Jag gjorde det inte. Förlåt. Men det är konstigt, tycker du inte?" - anmärkte hon.
  
  "Vad?" han rynkade pannan när de fallande sandkornen sved i ögonen och torkade ut hans tårkanaler.
  
  "Att alla andra kan dricka ur brunnen utom du", svarade hon.
  
  "Hur så? Varför säger du det?" Sam slog till defensivt. "Ingen kan dricka förrän han är torr. Det finns inget vatten här."
  
  "Det finns inget vatten för dig här. För andra är det gott, skrattade hon.
  
  Sam blev arg över att Nina var så likgiltig inför hans lidande. För att lägga sten på skada fortsatte hon att provocera fram hans ilska. "Kanske är det för att du inte hör hemma här, Sam. Du blandar dig alltid i allt och det slutar med att du drar det kortaste strået, vilket skulle vara fantastiskt om du inte var en sådan olidlig gnällare."
  
  "Lyssna! Har du..." började han sitt svar, bara för att upptäcka att Nina hade lämnat honom. "Nina! Nina! Att försvinna hjälper dig inte att vinna detta argument!"
  
  Vid det här laget hade Sam nått den salttrötta brunnen, knuffad av folket som samlats där. Ingen annan var törstig, men de stod alla som en vägg och blockerade det gapande hålet genom vilket Sam kunde höra vattenstänket i mörkret nedanför.
  
  "Jag ber om ursäkt," mumlade han och flyttade dem en efter en för att se över kanten. Djupt inne i brunnen var vattnet mörkblått, trots djupets svärta. Ljus från ovan bröts till lysande vita stjärnor på den krusade ytan när Sam ville ta en tugga.
  
  "Snälla, kan du ge mig en drink?" han tilltalade ingen särskild. "Snälla du! Jag är så jäkla törstig! Vattnet är precis här, och ändå kan jag inte nå det."
  
  Sam sträckte ut sin arm så långt han kunde, men för varje tum som hans arm rörde sig framåt verkade vattnet dra sig tillbaka djupare, bibehöll avståndet och hamnade så småningom lägre än tidigare.
  
  "Herregud!" - skrek han ursinnigt. "Skojar du?" Han återtog sin hållning och såg sig omkring på främlingar, som fortfarande var oberörda av den oupphörliga sandstormen och dess torra angrepp. "Jag behöver ett rep. Är det någon som har ett rep?
  
  Himlen blev ljusare. Sam tittade upp på ljusblixten som kom från solen, som knappt bröt stjärnans perfekta rundhet.
  
  "En blixt i solen," mumlade han förbryllad. "Inte konstigt att jag är så jäkla het och törstig. Hur kan ni människor inte känna den outhärdliga värmen?"
  
  Hans hals var så torr att de två sista orden inte gav vika, och de lät som ett obegripligt gnäll. Sam hoppades att den gassande solen inte skulle torka upp brunnen, åtminstone inte förrän han hade tagit en drink. I mörkret av sin förtvivlan tog han till våld. Om ingen uppmärksammade en artig person, kanske de skulle uppmärksamma hans svåra situation om han betedde sig olämpligt.
  
  Han kastade vilt urnor och bröt keramik medan han gick och skrek efter en kopp och ett rep; allt som kunde hjälpa honom att få vatten. Bristen på vätska i magen kändes som syra. Sam kände en brännande smärta skjuta genom hela kroppen, som om varje organ i hans kropp var blåsor av solen. Han föll på knä, skrek som en banshee av ångest och höll om den lösa gula sanden med knotiga fingrar medan syran forsade ner i halsen.
  
  Han tog tag i deras anklar, men de sparkade bara slentrianmässigt hans arm, utan att ge honom så mycket uppmärksamhet. Sam ylade av smärta. Genom smala ögon, av någon anledning fortfarande fyllda med sand, tittade han mot himlen. Det var ingen sol eller moln. Allt han kunde se var en glaskupol från horisont till horisont. Alla människor som var med honom stod i vördnad för kupolen, frusna av beundran, innan en hög smäll förblindade dem alla - alla utom Sam.
  
  En våg av osynlig död pulserade från himlen under kupolen och förminskade alla andra medborgare till aska.
  
  "Herre, nej!" Sam grät vid åsynen av deras fruktansvärda bortgång. Han ville ta bort händerna från ögonen, men de rörde sig inte. "Släpp mina händer! Låt mig vara blind! Låt mig vara blind!"
  
  "Tre..."
  
  "Två..."
  
  "Ett".
  
  En annan smäll, som en förstörelsepuls, ekade i Sams öron när hans ögon flög upp. Hans hjärta bultade okontrollerat när han undersökte sin omgivning med stora ögon fyllda av fasa. Det låg en tunn kudde under hans huvud och hans händer var mjukt bundna, vilket testade styrkan i det lätta repet.
  
  "Bra, nu har jag rep," noterade Sam när han tittade på sina handleder.
  
  "Jag tror att uppmaningen till repet berodde på att ditt undermedvetna påmindes om begränsningarna," föreslog läkaren.
  
  "Nej, jag behövde repet för att få vatten från brunnen," kontrade Sam teorin när psykologen släppte händerna.
  
  "Jag vet. Du berättade allt för mig på vägen, herr Cleave."
  
  Dr Simon Helberg var en fyrtioårig veteran inom vetenskapen med en speciell förkärlek för sinnet och dess tricks. Parapsykologi, psykiatri, neurobiologi och konstigt nog speciella förmågor för extrasensorisk perception styrde den gamle mannens båt. Doktor Helberg, som av de flesta anses vara en charlatan och en skam för vetenskapssamfundet, lät inte sitt skamfilade rykte påverka hans arbete på något sätt. Helberg, en antisocial vetenskapsman och tillbakadragen teoretiker, trivdes endast på information och praktik av teorier som allmänt betraktas som myter.
  
  "Sam, varför tror du att du inte dog i "pulsen" medan alla andra dog? Vad skilde dig från andra?" - frågade han Sam och satte sig på soffbordet framför soffan, som journalisten fortfarande låg på.
  
  Sam gav honom ett nästan barnsligt hån. "Tja, det är ganska uppenbart, eller hur? De var alla av liknande ras, kultur och land. Jag var en fullständig outsider."
  
  "Ja, Sam, men det borde väl inte ursäkta dig från att lida av en atmosfärisk katastrof?" - resonerade doktor Helberg. Som en klok gammal uggla stirrade den fylliga, kala mannen på Sam med sina enorma ljusblå ögon. Hans glasögon satt så lågt på näsryggen att Sam kände ett behov av att trycka upp dem igen innan de ramlade av läkarens nässpets. Men han höll tillbaka sina impulser att överväga de poänger som den gamle mannen hade gjort.
  
  "Ja, jag vet", erkände han. Sams stora mörka ögon skannade golvet medan hans sinne sökte efter ett rimligt svar. "Jag tror att det var för att det var min vision och de människorna var bara statister på scenen. De var en del av historien jag tittade på", rynkade han pannan, osäker på sin egen teori.
  
  "Jag antar att det är vettigt. Men de var där av en anledning. Annars skulle du inte se någon annan där. Du kanske behövde dem för att förstå konsekvenserna av dödsimpulsen", föreslog läkaren.
  
  Sam satte sig upp och drog en hand genom håret. Han suckade, "Doktor, vad spelar det för roll? Jag menar, egentligen, vad är skillnaden mellan att se människor falla isär och att bara se en explosion?"
  
  "Enkelt", svarade doktorn. "Skillnaden är det mänskliga elementet. Om jag inte hade sett brutaliteten i deras dödsfall, skulle det inte ha varit något annat än en explosion. Det skulle inte vara något annat än en händelse. Närvaron och eventuell förlust av människoliv är dock avsedd att inpränta dig den känslomässiga eller moraliska delen av din vision. Du måste tänka på förstörelse som en förlust av liv, inte bara en katastroffri katastrof."
  
  "Jag är för nykter för det här," stönade Sam och skakade på huvudet.
  
  Doktor Helberg skrattade och slog hans ben. Han lade händerna på knäna och kämpade sig upp, medan han fortfarande skrattade när han gick för att stänga av sin bandspelare. Sam gick med på att få sina sessioner spelade in i läkarens intresse för forskning om psykosomatiska manifestationer av traumatiska upplevelser - upplevelser som härrörde från paranormala eller övernaturliga källor, hur löjligt det än kan låta.
  
  "Hos Poncho's eller hos Olmega?" Dr Helberg flinade när han avslöjade sin smart gömda drinkbar.
  
  Sam blev förvånad. "Jag trodde aldrig att du var en tequiladrickare, doktor."
  
  "Jag blev kär i henne när jag stannade i Guatemala några år för länge. Någon gång på sjuttiotalet gav jag mitt hjärta till Sydamerika, och vet du varför? " Dr. Helberg log när han hällde upp skotten.
  
  "Nej, berätta för mig," insisterade Sam.
  
  Jag blev besatt av idén", sa doktorn. Och när han såg Sams mest förbryllade blick, förklarade han. "Jag var tvungen att veta vad som orsakade denna masshysteri som folk brukar kalla religion, min son. En sådan kraftfull ideologi, som hade underkuvat så många människor under så många epoker, men som inte gav något konkret existensberättigande annat än människors makt över andra, var verkligen en bra anledning att utforska."
  
  "Dödad!" sa Sam och höjde sitt glas för att möta sin psykiaters blick. "Jag var själv insatt i den här typen av observationer. Inte bara religion, utan också oortodoxa metoder och helt ologiska doktriner som förslavade massorna som om det nästan vore..."
  
  "Övernaturlig?" frågade doktor Helberg och höjde på ena ögonbrynet.
  
  "Esoterisk," antar jag att det vore ett bättre ord," sa Sam, avslutade sitt skott och ryckte till för den obehagliga bitterheten i den klara drycken. "Är du säker på att det är tequila?" han stannade och hämtade andan.
  
  Dr. Helberg ignorerade Sams triviala fråga och höll sig vid ämnet. "Esoteriska teman täcker de fenomen du talar om, min son. Det övernaturliga är bara esoterisk teosofi. Du kanske hänvisar till dina senaste visioner som ett av dessa förvirrande mysterier?"
  
  "Knappast. Jag ser dem som drömmar, inget mer. Det är osannolikt att de representerar massmanipulation på det sätt som religionen gör. Se, jag är helt för andlig tro eller någon form av tillit till en högre intelligens", förklarade Sam. "Jag är bara inte säker på att dessa gudar kan blidkas eller övertalas genom bön att ge människor det de önskar. Allt blir som det blir. Det är osannolikt att något i alla tider har dykt upp tack vare medlidandet hos en person som tigger Gud."
  
  "Så, du tror att det som kommer att hända kommer att hända oavsett andlig intervention?" frågade läkaren Sam medan han i hemlighet tryckte på inspelningsknappen. "Så du säger att vårt öde redan är bestämt."
  
  "Ja," Sam nickade. "Och vi är klara."
  
  
  kapitel 2
  
  
  Lugnet har äntligen återvänt till Berlin efter de senaste morden. Flera högkommissarier, medlemmar av Bundesrat och olika framstående finansmän har blivit offer för mord som ännu inte har lösts av någon organisation eller individ. Det var en gåta som landet aldrig hade behövt möta tidigare, eftersom orsakerna till attackerna var bortom spekulationer. De män och kvinnor som attackerades hade inte mycket annat gemensamt än att de var rika eller välkända, dock mestadels på den politiska arenan eller i Tysklands affärs- och finanssektorer.
  
  Pressmeddelanden bekräftade ingenting, och journalister från hela världen strömmade till Tyskland för att hitta någon hemlig rapport någonstans i staden Berlin.
  
  "Vi tror att detta var en organisations arbete", sa ministeriets taleskvinna Gabi Holzer till pressen under ett officiellt uttalande som släpptes av Bundestag, Tysklands parlament. "Anledningen till att vi tror att detta är för att det var mer än en person inblandad i dödsfallen."
  
  "Varför är detta? Varför är du så säker på att detta inte är en persons verk, Frau Holzer?" frågade en reporter.
  
  Hon tvekade och suckade nervöst. "Det här är naturligtvis bara en gissning. Vi tror dock att många är inblandade på grund av de olika metoder som användes för att döda dessa elitmedborgare.
  
  "Elit?"
  
  "Wow, elit, säger hon!"
  
  Utrop från flera reportrar och åskådare upprepade hennes dåligt valda ord i irritation, medan Gaby Holzer försökte korrigera hennes fraser.
  
  "Snälla du! Låt mig förklara..." Hon försökte formulera om, men folkmassan utanför vrålade redan upprört. Rubrikerna var menade att skildra den otäcka kommentaren i ett sämre ljus än tänkt. När hon äntligen lyckades lugna journalisterna framför sig förklarade hon sitt ordval så vältaligt hon kunde, med svårighet eftersom hennes engelskakunskaper inte var särskilt starka.
  
  "Mine damer och herrar i internationella medier, jag ber om ursäkt för missförståndet. Jag är rädd att jag talade fel - min engelska, ja... M-min ursäkt", sa hon och stammade lätt och tog ett djupt andetag för att lugna ner sig. "Som ni alla vet begicks dessa fruktansvärda handlingar mot mycket inflytelserika och framstående personer i detta land. Även om dessa mål inte verkade ha något gemensamt och inte ens rörde sig i samma kretsar, har vi anledning att tro att deras ekonomiska och politiska status hade något att göra med angriparnas motiv."
  
  Detta var nästan en månad sedan. Det hade varit några tuffa veckor sedan Gabi Holzer fick ta itu med pressen och deras gammentalitet, men hon kände ändå en illamående känsla i magen när hon tänkte på presskonferenser. Sedan den veckan hade attackerna upphört, men i hela Berlin och resten av landet rådde en mörk, osäker fred fylld av rädsla.
  
  "Vad förväntade de sig?" frågade hennes man.
  
  "Jag vet, Detlef, jag vet", flinade hon och tittade ut genom sitt sovrumsfönster. Gabi klädde av sig för en lång, varm dusch. "Men vad ingen förstår utanför mitt arbete är att jag måste vara diplomatisk. Jag kan inte bara säga något i stil med "Vi tror att det är ett välfinansierat gäng hackare i ledband med en skuggklubb av onda markägare som bara väntar på att störta den tyska regeringen", kan jag? " hon rynkade pannan när hon försökte lossa sin behå.
  
  Hennes man kom till hennes räddning och öppnade den, tog av den och öppnade sedan sin beiga pennkjol. Den landade vid hennes fötter på den tjocka, mjuka mattan och hon klev ut, fortfarande iklädd sina Gucci platåskor. Hennes man kysste hennes hals och vilade hans haka på hennes axel när de såg stadsljusen glida in i mörkrets hav. "Är det här vad som verkligen händer?" frågade han med tysta ord medan hans läppar utforskade hennes nyckelben.
  
  "Ja tror jag. Mina chefer är väldigt oroliga. Jag antar att det beror på att de alla tänker på samma sätt. Det finns information som vi inte har lämnat ut till pressen om offren. Det här är alarmerande fakta som säger oss att det här inte är en enda persons verk, säger hon.
  
  "Vilka fakta? Vad döljer de för allmänheten? frågade han och kupade hennes bröst. Gabi vände sig om och tittade på Detlef med ett strängt uttryck.
  
  "Spionerar du? Vem arbetar du för, herr Holzer? Försöker du verkligen förföra mig för information?" hon nappade på honom och knuffade honom lekfullt bakåt. Hennes blonda lockar dansade över hennes bara rygg när hon följde honom varje steg när han drog sig tillbaka.
  
  "Nej, nej, jag är bara intresserad av ditt arbete, kära du", protesterade han ödmjukt och föll baklänges på deras säng. Den kraftfullt byggde Detlef hade en personlighet helt motsatt sin kroppsbyggnad. "Jag ville inte förhöra dig."
  
  Gabi stannade i hennes spår och himlade med ögonen. "Um Gottes vill!"
  
  "Vad jag har gjort?" - frågade han ursäktande.
  
  "Detlef, jag vet att du inte är en spion! Du borde ha spelat med. Säg saker som "Jag är här för att få information från dig till varje pris" eller "Om du inte berättar allt för mig skakar jag ur dig det!" eller vad som helst som dyker upp i ditt huvud. Varför är du så jäkligt söt ? - vrålade hon och slog i sängen med sin vassa häl mitt mellan hans ben.
  
  Han flämtade i närheten av sin familjs juveler, frusen på plats.
  
  "Usch!" Gabi skrattade och tog bort foten. "Tänd mig en cigarett, snälla."
  
  "Självklart, kära," svarade han sorgset.
  
  Gaby slog på duschkranarna för att vattnet skulle bli varmt under tiden. Hon tog av sig trosorna och gick in i sovrummet för en cigarett. Detlef satte sig tillbaka och tittade på sin fantastiska fru. Hon var inte särskilt lång, men i de där klackarna tornade hon sig över honom, en krulhårig gudinna med Karelen flammande mellan sina fylliga röda läppar.
  
  
  * * *
  
  
  Kasinot var symbolen för extravagant lyx och lät endast de mest privilegierade, rika och inflytelserika kunderna komma in i sin syndigt upproriska famn. MGM Grand stod majestätiskt i sin azurblå fasad som påminde Dave Perdue om Karibiens yta, men det var inte miljardärens uppfinnares slutdestination. Han tittade tillbaka på conciergen och personalen, som vinkade hejdå och höll hårt om sitt tips på 500 dollar. En omärkt svart limousin plockade upp honom och körde honom till en närliggande landningsbana, där besättningen på Purdues plan väntade på hans ankomst.
  
  "Vart ska vi nu, herr Perdue?" frågade den högre flygvärdinnan och eskorterade honom till sin plats. "Måne? Kanske Orions bälte?
  
  Perdue skrattade med henne.
  
  "Danmarks premiärminister, snälla, James," befallde Perdue.
  
  "Genast, chef," hon saluterade. Hon hade något som han verkligen uppskattade hos sina anställda - ett sinne för humor. Hans geni och outtömliga rikedom förändrade aldrig det faktum att Dave Perdue framför allt var en rolig och modig man. Eftersom han av någon anledning tillbringade större delen av sin tid med att arbeta med något någonstans, bestämde han sig för att använda sin lediga tid till att resa. Faktum är att han var på väg till Köpenhamn för lite dansk extravagans.
  
  Perdue var utmattad. Han har inte stått upp i mer än 36 timmar i sträck sedan han byggde en lasergenerator med en grupp vänner från British Institute of Engineering and Technology. När hans privatjet lyfte lutade han sig tillbaka och bestämde sig för att få lite välförtjänt sömn efter Las Vegas och dess galna nattliv.
  
  Som alltid när han reste ensam lämnade Perdue plattskärmen på för att lugna honom och sova från tristess den sände. Ibland var det golf, ibland cricket; ibland en naturdokumentär, men han valde alltid något oviktigt för att ge tankarna lite andrum. Klockan ovanför skärmen visade halv sju när flygvärdinnan serverade honom en tidig middag så att han kunde gå och lägga sig med full mage.
  
  Genom sin sömn hörde Perdue nyhetsreporterns monotona röst och den efterföljande morddebatten som plågade den politiska sfären. När de bråkade på TV-skärmen med låg volym, somnade Perdue lyckligt in och brydde sig inte om de förbluffade tyskarna i studion. Då och då förde bekymmer hans sinne till medvetande, men han somnade snart igen.
  
  Fyra tankningsstopp på vägen gav honom lite tid att sträcka på benen mellan tupplurarna. Mellan Dublin och Köpenhamn hade han tillbringat de senaste två timmarna i en djup, drömlös sömn.
  
  Det verkade som om en evighet hade passerat när Perdue vaknade av en flygvärdinnas milda lirkning.
  
  "Mr Perdue? Sir, vi har ett litet problem", kurrade hon. Vid ljudet av det ordet blev hans ögon vidgade.
  
  "Vad är detta? Vad är problemet?" frågade han och fortfarande sluddrade i sin förvirring.
  
  "Vi nekades tillstånd att gå in i danskt eller tyskt luftrum, sir. Vi kanske borde omdirigeras till Helsingfors?" - hon frågade.
  
  "Varför var vi här..." mumlade han och gnuggade sig i ansiktet. "Okej, jag ska ta itu med det. Tack, kära du ". Med det rusade Perdue till piloterna för att ta reda på vad problemet var.
  
  "De gav oss ingen detaljerad förklaring, sir. Allt de sa till oss var att vårt registrerings-ID var svartlistat i både Tyskland och Danmark! " förklarade piloten och såg lika förbryllad ut som Perdue. "Vad jag inte förstår är att jag bad om förhandstillstånd och det beviljades, men nu får vi veta att vi inte kan landa."
  
  "Svartlistad för vad?" Perdue rynkade pannan.
  
  "Det låter som fullständigt nonsens för mig, sir," inflikade andrapiloten.
  
  "Jag håller helt och hållet med, Stan," svarade Perdue. "Okej, har vi tillräckligt med bränsle för att åka någon annanstans? Jag ska göra förberedelser."
  
  "Vi har fortfarande bränsle, sir, men inte tillräckligt för att riskera för mycket," rapporterade piloten.
  
  "Försök med Billord. Om de inte släpper in oss, gå norrut. Vi kan landa i Sverige tills vi har löst det här", beordrade han sina piloter.
  
  "Förstått, sir."
  
  "Flygtrafikledning igen, sir," sa den biträdande piloten plötsligt. "Lyssna".
  
  "De skickar oss till Berlin, Mr. Perdue. Vad ska vi göra?" - frågade piloten.
  
  "Vad mer kan vi göra? Jag antar att vi får hålla fast vid det nu", räknade Perdue ut. Han ringde flygvärdinnan och bad om en dubbel rom med is, hans favoritdryck när det inte gick som han vill.
  
  När han landade på Dietrichs privata landningsbana i utkanten av Berlin, förberedde Perdue det formella klagomål han ville lämna in mot myndigheterna i Köpenhamn. Hans juridiska team skulle inte kunna resa till den tyska staden inom kort, så han ringde den brittiska ambassaden för att ordna ett formellt möte med en regeringsrepresentant.
  
  Perdue var inte en man med ett brinnande temperament, och han var rasande över den plötsliga så kallade svartlistningen av hans privatjet. För mitt liv kunde han inte förstå varför han kunde bli svartlistad. Det var roligt.
  
  Dagen efter gick han in i Storbritanniens ambassad.
  
  "God eftermiddag, jag heter David Perdue. Jag har ett möte med Mr. Ben Carrington", sa Perdue till sekreteraren i den snabbt föränderliga miljön på ambassaden på Wilhelmstrasse.
  
  "God morgon, Mr. Perdue," log hon varmt. "Låt mig ta dig till hans kontor direkt. Han väntade på att få träffa dig."
  
  "Tack", svarade Perdue, för generad och irriterad för att ens tvinga sig själv att le mot sekreteraren.
  
  Dörrarna till den brittiska representantens kontor stod öppna när receptionisten ledde in Perdue. En kvinna satt vid bordet med ryggen mot dörren och pratade med Carrington.
  
  "Mr Perdue, tror jag," log Carrington och reste sig från sin plats för att hälsa på sin skotska gäst.
  
  "Det är sant," bekräftade Perdue. "Trevligt att träffa dig, Mr Carrington."
  
  Carrington pekade på den sittande kvinnan. "Jag kontaktade en representant för den tyska internationella pressbyrån för att hjälpa oss."
  
  "Mr Perdue," log den fantastiska kvinnan, "jag hoppas att jag kan hjälpa dig." Gaby Holzer. Trevligt att träffas".
  
  
  Kapitel 3
  
  
  Gaby Holzer, Ben Carrington och Dave Perdue diskuterade det oväntade landningsförbudet över te på kontoret.
  
  "Jag måste försäkra er, herr Perdue, att detta är utan motstycke. Vår juridiska avdelning, liksom Mr. Carringtons folk, har noggrant kontrollerat din bakgrund för allt som kan ge upphov till ett sådant anspråk, men vi har inte hittat något i dina register som skulle förklara nekandet av inresa till Danmark och Tyskland." - sa Gabi.
  
  "Tack gud för Chaim och Todd!" tänkte Perdue när Gabi nämnde att han kollade sin bakgrund. "Om de visste hur många lagar jag bröt mot i min forskning skulle de låsa in mig just nu."
  
  Jessica Haim och Harry Todd var allt annat än juridiska datoranalytiker för Purdue, som båda var frilansande datasäkerhetsexperter som anlitades av honom. Även om de var ansvariga för Sam, Nina och Perdues exemplariska filer, var Chaim och Todd aldrig inblandade i något ekonomiskt bedrägeri. Purdues egen rikedom var mer än tillräcklig. Dessutom var de inte giriga människor. Precis som med Sam Cleave och Nina Gould omgav Perdue sig med ärliga och anständiga människor. De agerade ofta utanför lagen, ja, men de var långt ifrån vanliga kriminella, och det var något som de flesta auktoriteter och moralister helt enkelt inte kunde förstå.
  
  Med den bleka morgonsolen strömmande genom persiennerna på Carringtons kontor, rörde Perdue om sin andra kopp Earl Grey. Den tyska kvinnans blonda skönhet var elektrifierande, men hon hade inte den karisma eller utseende som han förväntade sig. Tvärtom verkade hon verkligen vilja gå till botten med saker och ting.
  
  "Säg mig, Mr. Perdue, har du någonsin haft några kontakter med danska politiker eller finansinstitutioner?" frågade Gabi honom.
  
  "Ja, jag har gjort omfattande affärer i Danmark. Men jag rör mig inte i politiska kretsar. Jag är mer akademiskt lagd. Museer, forskning, satsning på högre utbildning, men jag håller mig borta från politiska agendor. Varför?" han frågade henne.
  
  "Varför tror du att detta är relevant, fru Holzer?" - frågade Carrington och såg tydligt fascinerad ut.
  
  "Tja, det är ganska uppenbart, herr Carrington. Om Mr. Perdue inte har ett brottsregister måste han utgöra ett hot mot dessa länder, inklusive mitt, på något annat sätt", sa hon självsäkert till den brittiska representanten. "Om orsaken inte är baserad på ett brott, måste det vara relaterat till hans rykte som affärsman. Vi är båda medvetna om hans ekonomiska situation och hans rykte som något av en kändis."
  
  "Förstår," sa Carrington. "Med andra ord, det faktum att han har deltagit i otaliga expeditioner och är välkänd som filantrop gör honom till ett hot mot er regering?" Carrington skrattade. "Detta är absurt, fru."
  
  "Vänta, säger du att mina investeringar i vissa länder kan ha fått andra länder att misstro mina avsikter?" Perdue rynkade pannan.
  
  "Nej", svarade hon lugnt. "Inte länder, herr Perdue. institutioner."
  
  "Jag är vilse," skakade Carrington på huvudet.
  
  Perdue nickade instämmande.
  
  "Låt mig förklara. Jag påstår inte på något sätt att detta gäller mitt land eller något annat. Precis som du spekulerar jag bara, och jag tänker att du, herr Perdue, omedvetet kan ha blivit indragen i en tvist mellan..." hon pausade för att hitta det passande engelska ordet, "...vissa organ?
  
  "Kroppen? Gillar du organisationerna?" - frågade Perdue.
  
  "Ja, precis", sa hon. "Kanske har din ekonomiska ställning i olika internationella organisationer orsakat dig fientlighet från organ som motsätter sig dem som du är inblandad i. Frågor som detta kan lätt spridas globalt, vilket resulterar i att du blir avstängd från vissa länder; inte av dessa länders regeringar, utan av någon med inflytande över dessa länders infrastruktur."
  
  Purdue har funderat på detta allvarligt. Den tyska damen hade rätt. I själva verket hade hon mer rätt än hon någonsin kunde veta. Han hade tidigare blivit tillfångatagen av företag som ansåg att hans uppfinningar och patent kunde vara av stort värde för dem, men fruktade att deras motstånd kunde erbjuda bättre affärer. Denna känsla hade ofta tidigare resulterat i industrispionage och handelsbojkotter som hindrade den från att göra affärer med sina internationella dotterbolag.
  
  "Jag måste erkänna, herr Perdue. Det här är mycket vettigt med tanke på din närvaro i kraftfulla konglomerat inom vetenskapsindustrin", instämde Carrington. "Men så vitt du vet, fru Holzer, är detta inte ett officiellt inreseförbud då? Det här är inte från den tyska regeringen, eller hur?"
  
  "Det stämmer", bekräftade hon. "Mr Perdue har inte på något sätt problem med den tyska regeringen... eller Danmark, skulle jag gissa. Jag antar att det har gjorts mer i hemlighet, um, under..." hon försökte hitta rätt ord.
  
  "Du menar hemlighet? Hemliga organisationer? - Knuffade till Perdue i hopp om att han hade misstolkat hennes dåliga engelska.
  
  "Det är rätt. Underjordiska grupper som vill att du ska hålla dig borta från dem. Är det något du är inblandad i just nu som kan vara ett hot mot konkurrenterna?" frågade hon Perdue.
  
  "Nej", svarade han snabbt. "Faktiskt tog jag lite ledigt. Jag är faktiskt på semester just nu."
  
  "Det här är så störande!" - utbrast Carrington och skakade underhållande på huvudet.
  
  "Därav besvikelsen, herr Carrington," log Perdue. "Tja, jag vet åtminstone att jag inte har några problem med lagen. Jag kommer att ta itu med det här med mitt folk."
  
  "Bra. Vi diskuterade sedan så mycket vi kunde, med tanke på den lilla information vi har om denna ovanliga incident, avslutade Carrington. "Men off the record, Mrs. Holzer," vände han sig till det attraktiva tyska sändebudet.
  
  "Ja, herr Carrington," log hon.
  
  "Häromdagen på CNN representerade du officiellt kanslern i samband med morden, men avslöjade inte orsaken till detta", frågade han i en mycket intresserad ton. "Är det något fel som pressen inte borde veta om?"
  
  Hon såg extremt obekväm ut och kämpade för att behålla sin professionalism. "Jag är rädd," hon tittade på båda männen med ett nervöst uttryck, "det här är mycket konfidentiell information."
  
  "Med andra ord, ja," frågade Perdue. Han gick fram till Gaby Holzer med försiktighet och mild respekt och satte sig bredvid henne. "Fru, kanske har detta något att göra med de senaste attackerna på den politiska och sociala eliten?"
  
  Det var det ordet igen.
  
  Carrington såg helt fascinerad ut medan han väntade på hennes svar. Med darrande händer hällde han upp mer te och fokuserade all sin uppmärksamhet på den tyska förbindelsen.
  
  "Jag antar att alla har sin egen teori, men som talesman har jag ingen rätt att uttrycka mina egna åsikter, Mr. Perdue. Du vet det. Hur kan du tro att jag skulle diskutera detta med en civil? Hon suckade.
  
  "För att jag oroar mig när hemligheter sprids på regeringsnivå, min kära," svarade Perdue.
  
  "Detta är en tysk fråga", sa hon rakt ut. Gabi tittade på Carrington. "Får jag röka på din balkong?"
  
  "Självklart", höll han med och reste sig för att låsa upp de vackra glasdörrarna som ledde från hans kontor till en vacker balkong med utsikt över Wilhelmstrasse.
  
  "Jag kan se hela staden härifrån," anmärkte hon och tände sin långa, tunna cigarett. "Här kunde man prata fritt, bort från väggar som kan ha öron. Det är något på gång, mina herrar", sa hon till Carrington och Perdue när de flankerade henne för att njuta av utsikten. "Och det här är en uråldrig demon som har vaknat; en sedan länge bortglömd rivalitet... Nej, inte en rivalitet. Det är mer som en konflikt mellan fraktioner som länge troddes döda, men de är vakna och redo att slå till."
  
  Perdue och Carrington utbytte snabba blickar innan de noterade resten av Gabis meddelande. Hon tittade aldrig på dem, utan talade och andades in tunn rök mellan fingrarna. "Vår kansler tillfångatogs innan morden började."
  
  Båda männen flämtade mot bomben som Gabi precis hade släppt på dem. Hon delade inte bara med sig av konfidentiell information, utan hon hade precis erkänt att chefen för den tyska regeringen hade försvunnit. Det luktade kupp, men det lät som att det låg något mycket mörkare bakom kidnappningen.
  
  "Men det var mer än en månad sedan, kanske mer!" utbrast Carrington.
  
  Gabi nickade.
  
  "Och varför offentliggjordes inte detta?" - frågade Perdue. "Det skulle verkligen vara mycket användbart att varna alla grannländer innan den här typen av lömsk komplott sprider sig till resten av Europa."
  
  "Nej, det här måste hållas hemligt, Mr. Perdue," höll hon inte med. Hon vände sig mot miljardären med ögon som betonade allvaret i hennes ord. "Varför tror du att dessa människor, dessa elitmedlemmar i samhället, dödades? Allt detta var en del av ultimatumet. Människorna bakom det hela hotade att döda inflytelserika tyska medborgare tills de fick som de ville. Den enda anledningen till att vår kansler fortfarande lever är för att vi fortfarande uppfyller deras ultimatum", informerade hon dem. "Men när vi närmar oss den deadline och den federala underrättelsetjänsten inte har levererat vad de kräver, kommer vårt land att vara...", skrattade hon bittert, "... under nytt ledarskap."
  
  "Gode Gud!" sa Carrington under hans andetag. "Vi måste involvera MI6, och..."
  
  "Nej," avbröt Perdue. "Du kan inte riskera att göra det här till en stor offentlig show, Mr. Carrington. Om detta läcker ut kommer förbundskanslern att dö före natten. Vad vi behöver göra är att få någon att undersöka ursprunget till attackerna."
  
  "Vad vill de ha från Tyskland?" Carrington fiskade.
  
  "Jag känner inte till den här delen," klagade Gaby och blåste rök upp i luften. "Vad jag vet är att detta är en mycket rik organisation med praktiskt taget obegränsade resurser, och vad de vill ha är inget annat än världsherravälde."
  
  "Vad tycker du att vi ska göra åt det?" - frågade Carrington och lutade sig mot räcket för att titta på Perdue och Gabi samtidigt. Vinden rufsade i hans tunna, raka gråa hår medan han väntade på friandet. "Vi kan inte låta någon veta om det här. Om detta blev allmänt känt skulle hysterin sprida sig över hela Europa, och jag är nästan säker på att det skulle bli en dödsdom för er kansler."
  
  Från dörren vinkade Carringtons sekreterare honom att skriva under uttalandet om visuminkonsekvens, vilket lämnade Perdue och Gabi i besvärlig tystnad. Alla reflekterade över sin roll i denna fråga, även om det inte var deras sak. De var helt enkelt två goda medborgare i världen som försökte hjälpa till att bekämpa de mörka själar som brutalt hade avslutat oskyldiga liv i jakten på girighet och makt.
  
  "Mr Perdue, jag hatar att erkänna det," sa hon och såg sig snabbt omkring för att se om deras värd fortfarande var upptagen. "Men det var jag som ordnade omdirigeringen av ditt flyg."
  
  "Vad?" sa Perdue. Hans blekblå ögon var fulla av frågor när han stirrade på kvinnan förundrat. "Varför gör du det?"
  
  "Jag vet vem du är," sa hon. "Jag visste att ni inte skulle tolerera att bli utslängda från danskt luftrum, och jag bad några - låt oss kalla dem hjälpare - att hacka flygledningssystemet för att skicka er till Berlin. Jag visste att jag skulle vara den person som Mr. Carrington skulle ringa i den här frågan. Jag skulle träffa dig i officiell egenskap. Folk tittar, ser du."
  
  "Herregud, mrs Holzer," Perdue rynkade pannan och tittade på henne med stor oro. "Du har verkligen haft stora svårigheter att prata med mig, så vad vill du ha av mig?"
  
  "Denna Pulitzerprisbelönta journalist är din följeslagare i alla dina uppdrag", började hon.
  
  "Sam Cleave?"
  
  "Sam Cleave", upprepade hon, lättad över att han visste vem hon menade. "Han måste undersöka kidnappningar och attacker mot de rika och mäktiga. Han borde kunna komma på vad fan de vill. Jag är inte i någon position att avslöja dem."
  
  "Men du vet vad som händer," sa han. Hon nickade när Carrington gick med dem igen.
  
  "Så", sa Carrington, "har du berättat för någon annan på ditt kontor om dina idéer, mrs Holzer?"
  
  "Jag arkiverade viss information, så klart, men du vet," ryckte hon på axlarna.
  
  "Klart," anmärkte Carrington och lät djupt imponerad.
  
  Gabi tillade med övertygelse. "Du vet, jag borde inte veta någonting alls, men jag sover inte. Jag är benägen att göra sådana här saker, saker som skulle påverka välfärden för det tyska folket och alla andra, för den delen, med min verksamhet."
  
  "Det är väldigt patriotiskt av dig, mrs Holzer," sa Carrington.
  
  Han tryckte ljuddämparens nos mot hennes käke och blåste ut hennes hjärnor innan Perdue kunde blinka. När Gabis stympade kropp föll över räcket från vilket Carrington hade kastat henne, övermannades Perdue snabbt av två ambassadlivvakter, som slog honom medvetslös.
  
  
  kapitel 4
  
  
  Nina bet i munstycket på pipan av rädsla för att hon inte skulle kunna andas ordentligt. Sam insisterade på att det inte fanns något sådant som felaktig andning, att hon bara kunde andas på fel ställe - som under vattnet. Det klara, ljumma vattnet omslöt hennes flytande kropp när hon rörde sig framåt över revet, i hopp om att hon inte skulle bli sönderslagen av en haj eller någon annan havsdjur som hade en dålig dag.
  
  Under henne prydde vridna koraller den bleka och karga havsbotten och livade upp den med ljusa och vackra färger i nyanser som Nina aldrig ens visste fanns. Många arter av fisk anslöt sig till henne i hennes utforskning, sprang över hennes väg och gjorde snabba rörelser som gjorde henne lite nervös.
  
  "Tänk om något gömmer sig bland dessa jäkla skolor och kommer emot mig?" Nina blev själv rädd, "Tänk om jag blir jagad av en kraken eller något just nu, och alla fiskar faktiskt tävlar så för att de vill komma bort från det?"
  
  Tack vare adrenalinvågen från hennes överaktiva fantasi, sparkade Nina snabbare, pressade armarna hårt mot sina sidor och spetsade sig förbi den sista av de stora stenarna för att nå ytan. Bakom henne markerade ett spår av silverfärgade bubblor hennes framsteg, och en ström av skimrande små luftkulor sprack från den övre änden av hennes rör.
  
  Nina sprang upp till ytan precis när hon kände hur hennes bröst och ben började brinna. Med det våta håret bakåtkammat såg hennes bruna ögon extra stora ut. Hennes fötter rörde vid sandgolvet och hon började ta sig tillbaka till strandviken mellan kullarna som bildas av klipporna. Hon kämpade sig mot strömmen och höll sina glasögon i handen.
  
  Tidvattnet började bakom henne, och det här är en mycket farlig tid att vara i det lokala vattnet. Som tur var försvann solen bakom de samlande molnen, men det var för sent. Det var första gången för Nina i världens tropiska klimat, och hon led redan av det. Smärtan i hennes axlar straffade henne varje gång vatten träffade hennes röda hud. Hennes näsa började flagna av solbrännan dagen innan.
  
  "Åh gud, kan jag komma till grund redan!" - Hon flinade förtvivlat av det ständiga anfallet av vågor och havssprej som täckte hennes rodnade kropp med den salta bränningen. När vattnet började nå hennes midja upp till knäna skyndade hon sig att hitta närmaste skydd, som, som det visade sig, var en strandbar.
  
  Varje pojke och man som hon korsade vände sig om för att se den lilla skönheten spankulera sig fram på den lösa sanden. Ninas mörka ögonbryn, perfekt formade ovanför hennes stora mörka ögon, framhävde bara hennes marmorerade hud, även om hon nu var väldigt rodnad. Alla ögon föll omedelbart på de tre smaragdgröna trianglarna som knappt täckte de delar av hennes kropp som män önskade mest. Ninas fysik var inte på något sätt idealisk, men det var sättet hon bar sig på som fick andra att beundra och önska henne.
  
  "Såg du mannen som var med mig i morse?" - frågade hon den unge bartendern, som bar en uppknäppt blommig skjorta.
  
  "En person med tvångsmässiga linser?" han frågade henne. Nina var tvungen att le och nicka.
  
  "Ja. Det skulle vara precis vad jag letar efter", blinkade hon. Hon tog upp sin vita bomullstunika från hörnstolen där hon hade lämnat den och drog den över huvudet.
  
  "Har inte sett honom på länge, frun. Senast jag såg honom var han på väg för att träffa de äldste i grannbyn för att lära sig om deras kultur eller något, tillade bartendern. "Ska du ta en drink?"
  
  "Ehm, kan du överföra räkningen till mig?" - hon charmade.
  
  "Säkert! Vad blir det?" han log.
  
  "Sherry," bestämde Nina. Hon tvivlade på att de skulle ha någon sprit. "Ta."
  
  Dagen förvandlades till en rökig kyla när tidvattnet förde med sig en saltdimma som lade sig ner på stranden. Nina smuttade på sin drink och höll i sina glasögon medan hennes ögon tog in hennes omgivning. De flesta av kunderna hade lämnat, förutom en grupp italienska studenter som hade en berusad rad på andra sidan baren, och två främlingar som låg tyst böjda över sina drinkar i baren.
  
  Efter att ha gjort klart sin sherry insåg Nina att havet hade kommit mycket närmare och att solen snabbt gick ner.
  
  "Kommer det en storm eller något?" frågade hon bartendern.
  
  "Jag tror inte det. Det finns inte tillräckligt med moln för det", svarade han och lutade sig fram för att titta upp under halmtaket. "Men jag tror att det kalla vädret kommer snart."
  
  Nina skrattade vid tanken.
  
  "Och hur kunde detta vara?" hon fnissade. Hon lade märke till bartenderns förbryllade blick och berättade varför hon tyckte att deras kalla idé var rolig. "Åh, jag är från Skottland, förstår du?"
  
  "Åh!" - han skrattade. "Jag förstår! Det är därför du låter som Billy Connelly! Och varför förlorade du," han rynkade medlidande på pannan och ägnade särskild uppmärksamhet åt hennes röda hud, "förlorade striden mot solen på din första dag här.
  
  "Ja", instämde Nina och skrattade i besegrad när hon granskade sina händer igen. "Bali hatar mig."
  
  Han skrattade och skakade på huvudet. "Nej! Bali älskar skönhet. Bali älskar skönhet!" utbrast han och duckade under disken, bara för att komma fram med en flaska sherry. Han hällde upp ett glas till. "På bekostnad av etableringen, komplimanger från Bali."
  
  "Tack", log Nina.
  
  Den nyfunna avslappningen gjorde henne verkligen gott. Inte en enda gång sedan hon och Sam kom för två dagar sedan hade hon tappat humöret, förutom, förstås, när hon förbannade solen som slog ner på henne. Bort från Skottland, borta från sitt hem i Oban, kände hon att djupare frågor helt enkelt inte kunde nå henne. Speciellt här, där ekvatorn var norr om henne istället för söder, kände hon sig den här gången utom räckhåll för alla slags vardagliga eller allvarliga saker.
  
  Bali gömde henne säkert. Nina njöt av det konstiga, hur olika öarna var från Europa, även om hon hatade solen och de ständiga värmeböljorna som förvandlade hennes strupe till en öken och fick hennes tunga att fastna i munnen. Inte för att hon hade något specifikt att gömma sig för, men Nina behövde en omställning för sitt eget bästa. Först då kommer hon att vara som bäst när hon kommer hem.
  
  När han fick reda på att Sam levde och träffade honom igen, bestämde sig den pigga akademikern omedelbart för att göra det bästa av sitt sällskap, nu när hon visste att han trots allt inte var förlorad för henne. Sättet som han, Reichtisusis, kom ut ur skuggorna på Dave Perdues gods lärde henne att värdera nuet och inget mer. När hon trodde att han var död förstod hon innebörden av slutgiltighet och ånger och lovade att aldrig uppleva den smärtan igen - smärtan av att inte veta. Hans frånvaro från hennes liv övertygade Nina om att hon älskade Sam, även om hon inte kunde föreställa sig att hon var inblandad i ett seriöst förhållande med honom.
  
  Sam var annorlunda på vissa sätt på den tiden. Naturligtvis skulle han, efter att ha blivit kidnappad ombord på ett djävulskt nazistiskt skepp som fängslade hans väsen i dess bisarra nät av ohelig fysik. Hur lång tid det tog för honom att kastas från maskhål till maskhål var oklart, men en sak var klar - det förändrade den världsberömde journalistens perspektiv på det otroliga.
  
  Nina lyssnade på besökarnas bleknande samtal och undrade vad Sam höll på med. Att ha sin kamera med sig övertygade henne bara om att han skulle vara borta ett tag, förmodligen gå vilse i öarnas skönhet och inte hålla koll på tiden.
  
  "Sista portionen," log bartendern och erbjöd sig att hälla upp en drink till till henne.
  
  "Åh nej, tack. På fastande mage liknar detta ämne Rohypnol", skrattade hon. "Jag tror jag kallar det en dag."
  
  Hon hoppade av sin barstol, samlade ihop sin amatörsnorkelutrustning, slängde den över axeln och vinkade hejdå till barpersonalen. Det fanns inga tecken på honom i rummet hon delade med Sam ännu, vilket var väntat, men Nina kunde inte låta bli att känna oro över att Sam hade lämnat. Hon gjorde sig en kopp te och väntade och tittade ut genom den breda glasskjutdörren där de tunna vita gardinerna fladdrade i havsbrisen.
  
  "Jag kan inte," stönade hon. "Hur kan folk bara sitta så där? Herre, jag håller på att bli galen."
  
  Nina stängde fönstren, tog på sig khaki cargobyxor, vandringskängor och packade sin lilla väska med en pennkniv, en kompass, en handduk och en flaska färskvatten. Fast besluten begav hon sig till det kraftiga skogsområdet bakom resorten, där en vandringsled ledde till en lokal by. Till en början slingrade sig den igenväxta sandstigen genom en magnifik katedral av djungelträd, full av färgglada fåglar och uppfriskande klara bäckar. Under flera minuter var fågelropen nästan öronbedövande, men så småningom dog kvittret bort, som om de var begränsade till kvarteret som hon just hade kommit ifrån.
  
  Framför henne gick stigen rakt upp på berget, och växtligheten här var mycket mindre frodig. Nina insåg att fåglarna var kvar och att hon nu tog sig igenom en kusligt tyst plats. På avstånd kunde hon höra röster från människor i hetsig debatt, som ekade över det platta området som sträckte sig från kanten av kullen där hon stod. Nere i den lilla byn jämrade sig kvinnorna och hukade ihop sig medan männen i stammen försvarade sig genom att skrika åt varandra. Mitt i allt detta satt en man på sanden - en objuden gäst.
  
  "Sam!" - Nina flämtade. "Sam?"
  
  Hon började gå nerför backen mot boplatsen. Den tydliga lukten av eld och kött fyllde luften när hon gick närmare och höll ögonen på Sam. Han satt i kors med höger hand ovanpå den andre mannens huvud och upprepade ett ord om och om igen på ett främmande språk. Den oroande synen skrämde Nina, men Sam var hennes vän och hon hoppades kunna bedöma situationen innan folkmassan blev våldsam.
  
  "Hallå!" - sa hon och gick ut i centralgläntan. Byborna reagerade med öppen fientlighet, ropade omedelbart på Nina och viftade vilt med armarna för att driva bort henne. Med armarna utsträckta försökte hon visa att hon inte var fienden.
  
  "Jag är inte här för att orsaka någon skada. Det här," pekade hon på Sam, "är min vän." Jag hämtar den, okej? Bra?" Nina knäböjde och visade ett undergivet kroppsspråk när hon rörde sig mot Sam.
  
  "Sam," sa hon och räckte fram handen mot honom. "Min Gud! Sam, vad är det för fel på dina ögon?"
  
  Hans ögon rullade tillbaka in i deras hålor när han upprepade ett ord om och om igen.
  
  "Kalihasa! Kalihasa!"
  
  "Sam! För helvete, Sam, vakna, för helvete! De kommer att döda oss på grund av dig!" - hon skrek.
  
  "Du kan inte väcka honom," sa mannen som måste ha varit stamledaren till Nina.
  
  "Varför inte?" Hon rynkade pannan.
  
  "För att han är död."
  
  
  Kapitel 5
  
  
  Nina kände hur håret reste sig av dagens torra hetta. Himlen ovanför byn hade blivit blekgul, som påminde om den gravida Atherton-himlen där hon en gång hade besökt som barn under ett åskväder.
  
  Hon rynkade pannan i misstro och tittade strängt på sin chef. "Han är inte död. Han lever och andas... precis här! Vad säger han?"
  
  Den gamle mannen suckade som om han sett samma scen för många gånger i sitt liv.
  
  "Kalihasa. Han befaller personen under hans hand att dö i hans namn."
  
  En annan man bredvid Sam började krampa, men de arga åskådarna gjorde inget framåt för att hjälpa sin kamrat. Nina skakade Sam våldsamt, men chefen drog iväg henne i oro.
  
  "Vad?" - skrek hon åt honom. "Jag ska sluta med det här! Låt mig gå!"
  
  "De döda gudarna talar. Du måste lyssna", varnade han.
  
  "Har ni alla blivit galna?" - skrek hon och kastade händerna i luften. "Sam!" Nina blev förskräckt, men hon påminde sig hela tiden om att Sam var hennes Sam och att hon var tvungen att stoppa honom från att döda den infödda. Chefen höll i hennes handled för att hindra henne från att störa. Hans grepp var onaturligt starkt för en så skröplig gammal man.
  
  På sanden framför Sam skrek den infödda av ångest när Sam fortsatte att upprepa sin laglösa sång. Blodet rann från Sams näsa och droppade på hans bröst och lår, vilket fick byborna att uttrycka en kör av fasa. Kvinnorna grät och barnen skrek och fick Nina till tårar. Den skotska historikern skakade våldsamt på huvudet och skrek hysteriskt och samlade hennes krafter. Hon rusade fram med all kraft och bröt sig loss från ledarens grepp.
  
  Fylld av ilska och rädsla rusade Nina mot Sam med en flaska vatten i handen, förföljd av tre bybor som skickades för att stoppa henne. Men hon var för snabb. När hon kom fram till Sam hällde hon vatten över hans ansikte och huvud. Hon fick axeln ur led när byns män tog tag i henne, deras fart för mycket för hennes lilla kropp.
  
  Sams ögon stängdes när vattendroppar rann nerför hans panna. Hans sång upphörde omedelbart, och infödingen framför honom befriades från hans plåga. Utmattad och gråtande rullade han på sanden, ropade på sina gudar och tackade dem för deras barmhärtighet.
  
  "Lämna mig ifred!" Nina skrek och slog en av männen med sin goda hand. Han slog henne hårt i ansiktet och fick henne att falla i sanden.
  
  "Få ut din onde profet härifrån!" Ninas angripare morrade med en tjock accent och höjde näven, men chefen stoppade honom från ytterligare våld. De andra männen reste sig från marken på hans befallning och lämnade Nina och Sam ensamma, men inte innan de spottade på inkräktarna när de gick förbi.
  
  "Sam? Sam!" - Nina skrek. Hennes röst skakade av chock och raseri när hon höll hans ansikte i sina händer. Hon kramade smärtsamt sin skadade arm mot bröstet och försökte dra den omtumlade Sam på fötter. "Jesus Kristus, Sam! Gå upp!"
  
  För första gången blinkade Sam. Han rynkade pannan medan förvirringen sköljde över honom.
  
  "Nina?" stönade han. "Vad gör du här? Hur hittade du mig?"
  
  "Titta, ställ dig för fan och gå härifrån innan de här människorna steker våra bleka rumpor till middag, okej?" - sa hon under andan. "Snälla du. Snälla Sam!"
  
  Han tittade på sin vackra vän. Hon verkade chockad.
  
  "Vad är det för blåmärke i ditt ansikte? Nina. Hallå! Var det någon..." han insåg att de befann sig mitt i en snabbt växande folkmassa, "... slog någon dig?"
  
  "Gå inte macho nu. Låt oss bara ta oss härifrĺn. Nu", viskade hon med bestämd brådska.
  
  "Okej, okej," mumlade han ohörbart, fortfarande helt omtumlad. Hans ögon flög från sida till sida när han såg sig omkring på de spottande åskådarna, som skrek förolämpningar och gjorde en gest att skicka iväg honom och Nina. "Herre, vad är deras problem?"
  
  "Spelar ingen roll. Jag ska förklara allt om vi kommer härifrån levande," flämtade Nina i ångest och panik och drog Sams ostadiga kropp mot toppen av kullen.
  
  De rörde sig så fort de kunde, men Ninas skada hindrade henne från att fly.
  
  "Jag kan inte, Sam. Fortsätt så, skrek hon.
  
  "Absolut inte. Låt mig hjälpa dig", svarade han och kände obekvämt på hennes mage.
  
  "Vad gör du?" hon rynkade pannan.
  
  "Försöker vira mina armar runt din midja så att jag kan dra med dig, älskling," fnyste han.
  
  "Du är inte ens nära. Jag är precis här i sikte", stönade hon, men så föll henne något. När hon viftade med sin öppna handflata framför Sams ansikte märkte Nina att han följde rörelsen. "Sam? Du ser?"
  
  Han blinkade snabbt och såg upprörd ut. "Lite. Jag ser dig, men det är svårt att avgöra avståndet. Min djupuppfattning är jävla, Nina."
  
  "Okej, okej, låt oss bara gå tillbaka till resorten. När vi väl är säkra i rummet kan vi ta reda på vad fan som hände dig", erbjöd hon sympatiskt. Nina tog Sams hand och följde med dem båda hela vägen tillbaka till hotellet. Under gästers och personals blick skyndade Nina och Sam till sitt rum. När de kom in låste hon dörren.
  
  "Gå och lägg dig ner, Sam," sa hon.
  
  "Inte förrän vi skaffar dig en läkare för att behandla det där otäcka blåmärket," protesterade han.
  
  "Hur kan du då se blåmärket i mitt ansikte?" frågade hon och letade upp numret i hotellets telefonkatalog.
  
  "Jag ser dig, Nina," suckade han. "Jag kan bara inte säga hur långt allt är från mig. Jag måste erkänna att det här är mycket mer irriterande än att inte kunna se om man kan tro det."
  
  "Åh ja. "Självklart", svarade hon och ringde taxitjänsten. Hon beställde en bil till närmaste akutmottagning. "Ta en snabb dusch, Sam. Vi måste ta reda på om din syn är permanent skadad - det vill säga direkt efter att de satt tillbaka den i rotatorkuffen."
  
  "Är din axel ur led?" frågade Sam.
  
  "Ja", svarade hon. "Det kom ut när de tog tag i mig för att hålla mig borta från dig."
  
  "Varför? Vad skulle du göra som de ville skydda mig från dig? " han log lätt av nöje, men han kunde se att Nina gömde detaljerna för honom.
  
  "Jag tänkte bara väcka dig och de verkade inte vilja att jag skulle det, det är allt", ryckte hon på axlarna.
  
  "Det är vad jag vill veta. Jag sov? Blev jag svimfärdig?" frågade han uppriktigt och vände sig mot henne.
  
  "Jag vet inte, Sam," sa hon inte övertygande.
  
  "Nina," försökte han ta reda på det.
  
  "Du har mindre," hon tittade på klockan vid sängen, "tjugo minuter att ta en dusch och göra sig redo för vår taxi."
  
  "Okej," gav Sam upp, ställde sig upp för att gå till duschen, sakta trevade sig fram längs kanten på sängen och bordet. "Men detta är inte slutet. När vi kommer tillbaka kommer du att berätta allt för mig, inklusive vad du döljer för mig."
  
  På sjukhuset tog vakthavande sjukvårdspersonal hand om Ninas axel.
  
  "Vill du ha något att äta?" - frågade den insiktsfulle indonesiske läkaren. Han påminde Nina om en av dessa blivande unga Hollywood-hipsterregissörer med sina mörka drag och kvicka personlighet.
  
  "Kanske din sjuksköterska?" Sam ingrep och lämnade den intet ont anande sjuksköterskan chockad.
  
  "Var inte uppmärksam på honom. Han kan inte göra något åt det", blinkade Nina till den förvånade sköterskan, som var knappt över tjugo. Flickan tvingade fram ett leende och kastade en osäker blick mot den stilige mannen som kom till akuten med Nina. "Och jag biter bara män."
  
  "Bra att veta," log den charmiga doktorn. "Hur gjorde du det här? Och säg inte att du har jobbat hårt."
  
  "Jag ramlade när jag gick," svarade Nina utan att rycka till.
  
  "Okej, låt oss gå. Redo?" - frågade doktorn.
  
  "Nej", gnällde hon en bråkdels sekund innan läkaren drog i hennes arm med ett kraftfullt grepp som fick hennes muskler att krampa. Nina skrek av ångest när de brinnande ligamenten och sträckta muskelfibrerna orsakade en förödande smärta i hennes axel. Sam reste sig för att gå till henne, men sköterskan knuffade försiktigt undan honom.
  
  "Allting är över! "Det är klart", lugnade läkaren henne. "Allt är tillbaka till det normala, okej? Det kommer att brinna ytterligare en dag eller två, men sedan blir det bättre. Förvara detta i en sele. Inte för mycket trafik den kommande månaden, så ingen promenad."
  
  "Gud! Ett ögonblick trodde jag att du slet av min jävla arm!" Nina rynkade pannan. Hennes panna glittrade av svett och hennes klibbiga hud var kall när Sam gick fram för att ta hennes hand.
  
  "Mår du bra?" han frågade.
  
  "Ja, jag är gyllene," sa hon, men hennes ansikte berättade en annan historia. "Nu måste vi kontrollera din syn."
  
  "Vad är det för fel på dina ögon, sir?" - frågade den karismatiske doktorn.
  
  "Tja, det är hela poängen. Jag har ingen aning. Jag...," han tittade misstänksamt på Nina ett ögonblick, "du vet, somnade på gatan medan jag solade. Och när jag vaknade hade jag problem med att fokusera på avståndet till föremål."
  
  Doktorn stirrade på Sam, hans blick lämnade aldrig Sams, som om han inte trodde ett ord av vad turisten just hade sagt. Han rotade i rockfickan efter sin ficklampspenna och nickade. "Du säger att du somnade medan du solade. Solar du i skjorta? Det finns ingen brun linje på ditt bröst, och om du inte reflekterar solljuset med din bleka hud, min skotske vän, finns det lite som tyder på att din berättelse är sann."
  
  "Jag tror inte att det spelar någon roll varför han sov, Doc," försvarade Nina sig.
  
  Han tittade på den lilla smällaren med stora mörka ögon. "Det gör faktiskt hela skillnaden, frun. Bara om jag vet var han befann sig och hur länge, vad han utsattes för etc., kommer jag att kunna avgöra vad som kan ha orsakat problemet."
  
  "Var pluggade du?" frågade Sam, helt utanför ämnet.
  
  "Tad examen från Cornell University och fyra år vid Peking University, sir. Jag arbetade på mitt masterprogram på Stanford, men jag var tvungen att avbryta det för att komma och hjälpa till med 2014 års översvämningar i Brunei", förklarade han och studerade Sams ögon.
  
  "Och du är gömd på en liten plats som denna? Jag skulle säga att det nästan är synd", anmärkte Sam.
  
  "Min familj är här, och jag tror att det är där mina färdigheter behövs som mest", sa den unge läkaren och höll sin röst lätt och personlig eftersom han ville etablera en nära relation med skotten, särskilt eftersom han misstänkte att något var fel. Det skulle vara omöjligt att föra en seriös diskussion om ett sådant tillstånd med ens de mest fördomsfria människor.
  
  "Mr Cleave, varför följer du inte med mig till mitt kontor så att vi kan prata privat," föreslog läkaren i en allvarlig ton som oroade Nina.
  
  "Kan Nina följa med oss?" frågade Sam. "Jag vill att hon ska vara med mig under privata samtal om min hälsa."
  
  "Mycket bra", sa läkaren och de eskorterade honom in i ett litet rum utanför den korta korridoren på avdelningen. Nina tittade på Sam, men han verkade lugn. I den sterila miljön kände Nina sig illamående. Doktorn stängde dörren och gav dem båda en lång, intensiv blick.
  
  "Du kanske var i en by nära stranden?" frågade han dem.
  
  "Ja", sa Sam. "Är det här en lokal infektion?"
  
  "Är det där du blev skadad, fru?" Han vände sig mot Nina med en antydan av oro. Hon bekräftade med en nick och tittade något generat på hennes klumpiga lögn tidigare.
  
  "Är det en sjukdom eller något, doktor?" Sam insisterade på ett svar. "Har dessa människor någon form av sjukdom...?"
  
  Läkaren tog ett djupt andetag. "Mr Cleave, tror du på det övernaturliga?"
  
  
  Kapitel 6
  
  
  Perdue vaknade upp i något som såg ut som en frys eller en kista gjord för att bevara ett lik. Hans ögon kunde inte se något framför honom. Mörkret och tystnaden liknade en kall atmosfär som brände hans nakna hud. Hans vänstra hand gick till hans högra handled, men han upptäckte att hans klocka hade tagits bort. Varje andetag var ett väsande ångest när han kvävdes av den kalla luften som kom från någonstans i mörkret. Det var då Perdue upptäckte att han var helt naken.
  
  "Herregud! Snälla säg inte att jag ligger på en platta i något bårhus. Snälla säg inte att jag har misstats för död!" bad hans inre röst. "Var lugn, David. Var bara lugn tills du får reda på vad som händer. Få inte panik i förtid. Panik grumlar bara sinnet. Panik grumlar bara sinnet.
  
  Han förde försiktigt händerna nedför kroppen och körde dem längs sidorna för att känna vad som fanns under.
  
  "Atlas".
  
  "Kan det här vara en kista?" "Det betydde åtminstone att han inte var instängd i en kista eller ett bårhuskylskåp. Men att veta att det gav honom ingen tröst. Kylan var outhärdlig, till och med värre än det täta mörkret runt honom.
  
  Plötsligt bröts tystnaden av närmande fotspår.
  
  "Är detta min räddning?" Eller min död?"
  
  Perdue lyssnade uppmärksamt och bekämpade lusten att hyperventilera. Inga röster fyllde rummet, bara oupphörliga fotsteg. Hans hjärta började slå vilt av så många tankar om vad det kunde vara - var han kunde vara. Strömbrytaren vände och det vita ljuset förblindade Perdue och sved i ögonen.
  
  "Här är han", hörde han en hög mansröst som påminde honom om Liberace. "Min Herre och Frälsare."
  
  Perdue kunde inte öppna ögonen. Även genom slutna ögonlock trängde ljus in i hans skalle.
  
  "Ta på dig, Ger Perdue," rådde en röst med stark berlinsk accent. "Dina ögon måste anpassa sig först, annars blir du blind, kära du. Och det vill vi inte. Du är bara för värdefull."
  
  Okarakteristiskt för Dave Perdue valde han att svara med ett tydligt uttalat "Fuck you."
  
  Mannen skrattade åt hans svordomar, vilket lät ganska roligt. Handklappandet nådde Perdues öron och han ryckte till.
  
  "Varför är jag naken? Jag gungar inte så, kompis," lyckades Perdue säga.
  
  "Åh, du kommer att gunga hur mycket vi än pressar dig, min kära. Du kommer se. Motstånd är mycket skadligt för hälsan. Samarbete är lika viktigt som syre, som du snart kommer att upptäcka. Jag är din herre, Klaus, och du är naken av den enkla anledningen att nakna män är lätta att upptäcka när de flyr. Du förstår, det finns ingen anledning att hålla tillbaka dig när du är naken. Jag tror på enkla men effektiva metoder", förklarade mannen.
  
  Perdue tvingade sina ögon att anpassa sig till de ljusa omgivningarna. Tvärtemot alla idéer som dök upp i hans huvud när han låg i mörkret, var cellen där han hölls fången stor och lyxig. Det påminde honom om inredningen i kapellet i Glamis Castle i hans hemland, Skottland. Tak och väggar dekorerades med målningar i renässansstil, målade i ljusa oljefärger i förgyllda ramar. Gyllene ljuskronor hängde i taket och målade glasfönster prydde glasfönstren som tittade fram bakom det lyxiga djuplila draperiet.
  
  Till slut fann hans ögon mannen som han bara hade hört en röst av till det ögonblicket, och han såg nästan exakt ut som Perdue hade föreställt sig honom. Inte särskilt lång, smal och elegant klädd stod Klaus uppmärksamt med händerna snyggt vikta framför honom. När han log dök djupa gropar upp i kinderna och hans mörka, pärlfyllda ögon verkade ibland glöda under det starka ljuset. Perdue märkte att Klaus bar sitt hår på ett sätt som påminde honom om Hitlers - en mörk sida, mycket kort från toppen av örat och nedåt. Men hans ansikte var renrakat, och det fanns inga tecken på den äckliga hårtuss under näsan som den demoniska nazistledaren hade.
  
  "När kan jag klä på mig?" frågade Perdue och försökte vara så artig som möjligt. "Jag är riktigt kall."
  
  "Jag är rädd att du inte kan. Medan du är här kommer du att vara naken för både praktiska och - Klaus ögon studerade Perdues långa, magra kroppsbyggnad med skamlös förtjusning - - estetiska syften."
  
  "Utan kläder kommer jag att frysa ihjäl! Detta är löjligt!" Perdue invände.
  
  "Snälla kontrollera dig, herr Perdue," svarade Klaus lugnt. "Regler är regler. Värmen kommer dock att slås på så fort jag beställer den för att passa din komfort. Vi kylde ner rummet bara för att väcka dig."
  
  "Kan du bara väcka mig på gammaldags sätt?" Perdue skrattade.
  
  "Vad är det gammalmodiga sättet? Kallar jag ditt namn? Drar du med vatten? Skicka din favoritkatt att klappa ditt ansikte? Snälla du. Detta är de onda gudarnas tempel, min kära man. Vi är naturligtvis inte för vänlighet och bortskämdhet", sa Klaus med en kall röst som inte stämde överens med hans leende ansikte och gnistrande ögon.
  
  Perdues ben skakade och bröstvårtorna var hårda av kylan när han stod bredvid det sidenklädda bordet som tjänat som hans säng sedan han fördes hit. Hans händer täckte hans manlighet och visade hans sjunkande kroppstemperatur med den lila färgen på hans naglar och läppar.
  
  "Heizung!" beordrade Klaus. Han bytte till en mjukare ton: "Om några minuter kommer du att vara mycket mer bekväm, jag lovar."
  
  "Tack", stammade Perdue genom klapprande tänder.
  
  "Du kan sitta ner om du vill, men du kommer inte att tillåtas lämna det här rummet förrän du eskorteras ut - eller bärs ut - beroende på din samarbetsnivå", informerade Klaus honom.
  
  "Om det," sa Perdue. "Var är jag? Tempel? Och vad behöver du av mig?
  
  "Långsamt!" utbrast Klaus med ett stort leende och klappade händerna. "Du vill bara gå in i detaljerna. Koppla av."
  
  Perdue kände hur hans frustration växte. "Hör du, Klaus, jag är ingen jäkla turist! Jag är inte här för ett besök, och jag är verkligen inte här för att underhålla dig. Jag vill veta detaljerna så att vi kan avsluta vår olyckliga verksamhet och jag kan åka hem! Du verkar anta att jag är okej med att vara här i min jäkla födelsedagskostym och hoppa genom dina ringar som ett cirkusdjur!"
  
  Klaus leende försvann snabbt. Efter att Perdue avslutat sin tirad, tittade den magre mannen på honom utan att röra sig. Perdue hoppades att hans poäng gick igenom till den motbjudande idioten som spelade spel med honom en av hans inte så bra dagar.
  
  "Är du klar, David?" frågade Klaus med en låg, olycklig röst som knappt var hörbar. Hans mörka ögon såg rakt in i Perdues när han sänkte hakan och knäppte ihop fingrarna. "Låt mig reda ut något för dig. Du är inte gäst här, du har rätt; du är inte heller mästaren. Här har du ingen makt för här är du naken, vilket innebär att du inte har tillgång till en dator, prylar eller kreditkort för att utföra dina magiska trick."
  
  Klaus närmade sig långsamt Perdue och fortsatte sin förklaring. "Här kommer du inte ha tillåtelse att ställa frågor eller ha åsikter. Du kommer att efterkomma eller dö, och du kommer att göra det utan att ifrågasätta, har jag gjort mig tydlig?"
  
  "Kristallklart," svarade Perdue.
  
  "Den enda anledningen till att jag överhuvudtaget har någon respekt för dig är att du en gång var Renatus av den svarta solens orden", sa han till Perdue när han ringde runt honom. Klaus visade ett tydligt uttryck av fullkomligt förakt för sin fånge. "Även om du var en dålig kung, en förrädisk kappa som valde att förstöra den svarta solen istället för att använda dem för att styra det nya Babylon."
  
  "Jag har aldrig sökt den här tjänsten!" han pläderade sin sak, men Klaus fortsatte att tala som om Perdues ord bara var knarr i träpanelen i rummet.
  
  "Du hade det mäktigaste odjuret i världen på din vink, Renatus, och du bestämde dig för att skita på honom, sodomisera honom och nästan orsakade den fullständiga kollapsen av århundraden av makt och visdom," predikade Klaus. "Om det här hade varit din plan från början så skulle jag ha berömt dig. Detta visar en talang för bedrägeri. Men om du gjorde det för att du var rädd för makten, min vän, så är du värdelös."
  
  "Varför försvarar du Order of the Black Sun? Är du en av deras hantlangare? Lovade de dig en plats i deras tronsal efter att de förstörde världen? Om du litar på dem, då är du en speciell sorts dåre", svarade Perdue. Han kände hur hans hud slappnade av under den mjuka värmen från den växlande temperaturen i rummet.
  
  Klaus skrattade och log bittert när han stod framför Perdue.
  
  "Jag antar att smeknamnet dåre beror på syftet med spelet, tror du inte? För dig är jag en dåre som söker makt med alla nödvändiga medel. För mig är du en dåre för att du slänger den", sa han.
  
  "Hör du, vad vill du?" Purdue rykte.
  
  Han gick till fönstret och drog åt sidan. Bakom gardinen, inställd i träramen, fanns ett tangentbord. Klaus tittade tillbaka på Perdue innan han använde den.
  
  "Du togs hit för att programmeras så att du kunde tjäna ett syfte igen," sa han. "Vi behöver en speciell relik, David, och du kommer att hitta den åt oss. Och vill du veta det mest intressanta?"
  
  Nu log han som förut. Perdue sa ingenting. Han valde att vänta på sin tid och använda sina observationsförmåga för att hitta en väg ut när galningen väl lämnat. Vid det här laget ville han inte längre underhålla Klaus, utan gick helt enkelt med.
  
  "Det bästa är att du kommer att vilja tjäna oss," skrattade Klaus.
  
  "Vad är denna relik?" frågade Perdue och låtsades vara intresserad av att veta.
  
  "Åh, något riktigt speciellt, ännu mer speciellt än ödets spjut!" - avslöjade han. "En gång kallades det för världens åttonde underverk, min käre David, det förlorades under andra världskriget av en högst olycksbådande kraft som spred sig över Östeuropa som en röd pest. På grund av deras inblandning är hon förlorad för oss, och vi vill ha tillbaka henne. Vi vill att varje överlevande del av det ska sättas ihop igen och återställas till sin forna skönhet för att pryda detta tempels stora sal i dess gyllene prakt."
  
  Perdue kvävdes. Det Klaus antydde var absurt och omöjligt, men det var typiskt för Black Sun.
  
  "Hoppas du på allvar att upptäcka Amberrummet?" - frågade Perdue förvånat. "Den förstördes av brittiska flyganfall och kom aldrig längre än till Königsberg! Hon finns inte längre. Endast dess fragment är utspridda över havsbotten och under grunden av gamla ruiner som förstördes 1944. Det här är en dum idé!"
  
  "Tja, låt oss se om vi kan ändra dig om det här," log Klaus.
  
  Han vände sig för att ange koden på knappsatsen. En hög bom följde, men Perdue kunde inte se något ovanligt förrän de utsökta målningarna på taket och väggarna blev deras egna dukar. Perdue insåg att allt var en optisk illusion.
  
  Ytorna inuti ramarna var täckta med LED-skärmar, som kan förvandla scener som fönster till en cybervers. Även fönstren var bara bilder på platta skärmar. Plötsligt dök den läskiga Black Sun-symbolen upp på alla monitorer innan den bytte till en gigantisk bild som spreds över alla skärmar. Ingenting finns kvar av det ursprungliga rummet. Perdue fanns inte längre i slottets lyxiga salong. Han stod inne i eldgrottan, och även om han visste att det bara var en projektion, kunde han inte förneka obehaget av den stigande temperaturen.
  
  
  Kapitel 7
  
  
  Det blå ljuset från TV:n gav rummet en ännu mörkare atmosfär. På rummets väggar kastar rörelsen på nyheterna en mängd former och skuggor i svart och blått, blinkar som en blixt och lyser bara tillfälligt upp dekorationerna på borden. Ingenting var där det skulle vara. Där bufféns glashyllor en gång hade rymt glas och tallrikar fanns bara en gapande ram utan något inuti. Stora, taggiga bitar av trasigt porslin låg utspridda på golvet framför henne, såväl som på toppen av lådan.
  
  Blodfläckar färgade en del av träflisen och golvplattorna och blev svarta i TV-ljuset. Människorna på skärmen verkade inte tilltala någon särskild. Det fanns inga åskådare i rummet för dem, även om någon var närvarande. I soffan fyllde ett slumrande berg av en person alla tre sätena, liksom armstöden. Hans filtar föll till golvet och lämnade honom utsatt för nattens kyla, men han brydde sig inte.
  
  Sedan hans fru dödades har Detlef inte känt någonting. Inte bara hans känslor lämnade honom, utan hans sinnen blev också bedövade. Detlef ville inte känna annat än sorg och sorg. Hans hud var kall, så kall att det brände, men änklingen kände bara domningar när hans filtar gled av och staplade på mattan.
  
  Hennes skor låg fortfarande på sängkanten där hon hade kastat dem dagen innan. Detlef orkade inte om han tog bort dem, för då skulle hon verkligen gå. Gabis fingeravtryck fanns kvar på läderremmen, smutsen från hennes sulor fanns kvar och när han rörde skorna kände han det. Om han lade undan dem i garderoben skulle spåren av hans sista stunder med Gabi försvinna för alltid.
  
  Huden hade skalat bort från hans brutna knogar, och nu täckte plaketten det råa köttet. Det kände inte Detlef heller. Han kände bara kylan, som dämpade smärtan från hans våld och rivsåren efter de taggiga kanterna. Visst visste han att han skulle känna sticksåren dagen efter, men just nu ville han bara sova. När han sov såg han henne i sina drömmar. Han skulle inte behöva möta verkligheten. I en dröm kunde han gömma sig från verkligheten av sin frus död.
  
  "Det här är Holly Darryl från platsen för den vidriga incidenten som ägde rum i morse på den brittiska ambassaden i Berlin", stammade en amerikansk reporter på tv. "Det var här som Ben Carrington från den brittiska ambassaden bevittnade det fruktansvärda självmordet av Gabi Holzer, en representant för den tyska förbundskanslerns kansli. Ni kanske minns fru Holzer som talespersonen som talade till pressen i samband med de senaste morden på politiker och finansmän i Berlin, som media nu har kallat "Midasoffensiven". Källor säger att det fortfarande inte finns någon klarhet i fru Holzers motiv för att ta sitt liv efter att ha hjälpt till med utredningen av morden. Det återstår att se om hon var ett möjligt mål för samma mördare eller om hon till och med var kopplad till dem."
  
  Detlef morrade halvsovande av medias fräckhet, som till och med antydde att hans fru kan ha något med morden att göra. Han kunde inte avgöra vilken av de två lögnerna som irriterade honom mest - det förmodade självmordet eller den absurda förvrängningen av hennes inblandning. Störd av orättvisa spekulationer från vet-det-allt journalister kände Detlef ett växande hat mot dem som förtalade hans fru i hela världens ögon.
  
  Detlef Holzer var ingen fegis, men han var en allvarlig enstöring. Kanske var det hans uppväxt eller kanske bara hans personlighet, men han led alltid bland människor. Självtvivel hade alltid varit hans kors, även som barn. Han kunde inte föreställa sig att han var tillräckligt viktig för att ha sin egen åsikt, och även som man på omkring trettiofem år, gift med en fantastisk kvinna känd över hela Tyskland, var Detlef fortfarande benägen att dra sig tillbaka.
  
  Om han inte hade haft omfattande stridsträning i armén hade han aldrig träffat Gabi. Under valet 2009 var det utbrett våld på grund av rykten om korruption, vilket utlöste protester och bojkott av kandidaternas tal på vissa platser i Tyskland. Gabi, bland andra, spelade det säkert genom att anlita personlig säkerhet. När hon först träffade sin livvakt blev hon omedelbart kär i honom. Hur kunde hon inte älska en så mjukhjärtad, mild jätte som Detlef?
  
  Han förstod aldrig vad hon såg i honom, men allt var en del av hans låga självkänsla, så Gaby lärde sig att göra lätt av sin blygsamhet. Hon tvingade honom aldrig att synas med henne offentligt efter att hans kontrakt som hennes livvakt upphörde. Hans fru respekterade hans oavsiktliga smutskastning, även i sovrummet. De var helt motsatta i frågor om återhållsamhet, men de hittade en bekväm mellanväg.
  
  Nu är hon borta och han är helt ensam. Längtan efter henne förlamade hans hjärta, och han grät oupphörligt i soffans helgedom. Dualitet dominerade hans tankar. Han skulle göra allt som krävdes för att ta reda på vem som dödade hans fru, men först var han tvungen att övervinna de hinder han hade satt upp för sig själv. Det här var den svåraste delen, men Gabi förtjänade rättvisa och han behövde bara hitta ett sätt att bli mer självsäker.
  
  
  Kapitel 8
  
  
  Sam och Nina hade ingen aning om hur de skulle svara på läkarens fråga. Med tanke på allt som de hade sett under sina äventyr tillsammans, var de tvungna att erkänna att oförklarliga fenomen existerar. Även om mycket av det de upplevde kunde tillskrivas komplex fysik och oupptäckta vetenskapliga principer, var de öppna för andra förklaringar.
  
  "Varför frågar du?" frågade Sam.
  
  "Jag måste försäkra mig om att varken du eller damen här tror att jag är någon sorts vidskeplig idiot för vad jag ska berätta för dig", erkände den unge doktorn. Hans blick flög fram och tillbaka mellan dem. Han var dödligt seriös, men han var inte säker på om han skulle lita tillräckligt på främlingar för att förklara en så uppenbart långsökt teori för dem.
  
  "Vi är väldigt öppna när det gäller de här sakerna, doktorn," försäkrade Nina honom. "Du kan berätta för oss. För att vara ärlig så har vi själva sett en del konstiga saker. Det är fortfarande väldigt lite som överraskar Sam och jag."
  
  "Samma sak", tillade Sam med ett barnsligt skratt.
  
  Det tog doktorn ett tag att komma på hur han skulle förmedla sin teori till Sam. Hans ansikte visade oro. Han harklade sig och berättade vad han tyckte Sam borde veta.
  
  "Människorna i byn du besökte hade ett mycket märkligt möte för flera hundra år sedan. Det här är en berättelse som har förts vidare muntligt i århundraden, så jag är inte säker på hur mycket av den ursprungliga berättelsen som finns kvar i dagens legend", berättade han. "De berättar om en pärla som plockades upp av en liten pojke och fördes till byn för att ge till hövdingen. Men eftersom stenen såg så ovanlig ut trodde de äldste att det var en guds öga, så de stängde den av rädsla för att de skulle bli bevakade. Kort sagt, alla i byn dog tre dagar senare för att de förblindade guden och han tog ut sin vrede över dem."
  
  "Och du tror att mitt synproblem har något med den här historien att göra?" Sam rynkade pannan.
  
  "Titta, jag vet att det här låter galet. Tro mig, jag vet hur det låter, men lyssna på mig", insisterade den unge mannen. "Vad jag tror är lite mindre medicinskt och mer lutande mot ... eh ... den sortens ..."
  
  "Konstig sida?" frågade Nina. Det fanns skepsis i hennes tonfall.
  
  "Vänta nu," sa Sam. "Fortsätta. Vad har detta med min vision att göra?"
  
  "Jag tror att något hände dig där, herr Cleave; något du inte kommer ihåg", föreslog läkaren. "Jag ska berätta varför. Eftersom förfäderna till denna stam förblindade guden, kunde bara en person som hyser en gud bli blind i sin by."
  
  En överväldigande tystnad omslöt dem tre när Sam och Nina stirrade på doktorn med de konstigaste blickar han någonsin sett. Han hade ingen aning om hur han skulle förklara vad han försökte säga, speciellt eftersom det var så löjligt och quixotiskt.
  
  "Med andra ord", började Nina sakta se till att hon förstod allt rätt, "du vill väl berätta att du tror på gummans saga? Så detta har inget med lösningen att göra. Du ville bara låta oss veta att du föll för den här galna skiten."
  
  "Nina," Sam rynkade pannan, inte alltför nöjd över att hon var så abrupt.
  
  "Sam, den här killen säger nästan till dig att det finns en gud inom dig. Nu är jag helt för egot och klarar till och med med lite narcissism här och där, men för guds skull kan man inte tro det där skitet! "- hon förmanade honom. "Herregud, det är som att säga att om ditt öra gör ont i Amazonas så är du en del av enhörningen."
  
  Förlöjligandet av utlänningen var för starkt och oförskämt, vilket tvingade den unge doktorn att avslöja sin diagnos. Väl öga mot öga med Sam vände han ryggen åt Nina för att ignorera henne som svar på hennes förakt för hans intelligens. "Titta, jag vet hur det här låter. Men du, herr Cleave, förde en skrämmande mängd koncentrerad värme genom din organon-visus på kort tid, och även om detta borde ha fått ditt huvud att explodera, fick du som ett resultat endast mindre skador på linsen och näthinnan!
  
  Han tittade på Nina. "Detta var grunden för min diagnostiska slutsats. Gör det du vill, men det är för konstigt för att avfärda det som något annat än övernaturligt."
  
  Sam blev förstummad.
  
  "Så detta är anledningen till min galna vision," sa Sam till sig själv.
  
  "Den överdrivna värmen har orsakat små grå starr, men dessa kan tas bort av vilken ögonläkare som helst så fort du kommer hem," sa läkaren.
  
  Det är anmärkningsvärt att det var Nina som uppmuntrade honom att se på den andra sidan av sin diagnos. Med stor respekt och nyfikenhet i rösten frågade Nina läkaren om Sams synproblem ur en esoterisk synvinkel. Först var han ovillig att svara på hennes fråga och gick med på att dela med Nina sin syn på detaljerna kring vad som hände.
  
  "Allt jag kan säga är att Mr Cleaves ögon utsattes för temperaturer som liknar blixtnedslag och kom ut med minimal skada. Bara detta är irriterande. Men när du känner till historierna om bybor som jag, kommer du ihåg saker, särskilt saker som den arga blinde guden som dödade hela byn med himmelsk eld, sa doktorn.
  
  "Blixt", sa Nina. "Så det var därför de insisterade på att Sam var död medan hans ögon rullades tillbaka in i hans skalle. Doktorn, han fick ett anfall när jag hittade honom."
  
  "Är du säker på att det inte bara var en biprodukt av den elektriska strömmen?" frågade doktorn.
  
  Nina ryckte på axlarna: "Kanske."
  
  "Jag kommer inte ihåg något av det här. När jag vaknade var allt jag minns att jag var varm, halvblind och extremt förvirrad", erkände Sam, hans panna rynkade i förvirring. "Jag vet ännu mindre nu än innan du berättade allt detta för mig, doktor."
  
  "Inget av detta var tänkt att vara lösningen på ditt problem, Mr. Cleave. Men det var inget mindre än ett mirakel, så jag var åtminstone tvungen att ge er lite mer information om vad som kunde ha hänt er", sa den unge mannen till dem. "Titta, jag vet inte vad som orsakade den där uråldriga..." han tittade på den skeptiska damen med Sam, som inte ville provocera fram hennes förlöjligande igen. "Jag vet inte vilken mystisk anomali som fick dig att korsa gudarnas floder, Mr Cleave, men om jag var du skulle jag hålla det hemligt och söka hjälp av en häxdoktor eller shaman."
  
  Sam skrattade. Nina tyckte inte att det var roligt alls, men hon höll tungan om de mer störande saker hon såg Sam göra när hon hittade honom.
  
  "Så jag är besatt av en gammal gud? Åh söta Jesus!" Sam skrattade.
  
  Doktorn och Nina utbytte blickar och en tyst överenskommelse uppstod mellan dem.
  
  "Du måste komma ihåg, Sam, att i forna tider kallades de naturkrafter som nu kan förklaras av vetenskapen gudar. Jag tror att det är vad läkaren försöker klargöra här. Kalla det vad du vill, men det råder ingen tvekan om att något extremt konstigt händer dig. Först visioner och nu detta", förklarade Nina.
  
  "Jag vet, älskling," lugnade Sam henne och flinade. "Jag vet. Det låter bara så jäkla galet. Nästan lika galet som tidsresor eller konstgjorda maskhål, vet du?" Nu genom sitt leende såg han bitter och trasig ut.
  
  Doktorn stirrade på Nina när Sam nämnde tidsresor, men hon skakade bara avvisande på huvudet och borstade bort det. Oavsett hur mycket doktorn trodde på det märkliga och underbara kunde hon knappast förklara för honom att hans manliga patient under flera mardrömslika månader var den ovetande kaptenen på ett teleporterande nazistiskt skepp som hade trotsat fysikens alla lagar helt nyligen. Vissa saker var helt enkelt inte menade att delas.
  
  "Tja, doktor, tack så mycket för din medicinska - och mystiska - hjälp," log Nina. "I slutändan har du varit en mycket större hjälp än du någonsin kommer att veta."
  
  "Tack, fröken Gould," log den unge doktorn, "för att du äntligen trodde på mig. Välkommen till er båda. Snälla ta hand om dig själv, okej?"
  
  "Ja, vi är coolare än en prostituerad..."
  
  "Sam!" - Nina avbröt honom. "Jag tror att du behöver vila lite." Hon höjde på ögonbrynen åt båda männens ro när de skrattade åt detta när de sa adjö och lämnade läkarmottagningen.
  
  
  * * *
  
  
  Sent samma kväll, efter en välförtjänt dusch och behandling för sina skador, gick de två skottarna och la sig. I mörkret lyssnade de på ljudet av havet i närheten när Sam drog Nina närmare.
  
  "Sam! Nej! " protesterade hon.
  
  "Vad jag har gjort?" - han frågade.
  
  "Min hand! Jag kan inte ligga på sidan, minns du? Det brinner som fan, och det känns som att benet skramlar i ögonhålan", klagade hon.
  
  Han var tyst ett ögonblick medan hon kämpade för att ta plats på sängen.
  
  "Du kan fortfarande ligga på rygg, eller hur?" han flirtade lekfullt.
  
  "Ja", svarade Nina, "men min hand är bunden över mitt bröst, så jag är ledsen, Jack."
  
  "Bara dina bröst, eller hur? Är resten rättvist spel?" retade han.
  
  Nina flinade, men vad Sam inte visste var att hon log i mörkret. Efter en kort paus blev hans ton mycket allvarligare, men avslappnad.
  
  "Nina, vad gjorde jag när du hittade mig?" han frågade.
  
  "Jag sa det", försvarade hon sig.
  
  "Nej, du gav mig en snabb överblick", förnekade han hennes svar. "Jag såg hur du höll tillbaka på sjukhuset när du berättade för läkaren i vilket skick du hittade mig. Okej, jag kanske är dum ibland, men jag är fortfarande världens bästa undersökande journalist. Jag övervann rebellernas dödläge i Kazakstan och följde ett spår som ledde till en terroristorganisations gömställe under de brutala krigen i Bogota, baby. Jag kan kroppsspråk och jag vet när källor döljer något för mig."
  
  Hon suckade. "Vad tjänar det på dig att känna till detaljerna ändå? Vi vet fortfarande inte vad som händer med dig. Helvete, vi vet inte ens vad som hände dig den dagen du försvann ombord på DKM Geheimnis. Jag är verkligen inte säker på hur mycket mer konstigt skit du kan ta, Sam."
  
  "Jag förstår det. Jag vet, men det berör mig, så jag måste veta. Nej, jag har rätt att veta", invände han. "Du måste berätta för mig så att jag har hela bilden, min älskling. Då kan jag lägga ihop två och två, vet du? Först då vet jag vad jag ska göra. Om det är något jag har lärt mig som journalist så är det att hälften av informationen...men till och med 99% av informationen räcker ibland inte för att inkriminera brottslingen. Varje detalj är nödvändig; alla fakta måste bedömas innan en slutsats kan nås."
  
  "Okej, okej, redan," avbröt hon honom. "Jag förstår. Jag vill bara inte att du ska behöva ta itu med för mycket så snart efter att du kommer tillbaka, vet du? Du har gått igenom så mycket och på ett mirakulöst sätt hållit ut genom allt, oavsett vad, älskling. Allt jag försöker göra är att få dig bort från en del av den dåliga skiten tills du är bättre rustad att hantera det."
  
  Sam vilade sitt huvud på Ninas välformade mage, vilket fick henne att fnissa. Han kunde inte vila sitt huvud på hennes bröst på grund av selen, så han lindade sin hand runt hennes lår och la sin hand under den lilla delen av hennes rygg. Det luktade rosor och kändes som satin. Han kände hur Ninas fria hand vilade på hans tjocka mörka hår när hon höll honom där och hon började prata.
  
  I mer än tjugo minuter lyssnade Sam på Nina prata om allt som hände, utan att missa en enda detalj. När hon berättade för honom om infödingen och den märkliga röst som Sam talade ord med på ett obegripligt språk, kände hon hur hans fingertoppar ryckte på hennes hud. Förutom det gjorde Sam ett ganska bra jobb med att kommunicera sitt skrämmande tillstånd, men ingen av dem sov förrän solen kom upp.
  
  
  Kapitel 9
  
  
  Den oupphörliga knackningen på ytterdörren drev Detlef Holtzer till ett tillstånd av förtvivlan och raseri. Det hade gått tre dagar sedan hans fru dödades, men i motsats till vad han hade hoppats hade hans känslor bara blivit värre. Varje gång en annan reporter knackade på hans dörr kröp han ihop sig. Hans barndoms skuggor kröp ur hans minnen; de mörka tiderna av övergivenhet som gjorde honom äcklad av ljudet av någon som knackade på dörren.
  
  "Lämna mig ifred!" - skrek han utan att uppmärksamma den som ringde.
  
  "Herr Holzer, det här är Hein Müller från begravningsbyrån. Din frus försäkringsbolag har kontaktat mig för att reda ut några problem med dig innan de kan fortsätta..."
  
  "Är du döv? Jag sa gå ut!" - spottade den olyckliga änklingen. Hans röst skakade av alkoholen. Han var på gränsen till ett totalt sammanbrott. "Jag vill ha en obduktion! Hon blev dödad! Jag säger dig, hon blev dödad! Jag kommer inte att begrava henne förrän de undersöker det!"
  
  Oavsett vem som dök upp vid hans dörr vägrade Detlef dem att komma in. Inne i huset var den tillbakadragna mannen oförklarligt reducerad till nästan ingenting. Han slutade äta och rörde sig knappt från soffan, där Gabys skor höll honom klistrad vid hennes närvaro.
  
  "Jag ska hitta honom, Gabi. Oroa dig inte, älskling. Jag ska hitta honom och kasta hans lik från klippan", morrade han tyst och gungade med ögat fruset på plats. Detlef orkade inte längre med sorgen. Han reste sig och gick runt huset, på väg mot de mörka fönstren. Med pekfingret slet han av hörnet på soppåsarna som han tejpat fast på glaset. Det stod två bilar parkerade utanför hans hus, men de var tomma.
  
  "Var är du?" - han sjöng tyst. Svetten dök upp på hans panna och rann in i hans brinnande ögon, röda av sömnbrist. Hans massiva kropp hade krympt några kilo sedan han slutade äta, men han var fortfarande en riktigt bra man. Barfota, iklädd byxor och en skrynklig långärmad skjorta som hängde löst i bältet, stod han och väntade på att någon skulle dyka upp vid bilarna. "Jag vet att du är här. Jag vet att ni är vid min dörr, små möss", ryckte han till när han sjöng dessa ord. "Mus, mus! Försöker du bryta dig in i mitt hus?"
  
  Han väntade, men ingen knackade på hans dörr, vilket var en stor lättnad, även om han fortfarande inte litade på lugnet. Han var rädd för denna knackning, som lät i hans öron som en misshandel. Som tonåring lämnade hans far, en alkoholiserad spelare, honom ensam hemma medan han rymde från lånehajar och bookmakers. Unge Detlef gömde sig inne och stängde gardinerna medan vargarna stod vid dörren. Knackningen på dörren var synonymt med en full attack mot den lille pojken, och hans hjärta bultade inuti honom, livrädd för vad som skulle hända om de gick in.
  
  Förutom att knacka skrek arga män hot och förbannelser mot honom.
  
  Jag vet att du är där, din lilla skit! Öppna dörren, annars bränner jag ner ditt hus!" ropade de. Någon kastade tegelstenar mot fönstren, medan tonåringen satt ihopkurad i hörnet av sitt sovrum och höll för öronen. När hans far kom hem ganska sent, fann att hans son var i tårar, men han bara skrattade och kallade pojken för en svagling.
  
  Än i dag kände Detlef hur hjärtat hoppade när någon knackade på hans dörr, trots att han visste att de som ringde var ofarliga och inte hade några dåliga avsikter. Men nu? Nu knackade de på hans dörr igen. De ville ha honom. De var som de arga männen utanför i tonåren och insisterade på att han skulle komma ut. Detlef kände sig instängd. Han kände sig hotad. Det spelade ingen roll varför de kom. Faktum är att de försökte tvinga ut honom från sitt gömställe, och detta var en krigshandling mot änkemannens känsliga känslor.
  
  Utan uppenbar anledning gick han in i köket och tog en skalkniv ur lådan. Han var väl medveten om vad han gjorde, men han tappade kontrollen. Tårar fyllde hans ögon när han grävde ner bladet i huden, inte för djupt, men tillräckligt djupt. Han hade ingen aning om vad som motiverade honom att göra detta, men han visste att han var tvungen. Efter någon ordning från den mörka rösten i hans huvud flyttade Detlef bladet flera centimeter från ena sidan av sin underarm till den andra. Det sved som ett gigantiskt pappersklipp, men det var uthärdligt. När han lyfte kniven såg han blodet rinna tyst från linjen han hade dragit. När det lilla röda strecket bleknade till ett sippra på hans vita hud tog han ett djupt andetag.
  
  För första gången sedan Gabi dog kände Detlef frid. Hans hjärta saktade ner till en lugn rytm och hans oro var utom räckhåll - för nu. Frigörelsens lugn förtrollade honom, vilket gjorde honom tacksam för kniven. Han tittade på vad han hade gjort ett ögonblick, men trots protesterna från hans moraliska kompass kände han ingen skuld för det. Han kände sig faktiskt fullbordad.
  
  "Jag älskar dig, Gabi," viskade han. "Jag älskar dig. Det här är en blodsed för dig, min baby."
  
  Han lindade in sin hand i en tvättlapp och tvättade kniven, men istället för att lägga tillbaka den stoppade han den i fickan.
  
  "Du bara stanna där du är," viskade han till kniven. "Var där när jag behöver dig. Du är säker. Jag känner mig trygg med dig." Ett snett leende spelade på Detlefs ansikte när han njöt av det plötsliga lugnet som hade kommit över honom. Det var som om handlingen att skära sig själv hade rensat hans sinne, så mycket att han kände sig säker nog att anstränga sig för att hitta sin frus mördare genom någon form av proaktiv utredning.
  
  Detlef gick över skåpets krossade glas och brydde sig inte om att bli störd. Smärtan var bara ytterligare ett lager av smärta som hopades ovanpå det han redan upplevde, vilket gjorde att det på något sätt verkade trivialt.
  
  Eftersom han precis hade lärt sig att han inte behövde skära sig för att må bättre, visste han också att han var tvungen att hitta sin avlidna frus anteckningsbok. Gabi var gammalmodig i detta avseende. Hon trodde på fysiska anteckningar och kalendrar. Även om hon använde sin telefon för att påminna henne om möten, skrev hon också ner allt skriftligt, en mycket välkommen vana nu när det kunde hjälpa till att peka ut hennes möjliga mördare.
  
  När han rotade i hennes lådor visste han precis vad han letade efter.
  
  "Åh gud, jag hoppas att det inte fanns i din handväska, älskling," mumlade han medan han fortsatte att leta frenetiskt. "För att de har din handväska och de kommer inte att ge tillbaka den till mig förrän jag går ut genom dörren för att prata med dem, vet du?" Han fortsatte att prata med Gaby som om hon lyssnade, det var de ensammas förmån att hindra dem från att bli galna, något han hade lärt sig av att se sin mamma bli misshandlad när hon utstod helvetet hon gick igenom när hon var gift.
  
  "Gabi, jag behöver din hjälp, älskling," stönade Detlef. Han satte sig på en stol i det lilla rum som Gaby använde som hennes kontor. Jag tittar på böckerna som är utspridda överallt och hennes gamla cigarettlåda på den andra hyllan i träskåpet som hon använde för sina pärmar. Detlef tog ett djupt andetag och tog sig samman. "Var skulle du lägga din affärsdagbok?" frågade han med låg röst medan hans sinne sprang igenom alla möjligheter.
  
  "Det måste finnas någon plats där du lätt kan komma åt den," rynkade han pannan, djupt i tanken. Han ställde sig upp och låtsades att det var hans kontor. "Var skulle vara bekvämare?" Han satt vid hennes skrivbord, vänd mot hennes datorskärm. Det låg en kalender på hennes skrivbord, men den var tom. "Jag antar att du inte skulle skriva det här här eftersom det inte är för alla att se," anmärkte han och blandade runt föremålen på bordsskivan.
  
  Hon höll pennor och en brevöppnare i en porslinsmugg med logotypen för hennes gamla roddlag. Den plattare skålen innehöll flera flashenheter och prydnadssaker som hårslipsar, en marmor och två ringar hon aldrig bar eftersom de var för stora. Till vänster, bredvid benet på hennes skrivbordslampa, låg ett öppet paket med halstabletter. Det finns ingen dagbok.
  
  Detlef kände sorgen övervinna honom igen, förtvivlad över att inte hitta den svarta läderboken. Gabis piano stod längst till höger i rummet, men böckerna där innehöll bara noter. Han hörde regnet falla utanför, vilket passade hans humör.
  
  "Gabi, kan jag hjälpa dig med något?" - han suckade. Telefonen i Gabis arkivskåp ringde och skrämde honom halvt ihjäl. Han visste bättre än att ta den i sina händer. Det var dem. Dessa var jägare, anklagare. Det var samma personer som såg sin fru som någon form av självmordsbenägen svagling. "Nej!" - ropade han och darrade av raseri. Detlef tog ett bokställ i järn från hyllan och kastade det mot telefonen. Det tunga bokstödet slog ner telefonen från skåpet med stor kraft och lämnade den krossad på golvet. Hans röda, vattniga ögon tittade lustigt på den trasiga apparaten och flyttade sig sedan till skåpet, som han hade skadat med ett tungt bokställ.
  
  Detlef log.
  
  På garderoben hittade han Gabis svarta dagbok. Hela denna tid låg han under telefonen, gömd för nyfikna ögon. Han gick för att hämta boken och skrattade galet. "Baby, du är bäst! Det var du? A? "mumlade han ömt och öppnade boken. "Ringade du mig nyss? Ville du att jag skulle se boken? Jag vet att du gjorde det."
  
  Han bläddrade otåligt igenom det och letade efter de möten hon hade registrerat för datumet för hennes död för två dagar sedan.
  
  "Vem såg du? Vem såg dig senast förutom den där brittiska dåren? Låt oss ta en titt".
  
  Med torkat blod under nageln drog han pekfingret uppifrån och ner och skannade noggrant varje post.
  
  "Jag behöver bara se vem du var med innan dig..." Han svalde hårt. "De säger att du dog i morse."
  
  
  8.00 - Möte med underrättelserepresentanter
  
  9.30 - Margot Flowers, ChD Story
  
  10.00 - David Perdue Ben Carringtons kontor i samband med Millas flygning
  
  11.00 - Konsulatet minns Kirill
  
  12.00 - Boka tid hos tandläkaren Detlef
  
  
  Detlefs hand gick mot hans mun. "Tandvärken är borta, du vet, Gabi?" Hans tårar suddade ut orden han försökte läsa, och han slog igen boken, knäppte den hårt mot bröstet och föll ihop till en hög av sorg och snyftade till. Genom de mörka fönstren kunde han se blixtar. Gabys lilla kontor var nu nästan helt mörkt. Han bara satt där och grät tills hans ögon var torra. Sorgen var överväldigande, men han var tvungen att ta sig samman.
  
  Carringtons kontor, tänkte han. Det sista stället hon besökte var Carringtons kontor. Han berättade för media att han var där när hon dog. "Något knuffade honom. Det var något mer med den här inspelningen. Han öppnade snabbt boken och tryckte på strömbrytaren på skrivbordslampan så att han kunde se bättre. Detlef flämtade: "Vem är Milla?" tänkte han högt. "Vem är David Perdue?"
  
  Hans fingrar kunde inte röra sig tillräckligt snabbt när han återvände till hennes kontaktlista, grovt klottrade på den hårda insidan av hennes bok. Det fanns inget för 'Milla', men längst ner på sidan fanns en webbadress till en av Perdues företag. Detlef gick genast ut på nätet för att se vem den här Perdue-killen var. Efter att ha läst avsnittet Om klickade Detlef på fliken Kontakt och log.
  
  "Fick dig!"
  
  
  Kapitel 10
  
  
  Perdue slöt ögonen. Han motstod lusten att se vad skärmarna visade, höll ögonen stängda och ignorerade ljudet av skrik som utbröt från de fyra högtalarna i hörnen. Vad han inte kunde ignorera var den förhöjda temperaturen som gradvis ökade. Hans kropp svettades av värmeangrepp, men han gjorde sitt bästa för att följa sin mammas regel om att inte få panik. Hon sa alltid att Zen var svaret.
  
  I det ögonblick du får panik tillhör du dem. När du får panik kommer ditt sinne att tro det och alla akuta reaktioner kommer att träda i kraft. "Behåll dig lugn annars blir du skruvad", sa han till sig själv om och om igen och stod orörlig. Med andra ord använde Perdue ett gammaldags knep på sig själv som han hoppades att hans hjärna skulle falla för. Han var rädd att till och med röra sig skulle höja hans temperatur ytterligare, hans kropp, men han behövde det inte.
  
  Surroundljudet lurade hans sinne att tro att allt var verkligt. Bara genom att hindra sig själv från att titta på skärmarna kunde Perdue hindra sin hjärna från att konsolidera uppfattningar och förvandla dem till verklighet. Under sina studier av grunderna i NLP sommaren 2007 lärde han sig små sinneknep för att påverka förståelse och resonemang. Han trodde aldrig att hans liv skulle bero på det.
  
  Under flera timmar hördes ett öronbedövande ljud från alla håll. Skriken från misshandlade barn gav vika för en kör av skottlossning innan de förvandlades till en konstant rytmisk sammandrabbning av stål på stål. Ljudet av hammaren på städet förvandlades gradvis till rytmiska sexuella stön innan de dränktes av tjut från sälar som misshandlades till döds. Inspelningarna spelades i en oändlig loop så länge att Perdue kunde förutse vilket ljud som skulle följa den aktuella.
  
  Till sin fasa insåg miljardären snart att de fruktansvärda ljuden inte längre äcklade honom. Istället insåg han att vissa avsnitt upphetsade honom, medan andra provocerade hans hat. Eftersom han vägrade sitta ner började hans ben göra ont och ländryggen dödade honom, men golvet började också värmas upp. Perdue kom ihåg bordet som kunde tjäna som en tillflykt och öppnade ögonen för att leta efter det, men medan han höll ögonen stängda tog de bort det och lämnade honom ingen väg att gå.
  
  "Försöker du döda mig redan?" - skrek han och hoppade från ena foten till den andra för att ge benen en paus från den skållheta ytan på golvet. "Vad vill du ha från mig?"
  
  Men ingen svarade honom. Sex timmar senare var Perdue utmattad. Golvet blev inte varmare, men det räckte för att bränna fötterna om han vågade sänka dem mer än en sekund i taget. Vad som var värre än värmen och behovet av att ständigt röra på sig var att ljudklippet fortsatte att spelas oavbrutet. Då och då kunde han inte låta bli att öppna ögonen för att se vad som hade förändrats under den mellanliggande tiden. Efter att bordet försvann förändrades inget annat. För honom var detta faktum mer irriterande än tvärtom.
  
  Perdues fötter började blöda när blåsorna på fotsulorna sprack, men han kunde inte låta sig stanna ett ögonblick.
  
  "Herregud! Snälla sluta med detta! Snälla du! Jag gör vad du vill!" - han skrek. Att försöka att inte förlora det var inte längre ett alternativ. Annars skulle de aldrig ha köpt tanken att han led tillräckligt för att tro på framgången för deras uppdrag. "Klaus! Klaus, för guds skull, snälla säg åt dem att sluta!"
  
  Men Klaus svarade inte och stoppade inte plågan. Det vidriga ljudklippet spelades på en oändlig loop tills Perdue skrek över det. Även bara ljudet av hans egna ord gav en viss lättnad jämfört med de upprepade ljuden. Det tog inte lång tid innan rösten svikit honom.
  
  "Bra gjort, idiot!" han talade inte mer än en hes viskning. "Nu kan du inte ringa efter hjälp och du har inte ens rösten att ge upp." Benen knäckte sig under hans vikt, men han var rädd för att falla till golvet. Snart kommer han inte att kunna ta ett steg till. Gråter som en bebis, vädjade Perdue. "Barmhärtighet. Snälla du."
  
  Plötsligt blev skärmarna mörka, vilket lämnade Purdue i beckmörker igen. Ljudet upphörde omedelbart och lämnade hans öron att ringa i plötslig tystnad. Golvet var fortfarande varmt, men efter några sekunder svalnade det, så att han äntligen kunde sitta ner. Hans fötter bultade av olidlig smärta och varje muskel i hans kropp ryckte och krampade.
  
  "Åh tack gode gud", viskade han tacksam över att tortyren var över. Han torkade sina tårar med baksidan av handen och märkte inte ens att svetten brände i ögonen. Tystnaden var majestätisk. Han kunde äntligen höra hans hjärtslag, som satte fart på grund av spänningen. Perdue drog en djup suck av lättnad och njöt av glömskans välsignelse.
  
  Men Klaus menade inte glömska för Purdue.
  
  Exakt fem minuter senare slogs skärmarna på igen och det första skriket kom från högtalarna. Perdue kände hur hans själ krossades. Han skakade misstroende på huvudet, kände hur golvet värmdes upp igen och hans ögon fylldes av förtvivlan.
  
  "Varför?" - muttrade han och straffade hans hals med försök att skrika. "Vad är du för jävel? Varför visar du inte ditt ansikte, din horson!" Hans ord - även om de hade hörts - skulle ha fallit för döva öron eftersom Klaus inte var där. Det var faktiskt ingen där. Tortyrmaskinen var inställd på en timer för att stängas av precis tillräckligt länge för att Perdue skulle få upp sina förhoppningar, en utmärkt teknik från nazitiden för att intensifiera psykologisk tortyr.
  
  Lita aldrig på hoppet. Det är lika flyktigt som det är brutalt.
  
  När Perdue vaknade var han tillbaka i det lyxiga slottsrummet med oljemålningar och glasmålningar. Ett ögonblick trodde han att det hela var en mardröm, men sedan kände han den olidliga smärtan av sprängande blåsor. Han kunde inte se bra eftersom de hade tagit hans glasögon tillsammans med hans kläder, men hans syn var tillräckligt bra för att se detaljerna i taket - inte målningarna, utan bågarna.
  
  Hans ögon var torra av de desperata tårarna han hade fällt, men det var ingenting jämfört med den sprickande huvudvärk han led av på grund av den akustiska överbelastningen. När han försökte röra sina lemmar fann han att hans muskler höll bättre än han förväntade sig. Till slut tittade Perdue ner på hans fötter, rädd för vad han kunde se. Som väntat var hans tår och sidor täckta av sprängda blåsor och torkat blod.
  
  "Oroa dig inte för det, herr Perdue. Jag lovar att du inte kommer att tvingas stå på dem på minst en dag till", kom en sarkastisk röst genom luften från dörrens håll. "Du sov som de döda, men det är dags att vakna. Tre timmars sömn räcker."
  
  "Klaus," skrattade Perdue.
  
  En mager man gick sakta mot bordet där Perdue låg tillbakalutad med två koppar kaffe i händerna. Frestad att kasta den i tyskens musmugg bestämde sig Perdue för att motstå lusten att släcka sin fruktansvärda törst. Han satte sig upp och ryckte bägaren från sin plågoande, bara för att upptäcka att den var tom. Rasande kastade Perdue koppen till golvet, där den gick sönder.
  
  "Du borde verkligen hålla koll på ditt humör, herr Perdue," rådde Klaus med sin glada röst, som lät mer hånande än förvånad.
  
  "Det är vad de vill, Dave. De vill att du ska bete dig som ett djur," tänkte Perdue för sig själv. "Låt dem inte vinna."
  
  "Vad förväntar du dig av mig, Klaus?" Perdue suckade och vädjade till tyskens personliga sida. "Vad skulle du göra om du var jag? Berätta för mig. Jag garanterar att du skulle göra detsamma."
  
  "Åh! Vad hände med din röst? Vill du ha lite vatten?" frågade Klaus hjärtligt.
  
  "Så du kan vägra mig igen?" - frågade Perdue.
  
  "Kanske. Men kanske inte. Varför inte ge det ett försök? han svarade.
  
  "Mind Games" Purdue kände till spelets regler alltför väl. Så förvirring och låt din motståndare undra om han ska förvänta sig straff eller belöning.
  
  "Kan jag få lite vatten tack," försökte Pardue. Han hade trots allt inget att förlora.
  
  "Wasser!" Klaus skrek. Han gav Perdue ett varmt leende som hade äktheten av ett läpplöst lik när kvinnan kom med ett stadigt kärl med rent, rent vatten. Om Perdue hade kunnat stå, skulle han ha sprungit för att möta henne halvvägs, men han fick vänta på henne. Klaus ställde den tomma muggen han höll bredvid Perdue och hällde i lite vatten.
  
  "Bra att du köpte två koppar," rasade Perdue.
  
  "Jag tog med två muggar av två anledningar. Jag antog att du skulle bryta en av dem. Så jag visste att du skulle behöva en andra för att dricka vattnet du skulle be om", förklarade han medan Perdue tog tag i flaskan för att komma till vattnet.
  
  Först utan att uppmärksamma koppen tryckte han flaskhalsen mellan läpparna så hårt att den tunga behållaren träffade hans tänder. Men Klaus tog den och bjöd Perdue på koppen. Först efter att han druckit två koppar hämtade Perdue andan.
  
  "En till? Snälla, bad han Klaus.
  
  "En till, men så pratar vi," sa han till sin fånge och fyllde på sin bägare.
  
  "Klaus," andades Perdue och drack ner det till sista droppen. "Kan du bara berätta för mig vad du vill ha av mig? Varför tog du mig hit?"
  
  Klaus suckade och himlade med ögonen. "Vi har varit med om det här förut. Du ska inte ställa frågor." Han lämnade tillbaka flaskan till kvinnan och hon lämnade rummet.
  
  "Hur kan jag inte? Låt mig åtminstone veta varför jag torteras, vädjade Perdue.
  
  "Du torteras inte," insisterade Klaus. "Du håller på att återställas. När du först kontaktade orden var det för att fresta oss med ditt heliga spjut som du och dina vänner hittade, minns du? Du bjöd in alla högt uppsatta medlemmar i Black Sun till ett hemligt möte på Deep Sea One för att visa upp din relik, eller hur?"
  
  Perdue nickade. Det var sant. Han använde reliken som hävstång för att förgylla sig själv med Orden för möjliga affärer.
  
  "När du spelade med oss den gången var våra medlemmar i en mycket farlig situation. Men jag är säker på att du hade goda avsikter, även efter att du gick iväg med reliken som en fegis, och övergav dem åt deras öde när vattnet kom in", föreläste Klaus passionerat. "Vi vill att du ska vara den personen igen; för att du ska arbeta med oss för att få det vi behöver så att vi alla kan blomstra. Med ditt geni och din rikedom skulle du vara den idealiska kandidaten, så vi kommer att... ändra dig."
  
  "Om du vill ha ödets spjut, kommer jag mer än gärna att ge dig det i utbyte mot min frihet," erbjöd Pardue och han menade varje ord.
  
  "Gott im Himmel! David, lyssnade du inte?" utbrast Klaus med ungdomlig besvikelse. "Vi kan få vad vi vill! Vi vill att du kommer tillbaka till oss, men du erbjuder en affär och vill förhandla. Detta är inte en affärstransaktion. Det här är en orienteringslektion och först efter att vi är övertygade om att du är redo kommer du att få lämna det här rummet."
  
  Klaus tittade på sin klocka. Han reste sig för att gå, men Perdue försökte hålla tillbaka honom med plattityd.
  
  "Ehm, kan jag få lite mer vatten snälla?" - han väsnade.
  
  Utan att stanna eller se tillbaka, ropade Klaus: "Wasser!"
  
  När han stängde dörren efter sig kom en enorm cylinder med en radie nästan lika stor som rummet ner från taket.
  
  "Åh gud, vad nu?" Perdue skrek i full panik när hon slog i golvet. Den centrala takpanelen gled åt sidan och började släppa ut en ström av vatten i cylindern, dränkte Perdues ömma, nakna kropp och dämpade hans skrik.
  
  Det som skrämde honom mer än rädslan för att drunkna var insikten att de inte hade för avsikt att döda.
  
  
  Kapitel 11
  
  
  Nina packade färdigt medan Sam tog sin sista dusch. De skulle anlända till landningsbanan om en timme på väg till Edinburgh.
  
  "Är du klar än, Sam?" frågade Nina högt och lämnade badrummet.
  
  "Ja, precis piskade skum på min rumpa igen. Jag kommer ut nu!" - svarade han.
  
  Nina skrattade och skakade på huvudet. Telefonen i handväskan ringde. Utan att titta på skärmen svarade hon.
  
  "Hallå".
  
  "Hej, eh, Dr. Gould?" frågade mannen i telefonen.
  
  "Det är hon. Vem pratar jag med? hon rynkade pannan. Hon tilltalades av sin titel, vilket innebar att hon var en affärsman eller någon form av försäkringsagent.
  
  "Jag heter Detlef", presenterade mannen sig med stark tysk accent. "Ditt nummer fick mig av en av Mr. David Perdues assistenter. Jag försöker faktiskt nå honom."
  
  "Så varför gav hon dig inte hans nummer?" frågade Nina otåligt.
  
  "För att hon inte har någon aning om var han är, Dr. Gould," svarade han mjukt, nästan skyggt. "Hon sa till mig att du kanske vet?"
  
  Nina blev förbryllad. Det var ingen mening. Perdue var aldrig borta från sin assistents sikte. Kanske hans andra anställda, men aldrig hans assistent. Nyckeln, särskilt med hans impulsiva och äventyrliga natur, var att en av hans män alltid visste vart han skulle om något skulle gå fel.
  
  "Hör du, Det-Detlef? Höger?" frågade Nina.
  
  "Ja, fru," sa han.
  
  "Ge mig ett par minuter att hitta honom så ringer jag dig direkt, okej? Ge mig ditt nummer tack."
  
  Nina litade inte på den som ringde. Perdue kunde inte bara försvinna så, så hon tänkte att det var en skum affärsman som försökte få Perdues personnummer genom att lura henne. Han gav henne sitt nummer och hon lade på. När hon ringde Perdues herrgård svarade hans assistent.
  
  "Åh, hej, Nina," hälsade kvinnan henne och hörde den välbekanta rösten från den vackra historikern som Perdue alltid hade sällskap med.
  
  "Hör du, ringde en främling dig precis för att prata med Dave?" frågade Nina. Svaret överraskade henne.
  
  "Ja, han ringde för några minuter sedan och frågade efter Mr. Perdue. Men ärligt talat så har jag inte hört något från honom idag. Han kanske åkte iväg över helgen? hon trodde.
  
  "Han frågade dig inte om han skulle någonstans?" Nina knuffade. Detta störde henne.
  
  "Jag hade honom senast i Las Vegas på ett tag, men på onsdagen skulle han åka till Köpenhamn. Det fanns ett fint hotell han ville besöka, men det är allt jag vet", sa hon. "Ska vi oroa oss?"
  
  Nina suckade tungt. "Jag vill inte skapa panik, men bara för att vara säker, vet du?"
  
  "Ja".
  
  "Reste han med sitt eget plan?" Nina ville veta. Detta skulle ge henne möjlighet att börja sitt sökande. Efter att ha fått bekräftelse från sin assistent tackade Nina henne och avslutade samtalet för att försöka ringa Perdue på hennes mobiltelefon. Ingenting. Hon rusade till badrumsdörren och sprang in och fann Sam bara vira en handduk runt hans midja.
  
  "Hallå! Om du ville spela borde du ha sagt det innan jag städade upp mig", flinade han.
  
  Nina ignorerade sitt skämt och mumlade: "Jag tror att Perdue kan vara i trubbel. Jag är inte säker på om detta är ett problem av typ Hangover 2 eller ett verkligt problem, men något är fel."
  
  "Hur så?" - frågade Sam och följde efter henne in i rummet för att klä på sig. Hon berättade för honom om den mystiska uppringaren och det faktum att Perdues assistent inte hade hört av sig.
  
  "Jag antar att du ringde hans mobil?" Sam föreslog.
  
  "Han stänger aldrig av sin telefon. Du vet, han har en rolig röstbrevlåda som tar emot meddelanden med fysikskämt eller som han svarar på, men det är aldrig bara dött, eller hur? " - Hon sa. "När jag ringde honom fanns det ingenting."
  
  "Det är väldigt konstigt," instämde han. "Men låt oss gå hem först, och sedan kan vi ta reda på allt. Detta hotell han åkte till i Norge..."
  
  "Danmark", rättade hon honom.
  
  "Spelar ingen roll. Han kanske bara njuter. Det här är mannens första "normala människor"-semester i - ja, för alltid - du vet, den sorten där han inte har folk som försöker döda honom och sånt där," ryckte han på axlarna.
  
  "Något verkar inte stämma. Jag ska bara ringa hans pilot och gå till botten med det", meddelade hon.
  
  "Underbar. Men vi kan inte missa vårt eget flyg, så packa dina saker och låt oss gå", sa han och klappade henne på axeln.
  
  Nina glömde mannen som påpekade Perdues försvinnande för henne, främst för att hon försökte ta reda på var hennes tidigare älskare kunde vara. När de gick ombord på planet stängde de båda av sina telefoner.
  
  När Detlef försökte kontakta Nina igen stötte han på en annan återvändsgränd, vilket gjorde honom upprörd och han trodde direkt att han spelades. Om Perdues kvinnliga partner ville skydda honom genom att undgå änkan efter kvinnan Perdue hade dödat, tänkte Detlef, skulle han behöva ta till det han försökte undvika.
  
  Från någonstans i Gabis lilla kontor hörde han ett väsande ljud. Först ignorerade Detlef det som ett främmande ljud, men strax efter övergick det till ett statiskt sprakande ljud. Änklingen lyssnade för att fastställa källan till ljudet. Det lät som om någon bytte kanal på en radio, och då och då hördes en raspig röst som mumlade oförståeligt, men utan musik. Detlef rörde sig tyst mot platsen där det vita bruset blev starkare.
  
  Till slut tittade han ner på ventilen precis ovanför golvet i rummet. Det var halvt dolt av gardinerna, men det rådde ingen tvekan om att ljudet kom därifrån. Detlef kände behovet av att lösa mysteriet och gick för att hämta sin verktygslåda.
  
  
  Kapitel 12
  
  
  På vägen tillbaka till Edinburgh hade Sam svårt att lugna ner Nina. Hon var orolig för Perdue, särskilt eftersom hon inte kunde använda sin telefon under den långa flygningen. Det gick inte att ringa hans besättning för att bekräfta hans plats, hon var extremt rastlös under större delen av flygningen.
  
  "Det finns inget vi kan göra just nu, Nina," sa Sam. "Ta bara en tupplur eller något tills vi landar. Tiden går fort när man sover", blinkade han.
  
  Hon gav honom en av sina blickar, en av de blickarna hon gav honom när det fanns för många vittnen för något mer fysiskt.
  
  "Hör här, vi ringer piloten så fort vi kommer dit. Tills dess kan du koppla av", föreslog han. Nina visste att han hade rätt, men hon kunde bara inte låta bli att känna att något var fel.
  
  "Du vet att jag aldrig kan sova. När jag är orolig kan jag inte fungera ordentligt förrän jag är klar", muttrade hon, vek armarna, lutade sig bakåt och slöt ögonen så att hon inte skulle behöva ta itu med Sam. I sin tur rotade han i sitt handbagage och letade efter något att göra.
  
  "Nötter! Shh, berätta inte för flygvärdinnorna", viskade han till Nina, men hon ignorerade hans försök till humor, visade en liten påse jordnötter och skakade den. Med slutna ögon bestämde han sig för att det var bäst att lämna henne ifred. "Ja, du kanske borde vila lite."
  
  Hon sa ingenting. I den stängda världens mörker undrade Nina om hennes tidigare älskare och vän hade glömt att kontakta hans assistent, som Sam hade föreslagit. Om så var fallet skulle det säkert finnas mycket att prata om med Purdue på vägen. Hon gillade inte att oroa sig för saker som kan visa sig vara triviala, särskilt med hennes tendens att överanalysera. Då och då slet turbulensen från flyget henne från hennes lätta sömn. Nina insåg inte hur länge hon slumrade till och från. Det verkade som om minuter gick, men det sträckte sig till över en timme.
  
  Sam slog sin hand mot hennes arm där hennes fingrar vilade på kanten av armstödet. Omedelbart arg öppnade Nina ögonen för att flina mot sin kamrat, men den här gången var han inte dum. Det fanns heller inga chocker som kunde skrämma honom. Men sedan blev Nina chockad över att se Sam spände sig, ungefär som det anfall hon hade sett i byn för några dagar sedan.
  
  "Gud! Sam!" - Sa hon under andan och försökte inte dra till sig uppmärksamhet för tillfället. Hon tog tag i hans handled med sin andra hand och försökte befria honom, men han var för stark. "Sam!" - hon klämde ut. "Sam, vakna!" Hon försökte tala tyst, men hans konvulsioner började väcka uppmärksamhet.
  
  "Vad är fel med honom?" - frågade en fyllig dam från andra sidan ön.
  
  "Snälla, ge oss bara en minut," sa Nina så vänligt hon kunde. Hans ögon flög öppna, matta och frånvarande igen. "Åh gud, nej!" Hon stönade lite högre den här gången när desperationen sköljde över henne, rädd för vad som kunde hända. Nina kom ihåg vad som hände med personen han rörde vid sitt senaste anfall.
  
  "Ursäkta, frun," avbröt flygvärdinnan Ninas kamp. "Är något fel?" Men när hon frågade såg flygvärdinnan Sams läskiga ögon som stirrade i taket."Oh shit", mumlade hon oroligt innan hon gick till porttelefonen för att fråga om det fanns en läkare bland passagerarna. Överallt vände sig folk för att se vad uppståndelsen handlade om; skrek några och andra dämpade sina samtal.
  
  När Nina tittade på öppnades och stängdes Sams mun rytmiskt. "Herregud! Prata inte. Snälla prata inte", bad hon och tittade på honom. "Sam! Du måste vakna!"
  
  Genom molnen i hans sinne kunde Sam höra hennes röst vädja från någonstans långt borta. Hon gick bredvid honom igen till brunnen, men den här gången var världen röd. Himlen var rödbrun och marken mörkorange, som tegeldammet under hans fötter. Han kunde inte se Nina, även om han i sin syn visste att hon var närvarande.
  
  När Sam kom till brunnen bad han inte om en kopp, men det stod en tom kopp på den sönderfallande väggen. Han lutade sig framåt igen för att titta in i brunnen. Framför sig såg han ett djupt cylindriskt inre, men den här gången var vattnet inte djupt under, i skuggorna. Under var det en brunn full med rent vatten.
  
  "Snälla hjälp! Han kvävs!" Sam hörde Nina skrika från någonstans långt borta.
  
  Nere i brunnen såg Sam Perdue sträcka sig upp.
  
  "Purdue?" Sam rynkade pannan. "Vad gör du i brunnen?"
  
  Perdue kippade efter luft när hans ansikte knappt dök upp. Han närmade sig Sam när vattnet steg högre och högre och såg rädd ut. Ash och förtvivlad var hans ansikte förvrängt och hans händer klamrade sig fast vid brunnens väggar. Perdues läppar var blå och han hade mörka ringar under ögonen. Sam kunde se att hans vän var naken i det forsande vattnet, men när han sträckte ut handen för att rädda Perdue sjönk vattennivån avsevärt.
  
  "Det verkar som om han inte kan andas. Är han astmatisk? en annan mansröst kom från samma ställe som Ninas.
  
  Sam såg sig omkring, men han var ensam i den röda ödemarken. I fjärran kunde han se en förstörd gammal byggnad som liknade ett kraftverk. Svarta skuggor bodde bakom fyra eller fem våningar med tomma fönsteröppningar. Ingen rök steg upp från tornen, och stora ogräs växte från väggarna genom sprickor och springor som bildats av år av övergivenhet. Från någonstans långt borta, från djupet av sitt väsen, kunde han höra ett oupphörligt surrande. Ljudet blev högre, bara lite, tills han kände igen det som någon slags generator.
  
  "Vi måste öppna hans luftvägar! Dra huvudet bakåt åt mig!" han hörde mannens röst igen, men Sam försökte höra ett annat ljud, ett närmande mullret som blev högre och tog över hela ödemarken tills marken började darra.
  
  "Purdue!" - skrek han och försökte ännu en gång rädda sin vän. När han tittade in i brunnen igen var den tom förutom en symbol målad på det våta, smutsiga golvet i botten. Han visste detta alltför väl. En svart cirkel med klara strålar, som liknar blixtstrimmor, låg tyst i botten av cylindern, som en spindel i bakhåll. Sam flämtade. "Svarta solens ordning".
  
  "Sam! Sam, hör du mig? - insisterade Nina och rösten kom närmare från den öde platsens dammiga luft. Det industriella brummandet ökade till en öronbedövande nivå, och sedan genomborrade samma impuls som han hade sett under hypnos atmosfären. Den här gången fanns det ingen annan där att bränna ner till grunden. Sam skrek när vågorna av puls närmade sig honom och tvingade in brännande het luft i hans näsa och mun. När hon kom i kontakt med honom kidnappades han i snäppet.
  
  "Här är han!" - en gillande mansröst hördes när Sam vaknade på golvet i passagen där han placerades för akut återupplivning. Hans ansikte var kallt och blött under Ninas milda hand, och ovanför honom stod en medelålders indian och log.
  
  "Tack så mycket, doktor!" Nina log mot indianen. Hon tittade ner på Sam. "Älskling, hur mår du?"
  
  "Det är som att jag drunknar," lyckades Sam kväka och kände hur värmen lämnade hans ögonglober. "Vad har hänt?"
  
  "Oroa dig inte för det nu, okej?" - hon lugnade honom, såg väldigt nöjd ut och glad över att se honom. Han reste sig för att sitta, irriterad över den stirrande publiken, men han kunde inte slå ut dem för att de uppmärksammade ett sådant skådespel, eller hur?
  
  "Herregud, det känns som att jag svalde en liter vatten på en gång," gnällde han när Nina hjälpte honom att sitta upp.
  
  "Det kan vara mitt fel, Sam," erkände Nina. "Jag typ... kastade vatten i ditt ansikte igen. Det verkar hjälpa dig att vakna."
  
  Sam torkade sitt ansikte och stirrade på henne. "Inte om det dränker mig!"
  
  "Det kom inte ens nära dina läppar," skrattade hon. "Jag är inte dum."
  
  Sam tog ett djupt andetag och bestämde sig för att inte bråka just nu. Ninas stora mörka ögon lämnade aldrig hans, som om hon försökte förstå vad han tänkte. Och hon undrade faktiskt exakt det, men hon gav honom några minuter på sig att återhämta sig från attacken. Det de andra passagerarna hörde honom muttra var för dem bara det oartikulerade skrattet från en man som stod i ett anfall, men Nina förstod orden alltför väl. Det gjorde henne verkligen orolig, men hon var tvungen att ge Sam en minut innan hon började fråga om han ens kom ihåg vad han såg under vattnet.
  
  "Kommer du ihåg vad du såg?" - frågade hon ofrivilligt och blev ett offer för sin egen otålighet. Sam tittade på henne och såg först förvånad ut. Efter lite funderande öppnade han munnen för att tala, men förblev stum tills han kunde formulera sig. I sanning kom han ihåg varje detalj av avslöjandet mycket bättre den här gången än när doktor Helberg hypnotiserade honom. Han ville inte ge Nina mer oro och mildrade sitt svar lite.
  
  "Jag såg det här bra igen. Och den här gången var himlen och jorden inte gula, utan röda. Åh, och den här gången var jag inte omgiven av människor heller", sa han i sin mest nonchalanta ton.
  
  "Detta är allt?" frågade hon och visste att han utelämnade det mesta.
  
  "I princip ja", svarade han. Efter en lång paus sa han nonchalant till Nina: "Jag tycker att vi ska följa din gissning om Purdue."
  
  "Varför?" - hon frågade. Nina visste att Sam hade sett något eftersom han sa Perdues namn när han var medvetslös, men nu lekte hon dum.
  
  "Jag tycker bara att du har goda skäl att ta reda på var han befinner sig. Det här luktar problem för mig, sa han.
  
  "Bra. Jag är glad att du äntligen förstår hur brådskande det är. Nu kanske du slutar försöka övertala mig att slappna av", höll hon sin korta evangeliepredikan "jag sa till dig-så". Nina flyttade på sin plats precis när meddelandet kom över planets porttelefon att de var på väg att landa. Det var en obehaglig och lång flygresa, och Sam hoppades att Perdue fortfarande levde.
  
  Efter att ha lämnat flygplatsbyggnaden bestämde de sig för att äta en tidig middag innan de återvände till Sams lägenhet på South Side.
  
  "Jag måste ringa Purdue-piloten. Ge mig bara en minut innan du tar en taxi, okej?" Nina berättade för Sam. Han nickade och fortsatte och höll två cigaretter mellan läpparna för att tända den. Sam gjorde ett utmärkt jobb med att dölja sina bekymmer för Nina. Hon gick i cirklar runt honom och pratade med piloten, och han räckte avslappnat en av cigaretterna till henne när hon gick framför honom.
  
  Sam sög på en cigarett och låtsades titta på den nedgående solen precis ovanför Edinburghs skyline, och sprang igenom händelserna i sin vision och letade efter ledtrådar om var Perdue kunde hållas hållen. I bakgrunden kunde han höra Ninas röst skakade av känslor av varje information hon fick i telefonen. Beroende på vad de lärde sig av Perdues pilot, tänkte Sam börja på den plats där Perdue senast sågs.
  
  Det kändes bra att röka igen efter några timmars abstinens. Inte ens den fruktansvärda drunkningskänslan han hade upplevt tidigare räckte inte för att hindra honom från att andas in det terapeutiska giftet. Nina la telefonen i väskan och höll en cigarett mellan sina läppar. Hon såg helt upprymd ut när hon snabbt gick mot honom.
  
  "Ring oss en taxi", sa hon. "Vi måste komma till det tyska konsulatet innan de stänger."
  
  
  Kapitel 13
  
  
  Muskelspasmer hindrade Perdue från att använda sina armar för att hålla sig flytande och hotade att sänka honom under vattenytan. Han simmade i flera timmar i det kalla vattnet i en cylindrisk tank och led av svår sömnbrist och långsamma reflexer.
  
  "Ännu en sadistisk nazistisk tortyr?" han trodde. 'Snälla Gud, låt mig bara dö snabbt. Jag kan inte fortsätta längre.
  
  Dessa tankar var inte överdrivna eller födda av självömkan, utan var snarare exakta självbedömningar. Hans kropp svältes, berövades alla näringsämnen och tvingades till självbevarelsedrift. Bara en sak har förändrats sedan rummet belystes för två timmar sedan. Vattnets färg blev sjukligt gul, vilket Perdues överansträngda sinnen uppfattade som urin.
  
  "Få ut mig!" - skrek han flera gånger under perioder av absolut lugn. Hans röst var hes och svag, darrade av kylan som kylde honom till benet. Trots att vattnet hade slutat rinna för en tid sedan riskerade han fortfarande att drunkna om han slutade sparka på benen. Under hans blåsiga fötter låg minst 15 fot vattenfylld cylinder. Han skulle inte kunna stå om hans lemmar var för trötta. Han hade helt enkelt inget annat val än att fortsätta, annars skulle han säkert dö en fruktansvärd död.
  
  Genom vattnet märkte Perdue en pulsering varje minut. När detta hände ryckte hans kropp, men det skadade honom inte, vilket ledde till att han drog slutsatsen att det var en lågströmsurladdning avsedd att hålla hans synapser aktiva. Även i sitt förvirrade tillstånd fann han detta ganska ovanligt. Om de velat elektrokutera honom hade de lätt kunnat göra det redan. Kanske, tänkte han, ville de tortera honom genom att leda en elektrisk ström genom vattnet, men de missbedömde spänningen.
  
  Förvrängda syner kom in i hans trötta sinne. Hans hjärna kunde knappt stödja rörelserna i hans lemmar, utmattad av brist på sömn och näring.
  
  "Sluta inte simma", sa han hela tiden till sin hjärna, osäker på om han talade högt eller om rösten han hörde kom från hans sinne. När han tittade ner blev han förskräckt över att se ett bo med slingrande bläckfiskliknande varelser i vattnet under honom. Han skrek av rädsla för deras aptit och försökte ta sig upp på det hala glaset i poolen, men utan något att ta tag i fanns det ingen flykt.
  
  En tentakel nådde ut till honom och orsakade en våg av hysteri hos miljardären. Han kände hur gummibihanget lindades runt benet innan han drog in honom i djupet av den cylindriska tanken. Vatten fyllde hans lungor och hans bröst brände när han tog en sista titt på ytan. Att titta ner på vad som väntade honom var helt enkelt för läskigt.
  
  "Av alla dödsfall jag har föreställt mig själv, skulle jag aldrig ha trott att jag skulle hamna så här! Som om alfarunan förvandlas till aska," kämpade hans förvirrade sinne för att tänka klart. Förlorad och dödsrädd gav Perdue upp att tänka, formulera och till och med paddla. Hans tunga, slappa kropp sjönk till botten av tanken, medan hans öppna ögon inte såg något annat än gult vatten när pulsen återigen sköt genom honom.
  
  
  * * *
  
  
  "Det var nära," anmärkte Klaus glatt. När Perdue öppnade ögonen låg han på en säng i vad som måste ha varit sjukstugan. Allt, från väggarna till linnet, hade samma färg som det helvetesvatten som han just hade drunknat i.
  
  "Men om jag drunknade..." försökte han förstå de konstiga händelserna.
  
  "Så, tror du att du är redo att uppfylla din plikt gentemot orden, herr Perdue?" frågade Klaus. Han satt smärtsamt prydligt klädd i en glänsande dubbelknäppt brun kostym, kompletterad med en bärnstensfärgad slips.
  
  För guds skull, bara spela med den här gången! Lek bara med mig, David. Inget skit den här gången. Ge honom vad han vill ha. Du kan vara en badass senare när du är ledig", sa han bestämt till sig själv.
  
  "Jag är. Jag är redo för alla instruktioner," sluddrade Perdue. Sjunkande ögonlock dolde hans utforskning av rummet han var i när han kammade området med ögonen för att avgöra var han var.
  
  "Du låter inte särskilt övertygande," sa Klaus torrt. Hans händer var knäppta mellan låren, som om han antingen värmde dem eller talade med en gymnasietjejs kroppsspråk. Perdue hatade honom och hans vidriga tyska accent, levererad med en debutants vältalighet, men han var tvungen att göra sitt bästa för att inte misshaga mannen.
  
  "Ge mig order så ska du se hur jävla seriös jag är," mumlade Perdue och andades tungt. "Du vill ha Amber Room. Jag kommer att ta henne från hennes sista viloplats och personligen lämna tillbaka henne hit."
  
  "Du vet inte ens var det här är, min vän," log Klaus. "Men jag tror att du försöker ta reda på var vi är."
  
  "Hur annars...?" Perdue började, men hans psyke påminde honom snabbt om att han inte borde ställa frågor. "Jag måste veta var jag ska lägga det här."
  
  "De kommer att tala om för dig vart du ska ta henne när du hämtar henne. Det här kommer att vara din gåva till den svarta solen", förklarade Klaus. "Du förstår naturligtvis att du aldrig kommer att kunna vara Renat igen på grund av ditt svek."
  
  "Det är förståeligt," instämde Perdue.
  
  "Men det finns mer i din uppgift, min käre herr Perdue. Du förväntas eliminera dina tidigare kollegor Sam Cleave och den där förtjusande fräcka Dr. Gould innan du talar till Europeiska unionens församling", befallde Klaus.
  
  Perdue höll ett rakt ansikte och nickade.
  
  "Våra representanter i EU kommer att organisera ett krismöte för Europeiska unionens råd i Bryssel och bjuda in internationella medier, under vilket ni kommer att göra ett kort tillkännagivande å våra vägnar," fortsatte Klaus.
  
  "Jag tror att jag kommer att få informationen när det är dags," sa Perdue och Klaus nickade. "Höger. Jag kommer att dra de nödvändiga trådarna för att påbörja sökandet i Königsberg just nu."
  
  "Bjud in Gould och Cleve att gå med dig, okej?" Klaus morrade. "Två fåglar, som man säger."
  
  "Barnslek", log Perdue, fortfarande påverkad av de hallucinogena drogerna han hade svalt i vattnet efter en natt i värmen. "Ge mig... två månader."
  
  Klaus kastade huvudet bakåt och fnissade som en gammal kvinna och galade av förtjusning. Han gungade fram och tillbaka tills han återfick andan. "Min älskling, du kommer att göra det om två veckor."
  
  "Detta är omöjligt!" - utbrast Perdue och försökte att inte låta fientlig. "Bara att organisera en sökning som denna tar veckor av planering."
  
  "Detta är sant. Jag vet. Men vi har ett schema som har skärpts avsevärt på grund av alla förseningar vi har haft på grund av din obehagliga attityd", suckade den tyske inkräktaren. "Och vår opposition kommer utan tvekan att lista ut vår spelplan med varje framsteg vi gör mot deras dolda skatt."
  
  Perdue var nyfiken på vem som låg bakom denna konfrontation, men han vågade inte ställa frågan. Han fruktade att detta kunde provocera hans tillfångatagare till ytterligare en omgång av barbarisk tortyr.
  
  "Låt nu dessa ben läka först så ser vi till att du går hem om sex dagar. Det är ingen idé att skicka dig på ett ärende som...?" Klaus skrattade, "Vad kallar du engelska det? Le cripple?"
  
  Perdue log uppgivet, uppriktigt upprörd över att han var tvungen att stanna ens en timme längre, än mindre en vecka. Vid det här laget hade han lärt sig att bara acceptera det för att inte provocera Klaus att kasta honom i bläckfiskgropen igen. Tysken reste sig upp och lämnade rummet och ropade: "Njut av din pudding!"
  
  Perdue tittade på den läckra tjocka vaniljsås som han serverades medan han låg i sin sjukhussäng, men det kändes som att äta en tegelsten. Efter att ha tappat flera kilo efter dagar av svält i tortyrkammaren, hade Perdue svårt att hålla sig från att äta.
  
  Han visste inte om det, men hans rum var ett av tre i deras privata medicinska flygel.
  
  Efter att Klaus gått, tittade Perdue sig omkring och försökte hitta något som inte var gult eller bärnstensfärgat. Det var svårt för honom att veta om det var det sjukt gula vattnet som han nästan hade drunknat i som fick hans ögon att se allt i bärnstensfärgade toner. Det var den enda förklaringen han hade till varför han såg dessa konstiga färger överallt.
  
  Klaus gick nerför den långa välvda korridoren till där hans säkerhetsmän väntade på instruktioner om vem de skulle kidnappa härnäst. Detta var hans huvudplan och den måste genomföras till perfektion. Klaus Kemper var en tredje generationens frimurare från Hessen-Kassel, som fostrades med Black Sun-organisationens ideologi. Hans farfar var Hauptsturmführer Karl Kemper, befälhavare för Kleist Panzer Group under Pragoffensiven 1945.
  
  Från en ung ålder lärde hans far Klaus att vara ledare och att utmärka sig i allt han gjorde. Det fanns inget utrymme för fel i Kemper-klanen, och hans mer än glada far tog ofta till hänsynslösa metoder för att påtvinga sina doktriner. Med sin fars exempel insåg Klaus snabbt att karisma kan vara lika farligt som en molotovcocktail. Många gånger hade han sett sin far och farfar skrämma självständiga och mäktiga människor till den grad att de gav efter helt enkelt genom att tilltala dem med vissa gester och tonfall.
  
  En dag önskade Klaus en sådan kraft, eftersom hans tunna kroppsbyggnad aldrig skulle göra honom till en bra konkurrent i de mer maskulina konsterna. Eftersom han varken hade atleticism eller styrka, var det bara naturligt för honom att fördjupa sig i stor kunskap om världen och verbala skicklighet. Med denna till synes magra talang lyckades den unge Klaus öka sin position inom den svarta solens orden då och då efter 1946 tills han uppnådde den prestigefyllda statusen som organisationens främsta reformator. Klaus Kemper fick inte bara ett enormt stöd för organisationen i akademiska, politiska och finansiella kretsar, utan han hade 2013 också etablerat sig som en av huvudarrangörerna av flera Black Sun hemliga operationer.
  
  Det speciella projekt som han nu var engagerad i, och som han hade lockat många kända medarbetare till under de senaste månaderna, skulle vara kronan på verket. Faktum är att om allt hade gått enligt planerna, skulle Klaus mycket väl ha tagit den högsta platsen i orden - Renatus - för sig själv. Efter detta skulle han bli världsherraväldets arkitekt, men för att allt skulle bli verklighet behövde han den barocka skönheten hos skatten som en gång prydde tsar Peter den stores palats.
  
  Genom att ignorera sina kollegors förvirring om skatten han ville hitta, visste Klaus att bara den bästa upptäcktsresanden i världen kunde hitta den åt honom. David Perdue - en briljant uppfinnare, miljardäräventyrare och akademisk filantrop - hade alla resurser och kunskap som Kemper behövde för att hitta den föga kända artefakten. Det var bara så synd att han inte lyckades mobba skotten till underkastelse, även om Perdue trodde att Kemper kunde bli lurad av hans plötsliga följsamhet.
  
  I lobbyn hälsade hans undersåtar respektfullt honom när han gick. Klaus skakade besviket på huvudet när han gick förbi dem.
  
  "Jag kommer tillbaka i morgon," sa han till dem.
  
  "Protokoll för David Perdue, sir?" frågade huvudet.
  
  Klaus gick ut i den karga ödemarken som omgav deras bosättning i södra Kazakstan och svarade rakt ut: "Döda honom."
  
  
  Kapitel 14
  
  
  På det tyska konsulatet kontaktade Sam och Nina den brittiska ambassaden i Berlin. De fick reda på att Perdue hade ett möte med Ben Carrington och avlidne Gaby Holzer några dagar tidigare, men det var allt de visste.
  
  De fick åka hem eftersom det var stängningsdags för idag, men de hade åtminstone tillräckligt att göra för att fortsätta. Detta var Sam Cleaves starka sida. Som Pulitzerprisbelönt undersökande journalist visste han exakt hur han skulle få den information han behövde utan att kasta sten i den stilla dammen.
  
  "Jag undrar varför han behövde träffa den här kvinnan Gabi," anmärkte Nina och stoppade sin mun med kakor. Hon skulle äta dem med varm choklad, men hon var hungrig och vattenkokaren tog helt enkelt för lång tid att värma upp.
  
  "Jag ska kolla upp det så fort jag slår på min bärbara dator," svarade Sam och slängde sin väska på soffan innan han tog med sitt bagage till tvättstugan. "Gör lite varm choklad till mig också, snälla!"
  
  "Självklart", log hon och torkade smulor ur munnen. I kökets tillfälliga ensamhet kunde Nina inte låta bli att minnas det skrämmande avsnittet ombord på planet som flög hem. Om hon kunde hitta ett sätt att förutse Sams anfall skulle det vara till stor hjälp, vilket minskar risken för katastrof nästa gång de kanske inte har så tur att ha en läkare i närheten. Tänk om det hände när de var ensamma?
  
  "Vad händer om detta händer under sex?" Nina tänkte på det och bedömde de skrämmande men roliga möjligheterna. "Föreställ dig bara vad han kunde göra om han kanaliserade den energin genom något annat än sin handflata?" Hon började fnissa åt de roliga bilderna i hennes sinne. "Det skulle motivera ett rop av "Herregud!" eller hur?" När hon sprang igenom alla möjliga löjliga scenarier i sitt huvud, kunde Nina inte låta bli att skratta. Hon visste att det inte alls var roligt, men det gav bara historikern några oortodoxa idéer och hon fann en viss komisk lättnad i det.
  
  "Vad är det som är så kul?" Sam log när han gick in i köket för att hämta en kopp ambrosia.
  
  Nina skakade på huvudet för att avfärda det, men hon skakade av skratt och frustade mellan fnissande anfall.
  
  "Ingenting," flinade hon. "Bara någon tecknad film i mitt huvud om en blixtledare. Glöm det".
  
  "Okej", flinade han. Han gillade när Nina skrattade. Hon hade inte bara ett musikaliskt skratt som folk tyckte var smittsamt, utan hon var också oftast lite högtravande och temperamentsfull. Tyvärr har det blivit sällsynt att se henne skratta så genuint.
  
  Sam placerade sin bärbara dator så att han kunde ansluta den till sin stationära router för snabbare bredbandshastigheter än sin trådlösa enhet.
  
  "Till slut var jag tvungen att låta Perdue göra mig till ett av deras trådlösa modem," mumlade han. "Dessa saker förutspår framtiden."
  
  "Har du fler kakor?" ropade hon till honom från köket medan han kunde höra hur hon öppnade och stängde skåpdörrar överallt i hennes sökande.
  
  "Nej, men min granne bakade några havregrynschokladkakor till mig. Kolla in dem, men jag är säker på att de fortfarande är bra. Titta i burken på kylskåpet", instruerade han.
  
  "Fångade dem! Ta!"
  
  Sam inledde ett sökande efter Gabi Holtzer och upptäckte omedelbart något som gjorde honom mycket misstänksam.
  
  "Nina! Du kommer inte att tro det här", utbrast han och bläddrade igenom otaliga nyhetsrapporter och artiklar om det tyska ministeriets talesmans död. "Den här kvinnan arbetade för den tyska regeringen för en tid sedan och gjorde dessa mord. Kommer ni ihåg morden i Berlin och Hamburg och några andra platser precis innan vi åkte på semester?"
  
  "Ja, vagt. Så hur är det med henne?" frågade Nina och satte sig i soffans armstöd med sin kopp och kakor.
  
  "Hon träffade Perdue vid den brittiska högkommissionen i Berlin och får det här: dagen då hon enligt uppgift begick självmord", betonade han de två sista orden i sin förvirring. "Det var samma dag som Perdue träffade den här Carrington-killen."
  
  "Det var sista gången någon såg honom," noterade Nina. "Så Perdue försvinner samma dag som han träffar en kvinna som begår självmord kort därefter. Det här luktar av konspiration, eller hur?
  
  "Tydligen är den enda personen på mötet som inte är död eller saknad Ben Carrington," tillade Sam. Han tittade på bilden av den brittiske mannen på skärmen för att komma ihåg hans ansikte. "Jag skulle vilja prata med dig, son."
  
  "Som jag förstår det, imorgon åker vi söderut", föreslog Nina.
  
  "Ja, det vill säga så fort vi gör ett besök på Reichtisusis," sa Sam. "Det skulle inte skada att se till att han inte har kommit hem än."
  
  "Jag ringde hans mobiltelefon om och om igen. Den är avstängd, inga stämband, ingenting", upprepade hon.
  
  "Hur var den här döda kvinnan kopplad till Purdue?" frågade Sam.
  
  "Piloten sa att Perdue ville veta varför hans flyg till Köpenhamn nekades inresa. Eftersom hon var en representant för den tyska regeringen, blev hon inbjuden till den brittiska ambassaden för att diskutera varför detta hände", rapporterade Nina. "Men det var allt kaptenen visste. Detta var deras sista kontakt, så flygbesättningen är fortfarande i Berlin."
  
  "Jesus. Jag måste erkänna att jag får en riktigt dålig känsla av det här", erkände Sam.
  
  "Du erkänner det äntligen," svarade hon. "Du nämnde något när du fick det där anfallet, Sam. Och att något definitivt betyder skitstormmaterial."
  
  "Vad?" - han frågade.
  
  Hon tog ytterligare en tugga av kakan. "Svart sol".
  
  Ett bistert uttryck dök upp i Sams ansikte när hans ögon stirrade i golvet. "Fy fan, jag glömde den delen", sa han tyst. "Nu kommer jag ihåg."
  
  "Var såg du det här?" Frågade hon rakt ut, medveten om märkets fruktansvärda natur och dess förmåga att förvandla konversationer till fula minnen.
  
  "Längst ner i brunnen," sa han. "Jag tänkte. Jag kanske borde prata med doktor Helberg om denna vision. Han kommer att veta hur han ska tolka det."
  
  "Medan du håller på, fråga hans kliniska åsikt om syninducerad grå starr. Jag slår vad om att det här är ett nytt fenomen som han inte kommer att kunna förklara, sa hon bestämt.
  
  "Du tror inte på psykologi, eller hur?" Sam suckade.
  
  "Nej, Sam, jag vet inte. Det kan inte vara så att en viss uppsättning beteendemönster räcker för att diagnostisera olika människor på samma sätt", hävdade hon. "Han kan mindre om psykologi än du. Hans kunskap är baserad på forskning och teorier från några andra gamla fisar, och du fortsätter att lita på hans inte så framgångsrika försök att formulera sina egna teorier."
  
  "Hur kan jag veta mer än han?" han slog tillbaka mot henne.
  
  "För att du lever för det, idiot! Du upplever dessa fenomen, medan han bara kan spekulera. Tills han känner, hör och ser det som du gör, finns det inget sätt i helvetet att han ens kan börja förstå vad vi har att göra med!" Nina skällde. Hon var så besviken på honom och hans naiva förtroende för doktor Helberg.
  
  "Och vad, enligt din kvalificerade åsikt, har vi att göra med, älskling?" frågade han sarkastiskt. "Är det här något från en av dina antika historieböcker? Åh ja, gud. Nu kommer jag ihåg! Du kanske tror det."
  
  "Helberg är psykiater! Allt han vet är vad ett gäng psykopatiska idioter har visat i någon studie baserad på omständigheter som inte är i närheten av den nivå av konstigheter som du, min kära, har upplevt! Vakna, fan! Vad som än är fel på dig är inte bara psykosomatiskt. Något yttre styr dina visioner. Något intelligent är att manipulera din hjärnbark", förklarade hon sin synpunkt.
  
  "För att det talar genom mig?" han log sardoniskt. "Observera att allt som sägs här representerar det jag redan vet, det som redan finns i mitt undermedvetna."
  
  "Förklara sedan värmeavvikelsen," svarade hon snabbt och stötte Sam för ögonblicket.
  
  - Tydligen styr min hjärna också min kroppstemperatur. "Samma sak", invände han utan att visa sin osäkerhet.
  
  Nina skrattade hånfullt. "Din kroppstemperatur - jag bryr mig inte om hur varm du tycker att du är, Playboy - kan inte nå de termiska egenskaperna hos en blixt. Och det är precis vad doktorn tog upp på Bali, minns du? Dina ögon släppte in så mycket koncentrerad elektricitet att "ditt huvud skulle explodera", minns du?
  
  Sam svarade inte.
  
  "Och en sak till", fortsatte hon med sin verbala seger, "hypnos sägs orsaka ökade nivåer av oscillerande elektrisk aktivitet i vissa neuroner i hjärnan, geni!" Vad som än hypnotiserar dig skickar en otrolig mängd elektrisk energi genom dig, Sam. Ser du inte att det som händer dig är kategoriskt utanför räckvidden för enkel psykologi?"
  
  "Vad föreslår du då?" - han skrek. "Schaman? Elektrochockterapi? Paintball? Koloskopi?
  
  "Herregud!" Hon himlade med ögonen. "Ingen pratar med dig. Du vet? Ta hand om den här skiten själv. Gå och se den där charlatanen och låt honom välja din hjärna lite mer tills du blir lika okunnig som han är. Det här borde inte vara en lång resa för dig!"
  
  Med dessa ord sprang hon ut ur rummet och slog igen dörren. Om hon hade en bil där hade hon åkt direkt hem till Oban, men hon satt fast över natten. Sam visste bättre än att bråka med Nina när hon var arg, så han tillbringade natten i soffan.
  
  Den irriterande ringsignalen på hennes telefon väckte Nina nästa morgon. Hon vaknade ur en djup, drömlös sömn som varit för kort och satte sig upp i sängen. Telefonen ringde någonstans i hennes handväska, men hon kunde inte hitta den i tid för att svara.
  
  "Okej, okej, för helvete", mumlade hon genom vadden i sitt vaknande sinne. Hon pillade frenetiskt med smink, nycklar och deodorant och tog till slut fram sin mobiltelefon, men samtalet hade redan avslutats.
  
  Nina rynkade pannan när hon tittade på klockan. Klockan var redan 11:30 och Sam lät henne sova.
  
  "Bra. Du irriterar mig redan idag", skällde hon ut Sam i hans frånvaro. "Det skulle vara bättre om du sov själv." När hon lämnade rummet insåg hon att Sam var borta. När hon gick mot vattenkokaren tittade hon på sin telefonskärm. Hennes ögon kunde knappt fokusera, men hon var fortfarande säker på att hon inte visste numret. Hon tryckte på återuppringning.
  
  "Dr Helbergs kontor", svarade sekreteraren.
  
  "Herregud", tänkte Nina. "Han gick dit." Men hon höll sig kall ifall hon hade fel. "Hej, det här är Dr. Gould. Fick jag precis ett samtal från det här numret?"
  
  "Dr. Gould?" upprepade damen upprymt. "Ja! Ja, vi försökte kontakta dig. Det här handlar om Mr. Cleve. Är det möjligt...?"
  
  "Han är okej?" utbrast Nina.
  
  "Vill du snälla komma till våra kontor...?"
  
  "Jag frågade dig en fråga!" Nina orkade inte. "Snälla, berätta bara om han är okej först!"
  
  "Vi... vi vet inte, Dr. Gould," svarade damen tveksamt.
  
  "Vad i helvete betyder det?" Nina sjöd, hennes ilska drevs av oro för Sams tillstånd. Hon hörde ett ljud i bakgrunden.
  
  "Tja, frun, han verkar... um... sväva."
  
  
  Kapitel 15
  
  
  Detlef tog isär golvbrädorna där ventilen var, men när han förde in huvudet på en skruvmejsel i det andra skruvhålet gick hela strukturen in i väggen där den installerades. En hög krasch skrämde honom och han föll bakåt och tryckte sig själv från väggen med fötterna. När han satt och tittade började väggen röra sig åt sidan, som en skjutdörr.
  
  "Vad i...?" han vidgade ögonen och lutade sig mot sina armar där han fortfarande kröp ihop på golvet. Dörröppningen ledde in till vad han trodde var deras angränsande lägenhet, men istället visade sig det mörka rummet vara ett hemligt rum bredvid Gabis kontor för ett syfte han snart skulle upptäcka. Han reste sig och dammade av sina byxor och skjorta. När den mörka dörröppningen väntade på honom ville han inte bara gå in, för hans träning hade lärt honom att inte skynda sig vårdslöst till okända platser - åtminstone inte utan vapen.
  
  Detlef gick för att hämta sin Glock och en ficklampa, ifall det okända rummet var en uppställning eller hade ett larm. Detta var vad han visste bäst - säkerhetsintrång och antimordsprotokoll. Med absolut precision riktade han pipan in i mörkret och stabiliserade sin puls så att han kunde skjuta ett rent skott om det skulle behövas. Men en jämn puls kunde inte stävja spänningen eller ruset av adrenalin. Detlef kändes som gamla tider igen när han kom in i rummet, bedömde omkretsen och inspekterade noggrant interiören för eventuella signal- eller utlösningsanordningar.
  
  Men till hans besvikelse var det bara ett rum, även om det som fanns där inne var långt ifrån ointressant.
  
  "Idiot", förbannade han sig själv när han såg en vanlig ljusströmbrytare bredvid dörrkarmen på insidan. Han slog på den för att ge honom full överblick över rummet. Gabys radiorum var upplyst av en enda glödlampa som hängde i taket. Han visste att det var hennes eftersom hennes svarta vinbärsläppstift stod på uppmärksamhet bredvid ett av hennes cigarettfodral. En av hennes koftor låg fortfarande draperad över ryggen på den lilla kontorsstolen och Detlef fick återigen övervinna sorgen över att se sin frus saker.
  
  Han tog upp den mjuka kashmirkoftan och andades in hennes doft djupt innan han lade tillbaka den för att inspektera utrustningen. Rummet var möblerat med fyra bord. En där hennes stol stod, två andra på vardera sidan om den och en annan vid dörren där hon förvarade högar av dokument i vad som såg ut som mappar - han kunde inte direkt identifiera sig. I glödlampans skygga ljus kändes Detlef som om han hade tagit ett steg tillbaka i tiden. En unken lukt som påminde honom om ett museum fyllde rummet med omålade cementväggar.
  
  "Wow, älskling, jag skulle ha trott att du av alla människor skulle ha hängt upp några tapeter och ett par speglar," sa han till sin fru när han såg sig omkring i radiorummet. "Det här är vad du alltid har gjort; dekorerade allt."
  
  Platsen påminde honom om en fängelsehåla eller ett förhörsrum i en gammal spionfilm. På hennes skrivbord låg en grej som liknade en CB-radio, men den var annorlunda på något sätt. Eftersom Detlef var en fullständig okunnig i denna typ av föråldrad radiokommunikation, letade Detlef efter växeln. Det var en utstickande stålbrytare fäst i det nedre högra hörnet, så han provade det. Plötsligt tändes två små mätare, deras nålar reste sig och föll medan statisk väsnade genom högtalaren.
  
  Detlef tittade på de andra enheterna. "De ser för komplexa ut för att kunna räkna ut utan att vara en raketforskare," noterade han. "Vad betyder allt detta, Gabi?" - frågade han och lade märke till en stor korktavla placerad ovanför bordet där högar med papper låg. Fäst på tavlan såg han flera artiklar om mord som Gabi hade undersökt utan hennes överordnades vetskap. Hon klottrade 'MILLA' på sidan med en röd tusch.
  
  "Vem är Milla, baby?" han viskade. Han mindes en anteckning i hennes dagbok av en viss Milla i samma tidsintervall som de två män som var närvarande vid hennes död. "Jag behöver veta. Det är viktigt".
  
  Men allt han kunde höra var det visslande viskandet av frekvenser som kom i vågor genom radion. Hans ögon vandrade längre ner på brädet, där något ljust och glänsande fångade hans uppmärksamhet. Två fyrfärgsfotografier visade palatsrummet i förgylld prakt. "Wow", mumlade Detlef, förbluffad av detaljerna och det intrikata arbetet som prydde väggarna i det lyxiga rummet. Stuckaturen av bärnsten och guld bildade vackra emblem och former, inramade i hörnen av små figurer av keruber och gudinnor.
  
  "Värderat till 143 miljoner dollar? Gud, Gabi, vet du vad det här är?" muttrade han när han läste detaljer om det förlorade konstverket som kallas Amberrummet. "Vad hade du med det här rummet att göra? Du måste ha haft något med det att göra; annars skulle inget av det här finnas här, eller hur?"
  
  Alla mordartiklar hade anteckningar som antydde möjligheten att bärnstensrummet hade något med saken att göra. Under ordet "MILLA" hittade Detlef en karta över Ryssland och dess gränser mot Vitryssland, Ukraina, Kazakstan och Litauen. Ovanför den kazakiska stäppregionen och Kharkov, Ukraina, fanns siffror skrivna med röd penna, men de hade ingen bekant design, till exempel ett telefonnummer eller koordinater: Till synes av en slump skrev Gaby dessa tvåsiffriga siffror på kartorna hon fäste på väggen.
  
  Det som fångade hans uppmärksamhet var en uppenbarligen värdefull relik som hängde i hörnet av korkbrädan. På ett lila band med en mörkblå rand i mitten satt en medalj med en inskription på ryska. Detlef tog försiktigt bort den och fäste den på sin väst under sin skjorta.
  
  "Vad fan har du gett dig in på, älskling?" - viskade han till sin fru. Han tog flera bilder med sin mobilkamera och gjorde ett kort videoklipp av rummet och dess innehåll. "Jag ska ta reda på vad det här har med dig att göra och att Perdue du dejtade, Gabi," lovade han. "Och sedan kommer jag att hitta hans vänner som kommer att berätta för mig var han är, annars kommer de att dö."
  
  Plötsligt kom en kakofoni av statisk ström från den provisoriska radion på Gabis skrivbord och skrämde Detlef till hälften ihjäl. Han lutade sig bakåt mot det pappersbeströdda bordet och tryckte på det med sådan kraft att några av pärmarna halkade och spreds i oordning över hela golvet.
  
  "Gud! Mitt jävla hjärta!" - skrek han och höll om bröstet. De röda nålarna hoppade snabbt till vänster och höger. Detta påminde Detlef om gamla hi-fi-system, som därmed skulle visa volymen eller klarheten hos media som spelades på dem. På grund av störningarna hörde han en röst dök upp och försvann. Vid närmare granskning insåg han att det inte var en sändning, utan ett samtal. Detlef satte sig på sin avlidna hustrus stol och lyssnade noga. Det var en kvinnas röst som talade ett ord i taget. Rynkade pannan lutade han sig fram. Hans ögon vidgades omedelbart. Det fanns ett distinkt ord där som han kände igen.
  
  "Gabi!"
  
  Han satte sig försiktigt upp och hade ingen aning om vad han skulle göra. Kvinnan fortsatte att ringa sin fru på ryska; kunde han säga, men talade inte språket. Fast besluten att prata med henne skyndade Detlef att öppna telefonens webbläsare för att titta på gamla radioapparater och hur de styrdes. I sin galenskap gick hans tummar ständigt in i sökandet med fel, vilket drev honom till obeskrivlig förtvivlan.
  
  "Skit! Inte "kommunikation med en medlem"! " klagade han när flera pornografiska resultat dök upp på hans telefonskärm. Hans ansikte glittrade av svett när han skyndade efter hjälp med att använda den gamla kommunikationsenheten. "Vänta! Vänta!" skrek han in i radion när en kvinnlig röst ropade på Gabi att svara. "Vänta på mig! Usch, fan!"
  
  Upprörd över de otillfredsställande resultaten av sin Google-sökning tog Detlef en tjock, dammig bok och kastade den mot radion. Järnlådan lossnade något, och röret föll från bordet och hängde på sladden. "Fy fan!" - skrek han, full av förtvivlan över att inte kunna styra apparaten.
  
  Det hördes ett sprakande ljud i radion och en mansröst med stark rysk accent kom från högtalaren. "Fan du också, bror."
  
  Detlef blev förvånad. Han hoppade upp och gick fram till där han hade placerat enheten. Han tog tag i den svängande mikrofonen som han precis hade attackerat med boken och lyfte klumpigt på den. Det fanns ingen knapp på enheten för att slå på sändningen, så Detlef började helt enkelt prata.
  
  "Hallå? Hallå! Hallå?" ropade han och blicken susade runt i det desperata hopp om att någon skulle svara honom. Hans andra hand vilade mjukt på sändaren. Under en tid rådde bara statiskt brus. Sedan fyllde knarrandet av kanaler som växlades i olika moduleringar det lilla, kusliga rummet medan dess enda boende väntade i förväntan.
  
  Till sist fick Detlef erkänna sig besegrad. Förvirrad skakade han på huvudet. "Snälla prata?" - stönade han på engelska och insåg att ryssen i andra änden av linjen förmodligen inte pratade tyska. "Snälla du? Jag vet inte hur jag ska jobba med det här. Jag måste meddela dig att Gabi är min fru."
  
  En kvinnas röst knarrade från högtalaren. Detlef piggnade till. "Är det här Milla? Är du Milla?
  
  Med långsam motvilja svarade kvinnan: "Var är Gabi?"
  
  "Hon är död", svarade han och undrade sedan högt om protokollet. "Ska jag säga 'slutet'?"
  
  "Nej, det är hemlig L-bandsöverföring som använder amplitudmodulering som bärvåg," försäkrade hon honom på bruten engelska, även om hon var flytande i terminologin för sitt yrke.
  
  "Vad?" Detlef skrek i total förvirring åt ett ämne han var helt okunnig på.
  
  Hon suckade. "Det här samtalet är som ett telefonsamtal. Du säger. Jag talar. Du behöver inte säga "klar".
  
  Detlef var lättad över att höra detta. "Sehr gut!"
  
  "Prata högre. Jag hör dig knappt. Var är Gabi? " upprepade hon, utan att ha hört hans tidigare svar tydligt.
  
  Detlef hade svårt att upprepa nyheten. "Min fru... Gabi är död."
  
  Länge fanns det inget svar, bara det avlägsna knasandet av statisk. Sedan dök mannen upp igen. "Du ljuger".
  
  "Nej nej. Nej! Jag ljuger inte. Min fru dödades för fyra dagar sedan", försvarade han sig försiktigt. "Kolla internet! Kolla in CNN!"
  
  "Ditt namn," sa mannen. "Det är inte ditt riktiga namn. Något som identifierar dig. Bara mellan dig och Milla."
  
  Detlef tänkte inte ens på det. "Änkling".
  
  Sprakande.
  
  Härlig.
  
  Detlef hatade det dova ljudet av vitt brus och den döda luften. Han kände sig så tom, så ensam och förkrossad över informationens tomrum - på ett sätt definierade det honom.
  
  "Änkling. Växla sändaren till 1549 MHz. Vänta på Metallica. Ta reda på siffrorna. Använd din GPS och åk på torsdag", instruerade mannen.
  
  Klick
  
  Klicket ekade i Detlefs öron som ett skott och lämnade honom förkrossad och förvirrad. Han stannade förvirrat och frös med armarna utsträckta. "Vad fan?"
  
  Han blev plötsligt sporrad av instruktioner som han hade tänkt glömma.
  
  "Kom tillbaka! Hallå?" - ropade han in i högtalaren, men ryssarna gick. Han slängde händerna i luften och vrålade av frustration. "Femtonfyrtionio", sa han. "Femton fyrtionio. Kom ihåg det här!" Han letade frenetiskt efter det ungefärliga värdet på numret på urtavlan. Han vred sakta på ratten och hittade den angivna stationen.
  
  "Så vad nu?" - gnällde han. Han hade penna och papper redo för siffrorna, men han hade ingen aning om hur det var att vänta på Metallica. "Tänk om det är en kod som jag inte kan tyda? Tänk om jag inte förstår budskapet?" - han fick panik.
  
  Plötsligt började stationen sända musik. Han kände igen Metallica, men han kände inte till låten. Ljudet bleknade gradvis när en kvinnas röst började läsa upp digitala koder och Detlef skrev ner dem. När musiken började igen drog han slutsatsen att sändningen var över. Han lutade sig tillbaka i stolen och släppte en lång suck av lättnad. Han var fascinerad, men hans träning varnade honom också för att han inte kunde lita på någon han inte kände.
  
  Om hans fru dödades av människor hon var inblandad med, kunde det mycket väl ha varit Milla och hennes medbrottsling. Tills han visste säkert kunde han inte bara följa deras order.
  
  Han var tvungen att hitta en syndabock.
  
  
  Kapitel 16
  
  
  Nina rusade in på doktor Helbergs kontor. Väntrummet var tomt förutom sekreteraren som såg aska ut. Som om hon kände Nina pekade hon genast på de stängda dörrarna. Bakom dem kunde hon höra en mansröst tala mycket medvetet och mycket lugnt.
  
  "Snälla du. Kom bara in", pekade sekreteraren på Nina som förskräckt trycktes mot väggen.
  
  "Var är vakten?" frågade Nina tyst.
  
  "Han gick när Mr Cleave började levitera," sa hon. "Alla sprang härifrån. Å andra sidan, med alla trauman detta har orsakat kommer vi att ha mycket att göra i framtiden", ryckte hon på axlarna.
  
  Nina kom in i rummet där hon bara hörde läkaren prata. Hon var tacksam att hon inte hörde den "andra Sam" prata när hon tryckte på dörrhandtaget. Hon gick försiktigt över tröskeln in i rummet, som endast var upplyst av det sällsynta ljuset från middagssolen som filtrerade genom de stängda persiennerna. Psykologen såg henne, men fortsatte att prata medan hans patient flöt vertikalt, centimeter från marken. Det var en skrämmande syn, men Nina var tvungen att vara lugn och utvärdera problemet logiskt.
  
  Dr. Helberg uppmanade Sam att återvända från sessionen, men när han knäppte med fingrarna för att väcka Sam hände ingenting. Han skakade på huvudet åt Nina och visade sin förvirring. Hon tittade på Sam, vars huvud kastades bakåt och hans mjölkvita ögon var vidöppna.
  
  "Jag försökte få ut honom därifrån i nästan en halvtimme," viskade han till Nina. "Han sa till mig att du redan har sett honom i det här tillståndet två gånger. Vet du vad som händer?
  
  Hon skakade sakta på huvudet, men bestämde sig för att ta tillfället i akt. Nina tog upp sin mobiltelefon ur jackfickan och tryckte på inspelningsknappen för att filma vad som hände. Hon lyfte den försiktigt så att hela Sams kropp var i ram innan hon pratade.
  
  Nina tog mod till sig och tog ett djupt andetag och sa: "Kalihasa."
  
  Doktor Helberg rynkade pannan och ryckte på axlarna. "Vad är detta?" - frågade han henne med bara läpparna.
  
  Hon sträckte fram handen för att be honom vara tyst innan hon sa det högre. "Kalihasa!"
  
  Sams mun öppnades och tillmötesgick rösten Nina var så rädd för. Orden kom ur Sam, men det var inte hans röst eller hans läppar som sa dem. Psykologen och historikern tittade förskräckt på den fruktansvärda episoden.
  
  "Kalihasa!" - sa en röst i en kör av obestämt kön. "Fartyget är primitivt. Fartyget finns väldigt sällan."
  
  Varken Nina eller doktor Helberg visste vad uttalandet handlade om förutom referensen till Sam, men psykologen övertygade henne att fortsätta för att få reda på Sams tillstånd. Hon ryckte på axlarna och tittade på doktorn, utan aning om vad hon skulle säga. Det fanns en liten chans att det här ämnet kunde talas eller resoneras med.
  
  "Kalihasa," mumlade Nina blygt. "Vem är du?"
  
  "Medveten", svarade den.
  
  "Vad är du för varelse?" frågade hon och parafraserade vad hon trodde var ett missförstånd från röstens sida.
  
  "Medvetande", svarade han. "Du har fel."
  
  Dr. Helberg flämtade av upphetsning när han upptäckte varelsens förmåga att kommunicera. Nina försökte att inte ta det personligt.
  
  "Vad vill du?" frågade Nina lite mer djärvt.
  
  "Finns", stod det.
  
  Till vänster om henne sprudlade en stilig, fyllig psykiater av häpnad, helt fascinerad av vad som hände.
  
  "Med folk?" - hon frågade.
  
  "Förslava", tillade han medan hon fortfarande pratade.
  
  "Att förslava fartyget?" frågade Nina efter att ha lärt sig att formulera sina frågor.
  
  "Fartyget är primitivt."
  
  "Är du en gud?" - sa hon utan att tänka.
  
  "Är du en gud?" det hände igen.
  
  Nina suckade irriterat. Läkaren vinkade henne att fortsätta, men hon blev besviken. Hon rynkade pannan och knep ihop läpparna och sa till doktorn: "Detta är bara att upprepa vad jag säger."
  
  "Det här är inget svar. "Han frågar," svarade rösten, till hennes förvåning.
  
  "Jag är inte Gud," svarade hon blygsamt.
  
  "Det är därför jag finns", svarade det snabbt.
  
  Plötsligt föll doktor Helberg på golvet och började krampa, precis som en lokalbo i byn. Nina fick panik, men fortsatte att spela in båda männen.
  
  "Nej!" - hon skrek. "Sluta! Sluta nu!"
  
  "Är du en gud?" - frågade den.
  
  "Nej!" - hon skrek. "Sluta döda honom! Just nu!"
  
  "Är du en gud?" - frågade de henne igen, medan den stackars psykologen vred sig i vånda.
  
  Hon ropade strängt som en sista utväg innan hon började leta efter vattenkannan igen. "Ja! Jag är Gud!"
  
  På ett ögonblick föll Sam till marken och doktor Helberg slutade skrika. Nina rusade för att kolla upp dem båda.
  
  "Förlåt!" - hon ringde sekreteraren i receptionen. "Kan du komma hit och hjälpa mig snälla?"
  
  Ingen kom. Förutsatt att kvinnan hade gått som de andra öppnade Nina dörren till väntrummet. Sekreteraren satt i soffan i väntrummet med vaktens pistol i handen. Vid hennes fötter låg en mördad säkerhetstjänsteman, skjuten i bakhuvudet. Nina backade lite, och ville inte riskera samma öde. Hon hjälpte snabbt doktor Helberg att sätta sig upp från sina smärtsamma spasmer och viskade till honom att inte göra ett ljud. När han återfick medvetandet gick hon fram till Sam för att bedöma hans tillstånd.
  
  "Sam, kan du höra mig?" - hon viskade.
  
  "Ja", stönade han, "men jag känner mig konstig. Var det här ännu en anfall av galenskap? Den här gången var jag halvt medveten om det, vet du?"
  
  "Vad har du i åtanke?" - hon frågade.
  
  "Jag var vid medvetande under hela det här och det var som om jag fick kontroll över strömmen som passerade genom mig. Det där argumentet med dig just nu. Nina, det var jag. Det här var mina tankar som kom ut lite förvrängda och lät som om de var hämtade från ett skräckfilmsmanus! Och gissa vad? "viskade han med stor enträget.
  
  "Vad?"
  
  "Jag kan fortfarande känna hur det rör sig genom mig", erkände han och tog tag i hennes axlar. "Doktor?" Sam utbröt när han såg vad hans galna krafter gjorde med doktorn.
  
  "Shh," lugnade Nina honom och pekade på dörren. "Hör du, Sam. Jag behöver att du provar något för mig. Kan du försöka använda den...andra sidan...för att manipulera någons avsikter?"
  
  "Nej, jag tror inte det", föreslog han. "Varför?"
  
  "Hör du, Sam, du kontrollerade precis Dr. Helbergs hjärnstrukturer för att orsaka ett anfall," insisterade hon. "Du gjorde det här mot honom. Du gjorde detta genom att manipulera den elektriska aktiviteten i hans hjärna, så du borde kunna göra detta med receptionisten. Om du inte gör det här," varnade Nina, "kommer hon att döda oss alla på en minut."
  
  "Jag har ingen aning om vad du pratar om, men okej, jag ska försöka," instämde Sam och snubblade på fötter. Han tittade runt hörnet och såg en kvinna sitta i soffan och röka en cigarett och hålla en väktares pistol i sin andra hand. Sam tittade tillbaka på doktor Helberg, "Vad heter hon?"
  
  "Elma," svarade doktorn.
  
  "Elma?" När Sam ringde runt hörnet hände något som han inte hade insett tidigare. När hon hörde hennes namn ökade hennes hjärnaktivitet och skapade omedelbart en koppling till Sam. En svag elektrisk ström gick genom honom som en våg, men det gjorde inte ont. Mentalt kändes det som om Sam var fäst vid henne med några osynliga kablar. Han var inte säker på om han skulle tala högt till henne och säga åt henne att kasta bort pistolen eller om hon bara skulle tänka på det.
  
  Sam bestämde sig för att använda samma metod som han kom ihåg när han var under påverkan av den märkliga kraften tidigare. Bara när han tänkte på Elma skickade han ett kommando till henne och kände hur det glider längs den uppfattade tråden till hennes sinne. När det förknippades med henne kände Sam hur hans tankar smälte samman med hennes.
  
  "Vad händer?" - Doktor Helberg frågade Nina, men hon tog honom ifrån Sam och viskade åt honom att stå still och vänta. De såg båda på säkert avstånd när Sams ögon rullade tillbaka in i hans huvud.
  
  "Åh, käre Herre, nej! Inte igen!" - Doktor Helberg stönade efter andan.
  
  "Tyst! Jag tror att Sam har kontroll den här gången", gissade hon och hoppades för sina lyckliga stjärnor att hon hade rätt i sitt antagande.
  
  "Kanske var det därför jag inte kunde få honom ur det," sa doktor Helberg till henne. "Det var trots allt inte ett hypnotiskt tillstånd. Det var hans eget sinne, bara utvidgat!"
  
  Nina måste hålla med om att detta var en fascinerande och logisk slutsats från en psykiater som hon tidigare hade liten professionell respekt för.
  
  Elma reste sig och kastade vapnet mitt i väntrummet. Hon gick sedan in på läkarmottagningen med en cigarett i handen. Nina och doktor Helberg duckade vid åsynen av henne, men allt hon gjorde var att le mot Sam och ge honom sin cigarett.
  
  "Får jag erbjuda dig detsamma, Dr. Gould?" hon log. "Jag har två kvar i min ryggsäck."
  
  "Äh, nej, tack," svarade Nina.
  
  Nina blev förvånad. Erbjöd kvinnan som precis dödade en man kallblodigt henne en cigarett? Sam tittade på Nina med ett skrytsamt leende, som hon bara skakade på huvudet och suckade till. Elma gick till receptionen och ringde polisen.
  
  "Hej, jag skulle vilja anmäla ett mord på doktor Helbergs kontor i Gamla stan..." hon anmälde sitt agerande.
  
  "Fan satan, Sam!" - Nina flämtade.
  
  "Eller hur?" han log, men verkade lite nervös inför upptäckten. "Doktorn, du måste komma på någon sorts historia för att vara vettig för polisen. Jag hade ingen kontroll över något av skiten hon gjorde i väntrummet."
  
  "Jag vet, Sam," nickade doktor Helberg. "Du var fortfarande under hypnos när det här hände. Men vi vet båda att hon inte hade kontroll över sitt sinne, och det oroar mig. Hur kan jag låta henne tillbringa resten av sitt liv i fängelse för ett brott som hon tekniskt sett inte har begått?"
  
  "Jag är säker på att du kan intyga hennes mentala stabilitet och kanske komma med en förklaring som skulle bevisa att hon var i trans eller något," föreslog Nina. Hennes telefon ringde och hon gick till fönstret för att svara på samtalet medan Sam och doktor Helberg tittade på Elmas agerande för att försäkra sig om att hon inte flydde.
  
  "Sanningen är att den som kontrollerade dig, Sam, ville döda dig, oavsett om det var min assistent eller jag," varnade doktor Helberg. "Nu när det är säkert att anta att denna kraft är ditt eget medvetande, ber jag dig att vara mycket försiktig med dina avsikter eller attityd, annars kan du sluta döda den du älskar."
  
  Nina tappade plötsligt andan, så mycket att båda männen tittade på henne. Hon såg förbluffad ut. "Det är Purdue!"
  
  
  Kapitel 17
  
  
  Sam och Nina lämnade doktor Helbergs kontor innan polisen dök upp. De hade ingen aning om vad psykologen skulle berätta för myndigheterna, men de hade viktigare saker att tänka på just nu.
  
  "Sa han var han var?" frågade Sam när de gick mot Sams bil.
  
  "Han hölls i ett läger som drevs av... gissa vem?" flinade hon.
  
  "Svart sol, av en slump?" Sam spelade med.
  
  "Bingo! Och han gav mig en sekvens av nummer för att skriva in i en av hans enheter i Reichtisusis. Någon sorts smart anordning, liknande Enigma-maskinen", sa hon till honom.
  
  "Vet du hur det här är?" frågade han när de körde till gården Perdue.
  
  "Ja. Det användes flitigt av nazisterna under andra världskriget för kommunikation. I huvudsak är detta en elektromekanisk roterande krypteringsmaskin", förklarade Nina.
  
  "Och du vet hur man arbetar med det här?" Sam ville veta eftersom de visste att han skulle bli överväldigad av att försöka lista ut komplexa koder. Han försökte en gång skriva kod för en mjukvarukurs och det slutade med att han uppfann ett program som inte gjorde annat än att skapa omljud och stationära bubblor.
  
  "Perdue gav mig några siffror att lägga in i datorn, han sa att det skulle ge oss hans plats," svarade hon och tittade över den till synes meningslösa sekvensen hon hade skrivit ner.
  
  "Jag undrar hur han kom till telefonen," sa Sam när de närmade sig kullen där den enorma Perdue-gården hade utsikt över den slingrande vägen. "Jag hoppas att han inte blir upptäckt medan han väntar på att vi ska komma till honom."
  
  "Nej, så länge han är säker. Han berättade att vakterna fick order om att döda honom, men han lyckades fly från rummet där de höll honom. Han gömmer sig nu tydligen i datorrummet och har hackat sig in på deras kommunikationslinjer så att han kan ringa oss", förklarade hon.
  
  "Ha! Old school! Bra gjort, gamle tupp!" Sam skrattade åt Perdues fyndighet.
  
  De drog in på uppfarten till Perdues hus. Vakterna kände till sin chefs närmaste vänner och vinkade hjärtligt till dem när de öppnade den enorma svarta porten. Perdues assistent mötte dem i dörren.
  
  "Har du hittat Mr Perdue?" - hon frågade. "Åh tack gode gud!"
  
  "Ja, vi måste komma till hans elektronikrum tack. Det här är mycket brådskande", frågade Sam och de skyndade till källaren som Perdue hade gjort om till ett av sina heliga uppfinningskapell. På ena sidan behöll han allt han fortfarande arbetade med, och på andra sidan fanns allt han hade slutfört men ännu inte patenterat. För alla som inte levde och andades ingenjörskonst eller var mindre tekniskt inställda var det en ogenomtränglig labyrint av kablar och utrustning, monitorer och verktyg.
  
  "Fan, titta på allt detta skräp! Hur ska vi hitta den här saken här?" Sam var orolig. Hans händer rann åt sidorna av hans huvud när han skannade området efter vad Nina beskrev som någon sorts skrivmaskin. "Jag ser inget sådant här."
  
  "Jag också," suckade hon. "Hjälp mig bara att titta igenom skåpen också, snälla, Sam."
  
  "Jag hoppas att du vet hur du ska hantera den här saken, annars kommer Perdue att bli historia," sa han till henne när han öppnade dörrarna till den första garderoben och ignorerade alla skämt han kan göra om ordleken i hans uttalande.
  
  "Med all forskning jag gjorde för en av mina examensarbeten 2004 borde jag kunna lista ut det, oroa dig inte," sa Nina och rotade igenom flera skåp som stod i rader mot den östra väggen.
  
  "Jag tror att jag hittade den", sa han nonchalant. Från ett gammalt grönt arméskåp drog Sam fram en slagmaskin och höll upp den som en trofé. "Detta är det?"
  
  "Ja det är det!" - utbrast hon. "Okej, lägg det här."
  
  Nina rensade det lilla skrivbordet och drog en stol från ett annat bord för att sitta framför det. Hon tog fram siffrorna Perdue hade gett henne och började jobba. Medan Nina var fokuserad på rättegången, tänkte Sam på de senaste händelserna och försökte förstå dem. Om han faktiskt kunde få folk att lyda hans order skulle det helt förändra hans liv, men något med hans nya bekväma uppsättning talanger är en hel massa röda lampor i hans huvud.
  
  "Ursäkta mig, Dr. Gould," ropade en av Perdues hemhjälp från dörren. "Det finns en gentleman här som vill träffa dig. Han säger att han pratade med dig i telefon för några dagar sedan om Mr. Perdue."
  
  "Åh shit!" Nina grät. "Jag glömde helt bort den här killen! Sam, mannen som varnade oss för att Perdue var försvunnen? Det måste vara han. Fan, han kommer att bli upprörd."
  
  "Han verkar i alla fall riktigt trevlig," inflikade medarbetaren.
  
  "Jag går och pratar med honom. Vad heter han?" frågade Sam henne.
  
  "Holzer," svarade hon. "Detlef Holzer."
  
  "Nina, Holzer är efternamnet på kvinnan som dog på konsulatet, eller hur?" han frågade. Hon nickade och kom plötsligt ihåg mannens namn från telefonsamtalet, nu när Sam hade nämnt det.
  
  Sam lämnade Nina för att göra sina affärer och reste sig för att prata med främlingen. När han kom in i lobbyn blev han förvånad över att se en kraftfullt byggd man som smuttade på te med sådan sofistikering.
  
  "Mr Holzer?" Sam log och räckte fram handen. "Sam Cleave. Jag är vän med Dr. Gould och Mr. Perdue. Hur kan jag hjälpa dig?"
  
  Detlef log hjärtligt och skakade Sams hand. "Trevligt att träffa dig, Mr Cleave. Hmm, var är Dr Gould? Det verkar som att alla jag försöker prata med försvinner och någon annan tar deras plats."
  
  "Hon har precis kommit ikapp med projektet just nu, men hon är här. Åh, och hon är ledsen att hon inte har ringt tillbaka till dig än, men det ser ut som att du kunde hitta Mr. Perdues egendom ganska lätt", noterade Sam när han satte sig.
  
  "Har du hittat honom än? Jag behöver verkligen prata med honom om min fru", sa Detlef och spelade öppna kort med Sam. Sam tittade på honom, fascinerad.
  
  "Får jag fråga vad Mr. Perdue hade med din fru att göra?" Var de affärspartners?" Sam visste mycket väl att de hade träffats på Carringtons kontor för att prata om landningsförbudet, men först ville han träffa främlingen.
  
  "Nej, faktiskt, jag ville ställa några frågor till honom om omständigheterna kring min frus död. Du förstår, Mr Cleave, jag vet att hon inte begick självmord. Mr Perdue var där när hon dödades. Förstår du vart jag är på väg med det här?" - frågade han Sam i en strängare ton.
  
  "Du tror att Perdue dödade din fru," bekräftade Sam.
  
  "Jag tror", svarade Detlef.
  
  "Och du är här för att hämnas?" frågade Sam.
  
  "Skulle det verkligen vara så långsökt?" - invände den tyska jätten. "Han var den sista personen som såg Gabi vid liv. Vad skulle jag annars vara här för?"
  
  Stämningen mellan dem blev snabbt spänd, men Sam försökte använda sunt förnuft och vara artig.
  
  "Mr Holzer, jag känner Dave Perdue. Han är inte på något sätt en mördare. Den här mannen är en uppfinnare och upptäcktsresande som bara är intresserad av historiska reliker. Hur tror du att han skulle gynnas av din frus död?" Sam frågade om hans journalistiska färdigheter.
  
  "Jag vet att hon försökte avslöja människorna bakom dessa mord i Tyskland, och att det hade något att göra med det svårfångade Amber Room, som gick förlorat under andra världskriget. Hon gick sedan för att träffa David Perdue och dog. Tycker du inte att det är lite suspekt? - frågade han Sam konfronterande.
  
  "Jag kan förstå hur du kom till denna slutsats, herr Holzer, men direkt efter Gabys död försvann Perdue..."
  
  "Det är poängen. Skulle inte en mördare försöka försvinna för att undvika att bli gripen?" Detlef avbröt honom. Sam var tvungen att erkänna att mannen hade goda skäl att misstänka Perdue för att ha dödat sin fru.
  
  "Okej, jag ska berätta vad," erbjöd Sam diplomatiskt, "när vi hittar..."
  
  "Sam! Jag kan inte få det jävla att berätta alla orden för mig. Perdues sista två meningar säger något om Amberrummet och Röda armén!" ropade Nina och sprang uppför trappan till mezzaninen.
  
  "Det här är Dr. Gould, eller hur?" Detlef frågade Sam. "Jag känner igen hennes röst i telefonen. Säg mig, Mr Cleave, vad har hon med David Perdue att göra?"
  
  "Jag är en kollega och en vän. Jag ger honom råd i historiska frågor under hans expeditioner, herr Holzer," svarade hon bestämt på hans fråga.
  
  "Det är ett nöje att träffa dig ansikte mot ansikte, Dr. Gould," log Detlef kallt. "Säg mig nu, Mr Cleave, hur kommer det sig att min fru undersökte något som liknade samma ämnen som Dr. Gould precis pratade om?" Och de råkar båda känna David Perdue, så varför berättar du inte det för mig ska jag tänka?"
  
  Nina och Sam bytte rynkor. Det verkade som om deras besökare saknade bitar i sitt eget pussel.
  
  "Mr Holzer, vilka saker pratar du om?" frågade Sam. "Om du kunde hjälpa oss att reda ut det här, skulle vi förmodligen kunna hitta Perdue, och sedan, jag lovar, kan du fråga honom vad du vill."
  
  "Utan att döda honom, förstås," tillade Nina och förenade sig med de två männen på sammetssätena i vardagsrummet.
  
  "Min fru undersökte morden på finansmän och politiker i Berlin. Men efter hennes död hittade jag ett rum - ett radiorum, tror jag - och där hittade jag artiklar om morden och många dokument om bärnstensrummet, som en gång gavs till tsar Peter den store av kung Fredrik Vilhelm I av Preussen, sa Detlef. "Gabi visste att det fanns ett samband mellan dem, men jag måste prata med David Perdue för att ta reda på vad det är."
  
  "Ja, det finns ett sätt att prata med honom, mr Holzer," Nina ryckte på axlarna. "Jag tror att informationen du behöver kan finnas i hans senaste meddelande till oss."
  
  "Så du vet var han är!" - skällde han.
  
  "Nej, vi fick bara det här meddelandet, och vi måste dechiffrera alla ord innan vi kan gå och rädda honom från människorna som kidnappade honom", förklarade Nina för den nervösa besökaren. "Om vi inte kan tyda hans budskap har jag ingen aning om hur jag ska leta efter det."
  
  "Förresten, vad stod det i resten av meddelandet som du kunde tyda?" frågade Sam henne nyfiket.
  
  Hon suckade, fortfarande förvirrad över den orimliga formuleringen. "Den nämner 'Armé' och 'Stäpp', kanske en bergig region? Sedan står det "sök i bärnstensrummet eller dö" och det enda andra jag fick var ett gäng skiljetecken och asterisker. Jag är inte säker på att hans bil är okej."
  
  Detlef övervägde denna information. "Titta på det här," sa han plötsligt och sträckte sig ner i jackfickan. Sam intog en defensiv position, men främlingen tog bara fram sin mobiltelefon. Han bläddrade igenom bilderna och visade dem innehållet i det hemliga rummet. "En av mina källor gav mig koordinater där jag kunde hitta personerna som Gabi hotade att avslöja. Ser du dessa siffror? Sätt dem i din bil och se vad det gör."
  
  De återvände till rummet i källaren på den gamla herrgården där Nina arbetade med Enigma-maskinen. Detlefs fotografier var tydliga och tillräckligt nära för att skilja varje kombination. Under de kommande två timmarna skrev Nina in siffrorna en efter en. Till sist fick hon en utskrift av orden som matchade koderna.
  
  "Nu är detta inte Purdues budskap; det här meddelandet är baserat på siffrorna från Gabis kort", förklarade Nina innan hon läste upp resultatet. "Först står det "Svart mot rött på den kazakiska stäppen", sedan "strålningsbur" och de två sista kombinationerna "Mind Control" och "Ancient Orgasm".
  
  Sam höjde på ögonbrynet. "Gammal orgasm?"
  
  "Usch! Jag talade fel. Det är en 'uråldrig organism'", stammade hon, till stor ro för Detlef och Sam. "Så, 'Stäppen' nämns av både Gabi och Perdue, och det är den enda ledtråden som råkar vara platsen."
  
  Sam tittade på Detlef. "Så du kom hela vägen från Tyskland för att hitta Gabis mördare. Vad sägs om en resa till den kazakiska stäppen?"
  
  
  Kapitel 18
  
  
  Perdues ben gjorde fortfarande fruktansvärt ont. Varje steg han tog var som att gå på spikar som nådde upp till anklarna. Detta gjorde det nästan omöjligt för honom att bära skor, men han visste att han måste om han ville fly sitt fängelse. Efter att Klaus lämnat sjukstugan, tog Perdue omedelbart bort IV från sin arm och började kontrollera om hans ben var starka nog att stödja hans vikt. Han trodde inte på något sätt att de hade för avsikt att uppvakta honom under de närmaste dagarna. Han förväntade sig nya tortyrer som skulle förlama hans kropp och sinne.
  
  Med sin förkärlek för teknik visste Perdue att han kunde manipulera deras kommunikationsenheter, såväl som alla åtkomstkontroll- och säkerhetssystem de använde. The Order of the Black Sun var en suverän organisation som bara använde det bästa för att skydda sina intressen, men Dave Perdue var ett geni de bara kunde frukta. Han kunde förbättra alla uppfinningar av sina ingenjörer utan större ansträngning.
  
  Han satte sig upp på sängen och gled sedan försiktigt ner på sidan för att långsamt sätta press på hans ömma sulor. Perdue ryckte ihop sig och försökte ignorera den olidliga smärtan från sina andra gradens brännskador. Han ville inte bli upptäckt när han fortfarande inte kunde gå eller springa, annars skulle han vara färdig.
  
  Medan Klaus informerade sina män innan de lämnade, haltade deras fånge redan genom den stora labyrinten av korridorer och skapade en mental karta för att planera sin flykt. På tredje våningen, där han hölls inlåst, kröp han längs norra väggen för att hitta slutet av korridoren, eftersom han antog att det måste finnas en trappa där. Han var inte så förvånad över att se att hela fästningen faktiskt var rund och att ytterväggarna var gjorda av järnbalkar och takstolar förstärkta med enorma plåtar av bultat stål.
  
  "Det här ser ut som ett jäkla rymdskepp," tänkte han för sig själv och tittade på arkitekturen i den kazakiska citadellet av Svarta solen. I mitten var byggnaden tom, ett enormt utrymme där gigantiska bilar eller flygplan kunde förvaras eller byggas. På alla sidor gav stålkonstruktionen tio våningar med kontor, serverstationer, förhörskammare, mat- och bostadsrum, styrelserum och laboratorier. Perdue var nöjd med byggnadens elektriska effektivitet och vetenskapliga infrastruktur, men han behövde fortsätta röra på sig.
  
  Han tog sig igenom de mörka passagerna i handikappade ugnar och dammiga verkstäder, och letade efter en utväg eller åtminstone någon fungerande kommunikationsenhet som han kunde använda för att ringa efter hjälp. Till sin lättnad upptäckte han ett gammalt flygledningsrum som verkade inte ha använts på decennier.
  
  "Antagligen en del av några bärraketer från kalla krigets tid," rynkade han pannan och undersökte utrustningen i det rektangulära rummet. Han höll blicken på den gamla spegelbiten han hade tagit från det tomma labbet och fortsatte med att ansluta den enda enheten han kände igen. "Ser ut som en elektronisk version av en morsekodsändare," föreslog han och satte sig på huk för att hitta en kabel att koppla in i vägguttaget. Maskinen var enbart konstruerad för att sända nummersekvenser, så han fick försöka komma ihåg den utbildning han fått långt före sin tid i Wolfenstein för många år sedan.
  
  Genom att sätta apparaten i drift och rikta dess antenner mot där han trodde att norr var, hittade Perdue en sändarenhet som fungerade som en telegrafapparat men som kunde ansluta till geostationära telekommunikationssatelliter med rätt koder. Med den här maskinen kunde han konvertera fraser till deras numeriska motsvarigheter och använda Atbash-chifferet i kombination med ett matematiskt kodningssystem. "Binärt skulle vara mycket snabbare," sade han när den föråldrade enheten fortsatte att förlora resultat på grund av korta, sporadiska strömavbrott på grund av spänningsfluktuationer i kraftledningar.
  
  När Perdue äntligen försåg Nina med de nödvändiga ledtrådarna för lösningen på sin hemmamaskin Enigma, hackade han sig in i det gamla systemet för att upprätta en förbindelse med telekommunikationskanalen. Det var inte lätt att försöka kontakta ett sånt telefonnummer, men han var tvungen att försöka. Detta var det enda sättet han kunde överföra nummersekvenserna till Nina med en sändningsperiod på tjugo sekunder till tjänsteleverantören, men överraskande nog lyckades han.
  
  Det dröjde inte länge förrän han hörde Kempers män springa runt stål- och betongfästningen och letade efter honom. Hans nerver var på kant, trots att han hade lyckats ringa ett nödsamtal. Han visste att det faktiskt skulle ta dagar innan han hittades, så han hade plågsamma timmar framför sig. Perdue fruktade att om de hittade honom skulle straffet bli ett som han aldrig skulle återhämta sig från.
  
  Hans kropp värkte fortfarande, han tog sin tillflykt till en övergiven underjordisk vattenpöl bakom låsta järndörrar täckta med spindelväv och korroderade av rost. Det var tydligt att ingen hade varit där på flera år, vilket gjorde det till ett idealiskt gömställe för en skadad flykting.
  
  Perdue var gömd så väl, i väntan på räddning, att han inte ens märkte att citadellet anfölls två dagar senare. Nina kontaktade Chaim och Todd, Purdues dataexperter, för att stänga av elnätet i området. Hon gav dem koordinaterna som Detlef fick av Milla efter att han ställde in nummerstationen. Med hjälp av denna information skadade de två skottarna komplexets strömförsörjning och huvudkommunikationssystem och orsakade störningar på alla enheter som bärbara datorer och mobiltelefoner inom en radie på två mil runt Black Sun Fortress.
  
  Sam och Detlef smög genom huvudentrén oupptäckta, med en strategi som de hade förberett innan de flög in i den kazakiska stäppens ödsliga terräng med helikopter. De tog hjälp av Purdues polska dotterbolag, PoleTech Air & Transit Services. Medan männen invaderade anläggningen, väntade Nina i skeppet med en militärutbildad pilot, som skannade det omgivande området med infraröd avbildning efter fientliga rörelser.
  
  Detlef var beväpnad med sin Glock, två jaktknivar och en av sina två expanderbara klubbor. Han gav den andra till Sam. Journalisten tog i sin tur med sig sin egen Makarov och fyra rökbomber. De rusade genom huvudentrén och väntade sig ett kulhagl i mörkret, men snubblade istället över flera kroppar utspridda på golvet i korridoren.
  
  "Vad i helvete händer?" Viskade Sam. "De här människorna jobbar här. Vem kunde ha dödat dem?
  
  "Vad jag hört dödar dessa tyskar sina egna för befordran", svarade Detlef tyst och riktade sin ficklampa mot de döda på golvet. "Det är ett tjugotal av dem. Lyssna!"
  
  Sam stannade och lyssnade. De kunde höra kaoset som orsakades av strömavbrottet på andra våningar i byggnaden. De gick försiktigt uppför den första trappan. Det var för farligt att separeras i ett så stort komplex som detta utan att veta om vapnen eller antalet ombordvarande. De gick försiktigt i en fil, med vapen redo och lyste upp vägen med sina facklor.
  
  "Låt oss hoppas att de inte omedelbart känner igen oss som inkräktare," sa Sam.
  
  Detlef log. "Höger. Låt oss bara fortsätta."
  
  "Ja", sa Sam. De såg på när de blinkande ljusen från några av passagerarna rusade mot generatorrummet. "Åh shit! Detlef, de ska sätta på generatorn!"
  
  "Flytta! Flytta!" Detlef beordrade sin assistent och tog honom i tröjan. Han släpade Sam med sig för att avlyssna säkerhetsmännen innan de kunde ta sig till generatorrummet. Efter de glödande kloten spände Sam och Detlef sina vapen och förberedde sig för det oundvikliga. När de sprang frågade Detlef Sam: "Har du någonsin dödat någon?"
  
  "Ja, men aldrig avsiktligt," svarade Sam.
  
  "Okej, nu måste du - med extrema fördomar!" - sa den långe tysken. "Ingen nåd. Eller så kommer vi aldrig därifrån levande."
  
  "Fick dig!" Sam lovade när de stod ansikte mot ansikte med de första fyra männen inte mer än tre fot från dörren. Männen var omedvetna om att de två figurerna som närmade sig från andra hållet var inkräktare tills den första kulan krossade den första mannens skalle.
  
  Sam ryckte till när han kände hur det heta sprutet av hjärnmaterial och blod berörde hans ansikte, men han siktade på den andra mannen i raden, som utan att rycka till tryckte avtryckaren och dödade honom. Den döde föll slappt vid Sams fötter när han hukade sig för att ta upp sin pistol. Han tog sikte på de annalkande männen, som började skjuta på dem och skadade ytterligare två. Detlef tog ut sex män med perfekta skott från mitten innan han fortsatte sin attack mot Sams två mål och satte en kula genom var och en av deras skallar.
  
  "Bra jobbat, Sam," log tysken. "Du röker, eller hur?"
  
  "Jag tror, varför?" - frågade Sam och torkade den blodiga röran från ansiktet och örat. "Ge mig din tändare," sa hans partner från dörröppningen. Han slängde Detlef sin Zippo innan de gick in i generatorrummet och satte eld på bränsletankarna. På vägen tillbaka stängde de av motorerna med flera välriktade kulor.
  
  Perdue hörde galenskapen från sitt lilla gömställe och gick mot huvudentrén, men bara för att det var den enda utgången han kände till. Perdue haltade tungt och använde en hand på väggen för att vägleda honom i mörkret och klättrade långsamt uppför nödtrappan in i foajén på första våningen.
  
  Dörrarna stod vidöppna och i det knappa ljuset som föll in i rummet steg han försiktigt över kropparna tills han nådde den välkomnande andetag av den varma, torra luften i ökenlandskapet utanför. Gråtande av tacksamhet och rädsla sprang Perdue mot helikoptern, viftade med armarna och bad till Gud att den inte tillhörde fienden.
  
  Nina hoppade ur bilen och sprang fram till honom. "Purdue! Purdue! Mår du bra? Kom hit!" - skrek hon och närmade sig honom. Perdue tittade upp på den vackra historikern. Hon skrek i sin sändare och berättade för Sam och Detlef att hon hade Perdue. När Perdue föll i hennes famn föll han ihop och drog henne med sig på sanden.
  
  "Jag kunde inte vänta med att känna din beröring igen, Nina," andades han. "Du har gått igenom det."
  
  "Jag gör alltid så här," log hon och höll sin utmattade vän i famnen tills de andra kom. De gick ombord på en helikopter och flög västerut, där de hade säker bostad vid Aralsjöns strand.
  
  
  Kapitel 19
  
  
  "Vi måste hitta bärnstensrummet, annars kommer orden att hitta det. Det är absolut nödvändigt att vi hittar henne innan de gör det, för den här gången kommer de att störta världens regeringar och uppvigla till våld i en folkmordsskala", insisterade Perdue.
  
  De kurrade runt en eld på bakgården till huset Sam hyrde i Aralbosättningen. Det var en halvmöblerad hydda med tre sovrum som saknade hälften av de bekvämligheter gruppen var van vid i första världens länder. Men hon var oansenlig och finurlig, och där kunde de vila, åtminstone tills Perdue mådde bättre. Samtidigt var Sam tvungen att hålla ett öga på Detlef för att se till att änkemannen inte slog ut och dödade miljardären innan han tog itu med Gabis död.
  
  "Vi kommer till det så fort du känner dig bättre, Perdue," sa Sam. "Just nu ligger vi bara lågt och slappar."
  
  Ninas hår, flätat, kom ut under hennes stickade mössa när hon tände en annan cigarett. Purdues varning, avsedd som ett omen, verkade inte vara något problem för henne på grund av hur hon hade känt om världen på sistone. Det var inte så mycket det verbala utbytet med den gudaliknande enheten i Sams själ som orsakade hennes likgiltiga tankar. Hon var helt enkelt mer medveten om mänsklighetens upprepade misstag och det genomgripande misslyckandet med att upprätthålla balans i hela världen.
  
  Aral var en fiskehamn och hamnstad innan det mäktiga Aralsjön nästan helt torkade ut och lämnade bara en kal öken som arv. Nina var ledsen över att så många vackra vattendrag hade torkat upp och försvunnit på grund av mänsklig kontaminering. Ibland, när hon kände sig särskilt apatisk, undrade hon om världen inte skulle vara en bättre plats om inte människosläktet dödade allt i den, inklusive sig själv.
  
  Människor påminde henne om bebisar som lämnats i vården av en myrstack. De hade helt enkelt inte visdomen eller ödmjukheten att inse att de var en del av världen och inte ansvariga för den. I arrogans och ansvarslöshet förökade de sig som kackerlackor, utan att tänka på att istället för att döda planeten för att tillfredsställa deras antal och behov, borde de ha bromsat tillväxten av sin egen befolkning. Nina var frustrerad över att människor, som ett kollektiv, vägrade se att skapa en mindre befolkning med högre intellektuella förmågor skulle skapa en mycket effektivare värld utan att förstöra allt det vackra för deras girighets och hänsynslösa existens skull.
  
  Förlorad i tanken rökte Nina en cigarett vid den öppna spisen. Tankar och ideologier hon inte borde ha underhållit kom in i hennes sinne, där det var säkert att hålla tabubelagda ämnen gömda. Hon reflekterade över nazisternas mål och upptäckte att några av dessa till synes grymma idéer faktiskt var verkliga lösningar på många av de problem som hade fört världen på knä i den nuvarande eran.
  
  Naturligtvis avskydde hon folkmord, grymhet och förtryck. Men i slutändan höll hon med om att det till viss del inte var så monstruöst att utrota svag genetisk struktur och införa preventivmedel genom sterilisering efter födelsen av två barn i en familj. Detta skulle minska den mänskliga befolkningen och därmed bevara skog och jordbruksmark istället för att ständigt röja skog för att bygga fler mänskliga livsmiljöer.
  
  När hon tittade på landet nedanför under deras flykt till Aralsjön, sörjde Nina mentalt över alla dessa saker. Storslagna landskap, en gång fulla av liv, har skrumpnat och vissnat under mänskliga fötter.
  
  Nej, hon tolererade inte Tredje rikets agerande, men hennes skicklighet och ordning var obestridliga. "Om det bara idag fanns människor med så strikt disciplin och exceptionellt driv som vill förändra världen till det bättre", suckade hon och avslutade sin sista cigarett. 'Föreställ dig en värld där någon som denna inte förtryckte människor, utan stoppade hänsynslösa företag. Där de, istället för att förstöra kulturer, skulle förstöra medias hjärntvätt och vi alla skulle ha det bättre. Och nu skulle det finnas en jävla sjö här för att mata folket."
  
  Hon slängde in cigarettfimpen i elden. Hennes ögon fångade Perdues blick, men hon låtsades inte vara besvärad av hans uppmärksamhet. Kanske var det de dansande skuggorna från elden som gav hans magra ansikte en sådan hotfull blick, men hon gillade det inte.
  
  "Hur vet du var du ska börja leta?" - Frågade Detlef. "Jag läste att Amberrummet förstördes under kriget. Förväntar sig dessa människor att du på ett magiskt sätt får något som inte längre existerar att dyka upp igen?"
  
  Perdue verkade känslomässig, men de andra antog att det berodde på hans traumatiska upplevelse i händerna på Klaus Kemper. "De säger att det fortfarande finns. Och om vi inte går före dem i detta, kommer de utan tvekan att besegra oss för alltid."
  
  "Varför?" frågade Nina. "Vad är så kraftfullt med Amberrummet - om det ens fortfarande existerar?"
  
  "Jag vet inte, Nina. De gick inte in på detaljer, men de gjorde det klart att hon har en obestridlig makt", skrattade Perdue. "Vad den har eller gör har jag ingen aning om. Jag vet bara att det är väldigt farligt - som det brukar hända med saker av perfekt skönhet."
  
  Sam kunde se att frasen var riktad till Nina, men Perdues ton var inte kärleksfull eller sentimental. Om han inte hade fel så lät det nästan fientligt. Sam undrade hur Perdue egentligen kände av att Nina spenderade så mycket tid med honom, och det verkade vara en öm punkt för den vanligtvis sprudlande miljardären.
  
  "Var var hon senast?" frågade Detlef Nina. "Du är en historiker. Vet du vart nazisterna kunde ha tagit henne om hon inte hade blivit förstörd?"
  
  "Jag vet bara vad som står i historieböckerna, Detlef," erkände hon, "men ibland finns det fakta gömda i detaljerna som ger oss ledtrådar."
  
  "Och vad säger dina historieböcker?" frågade han vänligt och låtsades att han var väldigt intresserad av Ninas kallelse.
  
  Hon suckade och ryckte på axlarna och mindes legenden om bärnstensrummet som dikterades i hennes läroböcker. "Bärnstensrummet tillverkades i Preussen i början av 1700-talet, Detlef. Den var gjord av bärnstenspaneler och guldinläggningar av löv och sniderier med speglar bakom för att få den att se ännu mer magnifik ut när ljuset träffade den."
  
  "Vem tillhörde den?" frågade han och bet i en torr skorpa av hembakat bröd.
  
  "Den dåvarande kungen var Fredrik Vilhelm I, men han gav bärnstensrummet till den ryske tsaren Peter den Store som en gåva. Men det är det som är coolt, säger hon. "Medan den tillhörde kungen, byggdes den faktiskt ut flera gånger! Föreställ dig värdet redan då!"
  
  "Från kungen?" frågade Sam henne.
  
  "Ja. De säger att när han hade byggt ut kammaren så innehöll den sex ton bärnsten. Så, som alltid, har ryssarna förtjänat sitt rykte för sin kärlek till storlek." hon skrattade. "Men sedan plundrades den av en nazistisk enhet under andra världskriget."
  
  "Självklart", klagade Detlef.
  
  "Och var förvarade de den?" Sam ville veta. Nina skakade på huvudet.
  
  "Det som blev kvar transporterades till Königsberg för restaurering och visades sedan offentligt där. Men... det är inte allt", fortsatte Nina och tog emot ett glas rött vin från Sam. "Man tror att det förstördes en gång för alla av allierade luftangrepp när slottet bombades 1944. Vissa uppgifter tyder på att när det tredje riket föll 1945 och Röda armén ockuperade Königsberg, hade nazisterna redan tagit resterna av bärnstensrummet och smugglat dem till ett passagerarfartyg i Gdynia för att ta det ut ur Königsberg."
  
  "Vart tog han vägen?" - Jag frågade. - frågade Perdue med stort intresse. Han visste redan mycket av vad Nina hade förmedlat, men bara fram till den del där bärnstensrummet förstördes av allierade flyganfall.
  
  Nina ryckte på axlarna. "Ingen vet. Vissa källor säger att fartyget torpederades av en sovjetisk ubåt och att Amber Room gick förlorat till havs. Men sanningen är att ingen riktigt vet."
  
  "Om du var tvungen att gissa," utmanade Sam henne hjärtligt, "baserat på vad du vet om den allmänna situationen under kriget." Vad tror du har hänt?"
  
  Nina hade sin egen teori om vad hon gjorde och inte trodde, enligt journalerna. "Jag vet verkligen inte, Sam. Jag tror helt enkelt inte på torpedhistorien. Det här låter för mycket som en omslagsartikel för att stoppa alla från att leta efter den. Men igen," suckade hon, "jag har ingen aning om vad som kunde ha hänt." Jag ska vara ärlig; Jag tror att ryssarna snappade upp nazisterna, men inte på det här sättet." Hon skrattade obekvämt och ryckte på axlarna igen.
  
  Perdues ljusblå ögon stirrade på elden framför honom. Han övervägde de möjliga konsekvenserna av Ninas berättelse, samt vad han hade fått veta om vad som hänt i Gdanskbukten samtidigt. Han kom ut ur sitt frusna tillstånd.
  
  "Jag tror att vi måste ta det på tro," meddelade han. "Jag föreslår att man börjar från där fartyget ska ha sjunkit, bara för att ha en startpunkt. Vem vet, vi kanske till och med hittar några ledtrådar där."
  
  "Du menar dykning?" utbrast Detlef.
  
  "Korrekt", bekräftade Perdue.
  
  Detlef skakade på huvudet: "Jag dyker inte. Nej tack!"
  
  "Kom igen, gamle!" Sam log och slog Detlef lätt på ryggen. "Du kan snubbla över levande eld, men du kan inte simma med oss?"
  
  "Jag hatar vatten", erkände tysken. "Jag kan simma. Jag vet bara inte. Vattnet gör mig väldigt obekväm."
  
  "Varför? Har du haft en dålig upplevelse?" frågade Nina.
  
  "Så vitt jag vet, nej, men jag kanske tvingade mig själv att glömma vad som fick mig att förakta simning," erkände han.
  
  "Det spelar ingen roll," inflikade Perdue. "Du kanske vill hålla ett öga på oss eftersom vi inte kan få de nödvändiga tillstånden att dyka där. Kan vi lita på dig för detta?"
  
  Detlef gav Perdue en lång, hård blick som fick Sam och Nina att se oroliga ut och redo att ingripa, men han svarade bara: "Det kan jag göra."
  
  Det var strax före midnatt. De väntade på att det grillade köttet och fisken skulle vara klara, och det lugnande knastret från elden invaggade dem i sömn, vilket gav dem en känsla av andrum från sina bekymmer.
  
  "David, berätta om affären du hade med Gaby Holzer," insisterade Detlef plötsligt och gjorde till slut det oundvikliga.
  
  Perdue rynkade pannan, förbryllad över den märkliga begäran från en främling som han antog var en privat säkerhetskonsult. "Vad menar du?" frågade han tysken.
  
  "Detlef," varnade Sam försiktigt och rådde änklingen att hålla sig kall. "Du kommer ihåg affären, eller hur?"
  
  Ninas hjärta hoppade. Hon hade med spänning väntat på detta hela natten. Detlef höll sig kall så långt de kunde se, men han upprepade sin fråga med kall röst.
  
  "Jag vill att du ska berätta för mig om din relation med Gaby Holzer på det brittiska konsulatet i Berlin dagen för hennes död", sa han i en lugn ton som var djupt oroande.
  
  "Varför?" - frågade Perdue och retade upp Detlef med sin uppenbara undanflykt.
  
  "Dave, det här är Detlef Holzer," sa Sam och hoppades att inledningen skulle förklara tyskens envishet. "Han - nej, var - Gabi Holzers man, och han letade efter dig så att du kunde berätta för honom vad som hände den dagen." Sam formulerade medvetet sina ord på ett sådant sätt att han påminde Detlef om att Perdue hade rätt till oskuldspresumtionen.
  
  "Jag är så ledsen för din förlust!" Perdue svarade nästan omedelbart. "Herregud, det var hemskt!" Det var uppenbart att Perdue inte fejkade det. Hans ögon fylldes av tårar när han återupplevde de sista stunderna innan han kidnappades.
  
  "Media säger att hon begick självmord", sa Detlef. "Jag känner min Gabi. Hon skulle aldrig..."
  
  Perdue stirrade på änklingen med stora ögon. "Hon begick inte självmord, Detlef. Hon dödades mitt framför mina ögon!"
  
  "Vem gjorde det?" Detlef vrålade. Han var känslomässig och obalanserad, och var så nära den uppenbarelse han sökt efter hela tiden. "Vem dödade henne?"
  
  Perdue tänkte en stund och tittade på den förtvivlade mannen. "Jag kommer inte ihåg."
  
  
  Kapitel 20
  
  
  Efter två dagars återhämtning i ett litet hus gav sig gruppen av mot den polska kusten. Frågan mellan Perdue och Detlef verkade olöst, men de kom relativt bra överens. Perdue var skyldig Detlef mer än bara upptäckten att Gabis död inte var hennes eget fel, speciellt eftersom Detlef fortfarande misstänkte Perdues minnesförlust. Till och med Sam och Nina undrade om det var möjligt att Perdue omedvetet var ansvarig för diplomatens död, men de kunde inte döma något de inte visste något om.
  
  Sam försökte till exempel få ett bättre utseende med sin nya förmåga att penetrera andras sinnen, men han kunde inte göra det. Han hoppades i hemlighet att han hade förlorat den oönskade gåvan som han fått.
  
  De bestämde sig för att följa sin plan. Att öppna Amber Room skulle inte bara omintetgöra ansträngningarna från den olycksbådande Black Sun, utan skulle också ge betydande ekonomiska fördelar. Men hur brådskande det var att hitta ett bra rum var ett mysterium för dem alla. Det måste finnas mer i Amberrummet än rikedom eller rykte. Av detta fick den svarta solen nog av sitt eget.
  
  Nina hade en före detta universitetskollega som nu var gift med en förmögen affärsman bosatt i Warszawa.
  
  "Med ett telefonsamtal, killar," skröt hon till de tre männen. "Ett! Jag säkrade oss en gratis fyra dagars vistelse i Gdynia, och med det en rimlig fiskebåt för vår lilla inte helt rättsliga utredning."
  
  Sam rufsade lekfullt i håret. "Du är ett fantastiskt djur, Dr Gould! Har de whisky?
  
  "Jag ska erkänna, jag kunde döda för lite bourbon just nu," Perdue log. "Vad förgiftar du dig med, mr Holzer?"
  
  Detlef ryckte på axlarna: "Allt som kan användas vid operation."
  
  "Bra man! Sam, vi måste få lite av det här, kompis. Kan du få det här att hända?" - frågade Perdue otåligt. "Jag ska låta min assistent överföra lite pengar om några minuter så att vi kan få det vi behöver. Båten - tillhör den din vän?" frågade han Nina.
  
  "Det tillhör den gamle mannen vi bodde hos," svarade hon.
  
  "Kommer han att vara misstänksam mot vad vi ska göra där?" Sam var orolig.
  
  "Nej. Hon berättar att han är en gammal dykare, fiskare och skytt som flyttade till Gdynia strax efter andra världskriget från Novosibirsk. Han fick tydligen aldrig en enda guldstjärna för gott uppförande", skrattade Nina.
  
  "Bra! Då kommer han att passa in direkt, skrattade Perdue.
  
  Efter att ha köpt lite mat och mycket alkohol att presentera för sin gästvänliga värd, gick gruppen till platsen som Nina hade fått av sin tidigare kollega. Detlef besökte en lokal järnaffär och köpte även en liten radio och några batterier till den. Sådana enkla små radioapparater var svåra att få tag på i modernare städer, men han hittade en nära en fiskbetesbutik på sista gatan innan de kom till sitt tillfälliga hem.
  
  Gården var slentrianmässigt inhägnad med taggtråd bunden till rangliga stolpar. Gården bakom staketet bestod mest av högt ogräs och stora försummade växter. Från den knarrande järngrinden till trappan till däck var den smala stigen som ledde till den läskiga lilla träkojan täckt av vinstockar. Gubben väntade på dem på verandan och såg nästan ut som Nina hade föreställt sig honom. Stora mörka ögon kontrasterade med rufsigt grått hår och skägg. Han hade en stor mage och ett ansikte fyllt av ärr som fick honom att se läskig ut, men han var vänlig.
  
  "Hallå!" - ropade han när de gick genom porten.
  
  "Gud, jag hoppas att han pratar engelska," mumlade Perdue.
  
  "Eller tyska", instämde Detlef.
  
  "Hallå! Vi tog med något till dig", log Nina och gav honom en flaska vodka och gubben klappade glatt händerna.
  
  "Jag ser att vi kommer att komma väldigt bra överens!" - skrek han glatt.
  
  "Är du herr Marinesco?" - hon frågade.
  
  "Kirill! Kalla mig Kirill, tack. Och kom gärna in. Jag har inte ett stort hus eller den bästa maten, men det är varmt och mysigt här", bad han om ursäkt. Efter att de presenterat sig serverade han dem grönsakssoppan som han hade lagat hela dagen.
  
  "Efter middagen tar jag dig för att se båten, okej?" Kirill föreslog.
  
  "Fantastisk!" Perdue svarade. "Jag skulle vilja se vad du har i det här båthuset."
  
  Han serverade soppan med nybakat bröd, som snabbt blev Sams favoriträtt. Han hjälpte sig själv skiva efter skiva. "Har din fru bakat det här?" - han frågade.
  
  "Nej, jag gjorde det. Jag är en bra bagare, eller hur?" Kirill skrattade. "Min fru lärde mig. Nu är hon död."
  
  "Jag också", mumlade Detlef. "Det hände nyligen."
  
  "Jag är ledsen att höra det här," sympatiserade Kirill. "Jag tror aldrig att våra fruar lämnar oss. De stannar kvar för att ge oss det jobbigt när vi krånglar."
  
  Nina var lättad när hon såg hur Detlef log mot Kirill: "Det tycker jag också!"
  
  "Behöver du min båt för att dyka?" frågade deras värd och bytte ämne för sin gästs skull. Han visste vilken smärta en person kan utstå när en sådan tragedi inträffar, och han kunde inte heller prata om detta länge.
  
  "Ja, vi vill dyka, men det borde inte ta mer än en dag eller två," sa Perdue till honom.
  
  "I Gdanskbukten? På vilket område?" Kirill förhördes. Det var hans båt och han installerade dem, så de kunde inte vägra honom delarna.
  
  "I området där Wilhelm Gustloff sjönk 1945," sa Perdue.
  
  Nina och Sam utbytte blickar i hopp om att den gamle mannen inte skulle misstänka något. Detlef brydde sig inte om vem som visste. Allt han ville var att ta reda på vilken roll bärnstensrummet spelade i hans frus död och vad som var så viktigt för dessa konstiga nazister. Det blev en kort, spänd tystnad vid middagsbordet.
  
  Kirill tittade igenom dem alla, en efter en. Hans ögon genomborrade deras försvar och avsikter när han studerade dem med ett leende som kunde betyda vad som helst. Han harklade sig.
  
  "Varför?"
  
  Frågan om ett ord oroade dem alla. De förväntade sig ett genomarbetat försök att avråda eller någon lokal tillrättavisning, men enkelheten var nästan omöjlig att förstå. Nina tittade på Perdue och ryckte på axlarna, "Berätta för honom."
  
  "Vi letar efter resterna av en artefakt som fanns ombord på fartyget," sa Perdue till Cyril och använde en så bred beskrivning som möjligt.
  
  "Bärnstensrummet?" - Han skrattade och höll skeden rakt i sin viftande hand. "Du också?"
  
  "Vad menar du?" frågade Sam.
  
  "Åh min pojke! Så många människor har letat efter den här jävla saken i flera år, men de kommer alla tillbaka besvikna!" - flinade han.
  
  "Så du säger att hon inte finns?" frågade Sam.
  
  "Säg mig, Mr. Perdue, Mr. Cleave och mina andra vänner här," log Kirill, "vad vill du ha från Amber Room, va? Pengar? Ära? Gå hem. Vissa vackra saker är helt enkelt inte värda förbannelsen."
  
  Perdue och Nina såg på varandra, slagna av likheten i formuleringarna mellan den gamle mannens varning och Perdues känsla.
  
  "En förbannelse?" frågade Nina.
  
  "Varför letar du efter det här?" frågade han igen. "Vad gör du?"
  
  "Min fru dödades på grund av detta," ingrep Detlef plötsligt. "Om den som var ute efter den här skatten var villig att döda henne för det, vill jag se det själv." Hans ögon fäste Perdue på plats.
  
  Kirill rynkade pannan. "Vad hade din fru med det här att göra?"
  
  "Hon undersökte morden i Berlin eftersom hon hade anledning att tro att morden utfördes av en hemlig organisation som letade efter Amberrummet. Men hon dödades innan hon kunde slutföra sin utredning", sa änkemannen till Kirill.
  
  Deras ägare vred sina händer och tog ett djupt andetag. "Så du vill inte ha det här för pengar eller berömmelse. Bra. Då ska jag berätta för dig var Wilhelm Gustloff sjönk och du kan se själv, men jag hoppas att du då kommer att sluta med detta nonsens."
  
  Utan ett annat ord eller en förklaring reste han sig upp och lämnade rummet.
  
  "Vad i helvete var det där?" Sam utforskade. "Han vet mer än han vill erkänna. Han döljer något."
  
  "Hur visste du det?" - frågade Perdue.
  
  Sam såg lite generad ut. "Jag har bara en magkänsla." Han sneglade på Nina innan han reste sig från sin plats för att ta soppskålen till köket. Hon visste vad hans blick betydde. Han måste ha hittat något i gubbens tankar.
  
  "Ursäkta mig," sa hon till Perdue och Detlef och följde efter Sam. Han stod i dörröppningen som ledde in till trädgården och såg Kirill gå ut till sjöboden för att kolla bränslet. Nina lade sin hand på hans axel. "Sam?"
  
  "Ja".
  
  "Vad du ser?" - hon fiskade ut med nyfikenhet.
  
  "Ingenting. Han vet något väldigt viktigt, men det är bara journalistisk instinkt. Jag svär att det här inte har något att göra med det nya", sa han tyst till henne. "Jag vill fråga direkt, men jag vill inte sätta press på honom, vet du?"
  
  "Jag vet. Det är därför jag ska fråga honom", sa hon självsäkert.
  
  "Nej! Nina! Kom tillbaka hit", ropade han, men hon var orubblig. Genom att känna Nina visste Sam mycket väl att han inte kunde stoppa henne nu. Istället bestämde han sig för att gå in igen för att hindra Detlef från att döda Perdue. Sam kände sig spänd när han närmade sig middagsbordet, bara för att se Perdue titta på bilderna på Detlefs telefon.
  
  "De var digitala koder," förklarade Detlef. "Titta på det här nu."
  
  Båda männen kisade när Detlef förstorade fotografiet han tagit av dagbokssidan där han hittat Perdues namn. "Min Gud!" sa Perdue förundrat. "Sam, kom och titta på det här."
  
  Under mötet mellan Perdue och Carrington gjordes en inspelning som hänvisade till 'Kirill'.
  
  "Hittar jag bara spöken överallt eller kan det här vara ett enda stort konspirationsnät?" Detlef frågade Sam.
  
  "Jag kan inte säga dig säkert, Detlef, men jag har också en känsla av att han känner till Amberrummet," delade Sam sina misstankar med dem. "Saker vi inte borde veta."
  
  "Var är Nina?" - frågade Perdue.
  
  "Jag pratar med en gammal man. Bara att skaffa vänner ifall vi behöver veta mer", lugnade Sam honom. "Om Gabis dagbok innehåller hans namn måste vi veta varför."
  
  "Jag håller med", instämde Detlef.
  
  Nina och Kirill gick in i köket och skrattade åt någon dum sak han berättade för henne. Hennes tre kollegor piggnade till för att se om hon hade fått någon mer information, men till deras besvikelse skakade Nina i hemlighet på huvudet.
  
  "Det var allt", meddelade Sam. "Jag ska dricka honom full. Låt oss se hur mycket han gömmer när han tar av sig brösten."
  
  "Om du ger honom rysk vodka, blir han inte full, Sam," log Detlef. "Det kommer bara att göra honom glad och bullrig. Vad är klockan nu?"
  
  "Snart 21.00. Vadå, har du en dejt?" retade Sam.
  
  "Det gör jag faktiskt," svarade han stolt. "Hon heter Milla."
  
  Intresserad av Detlefs svar frågade Sam: "Vill du att vi tre ska göra det här?"
  
  "Milla?" Kirill skrek plötsligt och blev blek. "Hur känner du Milla?"
  
  
  Kapitel 21
  
  
  "Känner du också Milla?" Detlef flämtade. "Min fru pratade med henne nästan dagligen, och efter att min fru dog hittade jag hennes radiorum. Det var där som Milla pratade med mig och berättade för mig hur man hittade henne med en kortvågsradio."
  
  Nina, Perdue och Sam satt och lyssnade på allt detta utan att ha en aning om vad som pågick mellan Kirill och Detlef. Medan de lyssnade hällde de upp lite vin och vodka och väntade.
  
  "Vem var din fru?" frågade Kirill otåligt.
  
  "Gabi Holzer," svarade Detlef, hans röst skakade fortfarande när han sa hennes namn.
  
  "Gabi! Gabi var min vän från Berlin!" - utbrast gubben. "Hon har arbetat med oss sedan hennes farfars far lämnade dokument om Operation Hannibal! Åh gud vad hemskt! Så sorgligt, så fel." Ryssen lyfte sin flaska och ropade: "För Gabi! Tysklands dotter och frihetens försvarare!"
  
  De var alla med och drack till den fallna hjältinnan, men Detlef kunde knappt få ut orden. Hans ögon fylldes av tårar och hans bröst värkte av sorg över sin fru. Ord kunde inte beskriva hur mycket han saknade henne, men hans våta kinder sa allt. Till och med Kirill hade blodsprängda ögon när han hyllade sin fallna allierade. Efter flera på varandra följande skott av vodka och lite Purdue-bourbon kände ryssen nostalgisk när han berättade för änkemannen Gabi hur hans fru och den gamle ryssen träffades.
  
  Nina kände varm medkänsla för båda männen när hon såg dem berätta söta historier om den speciella kvinna som de båda kände och älskade. Det fick henne att undra om Perdue och Sam skulle hedra hennes minne så kärleksfullt efter att hon var borta.
  
  "Mina vänner", vrålade Kirill i sorg och berusning, kastade bort sin stol när han reste sig upp och slog händerna hårt i bordet och hällde ut resterna av Detlefs soppa, "jag ska berätta vad du behöver veta. Ni", stammade han, "är allierade i befrielsens eld. Vi kan inte låta dem använda denna bugg för att förtrycka våra barn eller oss själva!" Han avslutade detta märkliga uttalande med en rad oförståeliga ryska stridsrop som lät avgjort argt.
  
  "Berätta för oss," uppmuntrade Perdue Cyril och höjde sitt glas. "Berätta för oss hur Amber Room utgör ett hot mot vår frihet. Ska vi förstöra det eller ska vi helt enkelt utrota dem som vill skaffa det för skändliga syften?"
  
  "Lämna den där den är!" Kirill skrek. "Vanliga människor kan inte ta sig dit! De där panelerna - vi visste hur onda de var. Våra fäder berättade för oss! Åh ja! Allra i början berättade de för oss hur denna onda skönhet fick dem att döda sina bröder, sina vänner. De berättade för oss hur Moder Ryssland nästan hade underkastat sig de nazistiska hundarnas vilja, och vi lovade att aldrig låta den hittas!"
  
  Sam började oroa sig för ryssens sinne eftersom han verkade ha flera berättelser kombinerade till en. Han fokuserade på den pirrande kraften som flödade genom hans hjärna, ropade försiktigt fram den, i hopp om att den inte skulle ta över lika våldsamt som den hade tidigare. Avsiktligt kopplade han sig till den gamle mannens sinne och bildade en mental bindning medan de andra tittade på.
  
  Plötsligt sa Sam: "Kirill, berätta om operation Hannibal."
  
  Nina, Perdue och Detlef vände sig om och tittade förundrat på Sam. Sams begäran tystade omedelbart ryssen. Inte ens en minut efter att han slutat prata satte han sig ner och knäppte händerna. "Operation Hannibal handlade om att evakuera tyska trupper till sjöss för att komma bort från Röda armén som snart skulle vara där för att sparka deras nazistiska åsnor," skrattade den gamle mannen. "De gick ombord på Wilhelm Gustloff här i Gdynia och begav sig till Kiel. De blev tillsagda att ladda panelerna från det där jävla bärnstensfärgade rummet också. Tja, vad är kvar av henne. Men!" ropade han och bålen svajade lätt medan han fortsatte, "Men de lastade den i hemlighet på Gustloffs eskortfartyg, torpedbåten Löwe." Du vet varför?"
  
  Gruppen satt förtrollad och reagerade bara när de blev tillfrågade. "Nej varför?"
  
  Kirill skrattade glatt. "Eftersom några av "tyskarna" i hamnen i Gdynia var ryska, liksom besättningen på eskorttorpedbåten! De förklädda sig till nazistiska soldater och avlyssnade Amberrummet. Men det blir ännu bättre!" Han såg exalterad ut över varje detalj han berättade för honom, medan Sam höll honom i detta hjärnkoppel så länge han kunde. "Visste du att Wilhelm Gustloff fick ett radiomeddelande när deras idiotkapten tog dem ut på öppet vatten?"
  
  "Vad stod det där?" frågade Nina.
  
  "Detta varnade dem om att en annan tysk konvoj närmade sig, så kaptenen på Gustloff tände fartygets navigationsljus för att undvika kollisioner," sade han.
  
  "Och detta skulle göra dem synliga för fiendens fartyg," avslutade Detlef.
  
  Gubben pekade på tysken och log. "Höger! Den sovjetiska ubåten S-13 torpederade skeppet och sänkte det - utan Amber Room."
  
  "Hur visste du det? Du är inte gammal nog att vara där, Kirill. Kanske har du läst någon sensationell historia som någon skrivit", förnekade Perdue. Nina rynkade pannan och gav Perdue en outtalad tillrättavisning för att han överskattade den gamle mannen.
  
  "Jag vet allt detta, Mr. Perdue, eftersom kaptenen på S-13 var kapten Alexander Marinesko," skröt Kirill. "Min far!"
  
  Ninas käke tappade.
  
  Ett leende dök upp på hennes läppar eftersom hon var i närvaro av en man som kände till hemligheterna bakom platsen för Amber Room från första hand. Det var ett speciellt ögonblick för henne att vara i historiens sällskap. Men Kirill var långt ifrån färdig. "Han skulle inte ha sett skeppet så lätt om det inte vore för det oförklarliga radiomeddelandet som berättade för kaptenen att en tysk konvoj närmade sig, eller hur?"
  
  "Men vem skickade det här meddelandet? Har de någonsin fått reda på det?" - Frågade Detlef.
  
  "Ingen fick någonsin reda på det. De enda människorna som visste var personerna som var inblandade i den hemliga planen, sa Kirill. "Män som min far. Detta radiomeddelande kom från hans vänner, Mr Holzer, och våra vänner. Det här radiomeddelandet skickades av Milla."
  
  "Detta är omöjligt!" Detlef förkastade avslöjandet, vilket gjorde dem alla förvånade. "Jag pratade med Milla på radion den kvällen jag hittade min frus radiorum. Det finns inget sätt att någon som var aktiv under andra världskriget fortfarande lever, än mindre sänder den här nummerradiostationen."
  
  "Du har rätt, Detlef, om Milla var en person," insisterade Kirill. Nu fortsatte han att avslöja sina hemligheter, till stor ro för Nina och hennes kollegor. Men Sam höll på att tappa kontrollen över ryssen, trött på den enorma mentala ansträngningen.
  
  "Vem är då Milla?" frågade Nina snabbt och insåg att Sam var på väg att tappa kontrollen över den gamle mannen, men Kirill svimmade innan han hann säga mer, och utan att Sam höll hjärnan under förtrollning kunde ingenting få den berusade gubben att prata. Nina suckade besviken, men Detlef blev inte rörd av den gamle mannens ord. Han planerade att lyssna på sändningen senare och hoppades att den skulle kasta lite ljus över vilken fara som lurade i Amberrummet.
  
  Sam tog några djupa andetag för att återfå fokus och energi, men Perdue mötte hans blick över bordet. Det var en blick av uppenbar misstro som fick Sam att känna sig väldigt obekväm. Han ville inte att Perdue skulle veta att han kunde manipulera människors sinnen. Det skulle göra honom ännu mer misstänksam, och det ville han inte.
  
  "Är du trött, Sam?" frågade Perdue utan fientlighet eller misstänksamhet.
  
  "Jävligt trött", svarade han. "Och vodka hjälper inte heller."
  
  "Jag går också och lägger mig," meddelade Detlef. "Jag antar att det inte blir någon dykning trots allt? Det skulle vara fantastiskt!"
  
  "Om vi kunde väcka vår herre, kunde vi ta reda på vad som hände med eskortbåten," skrattade Perdue. "Men jag tror att han är klar, åtminstone för resten av natten."
  
  Detlef låste in sig på sitt rum längst ut i korridoren. Det var det minsta av alla, i anslutning till sovrummet reserverat för Nina. Perdue och Sam var tvungna att dela ytterligare ett sovrum bredvid vardagsrummet, så Detlef tänkte inte störa dem.
  
  Han slog på transistorradion och började vrida ratten långsamt och tittade på frekvensnumret under den rörliga pilen. Den var kapabel till FM, AM och kortvåg, men Detlef visste var den skulle ställas in. Ända sedan hans frus hemliga kommunikationsrum upptäcktes hade han älskat ljudet av det sprakande suset från tomma radiovågor. På något sätt lugnade möjligheterna framför honom honom. Undermedvetet gav detta honom förtroende för att han inte var ensam; att i den övre atmosfärens väldiga eter döljer sig mycket liv och många allierade. Det gjorde det möjligt för allt tänkbart att existera om bara en var benägen att göra det.
  
  En knackning på dörren fick honom att hoppa. "Scheisse!" Han stängde motvilligt av radion för att öppna dörren. Det var Nina.
  
  "Sam och Perdue dricker och jag kan inte sova," viskade hon. "Kan jag lyssna på Millas show med dig? Jag tog med en penna och papper."
  
  Detlef var på topp. "Självklart, kom in. Jag försökte bara hitta rätt station. Det finns så många låtar som låter nästan likadant, men jag känner igen musiken."
  
  "Finns det musik här?" - hon frågade. "Speler de låtar?"
  
  Han nickade. "Bara en, i början. Det måste vara någon sorts markör", föreslog han. "Jag tror att kanalen används för olika ändamål, och när hon sänder för människor som Gabi finns det en speciell låt som meddelar oss att numren är för oss."
  
  "Gud! En hel vetenskap", beundrade Nina. "Det händer så mycket där som världen inte ens vet om! Det är som ett helt underuniversum fullt av hemliga operationer och baktankar."
  
  Han tittade på henne med mörka ögon, men hans röst var mild. "Skrämmande, är det inte?"
  
  "Ja", höll hon med. "Och ensam."
  
  "Ensam, ja", upprepade Detlef och delade med sig av sina känslor. Han såg på den vackra historikern med längtan och beundran. Hon var inget som Gabi. Hon liknade inte Gabi, men hon verkade bekant för honom på sitt sätt. Kanske var det för att de var av samma åsikt om världen, eller kanske helt enkelt för att deras själar var ensamma. Nina kände sig lite orolig av hans olyckliga blick, men hon räddades av en plötslig spricka i högtalaren som fick honom att hoppa.
  
  "Hör du, Nina!" - han viskade. "Det börjar".
  
  Musik började spela, gömd någonstans långt borta, i tomheten utanför, dränkt av statiska och visslande modulationsvibrationer. Nina flinade, road av låten hon kände igen.
  
  "Metallica? Verkligen?" hon skakade på huvudet.
  
  Detlef var glad att höra att hon visste detta. "Ja! Men vad har detta med siffror att göra? Jag höll på att ta reda på varför de valde den här låten."
  
  Nina log. "Sången heter 'Sweet Amber', Detlef."
  
  "Åh!" - utbrast han. "Nu är det vettigt!"
  
  Medan de fortfarande skrattade åt låten började Millas sändning.
  
  "Genomsnittligt värde 85-45-98-12-74-55-68-16..."
  
  Nina skrev ner allt.
  
  "Genève 48-66-27-99-67-39..."
  
  "Jehova 30-59-69-21-23..."
  
  "Änkling..."
  
  "Änkling! Det är jag! Det här är för mig!" - viskade han högt i upphetsning.
  
  Nina skrev ner följande siffror. "87-46-88-37-68..."
  
  När den första 20 minuter långa sändningen slutade och musiken avslutade inslaget gav Nina Detlef siffrorna hon hade skrivit ner. "Har du några idéer om vad du ska göra åt det här?"
  
  "Jag vet inte vad de är eller hur de fungerar. Jag bara skriver ner dem och sparar dem. Vi använde dem för att hitta platsen för lägret där Perdue hölls, minns du? Men jag har fortfarande ingen aning om vad det hela betyder", klagade han.
  
  "Vi måste använda Purdue-maskinen. Jag tog med det här. Den ligger i min resväska, sa Nina. "Om det här meddelandet är speciellt för dig måste vi dechiffrera det just nu."
  
  
  Kapitel 22
  
  
  "Det här är jävla otroligt!" Nina blev glad över det hon upptäckte. Männen åkte på en båt med Kirill, och hon stannade i huset för att göra lite forskning, som hon berättade för dem. I sanning hade Nina fullt upp med att tyda siffrorna som Detlef fick av Milla i går kväll. Historikern hade en magkänsla av att Milla visste var Detlef var tillräckligt bra för att förse honom med värdefull och relevant information, men för närvarande tjänade det dem väl.
  
  En halv dag gick innan männen kom tillbaka med roliga historier om fiske, men de kände sig alla sugna på att fortsätta sin resa så fort de hade något att göra. Sam kunde inte etablera en annan koppling till den gamle mannens sinne, men han berättade inte för Nina att en märklig förmåga hade börjat lämna honom nyligen.
  
  "Vad hittade du?" - frågade Sam och tog av sig tröjan och mössan indränkta i stänk. Detlef och Perdue följde efter honom och såg utmattade ut. Idag fick Kirill dem att tjäna sitt levebröd genom att hjälpa honom med nätverk och motorreparationer, men de hade roligt när de lyssnade på hans underhållande berättelser. Tyvärr fanns det inga historiska hemligheter i någon av dessa berättelser. Han sa åt dem att gå hem medan han tog sin fångst till en lokal marknad några kilometer från hamnen.
  
  "Du kommer inte tro det här!" - log hon och svävade över sin bärbara dator. "Numrets stationsprogram som Detlef och jag lyssnade på gav oss något unikt. Jag vet inte hur de gör det och jag bryr mig inte", fortsatte hon medan de samlades runt henne, "men de lyckades förvandla ljudspåret till digitala koder!"
  
  "Vad menar du?" frågade Perdue, imponerad av att hon hade tagit med sig hans Enigma-dator ifall de skulle behöva den. "Det är en enkel omställning. Gillar du kryptering? Som data från en mp3-fil, Nina," log han. "Det finns inget nytt med att använda data för att översätta kodning till ljud."
  
  "Men siffrorna? Rätt siffror, inget mer. Ingen kodning eller skratt som du gör när du skriver mjukvara", kontrade hon. "Titta, jag är en total okunnig när det kommer till teknik, men jag har aldrig hört talas om tvåsiffriga siffror i följd som utgör ett ljudklipp."
  
  "Jag också," erkände Sam. "Men igen, jag är inte direkt en nörd heller."
  
  "Det är bra, men jag tror att den viktigaste delen här är vad ljudet säger," föreslog Detlef.
  
  "Det här är en radiosändning som skickades över ryska radiovågor; Jag antar. I klippet kommer du att höra en TV-presentatör intervjua en man, men jag pratar inte ryska..." Hon rynkade pannan. "Var är Kirill?"
  
  "På väg", sa Perdue lugnande. "Jag tror att vi kommer att behöva det för översättning."
  
  "Ja, intervjun pågår i nästan 15 minuter innan den avbryts av detta gnisslande ljud som nästan spränger mina trumhinnor," sa hon. "Detlef, Milla ville att du skulle höra det här av någon anledning. Vi måste komma ihåg detta. Detta kan vara avgörande för att bestämma platsen för Amber Room."
  
  "Det där höga gnisslet," muttrade Kirill plötsligt när han gick in genom ytterdörren med två påsar och en flaska sprit instoppad under armen, "det är militär intervention."
  
  "Bara mannen vi vill se," log Perdue och gick fram för att hjälpa den gamle ryssen med sina väskor. "Nina har ett radioprogram på ryska. Skulle du vara så snäll att översätta detta åt oss?"
  
  "Säkert! Självklart", flinade Kirill. "Låt mig lyssna. Åh, och snälla häll upp något att dricka till mig där."
  
  Medan Perdue efterkom, spelade Nina upp ett ljudklipp på sin bärbara dator. På grund av den dåliga inspelningskvaliteten lät det väldigt likt det gamla programmet. Hon kunde urskilja två mansröster. Den ena ställde frågor och den andra gav långa svar. Det var fortfarande sprakande statisk spänning på inspelningen, och de två männens röster tonade ut då och då, men återkom sedan högre än tidigare.
  
  "Det här är ingen intervju, mina vänner," sa Kirill till gruppen under den första lyssnande minuten. "Förhör du".
  
  Ninas hjärta hoppade över ett slag. "Är det här originalet?"
  
  Sam gjorde en gest bakom Kirill och bad Nina att inte säga något, utan att vänta. Gubben lyssnade noga på varje ord, hans ansikte fick ett dystert uttryck. Då och då skakade han mycket sakta på huvudet och funderade över vad han hade hört med ett dystert uttryck. Perdue, Nina och Sam längtade efter att få veta vad männen pratade om.
  
  Väntan på att Kirill skulle sluta lyssna höll dem alla på spännhakar, men de var tvungna att vara tysta så att han kunde höra susandet från inspelningen.
  
  "Gubbar, var försiktiga med tjutet," varnade Nina när hon såg timern komma till slutet av klippet. De förberedde sig alla på detta och gjorde rätt. Detta delade atmosfären med ett högt skrik som varade i flera sekunder. Kirills kropp ryckte av ljudet. Han vände sig om för att titta på gruppen.
  
  "Det hörs ett skott där. Hörde du det? frågade han nonchalant.
  
  "Nej. När?" frågade Nina.
  
  "I detta fruktansvärda ljud hörs en mans namn och ett skott. Jag har ingen aning om skriet var menat att dölja skottet eller om det bara var en slump, men skottet kom definitivt från en pistol, säger han.
  
  "Wow, fantastiska öron," sa Perdue. "Ingen av oss hörde det ens."
  
  "Inte ett bra rykte, Mr. Perdue. Tränad hörsel. Mina öron tränades för att höra dolda ljud och meddelanden, tack vare åratal av arbete inom radio", skröt Kirill, log och pekade på sitt öra.
  
  "Men skottet måste ha varit tillräckligt högt för att höras även av otränade öron," föreslog Perdue. "Återigen, det beror på vad samtalet handlar om. Det borde berätta för oss om detta ens är relevant."
  
  "Ja, snälla berätta vad de sa, Kirill," bad Sam.
  
  Kirill tömde sitt glas och harklade sig. "Detta är ett förhör mellan en officer från Röda armén och en Gulag-fånge, så det måste ha spelats in strax efter det tredje rikets fall. Jag hör en mans namn ropas utanför innan skottet.
  
  "Gulag?" - Frågade Detlef.
  
  "Krigsfångar. Sovjetiska soldater som tillfångatogs av Wehrmacht beordrades av Stalin att begå självmord vid tillfångatagandet. De som inte begick självmord - som personen som förhördes i din video - betraktades som förrädare av Röda armén", förklarade han.
  
  "Så ta livet av dig eller kommer din egen armé att göra det?" Sam förtydligade. "De här killarna kan inte ta en jävla paus."
  
  "Precis", instämde Kirill. "Ingen kapitulation. Den här mannen, en utredare, är en befälhavare, och Gulag, som de säger, är från den 4:e ukrainska fronten. Så i det här samtalet är den ukrainske soldaten en av tre män som överlevde..., - Kirill visste inte ordet, men han spred sina händer, -... en oförklarlig drunkning utanför Lettlands kust. Han säger att de snappade upp skatter som nazisten Kriegsmarine skulle ta."
  
  "Skatt. Panelerna är från Amber Room, tror jag", tillade Perdue.
  
  "Den måste vara. Han säger att tallrikarna och panelerna föll sönder?" Kirill talade engelska med svårighet.
  
  "Bräcklig," log Nina. "Jag minns att de sa att de ursprungliga panelerna hade blivit sköra med åldern 1944, när de var tvungna att demonteras av den tyska Nord-gruppen."
  
  "Ja", blinkade Kirill. "Han berättar om hur de lurade besättningen på Wilhelm Gustloff och stal bärnstenspanelerna för att se till att tyskarna inte tog med sig panelerna. Men han säger att något gick fel under resan till Lettland, där mobila enheter väntade på att hämta dem. Den sönderfallande bärnsten släppte det som hade kommit in i deras huvuden - nej, kaptenens huvud."
  
  "Jag är ledsen?" Perdue piggnade till. "Vad kom in i hans huvud? Han säger?"
  
  "Det kanske inte är meningsfullt för dig, men han säger att det fanns något i bärnsten, låst där i århundraden och fler århundraden. Jag tror att han pratar om en insekt. Detta lät i kaptenens öra. Ingen av dem kunde se henne igen, för hon var väldigt, väldigt liten, som en mygga", berättade Kirill soldatens historia.
  
  "Jesus," mumlade Sam.
  
  "Den här mannen säger att när kaptenen gjorde sina ögon vita, gjorde alla män fruktansvärda saker?"
  
  Kirill rynkade pannan med tanke på sina ord. Han nickade sedan, nöjd med att hans redogörelse för soldatens märkliga uttalanden var korrekt. Nina tittade på Sam. Han såg förbluffad ut men sa ingenting.
  
  "Han säger vad de gjorde?" frågade Nina.
  
  "De började alla tänka som en enda person. De hade en hjärna, säger han. När kaptenen sa åt dem att drunkna, gick de alla ut på fartygets däck och, utan att verka besvärade av det, hoppade de i vattnet och drunknade nära stranden", sa en äldre ryss.
  
  "Sinnekontroll", bekräftade Sam. "Det är därför Hitler ville att bärnstensrummet skulle återvändas till Tyskland under Operation Hannibal. Med sådan sinnekontroll skulle han kunna lägga hela världen under sig utan större ansträngning!"
  
  "Men hur fick han reda på det?" Detlef ville veta.
  
  "Hur tror du att det tredje riket lyckades förvandla tiotusentals normala, moraliskt sunda tyska män och kvinnor till likasinnade nazistiska soldater?" Nina utmanade. "Har du någonsin undrat varför dessa soldater var så medfödd onda och onekligen grymma när de bar de där uniformerna?" Hennes ord ekade i hennes följeslagares tysta kontemplation. "Tänk på de grymheter som begås även mot små barn, Detlef. Tusentals och åter tusentals nazister hade samma åsikt, samma nivå av grymhet, och utförde sina avskyvärda order utan att ifrågasätta, som hjärntvättade zombies. Jag slår vad om att Hitler och Himmler upptäckte denna urgamla organism under ett av Himmlers experiment."
  
  Männen höll med och såg chockade ut över den nya utvecklingen.
  
  "Det är väldigt vettigt", sa Detlef och gnuggade sig över hakan och tänkte på nazistsoldaternas moraliska förfall.
  
  "Vi trodde alltid att de var hjärntvättade av propaganda," sa Kirill till sina gäster, "men det var för mycket disciplin där. Denna nivå av enhet är onaturlig. Varför tror du att jag kallade bärnstensrummet en förbannelse i går kväll?"
  
  "Vänta," Nina rynkade pannan, "visste du om det här?"
  
  Kirill svarade på hennes förebrående blick med en häftig blick. "Ja! Vad tror du att vi har gjort i alla år med våra digitala stationer? Vi skickar koder runt om i världen för att varna våra allierade, för att dela intelligens om alla som kan försöka använda dem mot människor. Vi vet om insekterna som låstes in i bärnsten eftersom en annan nazist använde den mot min far och hans företag ett år efter Gustloff-katastrofen."
  
  "Det är därför du ville avskräcka oss från att leta efter det här," sa Perdue. "Jag förstår nu".
  
  "Så, är det allt som soldaten sa till utredaren?" frågade Sam den gamle mannen.
  
  "De frågar honom hur det kommer sig att han överlevde kaptenens order, och då svarar han att kaptenen inte kunde komma nära honom, så han hörde aldrig kommandot," förklarade Kirill.
  
  "Varför kunde han inte komma till honom?" frågade Perdue och antecknade fakta i en liten anteckningsbok.
  
  "Han talar inte. Bara att kaptenen inte kunde vara i samma rum med honom. Kanske är det därför han blir skjuten innan sessionen slutar, kanske på grund av personens namn de ropar ut. De tror att han döljer information, så de dödar honom," Kirill ryckte på axlarna. "Jag tror att det kanske var strålning."
  
  "Strålning av vad? Så vitt jag vet fanns det inga kärnkraftsaktiviteter i Ryssland vid den tiden", sa Nina och hällde upp mer vodka till Kirill och vin till sig själv. "Får jag röka här?"
  
  "Självklart", log han. Han svarade då på hennes fråga. "Första blixten. Du förstår, den första atombomben detonerades på den kazakiska steppen 1949, men vad ingen kommer att berätta för dig är att kärnvapenexperiment har pågått sedan slutet av 1930-talet. Jag antar att den här ukrainske soldaten bodde i Kazakstan innan han togs in i Röda armén, men," han ryckte likgiltigt på axlarna, "jag kan ha fel."
  
  "Vilket namn ropar de i bakgrunden innan soldaten dödas?" - frågade Perdue från ingenstans. Det gick bara upp för honom att skyttens identitet fortfarande var ett mysterium.
  
  "HANDLA OM!" - Kirill flinade. "Ja, du kan höra någon skrika, som om de försöker stoppa honom." Han imiterade mjukt ett skrik. "Husbil!"
  
  
  Kapitel 23
  
  
  Perdue kände skräck greppa hans inre vid ljudet av det namnet. Det fanns inget han kunde göra åt det. "Förlåt," bad han om ursäkt och rusade till toaletten. Perdue föll på knä och kräktes innehållet i magen. Detta förbryllade honom. Han hade på intet sätt känt sig illamående innan Kirill nämnde det välbekanta namnet, men nu skakade hela hans kropp av det hotfulla ljudet.
  
  Medan andra skämtade över Perdues förmåga att hålla nere sin drink, led han av fruktansvärt illamående i magen till den grad att han föll i en ny depression. Svettig och febrig tog han tag i toaletten för nästa oundvikliga rengöring.
  
  "Kirill, kan du berätta om det här?" - Frågade Detlef. "Jag hittade det här i Gabis kommunikationsrum med all hennes information om Amberrummet." Han reste sig upp och knäppte upp sin skjorta och avslöjade medaljen som satt fast på hans väst. Han tog av den och räckte den till Kirill, som såg imponerad ut.
  
  "Vad i helvete är det här?" Nina log.
  
  "Det här är en speciell medalj som tilldelades de soldater som deltog i befrielsen av Prag, min vän," sa Kirill med nostalgi. "Har du tagit det här från Gabis saker? Hon verkade veta mycket om Amber Room och Pragoffensiven. Det här är ett underbart sammanträffande, va?"
  
  "Vad har hänt?"
  
  "Soldaten som sköts i det här ljudklippet deltog i Pragoffensiven, det är varifrån den här medaljen kommer," förklarade han upprymt. "Eftersom enheten där han tjänstgjorde, den fjärde ukrainska fronten, deltog i operationen för att befria Prag från nazisternas ockupation."
  
  "För allt vi vet kunde det ha kommit från samma soldat," föreslog Sam.
  
  "Det skulle vara nervöst och fantastiskt på samma gång," erkände Detlef med ett belåtet leende. "Det står inget namn på den, eller gör det?"
  
  "Nej, förlåt", sa deras ägare. "Även om det hade varit intressant om Gabi hade fått en medalj från en ättling till den här soldaten när hon undersökte försvinnandet av Amberrummet." Han log sorgset och mindes henne med ömhet.
  
  "Du kallade henne en frihetskämpe," noterade Nina frånvarande och vilade huvudet på näven. "Det här är en bra beskrivning av någon som försöker avslöja en organisation som försöker ta över hela världen."
  
  "Precis rätt, Nina," svarade han.
  
  Sam gick för att se vad som var fel med Perdue.
  
  "Hej, gamla tupp. Mår du bra?" frågade han och tittade ner på Perdues knästående kropp. Det kom inget svar och inte ett ljud av illamående hördes från mannen som lutade sig över toaletten. "Purdue?" Sam klev fram och drog Perdue bakåt i axeln, bara för att hitta honom slapp och svarslös. Först trodde Sam att hans vän hade svimmat, men när Sam kontrollerade hans vitala tecken upptäckte han att Perdue var i allvarlig chock.
  
  Sam försökte väcka honom och fortsatte ropa hans namn, men Perdue svarade inte i hans famn. "Purdue," ropade Sam bestämt och högt och kände en stickande känsla i bakhuvudet. Plötsligt flödade energin och han kände sig pigg. "Perdue, vakna," befallde Sam och skapade en koppling till Perdues sinne, men han lyckades inte väcka honom. Han försökte detta tre gånger, varje gång ökade han sin koncentration och avsikt, men utan resultat. "Jag förstår inte det här. Det borde fungera när du känner så här!"
  
  "Detlef!" Sam ringde. "Kan du snälla hjälpa mig här?"
  
  Den långe tysken rusade ner genom korridoren dit han hörde Sams skrik.
  
  "Hjälp mig att bära honom till sängen," stönade Sam och försökte lyfta upp Perdue. Med Detlefs hjälp lade de Perdue i säng och gav sig iväg för att ta reda på vad som var fel på honom.
  
  "Det här är konstigt," sa Nina. "Han var inte full. Han såg inte sjuk ut eller så. Vad hände?
  
  "Han bara spydde upp," Sam ryckte på axlarna. "Men jag kunde inte väcka honom alls," sa han till Nina och avslöjade att han till och med använde sin nya förmåga, "oavsett vad jag försökte."
  
  "Detta är en anledning till oro," bekräftade hon hans meddelande.
  
  "Han är helt i brand. Det ser ut som matförgiftning", föreslog Detlef, bara för att få en otäck blick från sin ägare. "Jag är ledsen, Kirill. Jag menade inte att förolämpa din matlagning. Men hans symtom ser ut ungefär så här."
  
  Att kolla Perdue varje timme och försöka väcka honom hade ingen effekt. De blev förbryllade över detta plötsliga feber- och illamåendeanfall som han led av.
  
  "Jag tror att det kan vara sena komplikationer orsakade av något som hände honom i den där ormgropen där han torterades," viskade Nina till Sam när de satt på Perdues säng. "Vi vet inte vad de gjorde med honom. Tänk om de injicerade honom med något slags toxin eller, gud förbjude, ett dödligt virus?"
  
  "De visste inte att han skulle fly", svarade Sam. "Varför skulle de hålla honom på sjukstugan om de ville att han skulle bli sjuk?"
  
  "Kanske för att smitta oss när vi räddar honom?" - Viskade hon akut, hennes stora bruna ögon fulla av panik. "Det är en uppsättning lömska verktyg, Sam. Skulle du bli förvånad?
  
  Sam höll med. Det fanns inget som han skulle släppa förbi dessa människors öron. Den svarta solen hade en nästan obegränsad kapacitet att orsaka skada och den nödvändiga skadliga intelligensen för att göra det.
  
  Detlef var i sitt rum och samlade information från Millas telefonväxel. En kvinnas röst läste upp siffrorna monotont, dämpade av dåligt mottagande utanför Detlefs sovrumsdörr nere i korridoren från Sam och Nina. Kirill var tvungen att stänga sin lada och köra sin bil innan han började med middagen. Hans gäster skulle åka imorgon, men han var fortfarande tvungen att övertyga dem om att inte fortsätta leta efter Amberrummet. I slutändan fanns det inget han kunde göra om de, som så många andra, insisterade på att söka efter resterna av det dödliga miraklet.
  
  Efter att ha torkat Perdues panna med en fuktig tvättlapp för att lindra hans fortfarande stigande feber, gick Nina till Detlef medan Sam duschade. Hon knackade mjukt.
  
  "Kom in, Nina", svarade Detlef.
  
  "Hur visste du att det var jag?" frågade hon med ett glatt leende.
  
  "Ingen tycker att det här är så intressant som du, förutom jag, förstås," sa han. "Ikväll fick jag ett meddelande från en person på stationen. Han sa till mig att vi skulle dö om vi fortsatte leta efter Amberrummet, Nina."
  
  "Är du säker på att du skrev in siffrorna korrekt?" - hon frågade.
  
  "Nej, inte siffror. Se." Han visade henne sin mobiltelefon. Ett meddelande skickades från ett ospårbart nummer med en länk till stationen. "Jag ställde in radion på den här stationen och han sa åt mig att sluta - på vanlig engelska."
  
  "Hotade han dig?" Hon rynkade pannan. "Är du säker på att det inte är någon annan som mobbar dig?"
  
  "Hur skulle han skicka ett meddelande till mig med stationens frekvens och sedan prata med mig där?" invände han.
  
  "Nej, det är inte det jag menar. Hur vet du att det är från Milla? Det finns många sådana stationer utspridda runt om i världen, Detlef. Var försiktig med vem du interagerar med", varnade hon.
  
  "Du har rätt. Jag tänkte inte ens på det, erkände han. "Jag var så desperat att behålla det som Gabi älskade, det hon brinner för, vet du? Det har gjort mig blind för fara, och ibland...Jag bryr mig inte."
  
  "Ja, du borde bry dig, änkeman. Världen beror på dig", blinkade Nina och klappade uppmuntrande hans hand.
  
  Detlef kände en våg av målsättning vid hennes ord. "Jag gillar det", skrattade han.
  
  "Vad?" frågade Nina.
  
  "Detta namn är änkling. Låter som en superhjälte, tycker du inte?" han skröt.
  
  "Jag tycker att det är ganska coolt, faktiskt, även om ordet betecknar ett sorgligt tillstånd. Det syftar på något hjärtskärande, säger hon.
  
  "Det är sant", nickade han, "men det är den jag är nu, vet du? Att vara änkling betyder att jag fortfarande är Gabis man, vet du?"
  
  Nina gillade Detlefs sätt att se på saker och ting. Efter att ha gått igenom helvetet av sin förlust lyckades han ändå ta sitt sorgliga smeknamn och förvandla det till en ode. "Det här är väldigt coolt, änkeman."
  
  "Åh, förresten, det här är siffror från en riktig station, från Milla idag," noterade han och gav Nina ett papper. "Du kommer att dechiffrera det här. Jag är hemsk på allt som inte har en trigger."
  
  "Okej, men jag tycker att du ska bli av med din telefon," rådde Nina. "Om de har ditt nummer kan de spåra oss, och jag har en väldigt dålig känsla av det meddelandet du fick. Låt oss inte rikta dem mot oss, okej? Jag vill inte vakna död."
  
  "Du vet att sådana här människor kan hitta oss utan att spåra våra telefoner, eller hur?" svarade han och fick en fast blick från den stilige historikern. "Bra. Jag slänger den."
  
  "Så nu är det någon som hotar oss via sms?" sa Perdue medan han nonchalant lutade sig mot dörröppningen.
  
  "Purdue!" Nina skrek och rusade fram för att krama honom glatt. "Jag är så glad att du vaknade. Vad hände?
  
  "Du borde verkligen bli av med din telefon, Detlef. De som dödade din fru kan vara de som kontaktade dig", sa han till änkemannen. Nina kände sig lite utanför av sitt allvar. Hon gick snabbt. "Gör som du vill."
  
  "Förresten, vilka är dessa människor?" Detlef skrattade. Perdue var inte hans vän. Han gillade inte att bli dikterad av någon som han misstänkte ha dödat sin fru. Han hade fortfarande inte något riktigt svar på vem som dödade hans fru, så vad han angick, kom de bara överens för Ninas och Sams skull - för nu.
  
  "Var är Sam?" frågade Nina och avbröt den bryggande tuppkampen.
  
  "I duschen," svarade Perdue likgiltigt. Nina gillade inte hans attityd, men hon var van vid att vara mitt i testosteronfyllda pisstävlingar, även om det inte betydde att hon gillade det. "Det här måste vara den längsta duschen han någonsin har haft", skrattade hon och trängde sig förbi Perdue för att gå ut i korridoren. Hon gick till köket för att göra lite kaffe för att lätta upp den dystra atmosfären. "Har du diskat ännu, Sam?" Hon retade när hon gick förbi badrummet, där hon hörde vatten träffa plattorna. "Detta kommer att kosta gubben allt hans varmvatten." Nina gav sig i kast med att dechiffrera de nyaste koderna medan hon njöt av kaffet som hon varit sugen på i över en timme.
  
  "Jesus Kristus!" - skrek hon plötsligt. Hon snubblade tillbaka mot väggen och täckte för munnen vid åsynen. Hennes knän böjde sig och hon föll sakta ihop. Hennes ögon frös, hon tittade helt enkelt på den gamle ryssen, som satt i sin favoritstol. På bordet framför honom stod hans fulla glas vodka och väntade i kulisserna, och bredvid honom vilade hans blodiga hand och höll fortfarande om skärpan av den trasiga spegeln som han skurit sig i halsen med.
  
  Perdue och Detlef sprang ut, redo att slåss. De ställdes inför en skrämmande scen och stod chockade tills Sam kom med dem från badrummet.
  
  När chocken satte in började Nina skaka våldsamt och snyftande över den vidriga händelsen som måste ha hänt medan hon var i Detlefs rum. Sam, bara klädd i en handduk, närmade sig den gamle mannen nyfiket. Han studerade noggrant läget för Kirills hand och riktningen för det djupa såret längst upp i halsen. Omständigheterna var förenliga med självmord; han var tvungen att acceptera det. Han tittade på de andra två männen. Det fanns ingen misstanke i hans blick, men det fanns en mörk varning där som fick Nina att distrahera honom.
  
  "Sam, när du väl klär på dig, kan du hjälpa mig att göra det klart?" - frågade hon och sniffade när hon reste sig.
  
  "Ja".
  
  
  Kapitel 24
  
  
  Efter att de tagit hand om Kirills kropp och lindat in honom i lakan på hans säng fylldes stämningen i huset av spänning och sorg. Nina satt vid bordet och fällde fortfarande tårar då och då över den kära ryssens död. Framför henne låg Perdues bil och hennes bärbara dator, på vilken hon sakta och halvhjärtat höll på att dechiffrera Detlefs nummersekvenser. Hennes kaffe var kallt och till och med hennes cigarettpaket var orört.
  
  Perdue gick fram till henne och drog henne försiktigt in i en sympatisk famn. "Jag är så ledsen, älskling. Jag vet att du avgudade den gamle mannen." Nina sa ingenting. Perdue tryckte försiktigt sin kind mot hennes, och allt hon kunde tänka på var hur snabbt hans temperatur hade återgått till det normala. Under täcket av hennes hår viskade han: "Var försiktig med denna tyska, snälla, min älskling. Han verkar vara en jävligt bra skådespelare, men han är tysk. Ser du vart jag är på väg med det här?"
  
  Nina flämtade. Hennes ögon mötte Perdues när han rynkade pannan och tyst krävde en förklaring. Han suckade och såg sig omkring för att försäkra sig om att de var ensamma.
  
  "Han är fast besluten att behålla sin mobiltelefon. Du vet ingenting om honom annat än hans inblandning i mordutredningen i Berlin. För allt vi vet kan han vara huvudfiguren. Han kunde vara den som dödade sin fru när han insåg att hon lekte på fiendens sida", lade han mjukt ut sin version.
  
  "Såg du honom döda henne?" På ambassaden? Lyssnar du ens på dig själv? frågade hon i en ton full av indignation: "Han hjälpte till att rädda dig, Perdue. Om det inte vore för honom, hade Sam och jag aldrig vetat att du var saknad. Om det inte vore för Detlef, hade vi aldrig vetat var att hitta det kazakiska svarta solhålet." för att rädda dig."
  
  Perdue log. Uttrycket i hans ansikte förmedlade hans seger. "Det är precis vad jag vill säga, min kära. Det är en fälla. Följ inte bara alla hans instruktioner. Hur vet du att han inte ledde dig och Sam till mig? Du kanske borde ha hittat mig; var tvungen att få ut mig. Är allt detta en del av en storslagen plan?"
  
  Nina ville inte tro det. Här uppmanade hon Detlef att inte blunda för fara av nostalgi, men hon gjorde precis samma sak! Det rådde ingen tvekan om att Perdue hade rätt, men hon kunde ännu inte förstå det möjliga sveket.
  
  "Black Sun är övervägande tysk," fortsatte Perdue att viska när han kollade i korridoren. "De har sitt folk överallt. Och vem vill de mest utplåna planetens ansikte? Jag, du och Sam. Finns det något bättre sätt att föra oss alla tillsammans i jakten på en svårfångad skatt än att kasta en dubbelagent från Black Sun som offer? Ett offer som har alla svar är mer som...en skurk."
  
  "Har du lyckats dechiffrera informationen, Nina?" - frågade Detlef, kom in från gatan och skakade av sig tröjan.
  
  Perdue stirrade på henne och smekte henne en sista gång över håret innan hon gick till köket för att ta en drink. Nina var tvungen att hålla sig kall och spela med tills hon på något sätt kunde ta reda på om Detlef spelade för fel lag. "Nästan redo," sa hon till honom och döljde alla tvivel hon hyste. "Jag hoppas bara att vi får tillräckligt med information för att hitta något användbart. Vad händer om det här meddelandet inte handlar om platsen för Amber Room?
  
  "Oroa dig inte. Om så är fallet kommer vi att attackera orden rakt på sak. Fuck the Amber Room," sa han. Han gjorde det till en punkt att hålla sig borta från Perdue, åtminstone undvika att vara ensam med honom. De två kom inte längre överens. Sam var avlägsen och tillbringade större delen av sin tid ensam i sitt rum, vilket gjorde att Nina kände sig helt ensam.
  
  "Vi måste gå snart," föreslog Nina högt för alla att höra. "Jag ska dechiffrera den här överföringen, och sedan måste vi ge oss ut på vägen innan någon hittar oss. Vi kommer att kontakta lokala myndigheter angående Kirills kropp så snart vi är tillräckligt långt härifrån."
  
  "Jag håller med", sa Perdue och stod vid dörren varifrån han såg solen gå ner. "Ju tidigare vi kommer till Amber Room, desto bättre."
  
  "Så länge vi får rätt information," tillade Nina och skrev nästa rad.
  
  "Var är Sam?" frågade Perdue.
  
  "Han gick till sitt rum efter att vi städat upp Kirills röra," svarade Detlef.
  
  Perdue ville prata med Sam om hans misstankar. Så länge Nina kunde hålla Detlef sysselsatt kunde han också varna Sam. Han knackade på dörren, men det kom inget svar. Perdue knackade högre för att väcka Sam om han skulle sova. "Mästare Cleve! Nu är det inte läge att dröja. Vi måste göra oss redo snabbt!"
  
  "Jag fattade det", utbrast Nina. Detlef kom till henne vid bordet, ivrig efter att se vad Milla hade att säga.
  
  "Vad säger hon?" - frågade han och satte sig på en stol bredvid Nina.
  
  "Kanske det här ser ut som koordinater? Ser du? "föreslog hon och gav honom ett papper. När han såg det här undrade Nina vad han skulle göra om han märkte att hon skrev ett falskt meddelande, bara för att se om han redan visste varje steg. Hon fabricerade meddelandet och förväntade sig att han skulle tvivla på hennes arbete. Då skulle hon veta om han ledde gruppen med sina nummersekvenser.
  
  "Sam är borta!" Perdue skrek.
  
  "Kan inte vara!" ropade Nina tillbaka och väntade på Detlefs svar.
  
  "Nej, han gick verkligen", kväkade Perdue efter att ha genomsökt hela huset. "Jag tittade överallt. Jag kollade till och med utanför. Sam gick."
  
  Detlefs mobiltelefon ringde.
  
  "Sätt den på högtalaren, mästare," insisterade Perdue. Med ett hämndlystet flin efterkom Detlef.
  
  "Holzer," svarade han.
  
  De kunde höra en telefon skickas till någon medan männen pratade i bakgrunden. Nina var besviken över att hon inte kunde avsluta sitt lilla tyskaprov.
  
  Det sanna budskapet från Milla, som hon dechiffrerade, innehöll mer än bara siffror eller koordinater. Detta var mycket mer störande. Medan hon lyssnade på telefonsamtalet gömde hon papperslappen med originalmeddelandet i sina smala fingrar. Först stod det 'Tajfel ist Gekommen', sedan 'facility'refuge' och 'kontakt krävs'. Den sista delen sa helt enkelt "Pripyat, 1955".
  
  Genom telefonhögtalaren hörde de en välbekant röst som bekräftade deras värsta rädsla.
  
  "Nina, bry dig inte om vad de säger! Jag kan överleva det här!"
  
  "Sam!" - skrek hon.
  
  De hörde ett handgemäng när Sam blev fysiskt bestraffad av sina fångare för sin oförskämdhet. I bakgrunden bad en man Sam att säga vad han fick höra.
  
  "Bärnstensrummet är i sarkofagen," stammade Sam och spottade ut blod från slaget han just fått. "Du har 48 timmar på dig att få tillbaka henne, annars kommer de att döda den tyske förbundskanslern. Och... och," flämtade han, "ta kontroll över EU."
  
  "WHO? Sam, vem?" frågade Detlef snabbt.
  
  "Det är ingen hemlighet vem, min vän," sa Nina rakt ut till honom.
  
  "Vem ska vi ge detta till?" Perdue ingrep. "Var och när?"
  
  "Du kommer att få instruktioner senare," sa mannen. "Tyskan vet var han ska lyssna på det."
  
  Samtalet avslutades abrupt. "Herregud," stönade Nina genom sina händer och täckte hennes ansikte med händerna. "Du hade rätt, Perdue. Milla ligger bakom allt detta."
  
  De tittade på Detlef.
  
  "Tror du att jag är ansvarig för det här?" - han försvarade sig. "Är du galen?"
  
  "Du är den som har gett oss alla instruktioner hittills, herr Holzer - inte mindre, baserat på Millas sändningar. "Black Sun" kommer att skicka våra instruktioner via samma kanal. Gör de jävla beräkningarna!" - skrek Nina, hållen tillbaka av Perdue för att inte attackera stortyskan.
  
  "Jag visste ingenting om det här! Jag svär! Jag letade efter Purdue för att få en förklaring på hur min fru dog, för guds skull! Mitt uppdrag var helt enkelt att hitta min frus mördare, inte den här! Och han står precis där, älskling, precis där med dig. Du täcker fortfarande över honom, efter all den här tiden, och hela den här tiden visste du att han dödade Gabi", skrek Detlef rasande. Hans ansikte blev rött och hans läppar darrade av ilska när han riktade sin Glock mot dem och öppnade eld.
  
  Perdue tog tag i Nina och drog henne ner på golvet med sig. "Till badrummet, Nina! Fram! Fram!"
  
  "Om du säger att jag har berättat detta för dig, svär jag att jag kommer att döda dig!" - skrek hon åt honom när han knuffade henne framåt, knappt undvek välriktade kulor.
  
  "Jag kommer inte, jag lovar. Bara flytta! Han är precis vid oss!" - Perdue tiggde när de korsade tröskeln till badrummet. Detlefs skugga, massiv mot korridorväggens bakgrund, rörde sig snabbt mot dem. De slog igen badrumsdörren och låste den precis när ett annat skott hördes och träffade ståldörrkarmen.
  
  "Herregud, han kommer att döda oss," kväkade Nina och kollade i första hjälpen-lådan för något vasst hon kunde använda när Detlef oundvikligen sprang in genom dörren. Hon hittade en stålsax och stoppade den i bakfickan.
  
  "Prova fönstret," föreslog Perdue och torkade sig över pannan.
  
  "Vad är fel?" - hon frågade. Perdue såg sjuk ut igen, svettades rikligt och höll i handtaget på badkaret. "Åh gud, inte igen."
  
  "Den där rösten, Nina. Mannen i telefonen. Jag tror att jag kände igen honom. Han heter Kemper. När de sa namnet på din skiva kände jag på samma sätt som jag gör nu. Och när jag hörde mannens röst i Sams telefon kom det där fruktansvärda illamåendet över mig igen", erkände han och andades trasigt.
  
  "Tror du att dessa trollformler orsakas av någons röst?" frågade hon hastigt och tryckte kinden mot golvet för att titta under dörren.
  
  "Jag är inte säker, men jag tror det," svarade Perdue och kämpade mot glömskans överväldigande grepp.
  
  "Det står någon framför dörren", viskade hon. "Purdue, du måste vara glad. Han är vid dörren. Vi måste gå genom fönstret. Tror du att du klarar det?"
  
  Han skakade på huvudet. "Jag är för trött", fnyste han. "Du borde gå ut... eh, härifrån..."
  
  Perdue talade osammanhängande och snubblade mot toaletten med armarna utsträckta.
  
  "Jag lämnar dig inte här!" - protesterade hon. Perdue kräktes tills han var för svag för att sitta. Det var misstänkt tyst framför dörren. Nina antog att den psykotiske tysken tålmodigt skulle vänta på att de skulle komma ut så att han kunde skjuta dem. Han var fortfarande framför dörren, så hon slog på badkarskranarna för att dölja sina rörelser. Hon vred på kranarna hela vägen och öppnade sedan försiktigt fönstret. Nina skruvade tålmodigt av stängerna med bladet på en sax, en efter en, tills hon kunde ta bort föremålet. Det här var svårt. Nina stönade och vred sin bål för att sänka den, bara för att hitta Perdues armar upphöjda för att hjälpa henne. Han sänkte ribborna och blev som sitt gamla jag igen. Hon blev helt chockad av dessa konstiga besvärjelser, som fick honom att må fruktansvärt dåligt, men han släpptes snart.
  
  "Mår du bättre?" hon frågade. Han nickade lättad, men Nina kunde se att de konstanta feber- och kräkningarna snabbt torkade ut honom. Hans ögon såg trötta ut och hans ansikte var blekt, men han agerade och talade som alltid. Perdue hjälpte Nina att klättra ut genom fönstret och hon hoppade upp i gräset utanför. Hans höga kropp krökte sig obekvämt i den ganska trånga gången innan han hoppade till marken bredvid henne.
  
  Plötsligt föll Detlefs skugga över dem.
  
  När Nina tittade på det gigantiska hotet stannade hennes hjärta nästan. Utan att tänka efter hoppade hon upp och högg honom i ljumsken med en sax. Perdue slog Glocken ur hans händer och tog den, men bulten satt fast, vilket tyder på ett tomt magasin. Den store mannen höll Nina i famnen och skrattade åt Perdues misslyckade försök att skjuta honom. Nina drog fram saxen och slog honom igen. Detlefs öga sprack när hon stängde in de stängda bladen i hans hylsa.
  
  "Låt oss gå, Nina!" Perdue skrek och kastade det värdelösa vapnet. "Innan han reser sig. Det rör sig fortfarande!"
  
  "Ja?" - flinade hon. "Jag kan ändra det här!"
  
  Men Perdue drog bort henne och de sprang bort mot staden och lämnade sina saker kvar.
  
  
  Kapitel 25
  
  
  Sam snubblade bakom den beniga tyrannen. Från en rivsår strax under hans högra ögonbryn rann blod nerför ansiktet och färgade hans skjorta. Banditerna höll honom i händerna och drog honom mot en stor båt som guppade på vattnet i Gdyniabukten.
  
  "Mr. Cleave, jag förväntar mig att du följer alla våra order, annars kommer dina vänner att få skulden för den tyske förbundskanslerns död," berättade hans fånge.
  
  "Du har inget att hänga på dem!" Sam tvistade. "Dessutom, om de spelar i dina händer, kommer vi alla att sluta döda ändå. Vi vet hur äckliga ordens mål är."
  
  "Och här trodde jag att du kände till graden av genialitet och förmågor hos orden. Vad dumt av mig. Snälla, låt mig inte använda dina kollegor som ett exempel för att visa dig hur seriösa vi är, sa Klaus sarkastiskt. Han vände sig till sina män. "Få honom ombord. Vi måste gå ".
  
  Sam bestämde sig för att vänta på sin tid innan han försökte använda sina nya färdigheter. Han ville först vila lite för att se till att det inte skulle svika honom igen. De släpade honom grovt över kajen och knuffade upp honom på det rangliga skeppet.
  
  "Ta hit honom!" - beordrade en av männen.
  
  "Vi ses när vi kommer till vårt mål, Mr. Cleve," sa Klaus godmodigt.
  
  "Åh gud, här är jag igen på ett jävla nazistiskt skepp!" Sam beklagade sitt öde, men hans humör var knappast uppgiven: "Den här gången ska jag slita isär deras hjärnor och få dem att döda varandra." Konstigt nog kände han sig starkare i sina förmågor när hans känslor var negativa. Ju mörkare hans tankar blev, desto starkare pirrande känslan i hans hjärna. "Den är fortfarande där," log han.
  
  Han var van vid känslan av en parasit. Att veta att det inte var mer än en insekt från jordens ungdom gjorde ingen skillnad för Sam. Detta gav honom enorm mental kraft, kanske utnyttjade vissa förmågor som sedan länge glömts bort eller som ännu inte kommer att utvecklas inom en avlägsen framtid. Kanske, tänkte han, var det en organism speciellt anpassad för att döda, ungefär som ett rovdjurs instinkter. Detta kan ha avlett energi från vissa lober i den moderna hjärnan och omdirigerat den till de primära psykiska instinkterna; och eftersom dessa instinkter tjänade överlevnad, syftade de inte till att plåga, utan på att underkuva och döda.
  
  Innan de tryckte in den misshandlade journalisten i stugan de hade reserverat för sin fånge, klädde de två männen som höll Sam av honom. Till skillnad från Dave Perdue gjorde Sam inget motstånd. Istället ägnade han tiden åt att blockera allt de gjorde. De två tyska gorillorna som klädde av honom var märkliga, och utifrån den lilla tyska han förstod gjorde de en satsning på hur lång tid det skulle ta den skotska ungen att gå sönder.
  
  "Tystnad är vanligtvis den negativa delen av att gå ner," log den skallige mannen när han drog ner Sams boxare till anklarna.
  
  "Min flickvän gör det här precis innan hon utsätter sig för ett utbrott", sa den magra. "100 euro, att i morgon kommer han att gråta som en jävel."
  
  Den kala banditen stirrade på Sam och stod obehagligt nära honom. "Du är med. Jag säger att han försöker fly innan vi kommer till Lettland."
  
  De två männen skrattade när de lämnade sin fånge nakna, trasiga och sjudande bakom en mask av impassivt uttryck. När de stängde dörren förblev Sam orörlig ett tag. Han visste inte varför. Han ville helt enkelt inte flytta, även om hans tänkande inte alls var i kaos. Inuti kände han sig stark, kapabel och kraftfull, men han stod still där för att helt enkelt bedöma situationen. Den första rörelsen var bara hans ögon som skannade rummet där de lämnade honom.
  
  Stugan runt honom var långt ifrån mysig, som han förväntade sig av de kalla och beräknande ägarna. Krämfärgade stålväggar kopplade vid fyra skruvade hörn till det kalla, kala golvet under fötterna. Det fanns ingen säng, ingen toalett, inget fönster. Bara en dörr, låst i kanterna på samma sätt som väggarna. Det fanns bara en enda glödlampa, som svagt upplyste det skumma rummet och lämnade honom med lite sensorisk stimulans.
  
  Sam hade inget emot den avsiktliga bristen på distraktion, för vad som var tänkt att vara en tortyrmetod med tillstånd av Kemper var ett välkommet tillfälle för hans gisslan att helt fokusera på sina mentala förmågor. Stålet var kallt och Sam fick antingen stå hela natten eller frysa rumpan. Han satte sig ner och tänkte inte så mycket på sin knipa, knappast imponerad av den plötsliga kylan.
  
  "Åt helvete med allt", sa han till sig själv. "Jag är skotsk, era idioter. Vad tror du att vi har under våra kiltar en vanlig dag?" Kylan under könsorganen var visserligen obehaglig, men dräglig, och det var vad som behövdes här. Sam önskade att det fanns en strömbrytare ovanför honom för att släcka lamporna. Ljuset störde hans meditation. När båten gungade under honom slöt han ögonen och försökte bli av med den bultande huvudvärken och brännsåren på knogarna där huden hade slitits när han kämpade mot sina fångare.
  
  Långsamt, en efter en, trimmade Sam ut mindre obehag som smärtan och kylan, och drev långsamt in i mer intensiva tankecykler tills han kände strömmen i hans skalle intensifieras, som en rastlös mask som vaknade i skallens kärna. En välbekant våg passerade genom hans hjärna och en del av den sipprade in i hans ryggmärg som adrenalin. Han kände hur ögongloberna värmdes upp när en mystisk blixt fyllde hans huvud. Sam log.
  
  Ett tjuder bildades i hans sinnesöga när han försökte fokusera på Klaus Kemper. Han behövde inte hitta honom på fartyget så länge han sa sitt namn. Efter vad som verkade som en timme kunde han fortfarande inte få kontroll över tyrannen som var i närheten, vilket lämnade Sam svag och svettades rikligt. Frustration hotade hans självkontroll och hans hopp om att försöka, men han fortsatte att försöka. Till slut ansträngde han sitt sinne så mycket att han förlorade medvetandet.
  
  När Sam kom till var rummet mörkt, vilket gjorde honom osäker på sitt tillstånd. Hur hårt han än ansträngde ögonen kunde han inte se någonting i beckmörkret. Så småningom började Sam ifrågasätta hans förstånd.
  
  "Drömmer jag?" undrade han medan han sträckte ut handen framför sig, med fingertopparna missnöjda. "Är jag påverkad av denna monstruösa sak just nu?" Men det kunde han inte vara. När allt kommer omkring, när den andre tog kontrollen, tittade Sam vanligtvis igenom vad som verkade vara en tunn slöja. Han återupptog sina tidigare försök och sträckte ut sitt sinne som en letande tentakel in i mörkret för att hitta Klaus: Manipulering, det visar sig vara en svårfångad aktivitet, och ingenting kom ut av det förutom de avlägsna rösterna från en het diskussion och andras högljudda skratt.
  
  Plötsligt, som ett blixtnedslag, försvann hans uppfattning om sin omgivning och gav vika för ett levande minne som han hittills varit omedveten om. Sam rynkade pannan och kom ihåg hur han låg på bordet under de smutsiga lamporna som kastade ett ynkligt ljus i verkstaden. Han mindes den intensiva värmen han utsattes för i den lilla arbetsytan fylld med verktyg och behållare. Innan han hann se mer utlöste hans minne en annan sensation som hans sinne valde att glömma.
  
  Olidlig smärta fyllde hans inneröra när han låg på den mörka, varma platsen. En droppe trädsav läckte från en tunna ovanför honom och saknade knappt hans ansikte. Under tunnan sprakade en stor eld i hans minnens vacklande syner. Det var en källa till intensiv värme. Djupt i örat fick ett skarpt stick honom att skrika av smärta när gul sirap droppade på bordet bredvid hans huvud.
  
  Sams andedräkt hamnade i halsen när insikten rusade in i hans sinne. 'Bärnsten! Organismen var fångade i bärnsten, som smältes av den gamla jäveln! Säkert! När den smälte kunde den blodiga varelsen fly fritt. Även om hon borde vara död efter alla dessa år. Jag menar, saften från ett gammalt träd är knappast kryogen!' Sam argumenterade med sin logik. Detta skedde medan han låg halvt medvetslös under en filt i arbetsrummet - Kalihasas domän - medan han fortfarande återhämtade sig från sin prövning på det förbannade skeppet DKM Geheimnis efter att det hade kastat ut honom.
  
  Därifrån, med all förvirring och smärta, blev det mörkt. Men Sam kom ihåg den gamle mannen som sprang in för att stoppa den gula vätskan från att rinna ut. Han mindes också att den gamle mannen frågade honom om han hade blivit utkastad från helvetet och vem det tillhörde. Sam svarade omedelbart "Purdue" på den gamle mannens fråga, mer av en undermedveten reflex än en faktisk koherens, och två dagar senare befann han sig på väg till någon avlägsen hemlig anläggning.
  
  Det var där som Sam gjorde sitt gradvisa och svåra tillfrisknande under vård och medicinsk vetenskap av Purdues handplockade team av läkare tills han var redo att gå med Purdue på Reichtisusis. Till hans glädje var det där han återförenades med Nina, sin älskare och föremålet för hans ständiga slagsmål med Perdue genom åren.
  
  Hela visionen varade bara i tjugo sekunder, men Sam kändes som om han återupplevde varje detalj i realtid - om begreppet tid ens existerade i denna förvrängda känsla av existens. Att döma av hans bleknande minnen hade Sams resonemang återgått till nästan det normala. Mellan de två världarna av mental vandring och fysisk verklighet växlade hans sinnen som spakar som anpassade sig till växelströmmar.
  
  Han var tillbaka i rummet, hans känsliga och febriga ögon attackerade av det svaga ljuset från en bar glödlampa. Sam låg på rygg och darrade från det kalla golvet under honom. Från axlar till vader var min hud bedövad av stålets obevekliga temperatur. Footsteps närmade sig rummet han var i, men Sam bestämde sig för att spela possum, återigen frustrerad över sin oförmåga att kalla på den arga entomo-guden som han kallade det.
  
  "Mr Cleave, jag har tillräckligt med utbildning för att veta när någon fejkar. Du är inte mer arbetsoförmögen än jag", muttrade Klaus likgiltigt. "Men jag vet också vad du försökte göra, och jag måste säga att jag beundrar ditt mod."
  
  Sam var nyfiken. Utan att röra på sig frågade han: "Åh, säg mig, gamle man." Klaus var inte road av den snediga imitation som Sam Cleave använde för att förlöjliga sin raffinerade, nästan feminina vältalighet. Hans nävar nästan knöt åt journalistens fräckhet, men han var expert på självkontroll och höll sig i form. "Du försökte vägleda mina tankar. Antingen det, eller så var du bara stenhård att stanna kvar i mina tankar som ett obehagligt minne av en ex-flickvän."
  
  "Som du vet vad en tjej är," mumlade Sam glatt. Han förväntade sig ett slag mot revbenen eller en spark i huvudet, men ingenting hände.
  
  Klaus avvisade Sams försök att underblåsa sin hämnd och förklarade: "Jag vet att du har Kalihasa, Mr. Cleve. Jag är smickrad över att du anser mig vara ett tillräckligt allvarligt hot för att använda detta mot mig, men jag måste bönfalla dig att ta till mer lugnande metoder." Strax innan han åkte log Klaus mot Sam: "Snälla spara din speciella present till... kupan."
  
  
  Kapitel 26
  
  
  "Du inser att Pripyat är ungefär fjorton timmar bort, eller hur?" Nina informerade Perdue när han smög mot Kirills garage. "För att inte tala om det faktum att Detlef kanske fortfarande är här, som du kanske gissar från det faktum att hans lik inte är på exakt den plats där jag tilldelade honom det sista slaget, eller hur?"
  
  "Nina, min kära", sa Perdue tyst till henne, "var är din tro? Ännu bättre, var är den där häftiga trollkvinnan du brukar förvandlas till när det blir tufft? Lita på mig. Jag vet hur man gör. Hur ska vi annars rädda Sam?"
  
  "Bar det på grund av Sam? Är du säker på att det inte är på grund av Amber Room?" - ropade hon till honom. Perdue förtjänade inte ett svar på hennes anklagelse.
  
  "Jag gillar inte det här," muttrade hon och satt på huk bredvid Perdue och skannade omkretsen av huset och gården som de knappt hade flytt från mindre än två timmar tidigare. "Jag har en dålig känsla av att han fortfarande är där."
  
  Perdue smög sig närmare Cyrils garageport, två förfallna järnplåtar som knappt hölls på plats av tråd och gångjärn. Dörrarna var förbundna med ett hänglås på en tjock rostig kedja, med ett mellanrum på flera centimeter från den högra dörrens något skeva läge. Det var mörkt bakom springan inne i ladugården. Perdue försökte se om han kunde bryta hänglåset, men det fruktansvärda knarrandet fick honom att överge sitt försök att undvika att störa en viss mördande änkeman.
  
  "Det här är en dålig idé," insisterade Nina och tappade gradvis tålamodet med Perdue.
  
  "Noterat," sa han frånvarande. Djupt i eftertanke lade han sin hand på hennes lår för att få hennes uppmärksamhet. "Nina, du är en väldigt liten kvinna."
  
  "Tack för att du märkte det," mumlade hon.
  
  "Tror du att du kan passa in din kropp mellan dörrarna?" frågade han uppriktigt. Hon höjde ett ögonbryn och stirrade på honom utan att säga något. I sanning tänkte hon på det, med tanke på att tiden rann ut och de hade en avsevärd sträcka att resa för att komma till nästa destination. Till slut andades hon ut, slöt ögonen och antog den rätta luften av förutfattad ånger för vad hon skulle göra.
  
  "Jag visste att jag kunde lita på dig," log han.
  
  "Håll käften!" - hon nappade på honom, knep ihop läpparna av irritation och koncentrerade sig med yttersta koncentration. Nina tog sig fram genom högt ogräs och taggiga buskar, vars taggar genomborrade det tjocka tyget på hennes jeans. Hon ryckte till, förbannade och muttrade sig igenom dubbeldörrspusslet tills hon nådde botten av hindret som stod mellan henne och Kirills misshandlade Volvo. Med ögonen mätte Nina bredden på det mörka gapet mellan dörrarna och skakade på huvudet i riktning mot Perdue.
  
  "Fram! Du kommer, sa han till henne och kikade ut bakom ogräset för att titta på Detlef. Från sin utsiktsplats hade han fri sikt över huset och speciellt fönstret i badrummet. Fördelen var dock också en förbannelse, eftersom det gjorde att ingen kunde titta på dem hemifrån. Detlef kunde se dem lika lätt som de kunde se honom, och det var anledningen till det brådskande.
  
  "Herregud", viskade Nina och tryckte sina armar och axlar mellan dörrarna och krympte sig mot den skrovliga kanten på den sneda dörren som skavde hennes rygg när hon tog sig igenom. "Herre, det är bra att jag inte gick åt andra hållet," mumlade hon tyst. "Den där burken med tonfisk skulle få mig att flå bort något jävla hemskt!" Hon rynkade pannan ännu mer när hennes lår släpades över små taggiga stenar, följt av hennes lika skadade handflator.
  
  Perdues skarpa ögon var kvar på huset, men han hörde eller såg ingenting som kunde uppmärksamma honom - än. Hans hjärta bultade vid tanken på en dödlig beväpnad man som skulle dyka upp från fäbodens bakdörr, men han litade på att Nina skulle få dem ur den knipa de befann sig i. Däremot var han rädd för möjligheten att nycklarna till Kirills bil inte skulle sitta i tändningen. När han hörde kedjans rasslande såg han Ninas höfter och knän gå in i springan, och sedan försvann hennes stövlar in i mörkret. Tyvärr var han inte den enda som hörde ljudet.
  
  "Bra jobbat, älskling," viskade han och log.
  
  Väl inne var Nina lättad över att bildörren hon försökte öppna var olåst, men hon blev snart förkrossad när hon upptäckte att nycklarna inte fanns på någon av de platser som föreslagits av de många beväpnade män hon hade sett.
  
  "Fan", väste hon och rotade i fiskeredskap, ölburkar och flera andra föremål vars syfte hon inte ens ville ta hänsyn till. "Var fan är dina nycklar, Kirill? Var förvarar galna gamla ryska soldater sina jäkla bilnycklar förutom i fickorna?"
  
  Utanför hörde Perdue köksdörren klicka igen. Som han hade befarat dök Detlef upp runt hörnet. Perdue spretade i gräset i hopp om att Detlef hade gått ut för något trivialt. Men den tyska jätten fortsatte att gå mot garaget, där Nina tydligen hade problem med att hitta sina bilnycklar. Hans huvud var insvept i något slags blodigt tyg som täckte hans öga, som Nina hade genomborrat med sax. Eftersom han visste att Detlef var fientlig mot honom, bestämde sig Perdue för att distrahera honom från Nina.
  
  "Jag hoppas att han inte har den där jäkla pistolen på sig," mumlade Perdue när han hoppade in i sikte och begav sig mot sjöboden, som låg en bra bit bort. Strax efter hörde han skott, kände ett hett ryck på axeln och en annan susade förbi hans öra. "Skit!" - skrek han när han snubblade, men hoppade upp och fortsatte gå.
  
  Nina hörde skott. Hon försökte sitt bästa för att inte få panik och tog tag i en liten skärkniv som låg på golvet bakom passagerarsätet, där fiskeredskapen var staplade.
  
  "Jag hoppas att inga av dessa skott dödade min ex-pojkvän Detlef, eller så ska jag flå din röv med den här lilla hackan", flinade hon, tände bilens takljus och böjde sig ner för att nå kablarna under ratten. Hon hade inte för avsikt att återuppväcka sin tidigare romans med Dave Perdue, men han var en av hennes två bästa vänner och hon älskade honom, även om han alltid fick henne i livshotande situationer.
  
  Innan han nådde sjöboden insåg Perdue att hans hand brann. En varm droppe av blod rann längs armbågen och handen när han sprang mot byggnadens skydd, men när han äntligen kunde se tillbaka väntade en annan usel överraskning honom. Detlef förföljde honom inte alls. Detlef ansåg sig inte längre vara en risktagare utan hölstrade sin Glock och begav sig mot det rangliga garaget.
  
  "Å nej!" Perdue flämtade. Han visste dock att Detlef inte skulle kunna nå Nina genom det smala gapet mellan de kedjelåsta dörrarna. Dess imponerande storlek hade sina nackdelar, och det var en livräddare för den lilla och pigga Nina, som var inne och kopplade bilen med svettiga händer och nästan inget ljus.
  
  Frustrerad och sårad såg Perdue hjälplöst på när Detlef kollade låset och kedjan för att se om någon kunde ha brutit det. Han tror nog att jag är ensam här. Gud, jag hoppas det, tänkte Perdue. Medan tysken arbetade på garageporten smög Perdue in i huset för att ta så mycket av deras saker han kunde bära. Ninas laptopväska innehöll även hennes pass och han hittade Sams pass i rumsjournalisten på en stol bredvid sängen Ur tyskens plånbok tog Perdue kontanter och ett guld AMEX-kreditkort.
  
  Om Detlef trodde att Perdue lämnade Nina i staden och skulle återvända för att avsluta striden med honom, skulle det vara stort; hoppades miljardären när han såg tysken begrunda situationen från köksfönstret. Perdue kände hur armen domnade ner till fingrarna och blodförlusten gjorde honom yr, så han använde den kraft han hade kvar för att smyga tillbaka till sjöboden.
  
  "Skynda dig, Nina," viskade han och tog av sig glasögonen för att rengöra dem och torka av svetten från ansiktet med skjortan. Till Perdues lättnad bestämde sig tysken för att inte göra ett fåfängt försök att bryta sig in i garaget, främst för att han inte hade nyckeln till hänglåset. När han höll på att ta på sig glasögonen såg han Detlef gå mot honom. "Han kommer för att se till att jag är död!"
  
  Bakifrån den store änklingen ekade ljudet av tändningen hela kvällen. Detlef vände sig om och skyndade tillbaka till garaget och drog sin pistol. Perdue var fast besluten att hålla Detlef borta från Nina, även om det kostade honom livet. Han kom ut ur gräset igen och skrek, men Detlef ignorerade honom när bilen försökte starta igen.
  
  "Dränka henne inte, Nina!" var allt Perdue kunde skrika när Detlefs massiva händer slöt sig runt kedjan och började trycka isär dörrarna. Jag skulle inte ge bort kedjan. Den var bekväm och tjock, mycket mer pålitlig än tunna järndörrar. Utanför dörrarna vrålade motorn igen, men dog en stund senare. Nu är det enda ljudet i eftermiddagsluften ljudet av dörrar som slår igen under den tyska klockans rasande kraft. Metalltåren skrek när Detlef demonterade hela installationen och slet av dörrarna från sina tunna gångjärn.
  
  "Herregud!" Perdue stönade och försökte desperat rädda sin älskade Nina, men han hade inte kraften att springa. Han såg dörrarna flyga isär som löv som faller från ett träd när motorn vrålade till liv igen. Volvon tog fart, tjatade under Ninas fot och rusade fram när Detlef kastade den andra dörren åt sidan.
  
  "Tack kompis!" sa Nina medan hon tryckte på gaspedalen och släppte kopplingen.
  
  Perdue såg bara Detlefs ram kollapsa när den gamla bilen körde in i honom i full fart och kastade hans kropp flera fot åt sidan under kraften av dess hastighet. En rutig, ful brun sedan sladdade över det leriga gräset, på väg mot där Perdue hade stoppat henne. Nina öppnade passagerardörren när bilen nästan stod stilla, precis tillräckligt länge för att Perdue skulle kasta sig i sätet innan hon gick ut på gatan.
  
  "Mår du bra? Purdue! Mår du bra? Var slog han dig?" - fortsatte hon att skrika och ropade över den igångna motorn.
  
  "Jag kommer att klara mig, min kära," Perdue log skyggt och klämde sin hand. "Det är en jäkla tur att den andra kulan inte träffade mig i skallen."
  
  "Det är en välsignelse att jag lärde mig hur man startar en bil för att imponera på en jävla het huvbulle från Glasgow när jag var sjutton!" - tillade hon stolt. "Purdue!"
  
  "Fortsätt bara köra, Nina," svarade han. "För oss bara över gränsen till Ukraina så snabbt som möjligt."
  
  "Förutsatt att Kirills gamla jalopy klarar resan," suckade hon och kollade bränslemätaren, som hotade att överskrida bränslemärket. Perdue visade Detlefs kreditkort och log genom smärtan när Nina brast ut i triumferande skratt.
  
  "Ge mig det!" hon log. "Och vila lite. Jag köper ett bandage till dig så fort vi kommer till nästa stad. Därifrån kommer vi inte att sluta förrän vi är inom räckhåll för Djävulens kittel och har Sam tillbaka."
  
  Perdue förstod inte den sista delen. Han sov redan.
  
  
  Kapitel 27
  
  
  I Riga, Lettland, lade Klaus och hans lilla besättning till för nästa etapp av sin resa. Det fanns lite tid att förbereda allt för anskaffning och transport av panelerna från bärnstensrummet. Det fanns inte mycket tid att förlora, och Kemper var en mycket otålig man. Han ropade order till däck medan Sam lyssnade från sitt stålfängelse. Kempers ordval förföljde Sam utan slut - kupan - tanken fick honom att rysa, men ännu mer för att han inte visste vad Kemper höll på med, och det var skäl nog för känslomässig oro.
  
  Sam var tvungen att ge sig; han var rädd. Helt enkelt, bild och självrespekt åt sidan, han var livrädd för vad som skulle komma. Baserat på den lilla information han fick, kände han redan att han var avsedd att bli räddad den här gången. Många gånger tidigare hade han lyckats fly det han fruktade var den säker död, men den här gången var det annorlunda.
  
  "Du kan inte ge upp, Cleve," skällde han på sig själv och klev upp ur gropen av depression och hopplöshet. 'Denna defaitistiska skiten är inte för människor som du. Vilken skada kan möjligen toppa helvetet ombord på det där teleporteringsfartyget du är instängd på? Har de den minsta aning om vad du gick igenom när hon gjorde sin helvetesfärd genom samma fysiska fällor om och om igen?' Men när Sam reflekterade lite över sin egen träning insåg han snart att han inte kunde minnas vad som hände på DKM Geheimnis under hans internering där. Vad han kom ihåg var den djupa förtvivlan den hade skapat djupt i hans själ, den enda kvarlevan av hela affären som han fortfarande medvetet kunde känna.
  
  Ovanför sig kunde han höra män som lastade av tung utrustning på vad som måste ha varit något slags stort, tungt fordon. Om Sam inte visste bättre skulle han ha antagit att det var en tank. Snabba steg närmade sig dörren till hans rum.
  
  "Det är nu eller aldrig," sa han till sig själv och samlade mod till att försöka fly. Om han kunde manipulera dem som kom efter honom, kunde han lämna båten obemärkt. Låsen klickade från utsidan. Hans hjärta började slå vilt när han förberedde sig för att hoppa. När dörren öppnades stod Klaus Kemper själv där och log. Sam rusade fram för att ta tag i den vidriga kidnapparen. Klaus sa: "24-58-68-91."
  
  Sams attack upphörde omedelbart och han föll till golvet vid sitt måls fötter. Förlägenhet och ilska korsade Sams panna, men hur mycket han än försökte kunde han inte röra en enda muskel. Allt han kunde höra ovanför sin nakna och sårade kropp var det triumferande fniss från en mycket farlig man som innehade dödlig information.
  
  "Jag ska säga dig vad, Mr. Cleave," sa Kemper i en ton av irriterande lugn. "Eftersom du har visat så mycket beslutsamhet kommer jag att berätta vad som just hände dig. Men!" han patroniserade som en framtida lärare som skänkte nåd åt en skyldig elev. "Men... du måste gå med på att inte ge mig någon anledning att oroa dig för dina obevekliga och löjliga försök att fly mitt sällskap. Låt oss bara kalla det... professionell artighet. Du kommer att sluta med ditt barnsliga beteende och i sin tur kommer jag att ge dig en intervju för evigheter."
  
  "Jag är ledsen. Jag intervjuar inte grisar", svarade Sam. "Människor som du kommer aldrig att få någon publicitet från mig, så tusan."
  
  "Återigen, här är jag och ger dig en ny chans att ompröva ditt kontraproduktiva beteende," upprepade Klaus med en suck. "I enkla termer kommer jag att byta ut ditt samtycke mot information som bara jag äger. Längtar inte ni journalister efter... vad säger ni? Känsla? "
  
  Sam höll tungan; inte för att han var envis, utan för att han funderade lite över detta förslag. "Vad skada kan det göra att få den där idioten att tro att du är anständig?" Han planerar fortfarande att döda dig. Du kan lika gärna ta reda på mer om mysteriet du har längtat efter att lösa, bestämde han. Dessutom är det bättre än att paradera runt med dina säckpipor för alla att se medan din fiende slår dig. Ta det. Ta det här för nu ."
  
  "Om jag får tillbaka mina kläder har du en deal. Även om jag tycker att du förtjänar att bli straffad för att du tittar på något du uppenbarligen inte har så mycket av, föredrar jag verkligen att bära byxor i denna kyla", härmade Sam honom.
  
  Klaus var van vid journalistens ständiga förolämpningar, så han blev inte längre så lättkränkt. När han väl märkte att verbal mobbning var Sam Cleves försvarssystem var det lätt att låta det glida, om inte återgälda. "Säkert. Jag låter dig skylla på kylan", svarade han och pekade på Sams tydligt blyga könsorgan.
  
  Utan att uppskatta effekten av hans hämndaktion, vände sig Kemper och krävde att Sams kläder skulle återlämnas till honom. Han fick städa, klä på sig och gå med Kemper i sin SUV. Från Riga skulle de korsa två gränser mot Ukraina, följt av ett enormt militärt taktiskt fordon som bär en container speciellt utformad för att transportera de värdefulla återstående panelerna i Amber Room, som skulle hämtas av Sams assistenter.
  
  "Imponerande", sa Sam till Kemper när han anslöt sig till Black Sun-befälhavaren vid den lokala båtbryggan. Kemper såg förflyttningen av en stor plexiglascontainer, styrd av två hydrauliska spakar, från det lutande däcket på ett polskt oceangående fartyg till en enorm lastbil. "Vad är det här för fordon?" - frågade han och tittade på den enorma hybridlastbilen och gick längs dess sida.
  
  "Detta är prototypen av Enric Hübsch, en begåvad ingenjör från våra led," skröt Kemper och följde med Sam. "Vi modellerade den efter en amerikansktillverkad Ford XM656-lastbil från slutet av 1960-talet. Men på sant tyskt sätt har vi förbättrat det avsevärt genom att utöka den ursprungliga designen med en 10-meters ökning av plattformsarean och förstärkt stål svetsat längs axlarna, vet du?"
  
  Husbilen pekade stolt på strukturen ovanför de biffiga däcken, arrangerade i par längs hela fordonets längd. "Hjulavståndet är skickligt beräknat för att stödja containerns exakta vikt, med designfunktioner som undviker den oundvikliga studsningen som orsakas av en svängande vattentank, och stabiliserar därigenom lastbilen under körning."
  
  "Vad är egentligen ett gigantiskt akvarium till?" - frågade Sam när de såg en enorm låda med vatten som hissas upp på baksidan av ett lastmonster av militärklass. Den tjocka, skottsäkra utsidan av plexiglas förenades vid vart och ett av de fyra hörnen av böjda kopparplattor. Vattnet rann fritt genom tolv smala fack, som också var inramade med koppar.
  
  Slitsar som löper över kubens bredd preparerades så att en bärnstensfärgad panel kunde sättas in i var och en av dem och lagras separat från nästa. När Kemper förklarade redskapet och dess syfte, kunde Sam inte låta bli att dröjande undra över händelsen som inträffade vid dörren till hans hytt på fartyget för en timme sedan. Han var ivrig att påminna Kemper om att avslöja vad han lovade, men för tillfället mildrade han deras tumultartade förhållande genom att spela med.
  
  "Finns det någon form av kemisk förening i vattnet?" frågade han Kemper.
  
  "Nej, bara vatten", svarade den tyske befälhavaren rakt på sak.
  
  Sam ryckte på axlarna: "Så vad är det här enkla vattnet till för? Vad gör detta med panelerna i Amberrummet?"
  
  Kemper log. "Tänk på det som en avskräckande effekt."
  
  Sam mötte hans blick och frågade nonchalant: "Att innehålla, säg, en svärm från någon sorts bikupa?"
  
  "Vad melodramatiskt", svarade Kemper och korsade armarna självsäkert när männen säkrade behållaren med kabel och tyg. "Men du har inte helt fel, herr Cleave. Detta är bara en försiktighetsåtgärd. Jag tar inga risker om jag inte har seriösa alternativ."
  
  "Noterat," Sam nickade vänligt.
  
  De såg tillsammans när Kempers män slutförde lastningsprocessen, ingen av dem ägnade sig åt konversation. Innerst inne önskade Sam att han kunde komma in i Kempers sinne, men inte bara kunde han inte läsa tankar, utan den nazistiska PR-mannen visste redan Sams hemlighet - och uppenbarligen något annat att starta upp. Det vore onödigt att smyga en titt. Något ovanligt slog Sam med hur det lilla teamet arbetade. Det fanns ingen specifik befälhavare, utan varje person rörde sig som om han leddes av specifika kommandon för att säkerställa att deras respektive uppgifter utfördes smidigt och genomfördes samtidigt. Det var kusligt hur de rörde sig snabbt, effektivt och utan något muntligt utbyte.
  
  "Kom igen, mr Cleve," insisterade Kemper. "Det är dags att gå. Vi behöver korsa två länder och väldigt lite tid. Med en så delikat last kommer vi inte att kunna korsa de lettiska och vitryska landskapen på mindre än 16 timmar."
  
  "Fan satan! Hur uttråkade kommer vi att vara?" - utbrast Sam, redan trött på utsikten. "Jag har inte ens en tidning. Dessutom, under en så lång resa skulle jag förmodligen kunna läsa hela Bibeln!"
  
  Kemper skrattade och klappade glatt händerna när de klättrade upp i den beiga SUV:n. "Att läsa detta nu skulle vara ett kolossalt slöseri med tid. Det skulle vara som att läsa modern skönlitteratur för att fastställa historien om mayacivilisationen!"
  
  De flyttade sig baktill på fordonet, som väntade framför lastbilen för att styra det längs en sekundär väg till den lettisk-vitryska gränsen. När de gav sig iväg i snigelfart började bilens lyxiga interiör fyllas med sval luft för att lindra middagsvärmen, ackompanjerad av mjuk klassisk musik.
  
  "Jag hoppas att du inte har något emot Mozart," sa Kemper rent av anständighet.
  
  "Inte alls," Sam accepterade formaliteten. "Även om jag själv är mer av en ABBA-supporter."
  
  Återigen var Kemper mycket road av Sams roade likgiltighet. "Verkligen? Du spelar!"
  
  "Jag vet inte," insisterade Sam. "Du vet, det är något oemotståndligt med svensk retropop med nära förestående död på menyn."
  
  "Om du säger så," Kemper ryckte på axlarna. Han tog ledtråden, men hade ingen brådska att tillfredsställa Sam Cleaves nyfikenhet i frågan. Han visste mycket väl att journalisten var chockad över kroppens oavsiktliga reaktion på attacken. Ett annat faktum som han gömde för Sam var information om Calihas och det öde som väntade honom.
  
  När de reste genom resten av Lettland pratade de två männen knappt. Kemper öppnade sin bärbara dator och kartlade strategiska platser för okända mål som Sam inte kunde observera från sin position. Men han visste att det måste vara skändligt - och det måste inkludera hans roll i den olycksbådande befälhavarens onda planer. För sin del avstod Sam från att fråga om de angelägna frågorna som upptog hans tankar, och bestämde sig för att ägna tiden åt att koppla av. Han var trots allt ganska säker på att han inte skulle få chansen att göra det igen när som helst snart.
  
  Efter att ha korsat gränsen till Vitryssland förändrades allt. Kemper bjöd Sam på den första drinken sedan de lämnade Riga, och testade uthålligheten i kroppen och viljan hos den undersökande journalisten så högt ansedd i Storbritannien. Sam gick lätt med på det och fick en förseglad burk Coca-Cola. Kemper drack en också och försäkrade Sam att han hade blivit lurad att dricka en drink med tillsatt socker.
  
  "Prost!" sa Sam innan han sänkte ner en fjärdedel av burken i en stor klunk och njöt av den brusande smaken av drycken. Naturligtvis drack Kemper sin konstant och behöll hela tiden sitt utsökta lugn. "Klaus," Sam vände sig plötsligt mot sin fånge. Nu när hans törst var släckt tog han allt sitt mod. "Siffrorna bedrar, om du vill."
  
  Kemper visste att han var tvungen att förklara det för Sam. Den skotske journalisten skulle trots allt inte leva för att se nästa dag i alla fall, och han var ganska uthärdlig. Det är synd att han skulle möta sitt slut med självmord.
  
  
  Kapitel 28
  
  
  På väg till Pripyat körde Nina bilen i flera timmar efter att ha fyllt tanken på Volvon i Wloclawek. Hon använde Detlefs kreditkort för att köpa Perdue ett första hjälpen-kit för att behandla ett sår på hans arm. Att hitta ett apotek i en obekant stad var en lösning, men en nödvändig sådan.
  
  Även om Sams tillfångatagare hade hänvisat henne och Perdue till sarkofagen i Tjernobyl - gravkammaren för den olyckliga Reactor 4 - kom hon ihåg radiomeddelandet från Milla. Den nämnde Pripyat 1955, en term som helt enkelt inte har mjukats upp sedan hon skrev ner den. På något sätt stack den ut bland de andra fraserna, som om den glödde av löfte. Det måste avslöjas, och så hade Nina ägnat de senaste timmarna åt att försöka reda ut dess innebörd.
  
  Hon visste inget viktigt om spökstaden från 1955 som låg i uteslutningszonen och evakuerades efter reaktorolyckan. Faktum är att hon tvivlade på att Pripyat någonsin hade varit inblandad i något viktigt innan dess ökända evakuering 1986. Dessa ord förföljde historikern tills hon tittade på sin klocka för att avgöra hur länge hon hade kört och insåg att 1955 kan syfta på en tid snarare än ett datum.
  
  Först trodde hon att det kunde vara gränsen för hennes räckvidd, men det var allt hon hade. Om hon nådde Pripyat vid 20.00 var det osannolikt att hon skulle ha tillräckligt med tid för att få en god natts sömn, en mycket farlig framtid med tanke på den trötthet hon redan upplevde.
  
  Det var läskigt och ensamt på den mörka vägen genom Vitryssland medan Perdue snarkade i en antidol-inducerad sömn i passagerarsätet bredvid henne. Det som höll henne igång var hoppet att hon fortfarande kunde rädda Sam om hon inte vacklade nu. Den lilla digitala klockan på instrumentbrädan på Kirills gamla bil visade tiden i en kuslig grön färg.
  
  02:14
  
  Hennes kropp värkte och hon var utmattad, men hon stoppade en cigarett i munnen, tände den och tog några djupa andetag för att fylla lungorna med långsam död. Det var en av hennes favoritkänslor. Att rulla ner fönstret var en bra idé. Den häftiga vindbyen av kall nattluft återupplivade henne något, även om hon önskade att hon hade en kolv starkt koffein med sig för att hålla henne i god form.
  
  Från det omgivande landet, gömt i mörkret på båda sidor om den öde vägen, kände hon lukten av jorden. På den bleka betongen som slingrar sig mot gränsen mellan Polen och Ukraina nynnade bilen en melankolisk klagan med sina slitna gummidäck.
  
  "Gud, det här känns som skärselden", klagade hon och slängde sin förbrukade cigarettfimp in i den inbjudande glömskan utanför. "Jag hoppas din radio fungerar, Kirill."
  
  På Ninas befallning vred vredet med ett klick, och ett svagt ljus meddelade att det var liv i radion. "Oh ja!" hon log och höll sina trötta ögon på vägen medan hennes hand vred på en annan ratt och letade efter en lämplig station att lyssna på. Det fanns en FM-station som sändes genom den enda högtalaren i bilen, den som var monterad i hennes bildörr. Men Nina var inte kräsen ikväll. Hon behövde desperat sällskap, vilket företag som helst, för att lugna hennes snabbt växande humör.
  
  För det mesta var Perdue medvetslös och hon var tvungen att fatta beslut. De var på väg till Chelm, en stad 25 km från gränsen till Ukraina, och sov lite i ett hus. Så länge de nådde gränsen vid 14:00, var Nina säker på att de skulle vara i Pripyat vid utsatt tid. Hennes enda oro var hur hon skulle ta sig till spökstaden med bevakade checkpoints överallt i utanförskapszonen som omger Tjernobyl, men föga visste hon att Milla hade vänner även i de svåraste lägren i de glömda.
  
  
  * * *
  
  
  Efter några timmars sömn på ett pittoreskt familjemotell i Chelm, åkte en utvilad Nina och en glad Perdue på vägen över gränsen från Polen på väg till Ukraina. Klockan var strax efter 13:00 när de nådde Kovel, cirka 5 timmar från deras destination.
  
  "Titta, jag vet att jag inte har varit mig själv under större delen av resan, men är du säker på att vi inte bara borde åka till den här sarkofagen istället för att jaga våra egna svansar i Pripyat?" frågade Perdue Nina.
  
  "Jag förstår din oro, men jag har en stark känsla av att det här meddelandet var viktigt. "Be mig inte förklara det eller förstå det", svarade hon, "men vi måste förstå varför Milla nämnde det."
  
  Perdue såg förbluffad ut. "Du förstår väl att Millas sändningar kommer direkt från orden, eller hur?" Han kunde inte tro att Nina bestämde sig för att spela fiendens händer. Så mycket som han litade på henne, kunde han inte förstå hennes logik i denna strävan.
  
  Hon tittade intensivt på honom. "Jag sa att jag inte kan förklara det. Bara..." hon tvekade och tvivlade på sin egen gissning, "...lita på mig. Om vi får problem kommer jag att vara den första att erkänna att jag körde ihop, men något med tidpunkten för den här sändningen känns annorlunda."
  
  "Kvinnors intuition, eller hur?" skrattade han. "Jag kunde lika gärna ha låtit Detlef skjuta mig i huvudet där i Gdynia."
  
  "Jösses, Perdue, kan du vara lite mer stöttande?" hon rynkade pannan. "Glöm inte hur vi kom in i det här från första början. Sam och jag var tvungna att hjälpa dig igen när du fick problem med de jävlarna för hundrade gången!"
  
  "Jag har ingenting med detta att göra, min kära!" - han hånade henne. "Den här tiken och hennes hackare gick i bakhåll för mig medan jag skötte mig själv och försökte semestra i Köpenhamn, för guds skull!"
  
  Nina trodde inte sina öron. Perdue var utom sig själv och betedde sig som en nervös främling som hon aldrig hade träffat förut. Visst, han hade släpats in i Amber Room-fallet av agenter utanför hans kontroll, men han hade aldrig sprängts så förut. Upprörd över den spända tystnaden slog Nina på radion och sänkte volymen för att möjliggöra en tredje, gladare närvaro i bilen. Hon sa ingenting efter det, vilket lämnade Perdue rykande när hon försökte förstå sitt eget löjliga beslut.
  
  De hade precis passerat den lilla staden Sarny när musiken på radion började tona in och ut. Perdue ignorerade den plötsliga förändringen och stirrade ut genom fönstret på det omärkliga landskapet. Normalt skulle sådana störningar irritera Nina, men hon vågade inte stänga av radion och fördjupa sig i Perdues tystnad. Allt eftersom det fortsatte blev det högre tills det blev omöjligt att ignorera. En välbekant låt, som senast hördes på en kortvågssändning i Gdynia, kom från den misshandlade högtalaren bredvid henne och identifierade en inkommande sändning.
  
  "Milla?" Nina muttrade, halvt rädd, halvt upprymd.
  
  Till och med Perdues steniga ansikte blev livligt när han med förvåning och oro lyssnade på den långsamt blekande melodin. De utbytte misstänksamma blickar medan statisk elektricitet fyllde etern. Nina kollade frekvensen. "Det är inte i hans normala frekvens," sa hon.
  
  "Vad menar du?" frågade han och lät mycket mer som sig själv tidigare. "Är det inte där du brukar ställa in den?" frågade han och pekade på en pil som låg ganska långt från där Detlef brukar ställa in den för att ställa in nummerstationen. Nina skakade på huvudet och gjorde Perdue ännu mer intresserad.
  
  "Varför skulle de vara annorlunda...?" hon ville fråga, men förklaringen kom till henne när Perdue svarade: "För att de gömmer sig."
  
  "Ja, det är vad jag tänker på. Men varför?" - Hon var förbryllad.
  
  "Hör du", kväkade han upprymt och piggnade till för att höra.
  
  Kvinnans röst lät enträget, men jämn. "Änkling".
  
  "Det här är Detlef!" Nina berättade för Perdue. "De lämnar över det till Detlef."
  
  Efter en kort paus fortsatte den suddiga rösten: "Hackspett, halv åtta." Det hördes ett högt klick från högtalaren och istället för en avslutad sändning var det bara vitt brus och statisk ström. Förbluffade funderade Nina och Perdue på vad som just hade hänt i en uppenbar olycka medan radiovågorna susade genom den lokala stationens aktuella sändning.
  
  "Vad i helvete är hackspett? Jag tror att de vill ha oss där vid halv nio, föreslog Perdue.
  
  "Ja, meddelandet för en resa till Pripyat var klockan sju och femtiofem, så de flyttade platsen och justerade tidsramen för att komma dit. Nu är det inte mycket senare än tidigare, så, som jag förstår det, är hackspett inte långt från Pripyat, vågade Nina.
  
  "Gud, vad jag önskar att jag hade en telefon! Har du en egen telefon?" han frågade.
  
  "Jag kunde - om den fortfarande finns i min bärbara väska så stal du den från Kirills hus", svarade hon och tittade tillbaka på dragkedjan i baksätet . Perdue sträckte sig bakåt och rotade i framfickan på sin väska och rotade mellan hennes anteckningsblock, pennor och glasögon.
  
  "Förstått!" - han log. "Nu hoppas jag att den är laddad."
  
  "Så ska det vara", sa hon och kikade in för att ta en titt. "Det här borde räcka åtminstone under de kommande två timmarna. Fortsätta. Hitta vår hackspett, gubbe."
  
  "På den", svarade han och surfade på Internet efter allt med ett liknande smeknamn i närheten. De närmade sig snabbt Pripyat när eftermiddagssolen lyste upp det ljust brungrå platta landskapet och förvandlade det till kusliga svarta jättar av vaktposter.
  
  "Det här är en så dålig känsla", anmärkte Nina när hennes ögon såg in i landskapet. "Titta, Purdue, det här är den sovjetiska vetenskapens kyrkogård. Man kan nästan känna den förlorade utstrålningen i atmosfären."
  
  "Det måste vara strålningen som pratar, Nina," skämtade han och drog ett skratt från historikern, som var glad över att ha fått tillbaka gamla Perdue. "Jag fattar".
  
  "Vart är vi på väg?" hon frågade.
  
  "Söder om Pripyat, mot Tjernobyl," påpekade han nonchalant. Nina höjde på ett ögonbryn och visade sin ovilja att besöka en så destruktiv och farlig bit av ukrainsk jord. Men till slut visste hon att de var tvungna att gå. När allt kommer omkring var de redan där - förorenade av resterna av radioaktivt material som lämnades där efter 1986. Perdue kollade kartan på sin telefon. "Fortsätt direkt från Pripyat. Den så kallade "ryska hackspetten" finns i den omgivande skogen", rapporterade han och lutade sig framåt i sin plats för att titta upp. "Natt kommer snart, min älskade. Hon kommer att bli kall också."
  
  "Vad är en rysk hackspett? Kommer jag att leta efter en stor fågel som fyller upp hål på lokala vägar eller något?" flinade hon.
  
  "Det är faktiskt en kvarleva från det kalla kriget. Smeknamnet kommer från...du kommer att uppskatta denna...mystiska radiostörning som störde sändningar över hela Europa på 80-talet", delade han.
  
  "Radiofantomer igen," anmärkte hon och skakade på huvudet. "Det får mig att undra om vi dagligen programmeras med dolda frekvenser, fyllda av ideologier och propaganda, vet du? Utan konceptet att våra åsikter kan formas av subliminala budskap..."
  
  "Här!" - utbrast han plötsligt. "En hemlig militärbas som den sovjetiska militären sände från för cirka 30 år sedan. Den kallades Duga-3, en toppmodern radarsignal som de använde för att upptäcka potentiella ballistiska missilattacker."
  
  Från Pripyat var en fruktansvärd vision, förtrollande och grotesk, tydligt synlig. En rad identiska ståltorn kantade en övergiven militärbas, tyst över trädtopparna i bestrålade skogar upplysta av den nedgående solen. "Du kanske har rätt, Nina. Titta på hennes stora storlek. Sändarna här skulle lätt kunna manipulera radiovågor för att förändra människors sätt att tänka", antog han, i vördnad för den kusliga väggen av stålstänger.
  
  Nina tittade på sin digitala klocka. "Det är nästan dags."
  
  
  Kapitel 29
  
  
  I hela Röda skogen växte det mestadels tallar från själva jorden som täckte gravarna i den tidigare skogen. Som ett resultat av Tjernobyl-katastrofen blev den tidigare växtligheten bulldozerad och begravd. Tawny-röda tallskelett under ett tjockt lager av jord födde en ny generation planterad av myndigheterna. En enda Volvo-strålkastare, helljus till höger, lyste upp Röda skogens dödligt prasslande trädstammar när Nina drog fram till den förfallna stålgrinden vid ingången till det övergivna komplexet. De två grindarna var grönmålade och prydda med sovjetiska stjärnor, lutade, knappt hållna på plats av ett sönderfallande stängsel av trä.
  
  "Herregud, det här är deprimerande!" Det märkte Nina och lutade sig mot ratten för att se de knappt synliga omgivningarna bättre.
  
  "Jag undrar vart vi ska gå," sa Perdue och letade efter livstecken. De enda tecknen på liv kom dock i form av ett förvånansvärt rikt djurliv, som rådjur och bävrar, som Perdue såg längs vägen till entrén.
  
  "Låt oss bara gå in och vänta. Jag ger dem max 30 minuter, sedan kommer vi ur den här dödsfällan, sa Nina. Bilen rörde sig mycket långsamt och kröp längs de förfallna väggarna där den blekande sovjettidens propaganda stack ut från det sönderfallande stenverket. I den livlösa natten på militärbasen Duga-3 hördes bara gnisslet från däcken.
  
  "Nina," sa Perdue tyst.
  
  "Ja?" svarade hon, fascinerad av den övergivna Willys-jeepen.
  
  "Nina!" - sa han högre och såg fram emot. Hon slog till i bromsen.
  
  "Fan satan!" skrek hon när bilens galler stannade några centimeter ifrån en lång, smal balkanskönhet klädd i stövlar och en vit klänning. "Vad gör hon mitt på vägen?" Kvinnans ljusblå ögon genomborrade Ninas mörka blick genom strålkastarljuset. Hon vinkade dem med en lätt vinka med handen och vände sig om för att visa dem vägen.
  
  "Jag litar inte på henne," viskade Nina.
  
  "Nina, vi är här. De väntar på oss. Vi är redan på djupt vatten. Låt oss inte låta damen vänta", log han när han såg hur den vackra historikern skrattade. "Komma." Det var din idé." Han blinkade uppmuntrande till henne och klev ur bilen. Nina slängde sin laptopväska över axeln och följde efter Perdue. Den unga blondinen sa ingenting när de följde efter henne och tittade på varandra då och då för att få stöd. Till slut gav Nina upp och frågade: "Är du Milla?"
  
  "Nej", svarade kvinnan nonchalant utan att vända sig om. De gick uppför två trappor till vad som såg ut som en cafeteria från en svunnen tid, med ett bländande vitt ljus som skiner genom dörröppningen. Hon öppnade dörren och höll den för Nina och Perdue, som motvilligt gick in och höll ögonen på henne.
  
  "Det här är Milla", sa hon till de skotska gästerna och steg åt sidan för att avslöja fem män och två kvinnor som sitter i en cirkel med bärbara datorer. "Detta står för Leonid Leopoldt Alpha Military Index.
  
  Var och en hade sin egen stil och syfte och turades om att ockupera den enda kontrollpanelen för sina sändningar. "Jag är Elena. Det här är mina partners", förklarade hon med stark serbisk accent. "Är du änkeman?"
  
  "Ja, det är han", svarade Nina innan Perdue hann göra det. "Jag är hans kollega, Dr. Gould. Du kan kalla mig Nina, och det här är Dave."
  
  "Vi hoppades att du skulle komma. Det finns något att varna dig för", sa en av männen från kretsen.
  
  "Om vad?" sa Nina under hennes andetag.
  
  En av kvinnorna satt i en isolerad bås vid kontrollpanelen och kunde inte höra deras samtal. "Nej, vi kommer inte att störa överföringen. Oroa dig inte, log Elena. "Det här är Yuri. Han är från Kiev."
  
  Yuri höjde sin hand som hälsning, men fortsatte sitt arbete. De var alla under 35 år, men alla hade samma tatuering - stjärnan som Nina och Perdue hade sett på utsidan av porten, med en inskription på ryska under.
  
  "Svalt bläck," sa Nina gillande och pekade på dem som Elena hade på halsen. "Vad säger detta?"
  
  "Åh, det står Red Army 1985...um, 'Red Army' och födelsedatum. Vi har alla vårt födelseår bredvid våra stjärnor," log hon blygt. Hennes röst var som siden och betonade artikulationen av hennes ord som gjorde henne ännu mer attraktiv än bara hennes fysiska skönhet.
  
  "Detta namn är i förkortningen av Milla," frågade Nina, "vem är Leonid...?"
  
  svarade Elena snabbt. "Leonid Leopoldt var en tyskfödd ukrainsk agent under andra världskriget som överlevde ett masssjälvmord genom att drunkna utanför Lettlands kust. Leonid dödade kaptenen och kontaktade befälhavaren för ubåten, Alexander Marinesko, via radio."
  
  Perdue knuffade till Nina: "Marinesco var Kirills far, minns du?"
  
  Nina nickade och ville höra mer från Elena.
  
  "Marineskos folk tog fragmenten av bärnstensrummet och gömde dem medan Leonid skickades till Gulag. Medan han befann sig i Röda arméns förhörsrum sköts han och dödades av SS-grisen Karl Kemper. Detta nazistiska avskum borde inte ha varit på Röda arméns anläggning!" Elena sjudade på sitt ädla sätt och såg upprörd ut.
  
  "Herregud, Purdue!" viskade Nina. "Leonid var en soldat på inspelningen! Detlef har en medalj fastklämd på bröstet."
  
  "Så du är inte ansluten till Order of the Black Sun?" - frågade Perdue uppriktigt. Under mycket fientliga blickar tillrättavisade hela gruppen honom och förbannade honom. Han talade inte i tungor, men det var tydligt att deras reaktion inte var positiv.
  
  "Att vara änkling betyder inte att bli kränkt", insade Nina. "Hmm, en okänd agent informerade honom om att dina radiosändningar kom från Black Suns högsta kommando. Men vi har blivit ljugna av många, så vi vet inte riktigt vad som händer. Du förstår, vi vet inte vem som serverar vad."
  
  Ninas ord möttes av bifallande nickningar från Millagruppen. De accepterade omedelbart hennes förklaring, så hon vågade ställa den angelägna frågan. "Men upplöstes inte Röda armén i början av nittiotalet? Eller är det bara för att visa din lojalitet?"
  
  Ninas fråga besvarades av en slående man på omkring trettiofem. "Har inte den svarta solens orden fallit sönder efter att den där jävelen Hitler begick självmord?"
  
  "Nej, nästa generationer av följare är fortfarande aktiva", svarade Perdue.
  
  "Det är det", sa mannen. "Röda armén kämpar fortfarande mot nazisterna; bara dessa är nya generationens agenter som utkämpar ett gammalt krig. Röd mot svart."
  
  "Det här är Misha," ingrep Elena av artighet mot främlingar.
  
  "Vi har alla genomgått militär träning, som våra fäder och deras fäder, men vi kämpar med hjälp av den nya världens farligaste vapnet - informationsteknik," predikade Misha. Han var helt klart en ledare. "Milla är den nya tsar Bomba, baby!"
  
  Segerrop hördes från gruppen. Förvånad och förbryllad tittade Perdue på den leende Nina och viskade: "Vad är tsar Bomba, får jag fråga?"
  
  "I hela mänsklighetens historia har bara de mest kraftfulla kärnvapnen exploderat", blinkade hon. "H-bomb; Jag tror att det testades någon gång på sextiotalet."
  
  "Det här är bra killar," sa Perdue lekfullt och såg till att hålla ner rösten. Nina flinade och nickade. "Jag är bara glad att vi inte är bakom fiendens linjer här."
  
  Efter att gruppen hade lugnat ner sig bjöd Elena på Perdue och Nina på svart kaffe, vilket de båda tacksamt tog emot. Det hade varit en exceptionellt lång resa, för att inte tala om den känslomässiga påfrestning som de fortfarande hade att göra med.
  
  "Elena, vi har några frågor om Milla och hennes koppling till Amber Room-reliken," frågade Perdue respektfullt. "Vi måste hitta konstverket, eller det som finns kvar av det, innan imorgon kväll."
  
  "Nej! Åh nej, nej!" Misha protesterade öppet. Han beordrade Elena att gå åt sidan i soffan och satte sig mitt emot de felinformerade besökarna. "Ingen kommer att ta bärnstensrummet från hennes grav! Aldrig! Om du vill göra detta måste vi ta till stränga åtgärder mot dig."
  
  Elena försökte lugna honom när de andra reste sig upp och omringade det lilla utrymmet där Misha och främlingar satt. Nina tog Perdues hand när de alla drog fram sina vapen. De skrämmande klicken från hamrarna som drogs bort bevisade hur allvarlig Milla var.
  
  "Okej, slappna av. Låt oss diskutera alternativet, oavsett vad", föreslog Perdue.
  
  Elenas mjuka röst var den första att svara. "Se, förra gången någon stal en del av detta mästerverk, förstörde det tredje riket nästan alla människors frihet."
  
  "Hur?" - frågade Perdue. Naturligtvis hade han en idé, men han kunde ännu inte inse det verkliga hotet som gömdes i den. Allt Nina ville var att hölstra de skrymmande pistolerna så att hon kunde slappna av, men Milla-medlemmarna vek sig inte.
  
  Innan Misha gick in i en annan tirad, bad Elena honom att vänta med en av dessa fascinerande handvågor. Hon suckade och fortsatte: "Bärnstenen som användes för att göra det ursprungliga bärnstensrummet var från Balkanregionen."
  
  "Vi vet om en uråldrig organism - Calihas - som var inuti bärnstenen," avbröt Nina mjukt.
  
  "Och vet du vad hon gör?" Misha kunde inte stå ut.
  
  "Ja", bekräftade Nina.
  
  "Varför fan vill du då ge det till dem? Är du galen? Ni galna människor! Du, West, och din girighet! Pengahoror, allihop !" Misha skällde på Nina och Perdue i okontrollerbar ilska. "Skjut dem", sa han till sin grupp.
  
  Nina kastade upp händerna i fasa. "Nej! Snälla lyssna! Vi vill förstöra bärnstenspanelerna en gång för alla, men vi vet bara inte hur. Lyssna, Misha," hon vände sig till honom med en vädjan om hans uppmärksamhet, "vår kollega... vår vän... hålls av orden, och de kommer att döda honom om vi inte levererar Amberrummet i morgon . Så, änkling och jag är i djup, djup skit! Du förstår?"
  
  Perdue krypade ihop sig över Ninas varumärkesvilja mot den hetlevrade Misha.
  
  "Nina, får jag påminna dig om att killen du skriker åt i stort sett har våra ökända bollar i sitt grepp," sa Perdue och drog försiktigt i Ninas skjorta.
  
  "Nej, Purdue!" Hon gjorde motstånd och kastade hans hand åt sidan. "Här är vi i mitten. Vi är inte Röda armén eller Svarta Solen, men vi är hotade från båda sidor, och vi tvingas vara deras tikar, göra lumpen och försöka att inte bli dödade!"
  
  Elena satt tyst och nickade instämmande och väntade på att Misha skulle inse främlingars situation. Kvinnan som hade sänt hela tiden kom ut ur båset och stirrade på främlingar som satt i cafeterian och resten av hennes grupp och höll sitt vapen redo. Med över sex fot tre tum lång såg den mörkhåriga ukrainaren mer än skrämmande ut. Hennes dreadlocks rann över hennes axlar när hon elegant steg mot dem. Elena presenterade henne nonchalant för Nina och Perdue: "Det här är vår explosivexpert, Natasha. Hon är en före detta specialsoldat och en direkt ättling till Leonid Leopold."
  
  "Vem är det?" - frågade Natasha bestämt.
  
  "Änkeman", svarade Misha och gick fram och tillbaka och funderade över Ninas senaste uttalande.
  
  "Ah, änkeman. Gabi var vår vän", svarade hon och skakade på huvudet. "Hennes död var en stor förlust för världens frihet."
  
  "Ja, det var det", instämde Perdue, utan att kunna ta blicken från den nyanlända. Elena berättade för Natasha om den känsliga situationen som besökarna befann sig i, till vilken den Amazonasliknande kvinnan svarade: "Misha, vi måste hjälpa dem."
  
  "Vi utkämpar ett krig med data, med information, inte med eldkraft," påminde Misha henne.
  
  "Var det informationen och uppgifterna som stoppade den amerikanska underrättelseofficern som försökte hjälpa Black Sun att få tag i Amber Room under den sista eran av det kalla kriget?" - frågade hon honom. "Nej, sovjetisk eldkraft stoppade honom i Västtyskland."
  
  "Vi är hackare, inte terrorister!" - protesterade han.
  
  "Var det här hackarna som förstörde Tjernobyl Calihas hot 1986? Nej, Misha, de var terrorister!" - invände hon. "Nu har vi det här problemet igen, och vi kommer att ha det så länge som Amberrummet finns. Vad kommer du att göra när Black Sun lyckas? Kommer ni att skicka ut sekvenser av nummer för att avprogrammera sinnena hos de få som fortfarande kommer att lyssna på radio resten av sina liv medan de jävla nazisterna tar över världen genom masshypnos och tankekontroll?"
  
  "Tjernobylkatastrofen var inte en olycka?" frågade Perdue nonchalant, men Milla-medlemmarnas skarpa varnande blickar tystade honom. Inte ens Nina kunde tro på hans olämpliga fråga. Tydligen hade Nina och Perdue precis rört upp historiens dödligaste bålgetingbo, och Black Sun var på väg att ta reda på varför rött är färgen på blod.
  
  
  Kapitel 30
  
  
  Sam tänkte på Nina medan han väntade på att Kemper skulle återvända till bilen. Livvakten som körde dem satt kvar bakom ratten och lämnade motorn igång. Även om Sam lyckades fly från gorillan i den svarta kostymen fanns det verkligen ingenstans att fly. I alla riktningar från dem, sträckande sig så långt ögat kunde se, liknade landskapet en mycket välbekant syn. I själva verket var det mer en välbekant vision.
  
  Hemskt lik Sams hypnosinducerade hallucinationer under hans sessioner med doktor Helberg, störde den platta, karaktärslösa terrängen med färglösa ängar honom. Det är bra att Kemper lämnade honom ensam ett tag så att han kunde bearbeta den surrealistiska händelsen tills den inte längre skrämde honom. Men ju mer han observerade, tog in och absorberade landskapet för att anpassa sig till det, desto mer insåg Sam att det skrämde honom lika mycket.
  
  Han flyttade obehagligt i stolen och kunde inte låta bli att minnas drömmen om en brunn och ett kargt landskap innan en destruktiv impuls som lyste upp himlen och förstörde nationer. Innebörden av det som en gång inte var något annat än en undermedveten manifestation av den störning man bevittnade visade sig till Sams fasa vara en profetia.
  
  Profetia? Jag?" undrade han över det absurda i idén. Men sedan kilade ett annat minne in sig i hans medvetande, som en annan pusselbit. Hans sinne avslöjade orden han hade skrivit ner när han var i greppet om sitt anfall, tillbaka i byn på ön, orden, som Ninas angripare skrek åt henne.
  
  "Få ut din onde profet härifrån!"
  
  "Få ut din onde profet härifrån!"
  
  "Få ut din onde profet härifrån!"
  
  Sam var rädd.
  
  "Helliga skit! Hur kunde jag inte ha hört det här då?" han tjafsade på hjärnan och glömde att tänka på att det är själva sinnets natur och alla dess underbara förmågor: "Han kallade mig en profet?" Blek svalde han hårt när allt kom ihop - en vision av den exakta platsen och förstörelsen av en hel ras under en bärnstensfärgad himmel. Men det som störde honom mest var det pulserande han såg i sin vision, som en kärnvapenexplosion.
  
  Kemper skrämde Sam när han öppnade dörren för att komma tillbaka. Det plötsliga klicket från centrallåset, följt av det höga klicket från handtaget, kom precis när Sam mindes den där överväldigande impulsen som hade krusat över landet.
  
  "Entschuldigung, Herr Cleve," bad Kemper om ursäkt när Sam ryckte till av rädsla och höll om hans bröst. Detta fick dock tyrannen att skrocka. "Varför är du så nervös?"
  
  "Bara nervös för mina vänner," Sam ryckte på axlarna.
  
  "Jag är säker på att de inte kommer att svika dig," försökte Klaus vara hjärtlig.
  
  "Finns det problem med lasten?" frågade Sam.
  
  "Bara ett litet problem med gassensorn, men det är nu åtgärdat", svarade Kemper allvarligt. "Så, du ville veta hur nummersekvenserna omintetgjorde din attack på mig, eller hur?"
  
  "Ja. Det var fantastiskt, men ännu mer imponerande var det faktum att det bara påverkade mig. Männen som var med dig visade inga tecken på manipulation", beundrade Sam och ägnade sig åt Klaus ego som om han var ett stort fan. Detta var en taktik som Sam Cleave hade använt många gånger tidigare i sina utredningar för att avslöja brottslingar.
  
  "Här är hemligheten," log Klaus självbelåtet, vred långsamt sina händer och fylldes av självbelåtenhet. "Det handlar inte så mycket om siffrorna, utan om kombinationen av siffror. Matematik är som ni vet själva skapelsens språk. Siffror styr allt som existerar, vare sig det är på cellnivå, geometriskt, i fysik, kemiska föreningar eller någon annanstans. Det är nyckeln till att transformera all data - som en dator inuti en specifik del av din hjärna, vet du?"
  
  Sam nickade. Han tänkte en stund och svarade: "Så, det här är något som liknar ett chiffer till en biologisk gåtamaskin."
  
  Kemper applåderade. Bokstavligen. "Detta är en extremt korrekt analogi, herr Cleave! Jag kunde inte ha förklarat det bättre själv. Det är precis så det fungerar. Genom att använda kedjor av specifika kombinationer är det fullt möjligt att utöka påverkansfältet, vilket i huvudsak kortsluter hjärnans receptorer. Nu, om du lägger till en elektrisk ström till denna handling", frossade Kemper i sin överlägsenhet, "kommer det att öka effekten av tankeformen tiofaldigt."
  
  "Så genom att använda el kan du faktiskt öka mängden data du smälter? Eller är det för att förbättra manipulatorns förmåga att kontrollera mer än en person åt gången?" frågade Sam.
  
  "Fortsätt prata, dobber," tänkte Sam bakom sin sakkunnigt spelade charad. "Och priset går till... Samson Cleave för hans prestation som en charmad journalist förtrollad av en smart man!" Sam, inte mindre exceptionell i sitt skådespeleri, registrerade varje detalj som den tyska narcissisten spydde ut.
  
  "Vad tror du var det första Adolf Hitler gjorde när han tog makten över den lediga Wehrmacht-personalen 1935?" - frågade han Sam retoriskt. "Han introducerade massdisciplin, stridseffektivitet och orubblig lojalitet för att påtvinga SS-ideologi med hjälp av undermedveten programmering."
  
  Med stor delikatess ställde Sam frågan som hade dykt upp i hans huvud nästan omedelbart efter Kempers uttalande. "Hade Hitler Kalihas?"
  
  "Efter att bärnstensrummet tog sin vistelse i Berlins stadspalats, en tysk mästare från Bayern..." skrattade Kemper och försökte komma ihåg mannens namn. "Äh, nej, jag minns inte - han blev inbjuden att gå med de ryska hantverkarna för att restaurera artefakten efter att den presenterats för Peter den store, vet du?"
  
  "Ja", svarade Sam lättsamt.
  
  "Enligt legenden, när han arbetade på en ny design för ett restaurerat rum i Katarinapalatset, "krävde" han tre delar av bärnsten, du vet, för sina bekymmer, "blinkade Kemper till Sam.
  
  "Du kan inte riktigt skylla på honom," sa Sam.
  
  "Nej, hur kan någon klandra honom för det? Jag håller med. Hur som helst så sålde han en sak. De andra två befarades ha blivit lurade av hans fru och även sålts. Detta verkar dock ha varit osant, och hustrun i fråga visade sig vara en tidig matriarkal medlem av blodslinjen som träffade den lättpåverkade Hitler många århundraden senare."
  
  Kemper njöt uppenbarligen av sitt eget berättande och dödade tid på väg att döda Sam, men journalisten ägnade ändå mer uppmärksamhet när berättelsen utvecklades. "Hon lämnade över de återstående två bärnstensbitarna från det ursprungliga Amber Room till sina ättlingar, och det slutade med att de gick till ingen mindre än Johann Dietrich Eckart! Hur kan det här vara en olycka?"
  
  "Förlåt, Klaus", bad Sam fåraktigt om ursäkt, "men min kunskap om det tyska språkets historia är pinsam. Det är därför jag behåller Nina."
  
  "Ha! Bara för historisk information?" Klaus retade. "Jag tvivlar på det. Men låt mig förtydliga. Eckart, en extremt lärd man och metafysisk poet, var direkt ansvarig för Hitlers fascination av det ockulta. Vi misstänker att det var Eckart som upptäckte kraften i Kalihasa, och sedan använde detta fenomen när han samlade de första medlemmarna av Black Sun. Och, naturligtvis, den mest framstående deltagaren som aktivt kunde använda den obestridliga möjligheten att förändra människors världsbild..."
  
  "...var Adolf Hitler. Nu förstår jag," Sam fyllde i tomrummen och låtsades charm för att lura sin fånge. "Kalihasa gav Hitler möjligheten att förvandla människor till, ja, drönare. Detta förklarar varför massorna i Nazityskland i stort sett var av samma åsikt... synkroniserade rörelser och denna obscent instinktiva, omänskliga nivå av grymhet."
  
  Klaus log vänligt mot Sam. "Oanständigt instinktivt...jag gillar det."
  
  "Jag trodde att du kunde," suckade Sam. "Det hela är positivt fascinerande, vet du? Men hur visste du om allt detta?"
  
  "Min far," svarade Kemper sakligt. Han slog Sam som en potentiell kändis med sin låtsade blyghet. "Karl Kemper."
  
  "Kemper var namnet som kom ut i Ninas ljudklipp," mindes Sam. Han var ansvarig för döden av en röda arméns soldat i ett förhörsrum. Nu går pusslet ihop. Han tittade intensivt in i ögonen på monstret som stod framför honom i en liten ram. Jag kan inte vänta med att se dig kvävas, tänkte Sam när han gav Black Sun-befälhavaren all uppmärksamhet han längtade efter. 'Jag kan inte fatta att jag dricker med en folkmordsjävel. Vad jag önskar att jag kunde dansa på din aska, ditt nazistiska avskum!" Idéerna som materialiserades i Sams själ verkade främmande och skilda från hans egen personlighet, och det skrämde honom. Kalihasan i hans hjärna tog över igen och fyllde hans tankar med negativitet och primärt våld, men han var tvungen att erkänna att de hemska sakerna han tänkte på inte var helt överdrivna.
  
  "Säg mig, Klaus, vad var syftet bakom morden i Berlin?" Sam förlängde den så kallade specialintervjun över ett glas god whisky. "Rädsla? Allmänhetens oro? Jag har alltid trott att detta var ditt sätt att helt enkelt förbereda massorna för det kommande införandet av ett nytt system av ordning och disciplin. Vad nära jag var! Vi var tvungna att satsa."
  
  Kemper såg mindre än fantastisk ut när han hörde om den nya väg som den undersökande journalisten tog, men han hade inget att förlora på att avslöja sina motiv för de vandrande döda.
  
  "Det är faktiskt ett väldigt enkelt program", svarade han. "Eftersom den tyske förbundskanslern är i vår makt har vi hävstångseffekt. Morden på högt uppsatta medborgare, främst ansvariga för landets politiska och ekonomiska välbefinnande, bevisar att vi är medvetna och naturligtvis inte tvekar att utföra våra hot."
  
  "Så du valde dem baserat på deras elitstatus?" frågade Sam bara.
  
  "Det också, herr Cleave. Men vart och ett av våra mål hade en djupare investering i vår värld än bara pengar och makt", sa Kemper, även om han inte verkade alltför ivrig att dela med sig av exakt vad dessa investeringar var. Det var inte förrän Sam låtsades tappa intresset genom att helt enkelt nicka och började titta ut genom fönstret på den rörliga terrängen utanför som Kemper kände sig tvungen att berätta för honom. "Var och en av dessa till synes slumpmässiga mål var i själva verket tyskar som hjälpte våra moderna röda armékamrater att dölja platsen och dölja existensen av Amber Room, det enskilt mest effektiva hindret i Black Suns jakt på det ursprungliga mästerverket. Min far fick höra på egen hand av Leopold - den ryske förrädaren - att reliken snappades upp av Röda armén och inte åkte ner med Wilhelm Gustloff, som var Milla, som legenden säger. Sedan dess har några medlemmar av Black Sun, som har ändrat uppfattning om världsherravälde, lämnat våra led. Kan du tro det? Ariernas ättlingar, mäktiga och intellektuellt överlägsna, bestämde sig för att bryta med orden. Men det största sveket var att hjälpa de sovjetiska jävlarna att gömma Amber Room, till och med finansiera en hemlig operation 1986 för att förstöra sex av de tio kvarvarande bärnstensplattorna som innehåller Kalihasa!"
  
  Sam piggnade till. "Vänta vänta. Vad pratar du om 1986? Har hälften av Amberrummet förstörts?"
  
  "Ja, tack vare våra nyligen avlidna elitmedlemmar i samhället som finansierade Milla för Operation Homeland, är Tjernobyl nu gravplatsen för hälften av en magnifik relik," skrattade Kemper och knöt näven. "Men den här gången ska vi förstöra dem - få dem att försvinna tillsammans med sina landsmän och alla som ifrågasätter oss."
  
  "Hur?" frågade Sam.
  
  Kemper skrattade, förvånad över att någon så insiktsfull som Sam Cleave inte förstod vad som egentligen pågick. "Tja, vi har dig, Mr Cleave. Du är den svarta solens nya Hitler... med denna speciella varelse som livnär sig på din hjärna."
  
  "Jag är ledsen?" Sam flämtade. "Hur tror du att jag kommer att tjäna ditt syfte?"
  
  "Ditt sinne har förmågan att manipulera massorna, min vän. Precis som Führer kommer du att kunna underkuva Milla och alla andra byråer som dem - även regeringar. De gör resten själva", skrattade Kemper.
  
  "Hur är det med mina vänner?" - frågade Sam, oroad över öppningsutsikterna.
  
  "Det spelar ingen roll. När du projicerar Kalihasas makt över världen kommer kroppen att ha absorberat det mesta av din hjärna", sa Kemper medan Sam stirrade på honom i ren skräck. "Antingen det eller den onormala ökningen av elektrisk aktivitet kommer att steka din hjärna. I vilket fall som helst kommer du att gå till historien som en ordenshjälte."
  
  
  Kapitel 31
  
  
  "Ge dem det jävla guldet. Guld kommer snart att bli värdelöst om de inte kan hitta ett sätt att förvandla fåfänga och täthet till verkliga överlevnadsparadigm", hånade Natasha sina kollegor. Millas besökare satt runt ett stort bord med en grupp militanta hackare som Perdue nu upptäckt var personerna bakom Gabis mystiska kommunikation med flygledningen. Det var Marco, en av de tystaste medlemmarna i Milla, som gick förbi Köpenhamns flygkontroll och sa till Purdue-piloterna att ändra kurs mot Berlin, men Purdue var inte på väg att spränga omslaget till Detlefs smeknamn "Änkling" för att avslöja vem han verkligen var. var - inte ännu.
  
  "Jag har ingen aning om vad guld har med planen att göra," mumlade Nina Perdue mitt i ett argument med ryssarna.
  
  "De flesta av de bärnstensfärgade arken som fortfarande finns har fortfarande guldinlägg och ramar på plats, Dr. Gould," förklarade Elena och fick Nina att känna sig dum för att hon klagade för högt över det.
  
  "Ja!" - Misha ingrep. "Det här guldet är värt mycket för rätt personer."
  
  "Är du ett kapitalistiskt svin nu?" frågade Yuri. "Pengar är värdelösa. Värdera endast information, kunskap och praktiska saker. Vi ger dem guldet. Vem bryr sig? Vi behöver guld för att lura dem att tro att Gabis vänner inte håller på med något."
  
  "Ännu bättre", föreslog Elena, "vi använder guldsniderier för att hysa isotopen. Allt vi behöver är en katalysator och tillräckligt med el för att värma pannan."
  
  "Isotop? Är du en vetenskapsman, Elena?" Perdue är fascinerad.
  
  "Kärnfysiker, klass 2014," skröt Natasha med ett leende om sin trevliga vän.
  
  "Skit!" Nina blev förtjust, imponerad av intelligensen gömd i den vackra kvinnan. Hon tittade på Perdue och knuffade till honom. "Den här platsen är den sapiosexuals valhall, hej?"
  
  Perdue höjde kokett på ögonbrynen vid Ninas exakta gissning. Plötsligt avbröts den heta diskussionen mellan Röda arméns hackare av en högljudd krasch som fick dem alla att frysa av förväntan. De väntade och lyssnade noga. Från sändningscentralens väggmonterade högtalare meddelade tjutet från en inkommande signal något olycksbådande.
  
  "Guten Tag, meine Kameraden."
  
  "Åh gud, det är Kemper igen," väste Natasha.
  
  Perdue fick ont i magen. Ljudet av mannens röst fick honom att känna sig yr, men han höll in den för gruppens skull.
  
  "Vi kommer till Tjernobyl om två timmar," sa Kemper. "Detta är din första och enda varning om att vi förväntar oss att vår ETA tar bort Amber Room från sarkofagen. Underlåtenhet att följa kommer att resultera i..." skrattade han för sig själv och bestämde sig för att överge formaliteterna, "... ja, det kommer att leda till den tyske förbundskanslerns och Sam Cleaves död, varefter vi kommer att släppa ut nervgasen i Moskva, London och Seoul samtidigt. David Perdue kommer att vara involverad i vårt omfattande politiska medianätverk, så försök inte utmana oss. Zwei Stunden. Wiedersehen."
  
  Ett klick skar igenom det statiska och tystnaden föll över cafeterian som en filt av nederlag.
  
  "Det var därför vi var tvungna att byta plats. De har hackat våra sändningsfrekvenser i en månad nu. Genom att skicka sekvenser av nummer som skiljer sig från våra, tvingar de människor att döda sig själva och andra genom subliminala förslag. Nu måste vi sitta på huk på spökplatsen för Duga-3", flinade Natasha.
  
  Perdue svalde hårt när hans temperatur steg. För att inte avbryta mötet placerade han sina kalla, klibbiga händer på sätet på vardera sidan om honom. Nina insåg direkt att något var fel.
  
  "Purdue?" - hon frågade. "Är du sjuk igen?"
  
  Han log svagt och borstade bort det med en skakning på huvudet.
  
  "Han ser inte bra ut", konstaterade Misha. "Infektion? Hur länge är du här? Mer än en dag?"
  
  "Nej", svarade Nina. "Bara för några timmar. Men han har varit sjuk i två dagar."
  
  "Oroa dig inte, folk," sluddrade Perdue, fortfarande med ett glatt uttryck. "Det försvinner efteråt."
  
  "Sedan?" frågade Elena.
  
  Perdue reste sig upp, hans ansikte blekt när han försökte ta sig samman, men han tryckte sin gängliga kropp mot dörren och sprang mot den överväldigande sugen att spy.
  
  "Efter det här," suckade Nina.
  
  "Herrrummet är på våningen nedanför," sa Marco lättvindigt och såg sin gäst skynda ner för trappan. "Drick eller nerver?" frågade han Nina.
  
  "Både. Black Sun torterade honom i flera dagar innan vår vän Sam gick för att få ut honom. Jag tror att skadan fortfarande påverkar honom", förklarade hon. "De höll honom i sin fästning i den kazakiska stäppen och torterade honom utan vila."
  
  Kvinnorna såg lika likgiltiga ut som männen. Tydligen var tortyr så djupt rotad i deras kulturella förflutna av krig och tragedier att det var givet i samtalet. Det tomma uttrycket i Mishas ansikte lyste genast upp och livade upp hans ansiktsdrag. "Doktor Gould, har du koordinaterna för denna plats? Denna... fästning i Kazakstan?"
  
  "Ja", svarade Nina. "Det var så vi hittade honom från början."
  
  Den temperamentsfulle mannen sträckte ut sin hand till henne och Nina rotade snabbt igenom den främre zip-top-väskan efter papperet hon hade skissat på på doktor Helbergs kontor den dagen. Hon gav Misha de inspelade numren och informationen.
  
  Så, de första meddelandena som Detlef tog med oss till Edinburgh skickades inte av Milla. Annars skulle de veta om komplexets läge, "tänkte Nina, men höll det för sig själv. Å andra sidan döpte Milla honom till "Änkemannen". Även de kände igen den här mannen som Gabis man. "Hennes händer. vilade i sitt mörka, rufsiga hår när hon stack upp huvudet och vilade armbågarna på bordet som en uttråkad skolflicka, gick det upp för henne att även Gabi - och därmed Detlef - hade blivit vilseledd av ordens inblandning i sändningarna, precis som personerna som påverkas av nummersekvenserna Maleficent. "Herregud, jag måste be Detlef om ursäkt. Jag är säker på att han överlevde den lilla incidenten med Volvon. Jag hoppas det?"
  
  Perdue var ute länge, men det var viktigare att komma med en plan innan deras tid var ute. Hon såg de ryska genierna häftigt diskutera något på sitt eget språk, men hon brydde sig inte om det. Det lät vackert för henne, och utifrån deras tonfall gissade hon att Mishas idé var sund.
  
  Precis när hon började oroa sig för Sams öde igen träffade Misha och Elena henne för att förklara planen. Resten av deltagarna följde med Natasha ut ur rummet och Nina hörde dem dundra nerför järntrappan, som under en brandövning.
  
  "Jag antar att du har en plan. Snälla säg att du har en plan. Vår tid är nästan ute och jag tror inte att jag orkar mer. Om de dödar Sam, jag svär vid Gud, jag kommer att ägna mitt liv åt att slösa bort dem alla", stönade hon förtvivlat.
  
  "Det här är en röd stämning," log Elena.
  
  "Och ja, vi har en plan. Bra plan, sa Misha. Han verkade nästan glad.
  
  "Fantastisk!" Nina log, även om hon fortfarande såg spänd ut. "Vad är planen?"
  
  Misha förklarade djärvt: "Vi ger dem bärnstensrummet."
  
  Ninas leende bleknade.
  
  "Kom igen?" hon blinkade snabbt, halvt i raseri, halvt av lust att höra hans förklaring. "Ska jag hoppas på mer, kopplat till din slutsats? För om det är din plan så har jag tappat all tro på min avtagande beundran för sovjetisk uppfinningsrikedom."
  
  De skrattade frånvarande. Det var tydligt att de inte brydde sig om västerlänningens åsikt; inte ens tillräckligt för att skynda sig att skingra hennes tvivel. Nina la armarna i kors över bröstet. Tankarna på Perdues ständiga sjukdom och Sams ständiga underordning och frånvaro upprörde bara den fräcka historikern ytterligare. Elena kände hennes besvikelse och tog djärvt hennes hand.
  
  "Vi kommer inte att störa Black Suns faktiska, um, anspråk på Amber Room eller samlingen, men vi kommer att förse dig med allt du behöver för att bekämpa dem. Bra?" - sa hon till Nina.
  
  "Ska du inte hjälpa oss att få tillbaka Sam?" Nina flämtade. Hon ville brista i gråt. Efter allt detta blev hon avvisad av de enda allierade hon trodde att de hade mot Kemper. Röda armén var kanske inte så mäktig som deras rykte gjorde gällande, tänkte hon med bitter besvikelse i hjärtat. "Vad i helvete ska du egentligen hjälpa till med?" - hon sjudade.
  
  Mishas ögon mörknade av intolerans. "Hör du, vi behöver inte hjälpa dig. Vi sänder information, inte utkämpar dina strider."
  
  "Det är uppenbart", skrattade hon. "Så vad händer nu?"
  
  "Du och änklingen måste ta de återstående bitarna av bärnstensrummet. Yuri kommer att anställa en man med en tung vagn och block åt dig", försökte Elena låta mer proaktiv. "Natasha och Marco befinner sig just nu i reaktorsektorn på Medvedka-undernivån. Jag ska snart hjälpa Marco med giftet."
  
  "Jag?" Nina ryckte till.
  
  Misha pekade på Elena. "Det är vad de kallar de kemiska grundämnena som de lägger i bomber. Jag tror att de försöker vara roliga. Till exempel, genom att förgifta kroppen med vin, förgiftar de föremål med kemikalier eller något annat."
  
  Elena kysste honom och ursäktade sig själv att gå med de andra i den hemliga källaren på snabbuppfödningsreaktorn, en del av den enorma militärbasen som en gång använts för att lagra utrustning. Arc-3 var en av tre platser som Milla migrerade till med jämna mellanrum varje år för att undvika fångst eller upptäckt, och gruppen omvandlade i hemlighet var och en av sina platser till fullt fungerande verksamhetsbaser.
  
  "När giftet är klart kommer vi att ge dig materialet, men du måste förbereda dina egna vapen på Vault-anläggningen," förklarade Misha.
  
  "Är det här en sarkofag?" - hon frågade.
  
  "Ja."
  
  "Men strålningen där kommer att döda mig," protesterade Nina.
  
  "Du kommer inte att vara i Vault-anläggningen. 1996 flyttade min farbror och farfar plåtarna från Bärnstensrummet till en gammal brunn nära Vault-anläggningen, men där brunnen ligger finns det mark, mycket mark. Den är inte alls kopplad till reaktor 4, så du borde klara dig", förklarade han.
  
  "Gud, det här kommer att slita skinnet av mig", mumlade hon och övervägde allvarligt att överge hela företaget och lämna Perdue och Sam åt deras öde. Misha skrattade åt paranoia hos en bortskämd västerländsk kvinna och skakade på huvudet. "Vem kan visa mig hur man lagar detta?" - frågade Nina till sist och bestämde sig för att hon inte ville att ryssarna skulle betrakta skottarna som svaga.
  
  "Natasha är en explosivexpert. Elena är expert på kemiska faror. De kommer att berätta för dig hur du förvandlar Amberrummet till en kista," log Misha. "En sak, Dr. Gould," fortsatte han i en tyst ton, okaraktäristisk för hans auktoritativa natur. "Hantera metall med skyddsutrustning och försök att inte andas utan att täcka munnen. Och när du har gett dem reliken, håll dig borta. En lång sträcka, okej?"
  
  "Okej", svarade Nina, tacksam för sin omtanke. Detta var en sida av honom som hon aldrig haft nöjet att se förrän nu. Han var en mogen man. "Misha?"
  
  "Ja?"
  
  På fullt allvar bad hon om att få reda på det. "Vad är det för vapen jag gör här?"
  
  Han svarade inte, så hon sonderade lite till.
  
  "Hur långt bort ska jag vara efter att jag gett Kemper the Amber Room?" - hon ville bestämma.
  
  Misha blinkade flera gånger och tittade djupt in i den vackra kvinnans mörka ögon. Han harklade sig och rådde: "Lämna landet."
  
  
  Kapitel 32
  
  
  När Perdue vaknade på toalettgolvet var hans skjorta fläckad av galla och saliv. Generad gjorde han sitt bästa för att tvätta bort det med handtvål och kallt vatten i diskhon. Efter lite städning undersökte han skicket på tyget i spegeln. "Det är som att det aldrig hänt," log han, nöjd med sina ansträngningar.
  
  När han gick in i cafeterian hittade han Nina som var påklädd av Elena och Misha.
  
  "Din tur", flinade Nina. "Jag ser att du har haft en annan sjukdom."
  
  "Det var inget mindre än våldsamt", sa han. "Vad händer?"
  
  "Vi kommer att fylla Dr. Goulds kläder med strålningsbeständiga material när ni två går ner till Amber Room," informerade Elena honom.
  
  "Det här är roligt, Nina," klagade han. "Jag vägrar att bära allt det här. Som om vår uppgift inte redan försvårats av deadline, nu måste ni ta till absurda och tidskrävande åtgärder för att försena oss ännu längre?"
  
  Nina rynkade pannan. Det verkade som om Perdue hade förvandlats tillbaka till den gnälliga tik hon hade kämpat med i bilen, och hon tänkte inte stå ut med hans barnsliga infall. "Vill du att dina bollar ska trilla av imorgon?" - sa hon sarkastiskt som svar. "Annars är det bättre att ta en kopp; leda."
  
  "Vuxen upp, Dr. Gould," kontrade han.
  
  "Strålningsnivåerna är nära dödliga för den här lilla expeditionen, Dave. Jag hoppas att du har en stor samling basebollkepsar för det oundvikliga håravfallet du kommer att drabbas av om några veckor."
  
  Sovjeterna skrattade tyst åt Ninas nedlåtande tirad när de satte upp den sista av hennes blyförstärkta prylar. Elena gav henne en medicinsk mask för att täcka hennes mun när hon gick ner i brunnen, och en klätterhjälm för säkerhets skull.
  
  Efter att ha tittat ner en stund tillät Perdue dem att klä honom så innan han följde med Nina till där Natasha var redo att beväpna dem för strid. Marco hade satt ihop några snygga skärverktyg i pennfodral åt dem, tillsammans med instruktioner om hur man belägger bärnsten i en tunn glasprototyp som han hade skapat för just ett sådant tillfälle.
  
  "Människor, är ni säkra på att vi kan genomföra detta mycket specialiserade företag på så kort tid?" - frågade Perdue.
  
  "Dr. Gould säger att du är en uppfinnare," svarade Marco. "Precis som att jobba med elektronik. Använd verktyg för åtkomst och justering. Placera metallbitarna på ett ark av bärnsten för att dölja dem som guldinlägg och täck det med lock. Använd klämmorna på hörnen och BOOM! The Amber Room, förstärkt av döden så att de kan ta det hem."
  
  "Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det betyder," klagade Nina. "Varför gör vi det här? Misha antydde för mig att vi måste vara långt borta, vilket betyder att det är en bomb, eller hur?"
  
  "Det stämmer," bekräftade Natasha.
  
  "Men det är bara en samling smutsiga silvermetallramar och ringar. Det ser ut som något som min mekaniker farfar förvarade på en skrot", stönade hon. Perdue visade först ett visst intresse för deras uppdrag när han såg skräp som såg ut som fläckat stål eller silver.
  
  "Maria, Guds moder! Nina!" - han andades ut med vördnad och kastade en blick på Natasha full av fördömande och förvåning. "Ni människor är galna!"
  
  "Vad? Vad är detta?" - hon frågade. Alla återvände hans blick, oberörd av hans panikslagna omdöme. Perdues mun förblev öppen i misstro när han vände sig mot Nina med ett föremål i handen. "Det här är plutonium av vapenkvalitet. De skickar oss för att förvandla Amber Room till en kärnvapenbomb!"
  
  De förnekade inte hans uttalande och verkade inte skrämmas. Nina var mållös.
  
  "Detta är sant?" - hon frågade. Elena tittade ner och Natasha nickade stolt.
  
  "Den kan inte explodera medan du håller den i dina händer, Nina," förklarade Natasha lugnt. "Få det bara att se ut som ett konstverk och täck panelerna med Marco-glas. Ge det sedan till Kemper."
  
  "Plutonium antänds vid kontakt med fuktig luft eller vatten," slukade Pardue och tänkte på grundämnets alla egenskaper. "Om beläggningen flisar eller blir exponerad kan det få fruktansvärda konsekvenser."
  
  "Så krångla inte till det", morrade Natasha glatt. "Låt oss gå nu, du har mindre än två timmar på dig att visa fyndet för våra gäster."
  
  
  * * *
  
  
  Lite över tjugo minuter senare sänktes Perdue och Nina ner i en gömd stenbrunn, övervuxen med radioaktivt gräs och buskar i decennier. Stenverket har kollapsat precis som den tidigare järnridån, ett bevis på en svunnen tid av avancerad teknik och innovation, övergiven och lämnad att förfalla i efterdyningarna av Tjernobyl.
  
  "Du är långt från Shelter-anläggningen," påminde Elena Nina. "Men andas genom näsan. Yuri och hans kusin kommer att vänta här medan du tar ut reliken."
  
  "Hur får vi det här till brunnens ingång? Varje panel väger mer än din bil!" sa Perdue.
  
  "Det finns ett järnvägssystem här," ropade Misha ner i den mörka gropen. "Spåren leder till hallen i Amberrummet, där min farfar och min farbror flyttade fragmenten till en hemlig plats. Du kan helt enkelt sänka dem med rep på en minvagn och rulla dem hit, där Yuri tar upp dem."
  
  Nina gav dem en tumme upp när hon kollade på sin walkie-talkie för den frekvens som Misha hade gett henne för att kontakta någon av dem om hon hade några frågor under det fruktade kraftverket i Tjernobyl.
  
  "Höger! Låt oss få det här över, Nina," manade Perdue.
  
  De gav sig ut i det kyliga mörkret med ficklampor fästa på sina hjälmar. Den svarta massan i mörkret visade sig vara gruvmaskinen Misha hade talat om, och de lyfte Marcos lakan på den med hjälp av verktyg och tryckte på maskinen allt eftersom.
  
  "Lite samarbetsvillig," noterade Perdue. "Men jag skulle vara likadan om jag hade rostat i mörkret i mer än tjugo år."
  
  Deras ljusstrålar bleknade bara några meter framför dem, uppslukade av tjockt mörker. Myriader av små partiklar svävade i luften och dansade framför strålarna i den underjordiska kanalens tysta glömska.
  
  "Tänk om vi kommer tillbaka och de stänger brunnen?" sa Nina plötsligt.
  
  "Vi kommer hitta en väg. Vi har varit med om värre än så här tidigare, försäkrade han.
  
  "Det är så kusligt tyst här," fortsatte hon i sitt dystra humör. "Det var en gång vatten här nere. Jag undrar hur många människor som har drunknat i den här brunnen eller dött av strålning när de sökt skydd här nedanför."
  
  "Nina," var allt han sa för att skaka henne ur hennes hänsynslöshet.
  
  "Förlåt," viskade Nina. "Jag är rädd som fan."
  
  "Det är inte som du," sa Perdue i en tät atmosfär som berövade hans röst från alla eko. "Du är bara rädd för infektion eller konsekvenserna av strålförgiftning, som leder till långsam död. Det är därför du tycker att den här platsen är skrämmande."
  
  Nina tittade intensivt på honom i det disiga ljuset från hennes lampa. "Tack, David."
  
  Efter några steg förändrades hans ansikte. Han tittade på något till höger om henne, men Nina var stenhård på att hon inte ville veta vad det var. När Perdue slutade uppslukade Nina alla möjliga läskiga scenarier.
  
  "Titta", log han och tog hennes hand för att vända henne för att möta den magnifika skatten som var gömd under många år av damm och skräp. "Den är inte mindre magnifik än på den tiden då kungen av Preussen ägde den."
  
  När Nina lyste upp de gula plattorna kom guld och bärnsten samman för att bli utsökta speglar av den förlorade skönheten från tidigare århundraden. De invecklade sniderierna som dekorerade spegelns ramar och skärvor betonade bärnstens renhet.
  
  "Att tro att en ond gud slumrar här," viskade hon.
  
  "En del av det som verkar vara inneslutningar, Nina, titta", påpekade Perdue. "Exemplaret, så litet att det nästan var osynligt, kom under granskning av Purdues glasögon och förstorade det.
  
  "Kära Gud, är du inte en grotesk liten jävel", sa han. "Den ser ut som en krabba eller en fästing, men huvudet har ett mänskligt ansikte."
  
  "Åh, gud, det låter äckligt," rysade Nina vid tanken.
  
  "Kom och titta," bjöd Perdue in och förberedde sig för hennes reaktion. Han placerade det vänstra förstoringsglaset av sina glasögon på en annan smutsig plats på den orörda förgyllda bärnsten. Nina lutade sig fram för att titta på henne.
  
  "Vad i hela friden på Jupiters gonader är det här?" flämtade hon av skräck med en förbryllad blick i ansiktet. "Jag svär att jag skjuter mig själv om den här läskiga saken kommer in i min hjärna. Herregud, kan du föreställa dig om Sam visste hur hans Kalihassa såg ut?"
  
  "Apropå Sam, jag tycker att vi borde skynda oss och överlämna denna skatt till nazisterna. Vad säger du? Perdue insisterade.
  
  "Ja".
  
  När de noggrant hade förstärkt de jättelika plattorna med metall och noggrant förseglat dem bakom skyddsfilm enligt instruktionerna, rullade Perdue och Nina panelerna en efter en till botten av brunnsmynningen.
  
  "Titta, ser du? De är alla borta. Det finns ingen där uppe", klagade hon.
  
  "De blockerade åtminstone inte ingången," log han. "Vi kan väl inte förvänta oss att de ska stanna där hela dagen?"
  
  "Jag antar inte," suckade hon. "Jag är bara glad att vi tog oss till brunnen. Tro mig, jag har fått nog av dessa jävla katakomber."
  
  På avstånd kunde de höra det höga ljudet från motorn. Fordon som sakta krypande längs en närliggande väg närmade sig brunnsområdet. Yuri och hans kusin började lyfta plattorna. Även med fartygets bekväma lastnät var det fortfarande tidskrävande. Två ryssar och fyra lokalbor hjälpte Perdue att sträcka ut nätet över var och en av plattorna, som han hoppades skulle kunna lyfta mer än 400 kg åt gången.
  
  "Otroligt," mumlade Nina. Hon stod på säkert avstånd, djupt inne i tunneln. Hennes klaustrofobi kom smygande på henne, men hon ville inte stå i vägen. När männen skrek förslag och räknade ner tiden, tog hennes tvåvägsradio upp sändningen.
  
  "Nina, kom in. Det är över", sa Elena genom det låga sprakande ljudet som Nina hade vant sig vid.
  
  "Detta är Ninas mottagningsrum. Färdig", svarade hon.
  
  "Nina, vi åker när Amberrummet tas ut, okej?" Elena varnade. "Jag behöver att du inte oroar dig och tror att vi bara sprang iväg, men vi måste gå innan de kommer till Arc 3."
  
  "Nej!" Nina skrek. "Varför?"
  
  "Det kommer att bli ett blodbad om vi möts på samma grund. Du vet det". Misha svarade henne. "Oroa dig inte nu. Vi hör av oss. Var försiktig och ha en trevlig resa."
  
  Ninas hjärta sjönk. "Snälla gå inte". Aldrig i sitt liv hade hon hört en mer ensam fras.
  
  "Igen och igen".
  
  Hon hörde ett flaxande ljud när Perdue borstade bort dammet från hans kläder och körde ner händerna på hans byxor för att torka bort smutsen. Han såg sig omkring efter Nina och när hans ögon hittade hennes, gav han henne ett varmt, belåtet leende.
  
  "Klart, Dr. Gould!" han jublande.
  
  Plötsligt hördes skott ovanför dem och tvingade Perdue att dyka in i mörkret. Nina skrek för sin säkerhet, men han kröp längre in i motsatt riktning av tunneln och lämnade henne lättad över att han var okej.
  
  "Yuri och hans assistenter avrättas!" - de hörde Kempers röst vid brunnen.
  
  "Var är Sam?" Nina skrek när ljuset föll ner på tunnelgolvet som ett himmelskt helvete.
  
  "Mr Cleave hade lite för mycket att dricka... men... tack så mycket för ditt samarbete, David! Åh, och Dr. Gould, vänligen acceptera mina uppriktiga kondoleanser eftersom det här kommer att bli dina sista smärtsamma stunder på denna jord. Hälsningar!"
  
  "Fy fan!" Nina skrek. "Vi ses snart, jävel! Snart!"
  
  När hon ventilerade sitt verbala raseri mot den leende tysken, började hans män täcka brunnens mynning med en tjock betongplatta, vilket gradvis mörknade tunneln. Nina kunde höra Klaus Kemper lugnt uttala en nummersekvens med låg röst, nästan samma som han lät under radiosändningar.
  
  När skuggan gradvis försvann tittade hon på Perdue och till sin fasa tittade hans frusna ögon på Kemper i uppenbar fångenskap. I de sista strålarna av det bleknande ljuset såg Nina Perdues ansikte vrida sig till ett lustfyllt och ont flin när han tittade rakt på henne.
  
  
  Kapitel 33
  
  
  När Kemper väl fått sin häftiga skatt, beordrade han sina män att åka till Kazakstan. De återvände till Black Suns territorium med sin första riktiga utsikt till världsherravälde, deras plan nästan fullbordad.
  
  "Är ni alla sex i vattnet?" frågade han sina arbetare.
  
  "Ja, herre".
  
  "Det här är ett gammalt bärnstensharts. Den är ömtålig nog att om den faller sönder kommer proverna som är fångade inuti att fly, och då kommer vi att ha stora problem. De måste förbli under vattnet tills vi når komplexet, mina herrar!" ropade Kemper innan han gick iväg till sin lyxbil.
  
  "Varför vatten, befälhavare?" frågade en av hans män.
  
  "För att de hatar vatten. Där kan de inte ha något inflytande och de hatar det och förvandlar den här platsen till ett idealiskt fängelse där de kan hållas utan rädsla", förklarade han. Med dessa ord satte han sig in i bilen och de två bilarna körde sakta iväg och lämnade Tjernobyl ännu mer öde än det redan var.
  
  
  * * *
  
  
  Sam var fortfarande påverkad av pulvret, som lämnade en vit rest på botten av hans tomma whiskyglas. Kemper brydde sig inte om honom. I sin nya spännande position som ägare av inte bara ett före detta världens underverk, utan också på tröskeln att styra den kommande nya världen, märkte han knappt journalisten. Ninas skrik ekade fortfarande i hans tankar, som ljuv musik i hans ruttna hjärta.
  
  Att använda Perdue som bete verkade löna sig i slutändan. Ett tag var Kemper osäker på om hjärntvättsteknikerna var framgångsrika, men när Perdue framgångsrikt använde kommunikationsenheterna som Kemper hade lämnat för honom att söka efter visste han att Cleve och Gould snart skulle fångas i nätet. Sveket att inte låta Cleve gå till Nina efter allt hennes hårda arbete var positivt för Kemper. Nu har han knutit ihop lösa trådar som ingen annan Black Sun-befälhavare har kunnat åstadkomma.
  
  Dave Perdue, förrädaren mot Renatus, lämnades nu att ruttna under den gudsförgätna jorden i det förbannade Tjernobyl, och dödade snart den irriterande lilla tiken som alltid hade inspirerat Perdue att förstöra orden. Och Sam Cleave...
  
  Kemper tittade på Cleve. Själv var han på väg mot vattnet. Och när Kemper väl förbereder honom kommer han att spela en värdefull roll som ordens idealiska mediakontakt. När allt kommer omkring, hur kan världen hitta fel på något som presenterats av en Pulitzerprisbelönt undersökande journalist som på egen hand avslöjade vapenringar och fällde brottssyndikat? Med Sam som sin mediedocka kunde Kemper tillkännage vad han ville för världen samtidigt som han odlade sin egen Kalihasa för att utöva masskontroll över hela kontinenter. Och när kraften hos denna lilla gud tar slut, kommer han att skicka flera andra i säkert förvar för att ersätta honom.
  
  Saker och ting såg upp för Kemper och hans Orden. Slutligen avlägsnades de skotska hindren och hans väg var fri att göra de nödvändiga förändringarna där Himmler hade misslyckats. Med allt detta kunde Kemper inte låta bli att undra hur det gick mellan den sexiga lilla historikern och hennes tidigare älskare.
  
  
  * * *
  
  
  Nina kunde höra hennes hjärta slå, och det var inte svårt, att döma av hur det mullrade genom hennes kropp medan hennes öron var ansträngda för ens det minsta ljud. Perdue var tyst och hon hade ingen aning om var han kunde vara, men hon rörde sig så fort hon kunde i motsatt riktning och höll lamporna tända så att han inte kunde se henne. Han gjorde detsamma.
  
  "Åh söta Jesus, var är han?" tänkte hon och satte sig bredvid där bärnstensrummet låg förut. Hennes mun var torr och hon längtade efter lättnad, men nu var det inte läge att söka tröst eller näring. Några meter bort hörde hon knasandet av flera små stenar, och det fick henne att flämta högt. "Skit!" Nina ville avråda honom, men av hans glasiga ögon att döma tvivlade hon på att allt hon sa skulle gå igenom. "Den är på väg mot mig. Jag hör ljuden närma sig för varje gång!"
  
  De hade legat under jorden i närheten av Reactor 4 i över tre timmar nu, och hon började känna av effekterna. Hon började känna sig illamående, medan migränen nästan berövade henne på hennes koncentrationsförmåga. Men fara har på sistone kommit över historikern i många former. Nu var hon målet för ett hjärntvättat sinne, programmerat av ett ännu sjukare sinne att döda henne. Att bli dödad av sin egen vän skulle vara mycket värre än att fly från en galen främling eller en legosoldat på ett uppdrag. Det var Dave! Dave Perdue, hennes långvariga vän och före detta älskare.
  
  Utan förvarning skakade hennes kropp och hon föll på knä på den kalla hårda marken och kräktes. För varje kramp blev det mer intensivt tills hon började gråta. Nina hade inget sätt att göra detta tyst, och hon var övertygad om att Perdue lätt skulle spåra upp henne av det oväsen hon orsakade. Hon svettades rikligt och ficklampsremmen som knöts runt hennes huvud orsakade en irriterande klåda, så hon drog ut den ur håret. I ett anfall av panik riktade hon ljuset ner några centimeter från marken och tände det. Strålen spred sig i en liten radie på marken och hon inventerade sin omgivning.
  
  Perdue fanns ingenstans. Plötsligt rusade en stor stålstav mot hennes ansikte från mörkret framför sig. Han slog henne på axeln, vilket fick henne att skrika av smärta. "Purdue! Sluta! Jesus Kristus! Kommer du att döda mig på grund av den här nazistiska idioten? Vakna, jävel!"
  
  Nina släckte ljuset och flämtade som en utmattad jakthund. Hon föll ner på knä och försökte ignorera den bultande migränen som bultade mot hennes skalle när hon dämpade ytterligare ett anfall av rapningar. Perdues fotspår närmade sig henne i mörkret, likgiltig för hennes tysta snyftningar. Ninas domnade fingrar pillade med tvåvägsradion som var fäst vid henne.
  
  Lämna det här. Slå på den högt och spring sedan åt andra hållet", föreslog hon för sig själv, men en annan inre röst var emot det. "Idiot, du kan inte ge upp din sista chans för extern kommunikation. Hitta något som kan användas som vapen , där det fanns skräp.
  
  Det senare var en mer genomförbar idé. Hon tog tag i en handfull stenar och väntade på ett tecken på hans plats. Mörkret omslöt henne som en tjock filt, men det som gjorde henne upprörd var dammet som brände hennes näsa när hon andades. Djupt i mörkret hörde hon något röra sig. Nina sköt en handfull stenar framför sig för att kasta av honom innan hon rusade till vänster och smällde rakt in i en utskjutande sten som smällde in i henne som en lastbil. Med en undertryckt suck föll hon slappt till golvet.
  
  När hennes medvetandetillstånd hotade hennes liv, kände hon en våg av energi och kröp längs golvet på knän och armbågar. Som en häftig influensa började strålningen påverka hennes kropp. Gåshud rann över huden, hennes huvud kändes tungt som bly. Hennes panna värkte av stöten när hon försökte få tillbaka balansen.
  
  "Hej, Nina," viskade han, några centimeter från hennes darrande kropp, vilket fick hennes hjärta att hoppa av skräck. Perdues starka ljus förblindade henne ett ögonblick när han riktade det mot hennes ansikte. "Jag hittade dig".
  
  
  30 timmar senare - Shalkar, Kazakstan
  
  
  Sam var rasande, men han vågade inte skapa problem förrän hans flyktplan var på plats. När han vaknade och befann sig fortfarande i Kempers och ordens klor, kröp fordonet framför dem stadigt längs en eländig, öde vägsträcka. Vid den tiden hade de redan passerat Saratov och korsat gränsen till Kazakstan. Det var för sent för honom att komma ut. De hade rest i nästan 24 timmar från där Nina och Perdue var, vilket gjorde det omöjligt för honom att helt enkelt hoppa ut och springa tillbaka till Tjernobyl eller Pripyat.
  
  "Frukost, herr Cleve," föreslog Kemper. "Vi måste behålla din styrka."
  
  "Nej, tack," sa Sam. "Jag gjorde min kvot av droger den här veckan."
  
  "Åh kom igen!" svarade Kemper lugnt. "Du är som en gnällig tonåring som kastar ut ett raseri. Och jag trodde att PMS var ett kvinnoproblem. Jag var tvungen att droga dig, annars hade du sprungit iväg med dina vänner och blivit dödad. Du ska vara tacksam för att du lever." Han höll fram en inslagen smörgås som han hade köpt i en butik i en av städerna de passerade.
  
  "Dödade du dem?" frågade Sam.
  
  "Sir, vi måste tanka lastbilen i Shalkar snart," meddelade föraren.
  
  "Det är bra, Dirk. Hur länge?" frågade han föraren.
  
  "Tio minuter tills vi kommer dit," sa han till Kemper.
  
  "Bra". Han tittade på Sam och ett ondskefullt leende dök upp på hans läppar. "Du borde ha varit där!" Kemper skrattade glatt. "Åh, jag vet att du var där, men jag menar, du borde ha sett det!"
  
  Sam blev väldigt upprörd för varje ord som den tyske jäveln spottade ut. Varje muskel i Kempers ansikte underblåste Sams hat, och varje handgest förde journalisten till ett tillstånd av äkta ilska. 'Vänta. Vänta bara lite till.
  
  "Din Nina ruttnar nu under den mycket radioaktiva reaktor-4 ground zero." Kemper talade med stort nöje. "Hennes sexiga lilla röv är blåsor och ruttnande när vi pratar. Vem vet vad Perdue gjorde mot henne! Men även om de överlever varandra, kommer hunger och strålsjuka att göra slut på dem."
  
  Vänta! Behövs inte. Inte än.
  
  Sam visste att Kemper kunde skydda sina tankar från Sams inflytande, och att försöka få kontroll över honom inte bara skulle slösa bort hans energi, utan skulle vara helt meningslöst. De anlände till Shalkar, en liten stad intill en sjö mitt i ett platt ökenlandskap. En bensinstation vid sidan av huvudvägen placerade fordon.
  
  - Nu.
  
  Sam visste att även om han inte kunde manipulera Kempers sinne, skulle den magra befälhavaren vara lätt att underkuva fysiskt. Sams mörka ögon skannade snabbt framstolarnas ryggstöd, fotstödet och föremålen som låg på sätet inom husbilens räckhåll. Sams enda hot var Taser bredvid Kemper, men Highland Ferry Boxing Club lärde tonåringen Sam Cleave att överraskningen och snabbheten övertrumfer försvaret.
  
  Han tog ett djupt andetag och började nappa på förarens tankar. Den stora gorillan hade fysisk skicklighet, men hans sinne var som sockervadd jämfört med batteriet som Sam hade packat in i hans skalle. Det hade inte ens gått en minut innan Sam fick fullständig kontroll över Dirks hjärna och bestämde sig för att göra uppror. Banditen i kostymen klev ur bilen.
  
  "Var f...?" Kemper började, men hans kvinnliga ansikte utplånades av ett förkrossande slag från en vältränad knytnäve som syftade till frihet. Innan han ens hann tänka på att ta tag i elpistolen slogs Klaus Kemper igen med en hammare - och flera till - tills hans ansikte var en röra av svullna blåmärken och blod.
  
  På Sams befallning drog föraren fram en pistol och började öppna eld mot arbetarna i den gigantiska lastbilen. Sam tog Kempers telefon och gled ut från baksätet, på väg till ett avskilt område nära sjön de hade passerat på väg in till stan. I kaoset som följde kom lokal polis snabbt för att gripa skytten. När de hittade en misshandlad man i baksätet antog de att det var Dirks gärning. När de försökte få tag i Dirk sköt han ett sista skott - mot himlen.
  
  Sam bläddrade igenom tyrannens kontaktlista, fast besluten att ringa snabbt innan han slängde sin mobiltelefon för att undvika att bli spårad. Namnet han letade efter dök upp på listan, och han kunde inte låta bli att använda sin luftnäve för att göra det. Han slog numret och väntade spänt och tände en cigarett när samtalet besvarades.
  
  "Detlef! Det här är Sam."
  
  
  Kapitel 34
  
  
  Nina hade inte sett Perdue sedan hon slog honom i tinningen med sin tvåvägsradio dagen innan. Hon hade dock ingen aning om hur lång tid som gått sedan dess, men från sitt försämrade tillstånd visste hon att det hade gått en tid. Små blåsor bildades på hennes hud och hennes inflammerade nervändar gjorde det omöjligt att röra någonting. Under det senaste dygnet hade hon försökt kontakta Milla flera gånger, men idioten Perdue hade blandat ihop kablarna och lämnat henne med en apparat som bara kunde producera vitt brus.
  
  "Bara en! Ge mig bara en kanal, din jävla skit", tjöt hon tyst i frustration medan hon hela tiden tryckte på talknappen. Bara väsandet av vitt brus fortsatte. "Mina batterier kommer snart att ta slut," mumlade hon. "Milla, kom in. Snälla du. Någon? Snälla, kom in!" Det brände i halsen och tungan var svullen, men hon höll i sig. "Herregud, de enda människor jag kan komma i kontakt med med vitt brus är spöken!" - skrek hon förtvivlat och slet i halsen. Men Nina brydde sig inte längre.
  
  Lukten av ammoniak, kol och död påminde henne om att helvetet var närmare än hennes sista andetag. "Låt oss! Döda människor! Döda... jävla ukrainare... döda människor i Ryssland! Red Dead, in! Slutet!"
  
  Hopplöst vilsen i Tjernobyls djup, ekade hennes hysteriska kacklande genom ett underjordiskt system som världen hade glömt för ungefär decennier sedan. Allt var meningslöst i hennes huvud. Minnen blixtrade och bleknade tillsammans med planer för framtiden och förvandlades till klara mardrömmar. Nina tappade förståndet snabbare än hon tappade livet, så hon fortsatte bara att skratta.
  
  "Har jag inte dödat dig än?" - Hon hörde ett välbekant hot i beckmörkret.
  
  "Purdue?" fnyste hon.
  
  "Ja".
  
  Hon kunde höra honom göra ett utfall, men hon tappade all känsla i benen. Att flytta eller fly var inte längre ett alternativ, så Nina slöt ögonen och välkomnade slutet på hennes smärta. Stålröret kom ner på hennes huvud, men hennes migrän hade bedövat hennes skalle, så det varma blodet kittlade bara i ansiktet. Ytterligare ett slag var väntat, men det kom aldrig. Ninas ögonlock blev tunga, men för ett ögonblick såg hon det galna virvlande av ljus och hörde ljudet av våld.
  
  Hon låg där och väntade på att dö, men hörde Perdue rusa in i mörkret som en kackerlacka för att komma bort från mannen som stod utom räckhåll för hans ljus. Han lutade sig över Nina och lyfte henne försiktigt i sina armar. Hans beröring gjorde ont i hennes hud med blåsor, men hon brydde sig inte. Halvvaken, halvt livlös kände Nina hur han bar henne mot det starka ljuset ovanför hennes huvud. Den påminde henne om berättelserna om döende människor som såg vitt ljus från himlen, men i dagsljusets hårda vithet utanför brunnens mynning kände Nina igen sin räddare.
  
  "Änkeman", suckade hon.
  
  "Hej älskling," log han. Hennes trasiga hand strök över hans tomma ögonhåla där hon hade huggit honom och hon började snyfta. "Oroa dig inte," sa han. "Jag förlorade mitt livs kärlek. Ögat är ingenting jämfört med detta."
  
  När han gav henne friskt vatten utanför, förklarade han att Sam ringde honom, utan aning om att han inte längre var med henne och Perdue. Sam var säker, men han bad Detlef att hitta henne och Perdue. Detlef använde sin säkerhets- och övervakningsträning för att triangulera radiosignaler som kom från Ninas mobiltelefon i Volvon tills han kunde fastställa hennes plats i Tjernobyl.
  
  "Milla kom online igen, och jag använde Kirills BW för att låta dem veta att Sam var säker borta från Kemper och hans bas," sa han till henne medan hon vaggade honom i sina armar. Nina log genom spruckna läppar, hennes dammiga ansikte täckt av blåmärken, blåsor och tårar.
  
  "Änkeman", sträckte hon ut ordet med sin svullna tunga.
  
  "Ja?"
  
  Nina var redo att svimma, men hon tvingade sig själv att be om ursäkt. "Jag är så ledsen att jag använde dina kreditkort."
  
  
  Kazakisk stäpp - 24 timmar senare
  
  
  Kemper omhuldade fortfarande sitt vanställda ansikte, men han grät knappt över det. Bärnstensrummet, vackert förvandlat till ett akvarium med dekorativa guldsniderier och fantastisk ljusgul bärnsten ovanpå träverket. Det var ett imponerande akvarium mitt i hans ökenfästning, cirka 50 m i diameter och 70 m högt, jämfört med akvariet Perdue hölls i under sin tid där. Välklädd som alltid, smuttade det sofistikerade monstret på champagne medan han väntade på att hans forskningsassistenter skulle isolera den första organismen som skulle implanteras i hans hjärna.
  
  För andra dagen rasade en storm över Black Suns bosättning. Det var ett märkligt åskväder, ovanligt för den här tiden på året, men blixten som slog ned då och då var majestätisk och kraftfull. Kemper lyfte blicken mot himlen och log. "Nu är jag Gud."
  
  I fjärran dök Misha Svechins Il 76-MD lastplan upp genom de rasande molnen. Det 93 ton tunga flygplanet hamnade i turbulens och växlande strömmar. Sam Cleave och Marco Strenski var ombord för att hålla Misha sällskap. Gömda och säkrade i flygplanets tarmar fanns trettio fat natriummetall, belagda med olja för att förhindra kontakt med luft eller vatten - för nu. Det mycket flyktiga elementet, som används i reaktorer som värmeledare och kylmedel, hade två obehagliga egenskaper. Den antändes vid kontakt med luft. Den exploderade vid kontakt med vatten.
  
  "Här! Där nedan. Du får inte missa det här", sa Sam till Misha när Black Sun-komplexet dök upp. "Även om hans akvarium är utom räckhåll kommer det här regnet att göra allt för oss."
  
  "Det stämmer, kamrat!" Marco skrattade. "Jag har aldrig sett detta göras i stor skala tidigare. Endast i laboratoriet med en liten ärtstor mängd natrium i en bägare. Den kommer att visas på YouTube." Marco fotograferade alltid vad han tyckte om. Faktum är att han hade ett tveksamt antal videoklipp på sin hårddisk som spelades in i hans sovrum.
  
  De gick runt fästningen. Sam ryckte till för varje blixt i hopp om att den inte skulle träffa planet, men de galna sovjeterna verkade orädda och glada. "Kommer trummorna att bryta igenom det här ståltaket?" frågade han Marco, men Misha himlade bara med ögonen.
  
  Vid nästa vändning lossar Sam och Marco trummorna en efter en och pressar dem snabbt ut ur planet för att falla hårt och snabbt genom taket på komplexet. Den flyktiga metallen skulle ta flera sekunder vid kontakt med vatten för att antändas och explodera, förstöra den skyddande beläggningen över Amber Room-plattorna och exponera plutoniumet för explosionsvärmen.
  
  Precis när de tappade de första tio tunnorna kollapsade taket mitt på den UFO-formade fästningen och avslöjade en tank i mitten av cirkeln.
  
  "Så här! Få oss andra på stridsvagnen, och sedan måste vi komma härifrån snabbt!" Misha skrek. Han tittade ner på de flyende männen och hörde Sam säga: "Jag önskar att jag kunde se Kempers ansikte en sista gång."
  
  Skrattande tittade Marco ner medan det upplösande natriumet började samlas. "Det här är till Yuri, din nazistsnack!"
  
  Misha tog det gigantiska stålodjuret så långt han kunde på den korta tid de hade så att de kunde landa flera hundra mil norr om nedslagszonen. Han ville inte vara i luften när bomben gick av. De landade drygt 20 minuter senare i Kazaly. Från den fasta kazakiska myllan tittade de mot horisonten med öl i händerna.
  
  Sam hoppades att Nina fortfarande levde. Han hoppades att Detlef hade lyckats hitta henne och att han hade avstått från att döda Perdue efter att Sam förklarat att Carrington hade skjutit Gabi medan han var i ett hypnotiskt tillstånd under Kempers sinneskontroll.
  
  Himlen ovanför det kazakiska landskapet var gul när Sam såg ut över det karga landskapet, uppslukad av vindbyar, precis som i hans syn. Han hade ingen aning om att brunnen han såg Perdue i var betydande, bara inte för den Kazakstanska delen av Sams erfarenhet. Äntligen gick den sista profetian i uppfyllelse.
  
  Blixten slog ner i vattnet i Amber Rooms tank och antände allt inuti. Kraften i den termonukleära explosionen förstörde allt inom dess radie, vilket gjorde Calihas kropp utrotad - för alltid. När den ljusa blixten förvandlades till en puls som skakade himlen, såg Misha, Sam och Marco när svampmolnet nådde kosmos gudar i skrämmande skönhet.
  
  Sam höjde sin öl. "Tillägnad Nina."
  
  
  SLUTET
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  Preston W. Child
  Kung Salomos diamanter
  
  
  Även av Preston William Child
  
  
  Wolfensteins isstation
  
  djupt hav
  
  Den svarta solen går upp
  
  Sök efter Valhalla
  
  Nazistiskt guld
  
  Black Sun Conspiracy
  
  Scrolls of Atlantis
  
  Library of Forbidden Books
  
  Odens grav
  
  Tesla experiment
  
  Den sjunde hemligheten
  
  Medusa sten
  
  bärnstensrummet
  
  Babylonisk mask
  
  Ungdomens källa
  
  Herkules valv
  
  Jaga efter den förlorade skatten
  
  
  Dikt
  
  
  
  "Blinka lilla stjärna där,
  
  Jag är så nyfiken på vem du är!
  
  Så högt över världen
  
  Som en diamant i skyn.
  
  
  När den stekande solen går ner,
  
  När ingenting lyser på honom,
  
  Då visar du din lilla gnistra
  
  De flimrar och flimrar hela natten lång.
  
  
  Sedan resenären i mörkret
  
  Tack för din lilla gnista,
  
  Hur kunde han se vart han skulle gå,
  
  Om du bara inte flimrade så?
  
  
  I den mörkblå himlen du håller,
  
  De tittar ofta genom mina gardiner,
  
  För dig, blunda aldrig,
  
  Tills solen går upp på himlen.
  
  
  Som din ljusa och lilla gnista
  
  Lyser upp resenären i mörkret,
  
  Även om jag inte vet vem du är
  
  Blinka lilla stjärna där."
  
  
  - Jane Taylor (No The Star, 1806)
  
  
  1
  Förlorade till fyren
  
  
  Reichtisusis var ännu mer strålande än vad Dave Perdue kunde minnas. De majestätiska tornen på herrgården där han bodde i mer än två decennier, tre till antalet, sträckte sig mot Edinburghs överjordiska himmel, som om de förband godset med himlen. Perdues vita hårkrona rörde sig i kvällens tysta andetag när han stängde bildörren och långsamt gick resten av uppfarten till sin ytterdörr.
  
  Utan att uppmärksamma företaget han höll eller att ta hans bagage, tog hans ögon in hans bostad på nytt. Det har gått för många månader sedan han tvingades lämna sin vakt. Deras säkerhet.
  
  "Hmm, du blev inte av med min personal heller, eller hur, Patrick?" frågade han uppriktigt.
  
  Bredvid honom suckade specialagent Patrick Smith, Perdues tidigare jägare och förnyade allierade från den brittiska underrättelsetjänsten, och vinkade sina män att stänga godsets portar för natten. "Vi höll dem för oss själva, David. Oroa dig inte", svarade han i en lugn, djup ton. "Men de förnekade all kunskap eller inblandning i dina aktiviteter. Jag hoppas att de inte störde vår överordnades utredning angående lagring av religiösa och ovärderliga reliker på ert territorium."
  
  "Precis", instämde Perdue bestämt. "De här människorna är mina hushållerskor, inte kollegor. Inte ens de får veta vad jag jobbar med, var mina patentsökta finns eller vart jag reser när jag är borta i affärer."
  
  "Ja, ja, vi är övertygade om detta. Lyssna, David, eftersom jag har följt dina rörelser och satt folk på ditt spår..." började han, men Perdue gav honom en skarp blick.
  
  "Sedan du vände Sam mot mig?" han attackerade Patrick.
  
  Patrick andades i halsen och kunde inte formulera ett ursäktande svar värdigt vad som hänt mellan dem två. "Jag är rädd att han fäste större vikt vid vår vänskap än jag insåg. Jag ville aldrig att saker skulle gå sönder mellan dig och Sam över detta. Du måste tro mig", förklarade Patrick.
  
  Det var hans beslut att ta avstånd från sin barndomsvän, Sam Cleave, för sin familjs säkerhet. Separationen var smärtsam och nödvändig för Patrick, som Sam kärleksfullt kallade Paddy, men Sams koppling till Dave Perdue drog stadigt MI6-agentens familj in i den farliga världen av jakt på reliker från det tredje riket och mycket verkliga hot. Sam tvingades därefter ge upp sin tjänst med Perdues företag i utbyte mot Patricks överenskommelse igen, vilket gjorde Sam till mullvad som beseglade Perdues öde under deras utflykt för att hitta Hercules valv. Men Sam bevisade till slut sin lojalitet mot Perdue genom att hjälpa miljardären att fejka sin egen död för att förhindra att Patrick och MI6 grips, och upprätthålla Patricks beroende av att hjälpa till att hitta Perdue.
  
  Efter att ha avslöjat sin status för Patrick Smith i utbyte mot räddning från Order of the Black Sun, gick Perdue med på att ställas inför rätta för arkeologiska brott som anklagats av den etiopiska regeringen för att ha stulit en kopia av förbundsarken från Axum. Vad MI6 ville med Perdues egendom var bortom ens Patrick Smiths förståelse, eftersom den statliga myndigheten hade tagit vårdnaden om Reichtisousis kort efter hans ägares uppenbara bortgång.
  
  Det var först under en kort preliminär förhandling inför tribunalens huvudförhandling som Perdue kunde pussla ihop de fläckar av korruption som han i förtroende hade delat med Patrick i just det ögonblick då han konfronterades med den fula sanningen.
  
  "Är du säker på att MI6 kontrolleras av Order of the Black Sun, David?" - frågade Patrick med låg röst och såg till att hans folk inte hörde.
  
  "Jag satsar mitt rykte, min förmögenhet och mitt liv på det, Patrick," svarade Perdue på samma sätt. "Jag svär vid Gud, din byrå är under övervakning av en galning."
  
  När de gick uppför trappan till Perdue-huset öppnades ytterdörren. Purdue house-anställda stod på tröskeln med bitterljuva ansikten och välkomnade sin herres återkomst. De ignorerade vänligt den fruktansvärda försämringen av Perdues utseende efter en veckas svält i tortyrkammaren av Black Sun-matriarken, och de höll sin överraskning hemlig, säkert gömd under huden.
  
  "Vi gjorde en razzia i förrådet, sir. Och din bar genomsöktes medan vi drack till din lycka", sa Johnny, en av Purdues markvaktare och en irländare till kärnan.
  
  "Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, Johnny." Perdue log när han gick in i sitt folks entusiastiska raseri. "Låt oss hoppas att jag kan fylla på dessa förråd omedelbart."
  
  Att hälsa på sin personal tog bara ett ögonblick eftersom de var få till antalet, men deras hängivenhet var som den genomträngande sötman som härrörde från jasminblommor. Den handfull människor i hans tjänst var som familj, alla likasinnade, och de delade Perdues beundran för mod och ständig strävan efter kunskap. Men personen han helst ville se var inte där.
  
  "Åh, Lily, var är Charles?" frågade Perdue Lillian, hans kock och inre skvaller. "Snälla säg inte att han sa upp sig."
  
  Perdue skulle aldrig ha kunnat avslöja för Patrick att hans butler Charles var mannen som var ansvarig för att indirekt varna Perdue att MI6 var ute efter att fånga honom. Detta skulle helt klart ogiltigförklara tron att inga Wrichtisousis-anställda var inblandade i Purdues verksamhet. Hardy Butler var också ansvarig för att ordna frigivningen av en man som hölls fången av den sicilianska maffian under Herkulesexpeditionen, vilket visade Charles förmåga att gå utöver sin plikt. Han bevisade för Perdue, Sam och Dr Nina Gould att han var användbar i mycket mer än att bara stryka skjortor med militär precision och memorera varje möte i Purdues kalender varje dag.
  
  "Han har varit borta i några dagar, sir," förklarade Lily med ett bistert ansikte.
  
  "Har han ringt polisen?" - frågade Perdue allvarligt. "Jag sa åt honom att komma och bo på godset. Var bor han?"
  
  "Du kan inte gå ut, David," påminde Patrick honom. "Kom ihåg att du fortfarande är i husarrest fram till vårt möte på måndag. Jag ska se om jag kan stanna till hos honom på vägen hem, okej?"
  
  "Tack, Patrick," Perdue nickade. "Lillian kommer att ge dig sin adress. Jag är säker på att hon kan berätta allt du behöver veta, ända ner till hans skostorlek", sa han och blinkade mot Lily. "God natt allihopa. Jag tror att jag går i pension i förtid. Jag saknade min egen säng."
  
  Den långe, utmärglade mästaren Raichtisusis steg upp till tredje våningen. Han visade inga tecken på att vara nervös över att vara tillbaka i sitt hem, men MI6-männen och hans personal gjorde det till trötthet efter en mycket hård månad på hans kropp och själ. Men när Perdue stängde sin sovrumsdörr och gick mot balkongdörrarna på andra sidan sängen, knäckte hans knän. Han kunde knappt se genom tårarna som färgade hans kinder, sträckte sig efter handtagen, det högra - ett rostigt hinder som han alltid var tvungen att vända.
  
  Perdue slängde upp dörrarna och flämtade av den svala skotska luften som fyllde honom med liv, det verkliga livet; ett liv som bara hans förfäders land kunde ge. Perdue beundrade den enorma trädgården med perfekta gräsmattor, uråldriga uthus och det avlägsna havet och grät ut sina ögon till ekarna, granarna och tallarna som vaktade hans omedelbara gård. Hans tysta snyftningar och trasiga andetag försvann i prasslet från deras toppar när vinden svajade dem.
  
  Han sjönk ner på knä och lät helvetet i hans hjärta, den helvetiska plågan han nyligen upplevt, förtära honom. Skakande tryckte han händerna mot bröstet medan det hela rann ut, dämpad bara för att inte dra till sig folks uppmärksamhet. Han tänkte inte på någonting, inte ens på Nina. Han sa eller tänkte inte eller gjorde planer eller undrade. Under det förlängda taket på den enorma gamla gården skakade dess ägare och jämrade sig i en dryg timme, bara kände. Perdue avvisade alla förnuftsargument och valde bara känslor. Allt gick som vanligt och raderade de senaste veckorna ur hans liv.
  
  Hans ljusblå ögon öppnades till slut med svårighet under svullna ögonlock, han hade för länge sedan tagit av sig glasögonen. Den där läckra domningen från den svällande rengöringen smekte honom när hans snyftningar minskade och blev mer dova. Molnen ovanför förlät några tysta flimmer av ljusstyrka. Men fukten i hans ögon när han tittade på natthimlen förvandlade varje stjärna till en bländande briljans, deras långa strålar korsade sig vid punkter där tårarna i hans ögon sträckte dem på ett onaturligt sätt.
  
  Ett stjärnfall fångade hans uppmärksamhet. De svepte över himlens valv i tyst kaos, rasade i en okänd riktning, bara för att glömmas bort för alltid. Perdue blev förvånad över synen. Även om han hade sett det så många gånger tidigare, var det första gången han verkligen lade märke till det konstiga sättet stjärnan dog på. Men det var inte nödvändigtvis en stjärna, eller hur? Han föreställde sig att ilska och ett brinnande fall var Lucifers öde - hur han brände och skrek på väg ner, förstörde, inte skapade och i slutändan dog ensam, där de som såg fallet med likgiltighet uppfattade det som ännu en tyst död.
  
  Hans ögon följde honom på väg in i någon amorf kammare i Nordsjön tills hans svans lämnade himlen ofärgad och återgick till sitt normala, statiska tillstånd. Perdue kände en nyans av djup melankoli och visste vad gudarna sa till honom. Även han föll från toppen av mäktiga män och förvandlades till stoft efter att av misstag tro att hans lycka var evig. Aldrig tidigare hade han varit den man han hade blivit, en man som inte liknade den Dave Perdue han kände. Han var en främling i sin egen kropp, en gång en ljus stjärna men förvandlades till ett tyst tomrum som han inte längre kände igen. Allt han kunde hoppas på var respekten från de få som värdade att se upp mot himlen för att se honom falla, för att bara ta ett ögonblick ur sina liv för att muntra upp hans fall.
  
  "Jag undrar vem du är", sa han mjukt, ofrivilligt och slöt ögonen.
  
  
  2
  Att trampa på ormar
  
  
  "Jag kan göra det, men jag kommer att behöva ett mycket specifikt och mycket sällsynt material," sa Abdul Raya till sitt varumärke. "Och jag kommer att behöva dem under de kommande fyra dagarna; annars måste jag säga upp vårt avtal. Du förstår, fru, det finns andra kunder som väntar på mig."
  
  "Erbjuder de avgifter nära mina?" frågade damen Abdul. "Eftersom den här typen av överflöd inte är lätt att slå eller ha råd med, du vet."
  
  "Om du tillåter mig att vara så djärv, fru," log den mörkhyade charlatanen, "i jämförelse kommer ditt arvode att uppfattas som en belöning."
  
  Kvinnan slog honom, vilket gjorde honom ännu mer nöjd med att hon skulle tvingas följa. Han visste att hennes överträdelse var ett gott tecken och att det skulle göra hennes ego tillräckligt blåslaget för att få vad han ville samtidigt som han lurade henne att tro att han hade högre betalande kunder som väntade på hans ankomst till Belgien. Men Abdul blev inte helt lurad om sina förmågor genom att skryta med dem, eftersom de talanger han gömde från sina märken var ett mycket mer destruktivt koncept att förstå. Detta kommer han att hålla tätt mot sitt bröst, bakom sitt hjärta, tills det är dags att öppna.
  
  Han lämnade inte efter hennes utbrott i det mörklagda vardagsrummet i hennes lyxiga hem, utan förblev som om ingenting hade hänt, lutade sin armbåge mot spisen i en mörkröd miljö, bruten endast av oljemålningar i guldramar och två höga snidade antikviteter bord av ek och tallar vid ingången till rummet. Elden under hans dräkt sprakade av iver, men Abdul uppmärksammade inte den outhärdliga värmen som brände hans ben.
  
  "Så vilka behöver du?" kvinnan skrattade när hon kom tillbaka kort efter att ha lämnat rummet, sjudande av ilska. I sin smyckade hand höll hon en utsmyckad anteckningsbok, redo att skriva ner alkemistens önskemål. Hon var en av bara två personer som han framgångsrikt hade kontaktat. Tyvärr för Abdul hade de flesta högklassiga européer angelägna färdigheter i att bedöma karaktär och skickade honom snabbt i väg. Å andra sidan var människor som Madame Chantal ett lätt byte på grund av den enda egenskap som människor som han behövde hos sina offer - en egenskap som är inneboende hos dem som alltid befann sig på kanten av kvicksand: förtvivlan.
  
  För henne var han helt enkelt en mästaresmed av ädla metaller, en leverantör av vackra och unika bitar av guld och silver, deras ädelstenar tillverkade i fint smide. Madame Chantal hade ingen aning om att han också var en virtuos av förfalskning, men hennes omättliga smak för lyx och extravagans förblindade henne för alla avslöjanden som han av misstag låtit läcka genom sin mask.
  
  Med en mycket skicklig lutning åt vänster skrev han ner de ädelstenar han behövde för att slutföra uppgiften hon anlitade honom för. Han skrev med en kalligrafs hand, men hans stavning var fruktansvärd. Men i sin desperata önskan att överträffa sina jämnåriga, kommer Madame Chantal att göra allt som krävs för att uppnå det som stod på hans lista. När han var klar tittade hon igenom listan. Madame Chantal rynkade pannan ännu djupare i eldstadens märkbara skuggor, tog ett djupt andetag och tittade på den långe mannen som påminde henne om en yogi eller någon hemlig kultguru.
  
  "När behöver du det här?" - frågade hon skarpt. "Och min man borde inte veta. Vi måste träffas här igen för han är ovillig att komma ner till den här delen av godset."
  
  "Jag borde vara i Belgien om mindre än en vecka, fru, och vid den tiden borde jag fullfölja din beställning. Vi har inte mycket tid, vilket betyder att jag kommer att behöva dessa diamanter så fort du kan lägga dem i din plånbok", log han mjukt. Hans tomma ögon var fästa på henne medan hans läppar viskade sött. Madame Chantal kunde inte låta bli att associera den med en ökenhuggorm som klickade med tungan medan ansiktet förblev stenigt.
  
  Repulsion-tvång. Så hette det. Hon hatade denna exotiska mästare, som också påstod sig vara en utsökt magiker, men av någon anledning kunde hon inte motstå honom. Den franske aristokraten kunde inte ta hennes ögon från Abdul när han inte tittade, även om han äcklade henne på alla sätt. På något sätt fascinerade hans äckliga natur, bestialiska grymtningar och onaturliga kloliknande fingrar henne till en besatthet.
  
  Han stod i eldskenet och kastade en grotesk skugga som inte var långt från hans egen bild på väggen. Den krokiga näsan i hans beniga ansikte gav honom utseendet av en fågel - kanske en liten gam. Abduls smala mörka ögon gömdes under nästan hårlösa ögonbryn, i djupa fördjupningar som bara fick hans kindben att framstå som mer framträdande. Grovt och fett drogs hans svarta hår tillbaka till en hästsvans, och ett enda litet ringörhänge prydde hans vänstra örsnibb.
  
  Han luktade rökelse och kryddor, och när han pratade eller log bröts linjen på hans mörka läppar av kusligt perfekta tänder. Madame Chantal tyckte att dess doft var överväldigande; hon kunde inte avgöra om han var en farao eller en fantasm. Hon var säker på en sak: magikern och alkemisten hade en otrolig närvaro, utan att ens höja rösten eller visa att han rörde sin hand. Detta skrämde henne och ökade den märkliga avsky hon kände mot honom.
  
  "Celeste?" flämtade hon när hon läste det välbekanta namnet på pappret han gav henne. Hennes ansikte förrådde ångesten hon kände över att ta emot pärlan. Glittrande som magnifika smaragder i eldskenet såg Madame Chantal in i Abduls ögon. "Mr Raya, jag kan inte. Min man gick med på att ge "Celeste" till Louvren. När hon försökte rätta till sitt misstag, till och med föreslog att hon kunde få honom vad han ville, tittade hon ner och sa: "Jag klarar säkert de andra två, men inte den här."
  
  Abdul visade inga tecken på oro över felet. Han drog sakta handen över hennes ansikte och log lugnt. "Jag hoppas verkligen att du ändrar dig, fru. Det är privilegiet för kvinnor som du att hålla stora mäns gärningar i dina händer." När hans graciöst böjda fingrar kastade en skugga på hennes ljusa hud, kände aristokraten ett isande tryck tränga igenom hennes ansikte. Torkade snabbt av ansiktet som hade blivit kallt, harklade sig och tog sig samman. Om hon vacklade nu, skulle hon förlora honom i ett hav av främlingar.
  
  "Kom tillbaka om två dagar. Möt mig här i vardagsrummet. Min assistent känner dig och kommer att vänta på dig", beordrade hon, fortfarande skakad av den fruktansvärda känslan som blixtrade över hennes ansikte ett ögonblick. "Jag ska hämta Celeste, herr Raya, men du borde vara värd mitt besvär."
  
  Abdul sa inget mer. Han behövde det inte.
  
  
  3
  En touch av ömhet
  
  
  När Perdue vaknade nästa dag kändes han som en skit, helt enkelt. Faktum är att han inte kunde minnas senast han verkligen hade gråtit, och även om han kände sig lättare efter rengöringen var hans ögon svullna och sveda. För att säkerställa att ingen visste vad som orsakade hans tillstånd drack Perdue tre fjärdedelar av en flaska Southern Moonshine som han förvarade mellan sina skräckböcker på en hylla nära fönstret.
  
  "Herregud, gubbe, du ser helt rätt ut för en luffare," stönade Perdue och tittade på sin spegelbild i badrumsspegeln. "Hur hände allt detta? Säg det inte till mig, säg inte, suckade han. När han gick bort från spegeln för att öppna duschkranarna, fortsatte han att muttra som en förfallen gubbe. Passande eftersom hans kropp verkade ha åldrats ett sekel över en natt. "Jag vet. Jag vet hur det gick till. Du åt fel mat och hoppades att din mage kunde vänja sig vid giftet, men istället blev du förgiftad."
  
  Hans kläder ramlade av honom som om de inte kände hans kropp, kramade om hans ben innan han klättrade upp ur tyghögen som hans garderob hade blivit sedan han tappade all den vikten i fängelsehålan i "mammas" hus. Under strömmen av ljummet vatten bad Perdue utan religion, med tacksamhet utan tro och djup sympati för alla dem som inte kände till lyxen med VVS inomhus. Efter att ha blivit döpt i duschen rensade han tankarna för att förvisa de bördor som påminde honom om att hans prövning i händerna på Joseph Karsten var långt ifrån över, även om han spelade sina kort långsamt och vaksamt. Enligt hans åsikt var Oblivion underskattad eftersom det var en så stor tillflyktsort i tider av problem, och han ville känna att glömskan falla över honom.
  
  Trogen sin olycka på senare tid njöt Perdue dock inte av det länge innan en knackning på dörren avbröt hans spirande terapi.
  
  "Vad är detta?" ropade han över vattnets sus.
  
  "Din frukost, sir," hörde han från andra sidan dörren. Perdue piggnade till och övergav sin tysta indignation mot den som ringde.
  
  "Charles?" han frågade.
  
  "Ja, sir?" Charles svarade.
  
  Perdue log, förtjust över att åter höra sin butlers välbekanta röst, rösten som han verkligen hade saknat när han begrundade sin dödstimme i fängelsehålan; en röst han trodde att han aldrig skulle höra igen. Utan att tänka två gånger hoppade den deprimerade miljardären ut utanför sin dusch och ryckte upp dörren. Den helt förvirrade butlern stod med ett chockat ansikte när hans nakna chef kramade honom.
  
  "Herregud, gubbe, jag trodde att du försvann!" Perdue log och släppte mannen för att skaka hans hand. Lyckligtvis var Charles smärtsamt professionell, ignorerade Purdues säckpipa och upprätthöll det där nonsense uppträdande som britterna alltid har skryta med.
  
  "Blev bara lite av det, sir. Allt är bra nu, tack, försäkrade Charles Perdue. "Vill du äta på ditt rum eller på nedervåningen med," ryckte han till lite, "MI6-folk?"
  
  "Definitivt här uppe. Tack, Charles," svarade Perdue och insåg att han fortfarande skakade hand med mannen med kronjuvelerna utställda.
  
  Charles nickade. "Mycket bra, sir."
  
  När Perdue återvände till badrummet för att raka sig och ta bort de avskyvärda påsarna under ögonen, dök butlern ut från sovrummet och flinade i hemlighet åt minnet av hans glada, nakna arbetsgivares reaktion. Det är alltid trevligt att vara saknad, tyckte han, även i den här omfattningen.
  
  "Vad sa han?" - frågade Lily när Charles kom in i köket. Stället doftade av nybakat bröd och äggröra, svagt överväldigad av doften av silat kaffe. Den charmiga men nyfikna chefskocken vred sina händer under kökshandduken och tittade otåligt på butlern i väntan på svar.
  
  "Lillian," muttrade han först, irriterad som vanligt över hennes nyfikenhet. Men så insåg han att även hon saknade husets ägare och att hon hade all rätt att undra vad mannens första ord till Charles var. Denna recension, som snabbt gjordes i hans huvud, mjukade upp hans blick.
  
  "Han är väldigt glad över att vara här igen," svarade Charles formellt.
  
  "Är det vad han sa?" frågade hon ömt.
  
  Charles utnyttjade ögonblicket. "Inte många ord, även om hans gester och kroppsspråk förmedlade hans glädje ganska bra." Han försökte desperat att inte skratta åt sina egna ord, elegant formulerad för att förmedla både sanning och infall.
  
  "Åh, det här är bra," log hon och gick till buffén för att hämta en tallrik till Perdue. "Ägg och korv då?"
  
  Okaraktäristiskt för butlern brast han ut i skratt, vilket var en trevlig förändring från hans vanliga stränga uppförande. Lite förvirrad, men log åt hans ovanliga reaktion, stod hon och väntade på bekräftelse på frukosten när butlern brast ut i ett skratt.
  
  "Jag tar det som ett ja," fnissade hon. "Herregud, min pojke, något väldigt roligt måste ha hänt för att du skulle lämna din hårdhet." Hon tog fram en tallrik och lade den på bordet. "Se på dig! Du låter bara allt hänga ut."
  
  Charles vek sig dubbelt av skratt och lutade sig mot den kaklade alkoven bredvid järnkolskaminen som prydde hörnet av bakdörren. "Jag är så ledsen, Lillian, men jag kan inte prata om vad som hände. Det vore helt enkelt oanständigt, förstår du."
  
  "Jag vet", log hon och ordnade korv och äggröra bredvid Purdues mjuka rostat bröd. "Självklart längtar jag efter att få veta vad som hände, men den här gången nöjer jag mig med att se dig skratta. Det räcker för att göra min dag."
  
  Charles kände sig lättad över att den här gången den gamla damen hade gett efter för att pressa honom för information, klappade henne på axeln och tog sig samman. Han tog med sig en bricka och lade maten på den, hjälpte henne med kaffet och tog till sist upp tidningen för att ta Perdue upp på övervåningen. Lily var desperat för att förlänga Charles anomali av mänskligheten, och Lily var tvungen att avstå från att återigen nämna vad som så anklagat honom när han lämnade köket. Hon var rädd att han skulle tappa brickan, och hon hade rätt. Med den synen fortfarande klar i tankarna skulle Charles ha gjort golvet en enda röra om hon hade påmint honom.
  
  Under hela husets första våning översvämmade Secret Service-pantarna Reichtisousis med sin närvaro. Charles hade inget emot personer som arbetade för underrättelsetjänsten i allmänhet, men det faktum att de var stationerade där gjorde dem till inget annat än illegala brottslingar finansierade av det falska kungariket. De hade ingen rätt att vara där, och även om de bara följde order, kunde personalen inte stå ut med sina småaktiga och sporadiska maktspel när de var stationerade för att hålla ett öga på en miljardärforskare, som agerade som om de var vanliga tjuvar .
  
  Jag kan fortfarande inte förstå hur militär underrättelsetjänst kunde annektera det här huset när det inte finns något internationellt militärt hot som bor här, tänkte Charles när han bar brickan till Perdues rum. Och ändå visste han att för att allt detta skulle godkännas av regeringen, måste det finnas någon olycksbådande anledning - ett koncept som är ännu mer skrämmande. Det måste finnas något mer, och han skulle gå till botten med det, även om han skulle få information från sin svåger igen. Charles räddade Perdue förra gången han tog sin svåger på ordet. Han föreslog att hans svåger kunde förse butlern med några till om det innebar att han skulle ta reda på vad det hela innebar.
  
  "Hej Charlie, är han uppe än?" frågade en av operatörerna glatt.
  
  Charles ignorerade honom. Om han var tvungen att svara för någon skulle det vara ingen mindre än specialagent Smith. Vid det här laget var han övertygad om att hans chef hade etablerat en stark personlig kontakt med den övervakande agenten. När han nådde Perdues dörr lämnade all nöje honom och han återvände till sitt vanliga fasta och lydiga jag.
  
  "Din frukost, sir," sa han vid dörren.
  
  Perdue öppnade dörren i en helt annan skepnad. Fullt klädd i chinos, Moschino loafers och en vit button-down skjorta med ärmarna upprullade till armbågarna, öppnade han dörren för sin butler. När Charles kom in hörde han Perdue snabbt stänga dörren efter sig.
  
  "Jag måste prata med dig, Charles," insisterade han med låg röst. "Följde någon dig hit?"
  
  "Nej, sir, så vitt jag vet, nej", svarade Charles ärligt och ställde brickan på Perdues ekbord där han ibland avnjöt konjak på kvällarna. Han rätade på jackan och lade händerna framför sig. "Vad kan jag göra för dig, sir?"
  
  Perdue såg vild ut i ögonen, även om hans kroppsspråk antydde att han var reserverad och övertygande. Hur mycket han än försökte framstå som anständig och självsäker kunde han inte lura sin butler. Charles hade känt Purdue för alltid. Han hade sett honom på många sätt genom åren, från vansinnigt raseri över vetenskapens hinder till gladlynthet och fridfullhet i armarna på många rika kvinnor. Han kunde se att något störde Perdue, något mer än bara den hotande hörseln.
  
  "Jag vet att det var du som sa till Dr. Gould att Secret Service skulle arrestera mig, och jag tackar dig av hela mitt hjärta för att du varnade henne, men jag måste veta det, Charles," sa han snabbt med en bestämd viskning . " Jag behöver veta hur du fick reda på det här eftersom det finns mer i det än så. Det finns mycket mer i det än så, och jag behöver veta allt och allt som MI6 planerar att göra härnäst."
  
  Charles förstod glöden av sin arbetsgivares begäran, men kände sig samtidigt fruktansvärt oduglig på begäran. "Jag förstår," sa han med märkbar förlägenhet. "Ja, jag hörde det bara av en slump. När hon besökte Vivian, erkände min syster, hennes man det. Han visste att jag var i Reichtisusis tjänst, men tydligen hörde han en kollega i en av de brittiska regeringsavdelningarna nämna att MI6 hade fått fullt tillstånd att förfölja dig, sir. Jag tror faktiskt att han inte ens tänkte så mycket på det vid den tiden."
  
  "Naturligtvis gjorde han det inte. Det här är jävla löjligt. Jag är jävla skotsk efter nationalitet. Även om jag var inblandad i militära angelägenheter skulle MI5 dra i trådarna. Internationella relationer är med rätta betungande om detta, säger jag er, och det oroar mig", reflekterade Perdue. "Charles, jag vill att du kontaktar din svåger åt mig."
  
  "Med all respekt, sir," svarade Charles snabbt, "om du inte har något emot det, vill jag helst inte involvera min familj i detta. Jag ångrar beslutet, sir, men ärligt talat är jag rädd för min syster. Jag börjar oroa mig för att hon är gift med en man med anknytning till Secret Service och att han bara är en administratör. Att dra in dem i ett internationellt fiasko som detta..." Han ryckte på axlarna skyldigt och kände sig hemsk över sin egen ärlighet. Han hoppades att Perdue fortfarande skulle uppskatta hans förmågor som butler och inte sparka honom för någon halt form av insubordination.
  
  "Jag förstår," svarade Perdue svagt och flyttade sig bort från Charles för att titta ut genom balkongdörrarna på Edinburghs vackra morgon.
  
  "Jag är ledsen, Mr. Perdue," sa Charles.
  
  "Nej, Charles, jag förstår verkligen. Jag tror, tro mig. Hur många hemska saker har hänt mina nära vänner för att de var inblandade i mina aktiviteter? Jag förstår till fullo konsekvenserna av att arbeta för mig", förklarade Perdue och lät helt hopplös utan avsikt att framkalla medlidande. Han kände verkligen skuldbördan. Perdue försökte vara hjärtlig när han respektfullt avvisades, vände sig om och log. "Ja, Charles. Jag förstår verkligen. Vänligen meddela mig när specialagent Smith kommer?"
  
  "Självklart, sir," svarade Charles och tappade hakan skarpt. Han lämnade rummet och kände sig som en förrädare, och att döma av officerarnas och agenternas utseende i lobbyn ansågs han vara en.
  
  
  4
  Doktor in
  
  
  Specialagent Patrick Smith besökte Purdue senare samma dag för vad Smith berättade för sina överordnade var ett läkarbesök. Med tanke på vad han gick igenom i hemmet till den nazistiska matriarken känd som modern, tillät det rättsliga rådet Perdue att få medicinsk vård medan han var under tillfälligt förvar av Secret Intelligence Service.
  
  Det var tre män i tjänst det skiftet, utan att räkna de två utanför porten, och Charles var upptagen med hushållsarbete och matade sin irritation med dem. Han var dock mildare i sin artighet mot Smith på grund av hans hjälp till Purdue. Charles öppnade dörren för doktorn när det ringde på dörren.
  
  "Till och med en stackars läkare måste sökas," suckade Perdue, som stod högst upp i trappan och lutade sig tungt mot räcket för att få stöd.
  
  "Grabben ser svag ut, va?" - viskade en av männen till den andre. "Titta så svullna hans ögon är!"
  
  "Och rött", tillade en annan och skakade på huvudet. "Jag tror inte att han kommer att bli bättre."
  
  "Gubbar, snälla skynda", sa specialagent Smith skarpt och påminde dem om deras uppgift. "Doktorn har bara en timme med Mr. Perdue, så varsågod."
  
  "Ja, sir," skanderade de unisont när de avslutade den medicinska sökningen.
  
  När de var klara med doktorn eskorterade Patrick honom upp på övervåningen där Perdue och hans butler väntade. Där tog Patrick en vaktpost längst upp i trappan.
  
  "Kommer det att bli något mer, sir?" - frågade Charles när doktorn öppnade dörren till Perdues rum åt honom.
  
  "Nej, tack, Charles. Du kan gå", svarade Perdue högt innan Charles stängde dörren. Charles kände sig fortfarande fruktansvärt skyldig för att han borstade bort sin chef, men det verkade som att Perdue var uppriktig i sin förståelse.
  
  På Perdues privata kontor väntade han och läkaren, utan att tala eller röra sig, ett ögonblick och lyssnade efter eventuella störningar utanför dörren. Det hördes inte ett ljud av väsen och genom ett av de hemliga titthålen som utrustade Purdues vägg kunde de se att ingen lyssnade.
  
  "Jag tycker att jag ska avstå från att göra barnsliga hänvisningar till medicinska ordlekar för att förbättra din humor, gubbe, om så bara för att behålla karaktären. Låt det vara känt, det här är en fruktansvärd störning av mina dramatiska förmågor", sa doktorn och placerade sitt medicinskåp på golvet. "Vet du hur jag kämpade för att få Dr. Beach att låna mig hans gamla resväska?"
  
  "Sug upp det, Sam," sa Perdue och log glatt medan reportern kisade bakom svarta glasögon som inte tillhörde honom. "Det var din idé att maskera dig som Dr. Beach. Förresten, hur mår min frälsare?"
  
  Purdues räddningsteam bestod av två personer som kände hans kära Dr. Nina Gould, en katolsk präst och allmänläkare från Oban, Skottland. De två tog på sig att rädda Perdue från en brutal död i källaren till den onda Yvette Wolf, en medlem på första nivån i Order of the Black Sun, känd som Mother för sina fascistiska gemål.
  
  "Han mår bra, även om han är lite bitter efter sin prövning med dig och far Harper i det där helveteshuset. Jag är säker på att det som gjorde honom på det här sättet skulle göra honom extremt nyhetsvärd, men han vägrar att kasta något ljus över det", ryckte Sam på axlarna. "Ministern är också exalterad över det, och det får bara att klia i mina bollar, du vet."
  
  Perdue skrattade. "Jag är säker på att det är det. Tro mig, Sam, det vi lämnade kvar i det gömda gamla huset är bäst att lämna oupptäckt. Hur mår Nina?"
  
  "Hon är i Alexandria och hjälper museet att katalogisera några av de skatter vi har upptäckt. De vill döpa just den här utställningen efter Alexander den store - något som Gould/Earle-fyndet, för att hedra Ninas och Joannas hårda arbete med att upptäcka Olympiasbrevet och liknande. Naturligtvis nämnde de inte ditt uppskattade namn. Injektioner."
  
  "Jag ser att vår tjej har stora planer," sa Perdue och log mjukt och glad över att höra att den häftiga, smarta och vackra historikern äntligen fick det erkännande hon förtjänade från den akademiska världen.
  
  "Ja, och hon frågar mig fortfarande hur vi kan få dig ur den här situationen en gång för alla, som jag vanligtvis måste byta ämne till eftersom... ja, jag vet ärligt talat inte omfattningen av det," Sam sa, tog konversationen i en mer seriös riktning.
  
  "Tja, det är därför du är här, gubbe," suckade Perdue. "Och jag har inte mycket tid att fylla i dig, så sätt dig ner och ta en whisky."
  
  Sam flämtade, "Men sir, jag är jourläkare. Hur vågar du?" Han räckte sitt glas till Perdue så att han kunde färga det med ripa. "Var inte snål nu."
  
  Det var skönt att återigen plågas av Sam Cleaves humor, och det gav Perdue stor glädje att ännu en gång lida av journalistens ungdomliga dumhet. Han visste mycket väl att han kunde lita på Cleve med sitt liv och att, när det gällde som mest, hans vän omedelbart och storartat kunde anta rollen som en professionell kollega. Sam kunde omedelbart förvandlas från en dum skotte till en energisk verkställare - en ovärderlig egenskap i den farliga världen av ockulta reliker och vetenskapsfreaks.
  
  De två männen satt på tröskeln till balkongdörrarna, precis på insidan så att de tjocka vita spetsgardinerna kunde dölja deras samtal från nyfikna ögon som tittade på gräsmattorna. De talade med låga röster.
  
  "Kort sagt," sa Perdue, "jäveln som orkestrerade min kidnappning, och Ninas kidnappning för den delen, är en Black Sun-medlem som heter Joseph Karsten."
  
  Sam skrev ner namnet i en trasig anteckningsbok han bar i sin jackficka. "Är han redan död?" frågade Sam som om ingenting hade hänt. Faktum är att hans tonfall var så sakligt att Perdue inte visste om han skulle vara orolig eller upprymd över svaret.
  
  "Nej, han lever i högsta grad," svarade Perdue.
  
  Sam tittade upp på sin silverhåriga vän. "Men vi vill att han ska dö, eller hur?"
  
  "Sam, det här måste vara ett subtilt drag. Mord är för korta killar", sa Perdue till honom.
  
  "Verkligen? Säg det till den förbitna gamla tiken som gjorde det här mot dig," morrade Sam och pekade på Perdues kropp. "The Order of the Black Sun borde ha dött med Nazityskland, min vän, och jag ska se till att de är borta innan jag lägger mig i min kista."
  
  "Jag vet", tröstade Perdue honom, "och jag uppskattar ivern att få ett slut på mina belackares uppteckningar. Jag vill verkligen. Men vänta tills du vet hela historien. Säg sedan att det jag har planerat inte är det bästa bekämpningsmedlet."
  
  "Okej", instämde Sam, något som minskade sin önskan att få slut på det till synes eviga problem som skapats av de som fortfarande behöll SS-elitens fördärv. "Fortsätt, berätta resten."
  
  "Du kommer att älska den här vändningen, lika nedslående som det var för mig," erkände Perdue. "Joseph Karsten är ingen mindre än Joe Carter, den nuvarande chefen för Secret Intelligence Service."
  
  "Jesus!" - utbrast Sam förundrat. "Du kan inte mena allvar! Mannen är lika brittisk som afternoon tea och Austin Powers."
  
  "Det här är den del som förbryllar mig, Sam," kom svaret från Perdue. "Förstår du vad jag menar här?"
  
  "MI6 förskingrar din egendom," svarade Sam långsamt medan hans sinne och vandrande blick gick igenom alla möjliga kopplingar. "Den brittiska underrättelsetjänsten drivs av en medlem av Black Sun-organisationen, och ingen vet någonting, inte ens efter detta juridiska bedrägeri." Hans mörka ögon flög snabbt när hans hjul vände för att täcka alla sidor av problemet. "Perdue, varför behöver han ditt hus?"
  
  Perdue störde Sam. Han verkade nästan likgiltig, som om han hade blivit bedövad av lättnaden över att dela med sig av sin kunskap. Med en mjuk, trött röst ryckte han på axlarna och pekade med öppna handflator: "Från vad jag trodde att jag hörde i den där djävulska matsalen tror de att Reichtisusis innehåller alla reliker som Himmler och Hitler var ute efter."
  
  "Inte helt osant," noterade Sam och tog anteckningar för sin egen referens.
  
  "Ja, men Sam, det de tror att jag har gömt här är väldigt överskattat. Inte bara detta. Det jag har här ska aldrig," han klämde hårt på Sams underarm, "någonsin falla i händerna på Joseph Karsten! Inte som Military Intelligence 6 eller Order of the Black Sun. Den här mannen skulle kunna störta regeringar med bara hälften av patenten lagrade i mina laboratorier!" Perdues ögon var blöta, hans gamla hand på Sams hud darrade när han vädjade till sin enda pålitliga.
  
  "Okej, gamla tupp," sa Sam i hopp om att mildra manin i Perdues ansikte.
  
  "Hör du, Sam, ingen vet vad jag gör," fortsatte miljardären. "Ingen på vår sida av gränsen vet att en jävla nazist är ansvarig för Storbritanniens säkerhet. Jag behöver dig, fantastiska undersökande journalist, Pulitzerpristagare, kändisreporter... att dra upp den här jävelns fallskärm, okej?"
  
  Sam fick meddelandet, högt och tydligt. Han kunde se att den alltid trevliga och samlade Dave Perdue hade sprickor i sin fästning. Det var uppenbart att denna nya utveckling hade gjort ett mycket djupare snitt med ett mycket vassare blad, och den skar sig längs Perdues käklinje. Sam visste att han var tvungen att ta hand om det här fallet innan Karstens kniv drog en röd halvmåne runt Perdues strupe och gjorde slut på honom för alltid. Hans vän var i allvarliga problem och hans liv var i klar fara, mer än någonsin tidigare.
  
  "Vem mer känner till hans sanna identitet? Vet Paddy?" - frågade Sam och förtydligade vem som var inblandad så att han kunde bestämma var han skulle börja. Om Patrick Smith visste att Carter var Joseph Karsten, kan han vara i fara igen.
  
  "Nej, vid förhandlingen insåg han att något störde mig, men jag bestämde mig för att hålla en så stor sak väldigt nära mitt bröst. Han är i mörkret om det vid det här laget," bekräftade Perdue.
  
  "Jag tror att det är bättre på det här sättet," erkände Sam. "Låt oss se hur mycket vi kan förhindra allvarliga konsekvenser medan vi kommer på hur vi ska sparka den här charlatanen i munnen på höken."
  
  Fortfarande fast besluten att följa råden som Joan Earl hade gett under deras samtal i den leriga isen på Newfoundland under invigningen av Alexander den store, vände sig Perdue till Sam. "Snälla bara , Sam, låt oss göra det på mitt sätt. Jag har en anledning till allt detta."
  
  "Jag lovar, vi kan göra det på ditt sätt, men om det går överstyr, Perdue, kommer jag att kalla in den övergivna brigaden för att backa upp oss. Den här Karsten har en kraft som vi inte kan bekämpa ensamma. Vanligtvis i de högre grenarna av militär underrättelsetjänst finns det en relativt ogenomtränglig sköld, om du förstår vad jag menar", varnade Sam. "Dessa människor är lika mäktiga som drottningens ord, Perdue. Den här jäveln kan göra helt äckliga saker mot oss och dölja det som om han vore en katt som bajsade i kattlådan. Ingen kommer någonsin att få veta. Och den som gör ett påstående kan snabbt strykas."
  
  "Ja jag vet. Tro mig, jag är fullt medveten om den skada det kan orsaka", erkände Perdue. "Men jag vill inte ha honom död om jag inte har något annat val. Tills vidare kommer jag att använda Patrick och mitt juridiska team för att hålla Karsten borta så länge jag kan."
  
  "Okej, låt mig titta på lite historia, lagfart, skatteregister och allt det där. Ju mer vi lär oss om den här jäveln, desto mer måste vi fälla honom." Sam hade nu alla sina register i ordning, och nu när han visste omfattningen av de problem Perdue stod inför, var han orubblig på att använda sin list för att motverka.
  
  "God man," andades Perdue, lättad över att berätta detta för någon som Sam, någon som han kunde lita på för att gå in med expertprecision. "Nu antar jag att gamarna bakom den här dörren behöver se dig och Patrick slutföra min läkarundersökning."
  
  Med Sam i sin Dr. Beach-form och Patrick Smith som använder knep, sa Perdue adjö till sin sovrumsdörr. Sam tittade tillbaka. "Hemorrojder är vanliga i den här typen av sexuella utövningar, Mr. Perdue. Jag har sett det här mest med politiker och...underrättelseagenter...men det är inget att oroa sig för. Håll dig frisk så ses vi snart."
  
  Perdue försvann in i sitt rum för att skratta, medan Sam blev föremål för flera kränkta blickar på vägen till ytterdörrarna. Han nickade artigt och gick ut från godset med sin barndomsvän i kölvattnet. Patrick var van vid Sams utbrott, men den här dagen hade han jävligt svårt att behålla sitt strikt professionella uppträdande, åtminstone tills de satte sig i hans Volvo och lämnade godset - i stygn.
  
  
  5
  Sorg inom väggarna i Villa d'Chantal
  
  
  
  Entrevo - två dagar senare
  
  
  Den varma kvällen värmde knappt Madame Chantals fötter när hon drog på sig ytterligare ett par strumpor över sina sidenstrumpbyxor. Det var höst, men för henne var vinterkylan redan överallt där hon gick.
  
  "Jag är rädd att det är något fel på dig, kära," föreslog hennes man och rätade på slipsen för hundrade gången. "Är du säker på att du inte bara kan bli förkyld ikväll och följa med mig? Du vet, om folk fortsätter att se mig komma till banketter ensam, kan de börja misstänka att något inte går bra mellan oss."
  
  Han tittade på henne med oro. "De behöver inte veta att vi praktiskt taget är i konkurs, vet du? Din frånvaro där med mig kan provocera fram skvaller och dra uppmärksamhet till oss. Fel personer kanske undersöker vår situation bara för att tillfredsställa sin nyfikenhet. Du vet att jag oroar mig fruktansvärt och att jag måste behålla ministerns och hans aktieägares välvilja, annars är vi klara."
  
  "Ja, det är klart jag vill. Lita bara på mig när jag säger att vi snart inte behöver oroa oss för att behålla fastigheten", försäkrade hon honom med svag röst.
  
  "Vad betyder det? Jag sa ju att jag inte säljer diamanter. Detta är det enda återstående beviset på vår status!" sa han bestämt, även om hans ord var mer av oro än ilska. "Kom med mig ikväll och bär något extravagant, bara för att hjälpa mig att se värdig rollen jag borde spela som en riktig framgångsrik affärsperson."
  
  "Henri, jag lovar att jag kommer att följa med dig på nästa. Jag känner bara inte att jag kan hålla ett glatt ansiktsuttryck så länge medan jag kämpar mot feber och smärta." Chantal gick fram till sin man med en lugn gång och leende. Hon rättade till hans slips och kysste honom på kinden. Han lade sin baksida på hennes panna för att kontrollera hennes temperatur, och drog sedan synbart undan.
  
  "Vad?" - hon frågade.
  
  "Herregud, Chantal. Jag vet inte vad du har för feber, men det verkar som att det är tvärtom. Du är kall som... ett lik", klämde han till sist fram en ful jämförelse.
  
  "Jag sa till dig", svarade hon nonchalant, "jag känner mig inte tillräckligt bra för att pryda din sida som en barons hustru borde." Skynda nu, du kan komma för sent, och det är helt oacceptabelt."
  
  "Ja, min fru," log Henri, men hans hjärta bultade fortfarande av chocken över att känna sin frus hud, vars temperatur var så låg att han inte kunde förstå varför hennes kinder och läppar fortfarande var rodnade. Baronen visste hur han skulle dölja sina känslor väl. Detta var ett krav på hans titel och ett sätt att göra affärer. Han gick strax efter, desperat efter att se tillbaka på sin fru som vinkade adjö från den öppna ytterdörren till deras belle époque-slott, men han bestämde sig för att fortsätta med utseendet.
  
  Under aprilkvällens tempererade himmel lämnade Baron de Martin motvilligt sitt hem, men hans fru var bara glad över avskildheten. Detta gjordes dock inte för att vara ensam. Hon förberedde sig hastigt för att ta emot sin gäst, efter att först ha tagit tre diamanter från makens kassaskåp. Celeste var magnifik, så hisnande att hon inte ville skiljas från henne, men vad hon ville ha av alkemisten var mycket viktigare.
  
  "Ikväll ska jag rädda oss, min käre Henri," viskade hon och lade ut diamanterna på en grön sammetsservett skuren från en klänning hon vanligtvis bar på banketter som den hennes man just hade åkt till. Chantal gnuggade generöst sina kalla händer och höll ut dem mot elden i härden för att värma upp dem. Mantelklockans enhetliga slag gick i det tysta huset och tog sig till den andra halvan av urtavlan. Hon hade trettio minuter på sig innan han kom. Hennes hushållerska kände redan hans ansikte, liksom hennes assistent, men de hade ännu inte meddelat hans ankomst.
  
  I sin dagbok skrev hon ett inlägg för dagen där hon nämnde sitt tillstånd. Chantal var rekordhållare, en ivrig fotograf och författare. Hon skrev poesi för alla tillfällen, även i de enklaste stunder av underhållning, hon komponerade dikter till minne av det. Minnen från varje dags årsdag granskades i tidigare tidskrifter för att stilla hennes nostalgi. Chantal var en stor beundrare av privatliv och antiken och förde sina dagböcker i dyra inbundna böcker och njöt verkligen av att skriva ner sina tankar.
  
  
  14 april 2016 - Entrevaux
  
  Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Min kropp är otroligt kall, även om det knappt är under 19 grader ute. Även elden bredvid mig verkar bara vara en illusion av mina ögon; Jag ser lågorna utan att känna värmen. Om det inte vore för mina brådskande ärenden hade jag ställt in dagens möte. Men jag kan inte. Jag får bara nöja mig med varma kläder och vin för att inte bli galen av kylan.
  
  Vi har sålt allt vi kunnat för att hålla verksamheten flytande och jag fruktar för min kära Henrys hälsa. Han sover inte och är i allmänhet känslomässigt distanserad. Jag har inte så mycket tid att skriva mer, men jag vet att det jag ska göra kommer att ta oss ur det ekonomiska hål vi befinner oss i.
  
  Mr Raya, en egyptisk alkemist med ett oklanderligt rykte bland sina kunder, besöker mig i kväll. Med hans hjälp kommer vi att öka värdet på de få juveler jag har kvar, som kommer att vara värda mycket mer när jag säljer dem. Som belöning ger jag honom Celeste, en fruktansvärd handling, särskilt mot min älskade Henri, vars familj anser att stenen är helig och har ägt den sedan urminnes tider. Men det här är en liten summa som kan avstås i utbyte mot att rengöra och öka värdet på andra diamanter, vilket kommer att återställa vår ekonomiska situation och hjälpa min man att behålla sitt baroni och sin mark.
  
  Anna, Louise och jag kommer att göra ett inbrott innan Henry kommer tillbaka så att vi kan förklara försvinnandet av Celeste. Mitt hjärta gör ont om Henri att jag skändar hans arv på det här sättet, men jag känner att det är det enda sättet att återställa vår status innan vi sjunker i dunkel och slutar i skam. Men min man kommer att gynnas och det är allt som betyder något för mig. Jag kommer aldrig att kunna berätta detta för honom, men när han väl återhämtar sig och känner sig bekväm på sin post kommer han att sova gott igen, äta gott och vara glad. Det är värt mycket mer än någon glittrande pärla.
  
  - Chantal
  
  
  Efter att ha skrivit på sitt namn tog Chantal en ny titt på klockan i sitt vardagsrum. Hon skrev ett tag. Som alltid placerade hon dagboken i nischen bakom målningen av Henris farfars far och undrade vad som kunde ha orsakat misslyckandet med hennes utnämning. Någonstans i tankarnas dimma, medan hon skrev, hörde hon klockan slå i timmen, men uppmärksammade det inte, för att inte glömma vad hon ville skriva ner på dagbokssidan för den dagen. Nu blev hon förvånad när hon såg att den utsmyckade långa handen hade sjunkit från tolv till fem.
  
  "Är du redan tjugofem minuter sen?" - viskade hon och kastade en annan sjal över sina darrande axlar. "Anna!" - ropade hon till sin hushållerska när hon tog pokern för att tända elden. När hon väste en annan stock spottade den pyrande glöd in i skorstensmynningen, men hon hann inte stryka lågan och göra den starkare. Med sitt möte med Raya försenat hade Chantal mindre tid på sig att fullborda sin affärsrelation innan hennes man kom tillbaka. Detta skrämde ägaren av huset lite. Snabbt, efter att hon vänt tillbaka framför den öppna spisen, var hon tvungen att fråga sin personal om hennes gäst hade ringt för att förklara varför han var sen. "Anna! Var är du för guds skull? "skrek hon igen, utan att känna värmen från lågorna som praktiskt taget slickade hennes handflator.
  
  Chantal hörde inget svar från sin hembiträde, sin hushållerska eller sin assistent. "Säg inte att de glömde att de jobbade övertid i natt", muttrade hon för sig själv när hon skyndade ner i korridoren till villans östra sida. "Anna! Birgitta!" Hon ropade högre nu när hon rundade köksdörren, bortom vilken det bara fanns mörker. Chantal svävade i mörkret och kunde se kaffebryggarens orange ljus, de mångfärgade lamporna från vägguttagen och några av hennes apparater; Så här såg det alltid ut efter att damerna åkte för dagen. "Herregud, de glömde", mumlade hon och suckade kraftfullt medan kylan grep om hennes inre som en isbit på fuktig hud.
  
  Ägaren till villan rörde sig hastigt längs korridorerna och upptäckte att hon var ensam hemma. "Bra, nu måste jag göra det bästa av det här," klagade hon. "Louise, säg åtminstone att du fortfarande är i tjänst", sa hon till den stängda dörren bakom vilken hennes assistent vanligtvis skötte Chantals skatter, välgörenhetsarbete och pressen. Den mörka trädörren var låst, och inget svar kom inifrån. Chantal blev besviken.
  
  Även om hennes gäst fortfarande dök upp skulle hon inte ha tillräckligt med tid för att väcka åtal som hon skulle tvinga sin man att väcka. Knurrande för sig själv medan hon gick, fortsatte aristokraten att dra sina sjalar över hennes bröst och täcka hennes nacke, släppte ner håret för att skapa en sorts isolering. Klockan var vid 21-tiden när hon kom in i vardagsrummet.
  
  Situationens förvirring kvävde henne nästan. Hon sa till sin personal i otvetydiga ordalag att förvänta sig Mr Rye, men det som förbryllade henne mest var att inte bara hennes assistent och hushållerska, utan även hennes gäst, undvek arrangemanget . Fick hennes man nys om hennes planer och gav sitt folk en ledig natt för att hindra henne från att träffa Mr Raya? Och ännu mer oroande, blev Henry på något sätt av med Raya?
  
  När hon återvände till där hon hade lagt ut sammetsservetten med tre diamanter kände Chantal mer av en chock än att bara vara ensam hemma. En rysande flämtning flydde henne när hon täckte sin mun med händerna vid åsynen av det tomma tyget. Tårar kom i hennes ögon, steg brinnande från djupet av hennes mage och genomborrade hennes hjärta. Stenarna var stulna, men det som ökade hennes fasa var att någon kunde ta dem medan hon var i huset. Inga säkerhetsåtgärder bröts, vilket gör Madame Chantal förskräckt över de många möjliga förklaringarna.
  
  
  6
  Högt pris
  
  
  "Det är bättre att ha ett bra namn än rikedom"
  
  - Kung Salomo
  
  
  Vinden började blåsa, men ändå kunde den inte bryta tystnaden i villan, där Chantal stod i tårar efter sin förlust. Det var inte bara förlusten av hennes diamanter och det omätliga värdet av Celeste, utan allt annat som gick förlorat på grund av stölden.
  
  "Din dumma, hjärnlösa kärring! Var försiktig med vad du önskar dig, din dumma kärring!" hon jämrade sig genom sina fingrars fångenskap och beklagade det perversa resultatet av hennes ursprungliga plan. "Nu behöver du inte ljuga för Anri. De blev verkligen stulna!"
  
  Något rörde sig i lobbyn, fotsteg knarrade på trägolvet. Bakom gardinerna med utsikt över den främre gräsmattan tittade hon ner för att se om någon var där, men den var tom. Ett alarmerande knarrande ljud hördes en halv trappa ner från vardagsrummet, men Chantal kunde inte ringa polisen eller säkerhetsföretaget för att leta efter henne. De skulle snubbla över ett verkligt, en gång påhittat brott, och hon skulle få stora problem.
  
  Eller skulle hon?
  
  Tankar om konsekvenserna av ett sådant samtal plågade hennes sinne. Har hon täckt alla sina baser om de dyker upp? För den delen skulle hon hellre göra sin man upprörd och riskera månader av förbittring än att bli dödad av en inkräktare som är smart nog att kringgå sitt hems säkerhetssystem.
  
  Du borde bestämma dig, kvinna. Tiden rinner ut. Om en tjuv ska döda dig, slösar du bort din tid på att låta honom sortera igenom ditt hus. Hennes hjärta bultade i hennes bröst av rädsla. Å andra sidan, om du ringer polisen och din plan avslöjas, kan Henry skilja sig från dig för att ha förlorat Celeste; för att du ens vågade tro att du hade rätt att ge bort den!
  
  Chantal var så fruktansvärt kall att hennes hud brände som av frostskador under de tjocka lagren av kläder. Hon knackade sina stövlar på mattan för att öka flödet av vatten till fötterna, men de förblev kalla och gjorde ont inuti skorna.
  
  Efter ett djupt andetag tog hon sitt beslut. Chantal reste sig från sin stol och tog pokern från den öppna spisen. Vinden blev starkare, den enda serenaden till den kraftlösa eldens ensamma sprakande, men Chantal höll sina sinnen alerta när hon klev ut i korridoren för att hitta källan till knarrandet. Under de besvikna blickarna från hennes mans döda förfäder som skildras i målningarna som kantade väggarna, lovade hon att göra vad hon kunde mot denna olyckliga idé.
  
  Poker i handen gick hon ner för trappan för första gången sedan hon vinkade hejdå till Henri. Chantals mun var torr, hennes tunga kändes tjock och malplacerad och hennes hals var grov som sandpapper. När Chantal tittade på målningarna av kvinnorna i Henris familj kunde Chantal inte låta bli att känna en skuldkänslor vid åsynen av de magnifika diamanthalsbanden som prydde deras halsar. Hon sänkte blicken snarare än att tolerera deras arroganta uttryck när de förbannade henne.
  
  När Chantal rörde sig genom huset tände hon varje ljus; hon ville se till att det inte fanns plats för någon som inte var välkommen att gömma sig. Framför henne sträckte sig den norra trappan ner till första våningen, varifrån knarrandet kunde höras. Hennes fingrar värkte av smärta när hon tog ett hårt tag i pokern.
  
  När Chantal nådde nedre trappavsatsen vände hon sig för att gå den långa vägen över marmorgolvet för att vrida omkopplaren i lobbyn, men hennes hjärta stannade vid vad halvmörkret presenterade. Hon snyftade sakta åt den fasansfulla synen framför henne. Nära strömbrytaren på den bortre sidoväggen gavs en hård förklaring till det gnisslande ljudet. Upphängd i ett rep från en takbalk svajade en kvinnas kropp från sida till sida i vinden från det öppna fönstret.
  
  Chantals knän böjde sig och hon var tvungen att hålla tillbaka urskriket som bad om att få födas. Det var Brigid, hennes hushållerska. Den långa, smala 39-åriga blondinen hade ett blått ansikte, en avskyvärd och fruktansvärt förvrängd version av hennes en gång så vackra utseende. Hennes skor föll till golvet, inte mer än en meter från hennes fötter. Stämningen nere i lobbyn verkade arktisk för Chantal, nästan outhärdlig, och hon kunde inte vänta länge innan hon fruktade att hennes ben skulle tas bort. Hennes muskler brände och stelnade av kylan, och hon kände hur senor inuti hennes kropp stramade.
  
  Jag måste gå uppför trappan! skrek hon mentalt. Jag måste komma till den öppna spisen annars fryser jag ihjäl. Jag låser mig bara och ringer polisen." Hon samlade all sin kraft och vaggade uppför trappan, tog dem en efter en, medan Bridgets blick, död, betraktade henne från sidan. Titta inte på henne, Chantal! Titta inte på henne.
  
  På avstånd kunde hon se ett mysigt, varmt vardagsrum, något som nu var nyckeln till hennes överlevnad. Om hon bara kunde komma till den öppna spisen skulle hon bara behöva vakta ett rum istället för att försöka utforska den enorma, farliga labyrinten i hennes enorma hus. När hon väl var inlåst i vardagsrummet tänkte Chantal att hon kunde ringa myndigheterna och försöka låtsas att hon inte visste om de saknade diamanterna tills hennes man fick reda på det. Tills vidare har hon fått förlika sig med förlusten av sin älskade hushållerska och en mördare som kanske fortfarande finns i huset. Först var hon tvungen att överleva och sedan straffas för felaktiga beslut. Den fruktansvärda spänningen i repet lät som ett trasigt andetag när det passerade längs räcket. Hon kände sig illamående och hennes tänder klapprade av kylan.
  
  Ett fruktansvärt stön kom från Louises lilla kontor, ett av reservrummen på bottenvåningen. En isig vindpust flydde under dörren och körde över Chantals stövlar och upp för hennes ben. Nej, öppna inte dörren, hennes argument övertygade henne. Du vet vad som händer. Vi har inte tid att leta efter bevis på det du redan vet, Chantal. Kom igen. Du vet. Vi kan känna det. Som en fruktansvärd mardröm med ben, du vet vad som väntar dig. Gå bara till elden.
  
  Chantal stod emot lusten att öppna Louises dörr och släppte handtaget och vände sig om för att hålla det som stönade inom sig. "Tack och lov att alla lampor är tända", mumlade hon genom sammanbitna käkar och slog armarna om sig när hon gick mot den välkomnande dörren som ledde till det underbara orangea skenet från den öppna spisen.
  
  Chantals ögon vidgades när hon tittade framåt. Först var hon inte säker på om hon faktiskt såg dörren röra sig, men när hon närmade sig rummet märkte hon att det gick märkbart långsamt att stänga. Hon försökte skynda sig och höll pokern redo för den som stänger dörren, men hon behövde komma in.
  
  Vad händer om det finns mer än en mördare i huset? Tänk om den i vardagsrummet distraherar dig från den i Louises rum, tänkte hon och försökte urskilja någon skugga eller figur som kunde hjälpa henne att förstå händelsens natur. Det är inte en bra tid att ta upp det här, sa en annan inre röst.
  
  Chantals ansikte var iskallt, hennes läppar färglösa och hennes kropp darrade fruktansvärt när hon närmade sig dörren. Men det smällde igen så fort hon försökte handtaget och kastade henne tillbaka från kraften. Golvet var som en skridskobana och hon skyndade sig upp igen, snyftande av nederlag när de fruktansvärda stönande ljuden kom utanför Louises dörr. Förskräckt försökte Chantal trycka på vardagsrumsdörren, men hon var för svag av kylan.
  
  Hon föll till golvet och tittade under dörren till och med bara för att se ljuset från den öppna spisen. Även detta hade kanske gett henne en viss tröst om hon hade föreställt sig värmen, men den tjocka mattan gjorde det svårt för henne att se. Hon försökte resa sig igen, men hon var så kall att hon bara kröp ihop i hörnet bredvid den stängda dörren.
  
  Gå till ett av de andra rummen och hämta några filtar, din idiot, tänkte hon. Kom igen, tänd ännu en eld, Chantal. Det finns fjorton eldstäder i villan, och du är redo att dö på grund av en?Hon ryser och ville le åt lättnaden över beslutet. Madame Chantal kämpade på fötter för att nå närmaste gästrum med öppen spis. Bara fyra dörrar ner och några steg upp.
  
  De tunga stönen som kom bakom den andra dörren påverkade hennes psyke och nerver, men husets älskarinna visste att hon skulle dö av hypotermi om hon inte kom till det fjärde rummet. Den hade en låda med tändstickor och tändare i mängder, och det fanns tillräckligt med butan i gallret på den öppna spisen för att explodera. Hennes mobiltelefon fanns i vardagsrummet och hennes datorer fanns i olika rum på bottenvåningen - ett ställe dit hon var rädd för att gå, ett ställe där fönstret stod öppet och hennes bortgångne hushållerska höll tiden som en klocka på spiselkransen.
  
  "Snälla, snälla, låt det finnas stockar i rummet," darrade hon, gnuggade händerna och drog spetsen av sin sjal över ansiktet för att försöka fånga lite av hennes varma andetag. Med pokern hårt under armen upptäckte hon att rummet var öppet. Chantals panik flackade mellan mördaren och kylan, och hon undrade hela tiden vad som skulle döda henne snabbare. Med stor iver försökte hon stapla stockar på den öppna spisen i vardagsrummet, samtidigt som de spökande stönen från det andra rummet blev allt svagare.
  
  Hennes händer försökte tafatt ta tag i trädet, men hon kunde knappt använda fingrarna längre. Något med hennes tillstånd var konstigt, tyckte hon. Det faktum att hennes hus var ordentligt uppvärmt och hon inte kunde se ångan från hennes andetag motbevisade direkt hennes antagande att vädret i Nice var ovanligt kallt för den tiden på året.
  
  "Allt det här," sa hon med sina missriktade avsikter och försökte tända gasen under stockarna, "bara för att hålla värmen när det inte ens är kallt än!" Vad händer? Jag fryser ihjäl från insidan!"
  
  Elden vrålade till liv, antändningen av butangas färgade omedelbart rummets bleka inre. "Åh! Skön!" - utbrast hon. Hon sänkte pokern för att värma handflatorna i den rasande elden, som vaknade till liv, sprakande av tungor och spridande gnistor som skulle ha släckts av minsta tryck. Hon såg dem flyga och försvinna medan hon stack in händerna i den öppna spisen. Något prasslade bakom henne, och Chantal vände sig om för att titta in i Abdul Rayas tråkiga ansikte med svarta, insjunkna ögon.
  
  "Mister Paradise!" - sa hon ofrivilligt. "Du tog mina diamanter!"
  
  "Det gjorde jag, fru," sa han lugnt. "Men hur som helst, jag kommer inte att berätta för din man vad du gjorde bakom hans rygg."
  
  "Din jävel!" Hon undertryckte sin ilska, men hennes kropp vägrade att ge henne smidigheten att göra utfall.
  
  "Det är bättre att hålla sig nära elden, fru. För att leva behöver vi värme. Men diamanter kan inte få dig att andas", delade han med sig av sin visdom.
  
  "Förstår du vad jag kan göra mot dig? Jag känner väldigt skickliga människor, och jag har pengar att anställa de bästa jägarna om ni inte ger mig tillbaka mina diamanter!"
  
  "Sluta med dina hot, Madame Chantal," varnade han hjärtligt. "Vi vet båda varför du behövde en alkemist för att utföra den magiska förvandlingen av dina sista ädelstenar. Behöver du pengar. Klack-klack", föreläste han. "Du är skandalöst rik, du ser bara rikedom när du är blind för skönhet och syfte. Du förtjänar inte vad du har, så jag tog på mig att befria dig från denna fruktansvärda börda."
  
  "Hur vågar du?" hon rynkade pannan, hennes förvrängda ansikte tappade knappt sin blå nyans i ljuset av de dånande lågorna.
  
  "Jag vågar. Ni aristokrater sitter på jordens mest underbara gåvor och gör anspråk på dem som era. Du kan inte köpa gudarnas makt, bara mäns och kvinnors korrumperade själar. Du har bevisat det. Dessa fallna stjärnor tillhör inte dig. De tillhör oss alla, magikerna och hantverkarna som använder dem för att skapa, dekorera och stärka det som är svagt", sa han passionerat.
  
  "Du? Trollkarl? " skrattade hon tomt. "Du är en konstnär-geolog. Det finns inget som heter magi, din idiot!"
  
  "Är de inte där?" - frågade han med ett leende och lekte med Celeste mellan fingrarna. "Säg mig då, fru, hur skapade jag i dig en illusion av att du lider av hypotermi?"
  
  Chantal var mållös, rasande och förskräckt. Även om hon visste att detta märkliga tillstånd bara tillhörde henne, kunde hon inte förlika sig med tanken på att han kallt vidrört hennes hand sista gången de träffades. Tvärtemot naturens lagar dog hon ändå av kylan. Det var skräck i hennes ögon när hon såg honom gå.
  
  "Adjö, Madame Chantal. Snälla håll dig varm."
  
  När han gick iväg under den vajande hembiträdet hörde Abdul Raya ett blodproppande skrik från gästrummet... precis som han förväntade sig. Han stoppade diamanterna i fickan, medan Madame Chantal på övervåningen klättrade in i den öppna spisen för att lindra hennes kyla så mycket hon kunde. Eftersom hennes kropp fungerade vid en säker temperatur på 37,5 ў C hela denna tid, dog hon kort därefter, uppslukad av eld.
  
  
  7
  Det finns ingen förrädare i Uppenbarelsegropen
  
  
  Perdue kände något han inte var van vid att veta tidigare - extremt hat mot en annan person. Även om han långsamt återhämtade sig fysiskt och mentalt från sin prövning i den lilla staden Fallin, Skottland, fann han att det enda som försämrade återkomsten av hans glada, sorglösa attityd var det faktum att Joe Carter, eller Joseph Carsten, fortfarande fångade hans andetag. Han lämnades med en ovanligt dålig smak i munnen varje gång han diskuterade den kommande rättegången med sina advokater, ledda av specialagent Patrick Smith.
  
  "Fick precis den här lappen, David," meddelade Harry Webster, Purdues chefsjurist. "Jag vet inte om det här är goda nyheter för dig eller dåliga."
  
  Websters två partners och Patrick anslöt sig till Perdue och hans advokat vid middagsbordet i matsalen med högt i tak på Wrichtishousis Hotel. De bjöds på scones och te, vilket delegationen gärna tog emot innan de begav sig till vad de hoppades skulle bli en snabb och mild utfrågning.
  
  "Vad är detta?" frågade Perdue och kände hur hans hjärta hoppade. Han hade aldrig behövt vara rädd för något tidigare. Dess rikedom, resurser och företrädare skulle alltid kunna lösa alla dess problem. Men under de senaste månaderna insåg han att den enda sanna rikedomen i livet är frihet, och han var nära att förlora den. En riktigt skrämmande insikt.
  
  Harry rynkade pannan när han kollade det finstilta i e-postmeddelandet han hade fått från den juridiska avdelningen vid Secret Intelligence Services högkvarter. "Åh, hur som helst, det spelar förmodligen inte så stor roll för oss, men chefen för MI6 kommer inte att vara där. Detta e-postmeddelande är avsett att meddela och be alla inblandade parter om ursäkt för hans frånvaro, men han hade några personliga akuta ärenden som han behövde ta hand om."
  
  "Var?" - Jag frågade. - utbrast Perdue otåligt.
  
  Efter att ha överraskat juryn med sin reaktion, tonade han snabbt ned den med en axelryckning och ett leende: "Bara nyfiken på varför mannen som beordrade belägringen av min egendom inte brydde sig om att närvara vid min begravning."
  
  "Ingen kommer att begrava dig, David," tröstade Webster Harry med sin advokats röst. "Men det nämns inte var, bara att han var tvungen att åka till sina förfäders hemland. Jag antar att det måste vara i något hörn av avlägsna England."
  
  Nej, det måste vara någonstans i Tyskland eller Schweiz, eller något av de där mysiga nazistbon, skrattade Perdue i tankarna och önskade att han bara kunde avslöja högt vad sanningen var om den hycklande ledaren. Han var i hemlighet lättad över att veta att han inte skulle behöva titta in i fiendens vidriga ansikte medan han offentligt behandlades som en brottsling och såg hur jäveln frossade i sin situation.
  
  Sam Cleave hade ringt kvällen innan för att berätta för Perdue att Channel 8 och World Broadcast Today, möjligen även CNN, skulle vara tillgängliga för att sända allt som den undersökande journalisten hade slagit ihop för att avslöja eventuella MI6-illdåd på världsscenen och för den brittiska regeringen. Men tills de hade tillräckligt med bevis för att döma Karsten, var Sam och Perdue tvungna att hålla all kunskap hemlig. Problemet var att Karsten visste. Han visste att Perdue visste, och det var ett direkt hot, något som Perdue borde ha sett komma. Det som oroade honom var hur Karsten skulle besluta sig för att avsluta sitt liv, eftersom Perdue skulle förbli i skymundan för alltid även om han sattes i fängelse.
  
  "Kan jag använda min mobiltelefon, Patrick?" frågade han i en änglalik ton, som om han inte kunde nå Sam om han ville.
  
  "Hm, ja, självklart. Men jag måste veta vem du ska ringa", sa Patrick och öppnade kassaskåpet där han förvarade alla föremål som Perdue inte hade tillgång till utan tillstånd.
  
  "Sam Cleave," sa Perdue nonchalant och fick genast Patricks godkännande men fick en konstig bedömning från Webster.
  
  "Varför?" frågade han Perdue. "Utfrågningen är om mindre än tre timmar, David. Jag föreslår att man använder tiden klokt."
  
  "Detta är vad jag gör. Tack för din åsikt, Harry, men det gäller i stort sett Sam, om du inte har något emot det", svarade Perdue i en ton som påminde Harry Webster om att han inte var ansvarig. Med dessa ord slog han numret och inskriptionen 'Carsten saknas. Gissa det österrikiska boet.
  
  Ett kort krypterat meddelande skickades omedelbart över en intermittent ospårbar satellitlänk, tack vare en av Perdues innovativa tekniska prylar som han hade installerat på sina vänners och sin butlers telefoner, de enda personer han kände förtjänade ett sådant privilegium och betydelse. När meddelandet överfördes lämnade Perdue tillbaka telefonen till Patrick. "Ta."
  
  "Det var jävligt snabbt", konstaterade en imponerad Patrick.
  
  "Teknik, min vän. Jag är rädd att orden snart kommer att lösas upp i koder, och vi kommer att återvända till hieroglyfer", log Perdue stolt. "Men jag kommer definitivt att uppfinna en applikation som kommer att tvinga användaren att citera Edgar Allan Poe eller Shakespeare innan han kan logga in."
  
  Patrick kunde inte låta bli att le. Detta var första gången han faktiskt tillbringade tid med miljardärens upptäcktsresande, vetenskapsman, filantropen David Perdue. Tills nyligen hade han tänkt på mannen som bara en arrogant rik unge som stoltserade med sitt privilegium att få vad fan han ville. Patrick såg Perdue som mer än bara en erövrare eller antika reliker som inte tillhörde honom, han såg honom som en vanlig vän-stöldare.
  
  Tidigare hade namnet Perdue bara framkallat förakt, synonymt med Sam Cleaves venalitet och farorna som är förknippade med den gråa relikjägaren. Men nu började Patrick förstå attraktionen till den sorglösa och karismatiske mannen, som i sanning var en man med blygsamhet och integritet. Utan att mena det utvecklade han ett tycke för Perdues sällskap och kvickhet.
  
  "Låt oss få det här över, pojkar," föreslog Harry Webster, och männen satte sig för att slutföra de respektive tal de skulle hålla.
  
  
  8
  Blindtribunal
  
  
  
  Glasgow - tre timmar senare
  
  
  I en tyst, svagt upplyst miljö samlades en liten samling regeringstjänstemän, medlemmar av arkeologiska föreningen och advokater för rättegången mot David Perdue anklagad för påstådd inblandning i internationellt spionage och stöld av kulturegendom. Perdues blekblå ögon skannade styrelserummet och letade efter Karstens avskyvärda ansikte, som om det vore en annan natur. Han undrade vad österrikaren kläckte var han än var, samtidigt som han visste exakt var han skulle hitta Perdue. Däremot inbillade sig nog Karsten att Perdue var alltför rädd för konsekvenserna av att antyda en så hög tjänstemans koppling till en medlem av Svarta Solens Orden och kan ha bestämt sig för att lämna de sovande hundarna ifred.
  
  Den första antydan till det senare övervägandet var det faktum att Perdues fall inte prövades vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som vanligtvis används för att pröva sådana anklagelser. Perdue och hans juridiska panel var överens om att det faktum att Joe Carter övertalade den etiopiska regeringen att åtala honom vid en informell utfrågning i Glasgow visade att han ville hålla saken hemlig. Sådana lågmälda rättsfall, även om de bidrog till att se till att de tilltalade behandlades på lämpligt sätt, var osannolikt att göra mycket för att skaka grunden för internationell rätt rörande spionage, oavsett.
  
  "Detta är vårt starka försvar," sa Harry Webster till Perdue utanför rättegången. "Han vill att du ska bli anklagad och ställd, men han vill inte väcka uppmärksamhet. Det här är bra".
  
  Mötet satte sig ner och inväntade förfarandets början.
  
  "Detta är rättegången mot David Connor Perdue anklagad för arkeologiska brott som involverade stöld av olika kulturella ikoner och religiösa reliker", meddelade åklagaren. "Bevisen som presenteras i den här rättegången kommer att stämma överens med anklagelsen om spionage begått under förevändning av arkeologisk forskning."
  
  När alla tillkännagivanden och formaliteter är över har chefsåklagaren på uppdrag av MI6, Adv. Ron Watts presenterade oppositionsmedlemmar som representerar den federala demokratiska republiken Etiopien och enheten för arkeologiska brott. Bland dem fanns prof. Imru från People's Heritage Movement och överste Basil Yimenu, en veteran militärbefälhavare och patriark i Addis Abeba Historic Preservation Association.
  
  "Mr Perdue, i mars 2016, påstås en expedition som du ledde och finansierade ha stulit en religiös relik känd som förbundsarken från ett tempel i Axum, Etiopien. Jag har rätt?" sa åklagaren och gnällde nasalt med lagom nedlåtenhet.
  
  Perdue var hans vanliga lugna och nedlåtande jag. "Du har fel, sir."
  
  Det susade av ogillande bland de närvarande, och Harry Webster klappade lätt Perdue på armen för att påminna honom om återhållsamhet, men Perdue fortsatte hjärtligt: "I själva verket var det en kopia av förbundsarken, och vi hittade den inuti bergssidan utanför byn. Det var inte den berömda heliga lådan som innehöll Guds kraft, sir."
  
  "Du förstår, det här är konstigt," sa advokaten sarkastiskt, "eftersom jag trodde att dessa respekterade vetenskapsmän skulle kunna skilja den verkliga arken från en falsk."
  
  "Jag håller med", svarade Perdue snabbt. "Man skulle kunna tro att de kunde se skillnad. Å andra sidan, eftersom platsen för den verkliga arken bara är spekulationer och inte har bevisats definitivt, skulle det vara svårt att veta vilka jämförelser man ska leta efter."
  
  Prof. Imru reste sig upp och såg rasande ut, men advokaten vinkade honom att sätta sig innan han hann säga ett ord.
  
  "Vad menar du med det?" - frågade advokaten.
  
  "Jag invänder, min fru," Prof. Imru grät när han talade till den sittande domaren Helen Ostrin. "Den här mannen gör narr av vårt arv och förolämpar vår förmåga att identifiera våra egna artefakter!"
  
  "Sätt dig ner, prof. Imru", beordrade domaren. "Jag har inte hört några anklagelser av denna karaktär från den tilltalade. Vänligen vänta på din tur." Hon tittade på Perdue. "Vad menar du, herr Perdue?"
  
  "Jag är ingen bra historiker eller teolog, men jag vet ett och annat om kung Salomo, drottningen av Saba och förbundsarken. Utifrån dess beskrivning i alla texter är jag relativt säker på att det aldrig stod att det fanns ristningar på locket med anor från andra världskriget", sa Perdue nonchalant.
  
  "Vad menar du, Mr. Perdue?" Det är inte vettigt, sa advokaten.
  
  "För det första borde det inte ha ett hakkors etsat på sig," sa Perdue glatt och njöt av den chockade reaktionen från styrelserummets publik. Den silverhåriga miljardären citerade selektiva fakta så att han kunde försvara sig utan att avslöja underjorden nedan, där lagen bara skulle komma i vägen. Han valde noggrant ut vad han kunde berätta för dem för att inte varna Karsten med hans handlingar och för att säkerställa att striden med den svarta solen förblev under radarn tillräckligt länge för att han skulle kunna använda alla medel som krävs för att underteckna detta kapitel.
  
  "Är du galen?" Överste Yimenu skrek, men fick omedelbart sällskap av den etiopiska delegationen i deras invändningar.
  
  "Överste, snälla kontrollera dig själv annars kommer jag att anklaga dig för förakt för domstolen. Kom ihåg att detta fortfarande är en domstolsförhandling, inte en debatt!" - knäppte domaren i sin bestämda ton. "Åtalet kan fortsätta."
  
  "Säger du att guldet hade ett hakkors ingraverat på det?" advokaten log åt det absurda. "Har du några fotografier som bevisar detta, Mr. Perdue?"
  
  "Jag vet inte," svarade Perdue beklagligt.
  
  Åklagaren var förtjust. "Så ditt försvar är baserat på hörsägen?"
  
  "Mina register förstördes under en jakt som nästan dödade mig," förklarade Perdue.
  
  "Så du blev förföljd av myndigheterna," skrattade Watts. "Kanske för att du stal ett ovärderligt stycke historia. Herr Perdue, den rättsliga grunden för åtal för förstörelse av monument kommer från 1954 års konvention, som infördes som svar på förstörelsen som orsakades efter andra världskriget. Det fanns en anledning till att du blev skjuten."
  
  "Men vi blev beskjutna av en annan expeditionsgrupp, advokat Watts, ledd av en viss professor. Rita Medley och finansierad av Cosa Nostra."
  
  Än en gång väckte hans uttalande sådan furore att domaren var tvungen att kalla dem till ordning. MI6-officerarna tittade på varandra, omedvetna om någon inblandning av den sicilianska maffian.
  
  "Så var är den här andra expeditionen och professorn som ledde den?" - frågade åklagaren.
  
  "De är döda, sir," sa Perdue rakt på sak.
  
  "Så det du säger till mig är att alla data och fotografier som stöder din upptäckt har förstörts, och de människor som kunde stödja ditt påstående är alla döda," skrattade Watts. "Det är ganska bekvämt."
  
  "Vilket får mig att undra vem som bestämde att jag lämnade med Arken från början," log Perdue.
  
  "Mr Perdue, du kommer bara att tala när du pratar med dig", varnade domaren. "Detta är dock en giltig punkt som jag vill uppmärksamma åklagaren på. Fanns arken ens i Mr. Perdues ägo, specialagent Smith?"
  
  Patrick Smith reste sig respektfullt och svarade: "Nej, min dam."
  
  "Varför har då inte Secret Intelligence Service-ordern annullerats än?" - frågade domaren. "Om det inte finns några bevis för att åtala Perdue, varför underrättades inte domstolen om denna utveckling?"
  
  Patrick harklade sig. "Eftersom vår överordnade inte har gett ordern ännu, min dam."
  
  "Och var är din chef?" Hon rynkade pannan, men anklagelsen påminde henne om det officiella memorandumet där Joe Carter bad om en ursäkt av personliga skäl. Domaren tittade på ledamöterna i tribunalen med en sträng tillrättavisning. "Jag tycker att den här bristen på organisation är alarmerande, mina herrar, speciellt när ni bestämmer er för att åtala en person utan att ha starka bevis för att han faktiskt är i besittning av en stulen artefakt."
  
  "Milady, om jag får?" - den illvilliga riksrådet Watts kramlade. "Mr. Perdue var välkänd och dokumenterad som att han upptäckt olika skatter på sina expeditioner, inklusive det berömda ödets spjut, som stulits av nazisterna under andra världskriget. Han har donerat många reliker av religiöst och kulturellt värde till museer runt om i världen, inklusive det nyligen upptäckta fyndet av Alexander den store. Om militär underrättelsetjänst inte kunde hitta dessa artefakter på hans fastigheter, så bevisar detta bara att han använde dessa expeditioner för att spionera på andra länder."
  
  Herregud, tänkte Patrick Smith.
  
  "Snälla, min fru, kan jag säga något?" Överste Hon frågade Yimena, som domaren gav henne tillstånd med en gest. "Om den här mannen inte stal vår ark, som en hel grupp arbetare från Aksum svär emot, hur kunde den ha försvunnit från hans ägo?"
  
  "Mr Perdue? Vill du utveckla detta? "- frågade domaren.
  
  "Som jag sa tidigare förföljdes vi av en annan expedition. Min dam, jag kom knappt undan med livet i behåll, men Potpourri-resegruppen tog sedan arken i besittning, som inte var den verkliga förbundsarken", förklarade Perdue.
  
  "Och de dog alla. Så var är artefakten?" - frågade den entusiastiske professorn. Imru, ser synbart förkrossad ut av förlusten. Domaren tillät männen att tala fritt så länge de upprätthöll ordningen som hon instruerade dem att göra.
  
  "Han sågs senast i deras villa i Djibouti, professor", svarade Perdue, "innan de åkte på expedition med mina kollegor och mig för att undersöka några rullar från Grekland. Vi var tvungna att visa dem vägen, och det var där..."
  
  "Var iscensatte du din egen död", anklagade åklagaren hårt. "Jag behöver inte säga något mer, min dam. MI6 kallades till platsen för att arrestera Perdue, bara för att hitta honom "död" och att de italienska expeditionsmedlemmarna hade dött. Har jag rätt, specialagent Smith?"
  
  Patrick försökte att inte titta på Perdue. Han svarade tyst: "Ja."
  
  "Varför skulle han fejka sin död för att undvika arrestering om han inte hade något att dölja?" - fortsatte åklagaren. Perdue var angelägen om att förklara sina handlingar, men att gå in på allt dramat i Black Suns orden och bevisa att de också fortfarande existerade var för detaljerat för att bli distraherad.
  
  "Milady, får jag?" Harry Webster reste sig äntligen från sin plats.
  
  "Varsågod", sa hon gillande, eftersom försvarsadvokaten ännu inte hade sagt ett ord.
  
  "Får jag föreslå att vi kommer fram till någon form av överenskommelse för min klient, eftersom det uppenbarligen finns många hål i det här fallet. Det finns inga konkreta bevis mot min klient för att ha gömt stulna reliker. Dessutom finns det inga personer närvarande som kan vittna om att han faktiskt har meddelat dem några underrättelser om spionage. Han gjorde en paus för att förmedla sin blick till alla närvarande medlemmar av den militära underrättelsetjänsten.6 Sedan tittade han på Perdue.
  
  "Gentlemän, min dam", fortsatte han, "med min klients tillåtelse skulle jag vilja ingå en stämningsuppgörelse."
  
  Perdue höll ett rakt ansikte, men hans hjärta bultade. Han hade diskuterat detta resultat i detalj med Harry den morgonen, så han visste att han kunde lita på att hans ledande advokat skulle fatta de rätta besluten. Ändå gick det mig på nerverna. Trots detta gick Perdue med på att de bara skulle lämna det hela bakom sig med så lite helvete som möjligt. Han var inte rädd för att bli piskad för sina missgärningar, men han njöt inte på något sätt av utsikten att tillbringa år bakom galler utan möjlighet att uppfinna, forska och, viktigast av allt, sätta Joseph Karsten på den plats där han hörde hemma.
  
  "Okej", sa domaren och lade händerna på bordet. "Vilka är den tilltalades villkor?"
  
  
  9
  Besökare
  
  
  "Hur var förhandlingen?" frågade Nina Sam på Skype. Bakom henne kunde han se till synes oändliga rader av hyllor kantade med antika artefakter och män i vita rockar som katalogiserade olika föremål.
  
  "Jag har inte hört något från Paddy eller Perdue än, men jag kommer säkert att uppdatera dig så fort Paddy ringer mig i eftermiddag," sa Sam och andades ut en viss lättnad. "Jag är bara glad att Paddy är där med honom."
  
  "Varför?" hon rynkade pannan. Sedan fnissade hon glatt. "Perdue brukar vira folk runt sitt lillfinger utan att ens försöka. Du behöver inte vara rädd för honom, Sam. Jag slår vad om att han kommer att gå fri utan att någonsin behöva använda den lokala fängelsecellen över natten."
  
  Sam skrattade med henne, road av både hennes tro på Purdues förmågor och hennes skämt om skotska fängelser. Han saknade henne, men han skulle aldrig erkänna det högt, än mindre berätta för henne direkt. Men han ville.
  
  "När kommer du tillbaka så att jag kan köpa en single malt till dig?" - han frågade.
  
  Nina log och lutade sig fram för att kyssa skärmen. "Åh, saknar du mig, mr Cleave?"
  
  "Smickra inte dig själv," log han och såg sig generat omkring. Men han såg gärna igen in i den vackra historikerns mörka ögon. Han tyckte ännu mer om att hon log igen. "Var är Johanna?"
  
  Nina tittade snabbt bakåt, rörelsen i hennes huvud blåste liv i hennes långa mörka lockar när de flög upp med hennes rörelse. "Hon var här...vänta...Joe!" - ropade hon någonstans utanför skärmen. "Kom och säg hej till din kära."
  
  Sam flinade och vilade sin panna på sin hand, "Är hon fortfarande efter min fantastiskt vackra rumpa?"
  
  "Ja, hon tycker fortfarande att du är en hundröv, dyrbar", skämtade Nina. "Men hon är mer kär i sin sjökapten. Förlåt." Nina blinkade när hon såg sin annalkande vän, Joan Earl, historieläraren som hade hjälpt dem att hitta skatten med Alexander den store.
  
  "Hej Sam!" Den glade kanadensaren vinkade till honom.
  
  "Hej Joe, är du okej?"
  
  "Jag mår bra, älskling," strålade hon. "Du vet, för mig är detta en dröm som går i uppfyllelse. Jag kan äntligen ha kul och resa, samtidigt som jag undervisar i historia!"
  
  "För att inte tala om avgiften för det du hittade, va?" han blinkade.
  
  Hennes leende bleknade, ersattes av en begärlig blick när hon nickade och viskade: "Jag vet, eller hur? Jag skulle kunna leva på det här! Och som bonus fick jag en sexig gammal kajak till min fiskecharterverksamhet. Ibland går vi ut på vattnet bara för att titta på solnedgången, du vet, när vi inte skäms för att visa det."
  
  "Låter briljant", log han och bad tyst att Nina skulle ta över igen. Han avgudade Joan, men hon kunde lura en man. Som om hon läste hans tankar, ryckte hon på axlarna och log, "Okej, Sam, jag ska ta dig tillbaka till Dr Gould. Farväl nu!"
  
  "Hejdå, Joe," sa han och höjde ett ögonbryn. Gud välsigna.
  
  "Hör du, Sam. Jag är tillbaka i Edinburgh om två dagar. Jag tar med mig bytet vi stal för att vi donerade skatten till Alexandria, så vi har en anledning att fira. Jag hoppas bara att Purdues juridiska team gör sitt bästa så att vi kan fira tillsammans. Om du inte är på ett uppdrag, det vill säga."
  
  Sam kunde inte berätta för henne om det inofficiella uppdrag Perdue hade gett honom att ta reda på så mycket som möjligt om Karstens affärsförbindelser. För nu skulle det förbli en hemlighet mellan bara de två männen. "Nej, bara lite forskning här och där," ryckte han på axlarna. "Men inget viktigt nog att hindra mig från att få en pint."
  
  "Härligt", sa hon.
  
  "Så du åker direkt tillbaka till Oban?" - frågade Sam.
  
  Hon rynkade på näsan. "Vet inte. Jag har övervägt detta eftersom Reichtisusis inte är tillgängligt för tillfället."
  
  "Du vet att din verkligen också har en ganska lyxig herrgård i Edinburgh," påminde han henne. "Det är inte mytens och legendens historiska fästning, men det har en riktigt cool jacuzzi och ett kylskåp fullt med kalla drycker."
  
  Nina flinade åt hans pojkaktiga försök att locka till sig henne. "Okej, okej, du övertygade mig. Hämta mig bara från flygplatsen och se till att bagageluckan på din bil är tom. Den här gången har jag skitbagage, även om jag är en lättpackare."
  
  "Ja, det ska jag, flicka. Jag måste gå, men kommer du att sms:a mig din ankomsttid?"
  
  "Jag ska," sa hon. "Var stark!"
  
  Innan Sam hann slänga ut ett suggestivt svar för att motbevisa Ninas privata skämt dem emellan, avslutade hon samtalet. "Skit!" - stönade han. "Jag måste vara snabbare än så här."
  
  Han reste sig och gick till köket för att ta en öl. Klockan var nästan 21.00, men han motstod lusten att störa Paddy och bad om en uppdatering om Perdue-rättegången. Han var väldigt nervös över det hela och det gjorde honom lite ovillig att ringa Paddy. Sam var inte i någon position att ta emot dåliga nyheter ikväll, men han hatade sin anlag för ett negativt utfallsscenario.
  
  "Det är konstigt hur mod fyller en man när han håller en öl i händerna, tycker du inte?" frågade han Breichladditch, som slö på en stol i hallen precis utanför köksdörren. "Jag tror att jag ska ringa Paddy. Vad tror du?"
  
  Den stora röda katten gav honom en likgiltig blick och hoppade upp på den utskjutande delen av väggen bredvid trappan. Han smög sig sakta till andra änden av dräkten och lade sig ner igen - precis framför bilden på Nina, Sam och Perdue efter prövningen de fick utstå efter att ha letat efter Medusastenen. Sam knep ihop läpparna och nickade: "Jag trodde att du skulle säga det." Du borde bli advokat, Bruich. Du är väldigt övertygande."
  
  Han tog telefonen precis när det knackade på dörren. En plötslig knackning fick honom nästan att tappa sin öl, och han sneglade avslappnat på Bruich. "Visste du att det här skulle hända?" frågade han med låg röst och tittade genom titthålet. Han tittade på Bruich. "Du hade fel. Det här är inte Paddy."
  
  "Mr Chop?" bad mannen utanför. "Får jag snälla säga några ord?"
  
  Sam skakade på huvudet. Han var inte på humör för att ta emot besök. Dessutom njöt han verkligen av avskildheten från främlingar och krav. Mannen knackade på igen, men Sam satte ett finger för hans mun och gjorde en gest åt sin katt att vara tyst. Som svar vände katten sig helt enkelt om och kröp ihop för att sova.
  
  "Mr Cleave, jag heter Liam Johnson. "Min kollega är släkt med Mr. Perdues butler, Charles, och jag har en del information som kan intressera dig," förklarade mannen. Det pågick ett krig inuti Sam mellan hans komfort och hans nyfikenhet. Klädd bara i jeans och strumpor var han inte på humör för att se anständig ut, men han var tvungen att veta vad den här Liam-killen försökte säga.
  
  "Vänta", utbrast Sam ofrivilligt. Tja, jag antar att min nyfikenhet tog överhanden. Med en suck av förväntan öppnade han dörren. "Hej Liam."
  
  "Mr Cleave, trevligt att träffa dig," log mannen nervöst. "Kan jag snälla komma in innan någon ser mig här?"
  
  "Självklart, efter att jag sett några identifikationshandlingar," svarade Sam. Två skvallriga äldre damer gick förbi hans ytterport och såg förbryllade ut över den stiliga, robusta journalisten utan bar överkropp när de knuffade på varandra. Han försökte att inte skratta, istället blinkade han åt dem.
  
  "Det fick dem verkligen att röra sig snabbare," skrattade Liam medan han såg dem skynda sig och gav Sam sin legitimation för att kontrollera. Förvånad över hur snabbt Liam tog fram sin plånbok kunde Sam inte låta bli att bli imponerad.
  
  "Inspektör/agent Liam Johnson, sektor 2, brittisk underrättelsetjänst och allt det där," mumlade Sam och läste det finstilta och letade efter de små autentiseringsorden Paddy hade lärt honom att leta efter. "Okej, kompis. Kom in."
  
  "Tack, herr Cleave," sa Liam och gick snabbt in och skakade medan han skakade lätt för att skaka av sig regndropparna som inte kunde tränga igenom hans påfrock. "Kan jag lägga min brolly på golvet?"
  
  "Nej, jag tar den här," erbjöd Sam och hängde den upp och ner på en speciell klädhängare så att den kunde droppa på hans gummimatta. "Skulle du vilja ha en öl?"
  
  "Tack så mycket", svarade Liam glatt.
  
  "Verkligen? "Jag förväntade mig inte det här," log Sam och tog upp en burk ur kylskåpet.
  
  "Varför? Jag är halvt irländsk, du vet", skojade Liam. "Jag skulle våga säga att vi skulle kunna dricka mer än skottarna vilken dag som helst."
  
  "Utmaningen accepterad, min vän," spelade Sam med. Han bjöd in sin gäst att sitta på den kärleksstol han hade för besökare. Jämfört med tresitsen, som Sam tillbringade fler nätter i än i sin säng, var tvåsitsen mycket robustare och kändes inte lika inlevd som den förra.
  
  "Så, vad är du här för att berätta för mig?"
  
  När han harklade sig blev Liam plötsligt helt allvarlig. Han såg väldigt orolig ut, svarade Sam i en mjukare ton. "Din forskning har kommit till vår kännedom, Mr. Cleave. Lyckligtvis fångade jag det direkt eftersom jag har en akut reaktion på rörelse."
  
  "No shit", mumlade Sam och tog några långa klunkar för att dämpa ångesten han kände över att bli upptäckt så lätt. "Jag såg detta när du stod på tröskeln till mitt hus. Du är en person med skarp observation och reagerar snabbt på detta. Jag har rätt?"
  
  "Ja", svarade Liam. "Det är därför jag omedelbart märkte att det fanns ett säkerhetsbrott i de officiella rapporterna från en av våra höga ledare, Joe Carter, chef för MI6."
  
  "Och du är här för att ställa ett ultimatum för en belöning, annars kommer du att avslöja brottslingens identitet för de hemliga underrättelsehundarna, eller hur?" Sam suckade. "Jag har inte medel att betala utpressarna, Mr. Johnson, och jag gillar inte människor som bara inte kommer ut och säger vad de vill. Vad vill du då att jag ska göra, att jag håller det hemligt?"
  
  "Du har fel, Sam," väste Liam bestämt, och hans beteende visade Sam att han inte var så mjuk som han verkade. Hans gröna ögon blixtrade, flammande av irritation över att bli anklagad för sådana triviala begär. "Och det är den enda anledningen till att jag skulle låta den här förolämpningen passera. Jag är katolik och vi kan inte åtala dem som förolämpar oss av oskuld och okunnighet. Du känner mig inte, men jag säger nu att jag inte är här för att svänga dig. Jesus Kristus, jag är över detta!"
  
  Sam sa inte att Liams reaktion bokstavligen skrämde honom, men efter ett ögonblick insåg han att hans antagande, hur obegripligt det än var, var felplacerat innan han tillät mannen att uttala sig ordentligt. "Jag ber om ursäkt, Liam," sa han till sin gäst. "Du gör rätt i att vara arg på mig."
  
  "Jag är bara så trött på att folk antar saker om mig. Jag tror att det följer med gräsmattan. Men låt oss lägga det åt sidan så ska jag berätta vad som händer. Efter att Perdue räddats från kvinnans hem beordrade den brittiska underrättelsetjänstens högkommission skärpta säkerhetsåtgärder. Jag tror att det är från Joe Carter", förklarade han. "Först kunde jag inte förstå vad som kunde få Carter att reagera på det här sättet, jag ber om ursäkt, till en vanlig medborgare som bara råkade vara rik. Tja, det är inte för inte som jag jobbar för underrättelsesektorn, Mr. Cleave. Jag kan se misstänkt beteende en mil bort, och hur en mäktig man som Carter reagerade på det faktum att Mr. Perdue levde och mådde liksom gnuggade mig på fel sätt, vet du? "
  
  "Jag förstår vad du menar. Det finns saker som jag tyvärr inte kan avslöja om den forskning jag gör här, Liam, men jag kan försäkra dig om att du är helt säker på den där misstänksamma känslan du har."
  
  "Titta, herr Cleave, jag är inte här för att pressa information ur dig, men om det du vet, det du inte berättar för mig gäller integriteten hos byrån jag arbetar för, måste jag veta," Liam insisterade. "Åt helvete med Carters planer, jag letar efter sanningen."
  
  
  10
  Kairo
  
  
  Under den varma himlen i Kairo var det ett uppståndelse bland själar, inte i poetisk mening, utan i betydelsen av en from känsla av att något ondskefullt rörde sig genom kosmos, förberedde sig för att bränna världen, som en hand som håller i ett förstoringsglas på rätt vinkel och avstånd för att bränna mänskligheten. Men dessa sporadiska församlingar av heliga män och deras trogna anhängare upprätthöll sinsemellan en märklig förändring i deras stjärnskådares axiella precession. Forntida blodslinjer, säkert skyddade i hemliga sällskap, behöll sin status bland sina egna genom att bevara sina förfäders seder.
  
  Till en början drabbades libanesiska invånare av det plötsliga strömavbrottet, men medan tekniker försökte hitta orsaken kom nyheter från andra städer i andra länder att strömmen också hade gått ut där, vilket skapade kaos från Beirut till Mecka. Inom ett dygn dök det upp rapporter från Turkiet, Irak och delar av Iran om att oförklarliga strömavbrott orsakade förödelse. Nu var det också skymning i Kairo och Alexandria, delar av Egypten, vilket tvingade två män från stjärnskådarstammarna att leta efter en annan källa än kraftverksnätverket.
  
  "Är du säker på att nummer sju har lämnat omloppsbanan?" frågade Penekal sin kollega Ofar.
  
  "Jag är hundra procent säker, Penekal," svarade Ofar. "Se efter själv. Det här är ett kolossalt skifte som bara kommer att vara några dagar!"
  
  "Dagar? Är du galen? Detta är omöjligt!" Penekal svarade och förkastade helt sin kollegas teori. Ofar höjde en försiktig hand och viftade lugnt med den. "Kom igen, bror. Du vet att ingenting är omöjligt för vetenskapen eller Gud. Den ena äger den andres mirakel."
  
  Penekal ångrade sitt utbrott, suckade och vinkade Ofar att förlåta honom. "Jag vet. Jag vet. Det är bara så..." pustade han ut otåligt. "Det har aldrig beskrivits att ett sådant fenomen någonsin inträffat. Kanske är jag rädd att detta är sant, för tanken på att en himlakropp ändrar sin omloppsbana utan att störa sina medmänniskor är helt skrämmande."
  
  "Jag vet, jag vet," suckade Ofar. Båda männen var i slutet av sextiotalet, men deras kroppar var fortfarande mycket friska och deras ansikten visade få tecken på åldrande. De var båda astronomer och studerade främst teorierna om Theon av Alexandria, men de välkomnade också moderna läror och teorier och höll sig uppdaterad med all den senaste astroteknologin och nyheterna från forskare runt om i världen. Men bortom deras moderna samlade kunskap höll de två gamla männen fast vid de gamla stammarnas traditioner, och när de samvetsgrant studerade himlen tog de hänsyn till både vetenskap och mytologi. Att titta på de två ämnena på ett blandat sätt gav dem vanligtvis en bra mellanväg för att kombinera förundran med logik, vilket hjälpte till att forma deras åsikter. Fortfarande.
  
  Med en darrande hand på okularröret drog Penecal sakta bort från den lilla linsen genom vilken han hade kikade, hans ögon fortfarande riktade framåt i förvåning. Till slut vände han sig mot Ofar, hans mun torr och hjärtat sjunkande. "Jag svär vid gudarna. Detta händer under vår livstid. Jag kan inte hitta stjärnan heller, min vän, oavsett var jag letar efter den."
  
  "En stjärna föll", beklagade Ofar och tittade ned sorgset. "Vi har problem."
  
  "Vad är det här för diamant enligt Salomos kod?" - Frågade Penekal.
  
  "Jag har redan tittat. Det här är Rhabdos, sa Ofar med förmodan, "en lamptändare."
  
  En förtvivlad Penekal snubblade till fönstret i deras observationsrum på 20:e våningen i Hathor-byggnaden i Giza. Uppifrån kunde de se den stora metropolen Kairo, och under dem Nilen, slingrande som flytande blå genom staden. Hans gamla mörka ögon skannade staden nedanför och hittade sedan den disiga horisonten som sträckte sig längs skiljelinjen mellan världen och himlen. "Vet vi när de föll?"
  
  "Inte riktigt. Baserat på de anteckningar jag gjort måste detta ha hänt mellan tisdag och idag. Det betyder att Rhabdos har fallit under de senaste trettiotvå timmarna", noterade Ofar. "Ska vi säga något till stadens äldste?"
  
  "Nej", kom Penekals snabba förnekande. "Inte än. Om vi säger något som belyser vad vi faktiskt använder den här utrustningen till, skulle de lätt kunna upplösa oss och ta med sig tusentals år av observationer."
  
  "Jag förstår," sa Ofar. "Jag ledde Osiris konstellation charterprogram från detta observatorium och ett mindre observatorium i Jemen. Den i Jemen kommer att titta efter stjärnfall när vi inte kan göra det här, så vi kan hålla utkik."
  
  Ofars telefon ringde. Han ursäktade sig och lämnade rummet, och Penekal satte sig vid sitt skrivbord för att se bilden på sin skärmsläckare röra sig genom rymden, vilket gav honom en illusion av att han flög bland stjärnorna han älskade så mycket. Detta lugnade alltid hans beteende, och den hypnotiska upprepningen av stjärnornas gång gav honom en meditativ egenskap. Men försvinnandet av den sjunde stjärnan längs omkretsen av konstellationen Leo gav honom utan tvekan sömnlösa nätter. Han hörde Ofars fotsteg komma in i rummet snabbare än de lämnade rummet.
  
  "Penecal!" - han väsnade, oförmögen att klara av trycket.
  
  "Vad är detta?"
  
  "Jag har precis fått ett meddelande från vårt folk i Marseille, vid observatoriet på toppen av Mont Faron, nära Toulon." Ofar andades så hårt att han för ett ögonblick tappade förmågan att fortsätta. Hans vän fick klappa honom lätt för att få honom att hämta andan först. När den förhastade gubben väl hämtat andan fortsatte han. "De säger att för några timmar sedan hittades en kvinna hängd i en fransk villa i Nice."
  
  "Det här är hemskt, Ofar," svarade Penekal. "Det är sant, men vad har det med dig att göra att du var tvungen att ringa om det?"
  
  "Hon svängde på ett rep gjord av hampa," klagade han. "Och här är ett bevis på att det här är ett stort bekymmer för oss," sa han och tog ett djupt andetag. "Huset tillhörde en adelsman, baron Henri de Martin, som är känd för sin samling av diamanter."
  
  Penekal fångade några välbekanta drag, men han kunde inte sätta ihop två och två förrän Ofar hade avslutat sin berättelse. "Penecal, baron Henri de Martin var ägaren till Celeste!"
  
  Den smala gamle egyptiern gav snabbt upp lusten att uttala några heliga namn i chock och täckte sin hand med handen. Dessa till synes slumpmässiga fakta hade en förödande effekt på vad de visste och följde. För att vara ärlig var dessa varningstecken på en annalkande apokalyptisk händelse. Det var inte alls skrivet eller trodde alls som en profetia, men det var en del av kung Salomos möten, nedtecknat av den vise kungen själv i en dold kodex som bara är känd för dem i traditionen från Ofar och Penekal.
  
  Denna rulla nämnde viktiga förebud om himmelska händelser som hade apokryfiska konnotationer. Ingenting i kodexen påstod någonsin att detta skulle hända, men att döma av Salomos anteckningar i det här fallet var den fallande stjärnan och efterföljande katastrofer inte bara en slump. De som följde traditionen och kunde se tecknen förväntades rädda mänskligheten om de insåg omenet.
  
  "Påminn mig, vilken handlade om att spinna rep från hampa?" - frågade han trogna gamle Ofar, som redan höll på att bläddra i lapparna för att hitta namnet. Efter att ha skrivit ner namnet under den tidigare fallna stjärnan, tittade han upp och öppnade den. "Onoskelis".
  
  "Jag är helt chockad, min gamle vän," sa Penekal och skakade misstroende på huvudet. "Detta betyder att frimurarna har hittat en alkemist, eller i värsta fall - vi har en trollkarl på våra händer!"
  
  
  elva
  Pergament
  
  
  
  Amiens, Frankrike
  
  
  Abdul Raya sov gott, men han hade inga drömmar. Han hade aldrig förstått det förut, men han visste inte hur det var att resa till okända platser eller se onaturliga saker sammanflätade med drömvävarnas intrigtrådar. Mardrömmar besökte honom aldrig. Aldrig i sitt liv hade han kunnat tro på skräckhistorierna om nattsömn som berättats av andra. Han vaknade aldrig av att han svettades, skakade av skräck eller fortfarande vred sig av den helvetesvärldens sjuka panik bakom ögonlocken.
  
  Det enda ljudet utanför hans fönster var det dova samtalet från hans grannar på nedervåningen när de satt utanför och drack vin de första minuterna efter midnatt. De hade läst om det fruktansvärda skådespel som den stackars franske baronen fick utstå när han återvände hem kvällen innan för att hitta sin frus förkolnade kropp i den öppna spisen i deras herrgård i Entrevaux vid floden Var. Om de bara visste att den vidriga varelsen som var ansvarig för detta andades samma luft.
  
  Nedanför hans fönster talade hans artiga grannar tyst, men på något sätt kunde Raya höra varje ord, även när han sov. När han lyssnade, skrev ner vad de sa, till ljudet av den forsande kanalen intill gården, lagrade hans sinne allt i minnet. Senare, om han behöver det, kommer Abdul Raya att kunna återkalla informationen om han behöver den. Anledningen till att han inte vaknade efter deras samtal var att han redan kände till alla fakta, utan att dela deras förvirring eller förvirringen i resten av Europa, som hörde talas om stölden av diamanter från baronens kassaskåp och det hemska mordet på hushållerskan. .
  
  Annonsörer på alla större tv-kanaler rapporterade om den "stora samlingen" av smycken som stulits från baronens valv, och att kassaskåpet från vilket Celeste stals bara var ett av fyra, som alla hade rensats från ädelstenar och diamanter som svämmade över Att inget av detta stämde var naturligtvis okänt för någon utom baron Henri de Martin, som utnyttjade sin hustrus död och det ännu olösta rånet för att kräva en rejäl summa av försäkringsbolagen och inkassera betalning den hans hustrus policy Inga åtal väcktes mot baronen, eftersom han hade ett järnklädd alibi för tiden för Madame Chantals död, vilket säkerställde att han skulle ärva en förmögenhet. Det sistnämnda var det belopp som skulle få honom ur skulden. Så, i essensen, Madame Chantal var allt - utan tvekan hjälpte hon sin man att undvika konkurs.
  
  Det var en ljuv ironi som baronen aldrig skulle förstå. Men efter chocken och fasan av händelsen undrade han över omständigheterna kring händelsen. Han visste inte att hans fru hade tagit Celeste och två andra mindre stenar från hans kassaskåp, och han höll på med hjärnan och försökte förstå hennes ovanliga död. Hon var inte på något sätt självmordsbenägen, och om hon till och med hade varit en liten självmordsbenägen, skulle Chantal aldrig ha satt eld på sig själv, av alla människor!
  
  Det var först när han hittade Louise, Chantals assistent, med tungan utskuren och förblindad, som han insåg att hans frus död inte var ett självmord. Polisen gick med på det, men de visste inte var de skulle börja utreda ett så avskyvärt mord. Sedan dess lades Louise in på psykiatriska avdelningen vid Paris Psychological Institute, där hon skulle vara kvar för undersökning, men alla läkare som träffade henne var övertygade om att hon hade blivit galen, att hon kan vara ansvarig för morden och efterföljande attacker, lemlästa sig själv.
  
  Det skapade rubriker över hela Europa, och några små tv-kanaler i andra delar av världen visade också den märkliga händelsen. Under denna tid vägrade baronen alla intervjuer och citerade sin traumatiska upplevelse som anledningen till att han behövde tid borta från allmänhetens ögon.
  
  Grannarna kände till slut att den kalla nattluften påverkade deras komfort för mycket och återvände till sin lägenhet. Allt som återstod var ljudet av en forsande flod och en och annan avlägsen hund som skällde. Då och då körde en bil nerför den smala gatan på andra sidan komplexet, susade förbi innan han lämnade tystnaden bakom sig.
  
  Abdul vaknade plötsligt med ett klart sinne. Det var inte början, men den omedelbara önskan att vakna fick honom att öppna ögonen. Han väntade och lyssnade, men det fanns inget som kunde väcka honom förutom ett slags sjätte sinne. Naken och utmattad gick den egyptiske bedragaren till sitt sovrumsfönster. Med en blick på stjärnhimlen förstod han varför han ombads lämna sin dröm.
  
  "En till faller," mumlade han medan hans genomträngande ögon följde det snabba stjärnfallets fall och mentalt noterade stjärnornas ungefärliga position runt den. Abdul log. "Det finns väldigt lite kvar, och världen kommer att uppfylla alla dina önskningar. De kommer att skrika och tigga om döden."
  
  Han vände sig bort från fönstret så fort det vita strecket försvann i fjärran. I det mörka sovrummet gick han fram till den gamla träkistan som han tog med sig överallt, fäst med två massiva läderremmar som kopplades ihop framtill. Endast en liten verandalampa, placerad utanför mitten på luckan ovanför hans fönster, gav ljus in i hans rum. De lyste upp hans smala gestalt, ljuset på hans bara hud framhävde hans tröga muskler. Raya liknade någon sorts akrobat från en cirkusakt, en mörk version av en akrobat som inte brydde sig om att underhålla någon annan än sig själv, utan snarare använde sin talang för att få andra att underhålla honom.
  
  Rummet var ungefär som hans - enkelt, sterilt och funktionellt. Det fanns ett handfat och en säng, en garderob och ett skrivbord med en stol och en lampa. Det var allt. Allt annat fanns där bara tillfälligt så att han kunde hålla ett öga på stjärnorna på den belgiska och franska himlen tills han skaffade diamanterna han var ute efter. Längs de fyra väggarna i hans rum fanns otaliga stjärnbildskartor från alla hörn av jordklotet, alla markerade med anslutande linjer som korsar i vissa leylinjer, medan andra var markerade i rött på grund av deras okända beteende på grund av bristen på kartor. Några av de stora, nålade korten hade blodfläckar på sig, rostigbruna fläckar som tyst visade hur de hade erhållits. Andra var nyare, efter att ha tryckts för bara några år sedan, i skarp kontrast till de som upptäcktes för århundraden sedan.
  
  Det var nästan dags att härja i Mellanöstern, och han frossade i tanken på vart han skulle behöva gå härnäst: ett folk som var mycket lättare att lura än de korkade, giriga västerlänningarna i Europa. Abdul visste att i Mellanöstern skulle människor vara mer mottagliga för hans bedrägeri på grund av sina underbara traditioner och vidskepliga övertygelser. Han kunde så lätt göra dem galna eller få dem att döda varandra där i öknen där kung Salomo en gång gick. Han räddade Jerusalem till sist, bara för att Order of the Falling Stars gjorde det så.
  
  Raya öppnade kistan och rotade runt efter rullarna, som han sökte bland tyget och de förgyllda bältena. Den mörkbruna, oljiga pergamentbiten rakt mot sidan av lådan var vad han letade efter. Med en entusiastisk blick vek han upp den och lade den på bordet och säkrade den med två böcker i vardera änden. Sedan, från samma bröst, producerade han en athame. Det vridande bladet, krökt med uråldrig precision, glittrade i det svaga ljuset när han tryckte den vassa änden mot sin vänstra handflata. Svärdsspetsen kom in i hans hud utan ansträngning under påverkan av enkel gravitation. Han behöver inte ens insistera.
  
  Blodet samlades runt den lilla spetsen på kniven och bildade en perfekt röd pärla som sakta växte tills han drog ut kniven. Med sitt blod markerade han positionen för stjärnan som just hade fallit. Samtidigt darrade det mörka pergamentet kusligt lätt. Det gav Abdul ett stort nöje att se reaktionen från den förtrollade artefakten, Sol Amuns lagar, som han hade hittat som ung man när han vallade getter i de torra skuggorna av de namnlösa egyptiska kullarna.
  
  När hans blod väl hade trängt in i stjärnkartan på den förtrollade rullen rullade Abdul försiktigt ihop den och knöt ihop senor som höll bokrullen i en knut. Stjärnan har äntligen fallit. Nu är det dags att lämna Frankrike. Nu när han hade Celeste kunde han gå vidare till viktigare platser där han kunde utöva sin magi och se världen falla, förstörd av ledarskapet för kung Salomos diamanter.
  
  
  12
  Ange Dr Nina Gould
  
  
  "Du beter dig konstigt, Sam. Jag menar, konstigare än din kära medfödda konstighet", anmärkte Nina efter att ha hällt upp lite rött vin till dem. Bruich, som fortfarande minns den lilla damen som hade ammat honom under Sams sista frånvaro från Edinburgh, kände sig hemma i hennes knä. Automatiskt började Nina smeka honom, som om det vore ett naturligt händelseförlopp.
  
  Hon hade anlänt till Edinburghs flygplats en timme tidigare, där Sam hade plockat upp henne i ösregnet och fört henne tillbaka till hans radhus i Dean Village enligt överenskommelse.
  
  "Jag är bara trött, Nina." Han ryckte på axlarna, tog glaset från henne och höjde det i en skål. "Må vi undkomma bojorna och må våra åsnor pekas söderut i många år framöver!"
  
  Nina brast ut i skratt, även om hon förstod det rådande begäret i denna komiska skål. "Ja!" - utbrast hon och klirrade på sitt glas med sitt och skakade glatt på huvudet. Hon såg sig omkring i Sams ungkarlsblock. Väggarna var tomma förutom några bilder på Sam med en gång framstående politiker och några högsamhälleskändisar, varvat med några bilder på honom med Nina och Perdue, och, naturligtvis, Bruich. Hon bestämde sig för att sätta stopp för frågan som hon hållit för sig själv länge.
  
  "Varför köper du inte ett hus?" - hon frågade.
  
  "Jag hatar trädgårdsarbete", svarade han nonchalant.
  
  "Anlita en trädgårdsmästare eller trädgårdstjänst."
  
  "Jag hatar upplopp."
  
  "Du förstår? Jag skulle ha trott att det skulle ha varit mycket oroligheter om man bodde med människor på alla håll."
  
  "De är pensionärer. De kan bara fås mellan 10 och 11 på morgonen." Sam lutade sig framåt och lutade huvudet åt sidan med en intresseanmälan. "Nina, är det här ditt sätt att be mig flytta in hos dig?"
  
  "Håll käften", rynkade hon pannan. "Var inte dum. Jag tänkte bara att med alla pengar du måste ha tjänat, som vi alla har gjort sedan dessa expeditioner gav lycka, skulle du använda dem för att skaffa dig lite privatliv och kanske till och med en ny bil?"
  
  "Varför? Datsun fungerar utmärkt", sa han och försvarade sin förkärlek för funktionalitet över blixt.
  
  Nina har inte uppmärksammat det ännu, men Sam, med hänvisning till trötthet, klippte dem inte. Han var märkbart avlägsen, som om han gjorde en lång mental division medan han diskuterade med henne bytet från Alexanders fynd.
  
  "Så de döpte utställningen efter dig och Joe?" Han log. "Det är ganska kryddigt, Dr. Gould. Du går nu upp i den akademiska världen. Länge borta är de dagar då Matlock fortfarande gick dig på nerverna. Du visade honom definitivt!"
  
  "Rövhål", suckade hon innan hon tände en cigarett. Hennes hårt skuggade ögon tittade på Sam. "Vill du ha en cigarett?"
  
  "Ja", stönade han och satte sig upp. "Det skulle vara fantastiskt. Tack."
  
  Hon räckte honom Marlboro och sög på filtret. Sam stirrade på henne en stund innan han vågade fråga. "Tycker du att det här är en bra idé? För inte länge sedan sparkade du nästan döden i bollen. Jag skulle inte snurra den här masken så snabbt, Nina."
  
  "Håll käften", mumlade hon genom sin cigarett och sänkte Bruich ner på den persiska mattan. Lika mycket som Nina uppskattade omhändertagandet av sin älskade Sam, kände hon att självförstörelse var varje persons privilegium, och om hon trodde att hennes kropp kunde stå emot detta helvete, hade hon rätt att testa teorin. "Vad äter dig, Sam?" - frågade hon igen.
  
  "Byt inte ämne," svarade han.
  
  "Jag byter inte ämne," hon rynkade pannan, det där eldiga temperamentet flimrade i hennes mörkbruna ögon. "Du för att jag röker, och jag för att du verkar upptagen för andra."
  
  Det tog lång tid för Sam att träffa henne igen och mycket lockande för henne att besöka honom hemma, så han var inte beredd att förlora allt genom att reta Nina. Med en tung suck följde han efter henne till altandörren som hon öppnade för att slå på jacuzzin. Hon tog av sig skjortan och avslöjade hennes sönderrivna rygg under sin bundna röda bikini. Ninas sexiga höfter svajade från sida till sida när hon också tog av sig jeansen, vilket fick Sam att frysa på plats för att ta in den vackra synen.
  
  Kylan i Edinburgh störde dem inte mycket. Vintern hade passerat, även om det ännu inte fanns några vårtecken, och de flesta föredrog fortfarande att stanna inne. Men det fanns varmt vatten i Sams kolsyrade himmelska bassäng, och eftersom den långsamma utsläppet av alkohol under libationen värmde deras blod, var de båda villiga att ta av sig.
  
  När Sam satt mittemot Nina i det lugnande vattnet kunde Sam se att hon var bestämd med att han skulle rapportera till henne. Han började äntligen tala. "Jag har inte hört något från Perdue eller Paddy än, men det finns några saker han bad mig att inte prata om och jag skulle vilja behålla det så. Du förstår, eller hur?"
  
  "Det handlar om mig?" - Frågade hon lugnt, men tog fortfarande inte blicken från Sam.
  
  "Nej", rynkade han pannan, att döma av hans röst, förbryllad över hennes antagande.
  
  "Varför kan jag då inte veta om det?" frågade hon direkt och överraskade honom.
  
  "Titta," förklarade han, "om det var upp till mig skulle jag berätta för dig på en sekund. Men Perdue bad mig att hålla det här bara mellan oss tills vidare. Jag svär, min älskling, jag skulle inte ha hållit det ifrån dig om han inte hade bett mig i otvetydiga ordalag att zippa upp."
  
  "Vem mer vet då?" - frågade Nina och märkte lätt att hans blick sjönk mot hennes bröst med några få ögonblick.
  
  "Ingen. Bara Purdue och jag vet. Även Paddy har ingen aning. Perdue bad att vi skulle hålla honom i mörker så att ingenting han gjorde skulle störa vad Perdue och jag försöker göra, vet du?" han förtydligade så taktfullt han kunde, fortfarande fascinerad av den nya tatueringen på hennes mjuka hud, strax ovanför hennes vänstra bröst.
  
  "Så han tror att jag kommer i vägen?" Hon rynkade pannan och knackade med sina smala fingrar på kanten av jacuzzin medan hon samlade sina tankar om saken.
  
  "Nej! Nej, Nina, han sa aldrig något om dig. Det handlade inte om att utesluta vissa personer. Det handlar om att utesluta alla tills jag ger honom den information han behöver. Han kommer då att avslöja vad han planerar att göra. Allt jag kan säga er nu är att Purdue är målet för någon mäktig som är en gåta. Den här mannen lever i två världar, två motsatta världar, och han har mycket höga positioner i båda."
  
  "Så vi pratar om korruption", avslutade hon.
  
  "Ja, men jag kan inte ge dig detaljerna ännu av lojalitet mot Perdue," vädjade Sam, i hopp om att hon skulle förstå. "Ännu bättre, när vi hör från Paddy kan du fråga Perdue själv. Då känner jag mig inte värdelös för att jag bröt min ed."
  
  "Du vet, Sam, även om jag vet att vi tre känner varandra mestadels från en och annan relikjakt eller expedition för att hitta någon värdefull antik prydnad," sa Nina otåligt, "jag trodde att du, jag och Perdue var ett team. " Jag har alltid tänkt på oss som de tre huvudingredienserna, konstanta i de historiska puddingarna som har serverats till den akademiska världen under de senaste åren." Nina blev sårad av att bli utesluten, men hon försökte att inte visa det.
  
  "Nina," sa Sam skarpt, men hon gav honom inte utrymme.
  
  "Vanligtvis när två av oss slår ihop, blir den tredje alltid inblandad på vägen, och om en hamnar i problem blir de andra två alltid involverade på något sätt. Jag vet inte om du märkte detta. Har du ens märkt det?" Hennes röst vacklade när hon försökte nå Sam, och även om hon inte kunde visa det var hon livrädd att han skulle svara på hennes fråga med likgiltighet eller borsta bort den. Kanske är hon för van vid att vara centrum för attraktion mellan två framgångsrika, om än helt olika män. För henne delade de ett starkt vänskapsband och en djup livshistoria, närhet till döden, självuppoffring och lojalitet mellan dem, som hon inte brydde sig om att betvivla.
  
  Till hennes lättnad log Sam. Synen av hans ögon som verkligen tittade in i hennes utan någon känslomässig distans - i närvaro - gav henne stor glädje, oavsett hur stensynt hon förblev.
  
  "Du tar det här på för stort allvar, älskling," förklarade han. "Du vet att vi tänder på dig så fort vi vet vad vi gör, för min kära Nina, vi har ingen jävla aning om vad vi gör just nu."
  
  "Och jag kan inte hjälpa?" - hon frågade.
  
  "Jag är rädd att inte," sa han i en självsäker ton. "Men ändå kommer vi snart att ta oss samman. Du vet, jag är säker på att Perdue inte kommer att tveka att dela dem med dig så fort den gamla hunden bestämmer sig för att ringa oss, det vill säga."
  
  "Ja, det här börjar störa mig också. Rättegången måste ha avslutats för flera timmar sedan. Antingen är han för upptagen med att fira eller så har han fler problem än vi trodde", föreslog hon. "Sam!"
  
  Med tanke på de två möjligheterna märkte Nina hur Sams blick vandrade i tankar och av misstag stannade vid Ninas klyvning. "Sam! Sluta med det där. Du kan inte få mig att byta ämne."
  
  Sam skrattade när han insåg. Han kanske till och med kände att han rodnade när han blev upptäckt, men han tackade sina lyckliga stjärnor att hon tog det lätt. "I alla fall, det är inte som att du inte har sett dem förut."
  
  "Kanske detta kommer att få dig att påminna mig igen om..." försökte han.
  
  "Sam, håll käften och häll upp en drink till till mig," befallde Nina.
  
  "Ja, frun," sa han och drog upp sin genomblöta, ärrade kropp ur vattnet. Det var hennes tur att beundra hans maskulina gestalt när han gick förbi henne, och hon kände ingen skam när hon kom ihåg de få gånger hon hade haft turen att njuta av den maskulinitetens fördelar. Även om dessa ögonblick inte var särskilt fräscha, lagrade Nina dem i en speciell högupplöst minnesmapp i hennes sinne.
  
  Bruich rätade upp sig vid dörren och vägrade gå över tröskeln där ångmolnen hotade honom. Hans blick var fäst på Nina, både ettan och tvåan var okaraktäristiska för en stor, gammal, lat katt. Han var vanligtvis nedsänkt, sen till någon lektion och fokuserade knappt på något annat än en annan varm mage som han kunde göra till sitt hem för natten.
  
  "Vad är det, Bruich?" frågade Nina i hög ton och tilltalade honom kärleksfullt som hon alltid gjort. "Kom hit. Komma."
  
  Han rörde sig inte. "Usch, självklart kommer den jävla katten inte till dig, din idiot," tukade hon sig själv i tystnaden från den sena timmen och det mjuka gurret av lyxen hon njöt av. Irriterad över sitt dumma antagande om katter och vatten och trött på att vänta på att Sam skulle komma tillbaka, kastade hon händerna i det glänsande skummet på ytan och skrämde ingefärskatten till en flykt av skräck. Att se honom hoppa in och försvinna under schäslongen gav henne mer nöje än ånger.
  
  Bitch, bekräftade hennes inre röst å det stackars djurets vägnar, men Nina tyckte ändå att det var roligt. "Förlåt, Bruich!" - skrek hon efter honom, fortfarande flinade. "Jag kan inte göra något åt det. Oroa dig inte, kompis. Jag kommer säkerligen få karma... med vatten, för att jag gör detta mot dig, älskling."
  
  Sam sprang ut ur vardagsrummet och ut på uteplatsen och såg extremt upprymd ut. Fortfarande halvvåt hade han fortfarande inte spillt ut drinkarna, även om hans armar var utsträckta som om de höll i glas vin.
  
  "Goda nyheter! Paddy ringde. Perdue var skonad på ett villkor", skrek han och fick en kör av argt "håll käften, Cleve" från sina grannar.
  
  Ninas ansikte lyste upp. "I vilket skick?" frågade hon och ignorerade resolut den fortsatta tystnaden från alla i komplexet.
  
  "Jag vet inte, men tydligen handlar det om något historiskt. Så, du förstår, Dr. Gould, vi kommer att behöva vår tredje," vidarebefordrade Sam. "Dessutom är andra historiker inte lika billiga som du."
  
  Flämtande rusade Nina fram, väsande av skenbar förolämpning, hoppade på Sam och kysste honom som om hon inte hade kysst honom sedan de där livliga mappar i hennes minne. Hon var så glad över att få vara med igen att hon inte lade märke till mannen som stod vid den mörka kanten av den kompakta innergården och ivrigt tittade på Sam rycka i spetsen på sin bikini.
  
  
  13
  Förmörkelse
  
  
  
  Salzkammergut-regionen, Österrike
  
  
  Joseph Karstens herrgård stod tyst, med utsikt över tomheten i vidsträckta trädgårdar där inga fåglar sjöng. Hans blommor och penslar bebodde trädgården i ensamhet och tystnad och rörde sig bara när vinden ville det. Ingenting värderades här över blotta existensen, och sådan var Karstens kontroll över vad han ägde.
  
  Hans fru och två döttrar valde att stanna i London och valde att avstå från den slående skönheten i Carstens personliga bostad. Han var dock ganska nöjd med det faktum att han kunde dra sig tillbaka, samarbetade med sitt kapitel av den svarta solens orden och ledde den med jämnmod. Så länge han agerade under den brittiska regeringens order och ledde militär underrättelsetjänst internationellt kunde han behålla sin position inom MI6 och använda dess ovärderliga resurser för att hålla ett vakande öga på internationella relationer som skulle kunna hjälpa eller hindra Black Suns investeringar och planering.
  
  Organisationen förlorade på intet sätt sin skändliga makt efter andra världskriget, när den tvingades in i mytens och legendens undre värld, och blev bara ett bittert minne för de glömska och ett verkligt hot mot dem som visste något annat. Människor som David Perdue och hans medarbetare.
  
  Genom att be om ursäkt till Purdue-tribunalen, fruktade att han skulle bli utpekad av den som rymde, sparade Karsten lite tid för att avsluta det han påbörjade i helgedomen i sitt bergsbo. Det var en vidrig dag ute, men inte i vanlig bemärkelse. Den svaga solen lyste upp den vanligtvis vackra vildmarken i Salzkammergut-bergen, och gjorde den stora mattan av trädtopparna till en blekgrön i kontrast till den djupa smaragden i de täckta skogarna. Damerna i Karsten ångrade att de lämnade det hisnande österrikiska landskapet bakom sig, men platsens naturliga skönhet förlorade sin lyster varhelst Joseph och hans följeslagare gick, vilket tvingade dem att begränsa sig till att besöka det charmiga Salzkammergut.
  
  "Jag skulle göra det själv om jag inte var i en offentlig position", sa Karsten från sin gräsmatta stol och höll i sin bordstelefon. "Men jag måste återvända till London om två dagar för att rapportera om Hebridernas lansering och dess planering, Clive. Jag kommer inte att återvända till Österrike på ett tag. Jag behöver folk som kan göra allt utan övervakning, vet du?"
  
  Han lyssnade på uppringarens svar och nickade. "Höger. Du kan kontakta oss när ditt folk har slutfört uppdraget. Tack, Clive."
  
  Han tittade länge över bordet och studerade regionen där han hade turen att bo när han inte behövde besöka smutsiga London eller tätbefolkade Glasgow.
  
  "Jag kommer inte att förlora allt på grund av dig, Perdue. Oavsett om du väljer att vara tyst om min identitet eller inte, kommer det inte att skona dig. Du är en börda och måste avslutas. Ni måste alla vara färdiga", mumlade han medan hans ögon tog in de majestätiska vitklädda klippformationerna som omgav hans hem. Skogens grova sten och ändlösa mörker lugnade hans ögon, medan hans läppar darrade av hämndlystna ord. "Var och en av er som känner mitt namn, som känner mitt ansikte, som dödade min mamma och vet var hennes hemliga gömställe var... alla som kan anklaga mig för inblandning... ni måste alla bli färdiga!"
  
  Karsten knep ihop läpparna och mindes natten då han hade flytt, som den fegis han var, från sin mors hus när männen från Oban hade dykt upp för att rycka David Perdue ur hans klor. Tanken på att hans dyrbara byte skulle gå till vanliga medborgare irriterade honom oerhört, slog ett slag för hans stolthet och berövade honom onödigt inflytande över sina angelägenheter. Allt borde ha varit klart nu. Istället fördubblades hans problem av dessa händelser.
  
  "Sir, nyheter om David Perdue," meddelade hans assistent Nigel Lime från dörren till uteplatsen. Karsten var tvungen att vända sig för att titta på mannen för att försäkra sig om att det märkligt passande ämnet faktiskt presenterades och inte ett påhitt av hans tankar.
  
  "Konstigt", svarade han. "Jag bara undrade över det, Nigel."
  
  Imponerad gick Nigel ner för trappan till altanen under nättaket där Karsten drack te. "Tja, du kanske är synsk, sir," log han och höll mappen under armen. "Den rättsliga kommittén ber er att vara närvarande i Glasgow för att underteckna en erkännande av skyldig så att Etiopiens regering och arkeologiska brottsenheten kan fortsätta att omvandla Perdues straff."
  
  Carsten var sugen på idén att straffa Perdue, även om han helst hade gjort det själv. Men hans förväntningar kan ha varit för hårda i hans gammaldags hopp om hämnd, för han blev snabbt besviken när han fick reda på det straff han så önskade veta.
  
  "Vad är hans straff då?" frågade han Nigel. "Vad ska de bidra med?"
  
  "Får jag sitta ner?" - frågade Nigel och svarade på Karstens godkännande gest. Han lade ärendet på bordet. "David Perdue tog ett avtal. Kort sagt, i utbyte mot hans frihet..."
  
  "Frihet?" vrålade Karsten och hans hjärta bultade av nyfunnen ilska. "Vad? Är han inte dömd till fängelse alls?"
  
  "Nej, sir, men låt mig informera dig om detaljerna i fynden," erbjöd Nigel lugnt.
  
  "Låt oss lyssna på det här. Håll det kort och enkelt. Jag vill bara veta grunderna", morrade Karsten och händerna skakade när han lyfte koppen till munnen.
  
  "Självklart, sir," svarade Nigel och döljde sin irritation över sin chef bakom hans lugna uppträdande. "Kort sagt," sa han lugnt, "Herr Perdue har gått med på att betala skadestånd till det etiopiska folkets anspråk och lämna tillbaka deras relik där han tog den ifrån, varefter han naturligtvis kommer att förbjudas att någonsin resa in i Etiopien. igen."
  
  "Vänta, är det allt?" Karsten rynkade pannan och hans ansikte blev gradvis mer och mer lila. "Ska de bara låta honom gå?"
  
  Karsten var så blind av besvikelse och nederlag att han inte märkte det hånfulla uttrycket i hans assistents ansikte. "Om jag får, sir, du verkar ta det här ganska personligt."
  
  "Du kan inte!" Carsten skrek och harklade sig. "Han är en rik lurendrejare, betalar av allt, charmar högsamhället så att det förblir blind för hans kriminella aktiviteter. Jag blir förstås helt upprörd när sådana människor kommer iväg med en enkel varning och en räkning. Den här mannen är miljardär, Lime! Han borde få lära sig att hans pengar inte alltid kan rädda honom. Här hade vi en stor möjlighet att lära honom - och världen av gravrövare som han... att de kommer att ställas inför rätta, straffade! Och vad bestämmer de? Han sjudade av ilska. "Låt honom betala igen för sitt jäkla sätt att komma undan med det! Jesus Kristus! Inte konstigt att lag och ordning inte betyder något längre!"
  
  Nigel Lime väntade bara på att tiraden skulle ta slut. Det var ingen idé att avbryta den rasande ledaren för MI6. När han var säker på att Karsten, eller Mr Carter som hans oförsiktiga underordnade kallade honom, hade avslutat sitt gnäll, vågade Nigel lasta av ännu fler oönskade detaljer på sin chef. Han sköt försiktigt ärendet över bordet. "Och jag vill att du skriver under detta omedelbart, sir. De måste fortfarande skickas till kommittén med bud idag med din underskrift."
  
  "Vad är detta?" Karstens tårfyllda ansikte darrade när han fick ännu ett bakslag i sina ansträngningar angående David Perdue.
  
  "En av anledningarna till att domstolen var tvungen att ge efter för Perdues ansökan var det olagliga beslagtagandet av hans egendom i Edinburgh, sir," förklarade Nigel och njöt av den känslomässiga domningar han kände när han rustade sig för ytterligare ett utbrott från Carsten.
  
  "Denna egendom togs i beslag av en anledning! Vad i hela friden av allt som är heligt pågår med myndigheterna nu för tiden? Olaglig? Så en person av intresse för MI6 i samband med internationella militära angelägenheter nämns medan ingen utredning har gjorts om innehållet i hans egendom?" skrek han och bröt sin porslinsmugg när han slog den på smidesjärnsskivan.
  
  "Sir, MI6-män på fältet har finkammat godset och letat efter något som är inkriminerande och de har inte hittat något som tyder på militärt spionage eller illegalt förvärv av historiska föremål, religiösa eller på annat sätt. Därför var undanhållandet av Raichtishousis lösensumma orimligt och ansågs olagligt eftersom det inte fanns några bevis som stödde vårt påstående", förklarade Nigel rakt på sak och lät inte den tyranniske Karstens feta ansikte skaka om honom när han förklarade situationen. "Detta är en frigivningshandling som du måste underteckna för att återlämna Wrichtishousis till dess ägare och för att återkalla alla order om motsatsen, enligt Lord Harrington och hans representanter i parlamentet."
  
  Karsten var så rasande att hans svar var mjuka, bedrägligt lugna. "Försummas jag i min auktoritet?"
  
  "Ja, sir," bekräftade Nigel. "Jag är rädd för det."
  
  Karsten var rasande över att hans planer omintetgjordes, men han föredrog att låtsas vara professionell på det hela. Nigel var en klok karl, och om han hade känt till Karstens personliga reaktion på affären, hade det kanske kastat för mycket ljus över hans koppling till David Perdue.
  
  "Ge mig då en penna", sa han och vägrade visa några spår av stormen som rasade inom honom. När Carsten undertecknade ordern om att återlämna Raichtisusis till sin nemesis, krossades hans ego av ett förkrossande slag mot hans noggrant upplagda planer, vilket kostade tusentals euro, vilket lämnade honom som en maktlös chef för en organisation utan några mäktiga befogenheter.
  
  "Tack, sir," sa Nigel och tog emot pennan från Karstens darrande hand. "Jag kommer att skicka ut detta idag så att filen kan stängas på vår sida. Våra advokater kommer att hålla oss uppdaterade om utvecklingen i Etiopien tills deras reliker har återförts till sin rättmätiga plats."
  
  Karsten nickade, men han hörde lite av Nigels ord. Allt han kunde tänka på var möjligheten att börja om från början. Han försökte rensa huvudet och försökte ta reda på var Perdue förvarade alla reliker som han, Karsten, hoppades hitta i fastigheten i Edinburgh. Tyvärr kunde han inte utföra ordern att genomsöka alla Purdues fastigheter eftersom den skulle ha varit baserad på underrättelser som samlats in av Order of the Black Sun, en organisation som inte borde ha existerat och, ännu mindre, inte borde ha drivits av den högsta officeren vid Office of the Military UK Intelligence.
  
  Han var tvungen att behålla det han visste var sant mot honom själv. Perdue kunde inte arresteras för att ha stulit värdefulla nazistiska skatter och artefakter eftersom att avslöja det skulle äventyra Black Sun. Karstens hjärna arbetade för fullt och försökte komma runt det hela, men samma svar kom i alla avseenden - Perdue var tvungen att dö.
  
  
  14
  A82
  
  
  I kuststaden Oban, Skottland, stod Ninas hem tomt medan hon var borta för att delta på en ny utflykt som Perdue hade planerat efter hans senaste juridiska problem. Livet i Oban fortsatte utan henne, men flera invånare där saknade henne mycket. Efter en olycklig kidnappningsincident som skapade lokala rubriker för några månader sedan, har etablissemanget återgått till sin lyckligt lugna tillvaro.
  
  Dr Lance Beach och hans fru förberedde sig för en medicinsk konferens i Glasgow, ett av de möten där vem vet vem och vem som bär vad som är viktigare än den faktiska medicinska forskningen eller anslag för experimentella läkemedel som är avgörande för framsteg på området.
  
  "Du vet hur mycket jag föraktar dessa saker," påminde Sylvia Beach sin man.
  
  "Jag vet, älskling," svarade han och ryckte till av ansträngningen att ta på sig sina nya skor över sina tjocka ullstrumpor. "Men jag övervägs bara för speciella egenskaper och speciell inkludering om de vet att jag finns, och för att de ska veta att jag finns måste jag visa mitt ansikte på dessa fixerade fall."
  
  "Ja, jag vet," stönade hon genom läpparna med åtskilda läppar, pratade med munnen öppen och applicerade Rose Dew-läppstift. "Gör bara inte som du gjorde förra gången, lämna mig med det här hönshuset medan du går. Och jag vill inte dröja kvar."
  
  "Noterat". Dr Lance Beach fejkade ett leende när hans fötter knarrade i hans tajta nya läderstövlar. Tidigare skulle han inte ha haft tålamodet att lyssna på sin frus gnäll, men efter sin rädsla för att förlora henne under en kidnappning lärde han sig att värdera hennes närvaro mer än något annat. Lance ville aldrig känna så här igen, rädd att han aldrig skulle se sin fru igen, så han gnällde lite av glädje. "Vi stannar inte länge. Jag lovar".
  
  "Flickorna kommer tillbaka på söndag, så om vi kommer tillbaka lite tidigt har vi en hel natt och en halv dag för oss själva", sa hon och tittade snabbt på hans reaktion i spegeln. Bakom sig, på sängen, kunde hon se honom le åt hennes ord med ett suggestivt, "Hmm, det är sant, Mrs Beach."
  
  Sylvia flinade när hon satte in örhängsnålen i sin högra lob och tittade snabbt på sig själv för att se hur det såg ut med hennes aftonklänning. Hon nickade gillande åt sin egen skönhet, men tittade inte på sin spegelbild för länge. Detta påminde henne om varför hon kidnappades av detta monster i första hand - hennes likhet med Dr. Nina Gould. Hennes lika petita figur och mörka lockar skulle ha lurat alla som inte kände de två kvinnorna, och dessutom var Sylvias ögon nästan som Ninas, förutom att de var smalare i formen och mer bärnstensfärgade än Ninas choklad.
  
  "Klar, älskling?" frågade Lance i hopp om att skingra de dåliga tankarna som utan tvekan plågade hans fru när hon stirrade på sin egen reflektion för länge. Han lyckades. Med en liten suck avbröt hon stirrtävlingen och tog snabbt ihop sin handväska och kappa.
  
  "Redo att gå", bekräftade hon skarpt, i hopp om att skingra alla misstankar han kan ha om hennes känslomässiga välbefinnande. Och innan han hann säga ett annat ord flög hon graciöst ut ur rummet och ner i korridoren mot korridoren vid ytterdörren.
  
  Natten var äcklig. Molnen ovanför dem dränkte skriken från de meteorologiska titanerna och höljde de elektriska ränderna i blå statisk ström. Regnet öste ner och förvandlade deras väg till en bäck. Sylvia hoppade genom vattnet som om det överhuvudtaget skulle hålla hennes skor torra, och Lance gick helt enkelt bakom henne för att hålla det stora paraplyet över hennes huvud. "Vänta, Silla, vänta!" - skrek han när hon snabbt klev ut under brollyns täcke.
  
  "Skynda dig, långsamt slag!" - hon retade och sträckte sig efter bildörren, men hennes man ville inte tillåta honom att håna hans långsamma promenad. Han tryckte på startspärren på deras bil och låste alla dörrar innan hon kunde öppna dem.
  
  "Ingen person med en fjärrkontroll behöver skynda sig," skröt han med ett skratt.
  
  "Öppna dörren!" - insisterade hon och försökte inte skratta med honom. "Mitt hår kommer att bli en enda röra," varnade hon. "Och de kommer att tro att du är en slarvig make och därför en dålig läkare, vet du?"
  
  Dörrarna öppnade sig precis när hon verkligen började oroa sig för att förstöra sitt hår och smink, och Sylvia hoppade in i bilen med ett lättnadsskrik. Strax efter satte sig Lance bakom ratten och startade bilen.
  
  "Om vi inte går nu, kommer vi verkligen sena," anmärkte han och tittade genom fönstren på de mörka och oförlåtande molnen.
  
  "Vi kommer att göra det här mycket tidigare, kära du. Klockan är bara åtta på kvällen, sa Sylvia.
  
  "Ja, men med det här vädret kommer det att gå jävligt långsamt. Jag säger dig, det går inte bra. För att inte tala om trafiken i Glasgow när vi väl kommer till civilisationen."
  
  "Det stämmer", suckade hon och sänkte passagerarsätets spegel för att få ihop lite läckande mascara. "Kör bara inte för fort. De är inte så viktiga att vi kan dö i en bilolycka eller något liknande."
  
  Backljusen såg ut som lysande stjärnor genom skyfallet när Lance styrde sin BMW från den lilla gatan in på huvudvägen för att påbörja den två timmar långa resan till ett elitcocktailparty i Glasgow, värd av Scotlands Leading Medical Society. Slutligen, efter noggrant arbete under konstant svängning och inbromsning av bilen, lyckades Sylvia rensa upp sitt smutsiga ansikte och se vacker ut igen.
  
  Så mycket som Lance inte ville ta A82, som skiljer de två tillgängliga vägarna åt, hade han helt enkelt inte råd att ta den längre vägen eftersom det skulle få honom att bli sen. Han var tvungen att svänga in på den fruktansvärda huvudvägen som leder förbi Paisley, där kidnapparna hade hållit hans fru innan hon transporterades till Glasgow, av alla ställen. Det gjorde ont i honom, men han ville inte ta upp det. Sylvia har inte varit på den här vägen sedan hon befann sig i sällskap med onda människor som fick henne att tro att hon aldrig skulle få träffa sin familj igen.
  
  Hon kanske inte tänker något om jag inte förklarar varför jag valde den här vägen. Kanske hon förstår, tänkte Lance för sig själv när de körde mot Trossachs nationalpark. Men hans händer grep så hårt om ratten att hans fingrar domnade.
  
  "Vad är det för fel, älskling?" - frågade hon plötsligt.
  
  "Ingenting," sa han nonchalant. "Varför?"
  
  "Du ser spänd ut. Är du orolig för att jag ska återuppleva min resa med den här tiken? Det här är trots allt samma väg", frågade Sylvia. Hon pratade så nonchalant att Lance nästan var lättad, men det var meningen att hon skulle ha det svårt och det oroade honom.
  
  "För att vara ärlig så var jag verkligen orolig för det", erkände han och böjde lätt med fingrarna.
  
  "Nå, gör inte det, okej?" Sa hon och smekte hans lår för att lugna ner honom. "Jag mår bra. Den här vägen kommer alltid att finnas här. Jag kan inte undvika detta för resten av mitt liv, vet du? Allt jag kan göra är att säga till mig själv att jag driver det här med dig, inte henne."
  
  "Så den här vägen är inte längre skrämmande?" han frågade.
  
  "Nej. Nu är det bara en väg och jag är med min man och inte någon psyko tik. Det handlar om att rikta rädsla mot något jag har anledning att frukta", föreslog hon vemodigt. "Jag kan inte vara rädd för vägen. Vägen skadade mig inte, svälte mig inte och förbannade mig inte, eller hur?"
  
  Förvånad stirrade Lance på sin fru i beundran. "Du vet, Cilla, det är ett riktigt coolt sätt att se på det. Och det är helt logiskt."
  
  "Tack, doktorn," log hon. "Gud, mitt hår har ett eget sinne. Du har lämnat dörrarna låsta för länge. Jag tror att vattnet förstörde min stil."
  
  "Ja," instämde han lättsamt. "Det var vatten. Säkert."
  
  Hon ignorerade hans antydan och tog fram den lilla spegeln igen, och försökte desperat fläta tillbaka de två hårstrån hon hade lämnat ner för att rama in ansiktet. "Heliga helgon...!" - utbrast hon ilsket och vände sig om i sin plats för att titta bakom sig. "Kan du tro den här idioten med sina ficklampor? Jag kan inte se en jäkla sak i spegeln."
  
  Lance tittade i backspegeln. Det genomträngande ljuset från strålkastarna på bilen som körde bakom dem lyste upp hans ögon och förblindade honom ett ögonblick. "Gode Gud! Vad kör han? En fyr på hjul?
  
  "Sakta ner, älskling, låt honom passera," föreslog hon.
  
  "Jag kör redan för långsamt för att komma till festen i tid, älskling," protesterade han. "Jag låter inte den där skiten göra oss sena. Jag ska bara ge honom lite av hans egen medicin."
  
  Lance justerade sin spegel så att strålarna från bilen bakom honom reflekterades direkt mot honom. "Precis vad doktorn beordrade, idiot!" Lance skrattade. Bilen saktade in efter att föraren uppenbarligen fått ett starkt ljus i ögonen och sedan hållit sig på säkert avstånd bakom.
  
  "Förmodligen walesiska", skämtade Sylvia. "Han insåg förmodligen inte att han hade sina helljus på."
  
  "Gud, hur kunde han inte märka att de där jäkla strålkastarna brände färgen på min bil?" Lance flämtade, vilket fick hans fru att brista ut i skratt.
  
  Oldlochley hade precis släppt dem när de cyklade söderut under tystnad.
  
  "Jag måste säga att jag är glatt överraskad över den glesa trafiken denna kväll, även för en torsdag," anmärkte Lance när de rusade längs A82.
  
  "Hör du älskling, kan du sakta ner lite?" - bad Sylvia och vände sitt offers ansikte mot honom. "Jag blir rädd".
  
  "Det är okej, älskling," log Lance.
  
  "Nej verkligen. Det regnar mycket hårdare här, och jag tror att bristen på trafik åtminstone ger oss tid att sakta ner, tycker du inte? "
  
  Lance kunde inte argumentera. Hon hade rätt. Att bli förblindad av bilen bakom dem skulle bara göra saken värre på den våta vägen om Lance höll sin maniska hastighet. Han var tvungen att erkänna att Sylvias begäran inte var orimlig. Han saktade ner betydligt.
  
  "Nöjd?" han frågade henne.
  
  "Ja tack" log hon. "Mycket bättre på mina nerver."
  
  "Och ditt hår verkar ha återhämtat sig också," skrattade han.
  
  "Lans!" - skrek hon plötsligt när sminkspegeln reflekterade skräcken för bilen som körde på deras svans och rusade galet framåt. I ett ögonblick av klarhet antog hon att bilen inte hade sett Lance slå i bromsen och att den inte hade kunnat sakta ner i tid på den blöta vägen.
  
  "Jesus!" Lance skrattade när han såg lamporna växa sig större och närmade sig dem för snabbt för att undvika dem. Allt de kunde göra var att samla sina krafter. Instinktivt lade Lance sin hand framför sin fru för att skydda henne från slaget. Som en blixt av kvardröjande blixtar, sprang de genomträngande strålkastarna bakom dem åt sidan. Bilen bakom dem svängde lite, men träffade dem med rätt ljus, vilket fick BMW:n att snurra oberäkneligt på den hala asfalten.
  
  Sylvias oväntade skrik dränktes i en kakofoni av krossad metall och krossat glas. Både Lance och Sylvia kände den sjuka snurran av sin utomkontrollerade bil, i vetskapen om att det inte fanns något de kunde göra för att förhindra tragedin. Men de hade fel. De stannade någonstans utanför vägen, bland en remsa av vilda träd och buskar mellan motorväg A82 och det svarta, kalla vattnet i Loch Lomond.
  
  "Är du okej, älskling?" - frågade Lance desperat.
  
  "Jag lever, men min nacke dödar mig", svarade hon genom gurlet från sin brutna näsa.
  
  Under en tid satt de orörliga i de skruvade spillrorna och lyssnade på regnets kraftiga dunkande på metallen. De befann sig båda ordentligt skyddade av sina krockkuddar och försökte avgöra vilka delar av deras kroppar som fortfarande fungerade. Dr Lance Beach och hans fru Sylvia förväntade sig aldrig att bilen bakom dem skulle rusa genom mörkret, på väg rakt mot dem.
  
  Lance försökte ta Sylvias hand när de djävulska strålkastarna bländade dem en sista gång och smällde in i dem i full fart. Hastigheten slet av Lances arm och skar av båda deras ryggrader och skickade deras bil ner i sjöns djup där den skulle bli deras kista.
  
  
  15
  Matchning
  
  
  I Reichtisusis var stämningen hög för första gången på mer än ett år. Perdue återvände hem och tog ett graciöst farväl av de män och kvinnor som hade ockuperat hans hem medan det var utlämnat till MI6 och dess känslolösa ledare, den tvetydiga Joe Carter. Precis som Purdue älskade att arrangera påkostade fester för akademiska professorer, affärsmän, curatorer och internationella givare till dess anslag, krävdes den här gången något mer lågmält.
  
  Från de stora festernas dagar under taket på en historisk herrgård har Perdue lärt sig att diskretion är nödvändig. Vid den tiden hade han ännu inte stött på sådana som den Svarta Solens Orden eller dess grenar, även om han i efterhand var nära bekant med många av dess medlemmar utan att inse det. Ett felaktigt drag kostade honom dock den totala dunkel som han förblev i alla år då han bara var en playboy med en förkärlek för värdefulla historiska föremål.
  
  Hans försök att blidka en farlig nazistisk organisation, främst för att stryka hans ego, fick ett tragiskt slut på Deep Sea One, hans oljeplattform till havs i Nordsjön. Det var där, när han stal ödets Spear och hjälpte till att föda fram den övermänskliga rasen, som han först trampade dem på tårna. Saker och ting blev bara värre därifrån tills Perdue gick från att vara en bundsförvant till att vara en plåga tills han slutligen blev den största tagg i ögonen på Black Sun.
  
  Det fanns ingen återvändo nu. Ej återställd. Det finns ingen återvändo. Nu var allt Perdue kunde göra att systematiskt eliminera alla medlemmar i den olycksbådande organisationen tills han igen säkert kunde framträda offentligt utan rädsla för lönnmord på sina vänner och anställda. Och denna gradvisa utrotning måste vara försiktig, subtil och metodisk. Det fanns inget sätt att han skulle förstöra dem eller något liknande, men Perdue var rik och smart nog att skära ut dem en efter en med hjälp av dåtidens dödliga vapen - teknik, media, lagstiftning och naturligtvis den mäktiga Mammon.
  
  "Välkommen tillbaka, doktorn," skämtade Perdue när Sam och Nina klev ur bilen. Tecken på den senaste belägringen var fortfarande synliga när några av Purdues agenter och personal stod och väntade på att MI6 skulle lämna sina tjänster och ta bort deras tillfälliga underrättelseenheter och fordon. Perdues närmande till Sam förvirrade Nina lite, men hon visste från deras skrattutbyte att detta förmodligen var en annan sak som bäst lämnades mellan de två männen.
  
  "Kom igen, killar," sa hon, "jag svälter."
  
  "Åh, självklart, min kära Nina," sa Perdue ömt och sträckte ut handen för att krama henne. Nina sa ingenting, men hans utmattade utseende störde henne. Trots att han hade gått upp mycket i vikt sedan Fallin-incidenten kunde hon inte tro att det långa, vithåriga geniet fortfarande kunde se så smal och trött ut. Den där krispiga morgonen stannade Perdue och Nina i sina armar ett tag och bara njöt av varandras tillvaro för en stund.
  
  "Jag är så glad att du är okej, Dave," viskade hon. Perdues hjärta hoppade över ett slag. Nina kallade honom sällan, om aldrig, vid hans namn. Detta innebar att hon ville nå honom på ett väldigt personligt plan, vilket var som ett himmelslag för honom.
  
  "Tack, älskling," svarade han mjukt i hennes hår och kysste hennes huvud innan han släppte henne. "Nu," utbrast han glatt, klappade händerna och vred dem, "ska vi fira lite innan jag berättar vad som kommer att hända härnäst?"
  
  "Ja", log Nina, "men jag är inte säker på att jag kan vänta på att höra vad som händer härnäst. Efter så många år i ditt företag har jag helt slutat tycka om överraskningar."
  
  "Jag förstår", erkände han och väntade på att hon skulle vara den första att gå in genom gårdens ytterdörrar. "Men jag försäkrar er att det är säkert, under den etiopiska regeringens och ACU:s vakande öga, och helt lagligt."
  
  "Den här gången," retade Sam.
  
  "Hur vågar du, sir?" Perdue skämtade med Sam och drog journalisten in i lobbyn i sin krage.
  
  "Hej Charles." Nina log mot den alltid lojala butlern, som redan höll på att duka upp i vardagsrummet för deras privata möte.
  
  "Madam," Charles nickade artigt. "Mr Crack."
  
  "Hälsningar, min kära," hälsade Sam varmt. "Specialagent Smith har lämnat ännu?"
  
  "Nej, sir. Faktum är att han precis gick på toaletten och kommer snart att gå med dig", sa Charles innan han hastigt lämnade rummet.
  
  "Han är lite trött, stackars kille", förklarade Perdue, "efter att ha varit tvungen att servera den här skaran av objudna gäster så länge. Jag gav honom ledigt imorgon och tisdag. Det skulle trots allt bli väldigt lite arbete för honom i min frånvaro annat än dagstidningarna, vet du?"
  
  "Ja", instämde Sam. "Men jag hoppas att Lillian kommer att vara i tjänst tills vi kommer tillbaka. Jag har redan övertygat henne att göra aprikospuddingstrudel åt mig när vi kommer tillbaka."
  
  "Var?" - Jag frågade. frågade Nina och kände sig fruktansvärt utanför igen.
  
  "Tja, det är ytterligare en anledning till att jag bad er två att komma, Nina. Snälla sätt dig ner så häller jag upp lite bourbon till dig", sa Perdue. Sam var glad över att se honom så glad igen, nästan lika frimodig och självsäker som han var tidigare. Å andra sidan, föreslog Sam, skulle en uppskov från utsikten till fängelse få en person att njuta av de minsta händelserna. Nina satte sig och la handen under konjakglaset som Perdue hällde upp Southern Comfort i åt henne.
  
  Att det var morgon förändrade inte på något sätt atmosfären i det mörka rummet. De höga fönstren hade lyxiga gröna gardiner som satte igång den tjocka bruna mattan, och tonerna gav det överdådiga rummet en jordnära känsla. Genom de smala spetsspringorna mellan de åtskilda gardinerna försökte morgonljuset lysa upp möblerna, men det lyckades inte lysa upp något annat än mattan som låg bredvid. Utanför tenderade molnen att vara tunga och mörka och stjäl energin från vilken sol som helst som kunde ha gett ett ordentligt sken av dagen.
  
  "Vad spelar det här?" Sam talade inte om någon särskild när en välbekant melodi flöt genom huset, från någonstans i köket.
  
  "Lillian, i tjänst som du föredrar," skrattade Perdue. "Jag låter henne spela musik medan hon lagar mat, men jag har ingen aning om vad det är, egentligen. Så länge det inte är för påträngande för resten av personalen har jag inget emot lite atmosfär på framsidan av huset."
  
  "Skön. Jag gillar det", anmärkte Nina och förde försiktigt kanten av kristallen till sin underläpp och försökte inte fläcka den med läppstift. "Så, när får jag höra om vårt nya uppdrag?"
  
  Perdue log och gav efter för Ninas nyfikenhet och vad Sam inte visste ännu heller. Han lade ner sitt glas och gnuggade handflatorna mot varandra. "Det är ganska enkelt, och det kommer att befria mig från alla mina synder i de inblandade regeringarnas ögon, samtidigt som det befriar mig från reliken som gav mig alla dessa problem."
  
  "Fake Ark?" frågade Nina.
  
  "Korrekt", bekräftade Perdue. "Detta är en del av mitt avtal med enheten för arkeologiska brott och den etiopiska högkommissarie, en historiefantast vid namn överste. Basil Yeaman för att lämna tillbaka sin religiösa relik..."
  
  Nina öppnade munnen för att rättfärdiga rynkan, men Perdue visste vad hon skulle säga och nämnde snart något som förbryllade henne. "...Oavsett hur falska de än är, till sin rättmätiga plats i berget utanför byn, till den plats från vilken jag förde dem."
  
  "Är de så beskyddande av en artefakt som de vet inte är den sanna förbundsarken?" - frågade Sam och uttryckte Ninas exakta fråga.
  
  "Ja, Sam. För dem är det fortfarande en fornminne av stort värde, oavsett om den innehåller Guds kraft eller inte. Jag förstår det, så jag tar tillbaka det." Han ryckte på axlarna. "Vi behöver inte det här. Vi fick vad vi ville ha av honom när vi letade efter Hercules-valvet, eller hur? Jag menar, det finns inte mycket användbara saker i den här arken längre som är användbara för oss. Den berättade om de grymma experimenten på barn som SS utförde under andra världskriget, men den är knappast värd att behålla längre."
  
  "Vad tror de att det är? Är de fortfarande övertygade om att detta är en helig låda?" frågade Nina.
  
  "Specialagent!" Sam meddelade att Patrick gick in i rummet.
  
  Patrick log blygt. "Håll käften, Sam." Han tog plats bredvid Perdue och tog emot en drink från sin nyligen släppta värd. "Tack, David."
  
  Märkligt nog utbytte varken Perdue eller Sam blickar angående det faktum att de andra två inte visste något om MI6:s Joe Carters sanna identitet. Så noga var de med att hålla sina hemliga affärer för sig själva. Bara Ninas kvinnliga intuition utmanade denna hemliga affär då och då, men hon kunde inte förstå vad som var felet.
  
  "Okej," började Perdue igen, "Patrick, tillsammans med mitt juridiska team, förberedde juridiska dokument för att underlätta resan till Etiopien för att återställa sin heliga låda under MI6-övervakning. Du vet, bara för att se till att jag inte samlar in underrättelser för ett annat land eller något liknande."
  
  Sam och Nina var tvungna att skratta åt Perdues hån av frågan, men Patrick var trött och ville bara få det hela över så att han kunde åka tillbaka till Skottland. "Jag var säker på att det här inte skulle ta mer än en vecka," påminde han Perdue.
  
  "Kommer du med oss?" Sam flämtade uppriktigt.
  
  Patrick såg både förvånad och lite förbryllad ut. "Ja, Sam. Varför? Planerar du att bete dig så illa att en barnvakt är uteslutet? Eller litar du inte på att din bästa vän inte skjuter dig i röven?"
  
  Nina fnissade för att lätta upp stämningen, men det var uppenbart att det var för mycket spänning i rummet. Hon tittade på Perdue, som i sin tur visade den mest änglalika oskuld som rackaren kunde uppbåda. Hans ögon mötte inte hennes, men han var väl medveten om att hon tittade på honom.
  
  Vad döljer Purdue för mig? Vad döljer han för mig, vad återigen berättar han för Sam?, tänkte hon.
  
  "Nej nej. Inget sådant", förnekade Sam. "Jag vill bara inte att du ska vara i fara, Paddy. Själva anledningen till att allt det här hände mellan oss i första hand var för att det Perdue, Nina och jag gjorde satte dig och din familj i fara."
  
  Wow, jag tror nästan på honom. Innerst inne kritiserade Nina Sams förklaring, övertygad om att Sam hade andra avsikter att hålla Paddy borta. Han verkade dock djupt allvarlig, och ändå behöll Perdue ett jämnt uttryckslöst uttryck när han satt och smuttade på sitt glas.
  
  "Jag uppskattar det, Sam, men du förstår, jag kommer inte för jag litar inte riktigt på dig," erkände Patrick med en tung suck. "Jag tänker inte ens förstöra ditt parti eller spionera på dig. Sanningen är... Jag måste gå. Mina order är tydliga och jag måste följa dem om jag inte vill bli av med mitt jobb."
  
  "Vänta, så du fick order om att komma oavsett vad?" frågade Nina.
  
  Patrick nickade.
  
  "Jesus," sa Sam och skakade på huvudet. "Vilken skitstövel får dig att gå, Paddy?"
  
  "Vad tycker du, gubbe?" frågade Patrick likgiltigt, resignerat för sitt öde.
  
  "Joe Carter," sa Perdue bestämt, hans ögon stirrade ut i rymden, hans läppar rörde sig knappt för att uttala Karstens hemska engelska namn.
  
  Sam kände hur benen domnade bort i jeansen. Han kunde inte avgöra om han var orolig eller rasande över beslutet att skicka Patrick på expeditionen. Hans mörka ögon gnistrade när han frågade: "En expedition in i öknen för att lägga tillbaka ett föremål i sandlådan som det togs från är väl knappast en uppgift för en högt uppsatt militär underrättelseofficer?"
  
  Patrick tittade på honom på samma sätt som han hade sett på Sam när de stod sida vid sida på rektorns kontor och väntade på någon form av straff. "Det var precis vad jag tänkte, Sam. Jag vågar påstå att min inkludering i detta uppdrag nästan var... avsiktlig."
  
  
  16
  Demoner dör inte
  
  
  Charles var frånvarande medan gruppen åt frukost och diskuterade hur en snabb resa skulle vara för att äntligen hjälpa Perdue att slutföra sin rättmätiga bot och slutligen befria Etiopien från Perdue.
  
  "Åh, du måste prova det för att uppskatta just den här sorten," sa Perdue till Patrick, men inkluderade Sam och Nina i samtalet. De utbytte information om goda viner och konjak för att fördriva tiden medan de njöt av den utsökta lätta middagen Lillian hade förberett åt dem. Hon blev glad över att se sin chef skratta och retas henne igen, eftersom hon var en av hans mest betrodda allierade och fortfarande hans samma livfulla personlighet.
  
  "Charles!" han ringde. En kort tid senare ringde han igen och tryckte på klockan, men Charles svarade inte. "Vänta, jag ska hämta en flaska," föreslog han och reste sig för att gå till vinkällaren. Nina kunde inte förstå hur mager och tråkig han såg ut nu. Han hade tidigare varit en lång och mager man, men hans senaste viktnedgång under Fallin-rättegången hade gjort att han såg ännu längre och mycket skröpligare ut.
  
  "Jag följer med dig, David," erbjöd Patrick. "Jag gillar inte att Charles inte svarar, om du förstår vad jag menar."
  
  "Var inte dum, Patrick," log Perdue. "Reichtisusis är tillräckligt pålitlig för att undvika oönskade gäster. Dessutom, istället för att använda ett säkerhetsföretag, bestämde jag mig för att anlita privat säkerhet vid min gate. De svarar inte på några andra lönecheckar än de som undertecknats av yours truly."
  
  "Bra idé", godkände Sam.
  
  "Och jag kommer snart tillbaka för att visa upp denna obscent dyra flaska flytande majestät," skröt Perdue med viss reservation.
  
  "Och vi kommer att få öppna den?" Nina retade honom. "För det är ingen idé att skryta om saker som inte kan verifieras, förstår du."
  
  Perdue log stolt, "Åh, Dr. Gould, jag ser fram emot att skämta med dig om historiska reliker medan du ser ditt berusade sinne snurra." Och med dessa ord lämnade han hastigt rummet och gick ner i källaren förbi sina laboratorier. Han ville inte erkänna det så snart efter att han hade återtagit sin domän, men Perdue var också oroad över sin butlers frånvaro. Han använde i princip brännvinet som en ursäkt för att göra slut med de andra på jakt efter anledningen till att Charles övergav dem.
  
  "Lily, har du sett Charles?" frågade han sin hushållerska och kock.
  
  Hon vände sig bort från kylskåpet för att titta på hans utmattade uttryck. Hon vred händerna under kökshandduken hon använde och log motvilligt. "Ja, sir. Specialagent Smith har bett Charles att hämta din andra gäst från flygplatsen."
  
  "Min andra gäst?" sa Perdue efter henne. Han hoppades att han inte hade glömt det viktiga mötet.
  
  "Ja, Mr. Perdue," bekräftade hon. "Har Charles och Mr Smith kommit överens om att han ska gå med dig?" Lily lät lite orolig, mest för att hon inte var säker på vad Perdue visste om gästen. För Perdue var det som om hon ifrågasatte hans förstånd för att ha glömt något han inte var insatt i från början.
  
  Perdue tänkte en stund och knackade med fingrarna på dörrkarmen för att få ordning på dem. Enligt hans åsikt skulle det vara bättre att spela öppet med den charmiga fylliga Lily, som hade den högsta åsikten om honom. "Um, Lily, ringde jag den här gästen? Tappar jag huvudet?
  
  Plötsligt blev allt klart för Lily och hon skrattade sött. "Nej! Gud, nej, herr Perdue, du visste inte alls om det. Oroa dig inte, du är inte galen än."
  
  Perdue kände sig lättad och suckade, "Tack gud!" - och skrattade med henne. "Vem är det?"
  
  "Jag vet inte vad han heter, men uppenbarligen har han erbjudit sig att hjälpa dig på din nästa expedition." sa hon blygt.
  
  "Gratis?" han skämtade.
  
  Lily skrattade, "Jag hoppas verkligen det, sir."
  
  "Tack, Lily," sa han och försvann innan hon hann svara. Lily log mot eftermiddagsbrisen som blåste in genom det öppna fönstret bredvid kylarna och frysarna där hon packade ransoner. Hon sa tyst: "Det är så bra att du är tillbaka, min kära."
  
  När han gick förbi sina laboratorier kände Perdue nostalgisk, men också hoppfull. När han gick ner under första våningen i sin stora korridor hoppade han nerför betongtrappan. Det ledde till källaren där laboratorierna låg, mörkt och tyst. Perdue kände en våg av malplacerad ilska över Joseph Carstens fräckhet att dyka upp i sitt hem för att kränka sin integritet, dra fördel av sin patenterade teknologi och sin rättsmedicinska forskning, som om det bara var där för honom att granska.
  
  Han brydde sig inte om stora, starka taklampor, tände bara huvudljuset vid ingången till den lilla korridoren. När han gick förbi de mörka rutorna i labbets glasdörr, påminde han sig om de gyllene dagarna innan det blev fult och politiskt och farligt. Inuti kunde han fortfarande föreställa sig att höra sina frilansande antropologer, vetenskapsmän och praktikanter prata, bråka om kopplingar och teorier till ljudet av servrar och intercoolers igång. Det fick honom att le, även om hans hjärta värkte för att de dagarna skulle komma tillbaka. Nu när han av de flesta ansågs vara en brottsling och hans rykte inte längre var lämpligt att använda på ett CV, kände han att rekrytering av elitforskare var en meningslös strävan.
  
  "Det kommer att ta tid, gubbe," sa han till sig själv. "Ha bara tålamod, för guds skull."
  
  Hans långa gestalt slentrade mot den vänstra korridoren, den sjunkande betongrampen kändes solid under hans fötter. Det var betong som gjuts för århundraden sedan av murare för länge sedan. Det var hemma, och det fick honom att känna en stor samhörighet, mer än någonsin tidigare.
  
  När han gick förbi den oansenliga dörren till lagret ökade hans puls och en stickande känsla rann ner för hans rygg till benen. Perdue log när han gick förbi en gammal järndörr som matchade väggen i färg och struktur och knackade på den två gånger på vägen. Slutligen fyllde den unkna lukten från den nedsänkta källaren hans näsborrar. Perdue var mycket glad över att vara ensam igen, men han skyndade sig att skaffa en flaska Krimvin från 1930-talet att dela med sitt företag.
  
  Charles höll källaren relativt ren, flaskor dammade och vände, men i övrigt instruerade Perdue den flitige butlern att lämna resten av rummet som det var. Det vore trots allt ingen hyfsad vinkällare om den inte såg lite nedgången och nedgången ut. För sitt korta minne av trevliga saker fick Perdue betala enligt det grymma universums regler, och snart började hans tankar vandra åt ett annat håll.
  
  Källarväggarna påminde om fängelsehålan där han hölls av den tyranniska tiken från Black Sun innan hon själv mötte sitt passande slut. Hur mycket han än påminde sig själv om att detta fruktansvärda kapitel i hans liv var avslutat, kunde han inte låta bli att känna hur väggarna stängde sig runt honom.
  
  "Nej, nej, det här är inte sant", viskade han. "Det är helt enkelt ditt sinne som känner igen dina traumatiska upplevelser i form av en fobi."
  
  Men Perdue kände att han inte kunde röra sig eftersom hans ögon låg för honom. Med flaskan i handen och den öppna dörren liggande precis framför sig kände han hur hopplösheten tog över hans själ. Fastkedjad vid platsen kunde Perdue inte ta ett enda steg, och hans hjärta slog snabbare i en kamp med hans sinne. "Herregud, vad är det här?" - skrek han och tryckte på pannan med sin fria hand.
  
  Allt omgav honom, hur mycket han än kämpade med bilderna med sin tydliga verklighetskänsla och psykologi. Stönande slöt han ögonen i ett desperat försök att övertyga sitt psyke om att han inte hade återvänt till fängelsehålan. Plötsligt grep en hand honom hårt och drog honom i armen, vilket skrämde Perdue till ett tillstånd av nykter skräck. Hans ögon öppnades omedelbart och hans sinne klarnade.
  
  "Jesus, Perdue, vi trodde att du slukades upp av en portal eller något", sa Nina och höll fortfarande om handleden.
  
  "Herregud, Nina!" - utbrast han och öppnade upp sina ljusblå ögon för att se till att han stannade i verkligheten. "Jag vet inte vad som just hände med mig. Jag... Jag-jag s-såg fängelsehålan... Herregud! Jag blir galen!"
  
  Han föll ovanpå Nina och hon slog armarna runt honom medan han flåsade hysteriskt. Hon tog flaskan från honom och lade den på bordet bakom sig, utan att flytta en tum från där hon vaggade Perdues magra och slagna kropp. "Det är okej, Perdue," viskade hon. "Jag känner den här känslan alltför väl. Fobier föds vanligtvis från en enda traumatisk upplevelse. Det är allt vi behöver för att bli galen, tro mig. Vet bara att detta är traumat av din rättegång, inte kollapsen av ditt förstånd. Så länge du kommer ihåg detta kommer du att klara dig."
  
  "Är det så här du känner varje gång vi tvingar dig in i ett trångt utrymme för vår egen fördel?" frågade han tyst och kippade efter luft bredvid Ninas öra.
  
  "Ja", erkände hon. "Men låt det inte låta så grymt. Inför Deep Sea One och ubåten tappade jag helt fattningen varje gång jag tvingades in i ett trångt utrymme. Sedan jag har jobbat med dig och Sam," log hon och knuffade bort honom något så att hon kunde se honom i ögonen, "har jag varit tvungen att konfrontera min klaustrofobi så många gånger, varit tvungen att möta det, annars skulle alla få dödade, att ni två galningar hjälpte mig att hantera det här bättre."
  
  Perdue såg sig omkring och kände paniken avta. Han tog ett djupt andetag och drog försiktigt sin hand över Ninas huvud och snurrade hennes lockar runt hans fingrar. "Vad skulle jag göra utan dig, Dr Gould?"
  
  "Tja, först och främst skulle du lämna din expeditionsgrupp i högtidlig förväntan för en evighet," övertalade hon. "Så, låt oss inte låta alla vänta."
  
  "Allt?" - frågade han nyfiket.
  
  "Ja, din gäst kom för några minuter sedan med Charles," log hon.
  
  "Har han en pistol?" retade han.
  
  "Jag är inte säker," spelade Nina med. "Han kunde bara. Då blir våra förberedelser åtminstone inte tråkiga."
  
  Sam ropade till dem från labbets håll. "Kom igen," blinkade Nina, "låt oss gå tillbaka dit innan de tror att vi är på gång med något smutsigt."
  
  "Är du säker på att det skulle vara dåligt?" Perdue flirtade.
  
  "Hallå!" Ringde Sam från första korridoren. "Ska jag förvänta mig att vindruvor ska trampas ner där?"
  
  "Lita på Sam, han får vanliga referenser att låta obscenta." Perdue suckade glatt och Nina flinade. "Du kommer att ändra ton, gamle man," skrek Perdue. "Så fort du provar mina Ayu-Dag Cahors kommer du att vilja ha mer."
  
  Nina höjde ett ögonbryn och gav Perdue en misstänksam blick. "Okej, du förstörde allt den gången."
  
  Perdue tittade stolt fram när han gick mot den första korridoren. "Jag vet".
  
  Tillsammans med Sam gick de tre tillbaka till trappan i korridoren för att gå ner till första våningen. Perdue hatade att de båda var så hemlighetsfulla om hans gäst. Till och med hans egen butler höll det från honom, vilket fick honom att känna sig som ett skört barn. Han kunde inte låta bli att känna sig lite nedlåtande, men eftersom han kände Sam och Nina visste han att de bara ville överraska honom. Och Purdue var som alltid som bäst.
  
  De såg Charles och Patrick utbyta några ord precis utanför vardagsrumsdörren. Bakom dem lade Perdue märke till en hög med läderväskor och en sliten gammal kista. När Patrick såg Perdue, Sam och Nina gå uppför trappan till första våningen, log han och vinkade Perdue att återvända till mötet. "Har du tagit med vinet du skröt om?" frågade Patrick hånfullt. "Eller blev de stulna av mina agenter?"
  
  "Gud, jag skulle inte bli förvånad," mumlade Perdue skämtsamt när han gick förbi Patrick.
  
  När han kom in i rummet flämtade Perdue. Han visste inte om han skulle fascineras eller skrämmas av synen framför honom. Mannen som stod vid brasan log varmt, händerna lade sig lydigt i vikt framför honom. "Hur mår du, Perdue Efendi?"
  
  
  17
  Förspel
  
  
  "Jag kan inte tro mina ögon!" - utbrast Perdue, och han skojade inte. "Jag kan bara inte! Hallå! Är du verkligen här, min vän?"
  
  "Jag, Efendi," svarade Ajo Kira och kände sig ganska smickrad av miljardärens glädje över att se honom. "Du verkar väldigt förvånad."
  
  "Jag trodde att du var död," sa Perdue uppriktigt. "Efter den där avsatsen där de öppnade eld mot oss... var jag övertygad om att de dödade dig."
  
  "Tyvärr dödade de min bror Efendi," klagade egyptiern. "Men det här gör du inte. Han sköts när han körde en jeep för att rädda oss."
  
  "Jag hoppas att den här mannen fick en anständig begravning. Lita på mig, Ajo, jag kommer att gottgöra din familj för allt du gjorde för att hjälpa mig att slippa klorna på både etiopierna och de förbannade Cosa Nostra-monstren.
  
  "Ursäkta mig," avbröt Nina respektfullt. "Får jag fråga exakt vem du är, sir? Jag måste erkänna att jag är lite vilsen här."
  
  Männen log. "Självklart, självklart," skrattade Perdue. "Jag glömde att du inte var med mig när jag... skaffade," han tittade på Ajo med en busig blinkning, "en falsk förbundsark från Axum i Etiopien."
  
  "Har du dem fortfarande, herr Perdue?" - Frågade Ajo. "Eller är de fortfarande i det ogudaktiga huset i Djibouti där de torterade mig?"
  
  "Herregud, torterade de dig också?" frågade Nina.
  
  "Ja, doktor Gould. Prof. Medleys man och hans troll är skyldiga. Jag måste erkänna att även om hon var närvarande kunde jag se att hon inte godkände. Är hon död nu?" - frågade Ajo vältaligt.
  
  "Ja, tyvärr dog hon under Herkulesexpeditionen", bekräftade Nina. "Men hur blev du involverad i den här utflykten? Purdue, varför visste vi inte om Mr Cyrus?"
  
  "Medleys folk fängslade honom för att ta reda på var jag var med reliken de så eftertraktade, Nina," förklarade Perdue. "Den här gentleman är den egyptiske ingenjören som hjälpte mig att fly med den heliga lådan innan jag tog hit den - innan Herkules valv hittades."
  
  "Och du trodde att han var död," tillade Sam.
  
  "Korrekt", bekräftade Perdue. "Det var därför jag blev förvånad över att se min "avlidne" vän nu stå levande och må bra i mitt vardagsrum. Säg mig, kära Ajo, varför är du här om inte bara för en livlig återförening?"
  
  Ajo såg lite förvirrad ut och visste inte hur han skulle förklara, men Patrick anmälde sig frivilligt för att fylla i alla i frågan. "Faktum är att Mr. Kira är här för att hjälpa dig att återföra artefakten till dess rättmätiga plats där du stal den ifrån, David." Han kastade en snabb förebrående blick på egyptiern innan han fortsatte att förklara så att alla kunde få fart. "Faktum är att det egyptiska rättssystemet tvingade honom att göra detta under påtryckningar från arkeologiska brottsavdelningen. Alternativet skulle vara fängelse för att ha hjälpt en flykting och medhjälp till stölden av en värdefull historisk artefakt från folket i Etiopien."
  
  "Så ditt straff liknar mitt," suckade Perdue.
  
  "Förutom att jag inte skulle kunna betala de här böterna, Effendi," förklarade Ajo.
  
  "Jag tror inte," instämde Patrick. "Men detta skulle inte förväntas av dig heller, eftersom du är en medbrottsling och inte den huvudsakliga brottslingen."
  
  "Så det är därför de skickar med dig, Paddy?" - frågade Sam. Han var uppenbarligen fortfarande orolig över Patricks inkludering i expeditionen.
  
  "Ja, antar jag. Även om alla utgifter täcks av David som en del av hans straff, måste jag fortfarande följa med er alla för att säkerställa att det inte finns några ytterligare skitsnack som kan leda till ett allvarligare brott", förklarade han med brutal ärlighet.
  
  "Men de kunde ha skickat vilken senior fältagent som helst," svarade Sam.
  
  "Ja, det kunde de göra, Sammo. Men de valde mig, så låt oss bara göra så gott vi kan och ta reda på den här skiten, va?" föreslog Patrick och klappade Sam på axeln. "Det kommer också att ge oss en chans att ta igen förlorad tid under det senaste året eller så. David, vi kanske kan ta en drink medan du förklarar utvecklingen av den kommande expeditionen?"
  
  "Jag gillar hur du tänker, specialagent Smith," log Perdue och höll upp flaskan som ett pris. "Låt oss nu sätta oss ner och först skriva ner de nödvändiga specialvisum och tillstånd som vi kommer att behöva för att ta oss igenom tullen. Efter det kan vi hitta den bästa rutten med kvalificerad hjälp av min person som kommer att gå med Kira här, och påbörja chartertransporter."
  
  Under resten av dagen och in på sena kvällen planerade gruppen att återvända till landet, där de skulle möta lokalbefolkningens hån och hårda ord från guiderna tills deras uppdrag var fullbordat. Det var underbart för Perdue, Nina och Sam att vara tillsammans igen i den enorma, historiska Perdues herrgård, för att inte tala om att de var i sällskap med två respektive vänner, vilket gjorde allt lite mer speciellt den här gången.
  
  På morgonen därpå hade de allt planerat och var och en sadlades med uppgiften att samla ihop sin utrustning för resan, samt att kontrollera riktigheten av deras pass och resedokument på order från den brittiska regeringen, militära underrättelsetjänsten och de etiopiska delegaterna, professor J. Imru och överste. Yimen.
  
  Gruppen samlades kort för frukost under Perdues butlers stränga öga, ifall de skulle behöva något av honom. Den här gången märkte inte Nina det tysta samtalet mellan Sam och Perdue när deras blickar möttes över det stora rosenträbordet medan Lilys glada klassiska rocksånger ekade långt borta i köket.
  
  Efter att de andra hade gått och lagt sig kvällen innan tillbringade Sam och Perdue några timmar ensamma och utbytte idéer om hur man skulle kunna exponera Joe Carter för allmänhetens ögon, samtidigt som de slet av det mesta av orden för gott. De var överens om att uppgiften var svår och skulle ta lite tid att förbereda sig, men de visste att de skulle behöva sätta upp någon form av fälla för Carter. Den här mannen var inte dum. Han var beräknande och ond på sitt sätt, så de två tog sig tid att tänka igenom sina planer. De hade inte råd att lämna några anslutningar overifierade. Sam berättade inte för Perdue om MI6-agenten Liam Johnsons besök eller vad han avslöjade för besökaren den natten när han varnade Sam för hans uppenbara spioneri.
  
  Det fanns inte mycket tid kvar att planera Carstens fall, men Perdue var stenhård på att de inte kunde skynda på saker och ting. Men Perdue var nu tvungen att fokusera på att få fallet avskrivet i domstol så att hans liv kunde återgå till relativ normalitet för första gången på månader.
  
  Först var de tvungna att ordna så att reliken transporterades i en låst container, bevakad av tulltjänstemän under ett vakande öga av specialagent Patrick Smith. Han bar praktiskt taget Carters auktoritet i sin plånbok med varje steg han tog på den här resan, något som MI6:s högsta befälhavare lätt skulle ogilla. Faktum är att den enda anledningen till att han skickade Smith på resan för att observera Aksum-expeditionen var att bli av med agenten. Han visste att Smith var för nära Purdue för att bli missad i Black Suns hårkors. Men Patrick visste naturligtvis inte detta.
  
  "Vad fan gör du, David?" - frågade Patrick när han gick in i Perdue, som var upptagen med att jobba i sitt datasal. Perdue visste att bara de mest elitära hackarna och de med omfattande kunskaper om datavetenskap kunde veta vad han höll på med. Patrick var inte benägen att göra detta, så miljardären blinkade knappt när han såg agenten komma in i laboratoriet.
  
  "Bara att sätta ihop något jag jobbade på innan jag var borta från laboratoriet, Paddy," förklarade Perdue glatt. "Det finns fortfarande så många prylar som jag måste jobba på, fixa fel och sånt, du vet. Men jag tänkte att eftersom mitt expeditionsteam måste vänta på regeringens godkännande innan vi åker, kan jag lika gärna göra lite arbete."
  
  Patrick gick in som om ingenting hade hänt, nu mer än någonsin medveten om vilket verkligt geni Dave Perdue var. Hans ögon var fyllda med oförklarliga enheter som han bara kunde föreställa sig var extremt komplexa i sin design. "Mycket bra", anmärkte han och stod framför en särskilt hög serverbox och såg de små lamporna skimra av maskinens surrande inuti. "Jag beundrar verkligen din uthållighet med de här sakerna, David, men du skulle aldrig fånga mig runt alla dessa moderkort och minneskort och sånt."
  
  "Ha!" Perdue log och såg inte upp från sitt arbete. "Vad då, specialagent, är du bra på förutom att slå av lågan från ett ljus ett fantastiskt avstånd?"
  
  Patrick skrattade. "Åh, har du hört talas om det här?"
  
  "Det gjorde jag," svarade Perdue. "När Sam Cleave blir full är du vanligtvis föremål för hans utarbetade barndomshistorier, gubbe."
  
  Patrick kände sig smickrad av denna upptäckt. Han nickade ödmjukt och reste sig upp och tittade i golvet för att föreställa sig den galna journalisten. Han visste precis hur hans bästa vän var när han var arg, och det var alltid en fantastisk fest med mycket roligt. Perdues röst blev starkare tack vare flashbacks och roliga minnen som precis hade dykt upp i Patricks huvud.
  
  "Så, vad tycker du mest om när du inte jobbar, Patrick?"
  
  "HANDLA OM!" - agenten bröt sig ur sina minnen. "Hmm, jag gillar verkligen kablarna."
  
  Perdue tittade upp från sin programmeringsskärm för första gången och försökte reda ut det kryptiska uttalandet. När han vände sig till Patrick, låtsades han vara förbryllad nyfiken och frågade helt enkelt: "Trådar?"
  
  Patrick skrattade.
  
  "Jag är en klättrare. Jag gillar linor och kablar för att hålla mig i form. Som Sam kanske eller kanske inte har berättat för dig tidigare, jag är inte mycket av en tänkare eller mentalt motiverad. Jag skulle mycket hellre vara fysiskt aktiv i bergsklättring, dykning eller kampsport", utvecklade Patrick, "än, tyvärr, lära mig mer om ett dunkelt ämne eller förstå nätet av fysik eller teologi."
  
  "Varför "tyvärr?" - frågade Perdue. "Naturligtvis, om det bara fanns filosofer i världen, skulle vi inte kunna bygga, utforska eller i själva verket skapa briljanta ingenjörer. Detta hade legat kvar på papper och genomtänkt utan att folket fysiskt gjort spaningen, håller du inte med? "
  
  Patrick ryckte på axlarna, "jag antar. Har aldrig tänkt på det förut."
  
  Det var då han insåg att han just hade nämnt en subjektiv paradox, och det fick honom att skratta fåraktigt. Ändå kunde Patrick inte låta bli att fascineras av Purdues diagram och koder. "Kom igen, Perdue, lär en lekman något om teknik," lirkade han och drog upp en stol. "Berätta för mig vad du egentligen gör här."
  
  Perdue tänkte en stund innan han svarade med sitt vanliga välgrundade självförtroende. "Jag skapar en säkerhetsanordning, Patrick."
  
  Patrick log busigt. "Jag förstår. För att hålla MI6 borta från framtiden?"
  
  Perdue återvände Patricks busiga leende och skröt vänligt, "Ja."
  
  Du har nästan rätt, gamle tupp, tänkte Perdue för sig själv och visste att Patricks antydan låg farligt nära sanningen, med en twist förstås. Skulle du inte gärna tänka på det här om du bara visste att min enhet var speciellt utformad för att suga MI6?
  
  "Är jag så här?" Patrick flämtade. "Säg mig sedan hur det var... Åh, vänta", sa han glatt, "jag glömde, jag är en del av den hemska organisation du kämpar här." Perdue skrattade med Patrick, men båda männen delade hemliga önskningar som de inte kunde avslöja för varandra.
  
  
  18
  Genom himlen
  
  
  Tre dagar senare gick sällskapet ombord på Super Hercules, hyrt av Perdue, med en utvald grupp män under befäl av överste J. Under överinseende lastade Yimenu den dyrbara etiopiska lasten.
  
  "Kommer du med oss, överste?" - frågade Perdue den grinige men passionerade gamle veteranen.
  
  "På expedition?" - Vad är detta? frågade han Perdue skarpt, fastän han uppskattade den rike upptäcktsresandens värme. "Nej, nej, inte alls. Bördan ligger på dig, son. Du måste gottgöra dig ensam. Med risk för att låta oförskämd vill jag helst inte prata med dig om du inte har något emot det."
  
  "Det är okej, överste," svarade Perdue respektfullt. "Jag förstår fullständigt".
  
  "Dessutom," fortsatte veteranen, "skulle jag inte vilja gå igenom den turbulens och pandemonium som du kommer att behöva möta när du kommer tillbaka till Axum. Du förtjänar den fientlighet du kommer att möta, och ärligt talat, om något skulle hända dig under leveransen av den heliga lådan, skulle jag absolut inte kalla det ett grymt.
  
  "Wow", anmärkte Nina och satt på den öppna rampen och rökte. "Håll inte tillbaka."
  
  Översten sneglade i sidled på Nina. "Säg till din kvinna att också bry sig om sina egna saker. Kvinnors uppror är inte tillåtet på min mark."
  
  Sam slog på kameran och väntade.
  
  "Nina," sa Perdue innan hon hann reagera, i hopp om att hon skulle ge upp det helvete som hon uppmanades att släppa loss på den ogillande veteranen. Hans blick förblev fäst på översten, men hans ögon stängdes när han hörde henne resa sig och närma sig. Sam, färsk från sin vaka i Hercules mage, log när han riktade linsen.
  
  Översten tittade med ett leende på när miniatyrdjävulen gick mot honom och klickade på sin cigarettfimp med nageln när hon gick. Hennes mörka hår flödade vilt över hennes axlar, och en lätt bris svepte över tinningarna ovanför hennes genomträngande bruna ögon.
  
  "Säg mig, överste," frågade hon ganska mjukt, "har du en fru?"
  
  "Självklart gör jag det", svarade han skarpt och tog inte blicken från Perdue.
  
  "Var du tvungen att kidnappa henne eller beordrade du bara dina militära lakejer att lemlästa hennes könsorgan så att hon inte skulle veta att din prestation är lika äcklig som din sociala inredning?" - frågade hon direkt.
  
  "Nina!" Perdue flämtade och vände sig för att titta på henne i chock när veteranen utbrast: "Hur vågar du!" bakom honom.
  
  "Förlåt," log Nina. Hon tog lätt på sin cigarett och blåste rök mot översten. Yimenus ansikte. "Jag ber om ursäkt. Vi ses i Etiopien, överste." Hon gick tillbaka till Hercules, men vände sig om halvvägs för att avsluta det hon ville säga. "Åh, och på flyget dit kommer jag verkligen att ta hand om din Abrahams styggelse här. Oroa dig inte." Hon pekade på den så kallade heliga lådan och blinkade till översten innan hon försvann in i svärtan i planets enorma lastrum.
  
  Sam stoppade inspelningen och försökte hålla ansiktet rakt. "Du vet att de skulle döda dig där för det du just gjorde," retade han.
  
  "Ja, men jag gjorde det inte där, eller hur, Sam?" - frågade hon hånfullt. "Jag gjorde det här på skotsk mark och använde mitt hedniska trots mot någon kultur som inte respekterar mitt kön."
  
  Han skrattade och lade undan kameran. "Jag fångade din goda sida, om det är någon tröst."
  
  "Din jävel! Har du skrivit ner det här?" - skrek hon och kramade om Sam. Men Sam var mycket större, snabbare och starkare. Hon var tvungen att gå med på hans ord att han inte skulle visa dem för Paddy, annars skulle han knuffa bort henne från utflykten av rädsla för förföljelse av överstens män när hon väl anlände till Axum.
  
  Perdue bad om ursäkt för Ninas kommentarer, även om han inte kunde ha fått ett bättre lågt slag. "Håll henne bara under skydd, son," morrade veteranen. "Hon är tillräckligt liten för en grund grav i öknen, där hennes röst skulle tystas för alltid. Och inte den bästa arkeologen skulle kunna analysera hennes ben ens efter en månad." Med det gick han mot sin jeep, som väntade på honom på motsatt sida av det stora platta området på Lossiemouth flygplats, men innan han hann långt stod Perdue framför honom.
  
  "Överste Yimenu, jag kanske är skyldig ditt land ersättning, men tänk inte en sekund på att du kan hota mina vänner och lämna. Jag kommer inte att tolerera dödshot mot mitt folk - eller mig själv, för den delen - så ett råd snälla," Perdue sjudade i en lugn ton som antydde ett långsamt brinnande raseri. Hans långa pekfinger reste sig och förblev flytande mellan hans ansikte och Yimenus ansikte. "Trampa inte på den släta ytan av mitt territorium. Du kommer att upptäcka att du är så lätt att du kan undgå taggarna nedanför."
  
  Patrick skrek plötsligt: "Okej, det är det! Gör dig redo för start! Jag vill att allt mitt folk ska rensas och redovisas innan vi avslutar det här fallet, Colin!" Han skällde order non-stop, så mycket att Yimenu kände sig för irriterad för att fortsätta sina hot mot Perdue. Strax efter skyndade han mot sin bil under en mulen skotsk himmel och stoppade sin jacka runt sig för att bekämpa kylan.
  
  Halvvägs genom laget slutade Patrick skrika och tittade på Perdue.
  
  "Jag hörde det, vet du?" - han sa. "Du är en självmordsbenägen jävel, David, pratar ner till kungen innan du stoppas i hans björnpenna." Han steg närmare Perdue. "Men det var det coolaste jävla jag någonsin sett, kompis."
  
  Patrick klappade miljardären på axeln och fortsatte att be en av sina agenter att skriva under ett ark som var fäst vid mannens surfplatta. Perdue ville le och bugade lätt när han steg in i planet, men verkligheten och det grova sättet att Yeamans hot mot Nina var i hans sinne. Det var en sak till som han behövde hålla ett öga på samtidigt som han höll reda på Karstens MI6-affärer, höll Patrick i mörker om sin chef och höll dem alla vid liv medan de ersatte Sacred Box.
  
  "Allt är bra?" - Sam frågade Perdue när han satte sig.
  
  "Perfekt", svarade Perdue på sitt lättsamma sätt. "Vi har inte blivit skjutna än." Han tittade på Nina som hade krupit lite nu när hon hade lugnat ner sig.
  
  "Han bad om det," mumlade hon.
  
  Mycket av den efterföljande starten skedde i vitt konversationsljud. Sam och Perdue diskuterade områdena de hade besökt tidigare under uppdrag och campingresor, medan Nina satte upp fötterna för att ta en tupplur.
  
  Patrick granskade rutten och noterade koordinaterna för den tillfälliga arkeologiska byn dit Perdue senast hade flytt för sitt liv. Trots all sin militära utbildning och kunskap om världens lagar var Patrick undermedvetet nervös inför deras ankomst dit. Trots allt var säkerheten för expeditionsteamet hans ansvar.
  
  När han tyst tittade på det till synes glada utbytet mellan Perdue och Sam, kunde Patrick inte låta bli att tänka på programmet han hade fångat Perdue när han gick in i Reichtisousis labbkomplex nedanför bottenvåningen. Han hade ingen aning om varför han ens var paranoid om detta eftersom Perdue hade förklarat för honom att systemet var designat för att separera vissa områden i hans lokaler med hjälp av fjärrkontroll eller något liknande. Han var aldrig en för teknisk jargong i alla fall, så han antog att Perdue justerade sitt hems säkerhetssystem för att hålla ut agenter som hade lärt sig säkerhetskoderna och protokollen medan herrgården var under MI6-karantän. Helt rätt, tänkte han avslutningsvis, lite missnöjd med sin egen bedömning.
  
  Under de närmaste timmarna vrålade den mäktiga Herkules genom Tyskland och Österrike och fortsatte sin trötta resa till Grekland och Medelhavet.
  
  "Landar den här saken någonsin för att tanka?" frågade Nina.
  
  Perdue log och skrek: "Denna Lockheed-ras kan fortsätta och fortsätta. Det är därför jag älskar dessa stora bilar!"
  
  "Ja, det svarar helt och hållet på min oprofessionella begäran, Perdue," sa hon för sig själv och bara skakade på huvudet.
  
  "Vi borde nå den afrikanska kusten om lite mindre än femton timmar, Nina," försökte Sam ge henne en bättre uppfattning.
  
  "Sam, snälla använd inte den där blommiga frasen 'landning' just nu. Ta," stönade hon till hans nöje.
  
  "Den här saken är lika pålitlig som hemma," log Patrick och klappade Nina på låret för att lugna henne, men han insåg inte var han stoppade sin hand förrän han gjorde det. Han tog snabbt bort handen och såg kränkt ut, men Nina bara skrattade. Istället lade hon sin hand på hans lår med ett skenbart allvarligt uttryck: "Det är okej, Paddy. Mina jeans kommer att förhindra all perversion."
  
  Han kände sig lättad och skrattade gott tillsammans med Nina. Även om Patrick var mer lämpad för fogliga och ödmjuka kvinnor, kunde han förstå Sam och Perdues djupa attraktion till den häftiga historikern och hennes raka, orädda inställning.
  
  Solen gick ner över de flesta lokala tidszoner direkt efter att de lyfte, så när de nådde Grekland flög de på natthimlen. Sam tittade på sin klocka och upptäckte att han var den enda som fortfarande var vaken. Antingen av tristess, eller ikapp vad som komma skulle, sov resten av festdeltagarna redan på sina platser vid det här laget. Bara piloten sa något och utbrast i vördnad till biträdande piloten: "Ser du det här, Roger?"
  
  "Åh, är det det?" frågade styrmannen och pekade framför dem. "Ja jag ser det!"
  
  Sams nyfikenhet var en snabb reflex och han tittade snabbt fram till var mannen pekade. Hans ansikte lyste upp av det vackra och han tittade uppmärksamt tills det försvann in i mörkret. "Gud, jag önskar att Nina kunde se det här," mumlade han och satte sig tillbaka.
  
  "Vad?" frågade Nina, fortfarande halvsovande när hon hörde hennes namn. "Vad? Se Vadå?
  
  "Åh, inget mycket, antar jag," svarade Sam. "Det var bara en vacker vision."
  
  "Vad?" - frågade hon, satte sig upp och torkade ögonen.
  
  Sam log och önskade att han kunde använda sina ögon för att dela sådana saker med henne. "Ett bländande ljust stjärnfall, min älskling. Bara ett superljust stjärnfall."
  
  
  19
  Jagar draken
  
  
  "Ännu en stjärna har fallit, Ofar!" utbrast Penekal och tittade upp från en varning på sin telefon som skickats av en av deras män i Jemen.
  
  "Jag såg", svarade den trötte gubben. "För att följa trollkarlen måste vi vänta och se vilken sjukdom som kommer att drabba mänskligheten härnäst. Jag är rädd att detta är ett mycket försiktigt och dyrt test."
  
  "Varför säger du det?" - Frågade Penekal.
  
  Ofar ryckte på axlarna. "Tja, för med det nuvarande tillståndet i världen - kaoset, galenskapen, den löjliga misskötseln av grundläggande mänsklig moral - är det ganska svårt att avgöra vilka olyckor som kommer att drabba mänskligheten bortom den ondska som redan finns, eller hur?"
  
  Penekal gick med på det, men de var tvungna att göra något för att hindra trollkarlen från att samla ännu mer himmelsk makt. "Jag ska kontakta frimurarna i Sudan. De måste veta om det är en av deras personer. Oroa dig inte," avbröt han Ofars förestående protest mot idén, "jag frågar taktfullt."
  
  "Du kan inte låta dem veta att vi vet att något är på gång, Penekal. Om de ens nosar..." varnade Ofar.
  
  "De kommer inte att göra det, min vän," svarade Penekal strängt. De hade hållit vakt i sitt observatorium i mer än två dagar, utmattade, turades om att somna och tittade mot himlen efter eventuella ovanliga avvikelser i konstellationerna. "Jag återkommer före lunchtid, förhoppningsvis med några svar."
  
  "Skynda dig, Penekal. The Scrolls of King Salomon förutspår att det bara skulle ta några veckor för Magisk kraft att bli oövervinnerlig. Om han kan föra de fallna tillbaka till jordens yta, föreställ dig vad han kunde göra i himlen. De skiftande stjärnorna kan orsaka förödelse över vår existens, påminde Ofar och stannade för att hämta andan. "Om han har Celeste kan ingen av orättfärdigheterna rättas till."
  
  "Jag vet, Ofar," sa Penekal och samlade in stjärnkort för sitt besök hos den lokala mästaren i frimurarjurisdiktionen. "Det enda alternativet är att samla alla kung Salomos diamanter och de kommer att spridas över jorden. Det här låter som en oöverstiglig uppgift för mig."
  
  "De flesta av dem är fortfarande här i öknen," tröstade Ofar sin vän. "Väldigt få stals. Det finns inte många av dem att samla in, så vi kanske har en chans att motverka trollkarlen på detta sätt."
  
  "Är du galen?" Penekal skrek. "Nu kommer vi aldrig att kunna kräva tillbaka dessa diamanter från sina ägare!" Trött och helt hopplös sjönk Penekal ner i stolen som han hade sovit i den föregående natten. "De skulle aldrig ge upp sin dyrbara rikedom för att rädda planeten. Herregud, har du inte uppmärksammat människors girighet på bekostnad av själva planeten som försörjer deras liv?"
  
  "Jag har! Jag har!" Ofar slog tillbaka. "Så klart jag har."
  
  "Hur kunde du då förvänta dig att de skulle ge sina ädelstenar till två gamla dårar som ber dem att göra detta för att stoppa en ond man med övernaturliga krafter från att ändra stjärnornas inriktning och återigen skicka bibliska katastrofer över den moderna världen?"
  
  Ofar blev defensiv, den här gången hotade han att tappa lugnet. "Tror du att jag inte förstår hur det låter, Penekal?" skällde han. "Jag är inte dum! Allt jag föreslår är att du överväger att be om hjälp att samla in det som finns kvar så att trollkarlen inte kan genomföra sina sjuka idéer och få oss alla att försvinna. Var är din tro, bror? Var är ditt löfte att stoppa denna hemliga profetia från att uppfyllas? Vi måste göra allt som står i vår makt för att försöka åtminstone... försöka... bekämpa det som händer."
  
  Penekal såg Ofars läppar darra, och en skrämmande darrning gick genom hans beniga händer. "Lugna dig, gamle vän. Lugna ner dig är du snäll. Ditt hjärta kan inte bära skatten av din vrede."
  
  Han satte sig bredvid sin vän med korten i handen. Penekals röst sjönk avsevärt i intensitet, om så bara för att hålla gamle Ofar borta från de våldsamma känslor han kände. "Se, allt jag säger är att om vi inte köper tillbaka de återstående diamanterna från deras ägare, kommer vi inte att kunna få dem alla innan guiden gör det. Det är lätt för honom att bara döda för dem och göra anspråk på stenarna. För oss, goda människor, är uppgiften att samla samma sådana väsentligt svårare."
  
  "Låt oss sedan samla alla våra rikedomar. Kontakta bröderna till alla våra vakttorn, även de i öst, och låt oss förvärva de kvarvarande diamanterna," vädjade Ofar genom hesa och trötta suckar. Penekal kunde inte inse det absurda i denna idé, med kunskap om människors natur, särskilt de rika i den moderna världen, som fortfarande trodde att stenar gjorde dem till kungar och drottningar, medan deras framtid var karg på grund av olycka, hunger och kvävning. Men för att undvika att uppröra sin livslånga vän ytterligare nickade han och bet sig i tungan som ett tecken på underförstådd kapitulation. "Vi får se, okej? När jag väl träffar mästaren och när vi vet om frimurarna står bakom detta kan vi se vilka andra alternativ som finns", sa Penekal lugnande. "Men under tiden, vila lite, så ska jag skynda mig att berätta, hoppas jag, goda nyheter."
  
  "Jag kommer att vara här," suckade Ofar. "Jag kommer att hålla linjen."
  
  
  * * *
  
  
  Nere i staden ropade Penekal en taxi för att ta honom till hemmet för chefen för de lokala frimurarna. Han gjorde utnämningen på premissen att han behövde ta reda på om frimurarna kände till ritualen som utfördes med hjälp av just detta stjärndiagram. Detta var inte en helt vilseledande täckmantel, men hans besök baserades mer på att fastställa frimurarvärldens inblandning i den senaste himmelska förstörelsen.
  
  Det var mycket trafik i Kairo, vilket var en märklig kontrast till dess kulturs antika natur. Medan skyskraporna reste sig och expanderade mot himlen, andades de blå och orangea himlavalvet ovanför en högtidlig tystnad och lugn. Penekal tittade upp mot himlen genom bilfönstret och funderade över mänsklighetens öde som sitter här på en tron av välvilligt utseende troner av prakt och frid.
  
  Ungefär som den mänskliga naturen, tänkte han. Som det mesta i skapelsen. Ordning ur kaos. Kaos, förskjuter all ordning på tidens höjder. Må Gud hjälpa oss alla här i livet, om det här är trollkarlen han pratar om.
  
  "Konstigt väder, va?" - föraren märkte plötsligt. Penekal nickade instämmande, förvånad över att mannen skulle uppmärksamma en sådan sak medan Penekal begrundade de förestående händelserna.
  
  "Ja, det är sant", svarade Penekal av artighet. Den portly mannen bakom ratten var nöjd med Penekals svar, åtminstone för nu. Några sekunder senare sa han: "Ganska dystert och oförutsägbara regn också. Det är som om något i luften förändrar molnen och havet har blivit galet."
  
  "Varför säger du det?" - Frågade Penekal.
  
  "Har du inte läst tidningarna i morse?" flämtade föraren. "Alexandrias kustlinje har krympt med 58 % under de senaste fyra dagarna och det har inte funnits några tecken på atmosfärisk förändring för att stödja denna händelse."
  
  "Vad tror de då orsakade detta fenomen?" frågade Penekal och försökte dölja sin panik bakom frågan i en platt ton. Trots alla sina uppgifter som vårdnadshavare visste han inte att havsnivån hade stigit.
  
  Mannen ryckte på axlarna: "Jag vet inte riktigt. Jag menar, bara månen kan kontrollera tidvattnet på det sättet, eller hur?"
  
  "Jag tror. Men de sa att månen var ansvarig? Förändrades det, han kände sig dum för att ens antyda det, "på något sätt i omloppsbana?"
  
  Föraren kastade en hånfull blick på Penekal genom backspegeln. "Du skojar, eller hur, herr? Det här är absurt! Jag är säker på att om månen förändrades, skulle hela världen veta om det."
  
  "Ja, ja, du har rätt. Jag tänkte bara", svarade Penekal snabbt för att stoppa förarens hån.
  
  "Återigen, din teori är inte så galen som vissa jag har hört sedan den först rapporterades," skrattade föraren. "Jag har hört en del absolut löjliga nonsens från vissa människor i den här staden!"
  
  Penekal flyttade på sin stol och lutade sig framåt. "HANDLA OM? Som vad?"
  
  "Jag känner mig dum även när jag pratar om det här," skrattade mannen och tittade då och då in i spegeln för att prata med sin passagerare. "Det finns några pensionärer som spottar, gråter och gråter och säger att det här är en ond andes verk. ha! Kan du tro den här skiten? En vattendemon är på fri fot i Egypten, min vän." Han förlöjligade idén med ett högt skratt.
  
  Men hans passagerare skrattade inte med honom. Med stenig ansikte och djupt i tankarna sträckte sig Penekal sakta efter pennan i jackfickan, tog fram den och klottrade på sin handflata: "Vattendjävul."
  
  Chauffören skrattade så glatt att Penekal bestämde sig för att inte spränga bubblan och inte öka antalet galningar i Kairo, och sa att på sätt och vis var dessa löjliga teorier helt sanna. Trots alla nya bekymmer han hade, log den gamle mannen blygt för att muntra upp föraren.
  
  "Mister, jag kan inte låta bli att lägga märke till att adressen som du bad mig ta dig till", tvekade chauffören lite, "är en plats som utgör ett stort mysterium för en vanlig människa."
  
  "HANDLA OM?" frågade Penekal oskyldigt.
  
  "Ja", bekräftade den flitiga föraren. "Detta är ett frimurartempel, även om få människor känner till det. De tror bara att det är ytterligare ett av Kairos stora museer eller monument."
  
  "Jag vet vad det är, min vän," sa Penekal snabbt, trött på att uthärda mannens tjattrande tunga medan han försökte reda ut orsaken till den efterföljande katastrofen i himlen.
  
  "Åh, jag förstår," svarade föraren och såg lite mer ödmjuk ut över sin passagerares utbrott. Budskapet att han visste att hans destination var en plats för uråldriga magiska ritualer och världsstyrande makter med högt uppsatta medlemmar verkade skrämma mannen något. Men om det skrämde honom till tystnad, så var det bra, tyckte Penekal. Han hade redan tillräckligt att oroa sig för.
  
  De flyttade till en mer avskild del av staden, ett bostadsområde med flera synagogor, kyrkor och tempel bland tre skolor i närheten. Närvaron av barn på gatan minskade gradvis och Penekal kände en förändring i luften. Husen blev mer och mer lyxiga, och deras stängsel blev säkrare under tjockleken av de lyxiga trädgårdarna där gatan slingrade sig. I slutet av vägen svängde bilen nerför en liten sidogränd som ledde till en majestätisk byggnad med en stel säkerhetsgrind som kikade ut ur den.
  
  "Låt oss gå, herr", meddelade föraren och stoppade bilen några meter från porten, som om han var rädd för att vara inom en viss radie från templet.
  
  "Tack", sa Penekal. "Jag ringer dig när jag är klar."
  
  "Förlåt, herr," svarade föraren. "Här". Han räckte Penekal sin kollegas visitkort. "Du kan ringa min kollega och hämta dig. Jag vill helst inte komma hit längre, om du inte har något emot det."
  
  Utan ett annat ord tog han Penekals pengar och körde iväg och accelererade hastigt innan han ens nådde T-korsningen in på en annan gata. Den gamle astronomen såg taxins bromsljus försvinna runt hörnet innan han tog ett djupt andetag och vände sig mot den höga porten. Bakom honom stod frimurartemplet, eftertänksamt och tyst, som om det väntade på honom.
  
  
  20
  Min fiendes fiende
  
  
  "Mästare Penekal!" - hörde han på långt håll på andra sidan stängslet. Det var samma man som han hade kommit för att träffa, den lokale mästaren på logen. "Du är lite tidig. Vänta, jag kommer och öppnar den åt dig. Jag hoppas att du inte har något emot att sitta ute. Strömmen gick igen."
  
  "Tack," log Penekal. "Jag har inga problem att få lite frisk luft, sir."
  
  Han hade aldrig träffat prof. förut. Imru, chef för frimurarna i Kairo och Giza. Allt Penekal visste om honom var att han var antropolog och verkställande direktör för People's Movement for the Protection of Heritage Sites, som nyligen hade deltagit i världsdomstolen för arkeologiska brott i Nordafrika. Även om professorn var en rik och inflytelserik man, visade sig hans personlighet vara mycket trevlig, och med honom kände sig Penekal omedelbart hemma.
  
  "Vill du ha något att dricka?" Prof. frågade jag Imra.
  
  "Tack. Jag ska ha det du har", svarade Penekal och kände sig ganska dum med rullar av gammalt pergament under armen här, avskilt från den naturliga skönheten utanför byggnaden. Osäker på protokollet fortsatte han att le hjärtligt och reserverade sina ord för svar snarare än uttalanden.
  
  "Så", professor. Imru började när han satte sig ner med ett glas iste och gav ett annat till sin gäst, "Du säger att du har några frågor om alkemisten?"
  
  "Ja, sir," medgav Penekal. "Jag är inte en som spelar spel eftersom jag bara är för gammal för att slösa tid på jippon."
  
  "Jag kan uppskatta det," log Imru.
  
  Penekal harklade sig och dök rakt in i matchen. "Jag undrar bara om det är möjligt att frimurare för närvarande är engagerade i alkemiska metoder som involverar... öh...", kämpade han med formuleringen av sin fråga.
  
  "Fråga bara, mäster Penekal," sa Imru i hopp om att lugna sin besökares nerver.
  
  "Kanske är du engagerad i ritualer som kan påverka konstellationerna?" frågade Penekal, spände ögonen och ryckte till av obehag. "Jag vet hur det låter, men..."
  
  "Hur låter det här?" - frågade Imru nyfiket.
  
  "Otroligt", erkände den gamle astronomen.
  
  "Du talar till en leverantör av stora ritualer och uråldrig esoterism, min vän. Låt mig försäkra er att det finns väldigt få saker i detta universum som verkar otroliga för mig, och väldigt få saker som är omöjliga", sa professorn. Imru visade med stolthet.
  
  "Du förstår, mitt brödraskap är också en föga känd organisation. Det grundades så länge sedan att det praktiskt taget inte finns några uppgifter om våra grundare", förklarade Penekal.
  
  "Jag vet. Du är från Hermopolis Dragon Watchers-gruppen. Jag vet," professor. Imru nickade jakande. "Jag är trots allt professor i antropologi, min gode. Och som frimurarinitierad är jag fullt medveten om det arbete som din beställning har utfört under alla dessa århundraden. Faktum är att det resonerar med många av våra egna ritualer och grunder. Jag vet att dina förfäder följde efter Thoth, men vad tror du är på gång här?"
  
  Penekal hoppade nästan av entusiasm och lade ut sina rullar på bordet och vecklade ut korten för professorn. Jag ska studera noga. "Ser?" - pustade han ut upprymt. "Det här är stjärnorna som har fallit från sina platser under den senaste och en halv veckan, sir. Känner du igen dem?
  
  Länge prof. Imru tittade tyst på stjärnorna markerade på kartan och försökte förstå dem. Till slut såg han upp. "Jag är ingen särskilt bra astronom, mäster Penekal. Jag vet att den här diamanten är väldigt viktig i magiska kretsar, den finns också i Salomos kod."
  
  Han pekade på den första stjärnan som Penekal och Ofar hade markerat. "Detta är en viktig sak i de alkemistiska metoderna i mitten av 1700-talets Frankrike, men jag måste erkänna att, så vitt jag vet, har vi inte en enda alkemist som för närvarande arbetar här", säger professorn. Imru informerade Penekal. "Vilket element spelar roll här? Guld?"
  
  Penekal svarade med ett fruktansvärt uttryck i ansiktet: "Diamanter."
  
  Han visade sedan Prof. Jag tittar på nyhetslänkar om mord nära Nice, Frankrike. I en tyst ton, darrande av otålighet, avslöjade han detaljerna om morden på Madame Chantal och hennes hushållerska. "Den mest kända diamanten som stulits under denna incident, professor, är Celeste," stönade han.
  
  "Jag hörde om det. Jag hörde att någon underbar sten är av högre kvalitet än Cullinan. Men vad spelar det för roll här?" Prof. frågade jag Imra.
  
  Professorn märkte att Penekal såg fruktansvärt förkrossad ut, hans uppförande har synbart mörknat sedan den gamle besökaren fick veta att frimurarna inte var arkitekterna bakom de senaste fenomenen. "Celeste är mästerstenen som kan besegra Salomos samling av sjuttiotvå diamanter om den används mot trollkarlen, en stor vise med fruktansvärda avsikter och kraft," förklarade Penekal så snabbt att andan hamnade i halsen.
  
  "Snälla, mäster Penekal, ta plats här. Du överanstränger dig i den här värmen. Stanna upp ett ögonblick. Jag kommer fortfarande att vara här för att lyssna, min vän", sa professorn. sa Imru innan han plötsligt hamnade i ett tillstånd av djup kontemplation.
  
  "W-vad... vad är det, sir?" - Frågade Penekal.
  
  "Ge mig en minut, snälla," bad professorn och rynkade pannan medan minnena brann genom honom. I skuggan av akaciaträden som skyddade den gamla frimurarbyggnaden gick professorn eftertänksamt omkring. När Penekal smuttade på sitt iste för att kyla ner kroppen och bli av med sin ångest, såg han hur professorn muttrade tyst för sig själv. Det verkade som att ägaren av huset omedelbart kom till sans och vände sig till Penekal med ett konstigt misstroende uttryck i ansiktet. "Mästare Penekal, har du någonsin hört talas om vismannen Ananias?"
  
  "Jag har inga, sir. Låter bibliskt", sa Penekal med en axelryckning.
  
  "Trollkarlen du beskrev för mig, hans förmågor och vad han använder för att skapa helvete," försökte han förklara, men hans egna ord svikit honom, "han... jag kan inte ens tänka på det, men vi har redan sett, hur många absurditeter som har blivit sanna förut", skakade han på huvudet. "Den här mannen låter som en mystiker som en fransk initierad mötte 1782, men det kan uppenbarligen inte vara samma person." Hans sista ord lät sköra och osäkra, men det fanns logik i dem. Detta var något som Penekal förstod mycket väl. Han satt och stirrade på den smarte och rättfärdige ledaren i hopp om att han hade bildat någon form av lojalitet, i hopp om att professorn skulle veta vad han skulle göra.
  
  "Och han samlar på kung Salomos diamanter för att se till att de inte kan användas för att sabotera hans arbete?" Prof. Imru ifrågasatte med samma passion som Penekal först berättade om situationen med.
  
  "Det stämmer, sir. Vi måste lägga vantarna på de återstående diamanterna, av vilka det finns sextioåtta totalt. Som min stackars vän Ofar föreslog i sin oändliga och dåraktiga optimism," log Penekal bittert. "Med undantag för att köpa stenar som är i ägo av världsberömda och rika människor, kommer vi inte att kunna få tag på dem innan trollkarlen gör det."
  
  Prof. Imru slutade gå och stirrade på den gamle astronomen. "Underskatta aldrig en optimists löjliga mål, min vän," sa han med ett uttryck som var en blandning av nöjen och förnyat intresse. "Vissa förslag är så löjliga att de oftast slutar fungera."
  
  "Sir, med all respekt, du överväger inte på allvar möjligheten att köpa mer än femtio kända diamanter från de rikaste människorna i världen? Det skulle kosta...eh...mycket pengar!" Penekal kämpade med konceptet. "Det kan uppgå till miljoner, och vem skulle vara galen nog att spendera så mycket pengar på en sådan fantastisk erövring?"
  
  "David Perdue", Prof. Imru strålade. "Mästare Penekal, kan du återvända hit om tjugofyra timmar, tack?" - bad han. "Kanske jag bara vet hur vi kan hjälpa din beställning att bekämpa den här magikern."
  
  "Du förstår?" Penekal flämtade av förtjusning.
  
  Prof. Imru skrattade. "Jag kan inte lova någonting, men jag känner en lagbrytande miljardär som inte har någon respekt för auktoritet och älskar att trakassera mäktiga och onda människor. Och, som tur är, är han i min skuld och, när vi pratar, är han på väg till den afrikanska kontinenten."
  
  
  21
  Förebudet
  
  
  Under mörk Oban himmel spred sig nyheten om en trafikolycka som dödade en lokal läkare och hans fru som en löpeld. Chockade lokala butiksägare, lärare och fiskare delade sin sorg över Dr Lance Beach och hans fru Sylvia. Deras barn lämnades i tillfällig vård av sin moster, fortfarande orolig för tragedin. Allmänläkaren och hans fru var omtyckta av alla och deras fruktansvärda död på A82 var ett fruktansvärt slag för samhället.
  
  Dämpade rykten cirkulerade genom stormarknader och restauranger om den meningslösa tragedi som hade drabbat en fattig familj kort efter att en läkare nästan förlorat sin fru till ett ondsint par som kidnappade henne. Redan då var stadens invånare förvånade över att stränderna höll händelserna kring Mrs Beachs kidnappning och efterföljande räddning en så noga bevakad hemlighet. Men de flesta antog helt enkelt att Beaches ville gå vidare från den fruktansvärda prövningen och inte ville prata om det.
  
  Föga anade de att Dr Beach och den lokala katolska prästen Fader Harper tvingades gå över moraliska gränser för att rädda Mrs Beach och Mr Perdue genom att ge sina äckliga nazistiska fångare en smak av sin egen medicin. Uppenbarligen skulle de flesta helt enkelt inte förstå att ibland var den bästa hämnden på en skurk - hämnd - gammaldags Gamla Testamentets vrede.
  
  En tonårspojke, George Hamish, sprang snabbt över parken. Känd för sin atletiska skicklighet som kapten för sitt high school-fotbollslag, ingen tyckte att hans fokuserade racing var konstigt. Han var klädd i sin träningsoverall och Nike-sneakers. Hans mörka hår smälte in i hans våta ansikte och hals när han sprang i full fart över parkens gröna, böljande gräsmattor. Den skynda pojken var omedveten om trädgrenarna som träffade och kliade honom när han sprang förbi och under dem mot kyrkan St. Columbanus tvärs över den smala gatan från parken.
  
  Knappt undvek en mötande bil när han rusade längs asfalten, sprang han uppför trappan och gled in i mörkret bortom kyrkans öppna dörrar.
  
  "Fader Harper!" - utbrast han andfådd.
  
  Flera av församlingsmedlemmarna som var närvarande där inne vände sig i sina bänkar och tystade den dumme pojken för hans brist på respekt, men han brydde sig inte.
  
  "Var är pappa?" Han frågade utan framgång och bad om information eftersom de såg ännu mer frustrerade ut på honom. Den gamla damen bredvid honom skulle inte tolerera ungdomens respektlöshet.
  
  "Du är i kyrkan! Folk ber, din oförskämda snut, skällde hon ut, men George ignorerade hennes skarpa tunga och sprang över ön till huvudpredikstolen.
  
  "Människors liv står på spel, damen," sa han under flygningen. "Spara dina böner för dem."
  
  "Bra Scott, George, vad fan...?" Fader Harper rynkade pannan när han såg pojken rusa mot sitt kontor precis utanför stora salen. Han svalde sitt val av ord när hans församling rynkade pannan åt hans kommentarer och släpade in den utmattade tonåringen på kontoret.
  
  När han stängde dörren efter dem, rynkade han pannan mot pojken. "Vad fan är det för fel på dig, Georgie?"
  
  "Fader Harper, du måste lämna Oban," varnade George och försökte hämta andan.
  
  "Jag är ledsen?" - sa Fadern. "Vad har du i åtanke?"
  
  "Du måste komma undan och inte berätta för någon vart du är på väg, far," vädjade George. "Jag hörde en man fråga om dig i Daisys antikaffär medan jag hånglade med h...eh... medan jag var i en bakgata," rättade George sin historia.
  
  "Vilken man? Vad bad han om?" Fader Harper.
  
  "Titta, far, jag vet inte ens om den här killen har rätt i huvudet för vad han påstår, men du vet, jag tänkte bara varna dig ändå," svarade George. "Han sa att du inte alltid var präst."
  
  "Ja", bekräftade Harpers far. Faktum är att han tillbringade mycket tid med att rapportera samma faktum till den bortgångne Dr. Beach, varje gång prästen gjorde något som människorna i kassocker inte skulle veta om. "Detta är sant. Ingen är född till präst, Georgie."
  
  "Ja jag tror det. Jag tänkte aldrig på det så, antar jag", mumlade pojken, fortfarande andfådd av chock och springande.
  
  "Vad exakt sa den här mannen? Kan du förklara tydligare vad som fick dig att tro att han skulle skada mig? "- frågade prästen och hällde upp ett glas vatten till tonåringen.
  
  "Många saker. Det lät som om han försökte våldta ditt rykte, vet du?"
  
  "Rappa mitt rykte?" Fader Harper frågade, men insåg snart innebörden och svarade på sin egen fråga. "Ah, mitt rykte har blivit lidande. spelar ingen roll."
  
  "Ja, pappa. Och han berättade för några människor i butiken att du var inblandad i mordet på någon gammal dam. Han sa sedan att du kidnappade och dödade en kvinna från Glasgow för några månader sedan när doktorns fru försvann... han fortsatte bara. Dessutom berättade han för alla vilken hycklande jävel du är som gömmer dig bakom din krage för att få kvinnor att lita på dig innan de försvinner." Georges berättelse rann ur hans minne och hans darrande läppar.
  
  Fader Harper satt i sin högryggade stol och bara lyssnade. George var förvånad över att prästen inte visade det minsta tecken på anstöt, oavsett hur vidrig hans berättelse var, men han kritade den till prästerskapets visdom.
  
  En lång, kraftfullt byggd präst satt och stirrade på stackars George, lätt lutad åt vänster. Hans korsade armar fick honom att se tjock och stark ut, och pekfingret på hans högra hand spårade försiktigt hans underläpp medan han begrundade pojkens ord.
  
  När George tog en stund på sig att tömma sitt glas vatten, bytte fader Harper slutligen position i sin stol och vilade armbågarna på bordet mellan dem. Med en djup suck frågade han: "Georgie, kan du komma ihåg hur den här mannen såg ut?"
  
  "Ful", svarade pojken och sväljer fortfarande.
  
  Pappa Harper skrattade: "Visst var han ful. De flesta skotska män är inte kända för sina fina drag."
  
  "Nej, det var inte det jag menade, far," förklarade George. Han lade droppglaset på prästens glasbord och försökte igen. "Jag menar, han var ful, som ett skräckfilmsmonster, vet du?"
  
  "HANDLA OM?" - Frågade Fader Harper, fascinerad.
  
  "Ja, och han var inte heller någon skotte. Han hade en engelsk accent med något annat", beskrev George.
  
  "Något annat som vad?" frågade prästen vidare.
  
  "Tja," pojken rynkade pannan, "hans engelska har en tysk twist. Jag vet att det måste låta dumt, men det är som om han är tysk och växte upp i London. Något sådant".
  
  George var besviken över sin oförmåga att beskriva det korrekt, men prästen nickade lugnt. "Nej, jag förstår det helt, Georgie. Oroa dig inte. Säg mig, han gav inget namn eller presenterade sig själv?"
  
  "Nej, sir. Men han såg riktigt arg ut och gjorde sönder..." George slutade abrupt på grund av sina slarviga svordomar. "Förlåt, far."
  
  Fader Harper var dock mer intresserad av information än av att upprätthålla social inredning. Till Georges förvåning agerade prästen som om han inte alls hade avlagt en ed. "Hur?"
  
  "Ursäkta mig, far?" frågade George förvirrat.
  
  "Hur ... hur gjorde han ... snett?" frågade pappa Harper nonchalant.
  
  "Far?" flämtade den häpna pojken, men den ondskefulla prästen väntade bara tålmodigt på att han skulle svara, med ett så lugnt uttryck i ansiktet att det var skrämmande. "Hmm, jag menar, han blev bränd eller kanske skär sig." George funderade ett ögonblick och utbrast sedan plötsligt entusiastiskt: "Det ser ut som om hans huvud var insvept i taggtråd och någon drog ut honom vid hans fötter. Trasig, förstår du?
  
  "Jag förstår", svarade fader Harper och återvände till sin tidigare kontemplativa position. "Okej, så det är det?"
  
  "Ja, far," svarade George. "Snälla bara gå undan innan han hittar dig för han vet var Saint Columbanus är nu."
  
  "Georgie, han kunde ha hittat den på vilken karta som helst. Det som irriterar mig är att han försökte smutskasta mitt namn i min egen stad", förklarade Harpers pappa. "Oroa dig inte. Gud sover inte."
  
  "Nå, det gör jag inte heller, far," sa pojken och gick mot dörren med prästen. "Den här killen mår inte bra, och jag vill verkligen, verkligen inte höra om dig i morgondagens nyheter. Du borde ringa polisen. Låt dem patrullera här och så."
  
  "Tack, Georgie, för din omtanke," lugnade fader Harper uppriktigt. "Och tack så mycket för att du varnade mig. Jag lovar, jag kommer att ta till mig din varning och kommer att vara mycket försiktig tills Satan drar sig tillbaka, okej? Allt är bra?" Han var tvungen att upprepa det för att få tonåringen att lugna ner sig tillräckligt.
  
  Han ledde pojken som han hade döpt för så många år sedan ut ur kyrkan och gick klokt och med auktoritet vid sin sida tills de dök upp i dagsljuset. Från toppen av trappan blinkade prästen och vinkade åt George när han joggade tillbaka i riktning mot sitt hus. Ett duggregn av svala, trasiga moln sänkte sig över parken och förmörkade vägens asfalt när pojken försvann in i ett spöklikt dis.
  
  Fader Harper nickade hjärtligt till flera förbipasserande innan han återvände till kyrkans lobby. Den långa prästen ignorerade de fortfarande förbluffade människorna i bänkarna och skyndade tillbaka till sitt kontor. Han tog uppriktigt åt sig pojkens varning. Han hade faktiskt förväntat sig detta hela tiden. Det rådde aldrig någon tvekan om att vedergällning skulle komma för vad han och Dr. Beach gjorde i Fallin när de räddade David Perdue från en modern nazistkult.
  
  Han gick snabbt in i mörkret i den lilla korridoren på sitt kontor och stängde dörren efter sig för högt. Han låste den och drog för gardinerna. Hans bärbara dator var den enda ljuskällan på kontoret, dess skärm väntade tålmodigt på att prästen skulle använda den. Fader Harper satte sig ner och skrev in några nyckelord innan det han letade efter dök upp på LED-skärmen - ett foto på Clive Mueller, en sedan länge operativ och välkänd dubbelagent från kalla kriget.
  
  "Jag visste att det måste vara du," muttrade fader Harper i den dammiga ensamheten på sitt kontor. Möblerna och böckerna, lamporna och växterna runt honom blev bara skuggor och silhuetter, men atmosfären förändrades från sin statiska och lugna atmosfär till ett spänt område av undermedveten negativitet. Förr i tiden kunde de vidskepliga ha kallat det en närvaro, men fader Harper visste att det var en föraning om en nära förestående konfrontation. Den sistnämnda förklaringen minskade dock inte allvaret i det som skulle hända om han vågade släppa sin vakt.
  
  Mannen på bilden som Harpers pappa ringde upp såg ut som ett groteskt monster. Clive Muller kom till nyheten 1986 för att ha mördat den ryske ambassadören framför Downing Street 10, men på grund av ett lagligt kryphål deporterades han till Österrike och flydde för att vänta på rättegång.
  
  "Det ser ut som att du är på fel sida av stängslet, Clive," sa Harpers pappa när han skannade den sparsamma informationen om mördaren som fanns tillgänglig online. "Vi har hållit en låg profil hela tiden, eller hur? Och nu dödar du civila för middagspengar? Det måste vara svårt för egot."
  
  Utanför blev vädret allt fuktigare och regnet smattrade mot kontorsfönstret på andra sidan de fördragna gardinerna när prästen stängde sökningen och stängde av sin bärbara dator. "Jag vet att du redan är här. Är du för rädd för att visa dig för en ödmjuk gudsman?"
  
  När den bärbara datorn stängdes av blev rummet nästan helt mörkt, och när skärmens sista flimmer tystnade såg Harpers pappa en imponerande svart figur stiga ut bakom bokhyllan. Istället för det överfall han förväntade sig fick Fader Harper en verbal konfrontation. "Du? Gudsman? Mannen skrattade.
  
  Hans gälla röst maskerade hans accent till en början, men det gick inte att förneka att de tunga gutturala konsonanterna, när han talade på ett gediget brittiskt sätt - en perfekt balans mellan tyska och engelska - förrådde hans personlighet.
  
  
  22
  Ändra kurs
  
  
  "Vad sa han?" Nina rynkade pannan och försökte desperat ta reda på varför de ändrade kurs mitt under flygningen. Hon knuffade till Sam, som försökte höra vad Patrick sa till piloten.
  
  "Vänta, låt honom avsluta," sa Sam till henne och ansträngde sig för att ta reda på orsaken till den plötsliga förändringen av planen. Som en erfaren undersökande journalist hade Sam lärt sig att misstro så snabba förändringar av rutter och förstod därför Ninas oro.
  
  Patrick snubblade tillbaka in i magen på planet och tittade på Sam, Nina, Ajo och Perdue som väntade tyst och väntade på hans förklaring. "Inget att oroa sig för, folk," tröstade Patrick.
  
  "Beordrade översten en kursändring för att landa oss i öknen på grund av Ninas fräckhet?" - frågade Sam. Nina tittade hånfullt på honom och slog honom hårt på armen. "Allvarligt, Paddy. Varför vänder vi oss? Jag gillar det inte ".
  
  "Jag också, kompis," sa Perdue in.
  
  "Faktiskt, killar, det är inte så illa. Jag fick precis ett plåster från en av expeditionsarrangörerna, en professor. Imru, sa Patrick.
  
  "Han var i rätten," noterade Perdue. "Vad vill han?"
  
  "I själva verket frågade han om vi kunde hjälpa honom med ... en mer personlig fråga innan vi tog itu med juridiska prioriteringar. Tydligen kontaktade han överste J. Yimenu och informerade honom om att vi skulle anlända en dag senare än planerat, så den sidan togs om hand", sa Patrick.
  
  "Vad i helvete skulle han kunna önska av mig på den personliga fronten?" Perdue tänkte högt. Miljardären såg inte alltför tillitsfull ut inför denna nya händelseutveckling, och hans oro återspeglades lika mycket i hans expeditionsmedlemmars ansikten.
  
  "Kan vi vägra?" frågade Nina.
  
  "Det kan du", svarade Patrick. "Och Sam kan, men Mr. Kira och David är ganska mycket i greppet av arkeologiska brottsmänniskor, och Prof. Imru är en av ledarna för organisationen."
  
  "Så vi har inget annat val än att hjälpa honom," suckade Perdue och såg okaraktäristiskt utmattad ut av vändningen i planen. Patrick satte sig mitt emot Perdue och Nina, med Sam och Ajo bredvid sig.
  
  "Låt mig förklara. Det här är en improviserad genomgång, killar. Av vad jag har fått höra kan jag ganska mycket försäkra dig om att det kommer att intressera dig."
  
  "Det låter som att du vill att vi ska äta alla våra grönsaker, mamma," retade Sam, även om hans ord var väldigt uppriktiga.
  
  "Titta, jag försöker inte sockra det här jävla dödsspelet, Sam," snäste Patrick. "Tror inte att jag bara blint lyder order eller att jag tror att du är tillräckligt naiv för att jag skulle behöva lura dig att samarbeta med avdelningen för arkeologiska brott." Efter att ha hävdat sig tog MI6-agenten tid att lugna ner sig. "Det här har uppenbarligen ingenting att göra med den heliga lådan eller Davids vädjandeuppgörelse. Ingenting. Prof. Imru frågade om du kunde hjälpa honom i en mycket hemlig fråga som kan få katastrofala konsekvenser för hela världen."
  
  Perdue bestämde sig för att lägga alla misstankar åt sidan tills vidare. Kanske, tänkte han, var han helt enkelt för nyfiken på att låta bli. "Och han sa, vad är det med den här hemliga affären?"
  
  Patrick ryckte på axlarna. "Inget specifikt som jag vet hur jag ska förklara. Han frågade om vi kunde landa i Kairo och träffa honom vid frimurartemplet i Giza. Där kommer han att förklara vad han kallade en "absurd begäran" för att se om du är villig att hjälpa till."
  
  "Vad betyder 'ska hjälpa' antar jag?" Perdue korrigerade fraseringen som Patrick så noggrant hade vävt.
  
  "Jag antar," instämde Patrick. "Men ärligt talat, jag tror att han är uppriktig om det. Jag menar, han skulle inte ändra leveransen av denna mycket viktiga religiösa relik bara för att få uppmärksamhet, eller hur? "
  
  "Patrick, är du säker på att det här inte är något slags bakhåll?" frågade Nina tyst. Sam och Perdue såg lika oroliga ut som hon. "Jag skulle inte sätta något högre än Black Sun eller dessa afrikanska diplomater, vet du? Att stjäla denna relik från dem verkar ha gett dessa killar några riktigt stora hemorrojder. Hur vet vi att de inte bara kommer att släppa av oss i Kairo och döda oss alla och låtsas som att vi aldrig åkt till Etiopien eller något?"
  
  "Jag trodde att jag var en speciell agent, Dr. Gould. Du har fler förtroendeproblem än en råtta i en ormgrop", konstaterade Patrick.
  
  "Lita på mig," sa Perdue in, "hon har sina skäl." Precis som vi andra. Patrick, vi litar på att du tar reda på det här om det här är något slags bakhåll. Vi går ändå, eller hur? Vet bara att vi andra behöver att du luktar röken innan vi hamnar instängda i ett brinnande hus, okej?"
  
  "Jag tror," svarade Patrick. "Och det är därför jag ordnade med några personer jag känner från Jemen att de skulle följa med oss till Kairo. De kommer att vara smygande och hålla ett öga på oss, bara för att vara säker."
  
  "Det här låter bättre," suckade Ajo lättad.
  
  "Jag håller med", sa Sam. "Så länge vi vet att externa enheter känner till vår plats kommer det att bli lättare för oss att hantera detta."
  
  "Kom igen, Sammo," log Patrick. "Du trodde inte att jag bara skulle falla för kommandona om jag inte hade en öppen bakdörr?"
  
  "Men kommer vi att stanna länge?" - frågade Perdue. "Jag måste erkänna att jag egentligen inte vill prata om den här heliga lådan för länge. Det här är ett kapitel jag skulle vilja avsluta och komma tillbaka till mitt liv, vet du?"
  
  "Jag förstår", sa Patrick. "Jag tar fullt ansvar för säkerheten för den här expeditionen. Vi kommer tillbaka till jobbet så fort vi träffar professorn. Imru."
  
  
  * * *
  
  
  Det var mörkt när de landade i Kairo. Det var mörkt inte bara för att det var natt, utan också i alla närliggande städer, vilket gjorde det extremt svårt för Super Hercules att lyckas landa på banan, som var upplyst av eldgrytor. När hon tittade ut genom det lilla fönstret kände Nina hur en olycksbådande hand låg på henne, mycket lik en attack av klaustrofobi när hon befann sig i ett trångt utrymme. En kvävande, skrämmande känsla kom över henne.
  
  "Jag känner att jag är inlåst i en kista," sa hon till Sam.
  
  Han var lika förvånad som hon över vad de mötte över Kairo, men Sam försökte att inte få panik. "Oroa dig inte, älskling. Bara människor som är höjdrädda ska känna obehag just nu. Strömavbrottet beror förmodligen på ett kraftverk eller något."
  
  Piloten tittade tillbaka på dem. "Snälla spänn upp och låt mig fokusera. Tack!"
  
  Nina kände hur benen gav vika. Hundra mil nedanför dem var den enda ljuskällan Hercules kontrollpanel i cockpiten. Hela Egypten var kolsvart, ett av flera länder som drabbades av ett oförklarligt strömavbrott som ingen kunde lokalisera. Lika mycket som hon hatade att show Så chockad som hon var kunde hon inte skaka känslan av att en fobi tog över henne. Hon var inte bara i en gammal flygande soppburk med motorer, utan hon upptäckte nu att bristen på ljus helt simulerade ett slutet utrymme.
  
  Perdue satte sig bredvid henne och märkte hur hennes haka och händer skakade. Han kramade henne och sa ingenting, vilket Nina tyckte var ovanligt lugnande. Lade till Kira och Sam förberedde sig för landning, samlade ihop all sin utrustning och läste material innan de spände fast sig.
  
  "Jag måste erkänna, Effendi, jag är ganska nyfiken på den här frågan, professor. Imru vill verkligen diskutera med dig", ropade Ajo över det öronbedövande ljudet från motorerna. Perdue log, väl medveten om sin tidigare guides upphetsning.
  
  "Vet du något som vi inte vet, kära Ajo?" - frågade Perdue.
  
  "Nej, bara att prof. Imru är känd som en mycket vis man och kungen i sitt samhälle. Han älskar antik historia och naturligtvis arkeologi, men det faktum att han vill träffa dig är en stor ära för mig. Jag hoppas bara att det här mötet handlar om saker han är känd för. Han är en mycket mäktig man med en stark hand i historien."
  
  "Noterat," svarade Perdue. "Då får vi hoppas på det bästa."
  
  "Frimurartemplet", sa Nina. "Är han en murare?"
  
  "Ja, fru," bekräftade Ajo. "Stora mästare i logen Isis i Giza."
  
  Perdues ögon gnistrade. "Murare? Och de söker min hjälp?" Han tittade på Patrick. "Nu är jag nyfiken."
  
  Patrick log, lättad över att han inte skulle behöva ta på sig ansvaret för en resa. Perdue hade inget intresse av att göra. Nina lutade sig också bakåt i stolen och kände sig mer förförd av mötets möjligheter. Även om kvinnor traditionellt inte fick delta i frimurarmöten kände hon många historiskt stora män som tillhörde den urgamla och mäktiga organisationen vars ursprung alltid fascinerade henne. Som historiker förstod hon att många av deras antika riter och hemligheter var historiens väsen och dess inflytande på världshändelser.
  
  
  23
  Som en diamant i skyn
  
  
  Prof. Imru gav en vänlig hälsning till Perdue när han öppnade den höga porten för gruppen. "Trevligt att se dig igen, herr Perdue. Jag hoppas att allt var bra för dig?"
  
  "Tja, jag var lite upprörd i sömnen, och maten tilltalar fortfarande inte, men jag blir bättre, tack, professor," svarade Perdue och log. "Faktum är att bara det faktum att jag inte njuter av fångarnas gästfrihet är tillräckligt för att göra mig lycklig varje dag."
  
  "Jag skulle tro det," instämde professorn med sympati. "Personligen var ett fängelsestraff inte vårt mål från början. Dessutom verkar det som att målet för MI6-folket var att fängsla dig på livstid, inte den etiopiska delegationen." Professorns bekännelse kastade lite ljus över Karstens hämndlystna ambitioner och gav ännu mer tilltro till det faktum att han var ute efter att få Purdue, men det var något för en annan gång.
  
  Efter att gruppen anslöt sig till murarmästaren i den härliga svala skuggan framför templet, var en allvarlig diskussion på väg att börja. Penekal kunde inte sluta stirra på Nina, men hon accepterade hans stilla beundran med nåd. Perdue och Sam tyckte att hans uppenbara förälskelse i henne var underhållande, men de dämpade sin nöje med blinkningar och knuffar tills samtalet antog en känsla av formalitet och allvar.
  
  "Mästare Penekal tror att vi hemsöks av det som inom mystiken kallas magi. Så du ska aldrig föreställa dig den här karaktären som listig och listig med dagens mått mätt", sa professorn. Imru började.
  
  "Till exempel är han orsaken till dessa strömavbrott," tillade Penekal tyst.
  
  "Om du kunde, mästare Penekal, var snäll och avstå från att gå före dig själv innan jag förklarar den esoteriska karaktären av vårt dilemma," sa professorn. frågade Imru den gamle astronomen. "Det finns mycket sanning i Penekals uttalande, men du kommer att förstå bättre när jag förklarar grunderna. Jag förstår att du bara har en viss tid på dig att lämna tillbaka den heliga lådan, så vi kommer att försöka göra det så snabbt som möjligt."
  
  "Tack", sa Perdue. "Jag vill göra det här så snart som möjligt."
  
  "Självklart", Prof. Imru nickade och fortsatte sedan att lära gruppen vad han och astronomen hade samlat på sig hittills. Medan Nina, Perdue, Sam och Ajo undervisades om förhållandet mellan stjärnfall och den vandrande vismannens mordiska rån, var det någon som pillade med porten.
  
  "Snälla ursäkta mig," bad Penekal om ursäkt. "Jag vet vem det är. Jag ber om ursäkt för hans sena."
  
  "I vått och torrt. Här är nycklarna, mäster Penekal", sa professorn och räckte Penekal nyckeln till porten för att släppa in den frenetiska Ofar medan han fortsatte att hjälpa den skotska expeditionen att komma ikapp dem. Ofar såg utmattad ut med stora ögon av panik och föraningar när hans vän öppnade porten. "Har de kommit på det än?" han andades tungt.
  
  "Vi informerar dem nu, min vän," försäkrade Penekal Ofara.
  
  "Skynda dig," bad Ofar. "En annan stjärna föll för inte mer än tjugo minuter sedan!"
  
  "Vad?" Penekal var förvirrad. "Vilka av dem?"
  
  "Första av sju systrar!" Ofar öppnade sig, hans ord som spikar i en kista. "Vi måste skynda oss, Penekal! Vi måste slå tillbaka nu, annars går allt förlorat!" Hans läppar darrade som en döende mans. "Vi måste stoppa trollkarlen, Penekal, annars kommer våra barn inte att leva till hög ålder!"
  
  "Jag är väl medveten om detta, min gamle vän," lugnade Penekal Ofara och stödde honom med en fast hand bakom hans rygg när de närmade sig den varma, mysiga öppna spisen i trädgården. Lågorna var välkomnande och lyste upp fasaden på det storslagna gamla templet med en magnifik tillkännagivande, där skuggorna av de närvarande deltagarna avbildades på väggarna och animerade deras varje rörelse.
  
  "Välkommen, mästare Ofar", prof. sa Imru när den gamle mannen satte sig och nickade till de andra medlemmarna i församlingen. "Jag har nu informerat Mr. Perdue och hans kollegor om våra spekulationer. De vet att trollkarlen verkligen är upptagen med att väva en fruktansvärd profetia", meddelade professorn. "Jag överlåter åt astronomerna från Drakväktarna i Hermopolis, män som härstammar från blodslinjerna till prästerna i Thoth, att berätta vad den här mördaren kan försöka göra."
  
  Penekal reste sig från sin stol och rullade ut rullarna i det starka lyktljuset som strömmade från behållarna som hängde upp från trädgrenarna. Perdue och hans vänner samlades omedelbart närmare för att noggrant studera kodexen och diagrammen.
  
  "Detta är en stjärnkarta över antiken, som täcker direkt himlen över Egypten, Tunisien ... i allmänhet hela Mellanöstern som vi känner det," förklarade Penekal. "Under de senaste två veckorna har min kollega Ofar och jag märkt flera störande himmelsfenomen."
  
  "Till exempel?" - frågade Sam och studerade noggrant det gamla bruna pergamentet och dess fantastiska information skriven i siffror och en okänd typsnitt.
  
  "Som stjärnfall", stoppade han Sam med en objektiv gest med öppen hand innan journalisten kunde tala, "men... inte de vi har råd att falla. Jag skulle våga säga att dessa himlakroppar inte bara är gaser som förbrukar sig själva, utan planeter, små på avstånd. När dessa typer av stjärnor faller betyder det att de har förskjutits från sina banor." Ofar såg helt chockad ut över sina egna ord. "Detta betyder att deras död kan orsaka en kedjereaktion i konstellationerna runt dem."
  
  Nina flämtade. "Låter som problem."
  
  "Damen har rätt," erkände Ofar. "Och alla dessa speciella kroppar är viktiga, så viktiga att de har namn som de identifieras med."
  
  "Inte siffror efter namnen på vanliga vetenskapsmän, som många av dagens anmärkningsvärda stjärnor," informerade Penekal publiken vid bordet. "Deras namn var så viktiga, liksom deras position i himlarna över jorden, att de var kända även för Guds folk."
  
  Sam var fascinerad. Även om han tillbringade sitt liv med att hantera kriminella organisationer och hemliga skurkar, var han tvungen att ge efter för den lockelse som stjärnhimlens mystiska rykte gav honom. "Hur då, herr Ofar?" Frågade Sam med genuint intresse och gjorde några anteckningar för sig själv för att komma ihåg terminologin och namnen på positioner på diagrammet.
  
  "I Salomos testamente, Bibelns vise kung," berättade Ophar som en gammal bard, "sägs det att kung Salomo band sjuttiotvå demoner och tvingade dem att bygga Jerusalems tempel."
  
  Hans uttalande hälsades naturligtvis av gruppen med cynism förklädd som tyst kontemplation. Bara Ajo satt orörlig och tittade på stjärnorna ovanför hans huvud. När strömmen stängdes av i hela det omgivande landet och andra regioner som inte liknade Egypten, överträffade stjärnornas briljans rymdens beckmörker som ständigt skymde över allt.
  
  "Jag vet hur det ska låta," förklarade Penekal, "men du måste tänka i termer av sjukdomar och dåliga känslor, inte hornade demoner, för att imponera på "demonernas" natur. Detta kommer att låta absurt först tills vi berättar vad vi observerade, vad som hände. Först då kommer du att börja avbryta misstro till förmån för varning."
  
  "Jag försäkrade mästarna Ofar och Penekal att väldigt få som är kloka nog att förstå detta hemliga kapitel faktiskt skulle ha möjlighet att göra något åt det", säger professorn. Imru berättade för besökare från Skottland. "Och det är därför jag ansåg att du, Mr. Perdue, och dina vänner var de rätta personerna att närma sig i detta avseende. Jag har också läst mycket av ditt arbete, herr Cleave," sa han till Sam. "Jag lärde mig mycket om dina ibland otroliga prövningar och äventyr med Dr Gould och Mr Perdue. Detta har övertygat mig om att ni inte är de människor som blint stryker undan de konstiga och förvirrande frågor som vi möter här dagligen inom våra respektive order."
  
  Bra jobbat, professor, tyckte Nina. Det är bra att du skämmer bort oss med denna charmiga, om än nedlåtande, berättelse om upphöjelse. Kanske var det hennes kvinnliga styrka som gjorde att Nina kunde förstå berömmens vältaliga psykologi, men hon tänkte inte säga det högt. Det har redan orsakat spänningar mellan Perdue och översten. Yimen, bara en av hans legitima motståndare. Det skulle vara onödigt att upprepa den kontraproduktiva praktiken med Prof. Jag kommer att förändra och för alltid förstöra Perdues rykte bara för att bekräfta hennes intuition om mästaren Mason.
  
  Och så höll Dr. Gould tungan när hon lyssnade på astronomens vackra berättarröst, hans röst lika lugnande som en gammal trollkarl från en science-fiction-film.
  
  
  24
  Avtal
  
  
  Strax efter detta betjänades de av Prof. Hushållerskor Imru. Brickor med Baladi-bröd och ta'meyi (falafel) följdes av ytterligare två brickor med kryddig Hawushi. Nötfärs och kryddor fyllde deras näsborrar med berusande aromer. Brickorna ställdes på det stora bordet och professorns män gick så plötsligt och tysta som de hade dykt upp.
  
  Besökarna tog ivrigt emot frimurarnas goding och serverade den med ett gillande vrål, vilket ägaren verkligen gillade. När de alla hade fått sig en liten förfriskning var det dags för mer information, eftersom Perdue-sällskapet inte hade så mycket fritid.
  
  "Snälla, mästare Ofar, fortsätt," Prof. Imru bjöd in.
  
  "Vi, min beställning, har i vår ägo en uppsättning pergament med titeln 'The Code of Salomon'," förklarade Ofar. "Dessa texter säger att kung Salomo och hans magiker - vad vi kan se som alkemister idag - på något sätt höll var och en av bundna demoner i den seende stenen - diamanterna." Hans mörka ögon skimrade av mystik när han sänkte rösten och vände sig till var och en av lyssnarna. "Och för varje diamant döptes en viss stjärna för att markera de fallna andarna."
  
  "Stjärnkarta", anmärkte Perdue och pekade på det frenetiska himmelska klotet på ett pergamentark. Både Ofar och Penekal nickade kryptiskt, med båda männen som såg mycket mer fridfulla ut när det gällde att föra deras problem till moderna öron.
  
  "Nu, som prof. sa. Kanske har Imru förklarat för dig i vår frånvaro att vi har anledning att tro att vismannen går bland oss igen", sa Ofar. "Och varje stjärna som har fallit hittills har varit betydelsefull på Salomos karta."
  
  Penekal tillade, "Och sålunda manifesterades den speciella kraften hos var och en av dem i någon form som bara kan kännas igen för dem som vet vad de ska leta efter, vet du?"
  
  "Den framlidne Madame Chantals hushållerska, hängd i ett hamprep i en herrgård i Nice för några dagar sedan?" meddelade Ofar och väntade på att hans kollega skulle fylla i tomrummen.
  
  "Codexen säger att demonen Onoskelis vävde rep av hampa som användes vid konstruktionen av Jerusalems tempel," sa Penekal.
  
  Ofar fortsatte: "Den sjunde stjärnan i konstellationen Lejonet, kallad Rhabdos, föll också."
  
  "En tändare för lampor i templet under dess konstruktion," förklarade Penekal i sin tur. Han lyfte upp sina öppna handflator och såg sig omkring i mörkret som omslöt staden. "Lamporna slocknade överallt i de omgivande länderna. Endast eld kan skapa ljus, som du har sett. Det kommer inte att finnas några lampor eller elektriska lampor."
  
  Nina och Sam utbytte rädda men hoppfulla blickar. Perdue och Ajo visade intresse och lätt upphetsning över de konstiga transaktionerna. Perdue nickade långsamt och tog upp mönstren som presenterades av observatörerna. "Mästarna Penekal och Ofar, vad exakt vill ni att vi ska göra? Jag förstår vad du säger som händer. Men jag behöver lite förtydligande om exakt vad mina kollegor och jag kallades in för."
  
  "Jag hörde något oroande om den senast fallna stjärnan, sir, i taxin på väg hit tidigare. Uppenbarligen stiger haven, men mot vilken naturlig orsak som helst. Enligt stjärnan på kartan som min vän senast pekade ut för mig är detta ett fruktansvärt öde", beklagade Penekal. "Mr Perdue, vi behöver din hjälp för att få de återstående King Solomon Diamonds. Trollkarlen samlar ihop dem, och medan han gör detta faller en annan stjärna; ännu en pest kommer."
  
  "Jaha, var är dessa diamanter då? Jag är säker på att jag kan försöka hjälpa dig att gräva upp dem inför trollkarlen..." sa han.
  
  "En trollkarl, sir," darrade Ofars röst.
  
  "Förlåt. Trollkarlen," Purdue rättade snabbt sitt misstag, "hittar dem."
  
  Prof. Imru reste sig upp och gjorde en gest åt hans stjärnskådande allierade att ta en stund. "Du förstår, herr Perdue, det är problemet. Många av kung Salomos diamanter hade spridits bland rika människor under århundradena - kungar, statsöverhuvuden och samlare av sällsynta ädelstenar - och så trollkarlen tog till bedrägeri och mord för att skaffa dem en efter en."
  
  "Herregud", mumlade Nina. "Det är som en nål i en höstack. Hur kan vi hitta dem alla? Har du register över diamanterna vi letar efter?"
  
  "Tyvärr nej, Dr. Gould," Prof. Imru beklagade. Han lät ut ett dumt skratt och kände sig dum för att ens ta upp det. "Faktum är att observatörer och jag skämtade om att Mr. Perdue var rik nog att köpa tillbaka diamanterna i fråga, bara för att spara oss besväret och tiden."
  
  Alla skrattade åt den lustiga absurditeten, men Nina iakttog murarmästarens manér, väl medveten om att han lade fram förslaget utan några andra förväntningar än Perdues extravaganta, risktagande medfödda strävan. Återigen höll hon den suveräna manipulationen för sig själv och log. Hon tittade på Perdue och försökte ge honom en varnande blick, men Nina kunde se att han skrattade lite för mycket.
  
  Inget i världen, tänkte hon. Han överväger det verkligen!
  
  "Sam," sa hon i en skur av munterhet.
  
  "Ja jag vet. Han tar betet och vi kommer inte att kunna stoppa honom", svarade Sam utan att titta på henne, fortfarande skrattande i ett försök att se distraherad ut.
  
  "Sam", upprepade hon, utan att kunna formulera ett svar.
  
  "Han har råd", log Sam.
  
  Men Nina kunde inte längre hålla det för sig själv. Hon lovade sig själv att uttrycka sin åsikt på ett så vänligt och respektfullt sätt som möjligt och reste sig upp från sin plats. Hennes petita figur utmanade professorns gigantiska skugga. Jag står mot bakgrund av muren i frimurartemplet i reflektionen av elden mellan dem.
  
  "Med all respekt, professor, det tror jag inte", kontrade hon. "Det är inte tillrådligt att ta till vanlig finansiell handel när föremålen har ett sådant värde. Jag vågar påstå att det är absurt att föreställa sig något sådant. Och jag kan nästan försäkra er, av egen erfarenhet, att okunniga människor, rika eller inte, inte lätt skiljer sig från sina skatter. Och vi har verkligen inte tid att hitta dem alla och delta i tråkiga utbyten innan din guide hittar dem."
  
  Nina försökte hålla en imponerande ton, hennes lätta röst antydde att hon helt enkelt föreslog en snabbare metod, när hon i själva verket var helt emot idén. De egyptiska männen, ovana vid att ens acceptera närvaron av en kvinna, än mindre att låta henne delta i en diskussion, satt tysta länge medan Perdue och Sam höll andan.
  
  Till hennes yttersta förvåning har prof. Imru svarade: "Jag håller verkligen med, Dr Gould. Det är ganska absurt att förvänta sig detta, än mindre leverera i tid."
  
  "Titta", började Perdue om turneringen och satte sig bekvämt på kanten av sitt säte, "jag uppskattar din oro, min kära Nina, och jag håller med om att det verkar långsökt att göra något sådant. Men en sak jag kan intyga är att ingenting någonsin skärs eller torkas. Vi kan använda olika metoder för att uppnå det vi vill. I så fall är jag säker på att jag skulle kunna kontakta några ägare och ge dem ett erbjudande."
  
  "Du skämtar med mig", utbrast Sam nonchalant från andra sidan bordet. "Vad är haken? Det måste finnas en, annars är du helt galen, gubbe."
  
  "Nej, Sam, jag är helt uppriktig," försäkrade Perdue honom. "Människor, lyssna på mig." Miljardären vände sig mot sin ägare. "Om du, professor, kunde samla information om de få individer som äger stenarna vi behöver, skulle jag kunna få mina mäklare och juridiska personer att köpa dessa diamanter till ett rimligt pris utan att göra mig i konkurs. De kommer att utfärda lagfarten efter att den utsedda experten har bekräftat deras äkthet." Han gav professorn en stålsatt blick som utstrålade ett självförtroende som Sam och Nina inte hade sett till sin vän på länge. "Det är gnället, professor."
  
  Nina log i sitt lilla hörn av skugga och eld och tog en tugga av scone medan Perdue gjorde ett avtal med sin tidigare motståndare. "Fastigheten är att efter att vi omintetgjorde magikerns uppdrag är kung Salomos diamanter lagligt mina."
  
  "Det här är min pojke," viskade Nina.
  
  Först chockad, prof. Så småningom insåg Imru att detta var ett rättvist erbjudande. Han hade trots allt aldrig ens hört talas om diamanter innan astrologerna upptäckte vismannens trick. Han var väl medveten om att kung Salomo hade guld och silver i enorma mängder, men han visste inte att kungen själva hade diamanter. Förutom diamantgruvorna som upptäcktes vid Tanis, i den nordöstra regionen av Nildeltat, och viss information om andra platser som möjligen kan ansvara för kungen, prof. Imr var tvungen att erkänna att detta var nytt för honom.
  
  "Är vi överens, professor?" - Perdue insisterade och tittade på sin klocka för att få svar.
  
  Förståndigt instämde professorn. Han hade dock sina egna förutsättningar. "Jag tycker att det här är väldigt smart, Mr. Perdue, och också användbart," sa han. "Men jag har ett slags moterbjudande. När allt kommer omkring hjälper jag också bara drakväktarna i deras strävan att förhindra en fruktansvärd himmelskatastrof."
  
  "Jag förstår. Vad föreslår du?" - frågade Perdue.
  
  "De återstående diamanterna som inte är i ägo av rika familjer i hela Europa och Asien kommer att bli egyptiska arkeologiska sällskapets egendom", insisterade professorn. "De som dina mäklare lyckas fånga upp tillhör dig. Vad säger du?
  
  Sam rynkade pannan, frestad att ta sin anteckningsbok. "I vilket land hittar vi dessa andra diamanter?"
  
  Den stolta professorn log mot Sam och korsade hans armar glatt. "Förresten, Mr Cleave, vi tror att de är begravda på en kyrkogård inte långt från där du och dina kollegor kommer att bedriva denna fruktansvärda officiella verksamhet."
  
  "I Etiopien?" Ajo talade för första gången sedan han började fylla munnen med de läckra rätterna framför sig. "De är inte i Axum, sir. Jag kan försäkra dig. Jag tillbringade flera år med utgrävningar med olika internationella arkeologiska grupper i regionen."
  
  "Jag vet, herr Kira," Prof. sa Imru bestämt.
  
  "Enligt våra uråldriga texter," meddelade Penekal högtidligt, "är diamanterna vi söker begravda i ett kloster på en helig ö i Tanasjön."
  
  "I Etiopien?" - frågade Sam. Som svar på de allvarliga rynkorna han fick ryckte han på axlarna och förklarade: "Jag är skotsk. Jag vet ingenting om Afrika som inte är med i en Tarzan-film."
  
  Nina log. "De säger att det finns en ö vid Tanasjön där Jungfru Maria ska ha vilat på väg från Egypten, Sam," förklarade hon. "Man trodde också att den faktiska förbundsarken förvarades här innan den fördes till Axum år 400 e.Kr.."
  
  "Jag är imponerad av din historiska kunskap, Mr. Perdue. Dr. Gould kanske en dag skulle kunna arbeta med People's Heritage Movement? Prof. Imru flinade. "Eller till och med för Egyptian Archaeological Society eller kanske för Kairos universitet?"
  
  "Kanske som en tillfällig rådgivare, professor," avböjde hon graciöst. "Men jag älskar modern historia, särskilt tysk historia från andra världskriget."
  
  "Ah," svarade han. "Det är synd. Det här är en så mörk, brutal era att du borde ge ditt hjärta till det. Vågar jag fråga vad detta avslöjar i ditt hjärta?"
  
  Nina höjde på ögonbrynet och svarade snabbt. "Detta betyder bara att jag är rädd för en upprepning av historiska händelser där det rör mig."
  
  Den långe, mörkhyade professorn tittade ner på den kontrasterande lilla marmorhyade doktorn, hans ögon fulla av sann beundran och värme. Perdue var rädd för ännu en kulturskandal från sin älskade Nina, så han avbröt den lilla upplevelsen att etablera en koppling mellan henne och professorn. Imru.
  
  "Okej då," Perdue klappade händerna och log. "Låt oss börja på morgonen."
  
  "Ja", instämde Nina. "Jag var trött som en hund, och förseningen i flyget gjorde inte heller någon nytta för mig."
  
  "Ja, klimatförändringarna är ganska aggressiva i ditt hemland Skottland," instämde presentatören.
  
  De lämnade mötet med högt humör och lämnade de gamla astronomerna lättade för deras hjälp, och Prof. Jag är exalterad inför den kommande skattjakten. Ajo klev åt sidan för att släppa in Nina i taxin medan Sam kom ikapp Perdue.
  
  "Har du bandat allt detta?" - frågade Perdue.
  
  "Ja, hela affären," bekräftade Sam. "Så nu stjäl vi från Etiopien igen?" - frågade han oskyldigt och tyckte att det hela var ironiskt och roligt.
  
  "Ja," Perdue log smygt, hans svar förvirrade alla i hans sällskap. "Men den här gången stjäl vi för Black Sun."
  
  
  25
  Gudarnas alkemi
  
  
  
  Antwerpen, Belgien
  
  
  Abdul Raya gick längs en livlig gata i Berchem, en pittoresk stadsdel i den flamländska regionen Antwerpen. Han var på väg till hemaffären för en antikvarie vid namn Hannes Vetter, en flamländsk finsmakare besatt av ädelstenar. Hans samling inkluderade olika antika föremål från Egypten, Mesopotamien, Indien och Ryssland, alla med rubiner, smaragder, diamanter och safirer. Men Raya brydde sig föga om åldern eller rariteten på Vetters samling. Det var bara en sak som intresserade honom, och av den här saken behövde han bara en femte.
  
  Wetter hade pratat med Raya i telefon tre dagar tidigare, innan översvämningarna började på allvar. De pussade ut en excentrisk summa för en busig bild av indiskt ursprung som fanns i Wetters samling. Även om han insisterade på att just denna vara inte var till salu, kunde han inte tacka nej till Rais konstiga erbjudande. Köparen upptäckte Wetter på eBay, men av vad Wetter lärde sig av att prata med Raya visste egyptiern mycket om antik konst och ingenting om teknik.
  
  Översvämningsvarningar har ökat i hela Antwerpen och Belgien de senaste dagarna. Längs hela kusten, från Le Havre och Dieppe i Frankrike till Terneuzen i Nederländerna, evakuerades hem när havsnivån fortsatte att stiga okontrollerat. Med Antwerpen inklämt i mitten var den redan nedsänkta landmassan i det sjunkna landet Saftinge redan förlorat för tidvattnet. Andra städer, som Goes, Vlissingen och Middelburg, översvämmades också av vågorna, hela vägen till Haag.
  
  Raya log och visste att han var mästaren på hemliga väderkanaler som myndigheterna inte kunde lista ut. På gatorna fortsatte han att möta människor som livligt pratade, spekulerade och skrämdes av den fortsatta höjningen av havsnivån som snart skulle översvämma Alkmaar och resten av norra Holland inom nästa dag.
  
  "Gud straffar oss", hörde han en medelålders kvinna berätta för sin man utanför kaféet. "Det är därför det här händer. Detta är Guds vrede."
  
  Hennes man såg lika chockad ut som hon, men han försökte finna tröst i resonemang. "Matilda, lugn. Kanske är det bara ett naturligt fenomen att vädret människor inte kunde fånga upp med dessa radars," vädjade han.
  
  "Men varför?" - insisterade hon. "Naturfenomen orsakas av Guds vilja, Martin. Detta är gudomligt straff."
  
  "Eller gudomlig ondska", mumlade hennes man till sin religiösa hustrus fasa.
  
  "Hur kan du säga så?" - skrek hon, precis när Raya gick förbi. "Av vilken anledning skulle Gud sända ondska över oss?"
  
  "Åh, jag kan inte motstå det här," utbrast Abdul Raya högt. Han vände sig om för att ansluta sig till kvinnan och hennes man. De blev förstummade av hans ovanliga blick, hans kloliknande händer, hans vassa, beniga ansikte och insjunkna ögon. "Fru, det ondas skönhet är att, till skillnad från det goda, behöver det onda inte någon anledning för att åstadkomma förstörelse. Själva essensen av ondska är avsiktlig förstörelse för det rena nöjet att göra det. God eftermiddag." När han slentrade iväg stod mannen och hans fru frusna i chock, mest över hans avslöjande, men definitivt också över hans utseende.
  
  Varningar sändes ut i tv-kanaler överallt, medan rapporter om dödsfall i översvämningar anslöt sig till andra rapporter från Medelhavsområdet, Australien, Sydafrika och Sydamerika om hotande översvämningar. Japan förlorade hälften av sin befolkning medan otaliga öar sjönk under vatten.
  
  "Åh, vänta mina kära", sjöng Raya glatt och närmade sig Hannes Vetters hus, "det här är vattnets förbannelse. Vatten finns överallt, inte bara i havet. Vänta, den fallna Kunospaston är en vattendemon. Du kan drunkna i dina egna badkar!"
  
  Detta var det sista fallet av en stjärna som Ofar observerade efter att Penekal hörde talas om stigande havsnivåer i Egypten. Men Raya visste vad som skulle hända, för han var arkitekten bakom detta kaos. Den utmattade trollkarlen försökte bara påminna mänskligheten om deras obetydlighet i universums ögon, om de otaliga ögon som gnistrade mot dem varje natt. Och till råga på allt njöt han av förstörelsekraften han kontrollerade och den ungdomliga spänningen av att vara den enda som visste varför.
  
  Naturligtvis var det sistnämnda bara hans åsikt i frågor. Förra gången han delade kunskap med mänskligheten resulterade det i den industriella revolutionen. Efter det behövde han inte göra så mycket. Människor upptäckte vetenskapen i ett nytt ljus, motorer ersatte de flesta fordon, och tekniken krävde jordens blod för att fortsätta att effektivt konkurrera i kapplöpningen för att förstöra andra länder i konkurrensen om makt, pengar och evolution. Som han förväntade sig använde människor kunskap för att orsaka förstörelse - en läcker blinkning till ondskan inkarnerad. Men Raya blev uttråkad av upprepade krig och monoton girighet, så han bestämde sig för att göra något mer... något definitivt... för att dominera världen.
  
  "Mr Raya, det är så trevligt att se dig. Hannes Wetter, till din tjänst." Antikvitetshandlaren log när den främmande mannen gick uppför trappan till sin ytterdörr.
  
  "God eftermiddag, herr Vetter," hälsade Raya graciöst och skakade mannens hand. "Jag ser fram emot att få mitt pris."
  
  "Säkert. Kom in", svarade Hannes lugnt och log från öra till öra. "Min butik ligger i källaren. Varsågod. " Han vinkade Raya att leda ner för en mycket lyxig trappa, dekorerad med vackra och dyra smycken på stativ som leder ner längs med räcket. Ovanför dem, under den lätta brisen från den lilla fläkten med vilken Hannes höll det svalt, lyste några vävda föremål.
  
  "Det här är en intressant liten plats. Var är dina kunder? frågade Raya. Hannes blev lite förbryllad över frågan, men han antog att egyptiern helt enkelt var mer benägen att göra saker på det gamla sättet.
  
  "Mina kunder brukar beställa online och vi skickar produkterna till dem", förklarade Hannes.
  
  "Liter de på dig?" - började den smala trollkarlen med uppriktig förvåning. "Hur betalar de dig? Och hur vet de att du håller ditt ord?"
  
  Säljaren släppte ett förbryllat skratt. "Den här vägen, herr Raya. På mitt kontor. Jag bestämde mig för att lämna dekorationen du bad om där. De har härkomst, så du är säker på att ditt köp är äkta", svarade Hannes artigt. "Här är min bärbara dator."
  
  "Din vad?" - frågade den artiga mörka magikern kallt.
  
  "Min bärbara dator?" upprepade Hannes och pekade på datorn. "Var kan du överföra pengar från ditt konto för att betala för varor?"
  
  "HANDLA OM!" Raya förstod. "Såklart ja. Jag är ledsen. Jag har haft en lång natt."
  
  "Kvinnor eller vin?" flinade den glade Hannes.
  
  "Jag är rädd att jag går. Du förstår, nu när jag är äldre är det ännu mer tröttsamt", konstaterade Raya.
  
  "Jag vet. Jag vet det här för väl, sa Hannes. "Jag sprang maraton när jag var ung, och nu kämpar jag för att gå uppför trappor utan att stanna för att hämta andan. Var gick du?"
  
  "Gent. Jag kunde inte sova, så jag gick till fots för att besöka dig", förklarade Raya sakligt och tittade förvånat på kontoret.
  
  "Jag är ledsen?" Hannes flämtade. "Gick du från Gent till Antwerpen? Femtiotal kilometer?"
  
  "Ja".
  
  Hannes Vetter blev förvånad, men konstaterade att klientens utseende verkade ganska excentrisk, någon som verkade oberörd av det mesta.
  
  "Det är imponerande. Vill du ha te?
  
  "Jag skulle vilja se bilden," sa Raya bestämt.
  
  "Åh, det är klart", sa Hannes och gick fram till väggskåpet för att ta fram en tolvtumsfigur. När han kom tillbaka identifierade Rayas svarta ögon omedelbart sex enhetliga diamanter gömda i havet av ädelstenar som utgjorde den yttre delen av figuren. Det var en äcklig demon, med blottade tänder och långt svart hår på huvudet. Snittet av svart elfenben hade föremålet två sidor på varje sida av huvudytan, även om det bara hade en kropp. En diamant sattes i pannan på varje fasett.
  
  "Som jag är den här lilla djävulen ännu fulare i verkligheten", sa Raya med ett sjukt leende och tog statyetten från en skrattande Hannes. Säljaren hade inte för avsikt att ifrågasätta sin köpares synpunkt eftersom den i stort sett var sann. Men hans känsla för anständighet räddades från förlägenhet av Rais nyfikenhet. "Varför har det fem sidor? Bara det skulle vara tillräckligt för att avskräcka inkräktare."
  
  "Åh, det", sa Hannes, ivrig att beskriva ursprunget. "Av dess ursprung att döma hade den tidigare bara två ägare. En kung från Sudan ägde dem under andra århundradet, men hävdade att de var förbannade, så han donerade dem till en kyrka i Spanien under en kampanj i Alboransjön, nära Gibraltar."
  
  Raya tittade på mannen med ett förvirrat uttryck. "Så det är därför det har fem sidor?"
  
  "Nej, nej, nej", skrattade Hannes. "Jag kommer fortfarande dit. Denna dekoration var modellerad efter den indiska guden av ondskefulla Ravana, men Ravana hade tio huvuden, så det var förmodligen en felaktig ode till gudskungen."
  
  "Eller så är det inte alls gudskungen," log Raya och räknade de återstående diamanterna som sex av de sju systrarna, demonesser från kung Salomos testamente.
  
  "Vad menar du?" - frågade Hannes.
  
  Raya reste sig och log fortfarande. I en mild, didaktisk ton sa han: "Titta."
  
  En efter en, trots antikvariens häftiga invändning, tog Raya bort varje diamant med sin fickkniv tills han hade sex i handflatan. Hannes visste inte varför, men han var för rädd av besökaren för att göra något för att stoppa honom. En smygande rädsla grep honom, som om djävulen själv stod i hans närvaro, och han kunde inte göra annat än att titta på, som hans besökare insisterade. Den långe egyptiern samlade diamanterna i sin handflata. Som en salongsmagiker på en billig fest visade han stenarna för Hannes. "Se detta?"
  
  "Y-yes", bekräftade Hannes, pannan våt av svett.
  
  "Dessa är sex av de sju systrarna, demoner bundna av kung Salomo för att bygga hans tempel," sa Raya med showman-liknande information. "De var ansvariga för att gräva grunden till templet i Jerusalem."
  
  "Intressant", klämde Hannes ut och försökte prata jämnt och inte få panik. Det hans klient berättade för honom var både absurt och skrämmande, vilket i Hannes ögon gjorde honom galen. Detta gav honom anledning att tro att Raya kunde vara farlig, så han spelade med för nu. Han insåg att han förmodligen inte skulle få betalt för artefakten.
  
  "Ja, det är väldigt intressant, herr Vetter, men du vet vad som verkligen är fascinerande?" - frågade Raya medan Hannes tittade tomt på. Med sin andra hand drog Raya upp Celeste ur fickan. De mjuka, glidande rörelserna i hans långsträckta armar var ganska vackra att se, som en balettdansös. Men Rais ögon mörknade när han förde ihop sina två händer. "Nu kommer du att se något riktigt intressant. Kalla det alkemi; den stora designens alkemi, gudarnas förvandling!" Raya grät över det efterföljande dånet som kom från alla håll. Inuti hans klor, mellan de tunna fingrarna och handflatsvecken, fanns ett rödaktigt sken. Han höjde sina händer och demonstrerade stolt kraften i sin märkliga alkemi för Hannes, som grep sig om bröstet av fasa.
  
  "Skjut upp denna hjärtinfarkt, herr Vetter, tills du ser grunden till ditt eget tempel," frågade Raya glatt. "Se!"
  
  Denna fruktansvärda ordning att se var för mycket för Hannes Vetter, och han sjönk till golvet och höll om sitt sammandragande bröst. Ovanför honom blev den onde trollkarlen förtjust över det röda glödet i hans händer när Celeste mötte de sex systerdiamanterna, vilket fick dem att attackera. Marken började darra under dem och skakningarna flyttade på stödpelarna i byggnaden där Hannes bodde. Han hörde glas splittras när jordbävningen växte, och stora bitar av betong och stålstänger smulas till golvet.
  
  Utanför sexdubblades den seismiska aktiviteten och skakade hela Antwerpen som jordbävningens epicentrum och kröp sedan över jordytan i alla riktningar. Snart skulle de anlända till Tyskland och Nederländerna och förorena havsbotten i Nordsjön. Raya fick det han behövde av Hannes och lämnade den döende mannen under spillrorna i sitt hem. Magikern var tvungen att skynda till Österrike för att träffa en man i Salzkammergut-regionen som påstod sig ha den mest eftertraktade stenen efter Celeste.
  
  "Vi ses snart, herr Karsten."
  
  
  26
  Vi släpper skorpionen på ormen
  
  
  Nina sänkte det sista av sin öl innan familjen Hercules började cirkla en provisorisk landningsbana nära Dansha-kliniken i Tigray-regionen. Det var, som de hade planerat, tidig kväll. Med hjälp av sina administrativa medhjälpare fick Perdue nyligen tillstånd att använda den övergivna banan efter att han och Patrick diskuterat strategi. Patrick tog på sig att informera översten. Yimen, hur han var skyldig att agera i enlighet med avtalet som Perdues rättegångsteam slöt med den etiopiska regeringen och dess representanter.
  
  "Drick, killar," sa hon. "Vi är bakom fiendens linjer nu..." hon tittade på Perdue, "... igen." Hon satte sig när de alla öppnade sin sista kalla öl innan de lämnade tillbaka den heliga lådan till Axum. "Så, bara för att vara tydlig. Paddy, varför landar vi inte på den stora flygplatsen i Axum?"
  
  "För att det är vad de, vem de än är, förväntar sig", blinkade Sam. "Det finns inget som en impulsiv förändring av planerna för att hålla fienden på tårna."
  
  "Men du berättade för Yimen," kontrade hon.
  
  "Ja, Nina. Men de flesta civila och arkeologiska experter som är arga på oss kommer inte att underrättas tillräckligt snabbt för att komma ända hit", förklarade Patrick. "När de kommer hit genom mun till mun, kommer vi att vara på väg till Mount Yeha, där Perdue upptäckte den heliga lådan. Vi kommer att åka i en omärkt "Two and a Half Piece"-lastbil utan synliga färger eller emblem, vilket gör oss praktiskt taget osynliga för etiopiska medborgare." Han utbytte ett flin med Perdue.
  
  "Jättebra", svarade hon. "Men varför här om det är viktigt att fråga?"
  
  "Jaha", pekade Patrick på kartan under det bleka ljuset monterat på fartygets tak, "du kommer att se att Dansha ligger ungefär i centrum, halvvägs mellan Axum, här", pekade han på stadens namn och körde spetsen av hans pekfinger längs pappret åt vänster och ner. "Och ditt mål är Lake Tana, precis här, sydväst om Axum."
  
  "Så, dubblar vi så fort vi släpper lådan?" - frågade Sam, innan Nina hann tvivla på att Patrick använde ordet "din" istället för "vår".
  
  "Nej, Sam", log Perdue, "vår älskade Nina kommer att följa med dig på en resa till Tana Kirkos, ön där diamanterna finns. Under tiden kommer Patrick, Ajo och jag att åka till Axum med den heliga lådan och hålla uppe framträdanden inför Etiopiens regering och folket i Yimenu."
  
  "Vänta, va?" Nina flämtade och tog tag i Sams lår medan hon lutade sig framåt och rynkade pannan. "Sam och jag går ensamma för att stjäla de jävla diamanterna?"
  
  Sam log. "Jag gillar det".
  
  "Åh, för helvete", stönade hon och lutade sig tillbaka mot magen på planet medan det mullrade till en rulle, förberedde sig för att landa.
  
  "Kom igen, Dr. Gould. Detta skulle inte bara spara oss tiden att leverera stenarna till de egyptiska stjärnskådarna, utan det skulle också fungera som ett idealiskt skydd", uppmanade Perdue.
  
  "Och nästa sak du vet, jag kommer att arresteras och bli Obans mest ökända invånare igen," hon rynkade pannan och tryckte sina hela läppar mot flaskhalsen.
  
  "Är du från Oban?" - frågade piloten Nina, utan att vända sig om medan han kollade reglagen framför sig.
  
  "Ja", svarade hon.
  
  "Förskämt med de där människorna från din stad, va? Vad synd", sa piloten.
  
  Perdue och Sam piggnade också till med Nina, båda lika distraherade som hon var. "Vilket folk?" - hon frågade. "Vad har hänt?"
  
  "Åh, jag såg det här i tidningen i Edinburgh för ungefär tre dagar sedan, kanske längre," sa piloten. "Läkaren och hans fru dog i en bilolycka. Drunknade i Loch Lomond efter att deras bil ramlat i vattnet eller något liknande."
  
  "Herregud!" - utbrast hon och såg rädd ut. "Känner du igen namnet?"
  
  "Ja, låt mig tänka", ropade han över motorernas dån. "Vi sa fortfarande att hans namn hade något med vatten att göra, vet du? Det ironiska är att de drunknar, vet du? Äh..."
  
  "Strand?" - klämde hon ur sig, ville desperat veta, men rädd för någon bekräftelse.
  
  "Det är allt! Ja, Beach, det är allt. Dr. Beach och hans fru," han knäppte med tummen och ringfingret innan han insåg det värsta. "Herregud, jag hoppas att de inte var dina vänner."
  
  "Åh, Jesus," jamade Nina i hennes händer.
  
  "Jag är så ledsen, Dr. Gould," bad piloten om ursäkt när han vände sig om för att förbereda sig för att landa i det tjocka mörkret som hade varit rådande i hela Nordafrika på sistone. "Jag hade ingen aning om att du inte hörde."
  
  "Det är okej," andades hon, förkrossad. "Naturligtvis hade du inget sätt att veta att jag kände till dem. Allt är bra. Allt är bra".
  
  Nina grät inte, men hennes händer darrade och sorgen frös i hennes ögon. Perdue kramade henne med ena armen. "Du vet, de skulle inte vara döda nu om jag inte hade åkt till Kanada och orsakat all denna identitetsförvirring som ledde till att hon kidnappades", viskade hon och biter ihop tänderna åt skulden som plågade hennes hjärta.
  
  "Shit, Nina," protesterade Sam mjukt. "Du vet att det här är skit, eller hur? Den där nazistiska jäveln skulle fortfarande döda vem som helst på hans väg till..." Sam slutade med att säga det fruktansvärt uppenbara, men Perdue slutade skylla på honom. Patrick förblev tyst och bestämde sig för att förbli det tills vidare.
  
  "På väg att förgöra mig," muttrade Perdue med rädsla i sin bekännelse. "Det var inte ditt fel, min kära Nina. Som alltid gjorde ditt samarbete med mig dig till ett oskyldigt mål, och Dr. Beachs engagemang i min räddning lockade hans familjs uppmärksamhet. Jesus Kristus! Jag är bara ett omen om döden, eller hur? "sa han, mer med introspektion än självömkan.
  
  Han släppte taget om Ninas darrande kropp, och för ett ögonblick ville hon dra tillbaka honom, men hon lämnade honom åt hans tankar. Sam kunde mycket väl förstå att detta beskattade båda hans vänner därefter. Han tittade på Ajo, som satt mitt emot honom, när planets hjul smällde in i den spruckna, något igenvuxna asfalten på den gamla banan med kraften från en Hercules. Egypten blinkade väldigt långsamt och signalerade Sam att slappna av och inte reagera så snabbt.
  
  Sam nickade tyst och mentalt förberedd inför den kommande resan till Tanasjön. Snart slutade Super Hercules gradvis, och Sam såg Perdue stirra på den heliga lådans relik. Den silverhåriga miljardärsutforskaren var inte längre lika glad som tidigare, utan satt istället och beklagade sin besatthet av historiska artefakter, med knäppta händer dinglande löst mellan låren. Sam tog ett djupt andetag. Detta var den värsta tiden för vardagliga förfrågningar, men det var också mycket viktig information som han behövde. Sam valde det mest taktfulla ögonblicket han kunde och tittade på den tysta Patrick innan han frågade Perdue: "Nina och jag har en bil för att ta oss till Lake Tana, Perdue?"
  
  "Du förstår. Det här är en oansenlig liten Volkswagen. Jag hoppas att du inte har något emot det, sa Perdue svagt. Ninas blöta ögon rullade tillbaka och fladdrade när hon försökte stoppa sina tårar innan hon gick ut ur det enorma planet. Hon tog Perdues hand och klämde den. Hennes röst vacklade när hon viskade till honom, men hennes ord var mycket mindre upprörande. "Allt vi kan göra nu är att se till att den tvåsidiga jäveln får vad han förtjänar, Perdue. Människor interagerar med dig för att du, för att du är entusiastisk över tillvaron och intresserad av vackra saker. Du banar vägen för en bättre levnadsstandard med ditt geni, med dina uppfinningar."
  
  Mot bakgrund av sin fascinerande röst kunde Perdue vagt urskilja knarrandet från bakstyckets öppning och andra människor som stadigt förberedde sig för att ta bort den heliga lådan från berget Yehas djup. Han kunde höra Sam och Ajo diskutera vikten av reliken, men allt han verkligen hörde var Ninas sista meningar.
  
  "Vi bestämde oss alla för att arbeta med dig långt innan checkarna gick ut, min pojke," erkände hon. "Och Dr. Beach bestämde sig för att rädda dig eftersom han visste hur viktig du var för världen. Herregud, Perdue, du är mer än en stjärna på himlen för de människor som känner dig. Du är solen som håller oss alla i balans, håller oss varma och får oss att trivas i omloppsbana. Människor längtar efter din magnetiska närvaro, och om jag måste dö för det privilegiet, så är det så."
  
  Patrick ville inte avbryta, men han hade ett schema att hålla sig till, och han gick långsamt fram till dem för att indikera att det var dags att gå. Perdue visste inte hur han skulle reagera på Ninas hängivenhetsord, men han kunde se Sam stå där i all sin karga prakt, armarna i kors och leende som om han stödde Ninas känslor. "Låt oss göra det, Perdue," sa Sam ivrigt. "Låt oss få tillbaka deras jäkla låda och gå till trollkarlen."
  
  "Jag måste erkänna, jag vill ha Karsten mer," erkände Perdue bittert. Sam gick fram till honom och lade en fast hand på hans axel. När Nina följde Patrick till egyptiern, delade Sam i hemlighet en speciell tröst med Perdue.
  
  "Jag sparade den här nyheten till din födelsedag," sa Sam, "men jag har lite information som kan blidka din hämndlystna sida för tillfället."
  
  "Vad?" - frågade Perdue, redan intresserad.
  
  "Kom ihåg att du bad mig skriva ner alla transaktioner, eller hur? Jag skrev ner all information vi samlat in om hela denna utflykt samt Magikern. Du kommer ihåg att du bad mig hålla ett öga på diamanterna som ditt folk förvärvade och så vidare", fortsatte Sam och försökte sänka rösten särskilt, "eftersom du vill plantera dem i Karstens herrgård för att rama in huvudmedlemmen i Black. Sol, eller hur?"
  
  "Ja? Ja, ja, vad sägs om det? Vi måste fortfarande hitta ett sätt att göra det här när vi väl har dansat till de etiopiska myndigheternas vissling, Sam," slog Perdue till i en ton som förrådde stressen han drunknade under.
  
  "Jag minns att du sa att du ville fånga en orm med din fiendes hand eller något," förklarade Sam. "Så jag tog mig friheten att snurra den här bollen åt dig."
  
  Perdues kinder blossade av intriger. "Hur?" - viskade han hårt.
  
  "Jag hade en vän - fråga inte - ta reda på var trollkarlens offer fick hans tjänster," sa Sam hastigt innan Nina kunde börja leta. "Och precis som min nya erfarna vän lyckades hacka sig in på österrikarens datorservrar, hände det så att vår uppskattade vän från Black Sun uppenbarligen bjöd in den okända alkemisten till sitt hem för en lukrativ affär."
  
  Perdues ansikte ljusnade och ett sken av ett leende dök upp på det.
  
  "Allt vi behöver göra nu är att leverera den annonserade diamanten till Karstens gods senast på onsdag, och sedan ska vi se hur ormen blir biten av skorpionen tills det inte finns mer gift i våra ådror," flinade Sam.
  
  "Mr. Cleave, du är ett geni," noterade Perdue och gav en fast kyss på Sams kind. Nina stannade död i sina spår när hon gick in och korsade armarna över bröstet. Hon höjde på ögonbrynen och kunde bara spekulera. "Skottar. Som om det inte räcker att bära kjolar för att testa deras manlighet."
  
  
  27
  Våt öken
  
  
  När Sam och Nina packade sin jeep för resan till Tana Kirkos, pratade Perdue med Ajo om de lokala etiopierna som skulle följa med dem till den arkeologiska platsen bakom berget Yeha. Patrick gick snart med dem för att diskutera detaljerna i deras leverans med minsta möjliga krångel.
  
  "Jag ringer översten. Yeemen för att meddela honom när vi anländer. Han får bara nöja sig med det, sa Patrick. "Så länge han är där när den heliga lådan lämnas tillbaka, förstår jag inte varför vi ska berätta för honom vilken sida vi står på."
  
  "Alltför sant, Paddy," instämde Sam. "Kom bara ihåg, oavsett rykte Perdue och Ajo, representerar du Storbritannien under ledning av tribunalen. Ingen får trakassera eller attackera någon där för att lämna tillbaka reliken."
  
  "Det stämmer," instämde Patrick. "Den här gången har vi ett internationellt undantag så länge vi följer villkoren i avtalet, och även Yimenu måste följa detta."
  
  "Jag gillar verkligen smaken av det här äpplet," suckade Perdue när han hjälpte Ajo och Patricks tre män att lyfta den falska arken i militärbilen som de hade förberett för att transportera den. "Den här expertutlösaren gör mig sönder varje gång jag tittar på honom."
  
  "Åh!" - utbrast Nina och drog upp näsan vid åsynen av Perdue. "Jag förstår nu. Du skickar mig iväg från Aksum så att jag och Yimenu inte stör varandra, va? Och du skickar Sam för att se till att jag inte går ur kopplet."
  
  Sam och Perdue stod sida vid sida och valde att vara tysta, men Ajo skrattade och Patrick klev mellan henne och männen för att rädda ögonblicket. "Det här är verkligen det bästa, Nina, tycker du inte? Jag menar, vi måste verkligen leverera de återstående diamanterna till den egyptiska Dragon Nation..."
  
  Sam ryckte till och försökte inte skratta åt Patrick som felaktigt kallade stjärnskådarorden "fattig", men Perdue log öppet. Patrick tittade tillbaka på männen innan han vände tillbaka sin uppmärksamhet mot den läskiga lilla historikern. "De behöver akut stenarna, och med leveransen av artefakten..." fortsatte han och försökte lugna ner henne. Men Nina höjde helt enkelt sin hand och skakade på huvudet. "Lämna det ifred, Patrick. spelar ingen roll. Jag ska gå och stjäla något annat från detta fattiga land i Storbritanniens namn, bara för att undvika den diplomatiska mardröm som säkerligen kommer att frammana i mitt sinne om jag ser den kvinnofientliga idioten igen."
  
  "Vi måste gå, Efendi," sa Ajo Perdue och tacksamt mildrade den hotande spänningen med sitt nyktra uttalande. "Om vi tvekar kommer vi inte fram i tid."
  
  "Ja! Det är bäst att alla skynda sig", föreslog Perdue. "Nina, du och Sam kommer att möta oss här om exakt tjugofyra timmar med diamanterna från öns kloster. Då måste vi återvända till Kairo på rekordtid."
  
  "Kalla mig en tönt," Nina rynkade pannan, "men har jag missat något? Jag trodde att dessa diamanter borde ha blivit professorns egendom. Egyptiska arkeologiska sällskapet Imru."
  
  "Ja, det var affären, men mina mäklare fick en lista med stenar från professorn. Imrus folk fanns i samhället, medan Sam och jag var i direkt kontakt med mäster Penekal", förklarade Perdue.
  
  "Åh gud, jag känner ett dubbelspel," sa hon, men Sam tog försiktigt tag i hennes arm och drog henne bort från Perdue med ett hjärtligt, "Hälsningar, gamle man!" Låt oss gå, Dr Gould. Vi måste begå ett brott och vi har väldigt lite tid på oss att göra det."
  
  "Gud, mitt livs ruttna äpplen", stönade hon medan Perdue vinkade åt henne.
  
  "Glöm inte att titta på himlen!" Perdue skämtade innan han öppnade passagerardörren på den gamla lastbilen på tomgång. I baksätet sågs reliken av Patrick och hans män medan Perdue åkte hagelgevär med Ajo vid ratten. Den egyptiske ingenjören var fortfarande den bästa guiden i regionen, och Perdue trodde att om han hade kört bilen själv skulle han inte ha behövt ge vägbeskrivningar.
  
  I skydd av mörkret transporterade en grupp män den heliga lådan till utgrävningsplatsen på berget Yeha för att återlämna den så snabbt som möjligt med så lite problem som möjligt från de arga etiopierna. En stor, smutsig lastbil knarrade och vrålade längs en gropig väg, på väg österut mot det berömda Axum, som tros vara viloplatsen för den bibliska förbundsarken.
  
  På väg mot sydväst sprang Sam och Nina mot Lake Tana, vilket skulle ha tagit dem minst sju timmar i jeepen som de fick.
  
  "Gör vi det rätta, Sam?" - frågade hon och packade upp chokladkakan. "Eller jagar vi bara Purdues skugga?"
  
  "Jag hörde vad du sa till honom i Hercules, min älskade," svarade Sam. "Vi gör det här för att det är nödvändigt." Han tittade på henne. "Du menade verkligen det du sa till honom, eller hur? Eller ville du bara få honom att känna sig mindre taskig?"
  
  Nina svarade motvilligt och använde tuggning som ett sätt att stanna för tid.
  
  "Det enda jag vet," delade Sam, "är att Perdue torterades av Black Sun och lämnades för död ... och bara det får alla system att gå in i ett blodbad."
  
  Efter att Nina svalt godiset tittade hon på stjärnorna som föddes en efter en ovanför den okända horisonten de var på väg mot, och undrade hur många av dem som var potentiellt djävulska. "Nursery rim är mer vettigt nu, vet du? Blinka lilla stjärna där. Hur jag undrar vem du är."
  
  "Jag har aldrig riktigt tänkt på det på det sättet, men det finns en del mysterium i det. Du har rätt. Och även önska ett stjärnfall", tillade han och tittade på den vackra Nina och sög på hennes fingertoppar för att njuta av chokladen. "Det får dig att undra varför ett stjärnfall, som en ande, kan uppfylla dina önskemål."
  
  "Och du vet hur onda dessa jävlar verkligen är, eller hur? Om du baserar dina önskningar på det övernaturliga, tror jag att du är skyldig att få din röv sparkad. Du får inte använda fallna änglar, eller demoner, vad fan de än kallas, för att underblåsa din girighet. Det är därför alla som använder..." Hon slutade. "Sam, det här är regeln du och Perdue tillämpar på professorn. Imr eller Karsten?
  
  "Vad är regeln? Det finns ingen regel", försvarade han artigt, ögonen klistrade vid den svåra vägen i det samlande mörkret.
  
  "Är det möjligt att Karstens girighet kommer att leda till hans förstörelse genom att använda trollkarlen och kung Salomos diamanter för att befria världen från honom?" föreslog hon och lät fruktansvärt säker på sig själv. Det är dags för Sam att erkänna. Den pigga historikern var ingen dum, och dessutom var hon en del av deras team, så hon förtjänade att veta vad som pågick mellan Perdue och Sam och vad de hoppades uppnå.
  
  Nina sov i ungefär tre timmar i sträck. Sam klagade inte, även om han var helt utmattad och kämpade för att hålla sig vaken på den monotona vägen, som i bästa fall liknade en krater med svår akne. Vid elvatiden lyste stjärnorna orörda mot den fläckfria himlen, men Sam var för upptagen med att beundra våtmarkerna som kantade grusvägen de körde ner till sjön.
  
  "Nina?" sa han och väckte henne så försiktigt som möjligt.
  
  "Är vi redan där?" - Hon muttrade chockat.
  
  "Nästan", svarade han, "men jag behöver att du ska se något."
  
  "Sam, jag är inte på humör för dina unga sexuella närmanden just nu," hon rynkade pannan, fortfarande kväkande som en återupplivad mamma.
  
  "Nej, jag menar allvar", insisterade han. "Se. Titta bara ut genom ditt fönster och säg till om du ser vad jag ser."
  
  Hon lydde med svårighet. "Jag ser mörker. Det är mitt i natten."
  
  "Månen är full, så det är inte helt mörkt. Berätta för mig vad du lägger märke till i det här landskapet", insisterade han. Sam verkade förvirrad och upprörd på samma gång, något helt ur karaktär för honom, så Nina visste att det måste vara viktigt. Hon tittade närmare och försökte förstå vad han menade. Det var först när hon kom ihåg att Etiopien var ett mestadels torrt och ökenlandskap som hon insåg vad han menade.
  
  "Reser vi på vattnet?" frågade hon försiktigt. Sedan slog hela märkligheten mot henne och hon utbrast: "Sam, varför kör vi på vattnet?"
  
  Jeepens däck var blöta, även om vägen inte var översvämmad. På varsin sida om grusvägen lyste månen upp de krypande sandbankarna som vajade i den milda vinden. Eftersom vägen var något höjd över den omgivande ojämna marken var den ännu inte nedsänkt i vatten lika mycket som resten av det omgivande området.
  
  "Vi behöver inte vara så," svarade Sam och ryckte på axlarna. "Såvitt jag vet är detta land känt för torka, och landskapet borde vara helt torrt."
  
  "Vänta", sa hon och tände taklampan för att kolla kartan Ajo hade gett dem. "Låt mig tänka, var är vi nu?"
  
  "Vi passerade Gondar för ungefär femton minuter sedan," svarade han. "Vi borde vara nära Addis Zemen nu, som ligger cirka femton minuter från Wereta, vår destination, innan vi tar båten över sjön."
  
  "Sam, den här vägen ligger cirka sjutton kilometer från sjön!" - flämtade hon och mätte avståndet mellan vägen och närmaste vatten. "Det kan inte vara sjövatten. Skulle det?"
  
  "Nej," instämde Sam. "Men det som förvånar mig är att enligt preliminära undersökningar av Ajo och Perdue under denna tvådagars sophämtning har det inte regnat i denna region på över två månader! Så jag skulle vilja veta var i helvete sjön fick det extra vattnet för att täcka den här jävla vägen."
  
  "Detta," hon skakade på huvudet, oförmögen att förstå det, "är inte... naturligt."
  
  "Du förstår vad det här betyder, eller hur?" Sam suckade. "Vi måste ta oss till klostret uteslutande via vatten."
  
  Nina verkade inte särskilt missnöjd med den nya utvecklingen: "Jag tycker att det är bra. Att röra sig helt i vattnet har sina fördelar - det blir mindre märkbart än att göra turistiska saker."
  
  "Vad menar du?"
  
  "Jag föreslår att vi skaffar en kanot från Veret och gör hela resan därifrån," föreslog hon. "Inget byte av transport. Du behöver inte träffa lokalbefolkningen för det här heller, vet du? Vi tar en kanot, tar på oss lite kläder och rapporterar detta till våra diamantväktare.
  
  Sam log i det bleka ljuset som faller från taket.
  
  "Vad?" - frågade hon, inte mindre förvånad.
  
  "Åh inget. Jag bara älskar din nyfunna kriminella ärlighet, Dr Gould. Vi måste vara försiktiga så att vi inte förlorar dig helt till den mörka sidan." Han flinade.
  
  "Åh, för helvete", sa hon och log. "Jag är här för att få jobbet gjort. Dessutom vet du hur mycket jag hatar religion. Hur som helst, varför i helvete gömmer dessa munkar diamanter?
  
  "Bra poäng," erkände Sam. "Jag kan inte vänta med att beröva en grupp ödmjuka, artiga människor den sista rikedom de har i sin värld." Som han hade befarat gillade Nina inte hans sarkasm och svarade i en jämn ton: "Ja."
  
  "Förresten, vem ska ge oss en kanot klockan ett på morgonen, Dr. Gould?" - frågade Sam.
  
  "Ingen, antar jag. Vi måste bara låna en. Det skulle ta drygt fem timmar innan de vaknade och märkte att de var försvunna. Då kommer vi redan att välja ut munkar, eller hur? " vågade hon.
  
  "Gudlös", log han och växlade jeepen till låg växel för att ta sig igenom de knepiga gropar som gömdes av det märkliga vattnets brus. "Du är absolut gudlös."
  
  
  28
  Gravrån 101
  
  
  När de nådde Vereta, hotade jeepen att sjunka i tre fot vatten. Vägen försvann för flera mil sedan, men de fortsatte att röra sig mot sjökanten. Nattskydd var nödvändigt för deras framgångsrika infiltration i Tana Kirkos innan alltför många människor kom i vägen.
  
  "Vi måste sluta, Nina," suckade Sam hopplöst. "Det som oroar mig är hur vi kommer tillbaka till mötesplatsen om jeepen sjunker."
  
  "Bekymmer är till en annan gång", svarade hon och la handen på Sams kind. "Nu måste vi avsluta jobbet. Gör bara en bedrift i taget, annars kommer vi, ursäkta ordleken, drunkna i ångest och misslyckas med uppdraget."
  
  Sam kunde inte argumentera med det. Hon hade rätt, och hennes förslag att inte bli överväldigad innan det fanns en lösning var vettigt. Han stoppade bilen vid infarten till staden tidigt på morgonen. Därifrån skulle de behöva hitta någon sorts båt för att ta sig till ön så snabbt som möjligt. Det var en lång resa att ens nå sjöns stränder, än mindre ro till ön.
  
  Staden var i kaos. Husen höll på att försvinna under trycket från vattnet, och de flesta skrek "häxkonst" eftersom det inte kom något regn, vilket orsakade översvämningen. Sam frågade en av lokalbefolkningen som satt på trappan till stadshuset var han kunde få en kanot. Mannen vägrade prata med turisterna förrän Sam tog fram en bunt etiopisk birra för att betala.
  
  "Han berättade för mig att det var strömavbrott under dagarna som ledde fram till översvämningarna", sa Sam till Nina. - Till råga på allt gick alla kraftledningar ner för en timme sedan. Dessa människor hade börjat evakuera på allvar timmar tidigare, så de visste att saker och ting skulle ta en dålig vändning."
  
  "Stackars saker. Sam, vi måste stoppa det här. Huruvida allt detta verkligen görs av en alkemist med specialkunskaper är fortfarande lite långsökt, men vi måste göra allt för att stoppa jäveln innan hela världen förstörs", sa Nina. "Ifall han på något sätt har förmågan att använda transmutation för att orsaka naturkatastrofer."
  
  Med kompakta väskor på ryggen följde de den ensamme volontären några kvarter till Agriculture College, alla tre vadade genom knädjupt vatten. Runt dem vandrade fortfarande byborna och ropade varningar och förslag till varandra när några försökte rädda sina hem medan andra ville fly till en högre sluttning. Den unge mannen som hade tagit med Sam och Nina stannade till slut framför ett stort lager på campus och pekade på en verkstad.
  
  "Här är det här en metallverkstad där vi undervisar i konstruktion och montering av jordbruksutrustning. Kanske kan du hitta en av de tankwa biologerna har i ladan, herr. De använder den för att ta prover på sjön."
  
  "En bränna-?" Sam försökte upprepa.
  
  "Tankva," log den unge mannen. "Båten vi gör av eh, pa-p... papyrus? De växer i sjön och vi har tillverkat båtar av dem sedan våra förfäders tid", förklarade han.
  
  "Och du? Varför gör du allt detta?" frågade Nina honom.
  
  "Jag väntar på min syster och hennes man, fru," svarade han. "Vi går alla österut till familjegården i hopp om att komma bort från vattnet."
  
  "Tja, var försiktig, okej?" sa Nina.
  
  "Du också", sa den unge mannen och skyndade tillbaka till trappan till rådhuset där de hade hittat honom. "Lycka till!"
  
  Efter några frustrerande minuter av inbrott i det lilla lagret, snubblade de äntligen på något som var värt besväret. Sam släpade Nina genom vattnet länge och lyste upp vägen med sin ficklampa.
  
  "Du vet, det är en gåva från Gud att det inte regnar", viskade hon.
  
  "Jag tänkte samma sak. Kan du föreställa dig den här resan på vattnet med farorna med blixtar och kraftigt regn som försämrar vår syn?" han höll med. "Här! Där uppe. Det ser ut som en kanot."
  
  "Ja, men de är fruktansvärt små," klagade hon över denna syn. Det handgjorda kärlet var knappast tillräckligt stort för Sam ensam, än mindre för dem båda. Eftersom de inte hittade något annat ens mycket användbart, stod de två inför ett oundvikligt beslut.
  
  "Du måste gå ensam, Nina. Vi har helt enkelt inte tid med struntprat. Gryningen kommer om mindre än fyra timmar, och du är lätt och liten. Du kommer att resa mycket snabbare ensam", förklarade Sam och fruktade att skicka henne ensam till en okänd plats.
  
  Utanför skrek flera kvinnor när husets tak rasade, vilket fick Nina att hämta diamanterna och göra slut på oskyldiga människors lidande. "Jag vill verkligen inte," erkände hon. "Den här tanken skrämmer mig, men jag går. Jag menar, vad kan ett gäng fredsälskande, celibatära munkar önska sig av en blek kättare som jag?"
  
  "Förutom bränna dig på bål?" sa Sam utan att tänka och försökte vara rolig.
  
  En smäll på armen förmedlade Ninas förvirring över hans förhastade antagande, innan hon vinkade honom att sänka kanoten. Under de följande fyrtiofem minuterna drog de henne längs vattnet tills de hittade ett öppet område utan några byggnader eller staket som blockerade hennes väg.
  
  "Månen kommer att lysa upp din väg, och ljusen på klostrets väggar kommer att indikera ditt mål, älskade. Var försiktig, okej?" Han stack in sin Beretta med en ny klämma i hennes hand. "Se upp för krokodilerna," sa Sam och lyfte upp henne och höll henne hårt i sina armar. I sanning var han fruktansvärt orolig för hennes ensamma ansträngning, men han vågade inte förvärra hennes rädsla med sanningen.
  
  När Nina draperade säckvävsmanteln över sin petita kropp, kände Sam en klump i halsen över farorna hon var tvungen att möta ensam. "Jag kommer precis här och väntar på dig i stadshuset."
  
  Hon såg sig inte tillbaka när hon började ro, och hon sa inte ett enda ord. Sam tog detta som ett tecken på att hon var fokuserad på sin uppgift, när hon faktiskt grät. Han kunde aldrig ha vetat hur livrädd hon var för att resa ensam till ett gammalt kloster, utan aning om vad som väntade henne där, medan han var för långt borta för att rädda henne om något skulle hända. Det var inte bara det okända resmålet som skrämde Nina. Tanken på vad som låg under sjöns stigande vatten - sjön från vilken Blå Nilen stiger - skrämde henne från vettet. Men som tur var för henne hade många av stadsborna samma idé som hon, och hon var inte ensam i den vidsträckta vattensträcka som nu gömde den riktiga sjön. Hon hade ingen aning om var den verkliga Tanasjön började, men som Sam hade instruerat var allt hon behövde leta efter lågorna från eldgrytorna längs väggarna i klostret på Tana Kirkos.
  
  Det var kusligt att vara flytande bland så många kanotliknande båtar, att höra människor omkring henne prata på språk hon inte förstod. "Jag antar att det är så här att korsa floden Styx", sa hon till sig själv med nöje när hon paddlade i stark takt för att nå sin destination. "Alla röster; alla viskningar från många. Män och kvinnor och olika dialekter, alla seglar i mörker på svarta vatten av gudarnas nåd."
  
  Historikern tittade på den klara stjärnhimlen. Hennes mörka hår fladdrade i den milda vinden över vattnet och tittade fram under huven. "Blinka, glimta, lilla stjärna," viskade hon och höll i handtaget på sitt skjutvapen medan tårarna tyst rann nerför hennes kinder. "Jävla ond är den du är."
  
  Bara skriken som ekade över vattnet påminde henne om att hon inte var bittert ensam, och på avstånd märkte hon det svaga skenet från bränderna Sam hade talat om. Någonstans i fjärran ringde en kyrkklocka och till en början verkade den larma folket i båtarna. Men så började de sjunga. Till en början fanns det många olika melodier och toner, men så småningom började folket i Amhara-regionen sjunga unisont.
  
  "Är det här deras nationalsång?" undrade Nina högt, men vågade inte fråga av rädsla för att ge bort sin identitet. "Nej vänta. Det här är... en hymn."
  
  I fjärran ekade ljudet av en mörk klocka över vattnet när nya vågor föddes, till synes från ingenstans. Hon hörde några människor stoppa sin sång för att gråta i fasa, medan andra sjöng högre. Nina klämde ihop ögonen när vattnet porlade våldsamt och lämnade henne inte i något tvivel om att det kunde ha varit en krokodil eller en flodhäst.
  
  "Herregud!" - skrek hon när hennes tank lutade. Nina höll fast i åran med all sin kraft och rodde snabbare i hopp om att vilket monster som var där nere skulle välja en annan kanot och låta henne leva några dagar till. Hennes hjärta började bulta vilt när hon hörde skriken från människor någonstans bakom sig tillsammans med det höga ljudet av vattenstänk som slutade i ett sorgligt tjut.
  
  Någon varelse hade fångat en båt full med människor, och Nina blev förfärad över tanken att i en sjö av denna storlek hade alla levande bröder och systrar. Det var många fler attacker att komma under den likgiltiga månen där färskt kött dök upp i kväll. "Jag trodde att du skämtade om krokodiler, Sam," sa hon och kvävdes av rädsla. Omedvetet föreställde hon sig att den skyldiga besten var precis vad han var. "Vattendemoner, allihopa", skrek hon medan hennes bröst och armar brann av ansträngningen att paddla genom Tanasjöns förrädiska vatten.
  
  Vid fyratiden på morgonen förde Ninas tankva henne till stranden av ön Tana Kirkos, där de återstående diamanterna av kung Salomo gömdes på kyrkogården. Hon visste platsen, men ändå hade Nina ingen exakt aning om var stenarna skulle förvaras. I ett fall? I en påse? I en kista, gud förbjude? När hon närmade sig fästningen som byggdes i antiken, var historikern lättad över en obehaglig sak: det visade sig att den stigande vattennivån skulle leda henne direkt till klostrets vägg, och hon skulle inte behöva ta sig igenom farlig terräng infekterad av okända vakter eller djur.
  
  Med hjälp av sin kompass bestämde Nina var väggen hon skulle bryta sig igenom, och med hjälp av ett klätterrep band hon sin kanot till ett utskjutande stöd. Munkarna var febrilt upptagna med att ta emot människor vid huvudentrén, samt att flytta sina matförråd till de högre tornen. Allt detta kaos gynnade Ninas uppdrag. Munkarna var inte bara för upptagna för att uppmärksamma inkräktarna, utan ringningen av kyrkklockan säkerställde att hennes närvaro aldrig skulle upptäckas av ljud. I princip behövde hon inte smyga runt eller vara tyst medan hon tog sig in på kyrkogården.
  
  När hon gick runt den andra muren blev hon glad över att hitta kyrkogården precis som Perdue hade beskrivit den. Till skillnad från den grova kartan hon hade fått över området hon skulle hitta, var själva kyrkogården mycket mindre i skala. Faktum är att hon hittade det lätt vid första anblicken.
  
  Det här är för lätt, tänkte hon och kände sig lite obekväm. Kanske är du bara så van vid att gräva i skit att du inte kan uppskatta vad som kallas en "lycklig olycka".
  
  Kanske skulle lyckan vara med henne tillräckligt länge för att abboten, som såg hennes överträdelse, kunde fånga henne.
  
  
  29
  Bruichladdichs karma
  
  
  Med sin senaste besatthet av kondition och styrketräning kunde Nina inte argumentera med fördelarna, nu när hon var tvungen att använda sin kondition för att undvika att åka fast. Det mesta av den fysiska ansträngningen gjordes ganska bekvämt när hon gick upp i barriären på innerväggen för att hitta in i den nedre delen i anslutning till hallen. Smygande fick Nina tillgång till en serie gravar som såg ut som smala skyttegravar. Det påminde henne om raden av läskiga järnvägsvagnar som låg lägre än resten av kyrkogården.
  
  Vad som var ovanligt var att den tredje graven markerad på kartan hade en förvånansvärt ny marmorplatta, speciellt jämfört med de tydligt slitna och smutsiga beläggningarna på alla andra i raden. Hon misstänkte att det var en indikation på tillgång. När hon närmade sig den märkte Nina att huvudstenen hade orden "Ephippas Abizitibod" skriven på den.
  
  "Eureka!" - sa hon till sig själv, nöjd över att fyndet var precis där det skulle ha varit. Nina var en av de bästa historikerna i världen. Även om hon var en ledande expert på andra världskriget, hade hon också en passion för antik historia, apokryfer och mytologi. De två orden ristade in i den antika graniten representerade inte namnet på någon munk eller kanoniserad välgörare.
  
  Nina knäböjde på marmorn och körde fingrarna över namnen. "Jag vet vem du är", sjöng hon glatt, när klostret började dra vatten från sprickorna i ytterväggarna. "Ephippas, du är den demon som kung Salomo anlitade för att lyfta den tunga hörnstenen i sitt tempel, en enorm platta ungefär som denna," viskade hon och undersökte noggrant gravstenen efter någon anordning eller spak för att öppna den. "Och Abizifibod", meddelade hon stolt och torkade dammet från sitt namn med handflatan, "du var den där stygga jäveln som hjälpte de egyptiska magikerna mot Moses..."
  
  Plötsligt började plattan röra sig under hennes knän. "Fan satan!" - utbrast Nina, steg tillbaka och tittade rakt på det gigantiska stenkorset installerat på taket till huvudkapellet. "Förlåt".
  
  Note to self, tänkte hon, ring fader Harper när allt är över.
  
  Även om det inte fanns ett moln på himlen, fortsatte vattnet att stiga högre. Medan Nina bad om ursäkt till korset, fångade ett annat stjärnskott hennes blick. "Herregud!" - stönade hon och kröp genom leran för att komma ur vägen för den enhetligt animerade marmorn. De var så tjocka på bredden att de omedelbart skulle krossa hennes ben.
  
  Till skillnad från de andra gravstenarna bar den här namnen på de demoner som var bundna av kung Salomo, och deklarerade obestridligt att det var här munkarna förvarade de förlorade diamanterna. När plattan kraschade in i granitskalet med ett malande ljud, ryckte Nina till och tänkte på vad hon skulle se. Sin rädsla trogen mötte hon ett skelett som låg på en lila bädd av vad som en gång varit siden. En gyllene krona, inlagd med rubiner och safirer, glittrade på skallen. Det var ljusgult, äkta råguld, men doktor Nina Gould brydde sig inte om kronan.
  
  "Var är diamanterna?" hon rynkade pannan. "Åh gud, säg inte att diamanterna var stulna. Nej nej". Med all den respekt hon hade råd med på den tiden och under de omständigheterna började hon undersöka graven. När hon plockade upp benen ett efter ett och muttrade oroligt, märkte hon inte hur vattnet svämmade över den smala kanalen med gravarna, där hon var upptagen med att leta. Den första graven fylldes med vatten när inhägnadens vägg kollapsade under tyngden av stigande sjönivåer. Böner och klagomål hördes från folket på den högre sidan av fästningen, men Nina var stenhård att skaffa diamanterna innan allt var förlorat.
  
  Så snart den första graven var fylld förvandlades den lösa jorden den täcktes med till smuts. Kisten och gravstenen sjönk under vattnet, vilket gjorde att flödet fritt kunde nå den andra graven, precis bakom Nina.
  
  "Var fan förvarar du dina diamanter för guds skull?" - skrek hon till kyrkklockans galna ringning.
  
  "För Guds skull?" - sa någon ovanför henne. "Eller för Mammon?"
  
  Nina ville inte se upp, men den kalla änden av pistolpipan tvingade henne att lyda. Över henne stod en lång ung munk som såg positivt rasande ut. "Av alla nätter när du kan vanhelga en grav på jakt efter skatter, väljer du den här? Må Gud förbarma dig över din djävulska girighet, kvinna!"
  
  Han sändes av abboten medan övermunken fokuserade sina ansträngningar på att rädda själar och delegera för evakuering.
  
  "Nej snälla! Jag kan förklara allt! Jag heter Dr Nina Gould!" - ropade Nina och slängde upp sina händer i kapitulation, utan aning om att Sams Beretta, instoppad i sitt bälte, var synlig. Han skakade på huvudet. Munkens finger spelade på avtryckaren av M16 han höll, men hans ögon vidgades och låste sig på hennes kropp. Det var då hon kom ihåg pistolen. "Hör, lyssna!" - bad hon. "Jag kan förklara."
  
  Den andra graven sjönk i lös kvicksand, bildad av den onda strömmen av lerigt sjövatten, som närmade sig den tredje graven, men det insåg varken Nina eller munken.
  
  "Du förklarar ingenting," utbrast han och såg tydligt obalanserad ut. "Hall tyst! Låt mig tänka!" Föga anade hon, han stirrade på hennes bröst, där hennes knäppta skjorta hade gått åt och avslöjat en tatuering som också fascinerade Sam.
  
  Nina vågade inte röra pistolen hon bar på, men hon var desperat efter att hitta diamanterna. Hon behövde en distraktion. "Se upp för vattnet!" - skrek hon, låtsades panikslagen och tittade förbi munken för att lura honom. När han vände sig om för att titta, reste sig Nina upp och spände kallt på hammaren med kolven på sin Beretta och slog honom i skallbasen. Munken föll till marken med en duns, och hon rotade frenetiskt igenom skelettets ben och slet till och med sönder satintyget, men det blev inget av det.
  
  Hon snyftade rasande i nederlag och viftade med den lila trasan i raseri. Rörelsen skilde skallen från ryggraden med en grotesk spricka som vred huvudbenet. Två små orörda stenar ramlade ut ur ögonhålan och på tyget.
  
  "Ingen chans!" Nina stönade glatt. "Du lät allt komma åt ditt huvud, eller hur?"
  
  Vattnet sköljde bort den unge munkens slappa kropp och tog hans automatgevär och släpade det in i den leriga graven nedanför, medan Nina samlade ihop diamanterna, stoppade tillbaka dem i hennes skalle och svepte in huvudet i lila tyg. När vattnet rann ut på den tredje gravbädden stoppade hon priset i sin väska och kastade tillbaka det på ryggen.
  
  Ett ynkligt stön kom från en drunknande munk några meter ifrån oss. Han var upp och ner i en trattformad tornado av grumligt vatten som rann ner i källaren, men avloppsgallret hindrade honom från att passera. Så han lämnades att drunkna, fångad i den nedåtgående sugspiralen. Nina var tvungen att gå. Det var nästan gryning och vattnet svämmade över hela den heliga ön tillsammans med de olyckliga själar som sökte skydd där.
  
  Hennes kanot studsade vilt mot väggen i det andra tornet. Om hon inte skyndade sig, skulle hon gå ner med landmassan och ligga död under sjöns grumliga raseri, som resten av de döda kropparna bundna till kyrkogården. Men de gurglande skriken som då och då kom från det sjudande vattnet ovanför källaren ropade till Ninas medkänsla.
  
  Han skulle skjuta dig. Fuck honom, uppmanade hennes inre tik. Om du bryr dig om att hjälpa honom kommer samma sak att hända dig. Dessutom vill han förmodligen bara ta tag i dig och hålla i dig för att du slog honom med en batong just då. Jag vet vad jag skulle göra. Karma.
  
  "Karma," mumlade Nina och insåg något efter hennes natt i badtunnan med Sam. "Bruich, jag sa till dig att Karma kommer att piska mig med vatten. Jag måste göra saker rätt."
  
  Hon förbannade sig själv för sin banala vidskepelse och skyndade sig genom den kraftfulla strömmen för att nå den drunknande mannen. Hans armar flaxade vilt när hans ansikte gick under vattnet när historikern rusade mot honom. I grund och botten var problemet som Nina stod inför mest hennes små ramar. Hon vägde helt enkelt inte tillräckligt för att rädda en vuxen man, och vattnet slog henne från fötterna så fort hon klev in i den porlande bubbelpoolen, som mer sjövatten rann ut i.
  
  "Vänta!" - skrek hon och försökte ta tag i en av järnstängerna som spärrade för de smala fönstren som leder till källaren. Vattnet var rasande, störtade ner henne och slet genom matstrupen och lungorna utan motstånd, men hon gjorde sitt bästa för att inte lossa greppet när hon sträckte ut handen mot munkens axel. "Ta tag i min hand! Jag ska försöka få ut dig!" - skrek hon när vatten kom in i hennes mun. "Jag är skyldig den jävla katten något tillbaka", sa hon till ingen speciell när hon kände hur hans hand knöt sig runt hennes underarm och klämde hennes underarm.
  
  Med all kraft drog hon upp honom, till och med bara för att hjälpa honom att hämta andan, men Ninas trötta kropp började svika henne. Och återigen försökte hon utan framgång, och såg hur väggarna i källaren sprakade under vattnets tyngd, snart att kollapsa över dem båda med oundviklig död.
  
  "Låt oss!" skrek hon och bestämde sig den här gången för att trycka tån på sin stövel mot väggen och använda sin kropp som hävstång. Kraften var för mycket för Ninas fysiska förmåga, och hon kände hur hennes axel gick ur led när munkens vikt och chocken slet ut den ur hennes rotatorkudd. "Jesus Kristus!" - skrek hon av ångest precis innan floden av lera och vatten svalde henne.
  
  Som det sjudande vätskevansinnet från en rasande havsvåg ryckte Ninas kropp till våldsamt och kastades mot botten av den kollapsande väggen, men hon kände fortfarande hur munkens hand höll henne hårt. När hennes kropp träffade väggen en andra gång tog Nina tag i disken med sin goda hand. "Som din haka är högre," övertygade hennes inre röst henne. "Låtsas bara att det är ett riktigt hårt slag, för om du inte gör det kommer du aldrig att se Skottland igen."
  
  Med ett sista vrål bröt Nina loss från vattenytan och befriade sig från kraften som höll munken och han rusade uppåt som en boj. Han tappade medvetandet för ett ögonblick, men när han hörde Ninas röst öppnades hans ögon. "Är du med mig?" - hon skrek. "Snälla ta tag i något för jag kan inte bära din vikt längre! Min arm är svårt skadad!"
  
  Han gjorde som hon bad och höll sig på benen genom att hålla i en av gallerna i det närliggande fönstret. Nina var utmattad till den grad att hon förlorade medvetandet, men hon hade diamanterna och hon ville hitta Sam. Hon ville vara med Sam. Hon kände sig trygg med honom, och just nu behövde hon det mer än något annat.
  
  Hon ledde den skadade munken och klättrade upp till toppen av inhägnadsväggen för att följa den till strävan där hennes kanot väntade. Munken jagade henne inte, utan hon hoppade upp på en liten båt och rodde galet över Tanasjön. Nina såg sig desperat omkring med några stegs mellanrum och sprang tillbaka till Sam i hopp om att han inte hade drunknat med resten av Wereta ännu. I den bleka morgongryningen, med böner mot rovdjur som flydde hennes läppar, seglade Nina bort från den krympta ön som nu inte var mer än en ensam fyr i fjärran.
  
  
  trettio
  Judas, Brutus och Cassius
  
  
  Under tiden, medan Nina och Sam kämpade med sina motgångar, fick Patrick Smith i uppdrag att organisera leveransen av den heliga lådan till dess viloplats på berget Yeha, nära Axum. Han förberedde dokument som skulle undertecknas av översten. Yeaman och Mr Carter för överföring till MI6:s högkvarter. Mr Carters administration, som chef för MI6, skulle sedan lämna in handlingar till Purdue-domstolen för att avvisa ärendet.
  
  Joe Carter hade anlänt till Axums flygplats flera timmar tidigare för att träffa överste J. Yimenu och de juridiska företrädarna för den etiopiska regeringen. De skulle övervaka leveransen, men Carter var försiktig med att vara i sällskap med David Perdue igen, av rädsla för att den skotske miljardären skulle försöka avslöja Carters sanna identitet som Joseph Karsten, en förstklassig medlem i den olycksbådande Svarta Solens orden.
  
  Under resan till tältstaden vid foten av berget rasade Karstens sinne. Purdue höll på att bli ett allvarligt ansvar inte bara för honom, utan mot Black Sun som helhet. Deras frigivning av trollkarlen för att kasta planeten i en fruktansvärd grop av katastrof fortskred som en klocka. Deras plan kunde bara misslyckas om Karstens dubbelliv avslöjades och organisationen avslöjades, och dessa problem hade bara en trigger - David Perdue.
  
  "Har du hört talas om översvämningarna i norra Europa som nu drabbar Skandinavien?" Överste. frågade Yimenu Karsten. "Mr Carter, jag ber om ursäkt för strömavbrotten som orsakar sådana besvär, men de flesta länderna i Nordafrika, såväl som Saudiarabien, Jemen, hela vägen till Syrien, lider av mörker."
  
  "Ja, det var vad jag hörde. Först och främst måste det vara en fruktansvärd börda för ekonomin", sa Karsten och spelade perfekt rollen som okunskap medan han var arkitekten bakom det nuvarande globala dilemmat. "Jag är övertygad om att om vi alla lägger ihop våra sinnen och finansiella reserver kan vi rädda det som finns kvar av våra länder."
  
  Det var trots allt syftet med Black Sun. När världen väl lider av naturkatastrofer, affärsmisslyckanden och säkerhetshot som orsakar storskalig plundring och förstörelse, kommer det att orsaka tillräckligt med skada för organisationen för att störta alla supermakter. Med sina gränslösa resurser, skickliga yrkesmän och kollektiva rikedomar kommer Orden att kunna ta över världen under fascismens nya regim.
  
  "Jag vet inte vad regeringen kommer att göra om detta mörker och nu översvämningarna orsakar mer skada, herr Carter. Jag vet bara inte", beklagade Yimenu över ljudet av den ojämna åkturen. "Jag antar att Storbritannien har någon form av nödåtgärd?"
  
  "Det borde de", svarade Karsten och såg hoppfullt på Yimena, hans ögon förrådde inte hans förakt för dem han ansåg vara en underlägsen art. "När det gäller militären tror jag att vi kommer att använda våra resurser så mycket som möjligt mot Guds handlingar." Han ryckte på axlarna och såg sympatisk ut.
  
  "Det är sant," svarade Yimenu. "Detta är Guds handlingar; grym och arg gud. Vem vet, kanske är vi på väg att dö ut."
  
  Karsten var tvungen att undertrycka ett leende, känna sig som Noah, se de underprivilegierade möta sitt öde i händerna på en gud som de inte dyrkade tillräckligt. I ett försök att inte fastna i ögonblicket sa han, "Jag är övertygad om att de bästa av oss kommer att överleva denna apokalyps."
  
  "Sir, vi har kommit", sa föraren till översten. Yimen. "Det verkar som om Perdues grupp redan har anlänt och tagit in den heliga lådan."
  
  "Ingen är här?" Överste Yimenu tjutade.
  
  "Ja, sir. Jag ser specialagent Smith vänta på oss vid lastbilen", bekräftade föraren.
  
  "Åh, okej", överste. Yimenu suckade. "Den här mannen tar upp tillfället. Jag måste gratulera er till specialagent Smith, Mr. Carter. Han ligger alltid steget före och ser till att alla beställningar genomförs."
  
  Karsten ryckte till åt Yemenu Smiths beröm och fejkade det som ett leende. "Åh ja. Det var därför jag insisterade på att specialagent Smith skulle följa med Mr. Perdue på den här resan. Jag visste att han skulle vara den enda personen som lämpade sig för jobbet."
  
  De klev ur bilen och träffade Patrick, som informerade dem om att Perdue-gruppens tidiga ankomst orsakades av ett väderomslag, vilket tvingade dem att ta en alternativ väg.
  
  "Det verkade konstigt för mig att din Hercules inte var på Axums flygplats," anmärkte Carsten och döljde hur rasande han var över att hans utsedda lönnmördare lämnades utan mål på den utsedda flygplatsen. "Var landade du?"
  
  Patrick gillade inte sin chefs ton, men eftersom han inte hade varit insatt i sin chefs sanna identitet, hade han ingen aning om varför den respekterade Joe Carter var så insisterande på trivial logistik. "Tja, sir, piloten släppte av oss vid Dunsha och fortsatte till en annan bana för att övervaka reparationer av landningsskadorna."
  
  Karsten hade inga invändningar mot detta. Detta lät helt logiskt, särskilt eftersom de flesta av vägarna i Etiopien var opålitliga, mycket mindre kunde underhållas under de regnfria översvämningarna som nyligen hade drabbat kontinenterna runt Medelhavet. Han accepterade villkorslöst Patricks fyndiga lögner till översten. Yeeman och föreslog att de skulle gå till bergen för att försäkra sig om att Perdue inte var engagerad i någon form av bluff.
  
  Överste Yimenu fick sedan ett samtal på sin satellittelefon och ursäktade sig själv och gjorde en gest åt MI6-delegaterna att fortsätta sin inspektion av platsen under tiden. Väl inne följde Patrick och Carsten, tillsammans med två personer som Patrick hade utsett, ljudet av Perdues röst för att hitta rätt.
  
  "Den här vägen, sir. Tack vare Mr. Ajo Kiras artighet kunde de säkra det omgivande området för att säkerställa att den heliga lådan återfördes till sin gamla plats utan rädsla för kollapser", informerade Patrick sin överordnade.
  
  "Vet herr Kira hur man förhindrar jordskred?" frågade Karsten. Med stor nedlåtenhet tillade han: "Jag trodde att han bara var en reseguide."
  
  "Det är det, sir," förklarade Patrick. "Men han är också en kvalificerad civilingenjör."
  
  En slingrande, smal korridor ledde dem ner till hallen där Perdue först stötte på lokalbefolkningen, precis innan han stal den heliga lådan, som misstades för förbundsarken.
  
  "God kväll mina herrar", hälsade Karsten, hans röst lät som en skräcksång i Perdues öron, som slet hans själ av hat och fasa. Han påminde sig hela tiden om att han inte längre var en fånge, att han var i tryggt sällskap med Patrick Smith och hans män.
  
  "Åh, hej", hälsade Perdue glatt och knäppte fast Karsten med sina iskalla blå ögon. I hån betonade han charlatanens namn. "Det är så trevligt att se dig... Mr Carter, eller hur?"
  
  Patrick rynkade pannan. Han trodde att Perdue visste vad hans chef hette, men eftersom han var en mycket klok kille, insåg Patrick snabbt att det var något mer på gång mellan Perdue och Carter.
  
  "Jag ser att du började utan oss", konstaterade Karsten.
  
  "Jag förklarade för Mr. Carter varför vi kom tidigt," sa Patrick Perdue. "Men det enda vi behöver oroa oss för är att få tillbaka denna relik där den hör hemma så att vi alla kan åka hem, hej?"
  
  Trots att Patrick behöll en vänlig ton kunde han känna hur spänningen stramades runt dem som en snara runt hans hals. Enligt honom var det helt enkelt ett olämpligt känslomässigt utbrott på grund av den dåliga smak som stölden av reliken lämnade i allas munnar. Karsten märkte att den heliga lådan hade placerats korrekt på plats, och när han vände sig om för att titta bakom honom insåg han att överste J. Yimenu lyckligtvis inte hade återvänt än.
  
  "Specialagent Smith, vill du snälla gå med Mr. Perdue vid den heliga lådan, tack?" - han instruerade Patrick.
  
  "Varför?" Patrick rynkade pannan.
  
  Patrick fick genast veta sanningen om hans chefs avsikter. "För att jag sa det till dig, Smith!" - vrålade han ursinnigt och drog fram en pistol. "Ge upp ditt vapen, Smith!"
  
  Perdue frös på plats och höjde händerna i kapitulation. Patrick blev förstummad, men lydde ändå sin chef. Hans två underordnade fifflade, osäkra, men lugnade sig snart och bestämde sig för att inte hölstra sina vapen eller flytta.
  
  "Äntligen visa dina sanna färger, Karsten?" Perdue hånade. Patrick rynkade pannan i förvirring. "Du förstår, Paddy, den här mannen du känner som Joe Carter är faktiskt Joseph Karsten, chef för den österrikiska grenen av Order of the Black Sun."
  
  "Herregud," mumlade Patrick. "Varför berättade du inte för mig?"
  
  "Vi ville inte att du skulle bli inblandad i någonting, Patrick, så vi höll dig i mörker," förklarade Perdue.
  
  "Bra jobbat, David," stönade Patrick. "Jag kunde ha undvikit det här."
  
  "Nej, det kunde du inte göra!" - skrek Karsten och hans feta röda ansikte darrade av hån. "Det finns en anledning till att jag är chef för den brittiska militära underrättelsetjänsten och du inte är det, pojke. Jag planerar i förväg och gör mina läxor."
  
  "Pojke?" Perdue skrattade. "Sluta låtsas att du är värd skottarna, Carsten."
  
  "Karsten?" - frågade Patrick och rynkade pannan mot Perdue.
  
  "Joseph Karsten, Patrick. Orden av den svarta solen, första klass, och en förrädare som Iskariot själv inte kunde jämföra med."
  
  Carsten riktade sitt tjänstevapen direkt mot Perdue, hans hand skakade våldsamt. "Jag borde ha slutat dig hemma hos din mamma, din termit med överdrivna privilegier!" - väste han genom sina tjocka rödbruna kinder.
  
  "Men du var för upptagen med att fly för att rädda din mamma, eller hur, din föraktliga fegis", konstaterade Perdue lugnt.
  
  "Håll din mun, förrädare! Du var Renatus, ledaren för den svarta solen...!- skrek han gällt.
  
  "Som standard, inte av val," korrigerade Perdue för Patricks skull.
  
  "...och du bestämde dig för att ge upp all denna makt för att istället göra det till din livsuppgift att förgöra oss. Vi! Den stora ariska blodlinjen, uppfostrad av de gudar som valts ut för att styra världen! Du är en förrädare!" vrålade Karsten.
  
  "Så, vad ska du göra, Karsten?" - frågade Perdue när den österrikiske galningen knuffade Patrick i sidan. "Ska du skjuta mig inför dina egna agenter?"
  
  "Nej, självklart inte", skrattade Karsten. Han vände sig snabbt om och satte två kulor i var och en av Patricks MI6-supporter. "Det kommer inte att finnas några vittnen kvar. Denna illvilja slutar här, för alltid."
  
  Patrick mådde illa. Synen av hans män som låg döda på golvet i en grotta i ett främmande land gjorde honom rasande. Han var ansvarig för alla! Han var tvungen att veta vem fienden var. Men Patrick insåg snart att människor i hans position aldrig kunde veta säkert hur det skulle gå. Det enda han visste med säkerhet var att han var så gott som död nu.
  
  "Yimenu kommer snart tillbaka," meddelade Carsten. "Och jag kommer att återvända till Storbritannien för att göra anspråk på din egendom. När allt kommer omkring kommer du inte att betraktas som död den här gången."
  
  "Kom bara ihåg en sak, Karsten," svarade Perdue, "du har något att förlora. jag vet inte. Du har också gods."
  
  Karsten drog tillbaka hammaren på sitt vapen. "Vad spelar du?"
  
  Perdue ryckte på axlarna. Den här gången tappade han all rädsla för konsekvenserna av vad han skulle säga, eftersom han accepterade det öde som väntade honom. "Du", log Perdue, "har fru och döttrar. Kommer de inte komma hem till Salzkammergut om, åh, sjöng Perdue och tittade på klockan, "vid fyratiden?"
  
  Karstens ögon blev vilda, hans näsborrar blossade ut och han utbröt ett strypt rop av extrem förargelse. Tyvärr kunde han inte skjuta Perdue eftersom det måste se ut som en olycka för att Karsten skulle bli frikänd så att Yimen och lokalbefolkningen skulle tro på honom. Först då kunde Karsten spela omständigheternas offer för att avleda uppmärksamheten från sig själv.
  
  Perdue gillade Karstens förbluffade skräckblick, men han kunde höra Patrick andas tungt bredvid honom. Han tyckte synd om sin bästa vän Sam, som återigen var på randen av döden på grund av sitt engagemang med Perdue.
  
  "Om något händer min familj, skickar jag Clive för att ge din flickvän, den där Gould-tiken, den bästa tiden i hennes liv... innan han tar bort den!" Karsten varnade och spottade genom sina tjocka läppar medan hans ögon brann av hat och nederlag. "Kom igen, Ajo."
  
  
  31
  Flyg från Vereta
  
  
  Karsten gick mot utgången från berget och lämnade Perdue och Patrick helt förstummade. Ajo följde efter Carsten, men han stannade vid tunnelinfarten för att besegla Purdues öde.
  
  "Vad i helvete!" Patrick morrade när hans umgänge med alla förrädare tog slut. "Du? Varför du, Ajo? Hur? Vi räddade dig från den jävla svarta solen och nu är du deras favorit?"
  
  "Ta det inte personligt, Smit-Efendi," varnade Ajo med hans tunna, mörka hand vilande strax under en stennyckel lika stor som hans handflata. "Du, Perdue Effendi, kan ta det här på största allvar. På grund av dig dödades min bror Donkor. Jag blev nästan dödad för att hjälpa dig att stjäla den här reliken, och sedan?" tjöt han ilsket och bröstet vek av ilska. "Sedan lämnade du mig för död innan dina medbrottslingar kidnappade mig och torterade mig för att ta reda på var du var! Jag uthärdade allt detta för dig, Efendi, medan du med glädje jagade efter det du hittade i denna heliga låda! Du har all anledning att ta mitt svek till hjärtat, och jag hoppas att du i natt sakta kommer att dö under en tung sten." Han såg sig omkring i cellen. "Detta är platsen där jag blev förbannad att möta dig, och det här är platsen där jag förbannar dig för att bli begravd."
  
  "Gud, du vet säkert hur man skaffar vänner, David," mumlade Patrick bredvid honom.
  
  "Du byggde den här fällan åt honom, eller hur?" Perdue gissade och Ajo nickade och bekräftade sin rädsla.
  
  Utanför kunde de höra Karsten ropa till översten. Yimenus folk måste gömma sig. Detta var Ajos signal, och han tryckte in ratten under sin hand, vilket orsakade ett fruktansvärt mullret i klipporna ovanför dem. Grundstenarna som Ajo omsorgsfullt hade byggt under dagarna fram till mötet i Edinburgh föll sönder. Han försvann in i tunneln och sprang förbi korridorens knastrande väggar. Han snubblade i nattluften, redan täckt av lite skräp och damm från kollapsen.
  
  "De är fortfarande inne!" - han skrek. "Andra människor kommer att krossas! Du måste hjälpa dem!" Ajo tog tag i översten i skjortan och låtsades desperat övertala honom. Men överste. Yimenu knuffade bort honom och slog honom till marken. "Mitt land är under vattnet, hotar mina barns liv och blir mer destruktivt när vi pratar, och ni håller mig här på grund av en kollaps?" Yimen tillrättavisade Ajo och Karsten och tappade plötsligt sin känsla för diplomati.
  
  "Jag förstår, sir", sa Karsten torrt. "Låt oss betrakta denna olycka som slutet på relikdebaclet för nu. När allt kommer omkring, som du säger, måste du ta hand om barnen. Jag förstår helt hur brådskande det är att rädda min familj."
  
  Med dessa ord tittade Karsten och Ajo på översten. Yimenu och hans förare drar sig tillbaka in i den rosa antydan av gryning vid horisonten. Det var nästan den tid då den heliga lådan ursprungligen var tänkt att återlämnas. Snart skulle de lokala byggnadsarbetarna piggna till när de väntade på vad de trodde var Perdues ankomst, och planerade att ge den grisade inkräktaren som hade plundrat deras lands skatter en rejäl stryk.
  
  "Gå och se om de kollapsade korrekt, Ajo," beordrade Karsten. "Skynda dig, vi måste gå."
  
  Ajo Kira skyndade till vad som var ingången till Mount Yeha för att säkerställa att dess kollaps var tät och slutgiltig. Han såg inte Karsten gå tillbaka, och tyvärr kostade han livet att böja sig ner för att bedöma framgången med hans arbete. Karsten lyfte en av de tunga stenarna ovanför sitt huvud och förde ner den på baksidan av Ajos huvud och slog den omedelbart sönder.
  
  "Det finns inga vittnen," viskade Karsten, dammade av sina händer och gick mot Perdues lastbil. Bakom honom täckte Ajo Kiras lik den lösa stenen och spillrorna framför den förstörda entrén. Med sin krossade skalle som lämnade ett groteskt märke i ökensanden rådde det ingen tvekan om att han skulle se ut som ännu ett stenfallsoffer. Karsten vände sig om i Purdues två och en halv militärlastbil för att tävla tillbaka till sitt hem i Österrike innan Etiopiens stigande vatten kunde fånga honom.
  
  Längre söderut hade Nina och Sam inte lika tur. Hela regionen runt Tanasjön stod under vatten. Människor var desperata och fick panik inte bara på grund av översvämningen, utan också på grund av det oförklarliga sättet på vilket vattnet kom. Floder och brunnar flödade utan ström från tillförselkällan. Det kom inget regn, men fontäner kom från ingenstans från de torra flodbäddarna.
  
  Runt om i världen drabbades städer av strömavbrott, jordbävningar och översvämningar som förstörde viktiga byggnader. FN:s högkvarter, Pentagon, Världsdomstolen i Haag och många andra institutioner som ansvarade för ordning och framsteg förstördes. Vid det här laget fruktade de att landningsbanan vid Dunsha skulle undermineras, men Sam var hoppfull eftersom samhället var tillräckligt långt borta för att Lake Tana inte skulle påverkas direkt. Det var också tillräckligt långt in i landet för att det skulle dröja innan havet kunde nå det.
  
  I den tidiga gryningens spöklika dis såg Sam nattens förstörelse i all dess fruktansvärda verklighet. Han filmade resterna av hela tragedin så ofta han kunde, och såg till att bevara batterikraften i sin kompaktvideokamera medan han spänt väntade på att Nina skulle komma tillbaka till honom. Någonstans i fjärran fortsatte han att höra ett konstigt surrande ljud som han inte kunde identifiera, men kritade upp det till någon form av hörselhallucination. Han hade varit vaken i över tjugofyra timmar och kunde känna effekterna av trötthet, men han var tvungen att hålla sig vaken för att Nina skulle hitta honom. Dessutom arbetade hon hårt och han var skyldig henne att vara där när, inte om, hon återvände. Han gav upp de negativa tankarna som plågade honom om hennes säkerhet vid en sjö full av förrädiska varelser.
  
  Genom sin lins sympatiserade han med medborgarna i Etiopien som nu var tvungna att lämna sina hem och sina liv för att överleva. Vissa grät bittert från hustaken, andra förband sina sår. Då och då stötte Sam på flytande kroppar.
  
  "Jesus Kristus," mumlade han, "det är verkligen slutet på världen."
  
  Han filmade ett enormt vattenområde som verkade sträcka sig oändligt framför hans ögon. När den östliga himlen målade horisonten rosa och gul kunde han inte låta bli att lägga märke till skönheten i bakgrunden mot vilken denna fruktansvärda pjäs spelades upp. Det släta vattnet slutade kurra och fylla sjön för ögonblicket, och det förskönade landskapet, fågellivet bebodde vätskespegeln. Många var fortfarande på sina tankar, fiskade efter mat eller simmade helt enkelt. Men bland dem var det bara en liten båt som rörde sig - verkligen i rörelse. Det verkade vara det enda fartyget som var på väg någonstans, till underhållning för åskådare från andra fartyg.
  
  "Nina," log Sam. "Jag vet bara att det är du, älskling!"
  
  Tillsammans med det irriterande tjutet av ett okänt ljud zoomade han in på den snabbt glidande båten, men när linsen justerades för bättre syn försvann Sams leende. "Herregud, Nina, vad har du gjort?"
  
  Hon följdes av fem lika hastiga båtar som rörde sig långsammare bara på grund av Ninas försprång. Hennes ansikte talade för sig själv. Panik och smärtsamma ansträngningar förvrängde hennes vackra ansikte när hon rodde bort från de förföljande munkarna. Sam hoppade ner från sin sittplats i stadshuset och upptäckte källan till det konstiga ljudet som förvirrade honom.
  
  Militärhelikoptrar flög in från norr för att plocka upp medborgare och transportera dem till land längre mot sydost. Sam räknade ungefär sju helikoptrar som landade då och då för att plocka upp människor från deras tillfälliga lastrum. En, en CH-47F Chinook, satt några kvarter bort när piloten samlade flera personer till luftbroen.
  
  Nina hade nästan nått stadens utkanter, ansiktet blekt och blött av trötthet och sår. Sam navigerade i svåra vatten för att nå henne innan munkarna på hennes spår kunde. Hon saktade ner avsevärt när hennes hand började svika henne. Med all sin kraft använde Sam sina armar för att röra sig snabbare och navigerade i potthål, vassa föremål och andra hinder under vattnet som han inte kunde se.
  
  "Nina!" - han skrek.
  
  "Hjälp mig, Sam! Jag fick axeln ur led!" - stönade hon. "Det finns inget kvar i mig. Snälla, han är bara..." stammade hon. När hon kom fram till Sam, tog han upp henne i sina armar och vände sig om och gled in i gruppen av byggnader söder om stadshuset för att hitta en plats att gömma sig. Bakom dem ropade munkarna efter folk för att hjälpa dem att fånga tjuvarna.
  
  "Oh shit, vi är i djup skit just nu," väsnade han. "Kan du fortfarande springa, Nina?"
  
  Hennes mörka ögon fladdrade och hon stönade och höll sin hand. "Om du kunde koppla in den här igen i uttaget, skulle jag kunna göra en riktig insats."
  
  Under alla sina år av att arbeta på fältet, filma och rapportera i krigszoner, lärde Sam värdefulla färdigheter från EMT:erna han arbetade med. "Jag tänker inte ljuga, älskade," varnade han. "Det här kommer att göra ont som fan."
  
  När villiga medborgare gick genom de smala gränderna för att hitta Nina och Sam, var de tvungna att vara tysta medan de utförde Ninas axelbyte. Sam gav henne sin väska så att hon kunde bita i remmen, och medan deras förföljare skrek i vattnet nedanför, trampade Sam på hennes bröstkorg med ena foten och höll hennes darrande hand med båda.
  
  "Redo?" - viskade han, men Nina slöt bara ögonen och nickade. Sam drog hårt i hennes arm och flyttade den långsamt bort från sin kropp. Nina skrek av ångest under presenningen, tårarna rann under hennes ögonlock.
  
  "Jag kan höra dem!" - utbrast någon på sitt modersmål. Sam och Nina behövde inte kunna språket för att förstå uttalandet, och han vände försiktigt hennes arm tills den var i linje med rotatorkuffen innan han gav efter. Ninas dova skrik var inte tillräckligt högt för att höras av munkarna som letade efter dem, men två män klättrade redan på stegen som stack ut från vattenytan för att hitta dem.
  
  En av dem var beväpnad med ett kort spjut, och han styrde rakt mot Ninas svaga kropp och riktade vapnet mot hennes bröst, men Sam snappade upp pinnen. Han slog honom rakt i ansiktet och slog honom tillfälligt medvetslös medan den andra angriparen hoppade från fönsterbrädan. Sam svängde med sitt spjut som en basebollhjälte och bröt mannens kindben vid träffen. Den han träffade kom till sans. Han ryckte spjutet från Sam och slog honom i sidan.
  
  "Sam!" - Nina tjöt. "Se upp!" Hon försökte resa sig, men var för svag, så hon kastade hans Beretta på honom. Journalisten tog tag i skjutvapnet och sänkte i en rörelse ner angriparens huvud under vattnet och satte en kula i nacken.
  
  "De måste ha hört skottet", sa han till henne och utövade tryck på sitt sticksår. En skandal utbröt på de översvämmade gatorna mitt i den öronbedövande flygningen av militärhelikoptrar. Sam tittade ut från den höga marken och såg att helikoptern fortfarande stod.
  
  "Nina, kan du gå?" - frågade han igen.
  
  Hon satte sig upp med svårighet. "Jag kan gå. Vad är planen?
  
  "Av din skam att döma antar jag att du lyckades få tag i kung Salomos diamanter?"
  
  "Ja, i skallen i min ryggsäck", svarade hon.
  
  Sam hade inte tid att fråga om skallreferensen, men han var glad att hon vann priset. De flyttade till en närliggande byggnad och väntade på att piloten skulle återvända till Chinook innan de tyst haltade mot den medan de räddade personerna satt. På deras spår förföljde inte mindre än femton munkar från ön och sex män från Vetera dem genom det gungande vattnet. När biträdandepiloten förberedde sig för att stänga dörren tryckte Sam pistolmynningen mot hans huvud.
  
  "Jag vill verkligen inte göra det här, min vän, men vi måste åka norrut, och vi måste göra det nu!" Sam skrattade, höll Ninas hand och höll henne bakom sig.
  
  "Nej! Du kan inte göra det här!" - biträdande piloten protesterade skarpt. De rasande munkarnas skrik närmade sig. "Du lämnas kvar!"
  
  Sam kunde inte låta något hindra dem från att gå ombord på helikoptern, och han var tvungen att bevisa att han menade allvar. Nina tittade tillbaka på den arga folkmassan som kastade stenar på dem när de kom närmare. Stenen träffade Nina i tinningen, men hon föll inte.
  
  "Jesus!" - skrek hon och hittade blod på fingrarna där hon rörde vid huvudet. "Du stenar kvinnor varje chans du får, din jävla primitiva..."
  
  Skottet tystade henne. Sam sköt andrapiloten i benet, till passagerarnas fasa. Han siktade på munkarna och stoppade dem halvvägs. Nina kunde inte se munken som hon hade räddat bland dem, men medan hon letade efter hans ansikte, tog Sam tag i henne och drog in henne i en helikopter full av livrädda passagerare. Den biträdande piloten låg och stönade på golvet bredvid henne och hon tog bort bältet för att binda hans ben. I cockpiten ropade Sam order till piloten under pistolhot och beordrade honom att bege sig norrut till Dansha, mötesplatsen.
  
  
  32
  Flyg från Axum
  
  
  Vid foten av berget Yeha samlades flera lokala invånare, förskräckta över åsynen av den döda egyptiska guiden, som de alla kände från utgrävningsplatserna. En annan fantastisk chock för dem var det kolossala stenfallet som stängde bergets tarmar. Osäker på vad de skulle göra studerade en grupp grävare, arkeologiska assistenter och hämndlystna lokalbefolkning den oväntade händelsen och muttrade sinsemellan för att försöka lista ut exakt vad som hände.
  
  "Det finns djupa däckspår här, vilket betyder att en tung lastbil stod parkerad här," föreslog en arbetare och pekade på avtryck i marken. "Det var två, kanske tre bilar här."
  
  "Kanske är det bara Land Rover som Dr. Hessian använder med några dagars mellanrum," föreslog en annan.
  
  "Nej, där är den, precis där, precis där han lämnade den innan han gick för att hämta nya verktyg i Mekele igår," invände den första arbetaren och pekade på den besökande arkeologens Land Rover, parkerad under duktaket på ett tält några få. meter ifrån honom.
  
  "Hur ska vi då veta om lådan har lämnats tillbaka? Det här är Ajo Kira. Död. Perdue dödade honom och tog lådan!" - skrek en man. "Det är därför de förstörde kameran!"
  
  Hans aggressiva avdrag väckte stor uppståndelse bland lokalbefolkningen i grannbyarna och i tälten nära utgrävningsplatsen. Några av männen försökte resonera rationellt, men de flesta ville inget annat än ren hämnd.
  
  "Kan du höra det?" Perdue frågade Patrick var de dök upp från bergets östra sluttning. "De vill flå oss levande, gubbe. Kan du springa på det här benet?"
  
  "Ingen chans," Patrick ryckte till. "Min fotled är bruten. Se."
  
  Kollapsen orsakad av Ajo dödade inte de två männen eftersom Perdue hade kommit ihåg ett viktigt inslag i alla Ajos design - brevlådeutgången gömd under en falsk vägg. Som tur var berättade egyptiern för Perdue om de gamla sätten att tillverka fällor i Egypten, särskilt inuti gamla gravar och pyramider. Det var så Perdue, Ajo och Ajos bror, Donkor, flydde med den heliga lådan i första hand.
  
  Täckta av repor, gropar och damm kröp Perdue och Patrick, noga med att undvika upptäckt, bakom flera stora stenblock vid bergets fot. Patrick kröp ihop när en skarp smärta i hans högra fotled sköt genom honom med varje släpande rörelse framåt.
  
  "Kan...c-kan vi bara ta en liten paus?" frågade han Perdue. Den gråhåriga forskaren såg tillbaka på honom.
  
  "Titta, kompis, jag vet att det gör jävligt ont, men om vi inte skyndar på så hittar de oss. Jag behöver inte berätta vilka vapen de här människorna viftar med, eller hur? Spadar, spikar, hammare...", påminde Perdue sin följeslagare.
  
  "Jag vet. Den här Landy är för långt för mig. De kommer att komma ikapp mig innan mitt andra steg", erkände han. "Mitt ben är skräp. Gå fram, få deras uppmärksamhet eller gå ut och ring på hjälp."
  
  "Bullshit," svarade Perdue. "Vi kommer att ta oss till den här Landy tillsammans och ta oss i helvete härifrån."
  
  "Hur föreslår du att vi ska göra det här?" Patrick flämtade.
  
  Perdue pekade på grävverktygen i närheten och log. Patrick följde riktningen med blicken. Han skulle ha skrattat med Perdue om hans liv inte berodde på resultatet.
  
  "Inte i helvete, David. Nej! Är du galen?" - Viskade han högt och slog Perdue på armen.
  
  "Kan du tänka dig en bättre rullstol här på gruset?" Perdue flinade. "Var redo. När jag kommer tillbaka åker vi till Landy."
  
  "Och jag antar att du har tid att koppla in den då?" - frågade Patrick.
  
  Perdue tog fram sin trogna lilla surfplatta som fungerade som flera prylar i en.
  
  "Åh, du lite troende," log han mot Patrick.
  
  Vanligtvis har Purdue utnyttjat sin infraröda och radarkapacitet eller använt den som en kommunikationsenhet. Men han förbättrade hela tiden enheten, lade till nya uppfinningar och förbättrade dess teknik. Han visade Patrick en liten knapp på sidan av enheten. "Elektrisk strömsvall. Vi har en synsk, Paddy."
  
  "Vad gör han?" Patrick rynkade pannan och hans ögon sprang då och då förbi Perdue för att vara alert.
  
  "Det får bilarna igång," sa Perdue. Innan Patrick hann komma på ett svar reste sig Perdue upp och sprang mot redskapsskjulet. Han rörde sig smygande och lutade sin gängliga kropp framåt för att inte sticka ut.
  
  "Så långt har det gått bra, din galna jävel", viskade Patrick medan han såg Perdue ta bilen. "Men du vet att den här saken kommer att göra väsen av sig, eller hur?"
  
  Perdue förberedde sig för jakten framåt och tog ett djupt andetag och bedömde hur långt publiken var från honom och Patrick. "Låt oss gå", sa han och tryckte på knappen för att starta Land Rover. Den hade inga andra lampor än de på instrumentbrädan, men några personer nära ingången till berget kunde höra motorn ljuda på tomgång. Perdue bestämde sig för att han skulle använda deras tillfälliga förvirring till sin fördel, och han rusade mot Patrick med en skrikande bil.
  
  "Hoppa! Snabbare!" - skrek han till Patrick när han skulle nå honom. MI6-agenten gjorde ett utfall mot bilen, nästan välte den med sin fart, men Perdues adrenalin höll henne på plats.
  
  "Här är de! Döda dessa jävlar! "- vrålade mannen och pekade på två män som rusade mot en Land Rover med en skottkärra.
  
  "Gud, jag hoppas att hans tank är full!" - skrek Patrick och körde en ranglig järnhink rakt in i passagerardörren på 4x4:an. "Min ryggrad! Mina ben är i rumpan, Purdue. Gud, du dödar mig här!" var allt folkmassan kunde höra när de rusade mot de flyende männen.
  
  När de kom fram till passagerardörren slog Perdue sönder fönstret med en sten och öppnade dörren. Patrick kämpade för att ta sig ur bilen, men galningarna som närmade sig övertygade honom om att använda sin reservkraft och han kastade in sin kropp i bilen. De gav sig iväg, snurrade på hjulen, kastade sten på alla i folkmassan som kom för nära. Sedan trampade Perdue äntligen på pedalen och satte en bit mellan dem och gänget blodtörstiga lokalbefolkningen.
  
  "Hur mycket tid har vi på oss att ta oss till Dunsha?" frågade Perdue Patrick.
  
  "Omkring tre timmar innan Sam och Nina ska träffa oss där," berättade Patrick. Han tittade på gasmätaren. "Min Gud! det tar oss inte längre än 200 kilometer."
  
  "Allt är bra så länge vi kommer bort från Satans bikupa på vårt spår," sa Perdue och fortfarande tittade i backspegeln. "Vi måste kontakta Sam och ta reda på var de är. Kanske kan de föra Hercules närmare för att hämta oss. Gud, jag hoppas att de fortfarande lever."
  
  Patrick stönade varje gång Land Rover missade ett hål eller ryckte när han bytte växel. Hans fotled dödade honom, men han levde och det var allt som spelade roll.
  
  "Du visste om Carter hela tiden. Varför berättade du inte för mig?" - frågade Patrick.
  
  "Jag sa till dig, vi ville inte att du skulle vara en medbrottsling. Om du inte visste det hade du inte kunnat vara inblandad."
  
  "Och den här affären med sin familj? Skickade du någon att ta hand om dem också?" - frågade Patrick.
  
  "Herregud, Patrick! Jag är ingen terrorist. Jag bluffade", försäkrade Perdue honom. "Jag behövde skaka hans bur, och tack vare Sams forskning och mullvad på Karstens... Carters kontor fick vi information om att hans fru och döttrar var på väg till hans hem i Österrike."
  
  "Omöjligt att jävla tro," svarade Patrick. "Du och Sam borde registrera dig som agenter för Hennes Majestät, förstår du? Ni är galna, hänsynslösa och hemlighetsfulla till den grad av hysteri, ni två. Och Dr. Gould är inte långt efter."
  
  "Tja, tack, Patrick," log Perdue. "Men vi gillar vår frihet att, du vet, göra lumpen utan att bli sedd."
  
  "Nej skit", suckade Patrick. "Vem använde Sam som mullvad?"
  
  "Jag vet inte," svarade Perdue.
  
  "David, vem är den här mullvaden? Jag kommer inte att smälla till killen, lita på mig, sa Patrick.
  
  "Nej, jag vet verkligen inte," insisterade Perdue. "Han närmade sig Sam så fort han upptäckte Sams klumpiga hackning av Karstens personliga filer. Istället för att sätta upp honom erbjöd han sig att skaffa oss den information vi behövde under förutsättning att Sam avslöjar Karsten för vad han är."
  
  Patrick vände på informationen i huvudet. Det var vettigt, men efter detta uppdrag var han inte längre säker på vem han kunde lita på. "Mulvaden" gav dig Karstens personliga information, inklusive platsen för hans egendom och liknande?"
  
  "Ned till hans blodgrupp," sa Perdue och log.
  
  "Men hur planerar Sam att avslöja Karsten? Han skulle lagligt kunna äga fastigheten, och jag är säker på att chefen för den militära underrättelsetjänsten vet hur man täcker hans spår med byråkratisk byråkrati, föreslog Patrick.
  
  "Åh, det är sant," instämde Perdue. "Men han valde fel ormar att leka med Sam, Nina och mig. Sam och hans "mullvad" hackade servrarnas kommunikationssystem, som Karsten använder för sina egna syften. Medan vi pratar är alkemisten ansvarig för diamantmorden och globala katastrofer på väg till Karstens herrgård i Salzkammergut."
  
  "För vad?" - frågade Patrick.
  
  "Carsten meddelade att han hade en diamant till salu," Perdue ryckte på axlarna. "En mycket sällsynt primär sten som kallas Sudanese Eye. Liksom de förstklassiga Celeste- och Farao-stenarna kan Sudanes Eye interagera med vilken som helst av de mindre diamanterna som kung Salomo gjorde efter att ha fullbordat sitt tempel. Primtal behövs för att släppa varje pest som är bunden av kung Salomos sjuttiotvå."
  
  "Charmig. Och nu får det vi upplever här oss att ompröva vår cynism", konstaterade Patrick. "Utan primtal kan magikern inte skapa sin diaboliska alkemi?"
  
  Perdue nickade. "Våra egyptiska vänner vid Dragon Watchers berättade för oss att, enligt deras rullar, band kung Salomos magiker varje sten till en specifik himlakropp", rapporterade han. "Visst, texten som föregår de välbekanta texterna i Skriften säger att de fallna änglarna var tvåhundra, och att sjuttiotvå av dem kallades av Salomo. Det är här stjärnkorten med varje diamant kommer till spel."
  
  "Har Karsten ett sudanesiskt öga?" - frågade Patrick.
  
  "Nej jag har . Det här är en av två diamanter som mina mäklare lyckats förvärva av en ungersk baronessa som är på randen till konkurs, och från en italiensk änkeman som vill börja ett nytt liv borta från sina maffia-släktingar, kan du föreställa dig? Jag har två primtal av tre. Den andra, "Celeste", är i trollkarlens ägo.
  
  "Och Karsten lade ut dem till försäljning?" Patrick rynkade pannan och försökte förstå det hela.
  
  "Sam gjorde det här med Karstens personliga e-post", förklarade Perdue. "Karsten har ingen aning om att trollkarlen, Mr Raya, kommer för att köpa sin nästa diamant av högsta kvalitet av honom."
  
  "Åh, det är bra!" Patrick log och klappade händerna. "Så länge vi kan leverera de återstående diamanterna till Master Penekal och Ofar kan Raya inte ge några andra överraskningar. Jag ber till Gud att Nina och Sam lyckas få dem."
  
  "Hur kan vi kontakta Sam och Nina? Mina enheter försvann där på cirkusen", frågade Patrick.
  
  "Här," sa Perdue. "Bläddra bara ner till Sams namn och se om satelliterna kan ansluta oss."
  
  Patrick gjorde som Perdue bad om. Den lilla högtalaren klickade slumpmässigt. Plötsligt sprakade Sams röst svagt över högtalaren, "Var fan har du varit? Vi har försökt att ansluta i timmar!"
  
  "Sam", sa Patrick, "vi är på väg från Axum och reser tomma. När du kommer dit, kan du hämta oss om vi skickar dig koordinaterna?"
  
  "Titta, vi är i djup skit här," sa Sam. "Jag", suckade han, "jag typ... lurade piloten och kapade en militär räddningshelikopter. Lång historia."
  
  "Min Gud!" Patrick skrek och slängde armarna i luften.
  
  "De har precis landat här på Danshas landningsbana, som jag tvingade dem att göra, men de kommer att arrestera oss. Det finns soldater överallt, så jag tror inte att vi kan hjälpa dig", klagade Sam.
  
  I bakgrunden kunde Perdue höra ljudet av en helikopters rotor och folk som skrek. Det lät som en krigszon för honom. "Sam, fick du diamanterna?"
  
  "Nina fick dem, men nu kommer de förmodligen att konfiskeras," sa Sam och lät helt olycklig och rasande. "Kontrollera i alla fall dina koordinater."
  
  Perdues ansikte förvrängdes i fokus, som det alltid gjorde när han var tvungen att utarbeta en plan för att ta sig ur en knipa. Patrick tog ett väldigt djupt andetag. "Färsk från stekpannan."
  
  
  33
  Apokalyps över Salzkammergut
  
  
  I det duggande regnet såg Karstens stora gröna trädgårdar ut i obefläckad skönhet. I regnets grå slöja verkade blommornas färger nästan självlysande och träden stod majestätiskt i frodig fyllighet. Men av någon anledning kunde all den naturliga skönheten inte innehålla den tunga känslan av förlust, undergång som hängde i luften.
  
  "Herregud, vilket eländigt paradis du bor i, Joseph," observerade Liam Johnson när han parkerade sin bil under en skuggig klump silverbjörk och frodiga granar på kullen ovanför fastigheten. "Precis som din far, Satan."
  
  I sin hand höll han en påse innehållande flera cubic zirconia och en ganska stor sten, som Perdues assistent hade tillhandahållit på begäran av hennes chef. Under Sams ledning hade Liam besökt Reichtisousis två dagar tidigare för att plocka upp stenar från Purdues privata samling. En trevlig fyrtio-nånting dam som skötte Purdues penningaffärer var vänlig nog att uppmärksamma Liam på försvinnandet av de certifierade diamanterna.
  
  "Stjäl den här så skär jag av dina bollar med en trubbig nagelklippare, okej?" - sa den charmiga skotska damen till Liam och lämnade över väskan som han skulle kasta mot Karstens herrgård. Det var ett riktigt fint minne eftersom hon också såg ut som en typ - typ... Miss Moneypenny möter amerikanska Mary.
  
  Väl inne på den lättillgängliga lantgården kom Liam ihåg att han noggrant studerade ritningarna av huset för att hitta vägen till kontoret där Karsten bedrev alla sina hemliga affärer. Utanför kunde säkerhetsmännen på mellannivå höras chatta med hushållerskan. Karstens fru och döttrar hade kommit två timmar tidigare och de tre hade dragit sig tillbaka till sina sovrum för att sova.
  
  Liam gick in i den lilla vestibulen i slutet av den östra flygeln på första våningen. Han valde lätt låset på kontoret och gav sitt följe ytterligare en spion innan han gick in.
  
  "Fan satan!" - Viskade han och tog sig in, nästan glömde bort att titta på kamerorna. Liam kände hur magen kurrade när han stängde dörren efter sig. "Nazi Disneyland!" - han andades ut under andan. "Herregud, jag visste att du var på gång, Carter, men det här? Den här skiten är nästa nivå!"
  
  Hela kontoret var dekorerat med nazistiska symboler, målningar av Himmler och Göring och flera byster av andra högt uppsatta SS-chefer. Bakom hans stol hängde en banderoll på väggen. "Aldrig! Order of the Black Sun", bekräftade Liam och kom närmare den hemska symbolen broderad med svart sidentråd på rött satintyg. Det som störde Liam mest var de upprepade videoklippen från nazistpartiets prisutdelningar 1944 som spelades ständigt på plattskärmen. Oavsiktligt förvandlades det till en annan målning, som visade det vidriga ansiktet på Yvette Wolf, dotter till Karl Wolf, SS-Obergruppenführer. "Det är hon," mumlade Liam tyst, "mamma."
  
  Ta dig samman, pojke, uppmanade Liams inre röst. Du vill väl inte tillbringa din sista stund i den där gropen?
  
  För en erfaren hemlig actionspecialist och teknisk spionageexpert som Liam Johnson var det en barnlek att knäcka Karstens kassaskåp. I kassaskåpet hittade Liam ytterligare ett dokument med den svarta solsymbolen på, ett officiellt memorandum till alla medlemmar om att orden hade spårat upp den exil egyptiske frimuraren Abdul Raya. Carsten och hans seniora kollegor ordnade så att Rai släpptes från ett asylboende i Turkiet efter att forskningen introducerade dem till hans arbete under andra världskriget.
  
  Bara hans ålder, det faktum att han fortfarande levde och mådde, var obegripliga egenskaper som fick Svarta Solens beundran. I rummets motsatta hörn installerade Liam även en CCTV-monitor med ljud, liknande Karstens personliga kameror. Den enda skillnaden var att den här skickade meddelanden till Mr. Joe Carters säkerhetstjänst, där de lätt kunde fångas upp av Interpol och andra statliga myndigheter.
  
  Liams uppdrag var ett utarbetat jobb att avslöja MI6:s rygghuggande ledare och avslöja hans noga bevakade hemlighet på direktsänd tv när Perdue aktiverade honom. Tillsammans med informationen som Sam Cleave fick för sin exklusiva rapport, var Joe Carters rykte i allvarlig fara.
  
  "Var är de?" Karstens gälla röst ekade genom huset och skrämde den smygande MI6-inkräktaren. Liam placerade snabbt påsen med diamanter i kassaskåpet och stängde den så snabbt han kunde.
  
  "Vem, sir?" - frågade säkerhetschefen.
  
  "Min fru! M-m-mina döttrar, ni är jävla idioter!" - skällde han, rösten bar förbi kontorsdörrarna och gnällde hela vägen upp för trappan. Liam kunde höra ljudet från intercom bredvid loopinspelningen på monitorn på kontoret.
  
  "Herr Karsten, en man har kommit till dig som vill träffa dig, sir. Är han Abdul Raya? - en röst meddelade över alla porttelefoner i huset.
  
  "Vad?" Karstens tjut kom från ovan. Liam kunde bara skratta åt sitt framgångsrika inramningsjobb. "Jag har inget möte med honom! Han ska vara i Brygge och orsaka förödelse!"
  
  Liam smög fram till kontorsdörren och lyssnade på Karstens invändningar. På så sätt kunde han spåra platsen för förrädaren. MI6-agenten gled ut genom ett toalettfönster på andra våningen för att undvika de huvudområden som nu hemsöks av paranoida säkerhetstjänstemän. Skrattande joggade han bort från de olycksbådande väggarna i det fruktansvärda paradiset där en fruktansvärd konfrontation var på väg att äga rum.
  
  "Är du galen, Raya? Sedan när har jag diamanter till salu?" Karsten skällde och stod i dörröppningen till sitt kontor.
  
  "Herr Karsten, du kontaktade mig och erbjöd sig att sälja den sudanesiska ögonstenen," svarade Raya lugnt och hans svarta ögon tindrade.
  
  "Sudanesiskt öga? Vad i hela fridens namn pratar du om?" väste Karsten. "Vi befriade dig inte för detta, Raya! Vi befriade dig att uppfylla vår begäran, att få världen på knä! Nu kommer du och stör mig med den här absurda skiten?"
  
  Rais läppar krullade sig och avslöjade äckliga tänder när han gick fram till den feta grisen och pratade ner till honom. "Var mycket försiktig med vem du behandlar som en hund, herr Karsten. Jag tror att du och din organisation har glömt vem jag är!" Raya sjudade av ilska. "Jag är den store vismannen, trollkarlen ansvarig för gräshoppeplagen i Nordafrika 1943, en tjänst som jag gav de nazistiska styrkorna gentemot de allierade styrkorna stationerade i det gudsförgätna karga land som de utgjutit blod på!"
  
  Karsten lutade sig bakåt i stolen och svettades rikligt. "Jag...jag har inga diamanter, herr Raya, jag svär!"
  
  "Bevisa det!" Raya rasade. "Visa mig dina kassaskåp och kistor. Om jag inte hittar något och du har slösat bort min dyrbara tid, vänder jag ut och in på dig medan du lever."
  
  "Herregud!" tjöt Karsten och vacklade mot kassaskåpet. Hans blick föll på porträttet av hans mor och tittade intensivt på honom. Han mindes Perdues ord om hans ryggradslösa flygning när han övergav den gamla kvinnan när hennes hem invaderades för att rädda Perdue. Så småningom, när beskedet om hennes död nådde Orden, hade redan frågor väckts om omständigheterna sedan Karsten var hos henne den natten. Hur kommer det sig att han sprang och hon inte gjorde det? Black Sun var en ond organisation, men alla deras medlemmar var män och kvinnor med kraftfulla intellekt och kraftfulla medel.
  
  När Karsten öppnade sitt kassaskåp i relativ trygghet ställdes han inför en fruktansvärd vision. Flera diamanter blinkade från en övergiven väska i mörkret i ett väggskåp. "Det är omöjligt", sa han. "Detta är omöjligt! Det är inte mitt!"
  
  Raya sköt den darrande dåren åt sidan och samlade ihop diamanterna i sin handflata. Han vände sig sedan mot Karsten med en rysande rynka pannan. Hans magra ansikte och svarta hår gav honom det distinkta utseendet av något slags dödsbud, kanske Reaper själv. Karsten ringde sina väktare, men ingen svarade.
  
  
  34
  Översta hundra pund
  
  
  När Chinook landade på en övergiven landningsbana utanför Dunshae stod tre militärjeepar parkerade framför det Hercules-plan som Perdue hyrt för en rundtur i Etiopien.
  
  "Vi är klara", mumlade Nina och höll fortfarande den skadade pilotens ben med sina blodiga händer. Hans hälsa var inte i fara eftersom Sam siktade på det yttre låret och lämnade honom med inget värre än ett mindre sår. Sidodörren öppnades och medborgarna släpptes ut innan soldater kom för att ta bort Nina. Sam hade redan blivit avväpnad och slängd i baksätet på en av jeeparna.
  
  De beslagtog de två väskorna som Sam och Nina bar och satte handfängsel på dem.
  
  "Tror du att du kan komma till mitt land och stjäla?" - ropade kaptenen till dem. "Tror du att du kan använda vår flygpatrull som din personliga taxi? Hallå?"
  
  "Hör här, det kommer att bli en tragedi om vi inte kommer till Egypten snart!" Sam försökte förklara, men det fick honom ett slag i magen.
  
  "Snälla lyssna!" - Nina tiggde. "Vi måste ta oss till Kairo för att stoppa översvämningarna och strömavbrotten innan hela världen kollapsar!"
  
  "Varför inte stoppa jordbävningarna samtidigt, va?" Kaptenen hånade henne och klämde Ninas graciösa käke med sin grova hand.
  
  "Kapten Ifili, ta händerna från kvinnan!" - beordrade en mansröst som uppmanade kaptenen att lyda omedelbart. "Låt henne gå. Och mannen också."
  
  "Med all respekt, sir," sa kaptenen, utan att lämna Ninas sida, "hon rånade klostret, och sedan hade den här otacksamma mannen," morrade han och sparkade Sam, "högt att kapa vår räddningshelikopter."
  
  "Jag vet mycket väl vad han gjorde, kapten, men om du inte lämnar över dem just nu kommer jag att ställa dig inför krigsrätt för insubordination. Jag kanske är pensionerad, men jag är fortfarande den främsta ekonomiska bidragsgivaren till den etiopiska armén", vrålade mannen.
  
  "Ja, sir," svarade kaptenen och vinkade männen att släppa Sam och Nina. När han klev åt sidan kunde Nina inte tro vem hennes räddare var. "Kol. Yimen?
  
  Hans personliga följe, totalt fyra personer, väntade bredvid honom. "Din pilot informerade mig om syftet med ditt besök hos Tana Kirkos, Dr. Gould," berättade Yimenu för Nina. "Och eftersom jag står i din skuld har jag inget annat val än att bana väg för dig till Kairo. Jag kommer att lämna två av mina män och säkerhetsprövning från Etiopien genom Eritrea och Sudan till Egypten till ditt förfogande."
  
  Nina och Sam utbytte blickar fulla av förvirring och misstro. "Ehm, tack, överste," sa hon försiktigt. "Men får jag fråga varför du hjälper oss? Det är ingen hemlighet att du och jag gick fel."
  
  "Trots ditt fruktansvärda omdöme av min kultur, Dr. Gould, och dina ondskefulla attacker mot mitt personliga liv, räddade du min sons liv. För detta kan jag inte låta bli att släppa dig från varje vendetta jag kan ha haft mot dig", Col. Yimenu gav efter.
  
  "Herregud, jag känner mig som en skit just nu," mumlade hon.
  
  "Jag är ledsen?" han frågade.
  
  Nina log och sträckte fram handen till honom. "Jag sa att jag skulle vilja be dig om ursäkt för mina antaganden och mina hårda uttalanden."
  
  "Har du räddat någon?" - frågade Sam och återhämtade sig fortfarande från slaget mot magen.
  
  Överste Yimenu tittade på journalisten och tillät honom att dra tillbaka sitt uttalande. "Hon räddade min son från förestående drunkning när klostret översvämmades. Många dog i natt, och min Cantu skulle ha varit bland dem om inte Dr. Gould hade dragit upp honom ur vattnet. Han ringde mig precis när jag skulle gå med Mr. Perdue och andra inne på berget för att bevittna återkomsten av den heliga lådan och kalla den Salomos ängel. Han berättade vad hon hette och att hon stal skallen. Jag skulle säga att detta knappast är ett brott som är värt dödsstraffet."
  
  Sam tittade på Nina över sökaren på sin kompaktvideokamera och blinkade. Det vore bättre om ingen visste vad skallen innehöll. Strax efter gick Sam med en av Yimenus män för att hämta Perdue och Patrick till där deras stulna Land Rover hade slut på diesel. De hann köra mer än halvvägs innan de stannade, så det tog inte lång tid för Sams bil att hitta dem.
  
  
  Tre dagar senare
  
  
  Med Yimenus tillåtelse nådde gruppen snart Kairo, där Hercules slutligen landade nära universitetet. "Salomos ängel, va?" retade Sam. "Varför, be berätta?"
  
  "Jag har ingen aning," log Nina när de gick in i de antika murarna i Dragon Watcher Sanctuary.
  
  "Såg du nyheterna?" - frågade Perdue. "De hittade Karstens herrgård helt övergiven, förutom tecken på en brand som lämnat sot på väggarna. Han är officiellt listad som försvunnen tillsammans med sin familj."
  
  "Och vi... han... lade dessa diamanter i kassaskåpet?" - frågade Sam.
  
  "Borta", svarade Perdue. "Antingen tog trollkarlen dem utan att omedelbart inse att de var falska, eller så tog Black Sun dem när de kom för att ta bort deras förrädare för att svara för det faktum att hans mamma övergav honom."
  
  "Vilken form trollkarlen än lämnade honom i," kröp Nina ihop. "Du hörde vad han gjorde med Madame Chantal, hennes assistent och hushållerska den natten. Gud vet vad han har i tankarna för Karsten."
  
  "Vad som än händer med den nazistgrisen, jag är glad över det och mår inte alls dåligt", sa Perdue. De gick upp för den sista trappan och kände fortfarande effekterna av sin smärtsamma vandring.
  
  Efter en utmattande resa tillbaka till Kairo lades Patrick in på en lokal klinik för att få sin fotled och blev kvar på hotellet medan Perdue, Sam och Nina gick uppför trappan till observatoriet där mästarna Penekal och Ofar väntade.
  
  "Välkommen!" Ofar ringde och knäppte händerna. "Jag hörde att du kanske har goda nyheter till oss?"
  
  "Jag hoppas det, annars kommer vi i morgon att befinna oss under öknen med havet ovanför oss", kom Penekals cyniska gnäll från höjderna där han tittade genom teleskopet.
  
  "Det ser ut som om ni överlevde ett nytt världskrig," anmärkte Ofar. "Jag hoppas att du inte fick några allvarliga skador."
  
  "De kommer att lämna ärr, mästare Ofar," sa Nina, "men vi lever fortfarande och mår bra."
  
  Hela observatoriet var dekorerat med antika kartor, vävtapeter och gamla astronomiska instrument. Nina slog sig ner i soffan bredvid Ofar och öppnade sin väska och det naturliga ljuset från den gula eftermiddagshimlen förgyllde hela rummet och skapade en magisk atmosfär. När hon visade stenarna godkände de två astronomerna genast.
  
  "De här är verkliga. Kung Salomos diamanter", log Penekal. "Tack så mycket för er hjälp."
  
  Ofar tittade på Perdue. "Men var de inte lovade till prof. Imru?"
  
  "Kan du ta den här chansen och lämna dem till hans förfogande tillsammans med de alkemiska ritualer han känner till?" frågade Perdue Ofar.
  
  "Absolut inte, men jag trodde att det var din deal", sa Ofar.
  
  "Prof. Imru får reda på att Joseph Karsten stal dem från oss när han försökte döda oss på berget Yeha, så vi kommer inte att kunna få tillbaka dem, förstår?" Perdue förklarade med stor ro.
  
  "Så vi kan lagra dem här i våra valv för att motverka all annan ond alkemi?" - Frågade Ofar.
  
  "Ja, sir," bekräftade Perdue. "Jag köpte två av de tre rena diamanterna genom privat försäljning i Europa, och enligt affären, som ni vet, förblir det jag köpte mitt."
  
  "Rättvist nog," sa Penekal. "Jag vill hellre att du behåller dem. På så sätt kommer primtalen att hållas åtskilda från..." han bedömde snabbt diamanterna, "... de andra sextiotvå diamanterna av kung Salomo.
  
  "Så trollkarlen har använt tio av dem för att orsaka pesten hittills?" - frågade Sam.
  
  "Ja", bekräftade Ofar. "Med ett primtal, "Celeste." Men de har redan släppts, så han kan inte göra mer skada förrän han kan få de och Mr. Perdues två primtal."
  
  "Bra show", sa Sam. "Och nu kommer din alkemist att förstöra epidemierna?"
  
  "Inte för att ångra, utan för att stoppa den aktuella skadan, om inte trollkarlen lägger händerna på dem innan vår alkemist omvandlar deras sammansättning för att göra dem maktlösa," svarade Penekal.
  
  Ofar ville ändra det smärtsamma ämnet. "Jag hörde att du avslöjade en hel del &# 233; misslyckande med MI6-korruption, herr Cleave."
  
  "Ja, den sänds på måndag," sa Sam stolt. "Jag var tvungen att redigera och återberätta allt på två dagar medan jag led av ett knivsår."
  
  "Bra jobbat", log Penekal. "Särskilt när det gäller militära frågor, bör landet inte lämnas i mörker... så att säga." Han tittade på Kairo, fortfarande maktlös. "Men nu när den försvunna chefen för MI6 kommer att visas på internationell tv, vem tar hans plats?"
  
  Sam log, "Det ser ut som att specialagent Patrick Smith är aktuell för en befordran för sin enastående tapperhet när det gäller att ställa Joe Carter inför rätta. Och räkna. Yimenu stöttade också hans oklanderliga bedrifter framför kameran."
  
  "Det här är jättebra", gladde Ofar. "Jag hoppas att vår alkemist skyndar sig", suckade han och tänkte. "Jag har en dålig känsla när han är sen."
  
  "Du har alltid en dålig känsla när folk är sena, min gamle vän," sa Penekal. "Du oroar dig för mycket. Kom ihåg att livet är oförutsägbart."
  
  "Detta är definitivt för de oförberedda," kom en arg röst från toppen av trappan. Alla vände sig om och kände luften bli kall av illvilja.
  
  "Herregud!" - utbrast Perdue.
  
  "Vem är det?" - frågade Sam.
  
  "Denna... den här... vismannen!" svarade Ofar, darrade och kramade om bröstet. Penekal stod framför sin vän som Sam stod framför Nina. Perdue stod framför alla.
  
  "Kommer du att vara min motståndare, långe man?" - frågade magikern artigt.
  
  "Ja," svarade Perdue.
  
  "Perdue, vad tror du att du gör?" väste Nina förskräckt.
  
  "Gör inte det här," sa Sam Perdue och lade en fast hand på hans axel. "Du kan inte vara en martyr av skuld. Folk föredrar att göra skit mot dig, kom ihåg. Vi väljer!"
  
  "Jag har tagit slut på tålamod och min kurs har försenats tillräckligt av att grisen förlorade två gånger i Österrike," morrade Raya. "Ge nu över Salomos stenar, annars skall jag flå er alla levande."
  
  Nina höll diamanterna bakom ryggen, ovetande om att den onaturliga varelsen hade en känsla för dem. Med otrolig kraft slängde han Perdue och Sam åt sidan och sträckte sig efter Nina.
  
  "Jag ska bryta varenda ben i din lilla kropp, Jezebel," morrade han och blottade de onda tänderna i Ninas ansikte. Hon kunde inte försvara sig eftersom hennes händer höll diamanterna hårt.
  
  Med skräckinjagande kraft tog han tag i Nina och vände henne mot honom. Hon tryckte ryggen mot hans mage och han drog henne närmare sig för att släppa hennes händer.
  
  "Nina! Ge dem inte till honom!" - Sam skällde och reste sig. Perdue kröp upp på dem från andra sidan. Nina grät av skräck, hennes kropp skakade i magikerns fruktansvärda famn när hans klo smärtsamt klämde hennes vänstra bröst.
  
  Ett märkligt rop flydde honom och växte till ett skrik av fruktansvärd vånda. Ofar och Penekal drog sig tillbaka, och Perdue slutade krypa för att ta reda på vad som hände. Nina kunde inte fly från honom, men hans grepp om henne lossnade snabbt och hans skrik blev högre.
  
  Sam rynkade pannan i förvirring och hade ingen aning om vad som pågick. "Nina! Nina, vad händer?"
  
  Hon skakade bara på huvudet och sa med sina läppar: "Jag vet inte."
  
  Det var då Penekal fick modet att gå runt för att avgöra vad som hände med den skrikande trollkarlen. Hans ögon vidgades när han såg den långa, magra vismannens läppar falla isär tillsammans med hans ögonlock. Hans hand låg på Ninas bröst och släppte huden som om han chockades av en elektrisk ström. Lukten av brinnande kött fyllde rummet.
  
  Utbrast Ofar och pekade på Ninas bröst: "Detta är ett märke på hennes hud!"
  
  "Vad?" frågade Penekal och tittade närmare. Han märkte vad hans vän pratade om och hans ansikte lyste upp. "Doktor Mark Gould förstör vismannen! Se! Se, log han, det här är Salomos sigill!
  
  "Vad?" - Jag frågade. - frågade Perdue och räckte fram händerna mot Nina.
  
  "Salomos sigill!" upprepade Penekal. "En demonfälla, ett vapen mot demoner som sägs ha getts till Salomo av Gud."
  
  Till slut föll den olyckliga alkemisten på knä, död och vissen. Hans lik kollapsade till golvet och lämnade Nina oskadd. Alla män frös ett ögonblick i häpnadsväckande tystnad.
  
  "Bästa hundra pund jag någonsin har spenderat," sa Nina i en omärklig ton och smekte sin tatuering, sekunder innan hon svimmade.
  
  "Bästa ögonblicket jag aldrig har filmat," beklagade Sam.
  
  Precis när de alla började återhämta sig från den otroliga galenskapen de just hade sett, gick alkemisten som utsetts av Penekal lättjefullt uppför trappan. I en helt likgiltig ton meddelade han: "Förlåt, jag är sen. Renoveringar på Talinki's Fish & Chips höll mig sent till middag. Men nu är magen full och jag är redo att rädda världen."
  
  
  ***SLUTET***
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  Preston W. Child
  Scrolls of Atlantis
  
  
  Prolog
  
  
  
  Serapeum, tempel - 391 e.Kr. e.
  
  
  En olycksbådande vindpust steg upp från Medelhavet och bröt tystnaden som rådde över den fridfulla staden Alexandria. Mitt i natten var det bara oljelampor och bränder som var synliga på gatorna när fem figurer utklädda till munkar snabbt rörde sig genom staden. Från ett högt stenfönster såg en pojke som knappt var i tonåren dem när de gick, stum, som munkar var kända för att vara. Han drog sin mamma mot sig och pekade på dem.
  
  Hon log och försäkrade honom att de var på väg till midnattsmässa i en av stadens kyrkor. Pojkens stora bruna ögon tittade fascinerat på de små fläckarna under honom och spårade deras skuggor med hans blick när de svarta, långsträckta formerna förlängdes varje gång de passerade elden. I synnerhet kunde han tydligt observera en person som gömde något under hans kläder, något betydelsefullt, vars form han inte kunde urskilja.
  
  Det var en mild sensommarnatt, det var mycket folk ute och de varma ljusen speglade det roliga. Ovanför dem glittrade stjärnor på den klara himlen, medan under dem reste sig massiva handelsskepp som andande jättar på de stigande och fallande vågorna i det gungande havet. Då och då störde ett utbrott av skratt eller klirret från en trasig vinkanna ångestens atmosfär, men pojken vande sig vid det. Vinden lekte i hans mörka hår när han lutade sig över fönsterbrädan för att få en bättre titt på den mystiska grupp heliga män som han var så fascinerad av.
  
  När de nådde nästa korsning såg han dem plötsligt springa iväg, om än i samma hastighet, åt olika håll. Pojken rynkade pannan och undrade om de var och en deltog i olika ceremonier i olika delar av staden. Hans mamma pratade med sina gäster och sa åt honom att gå och lägga sig. Beundrad av de heliga männens märkliga rörelse, tog pojken på sig sin egen dräkt och kröp förbi sin familj och deras gäster in i huvudrummet. Barfota gick han nerför de breda stentrapporna på väggen för att nå gatan nedanför.
  
  Han var fast besluten att följa en av dessa människor och se vad denna märkliga formation var. Munkarna var kända för att röra sig i grupper och delta i mässan tillsammans. Med ett hjärta fyllt av tvetydig nyfikenhet och en orimlig äventyrstörst följde pojken efter en av munkarna. Den klädda figuren gick förbi kyrkan där pojken och hans familj ofta dyrkade som kristna. Till sin förvåning märkte pojken att vägen som munken tog ledde till ett hedniskt tempel, Serapistemplet. Rädsla genomborrade hans hjärta som ett spjut vid tanken på att till och med sätta sin fot på samma mark som en hednisk gudstjänstlokal, men hans nyfikenhet blev bara till. Han var tvungen att veta varför.
  
  Över hela den lugna grändens bredd dök det majestätiska templet upp i full sikt. Fortfarande hett i hälarna på tjuvmunken, förföljde pojken flitigt sin skugga i hopp om att förbli nära Guds man vid en sådan tidpunkt. Hans hjärta bultade av vördnad för templet, där han hörde sina föräldrar tala om de kristna martyrerna som hölls där av hedningarna för att ingjuta påven och kungen deras rivalitet. Pojken levde under en tid av stora omvälvningar, då övergången från hedendom till kristendom var påtaglig över hela kontinenten. I Alexandria blev omvändelsen blodig och han var rädd för att vara så nära en så mäktig symbol, själva hemmet för den hedniske guden Serapis.
  
  Han kunde se två andra munkar på sidogatorna, men de höll bara vakt. Han följde den klädda figuren in i den platta, fyrkantiga fasaden på den mäktiga strukturen, nästan förlorade honom ur sikte. Pojken var inte lika snabb som munken, men i mörkret kunde han följa hans steg. Framför den fanns en stor innergård, och tvärs över den stod en upphöjd struktur på majestätiska pelare, som representerade templets hela prakt. När pojken slutade att bli förvånad insåg han att han lämnades ensam och hade tappat koll på den helige man som hade fört honom hit.
  
  Men ändå, driven av det fantastiska förbud som han led av, av upphetsningen som bara de förbjudna kunde ge, stod han kvar. Rösterna kom i närheten, där två hedningar, av vilka en var en präst i Serapis, var på väg mot byggandet av de stora kolonnerna. Pojken kom närmare och började lyssna på dem.
  
  "Jag kommer inte att underkasta mig denna villfarelse, Salodius! Jag kommer inte att tillåta denna nya religion att vinna våra förfäders ära, våra gudar!" - viskade en man som såg ut som en präst hes. I sina händer bar han en samling rullar, medan hans följeslagare bar under armen en gyllene statyett av en halvman, halvblod. Han tog en bunt papyrus i handen när de gick mot ingången i högra hörnet av gården. Vad han hörde var dessa kammare till en man, Salodius.
  
  "Du vet att jag kommer att göra allt som står i min makt för att skydda våra hemligheter, din nåd. Du vet att jag kommer att ge mitt liv", sa Salodius.
  
  "Jag fruktar att denna ed snart kommer att testas av den kristna horden, min vän. De kommer att försöka förstöra varenda kvarleva av vår existens i sin kätterska utrensning förklädd till fromhet", skrattade prästen bittert. "Det är av denna anledning som jag aldrig kommer att konvertera till deras tro. Vilket hyckleri kan vara högre än förräderi när du gör dig själv till gud över människor, när du påstår dig tjäna människors gud?"
  
  Allt detta tal om att kristna gjorde anspråk på makten under den Allsmäktiges fana gjorde pojken mycket orolig, men han var tvungen att hålla tungan av rädsla för att bli upptäckt av sådana vidriga människor som vågade häda sin stora stad. Utanför Salodiuskvarteren fanns två plataner där pojken valde att sätta sig ner medan männen gick in. En svag lampa lyste upp dörröppningen från insidan, men med dörren stängd kunde han inte se vad de gjorde.
  
  På grund av sitt växande intresse för deras angelägenheter, bestämde han sig för att smyga in och se själv varför de två männen hade blivit tysta, som om de bara var återstående spöken från en tidigare händelse. Men varifrån han gömde sig hörde pojken ett kort handgemäng och frös på sin plats för att inte bli upptäckt. Till sin förvåning såg han munken och två andra klädda män gå snabbt förbi honom, och de gick in i rummet i snabb följd. Några minuter senare såg den förvånade pojken när de kom fram, blod stänkte på det bruna tyget de bar för att dölja sina uniformer.
  
  De är inte munkar! Detta är den koptiske påven Theophilus' påvliga vakt! utbrast han mentalt, vilket fick hans hjärta att slå snabbare i fasa och vördnad. För rädd för att röra sig, väntade han tills de var borta för att hitta fler hedningar. Han sprang mot det tysta rummet på böjda ben och rörde sig i en hukande ställning för att säkerställa sin obemärkta närvaro på denna fruktansvärda plats, helgad av hedningarna. Han smög obemärkt in i rummet och stängde dörren efter sig så att han kunde höra om någon gick in.
  
  Pojken skrek ofrivilligt när han såg två döda män, själva rösterna som han hämtade visdom från för några minuter sedan tystnade.
  
  Så det är sant. Kristna vakter är lika blodtörstiga som kättare som deras tro fördömer, tänkte pojken. Denna nyktra uppenbarelse krossade hans hjärta. Prästen hade rätt. Påven Theophilus och hans tjänare av Gud gör detta endast för maktens skull över människorna, och inte för att upphöja deras far. Gör det dem inte lika onda som hedningarna?
  
  Vid sin ålder kunde pojken inte komma överens med barbariet som härrörde från människor som påstod sig tjäna kärleksläran. Han ryste av skräck vid åsynen av deras uppskurna halsar och kvävdes av en lukt som påminde honom om fåren som hans far hade slaktat, en varm kopparaktig stank som hans sinne tvingade honom att erkänna att han var mänsklig.
  
  Gud av kärlek och förlåtelse? Är det så här påven och hans kyrka älskar sina medmänniskor och förlåter dem som syndar?Han kämpade i huvudet, men ju mer han tänkte på det, desto mer medlidande kände han för de mördade människorna på golvet. Sedan kom han ihåg papyrusen de bar med sig och började rota igenom allt så tyst han kunde.
  
  Utanför, på gården, hörde pojken allt mer oväsen, som om stalkarna nu hade övergivit sin hemlighet. Då och då hörde han någon skrika av ångest, ofta följt av krock av stål mot stål. Det hände något med hans stad den natten. Han visste det. Han kände det i viskningen av havsbrisen som dränkte handelsskeppens knarrande, en olycksbådande föraning om att denna natt inte liknade någon annan.
  
  Han öppnade rasande bröstlock och skåpsdörrar och kunde inte hitta de dokument som han hade sett Salodius ta in i sitt hem. Till slut, mitt i det växande bruset från det rasande religionskriget i templet, föll pojken på knä av utmattning. Bredvid de döda hedningarna grät han bittert på grund av den chock som orsakades av sanningen och sveket mot hans tro.
  
  "Jag vill inte vara kristen längre!" - skrek han, inte rädd att de skulle hitta honom nu. "Jag kommer att vara en hedning och jag kommer att försvara de gamla sätten! Jag avsäger mig min tro och lägger den i vägen för de första folken i denna världen!" - tjöt han. "Gör mig till din beskyddare, Serapis!"
  
  Vapnets klingande och skriken från de dödade var så högt att hans skrik skulle ha tolkats som bara ett ljud av blodbad. Rasande skrik varnade honom för att något mycket mer destruktivt hade hänt, och han sprang till fönstret för att se kolonnerna i delen av det stora templet ovanför förstöras en efter en. Men det verkliga hotet kom från själva byggnaden han ockuperade. En brännande hetta rörde vid hans ansikte när han tittade ut genom fönstret. Lågor höga som höga träd slickade byggnaderna medan statyer föll med mäktiga stötar som lät som jättarnas slitbana.
  
  Förstenad och snyftande letade den rädda pojken efter en nödutgång, men när han hoppade över det livlösa liket av Salodius fastnade hans ben i mannens arm och han föll tungt mot golvet. Efter att ha återhämtat sig från slaget såg pojken en panel under garderoben han letat efter. Det var en träpanel gömd i ett betonggolv. Med stort besvär sköt han träskåpet åt sidan och lyfte på locket. Inuti hittade han en hög med gamla rullar och kartor som han letade efter.
  
  Han tittade på den döde mannen, som han trodde pekade honom i rätt riktning, bokstavligen och andligt. "Min tacksamhet till dig, Salodius. Din död kommer inte att vara förgäves", log han och kramade rullarna mot sitt bröst. Med sin lilla kropp som sin tillgång tog han sig igenom ett av vattenrören som löpte under templet som ett stormavlopp och flydde obemärkt.
  
  
  Kapitel 1
  
  
  Bern stirrade på den stora blå vidden ovanför honom som tycktes sträcka sig för evigt, bara bruten av en blekbrun linje där den platta slätten markerade horisonten. Hans cigarett var det enda tecknet på att vinden blåste och blåste dess disiga vita rök österut medan hans stålblå ögon kammade omkretsen. Han var utmattad, men han vågade inte visa det. Sådana absurditeter skulle undergräva hans auktoritet. Som en av tre kaptener i lägret var han tvungen att behålla sin kyla, outtömliga grymhet och omänskliga förmåga att aldrig sova.
  
  Bara män som Bern kunde få fienden att rysa och hålla namnet på sin enhet vid liv i de disiga viskningarna från lokala invånare och de tysta tonerna från dem långt över haven . Hans hår var kortrakat, hans hårbotten synlig under svartgrå skäggstubb, inte rufsig av den byiga vinden. Med sammandragna läppar utbröt hans ihoprullade cigarett i en tillfällig orange blixt innan han svalde dess formlösa gift och slängde rumpan över balkongräcket. Under barrikaden där han stod gick ett rent fall på flera hundra fot ner till foten av berget.
  
  Det var en idealisk utsiktsplats för ankommande gäster, välkomna och annat. Bern drog med fingrarna genom sin svarta och grå mustasch och skägg och strök dem flera gånger tills de var snygga och fria från askrester. Han behövde ingen uniform - ingen av dem gjorde det - men deras stela disciplin förrådde deras bakgrund och träning. Dess folk var mycket regementerade och var och en utbildades till perfektion inom olika områden, deras medlemskap var beroende av att de visste lite av allt och att de specialiserade sig på det mesta. Det faktum att de levde i avskildhet och iakttog strikt fasta innebar inte på något sätt att de ägde munkarnas moral eller kyskhet.
  
  I verkligheten var Bernborna ett gäng tuffa multietniska jävlar som gillade allt de flesta vildar gjorde, men de lärde sig att använda sina nöjen. Medan varje man utförde sin uppgift och alla uppdrag med flit, lät Bern och hans två följeslagare sin flock vara de hundar de var.
  
  Detta gav dem en utmärkt täckning, framträdandet av enbart råer som utförde order från militära märken och skändade allt som vågade gå över tröskeln till deras stängsel utan goda skäl eller att ha någon valuta eller kött på sig. Men varje man under Berns befäl var mycket skicklig och utbildad. Historiker, vapensmeder, medicinsk personal, arkeologer och lingvister gick skuldra vid skuldra med lönnmördare, matematiker och advokater.
  
  Byrne var 44 år gammal och hade ett förflutet som avundades av marodörer runt om i världen.
  
  En tidigare medlem av Berlin-enheten i den så kallade New Spetsnaz (Secret GRU), Bern gick igenom flera ansträngande sinnespel, lika hjärtlösa som hans fysiska träningsschema, under de år som tysken tjänstgjorde i de ryska specialstyrkorna. Eftersom han var under hans vingar, orienterades han gradvis av sin närmaste befälhavare till den hemliga tyska ordens hemliga uppdrag. Efter att Bern blev en mycket effektiv agent för denna hemliga grupp tyska aristokrater och världsmagnater med smutsiga planer, erbjöds han äntligen ett instegsuppdrag, där han beviljades medlemskap på femte nivån om han lyckades.
  
  När det stod klart att han måste kidnappa spädbarnet till en medlem av det brittiska rådet och döda barnet om hans föräldrar inte följde organisationens villkor, insåg Bern att han tjänade en grupp mäktiga och vidriga blodsocker och vägrade. Men när han återvände hem för att hitta sin fru våldtagen och mördad och hans barn försvunnet, lovade han att störta Order of the Black Sun med alla nödvändiga medel. Han hade på goda auktoriteter att medlemmar verkade under olika statliga myndigheter och att deras tentakler nådde långt in i östeuropeiska fängelser och Hollywood-studior, hela vägen till imperialistiska banker och fastigheter i Förenade Arabemiraten och Singapore.
  
  I själva verket kände Bern snart igen dem som djävulen, skuggan; allt som var osynligt men allestädes närvarande.
  
  Efter att ha lett ett uppror av likasinnade agenter och andranivåmedlemmar med enorm egen makt, övergav Bern och hans kollegor orden och bestämde sig för att göra det till deras enda mål att förstöra varje underordnad och medlem av Black Suns högsta råd. .
  
  Så föddes Renegadebrigaden, rebeller som ansvarade för det mest framgångsrika motstånd som Order of the Black Sun någonsin mött, den enda fienden som är tillräckligt fruktansvärd för att motivera varning inom ordens led.
  
  Nu gjorde Renegadebrigaden sin närvaro känd vid varje tillfälle för att påminna Svarta Solen om att de hade en skrämmande kompetent fiende, om än inte lika mäktig i informationsteknologins och finansvärlden som Kapitlet, men överlägsen i taktiska förmågor och intelligens. De senare var färdigheter som kunde rycka upp och förstöra regeringar, även utan hjälp av gränslösa rikedomar och resurser.
  
  Bern gick under ett valv i det bunkerliknande golvet två våningar nedanför huvudbostaden och passerade genom två höga, svarta järnportar som välkomnade dem som dömdes till vilddjurets buk, där den svarta solens barn avrättades med fördomar . Och hur som helst, han arbetade på det hundrade stycket, som han påstod sig inte veta något om. Burn hade alltid varit fascinerad av hur deras lojalitetsuppvisningar aldrig gav dem någonting, och ändå verkade de känna sig skyldiga att offra sig själva för en organisation som hade dem i koppel och gång på gång hade bevisat att den avvisade deras ansträngningar för beviljas. För vad?
  
  Om något, psykologin hos dessa slavar bevisade hur någon osynlig kraft av illvillig avsikt hade lyckats förvandla hundratusentals normala, goda människor till massor av uniformerade tennsoldater som marscherat för nazisterna. Något med "Black Sun" fungerade med samma skräckinducerade briljans som drev anständiga människor under Hitlers kommando att bränna levande bebisar och se barn kvävas av gasångor medan de ropade efter sina mammor. Varje gång han förstörde en av dem kände han sig lättad; inte så mycket på grund av befrielsen från närvaron av en annan fiende, utan för att han inte var som dem.
  
  
  kapitel 2
  
  
  Nina kvävdes på sin hodgepodge. Sam kunde inte låta bli att skratta åt hennes plötsliga stöt och det konstiga uttrycket hon gjorde, och hon bedömde honom med en smalare blick som snabbt förde honom tillbaka till det normala.
  
  "Förlåt, Nina", sa han och försökte förgäves dölja sin nöje, "men hon sa precis till dig att soppan är varm, och du går bara och sticker en sked i den. Vad trodde du skulle hända?"
  
  Ninas tunga var bedövad av skållningssoppan hon hade smakat för tidigt, men hon kunde fortfarande svära.
  
  "Behöver jag påminna dig om hur jävla hungrig jag är?" flinade hon.
  
  "Ja, åtminstone fjorton gånger till," sa han med sin irriterande pojkighet, som fick henne att hårt knyta skeden i näven under den bländande glödlampan i Katya Strenkovas kök. Det luktade mögel och gammalt tyg, men av någon anledning tyckte Nina att det var väldigt mysigt, som om det var hennes hem från ett annat liv. Bara insekterna, uppmuntrade av den ryska sommaren, störde henne i hennes komfortzon, men i övrigt njöt hon av den varma gästfriheten och gruffa effektiviteten hos ryska familjer.
  
  Två dagar har gått sedan Nina, Sam och Alexander korsade kontinenten med tåg och till slut nådde Novosibirsk, varifrån Alexander gav dem alla en tur i en hyrbil som inte var trafikduglig, som tog dem till Strenkovs gård vid Argutfloden, norr om gränsen mellan Mongoliet och Ryssland.
  
  Sedan Perdue hade lämnat sitt företag i Belgien, var Sam och Nina nu överlämnade till Alexanders erfarenhet och lojalitet, den överlägset mest pålitliga av alla de opålitliga människor som de hade haft att göra med på sistone. Natten som Perdue försvann med den fångna Renata av Svarta Solens Orden, gav Nina Sam sin nanitcocktail, samma som den Perdue hade gett henne, för att befria dem båda från Svarta Solens allseende öga. Så långt hon hoppades var detta så avslöjande som han kunde vara, med tanke på att hon hade valt Sam Cleaves tillgivenhet framför Dave Perdues rikedom. Genom sin avgång försäkrade han henne att han var långt ifrån att ge upp sitt anspråk på hennes hjärta, trots att det inte tillhörde honom. Men sådana var en miljonärs playboys sätt, och hon var tvungen att ge honom kredit - han var lika hänsynslös i sin kärlek som i sina äventyr.
  
  De låg nu lågt i Ryssland medan de planerade sitt nästa drag för att få tillträde till avloppskomplexet där Black Suns rivaler höll sitt fäste. Detta skulle vara en mycket farlig och utmattande uppgift, eftersom de inte längre hade sitt trumfkort - den framtida avsatte Renata från den svarta solen. Men ändå visste Alexander, Sam och Nina att klanen av avhoppare var deras enda tillflykt från ordens hänsynslösa strävan efter att hitta och döda dem.
  
  Även om de lyckades övertyga rebellledaren att de inte var spioner för Renataorden, hade de ingen aning om vad Renegadebrigaden hade i åtanke för att de skulle bevisa det. Det i sig var i bästa fall en skrämmande idé.
  
  Människorna som vaktade sin fästning vid Mönkh Saridag, den högsta toppen av Sayanbergen, var inte de att skämta med. Deras rykte var välkänt för Sam och Nina, vilket de hade lärt sig under deras fängelse vid Black Suns högkvarter i Brygge mindre än två veckor tidigare. Fortfarande färskt i minnet var hur Renata skulle skicka Sam eller Nina på ett ödesdigert uppdrag för att infiltrera Renegade-brigaden och stjäla den eftertraktade Longinus, ett vapen som inte mycket hade avslöjats om. Än idag har de fortfarande inte räknat ut om Longinus så kallade uppdrag var ett legitimt uppdrag eller bara ett knep för att tillfredsställa Renatas onda aptit för att skicka sina offer till lekar med katt och råtta för att göra deras död mer underhållande och sofistikerad för hennes nöjen.
  
  Alexander gick ensam på en spaningskampanj för att se vilken typ av säkerhet Renegadebrigaden gav på deras territorium. Med sina tekniska kunskaper och sin överlevnadsträning var han knappast en match för sådana som överlöpare, men han och hans två kamrater kunde inte håla på Katyas gård för alltid. Så småningom var de tvungna att kontakta en grupp rebeller, annars skulle de aldrig kunna återgå till sina normala liv.
  
  Han försäkrade Nina och Sam att det skulle vara bättre om han gick ensam. Om orden på något sätt fortfarande spårade dem tre, skulle de absolut inte leta efter en ensam bondes hand i ett misshandlat LDV (lätta fordon) på Mongoliets slätter eller längs en rysk flod. Dessutom kände han sitt hemland som sin egen buklopp, vilket bidrog till snabbare resor och bättre språkbehärskning. Om en av hans kollegor skulle förhöras av tjänstemän, skulle deras bristande språkkunskaper allvarligt kunna hindra planen om de inte blev tillfångatagna eller skjutna.
  
  Han körde längs en öde liten grusväg som slingrade sig mot bergskedjan som markerade gränsen och tyst förkunnade Mongoliets skönhet. Det lilla fordonet var en misshandlad gammal ljusblå sak som gnisslade för varje rörelse av hjulen, vilket fick radbandet på backspegeln att svänga som en helig pendel. Bara för att det var kära Katyas resa uthärdade Alexander det irriterande ljudet av pärlor på instrumentbrädan i tystnaden i kabinen, annars skulle han ha rivit reliken från spegeln och kastat ut den genom fönstret. Dessutom var området ganska bortglömt. Det skulle inte finnas någon flykt för detta i radbandet.
  
  Hans hår fladdrade i den kalla vinden som blåste genom det öppna fönstret och huden på hans underarm började brinna av kylan. Han svor åt det trasiga handtaget som inte kunde lyfta glaset för att ge honom någon tröst från den kalla andedräkten från den platta ödemarken han korsade. Inuti honom vädjade en liten röst till honom för att han var otacksam för att han fortfarande levde efter de hjärtskärande händelserna i Belgien där hans älskade Axelle mördades och han med nöd och näppe undkom samma öde.
  
  Framöver kunde han se gränsposten, där Katyas man lyckligtvis arbetade. Alexander tog en snabb blick på radbandet som stod klottrat på instrumentbrädan på den skakande bilen, och han visste att de också påminde honom om denna glada välsignelse.
  
  "Ja! Ja! Jag vet. "Jag vet, för helvete", kväkade han och tittade på den vajande saken.
  
  Gränsposten var inget annat än ännu en skrynklig liten byggnad, omgiven av en extravagant längd av gammal taggtråd och patrullerande män med långa vapen som bara väntade på lite action. De strosade lättjat hit och dit, några tände cigaretter åt sina vänner, andra frågade ut den udda turisten som försökte passera.
  
  Alexander såg bland dem Sergei Strenkov, som fotograferades med en högljudd australiensisk kvinna som insisterade på att lära sig säga "fuck you" på ryska. Sergei var en djupt religiös man, liksom hans vildkatt Katya, men han skämde bort damen och lärde henne att säga "Hej Maria" istället, och övertygade henne om att det var exakt den frasen hon hade bett om. Alexander var tvungen att skratta och skaka på huvudet när han lyssnade på samtalet medan han väntade på att få prata med vakten.
  
  "Åh vänta, Dima! Jag tar den här!" Sergej skrek åt sin kollega.
  
  "Alexander, du borde ha kommit på natten," mumlade han nedstämt och låtsades fråga efter sin väns dokument. Alexander räckte honom sina dokument och svarade: "Jag skulle göra det, men du är klar innan det, och jag litar inte på att någon annan än dig ska veta vad jag ska göra på andra sidan det här staketet, vet du?"
  
  Sergei nickade. Han hade en tjock mustasch och buskiga svarta ögonbryn, vilket fick honom att se ännu mer skrämmande ut i sin uniform. Både Sibiryak, Sergei och Katya var barndomsvänner till den galne Alexander och tillbringade många nätter i fängelse på grund av hans hänsynslösa idéer. Redan då var den magre, kraftiga pojken ett hot mot alla som försökte leva ett ordnat och tryggt liv, och de två tonåringarna insåg snabbt att Alexander snart skulle få dem i allvarliga problem om de fortsatte att gå med på hans olagliga, homosexuella äventyr.
  
  Men de tre förblev vänner även efter att Alexander lämnat för att tjänstgöra i Gulfkriget som navigatör i en av de brittiska enheterna. Hans år som scout och överlevnadsexpert hjälpte honom att snabbt stiga i graderna tills han blev en oberoende entreprenör som snabbt fick respekt från alla de organisationer som anställde honom. Under tiden gjorde Katya och Sergei stadiga framsteg i sina akademiska liv, men bristen på finansiering och politisk oro i Moskva respektive Minsk tvingade dem båda att återvända till Sibirien, där de återförenades igen, nästan tio år efter att de lämnat till viktigare saker som aldrig ägde rum.
  
  Katya ärvde sina farföräldrars gård när hennes föräldrar dödades i en explosion i ammunitionsfabriken där de arbetade medan hon var andraårsstudent i datavetenskap vid Moskvas universitet, och hon var tvungen att återvända för att göra anspråk på gården innan hon såldes till staten. Sergei anslöt sig till henne, och de två bosatte sig där. Två år senare, när Alexander den instabile blev inbjuden till sitt bröllop, blev de tre bekanta med varandra igen och berättade om sina äventyr över flera flaskor med månsken tills de mindes dessa vilda dagar som om de hade levt dem.
  
  Katya och Sergei tyckte att livet på landsbygden var njutbart och blev så småningom kyrkogående medborgare, medan deras vilda vän valde ett liv i fara och ständiga förändringar av landskap. Nu kallade han på deras hjälp för att skydda honom och hans två skotska vänner tills han kunde reda ut saker och ting, och naturligtvis utelämnade graden av fara som han, Sam och Nina faktiskt befann sig i. Snälla i hjärtat och alltid glada över gott sällskap, familjen Strenkov bjöd in tre vänner att stanna hos dem en stund.
  
  Nu var det dags att göra det han kom för, och Alexander lovade sina barndomsvänner att han och hans följeslagare snart skulle vara utom fara.
  
  "Gå genom den vänstra porten; de där borta faller isär. Hänglåset är falskt, Alex. Dra bara i kedjan så ser du. Gå sedan till huset vid floden, där..." han pekade på inget särskilt, "omkring fem kilometer bort. Det finns en transportör, Costa. Ge honom lite sprit eller vad du har i den där kolven. Han är syndigt lätt att muta," skrattade Sergei, "och han tar dig dit du behöver gå."
  
  Sergei stack sin hand djupt ner i fickan.
  
  "Åh, jag såg det", skämtade Alexander och generade sin vän med en frisk rodnad och ett dumt skratt.
  
  "Nej, du är en idiot. Här", räckte Sergej Alexander det trasiga radbandet.
  
  "Åh, Jesus, inte en till av dem," stönade Alexander. Han såg den hårda blick som Sergej gav honom för sin hädelse och höjde handen i en ursäktande ton.
  
  "Den här är annorlunda än den på spegeln. Titta, ge det här till en av vakterna i lägret så tar han dig till en av kaptenerna, okej?" Sergei förklarade.
  
  "Varför det trasiga radbandet?" frågade Alexander och såg helt förbryllad ut.
  
  "Detta är en symbol för en avfälling. Avfallsbrigaden använder detta för att identifiera varandra", svarade hans vän nonchalant.
  
  "Vänta, hur mår du...?"
  
  "Det gör inget, min vän. Jag var också militär, vet du? "Jag är ingen idiot," viskade Sergei.
  
  "Jag menade aldrig det, men hur fan visste du vem vi ville se?" - frågade Alexander. Han undrade om Sergei bara var ytterligare ett ben av Black Sun-spindeln och om han ens kunde litas på. Sedan tänkte han på Sam och Nina, intet ont anande, i herrgården.
  
  "Hör du, du dyker upp hemma hos mig med två främlingar som har praktiskt taget ingenting på sig: inga pengar, inga kläder, inga falska dokument... Och du tror att jag inte kan se en flykting när jag ser en? Dessutom är de med dig. Och man umgås inte med trygga människor. Fortsätt nu. Och försök att återvända till gården före midnatt", sa Sergej. Han knackade på taket på hjulsophögen och visslade på vakten vid grinden.
  
  Alexander nickade tacksamt och lade sin radband i hans knä när bilen körde genom porten.
  
  
  Kapitel 3
  
  
  Perdues glasögon reflekterade den elektroniska kretsen framför honom och lyste upp mörkret där han satt. Det var tyst, mitt i natten i hans del av världen. Han saknade Reichtishusis, han saknade Edinburgh och de sorglösa dagar han tillbringade i sin herrgård, och förvånade gäster och kunder med sina uppfinningar och oöverträffade genialitet. Uppmärksamheten hade varit så oskyldig, så omotiverad med tanke på hans redan kända och obscent imponerande förmögenhet, men han hade missat den. På den tiden, innan han hamnade i djup skit med avslöjandena om Deep Sea One och det dåliga valet av affärspartners i Parashantöknen, var livet ett kontinuerligt intressant äventyr och en romantisk bluff.
  
  Nu stödde hans rikedom knappt hans liv, och oron för andras säkerhet föll på hans axlar. Hur han än försökte fann han att det hade blivit nästan omöjligt att hålla ihop allt. Nina, hans älskade, nyligen förlorade ex-älskare som han hade för avsikt att vinna tillbaka till fullo, var någonstans i Asien med mannen hon trodde att hon älskade. Sam, hans rival om Ninas kärlek och (låt oss inte förneka det) nyligen vinnare av liknande tävlingar, var alltid där för att hjälpa Perdue i hans ansträngningar - även när det var obefogat.
  
  Hans egen säkerhet var i fara, oavsett hans personliga säkerhet, särskilt nu när han tillfälligt hade slutat leda Black Sun. Rådet som övervakade ledningen av orden övervakade honom förmodligen och behöll av någon anledning sina led för tillfället, och detta gjorde Perdue extremt nervös - och han var inte på något sätt en nervös person. Allt han kunde göra var att hålla huvudet nere tills han kom på en plan för att gå med Nina och ta henne i säkerhet tills han kom på vad han skulle göra om rådet agerade.
  
  Hans huvud dunkade av det enorma näsblod han hade drabbats av för några minuter sedan, men nu kunde han inte sluta. Det stod för mycket på spel.
  
  Om och om igen pysslade Dave Perdue med enheten på sin holografiska skärm, men det var något fel som han bara inte kunde se. Hans koncentration var inte lika skarp som alltid, även om han nyligen hade vaknat från nio timmars oavbruten sömn. Han hade redan huvudvärk när han vaknade, men det var inte förvånande eftersom han hade druckit nästan en hel flaska Johnnie Walker röd när han satt framför brasan själv.
  
  "För Guds skull!" ropade Perdue tyst, för att inte väcka någon av sina grannar, och slog knytnävarna i bordet. Det var helt ur karaktär för honom att tappa modet, särskilt över en så liten uppgift som en enkel elektronisk krets, sådana som han hade bemästrat redan vid fjorton års ålder. Hans dystra uppträdande och otålighet var ett resultat av de senaste dagarna, och han visste att han var tvungen att erkänna att det trots allt hade drabbat honom att lämna Nina med Sam.
  
  Normalt sett kunde hans pengar och charm lätt rycka upp vilket byte som helst, och till råga på allt hade han Nina i över två år, och ändå tog han det för givet och försvann från radarn utan att bry sig om att låta henne veta att han levde. Han var van vid detta beteende, och de flesta accepterade det som en del av hans excentricitet, men nu visste han att detta var det första allvarliga slaget mot deras förhållande. Utseendet upprörde henne bara ännu mer, främst för att hon då visste att han medvetet hade hållit henne i mörker och sedan, i ett dödsslag, dragit in henne i hennes mest hotfulla konfrontation med den mäktiga "Svarta Solen" hittills.
  
  Perdue tog av sig glasögonen och placerade dem på den lilla barstolen bredvid honom. Han slöt ögonen ett ögonblick, klämde lätt ihop näsryggen med tummen och pekfingret och försökte rensa bort sina förvirrade tankar och återställa hjärnan till tekniskt läge. Natten var mild, men vinden fick de döda träden att luta sig mot fönstret och repa sig som en katt som försökte ta sig in. Något lurade på natten utanför den lilla bungalowen där Perdue bodde på obestämd tid tills han planerade sin nästa flytt.
  
  Det var svårt att skilja mellan den obevekliga knackningen av trädgrenar som orsakades av stormen och fumlet med en huvudnyckel eller klicket med ett tändstift på en fönsterruta. Perdue stannade för att lyssna. Normalt var han inte alls en man med intuition, men nu, genom att lyda sin egen begynnande instinkt, ställdes han inför allvarliga elände.
  
  Han visste bättre än att kika, så han använde en av sina apparater, fortfarande oprövad, innan han flydde från sin herrgård i Edinburgh i skydd av mörkret. Det var ett slags kikare, avsett för mer varierande syften än att bara rensa avståndet för att granska handlingar av dem som inte visste någonting. Den innehöll en infraröd funktion komplett med en röd laserstråle som liknade en insatsstyrkegevär, men denna laser kunde skära igenom de flesta ytor inom hundra meter. Med en knapptryckning under tummen kunde Perdue ställa in teleskopet för att plocka upp värmesignaturer, så även om han inte kunde se genom väggar, kunde han upptäcka någon mänsklig kroppstemperatur när han rörde sig utanför sina träväggar.
  
  Han klättrade snabbt upp för de nio trappstegen i den breda provisoriska trappan som ledde till andra våningen i kojan och gick på tå till kanten av golvet där han kunde titta in i den smala springan där den förbands med halmtaket. Med sitt högra öga mot linsen undersökte han området omedelbart utanför byggnaden och rörde sig långsamt från hörn till hörn.
  
  Den enda värmekällan han kunde upptäcka var motorn på hans jeep. Utöver det fanns det ingen indikation på något omedelbart hot. Förbryllad satt han där ett ögonblick och funderade över sitt nyfunna sjätte sinne. Han hade aldrig fel om dessa saker. Speciellt efter hans senaste möten med dödliga fiender har han lärt sig att känna igen ett överhängande hot.
  
  När Perdue klättrade tillbaka ner till första våningen i stugan stängde han luckan som ledde till rummet ovanför honom och hoppade över de tre sista stegen. Han landade tungt på fötterna. När han tittade upp satt det en gestalt i hans stol. Han insåg direkt vem det var och hans hjärta stannade. Var kom hon ifrån?
  
  Hennes stora blå ögon verkade eteriska i det starka ljuset från det färgglada hologrammet, men hon tittade genom diagrammet direkt på honom. Resten av henne försvann in i skuggorna.
  
  "Jag trodde aldrig att jag skulle se dig igen," sa han, utan att kunna dölja sin uppriktiga förvåning.
  
  "Självklart gjorde du inte det, David. Jag slår vad om att du hellre önskade samma sak istället för att räkna med dess verkliga allvar", sa hon. Den där välbekanta rösten verkade så konstig i Perdues öron efter all denna tid.
  
  Han gick närmare henne, men skuggorna segrade och gömde henne för honom. Hennes blick gled ner och följde linjerna i hans teckning.
  
  "Din cykliska fyrhörning är oregelbunden här, visste du det?" - sa hon som om ingenting hade hänt. Hennes ögon var fästa vid Perdues misstag och hon tystade sig själv trots hans mängd frågor om andra ämnen, såsom hennes närvaro där tills han kom för att rätta till det misstag hon hade märkt.
  
  Det var bara typisk Agatha Perdue.
  
  Agathas personlighet, ett geni med tvångsmässiga personlighetsdrag som fick hennes tvillingbror att se helt vanlig ut, var en förvärvad smak. Om någon inte visste att hon hade en svindlande IQ, kan hon mycket väl misstas för att vara galen på något sätt. I motsats till hennes brors artiga användning av hans förstånd, var Agatha på gränsen till certifiering när hon fokuserade på ett problem som behövde en lösning.
  
  Och i detta var tvillingarna väldigt olika varandra. Perdue använde framgångsrikt sin fallenhet för vetenskap och teknik för att förvärva forntida kungars förmögenhet och rykte bland sina akademiska kamrater. Men Agatha var inte mindre än en tiggare jämfört med sin bror. På grund av hennes oattraktiva introversion, till den punkt där hon förvandlades till ett missfoster med en blick, fann män henne helt enkelt konstig och skrämmande. Hennes självvärde baserades till stor del på att rätta till de misstag hon utan ansträngning hittade i andras arbete, och det var det som till stor del gav henne ett hårt slag när hon försökte arbeta inom fysik eller vetenskap.
  
  Till sist blev Agatha bibliotekarie, men inte bara bibliotekarie, bortglömd bland litteraturens torn och arkivkamrarnas skymningsljus. Hon visade viss ambition och strävade efter att bli något mer än hennes asociala psykologi dikterade. Agatha hade en sidokarriär som konsult för olika förmögna kunder, mestadels de som investerade i mystiska böcker och de oundvikliga ockulta sysslor som följde med antikens hemska drag.
  
  För sådana som dem var det sistnämnda en nyhet, inget annat än ett pris i en esoterisk pisstävling. Ingen av hennes klienter visade någonsin verklig uppskattning för den gamla världen eller de skriftlärda som spelade in händelser som nya ögon aldrig skulle se. Det gjorde henne galen, men hon kunde inte tacka nej till en slumpmässig sexsiffrig belöning. Det skulle helt enkelt ha varit idiotiskt, oavsett hur engagerad hon var i att förbli trogen den historiska betydelsen av böckerna och de platser hon så fritt ledde dem till.
  
  Dave Perdue tittade på problemet som hans irriterande syster hade påpekat.
  
  Hur fan missade jag det här? Och varför i helvete var hon tvungen att vara här för att visa mig? tänkte han, satte ett paradigm och testade i hemlighet hennes reaktion med varje omdirigering han gjorde på hologrammet. Hennes uttryck var tomt och hennes ögon rörde sig knappt när han avslutade sina rundor. Detta var ett gott tecken. Om hon suckade, ryckte på axlarna eller till och med blinkade, skulle han veta att hon motbevisade det han gjorde - med andra ord skulle det betyda att hon på sitt eget sätt skulle beskydda honom.
  
  "Lycklig?" han vågade fråga, bara förväntade sig att hon skulle hitta ett annat misstag, men hon nickade bara. Hennes ögon öppnades till slut som en normal människas, och Perdue kände hur spänningen lättade.
  
  "Så, vad är jag skyldig den här invasionen?" frågade han när han gick för att hämta ytterligare en flaska sprit ur sin resväska.
  
  "Åh, artig som alltid," suckade hon. "Jag försäkrar dig, David, mitt intrång är mycket berättigat."
  
  Han hällde upp ett glas whisky och räckte flaskan till henne.
  
  "Ja tack. "Jag tar några," svarade hon och lutade sig framåt, förde ihop handflatorna och förde dem mellan låren. "Jag behöver din hjälp med något."
  
  Hennes ord ringde i hans öron som glassplitter. När elden sprakade vände sig Perdue om mot sin syster, grå av misstro.
  
  "Åh, kom igen, med melodraman," sa hon otåligt. "Är det verkligen så obegripligt att jag kan behöva din hjälp?"
  
  "Nej, inte alls", svarade Perdue och hällde upp ett glas problemvätska till henne. "Det är obegripligt att du värdigt att fråga."
  
  
  kapitel 4
  
  
  Sam gömde sina memoarer för Nina. Han ville inte att hon skulle veta så djupt personliga saker om honom, även om han inte visste varför. Det var tydligt att hon visste nästan allt om hans fästmös fruktansvärda död i händerna på en internationell vapenorganisation som leds av bästa vännen till Ninas exman. Många gånger tidigare beklagade Nina sin koppling till den hjärtlösa mannen som stoppade Sams drömmar på deras blodiga väg när han brutalt mördade sitt livs kärlek. Men hans anteckningar innehöll en viss undermedveten förbittring, han ville inte att Nina skulle se om hon hade läst dem, och därför bestämde han sig för att dölja dem för henne.
  
  Men nu, när de väntade på att Alexander skulle återkomma med ett meddelande om hur han skulle gå med i avhopparna, insåg Sam att denna period av tristess på den ryska landsbygden norr om gränsen skulle vara rätt tillfälle att fortsätta sina memoarer.
  
  Alexander gick djärvt, kanske dumt, för att prata med dem. Han skulle erbjuda sin hjälp, tillsammans med Sam Cleave och Dr. Nina Gould, för att konfrontera Order of the Black Sun och i slutändan hitta ett sätt att fälla organisationen en gång för alla. Om rebellerna ännu inte hade fått besked om förseningen i officiellt exil av Black Sun-ledaren, planerade Alexander att utnyttja denna tillfälliga svaghet i ordens operationer för att slå ett effektivt slag.
  
  Nina hjälpte Katya i köket och lärde sig laga dumplings.
  
  Då och då, när Sam skrev ner sina tankar och smärtsamma minnen i sin trasiga anteckningsbok, hörde han de två kvinnorna brast ut i gällt skratt. Detta skulle följas av ett erkännande av viss oduglighet från Ninas sida, medan Katya skulle förneka sina skamliga misstag.
  
  "Du är väldigt bra..." skrek Katya och föll ner i sin stol med ett hjärtligt skratt: "För en skotte! Men vi kommer ändå att göra en ryss av dig!"
  
  "Jag tvivlar på det, Katya. Jag skulle erbjuda dig att lära dig hur man gör Highland haggis, men om jag ska vara ärlig så är jag inte så bra på det heller!" Nina brast ut i skratt.
  
  Det här låter lite för festligt, tänkte Sam, medan han stängde omslaget till anteckningsboken och stoppade ner det säkert i sin väska tillsammans med pennan. Han reste sig från sin enkelsäng i trä i gästrummet han delade med Alexander och gick nerför den breda korridoren och nerför den korta trappan mot köket, där kvinnorna gjorde ett jäkla ljud.
  
  "Se! Sam! Jag gjorde... oj... Jag gjorde en hel sats... av många? Många saker...?" hon rynkade pannan och vinkade till Katya att hjälpa henne.
  
  "Dumplings!" utbrast Katya glatt och pekade med händerna mot röran av deg och utspridda kött på köksbordet i trä.
  
  "Så mycket!" Nina fnissade.
  
  "Är ni tjejer berusade av någon anledning?" frågade han, road av de två vackra kvinnorna han hade turen att vara fast med mitt i ingenstans. Om han hade varit en mer kavaljerad person med ondskefulla åsikter, hade det mycket väl kunnat innehålla en smutsig tanke, men eftersom han var Sam, föll han helt enkelt ner i en stol och såg Nina försöka skära degen rätt.
  
  "Vi är inte berusade, Mr Cleave. Vi är bara sugna", förklarade Katya och gick fram till Sam med en enkel syltburk i glas till hälften fylld med en olycksbådande klar vätska.
  
  "Åh!" - utbrast han och körde händerna genom sitt tjocka mörka hår, "Jag har sett det här förut, och det här är vad vi Cleaves skulle kalla genvägen till Slocherville. Lite tidigt för mig, tack."
  
  "Tidigt?" frågade Katya, uppriktigt förvirrad. "Sam, det är en timme kvar till midnatt!"
  
  "Ja! Vi började dricka redan vid 19-tiden", kikade Nina in, hennes händer stänkte av fläsk, lök, vitlök och persilja som hon hackade för att fylla degfickorna.
  
  "Var inte dum!" Sam blev förvånad när han rusade till det lilla fönstret och såg att himlen var för ljus för vad hans klocka visade. "Jag trodde att det var mycket tidigare och jag var bara en lat jävel som ville falla i säng."
  
  Han såg på två kvinnor, lika olika som dag och natt, men lika vackra som den andra.
  
  Katya såg precis ut som Sam först hade föreställt sig vid ljudet av hennes namn, precis innan de först hade kommit till gården. Med stora blå ögon nedsänkta i beniga orbitalhålor och en bred mun med fylliga läppar såg hon stereotypt rysk ut. Hennes kindben var så tydliga att de kastade skuggor i hennes ansikte under det hårda ljuset som faller från ovan, och hennes raka blonda hår föll över hennes axlar och panna.
  
  Smal och lång tornade hon sig över den petita figuren av den mörkögda skotska flickan bredvid henne. Nina återställdes äntligen till sin egen hårfärg, den rika mörkbruna som han så älskade att dränka sitt ansikte i när hon satt på honom i Belgien. Sam var lättad över att se att hennes bleka magerhet hade försvunnit och hon kunde återigen visa upp sina graciösa kurvor och rödfärgade hud. Tiden borta från den svarta solens klor hade läkt henne ganska mycket.
  
  Kanske var det landluften långt, långt borta från Brygge som lugnade dem båda, men de kände sig mer vitaliserade och avslappnade i sin fuktiga ryska omgivning. Här var allt mycket enklare, och folket var artigt men tufft. Detta var inte ett land för försiktighet eller känslighet, och Sam gillade det på det sättet.
  
  När han tittade ut över de platta slätterna som blev lila i det bleknande ljuset och lyssnade på det roliga i huset med honom, kunde Sam inte låta bli att undra hur Alexander mådde.
  
  Allt Sam och Nina kunde hoppas på var att rebellerna på berget skulle lita på Alexander och inte missta honom för en spion.
  
  
  * * *
  
  
  "Du är en spion!" - ropade den magra italienska rebellen och gick tålmodigt i cirklar runt Alexanders liggande kropp. Detta gav ryssen en fruktansvärd huvudvärk, som bara förvärrades av hans upp och nervända ställning över vattenbadkaret.
  
  "Lyssna på mig!" Alexander tiggde för hundrade gången. Hans skalle höll på att sprängas när blod forsade till baksidan av hans ögonglober, och hans fotleder hotade gradvis att gå ur led under tyngden av hans kropp, som hängde från det råa repet och kedjorna fästa vid cellens stentak. "Om jag var en spion, varför i helvete skulle jag komma hit? Varför skulle jag komma hit med information som skulle hjälpa ditt fall, din dumma jävla nudel?"
  
  Italienaren uppskattade inte Alexanders rasförolämpningar och utan protest störtade han helt enkelt ryssens huvud tillbaka i badet med isvatten, så att bara hans käke stod kvar ovanför. Hans kollegor skrattade åt ryssens reaktion när de satt och drack utanför den hänglåsta grinden.
  
  "Du vet bättre vad du ska säga när du kommer tillbaka, stronzo! Ditt liv beror på den här pastamannen, och det här förhöret tar redan upp min tid för att dricka. Jag låter dig drunkna, jag gör det!" - skrek han och föll på knä bredvid badrummet så att den nedsänkta ryssen kunde höra honom.
  
  "Carlo, vad är problemet?" Bern ropade från korridoren från vilken han närmade sig. "Du verkar onaturligt nervös," sa kaptenen rakt ut. Hans röst blev högre när han närmade sig den välvda ingången. De andra två männen blev uppmärksamma vid åsynen av ledaren, men han vinkade avvisande med dem för att slappna av.
  
  "Kapten, den här idioten säger att han har information som kan hjälpa oss, men han har bara ryska dokument, som verkar falska för oss", sa italienaren när Bern låste upp den starka svarta porten för att komma in i förhörsområdet, eller snarare - till tortyren kammare.
  
  "Var är hans papper?" frågade kaptenen och Carlo pekade på stolen som han först band ryssen till. Bern sneglade på det välsmidda gränspasset och id-kortet. Utan att ta blicken från den ryska inskriptionen sa han lugnt: "Carlo."
  
  "Si, capitano?"
  
  "Rysskan drunknar, Carlo. Låt honom gå upp."
  
  "Herregud!" Carlo hoppade upp och tog upp den flämtande Alexander. Den genomblöta ryssen flämtade desperat efter luft och hostade häftigt innan han kräktes över det överflödiga vattnet i sitt system.
  
  "Alexander Arichenkov. Är det ditt riktiga namn?" Byrne frågade sin gäst, men insåg sedan att personens namn inte var viktigt för deras nudge. "Jag antar att det inte spelar någon roll. Du kommer att vara död före midnatt."
  
  Alexander visste att han var tvungen att göra sin talan inför sina överordnade innan han överlämnades till sin uppmärksamhetsfattiga plågares nåd. Vatten samlades fortfarande i baksidan av hans näsborrar och brände hans näsgångar, vilket gjorde det nästan omöjligt att tala, men hans liv berodde på det.
  
  "Kapten, jag är ingen spion. Jag vill gå med i ert företag, det är allt", skramlade den tråkiga ryssen.
  
  Bern vände på klacken. "Och varför vill du göra det här?" Han signalerade för Carlo att introducera ämnet till botten av badkaret.
  
  "Renata har blivit avsatt!" skrek Alexander. "Jag var en del av en komplott för att störta ledningen för Order of the Black Sun, och vi lyckades... typ."
  
  Bern räckte upp handen för att hindra italienaren från att utföra sin sista order.
  
  "Du behöver inte tortera mig, kapten. Jag är här för att fritt ge dig information!" - förklarade ryssen. Carlo stirrade på honom med hat, hans hand ryckte på blocket som styrde Alexanders öde.
  
  "I utbyte mot denna information, vill du...?" - frågade Bern. "Vill du gå med oss?"
  
  "Ja! Ja! Två vänner och jag som också flyr från Svarta Solen. Vi vet hur man hittar medlemmar av högsta klass, och det är därför de försöker döda oss, kapten", stammade han och upplevde obehaget att hitta de rätta orden medan vattnet i halsen fortfarande gjorde det svårt att andas.
  
  "Var är dessa två vänner till dig? Döljer de sig, herr Arichenkov?" frågade Bern sarkastiskt.
  
  "Jag kom ensam, kapten, för att ta reda på om ryktena om din organisation är sanna; Agerar du fortfarande", muttrade Alexander snabbt. Bern knäböjde bredvid honom och såg honom upp och ner. Ryssen var medelålders, kort och mager. Ärret på vänster sida av hans ansikte gav honom utseendet av en fighter. Den stränge kaptenen förde med pekfingret över ärret, nu lila på ryssens bleka, fuktiga, kalla hud.
  
  "Jag hoppas att det inte var resultatet av en bilolycka eller något?" frågade han Alexander. Den våte mannens ljusblå ögon var blodsprängda av trycket och nästan drunknande när han tittade på kaptenen och skakade på huvudet.
  
  "Jag har många ärr, kapten. Och ingen av dem var resultatet av en krasch, det försäkrar jag er om. Mest kulor, splitter och kvinnor med en het karaktär", svarade Alexander med darrande blå läppar.
  
  "Kvinnor. Åh ja, jag gillar det. Du låter som en person av min typ, vän", log Bern och kastade en tyst men hård blick på Carlo, vilket gjorde Alexander lite orolig. "Okej, herr Arichenkov, jag ska ge dig fördelen av tvivel. Jag menar, vi är inga jävla djur! " morrade han till ro för de närvarande männen och de morrade häftigt instämmande.
  
  Och Moder Ryssland hälsar dig Alexander, hans inre röst ekade i hans huvud. Jag hoppas att jag inte vaknar död.
  
  När lättnaden över att han inte dog sköljde över Alexander bland djurflockens yl och jubel, blev hans kropp halt och han föll i glömska.
  
  
  Kapitel 5
  
  
  Strax före klockan två på morgonen lade Katya sitt sista kort på bordet.
  
  "Jag håller på att varva ner."
  
  Nina skrattade skämtsamt och klämde hennes hand så att Sam inte kunde läsa hennes uttryckslösa ansikte.
  
  "Låt oss. Ta det, Sam!" - Nina skrattade när Katya kysste henne på kinden. Den ryska skönheten kysste sedan toppen av Sams huvud och muttrade ohörbart: "Jag går och lägger mig. Sergei kommer snart tillbaka från sitt skift."
  
  "God natt, Katya," log Sam och la sin hand på bordet. "Två par".
  
  "Ha!" utbrast Nina. "Full hall. Betala, partner."
  
  "Fan", mumlade Sam och tog av sig sin vänstra strumpa. Strippoker lät bättre tills han fick veta att damerna var bättre på det än han först trodde när han gick med på att spela. I sina korta byxor och ena strumpan darrade han vid bordet.
  
  "Du vet att det här är fusk och vi tillät det bara för att du var full. Det skulle vara hemskt för oss att dra fördel av dig, eller hur?" hon föreläste honom, knappt förmår hålla in sig. Sam ville skratta, men han ville inte förstöra ögonblicket och tog på sig sin bästa patetiska slö.
  
  "Tack för att du är så snäll. Det finns så få anständiga kvinnor kvar på den här planeten nu för tiden", sa han med uppenbar nöje.
  
  "Det stämmer," instämde Nina och hällde upp den andra burken med moonshine i sitt glas. Men bara några droppar rann de helt enkelt utan ceremonier i botten av glaset och bevisade, till hennes fasa, att nattens nöjen och lekar hade fått ett tråkigt slut. "Och jag låter dig bara fuska för att jag älskar dig."
  
  Gud, jag önskar att hon var nykter när hon sa det, önskade Sam medan Nina kupade hans ansikte i sina händer. Den mjuka doften av hennes parfym blandades med den giftiga anstormningen av destillerad sprit när hon tryckte en öm kyss mot hans läppar.
  
  "Kom och sov med mig", sa hon och ledde den häpnadsväckande Y-formade skotten ut ur köket medan han mödosamt samlade ihop sina kläder på vägen ut. Sam sa ingenting. Han trodde att han gick med Nina till hennes rum för att se till att hon inte ramlade nerför trappan, men när de kom in i hennes lilla rum runt hörnet från de andra stängde hon dörren efter dem.
  
  "Vad gör du?" frågade hon när hon såg Sam försöka dra på sig sina jeans, hans skjorta slängd över axeln.
  
  "Jag fryser, Nina. Ge mig bara en sekund", svarade han och kämpade desperat med dragkedjan.
  
  Ninas tunna fingrar stängde sig om hans darrande händer. Hon la in sin hand i hans jeans och drog isär tänderna med dragkedja i mässing igen. Sam frös, hänförd av hennes beröring. Han slöt ofrivilligt ögonen och kände hennes varma, mjuka läppar trycka mot hans.
  
  Hon tryckte tillbaka honom i sin säng och släckte lampan.
  
  "Nina, du är full, flicka. Gör inget du kommer att ångra på morgonen", varnade han, bara som en ansvarsfriskrivning. Faktum är att han ville henne så mycket att han kunde spricka.
  
  "Det enda jag kommer att ångra är att jag måste göra det här tyst," sa hon och hennes röst lät förvånansvärt nykter i mörkret.
  
  Han kunde höra hur hennes stövlar sparkades åt sidan och sedan stolen rörde sig till vänster om sängen. Sam kände hur hon attackerade honom och krossade klumpigt hans könsorgan med sin vikt.
  
  "Försiktigt!" - stönade han. "Jag behöver dem!"
  
  "Jag också," sa hon och kysste honom passionerat innan han hann svara. Sam försökte att inte tappa lugnet när Nina tryckte sin lilla kropp mot honom och andades ner i hans nacke. Han flämtade när hennes varma, nakna hud rörde vid honom, fortfarande kall efter att ha spelat bar överkropp i två timmar.
  
  "Du vet att jag älskar dig, eller hur?" - hon viskade. Sams ögon rullade tillbaka i motvillig extas när han hörde dessa ord, men alkoholen som åtföljde varje stavelse förstörde hans lycka.
  
  "Ja, jag vet," lugnade han henne.
  
  Sam tillät henne själviskt att ha fri makt över sin kropp. Han visste att han skulle känna skuld för detta senare, men för tillfället sa han till sig själv att han gav henne vad hon ville ha; att han bara var den lyckliga mottagaren av hennes passion.
  
  Katya sov inte. Hennes dörr öppnades sakta när Nina började stöna och Sam försökte tysta Nina med djupa kyssar, i hopp om att de inte skulle störa hennes älskarinna. Men mitt i allt detta skulle han inte bry sig ens om Katya gick in i rummet, tände ljuset och erbjöd sig att vara med - så länge Nina brydde sig om sina egna saker. Hans händer smekte hennes rygg och han körde fingret över ett eller två ärr, som vart och ett kunde komma ihåg orsaken till.
  
  Han var där. Ända sedan de träffades hade deras liv okontrollerat spiralerat in i en mörk, oändlig brunn av fara, och Sam undrade när de skulle nå fast, vattenlös mark. Men han brydde sig inte, huvudsaken var att de kraschade tillsammans. På något sätt, med Nina vid sin sida, kände Sam sig trygg, även i dödens klor. Och nu när hon var i hans famn just här, fokuserades hennes uppmärksamhet ett ögonblick på honom och bara honom; han kände sig oövervinnerlig, oberörbar.
  
  Katyas fotspår kom från köket, där hon låste upp dörren för Sergei. Efter en kort paus hörde Sam deras dova samtal, som han ändå inte kunde förstå. Han var tacksam för deras samtal i köket så att han kunde njuta av Ninas dova njutningsskrik när han tryckte henne mot väggen under fönstret.
  
  Fem minuter senare stängdes köksdörren. Sam lyssnade på ljudets riktning. Tunga stövlar följde Katyas graciösa steg in i sovrummet, men dörren knarrade inte längre. Sergei var tyst, men Katya sa något och knackade sedan försiktigt på Ninas dörr utan att ha en aning om att Sam var med henne.
  
  "Nina, får jag komma in?" - frågade hon tydligt från andra sidan dörren.
  
  Sam satte sig upp, redo att ta sina jeans, men i mörkret hade han ingen aning om var Nina hade kastat dem. Nina var medvetslös. Hennes orgasm lyfte tröttheten som alkoholen hade orsakat hela natten, och hennes våta, slappa kropp tryckte saligt mot honom, orörlig som ett lik. Katya knackade igen: "Nina, jag måste prata med dig, snälla? Snälla du!"
  
  Sam rynkade pannan.
  
  Begäran på andra sidan dörren lät för påträngande, nästan orolig.
  
  Åh, åt helvete med allt! tänkte han. Så jag slog Nina. Hur som helst, vad skulle det göra, tänkte han och trevande i mörkret med händerna längs golvet på jakt efter något som liknade kläder. Han hann knappt dra på sig jeansen när dörrhandtaget vred.
  
  "Hej, vad är på gång?" frågade Sam oskyldigt när han dök upp genom den mörka springan i den öppna dörren. Under Katyas hand stannade dörren abrupt när Sam tryckte sin fot mot den från baksidan.
  
  "HANDLA OM!" hon ryckte till, förvånad över att hon sett fel ansikte. "Jag trodde att Nina var här."
  
  "Hon är sådan. Förlorat medvetande. Alla dessa hemodlade bröder sparkade henne i röv", svarade han med ett blygt skratt, men Katya såg inte förvånad ut. I själva verket såg hon rent ut sagt skräckslagen ut.
  
  "Sam, klä dig bara. Vakna upp Dr Gould och följ med oss", sa Sergei olycksbådande.
  
  "Vad har hänt? Nina är full som fan och det ser ut som att hon inte kommer att vakna förrän på domens dag", sa Sam till Sergei mer seriöst, men han försökte fortfarande spela bort det.
  
  "Gud, vi har inte tid med den här skiten!" - ropade mannen bakom paret. "Makarov" dök upp i Katyas huvud och hans finger tryckte på avtryckaren.
  
  Klick!
  
  "Nästa klick kommer att göras av bly, kamrat," varnade skytten.
  
  Sergei började snyfta och muttrade galet till männen som stod bakom honom och bad om sin frus liv. Katya täckte sitt ansikte med händerna och föll på knä i chock. Av vad Sam hade insett var de inte Sergeis kollegor som han först trodde. Även om han inte förstod ryska, drog han slutsatsen av deras tonfall att de menade mycket allvar med att döda dem alla om han inte väckte Nina och följde med dem. När Sam såg att bråket eskalerade farligt höjde han sina händer och lämnade rummet.
  
  "Bra bra. Vi följer med dig. Berätta bara för mig vad som händer så väcker jag Dr. Gould," lugnade han de fyra arga ligisterna.
  
  Sergej kramade sin gråtande fru och skyddade henne.
  
  "Jag heter Bodo. Jag måste tro att du och doktor Gould följde med en man vid namn Alexander Arichenkov till vårt vackra stycke land", frågade skytten Sam.
  
  "Vem vill veta?" Sam knäppte till.
  
  Bodo spände på sin pistol och siktade på det krypande paret.
  
  "Ja!" ropade Sam och sträckte ut sin hand till Bodo. "Jesus, kan du slappna av? Jag tänker inte fly. Rikta det jävla mot mig om du behöver skjutträning vid midnatt!"
  
  Den franske ligisten sänkte sitt vapen medan hans kamrater höll sitt redo. Sam svalde hårt och tänkte på Nina, som inte hade en aning om vad som pågick. Han ångrade att han bekräftade hennes närvaro där, men om dessa inkräktare hade upptäckt honom, skulle de förmodligen ha dödat Nina och Strenkovs och hängt honom utanför i hans bollar för att slitas i bitar av vildmarken.
  
  "Väck kvinnan, Mr Cleave," beordrade Bodo.
  
  "Bra. Bara... lugna ner dig, okej?" Sam nickade kapitulerat när han långsamt gick tillbaka in i det mörka rummet.
  
  "Ljuset är tänd, dörren är öppen," sa Bodo bestämt. Sam var inte på väg att sätta Nina i fara med sina tricks, så han gick helt enkelt med och tände lampan, tacksam för att han täckte Nina innan han öppnade dörren för Katya. Han ville inte föreställa sig vad dessa bestar skulle göra med en naken, medvetslös kvinna om hon redan låg i sängen.
  
  Hennes lilla gestalt lyfte knappt på filten som hon sov på på rygg, munnen öppen i en berusad siesta. Sam hatade att behöva förstöra en sådan underbar semester, men deras liv var beroende av att hon vaknade.
  
  "Nina," sa han ganska högt medan han lutade sig över henne och försökte skydda henne från de onda varelserna som hängde runt dörröppningen medan en av dem höll husägarna. "Nina, vakna."
  
  "För Guds kärlek, släck det jävla ljuset. Mitt huvud dödar mig redan, Sam!" hon gnällde och vände sig på sidan. Han kastade snabbt en ursäktande blick på männen i dörröppningen, som helt enkelt stirrade förvånat och försökte få en skymt av den sovande kvinnan som kunde göra sjömannen på skam.
  
  "Nina! Nina, vi måste gå upp och klä på oss nu! Du förstår?" Sam manade och gungade henne med hård hand, men hon rynkade bara pannan och knuffade bort honom. Från ingenstans ingrep Bodo och slog Nina så hårt i ansiktet att hennes knut omedelbart blödde.
  
  "Gå upp!" - vrålade han. Det öronbedövande skället från hans kalla röst och den olidliga smärtan från hans smäll chockade Nina och nyktrade henne till som ett glas. Hon satte sig upp, förvirrad och arg. Hon svängde med handen mot fransmannen och skrek: "Vem fan tror du att du är?"
  
  "Nina! Nej!" Sam skrek, rädd att hon precis hade tagit en kula.
  
  Bodo tog tag i hennes hand och slog henne med sin handbak. Sam rusade fram och klämde den långa fransmannen mot garderoben längs väggen. Han landade tre högra krokar på Bodos kindben, och kände hur hans egna knogar flyttades tillbaka för varje slag.
  
  "Vågar du aldrig slå en kvinna framför mig, din skit!" - skrek han och sjudande av ilska.
  
  Han tog Bodo i öronen och smällde bakhuvudet hårt i golvet, men innan han hann slå en andra gång tog Bodo tag i Sam på samma sätt.
  
  "Saknar du Skottland?" Bodo skrattade genom blodiga tänder och drog Sams huvud mot sitt och gav en försvagande huvudstöt som omedelbart slog Sam medvetslös. "Det kallas en Glasgow-kyss... pojke!"
  
  Männen vrålade av skratt när Katya klämde sig igenom dem för att komma till Ninas hjälp. Ninas näsa blödde och det fanns ett allvarligt blåmärke i ansiktet, men hon var så arg och desorienterad att Katya var tvungen att hålla i miniatyrhistorikern. Nina släppte lös en ström av förbannelser och löften om nära förestående död i Bodo, och Nina malde sina tänder när Katya täckte henne med en mantel och kramade henne hårt för att lugna ner henne, till förmån för dem alla.
  
  "Lämna det, Nina. Släpp det, sa Katya i Ninas öra och höll henne så nära att männen inte kunde höra deras ord.
  
  "Jag kommer att döda honom. Jag svär vid Gud, han kommer att dö så fort jag får min chans", flinade Nina in i Katyas hals när den ryska kvinnan höll henne nära.
  
  "Du kommer att få din chans, men först måste du överleva det här, okej? Jag vet att du kommer att döda honom, älskling. Håll dig vid liv för att..." lugnade Katya henne. Hennes ögon, våta av tårar, tittade på Bodo genom Ninas hårstrån. "Döda kvinnor kan inte döda."
  
  
  Kapitel 6
  
  
  Agatha hade en liten hårddisk som hon använde för alla nödsituationer hon kunde behöva under resan. Hon kopplade den till Purdues modem, och med fullkomlig lätthet tog det henne bara sex timmar att skapa en mjukvarumanipuleringsplattform med vilken hon hackade Black Suns tidigare otillgängliga finansiella databas. Hennes bror satt tyst bredvid henne i den frostiga tidiga morgonen och höll hårt om en kopp hett kaffe i sina händer. Det var få människor som fortfarande kunde förvåna Perdue med sin tekniska förmåga, men han var tvungen att erkänna att hans syster fortfarande var ganska kapabel att lämna honom i vördnad.
  
  Det var inte så att hon visste mer än han, men på något sätt var hon mer villig att använda den kunskap de båda hade, samtidigt som han ständigt försummade några av sina memorerade formler, vilket tvingade honom att ofta rota igenom minnet av sin hjärna, som förlorad. själ Det var ett av de ögonblicken som fick honom att tvivla på gårdagens plan, och det var därför Agatha så lätt kunde hitta de saknade planerna.
  
  Nu skrev hon med ljusets hastighet. Perdue kunde knappt läsa koderna hon skrev in i systemet.
  
  "Vad i hela världen gör du?" han frågade.
  
  "Berätta igen detaljerna om dessa två vänner till dig. Jag behöver ID-nummer och efternamn tills vidare. Kom igen! Där borta. Du satte den där borta, skrattade hon och viftade med pekfingret för att peka som om hon skrev sitt namn i luften. Vilket mirakel hon var. Perdue hade glömt hur roligt hennes sätt kunde vara. Han gick fram till byrån hon pekade på och drog fram två mappar där han hade förvarat Sam och Ninas anteckningar sedan han först använde dem för att hjälpa honom på resan till Antarktis för att hitta den legendariska isstationen Wolfenstein.
  
  "Kan jag få lite mer av det här?" frågade hon och tog pappren från honom.
  
  "Vad för material?" han frågade.
  
  "Det är... Du, det där du gör med socker och mjölk..."
  
  "Kaffe?" - Jag frågade. frågade han chockad. "Agatha, du vet vad kaffe är."
  
  "Jag vet fan. Ordet gled bara ur mitt huvud när all denna kod gick igenom min hjärnas processer. Som om du inte har problem då och då, sa hon.
  
  "OKEJ OKEJ. Jag ska laga lite av det här åt dig. Vad gör du med Nina och Sams data, får jag våga fråga?" Ringde Perdue från cappuccinomaskinen bakom sin disk.
  
  "Jag låser upp deras bankkonton, David. "Jag hackar Black Suns bankkonto," log hon och tuggade en lakritsstång.
  
  Perdue fick nästan ett anfall. Han rusade fram till sin tvillingsyster för att se vad hon gjorde på skärmen.
  
  "Är du galen, Agatha? Har du någon aning om de omfattande säkerhets- och tekniska larmsystem som dessa människor har runt om i världen?" han spottade i panik, en annan reaktion som Dave Perdue aldrig skulle ha visat förrän nu.
  
  Agatha tittade på honom med oro. "Hur man reagerar på din attack av bitchiness... hmm," sa hon lugnt genom det svarta godiset mellan tänderna. "För det första var deras servrar, om jag inte har fel, programmerade och brandväggar med... du... va?"
  
  Perdue nickade fundersamt: "Ja?"
  
  "Och bara en person i den här världen vet hur man hackar dina system, eftersom bara en person vet hur du kodar, vilka kretsar och subservrar du använder," sa hon.
  
  "Du", suckade han med en viss lättnad och satt uppmärksamt som en nervös förare i baksätet.
  
  "Det är rätt. Tio poäng till Gryffindor", sa hon sarkastiskt.
  
  "Inget behov av melodrama," tillrättavisade Perdue henne, men hennes läppar kröp till ett leende när han gick för att dricka hennes kaffe.
  
  "Du skulle göra klokt i att ta ditt eget råd, gamle man," retade Agatha.
  
  "På detta sätt kommer de inte att upptäcka dig på huvudservrarna. Du borde få igång masken", föreslog han med ett busigt flin som gamla Perdues.
  
  "Jag måste!" Hon skrattade. "Men först, låt oss återställa dina vänner till deras gamla status. Detta är en av restaureringarna. Sedan hackar vi dem igen när vi kommer tillbaka från Ryssland och hackar oss in på deras finansiella konton. Medan deras ledarskap är på en stenig väg, borde en träff på deras ekonomi ge dem ett välförtjänt fängelseknull. Böj dig ner, Svarta Solen! Moster Agatha har en tönt!" hon sjöng lekfullt och höll lakritsen mellan tänderna som om hon spelade Metal Gear Solid.
  
  Perdue vrålade av skratt tillsammans med sin stygga syster. Hon var definitivt en tråkig med ett bett.
  
  Hon fullbordade sin invasion. "Jag lämnade en scrambler för att inaktivera deras värmesensorer."
  
  "Bra".
  
  Dave Perdue såg sin syster senast sommaren 1996 i den södra sjöregionen i Kongo. Han var fortfarande lite mer blyg då och hade inte en tiondel av den rikedom han hade nu.
  
  Agatha och David Perdue följde med en avlägsen släkting för att lära sig lite om vad familjen kallade "kulturen". Tyvärr delade ingen av dem sin farbrors förkärlek för jakt, men lika mycket som de hatade att se den gamle mannen döda elefanter för sin illegala elfenbenshandel, hade de inga möjligheter att lämna det farliga landet utan hans manualer.
  
  Dave njöt av äventyren som förebådade hans äventyr i trettio- och fyrtioårsåldern. Liksom sin farbror blev hans systers oupphörliga vädjanden om att stoppa dödandet tröttsamma och de slutade snart prata. Hur mycket hon än ville lämna övervägde hon att anklaga sin farbror och bror för hänsynslös tjuvjakt för pengar - den mest oönskade ursäkten för någon av Purdue-männen. När hon såg att farbror Wiggins och hennes bror var oberörda av hennes ihärdighet, sa hon till dem att hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att lämna över sin farbrors småföretag till myndigheterna när hon kom hem.
  
  Den gamle mannen bara skrattade och sa åt David att inte tänka på att skrämma kvinnan och att hon bara var upprörd.
  
  På något sätt slutade Agathas vädjanden om att hon skulle lämna i ett hån, och farbror Wiggins lovade utan ceremonier Agatha att han skulle lämna henne här i djungeln om han hörde ett nytt klagomål från henne. På den tiden var det inte ett hot han skulle hålla sig till, men allt eftersom tiden gick blev den unga kvinnan mer aggressiv om sina metoder, och tidigt en morgon ledde farbror Wiggins iväg David och hans jaktsällskap och lämnade Agatha i lägret med de lokala kvinnorna.
  
  Efter ytterligare en dag av jakt och en oväntad natt tillbringad med camping i djungeln gick Perdues grupp ombord på färjan nästa morgon. - frågade Dave Perdue varmt när de korsade Tanganyikasjön på en båt. Men hans farbror försäkrade honom bara att Agatha blev "väl omhändertagen" och snart skulle flygas med ett charterplan, som han hade hyrt för att hämta henne på ett närliggande flygfält, och hon skulle följa med dem i hamnen i Zanzibar.
  
  När de körde från Dodoma till Dar es Salaam visste Dave Perdue att hans syster var förlorad i Afrika. Faktum är att han trodde att hon var tillräckligt hårt arbetande för att ta sig hem på egen hand och gjorde sitt bästa för att få bort saken från hans tankar. Allt eftersom månaderna gick försökte Perdue hitta Agatha, men hans spår blev kallt från alla håll. Hans källor skulle säga att hon hade setts, att hon levde och mådde och att hon var aktivist i Nordafrika, Mauritius och Egypten när de senast hörde av sig. Och så gav han till slut upp det och bestämde sig för att hans tvillingsyster hade följt hennes passion för reformer och bevarande, och därför inte längre behövde sparas, om hon någonsin haft en.
  
  Det var snarare en chock för honom att se henne igen efter decennier av separation, men han njöt av hennes sällskap oerhört. Han var säker på att hon med lite press så småningom skulle avslöja varför hon hade dykt upp nu.
  
  "Så, berätta för mig varför du ville att jag skulle ta Sam och Nina ut ur Ryssland," insisterade Perdue. Han försökte gå till botten med hennes mestadels dolda skäl för att söka hans hjälp, men Agatha hade knappast gett honom hela bilden och det sätt han kände henne var allt han kunde få tills hon bestämde sig för något annat.
  
  "Du har alltid varit orolig för pengar, David. Jag tvivlar på att du kommer att vara intresserad av något du inte kommer att tjäna på", svarade hon kallt och smuttade på sitt kaffe. "Jag behöver doktor Gould för att hjälpa mig hitta det jag anlitades för att göra. Som ni vet är min verksamhet böcker. Och hennes historia är historia. Jag behöver inte mycket av dig mer än att ringa damen så att jag kan använda hennes expertis."
  
  "Är det allt du behöver från mig?" frågade han med ett leende på läpparna.
  
  "Ja, David," suckade hon.
  
  "Under de senaste månaderna har Dr. Gould och andra medlemmar som jag gått inkognito för att undvika förföljelse av Black Sun-organisationen och dess medlemsförbund. Dessa människor är inte att pyssla med."
  
  "Utan tvekan något du gjorde gjorde dem förbannade," sa hon rakt på sak.
  
  Han kunde inte motbevisa det.
  
  "Hur som helst, jag behöver att du hittar henne åt mig. Hon skulle vara ovärderlig för min utredning och väl belönad av min klient", sa Agatha och växlade otåligt från fot till fot. "Och jag har inte för evigt att komma till den här punkten, vet du?"
  
  "Så det här är inte ett socialt besök för att prata om allt vi har gjort?" han log sarkastiskt och spelade på sin systers välkända intolerans mot att komma för sent.
  
  "Åh, jag är medveten om dina aktiviteter, David, och välinformerad. Du har inte varit helt blygsam när det gäller dina prestationer och berömmelse. Du behöver inte vara en blodhund för att gräva upp det du var inblandad i. Var tror du att jag hörde talas om Nina Gould?" frågade hon, hennes tonfall ungefär som ett skrytsamt barn på en fullsatt lekplats.
  
  "Tja, jag är rädd att vi måste åka till Ryssland för att hämta henne. Medan hon gömmer sig är jag säker på att hon inte har någon telefon och att hon inte bara kan korsa gränser utan att skaffa sig någon form av falsk identitet", förklarade han.
  
  "Bra. Gå och hämta henne. Jag kommer att vänta i Edinburgh, på ditt älsklingshem", nickade hon hånfullt.
  
  "Nej, de kommer att hitta dig där. Jag är säker på att det finns rådspioner över hela mina fastigheter över hela Europa", varnade han. "Varför följer du inte med mig? På så sätt kan jag hålla ett öga på dig och se till att du är säker."
  
  "Ha!" - härmade hon med ett sardoniskt skratt. "Du? Du kan inte ens skydda dig själv! Titta på dig, gömmer dig som en krympt mask i Elches skrymslen och vrår. Mina vänner i Alicante spårade dig så lätt att jag nästan blev besviken."
  
  Perdue gillade inte det låga slaget, men han visste att hon hade rätt. Nina sa något liknande till honom förra gången hon tog tag i hans hals också. Han var tvungen att erkänna för sig själv att alla hans resurser och förmögenhet inte räckte till för att skydda dem han brydde sig om, och det inkluderade hans egen osäkra säkerhet, vilket nu var uppenbart om han var så lätt att upptäcka i Spanien.
  
  "Och låt oss inte glömma, min kära bror," fortsatte hon och visade slutligen det hämndlystna beteende som han ursprungligen hade förväntat sig av henne när han först såg henne där, "att förra gången jag litade på dig med min säkerhet på safari, fann jag mig själv , milt uttryckt, i dåligt skick."
  
  "Agatha. Snälla du?" - frågade Perdue. "Jag är överlycklig att du är här, och jag svär vid Gud, nu när jag vet att du lever och mår bra, tänker jag behålla dig så."
  
  "Usch!" hon lutade sig bakåt i stolen och lade handryggen mot pannan för att betona dramatiken i hans uttalande: "Snälla, David, var inte en sådan dramadrottning."
  
  Hon skrattade hånfullt åt hans uppriktighet och lutade sig fram för att möta hans blick med hat i ögonen: "Jag ska följa med dig, käre David, så att du inte drabbas av samma öde som farbror Wiggins gav mig, gubben. Vi skulle inte vilja att din onda nazistfamilj skulle upptäcka dig nu, eller hur?"
  
  
  Kapitel 7
  
  
  Bern såg på när den lilla historikern stirrade på honom från sin plats. Hon förförde honom på mer än bara små sexuella sätt. Även om han föredrog kvinnor med stereotypa nordiska drag - långa, smala, blå ögon, blont hår - attraherades han av denna på ett sätt som han inte kunde förstå.
  
  "Dr. Gould, jag kan inte uttrycka i ord hur förfärad jag är över hur min kollega behandlade dig, och jag lovar dig att jag ska se till att han får ett rättvist straff för detta", sa han med mild auktoritet. "Vi är ett gäng grova män, men vi slår inte kvinnor. Och vi tolererar inte på något sätt misshandeln av kvinnliga fångar! Är allt klart, Monsieur Baudot? frågade han den långe fransmannen med en bruten kind. Bodo nickade passivt, till Ninas förvåning.
  
  Hon inkvarterades i ett ordentligt rum med alla nödvändiga bekvämligheter. Men hon hade inte hört något om Sam från det hon samlat på sig genom att avlyssna småpratet mellan kockarna som hade tagit med henne mat dagen innan medan hon väntade på att få träffa ledaren som hade beordrat att de två skulle föras hit.
  
  "Jag förstår att våra metoder måste chockera dig..." började han blygt, men Nina var trött på att höra alla dessa självgoda typer vänligt be om ursäkt. För henne var de alla bara väluppfostrade terrorister, ligister med stora bankkonton och av allt att döma bara politiska huliganer som resten av den ruttna hierarkin.
  
  "Inte riktigt. Jag är van vid att bli behandlad som skit av människor som har större vapen", svarade hon skarpt. Hennes ansikte var en röra, men Bern kunde se att hon var väldigt vacker. Han lade märke till hennes arga blick på fransmannen, men han ignorerade honom. Hon hade trots allt skäl att hata Bodo.
  
  "Din pojkvän ligger på sjukstugan. Han fick en lätt hjärnskakning, men han kommer att klara sig", sa Byrne och hoppades att de goda nyheterna skulle göra henne glad. Men han kände inte doktor Nina Gould.
  
  "Han är inte min pojkvän. "Jag bara jävlas med honom," sa hon kallt. "Herre, jag skulle döda för en cigarett."
  
  Kaptenen var tydligt chockad över hennes reaktion, men försökte le svagt och erbjöd henne omedelbart en av sina cigaretter. Med sitt lömska svar hoppades Nina ta avstånd från Sam så att de inte skulle försöka använda dem mot varandra. Om hon kunde övertyga dem om att hon inte var känslomässigt fäst vid Sam på något sätt, skulle de inte kunna skada honom för att påverka henne om det var deras mål.
  
  "Åh, okej då," sa Bern och tände Ninas cigarett. "Bodo, döda journalisten."
  
  "Ja," skällde Bodo och lämnade snabbt kontoret.
  
  Ninas hjärta stannade. Kollade de henne? Eller skrev hon bara en eloge för Sam? Hon höll sig kall och tog ett långt drag från sin cigarett.
  
  "Nu, om du inte har något emot, doktor, jag skulle vilja veta varför du och dina kollegor kom hela vägen för att komma och träffa oss om ni inte blev utskickade?" han frågade henne. Han tände själv en cigarett och väntade lugnt på hennes svar. Nina kunde inte låta bli att undra över Sams öde, men hon kunde inte låta dem komma nära till varje pris.
  
  "Hör här, kapten Bern, vi är på flykt. Precis som du, hade vi en otäck inkörning med Order of the Black Sun, och det lämnade liksom en taskig smak i våra munnar. De ogillade vårt val att inte gå med dem eller bli husdjur. Faktum är att vi nyligen kom väldigt nära detta, och vi var tvungna att leta efter dig eftersom du var det enda alternativet till en långsam död", väste hon. Hennes ansikte var fortfarande svullet och det fula ärret på hennes högra kind gulnade runt kanterna. Det vita i Ninas ögon var en karta över röda ådror, och påsarna under hennes ögon var bevis på sömnbrist.
  
  Bern nickade eftertänksamt och tog ett drag från sin cigarett innan han pratade igen.
  
  "Mr Arichenkov berättar för oss att du skulle ta Renata till oss, men... du... förlorade henne?"
  
  "Så att säga," Nina kunde inte låta bli att skrocka och tänka på hur Perdue hade svikit deras förtroende och kastat in sin lott med rådet genom att kidnappa Renata i sista minuten.
  
  "Vad menar du, 'så att säga', Dr Gould?" frågade den stränge ledaren med en lugn ton, där allvarlig ilska kunde höras. Hon visste att hon skulle behöva ge dem något utan att ge bort sin närhet till Sam eller Perdue - en mycket knepig sak att navigera, även för en smart tjej som hon.
  
  "Hm, ja, vi var på väg - herr Arichenkov, herr Cleave och jag..." sa hon och avsiktligt utelämnade Perdue, "för att leverera Renata till dig i utbyte mot att du gick med i vår kamp för att störta den svarta solen en gång och för alla."
  
  "Gå tillbaka till platsen där du förlorade Renata. Snälla", lirkade Bern, men hon anade en vemodig otålighet i hans mjuka ton, vars lugn inte kunde vara mycket längre.
  
  "I den vilda jakten på hennes kamrater var vi naturligtvis inblandade i en bilolycka, kapten Byrne," berättade hon eftertänksamt och hoppades att incidentens enkelhet skulle vara skäl nog för dem att förlora Renata.
  
  Han höjde på ena ögonbrynet och såg nästan förvånad ut.
  
  "Och när vi kom till besinning var hon inte längre där. Vi antog att hennes folk - de som förföljde oss - förde tillbaka henne", tillade hon och tänkte på Sam och om han dödades i det ögonblicket.
  
  "Och de satte inte bara en kula i var och en av dina huvuden för att vara säker? De tog inte tillbaka de av er som fortfarande levde?" frågade han med en viss strimma av militärtränad cynism. Han lutade sig fram över bordet och skakade argt på huvudet: "Det är precis vad jag skulle göra. Och jag var en gång en del av Black Sun. Jag vet exakt hur de fungerar, Dr Gould, och jag vet att de inte skulle kasta sig över Renata och låta dig andas."
  
  Den här gången var Nina mållös. Inte ens hennes list kunde rädda henne genom att erbjuda ett rimligt alternativ till historien.
  
  Lever Sam fortfarande?, tänkte hon och önskade desperat att hon inte hade kallat fel mans bluff.
  
  "Dr Gould, snälla testa inte min artighet. Jag har en talang för att ropa skit, och du matar mig med skitsnack, sa han med en kall artighet som fick Ninas hud att krypa under hennes överdimensionerade tröja. "Nu, för sista gången, hur kommer det sig att du och dina vänner fortfarande lever?"
  
  "Vi fick hjälp av vår man," sa hon snabbt och syftade på Perdue, men hon slutade med att namnge honom. Den här Berne, så vitt hon kunde berätta om människor, var ingen hänsynslös man, men hon kunde på hans ögon se att han tillhörde den sortens "man kan inte jävlas med" arter; typ en "dålig död", och bara en dåre skulle flytta den taggen. Hon var förvånansvärt snabb med sitt svar och hoppades att hon kunde uttala andra användbara meningar direkt utan att skruva ihop och ta livet av sig. Såvitt hon visste, Alexander, och nu och Sam kan mycket väl vara döda redan, så det skulle vara till hennes fördel att vara ärlig mot de enda allierade de fortfarande hade.
  
  "Inuti människan?" - frågade Bern. "Någon jag känner?"
  
  "Vi visste inte ens," svarade hon. Tekniskt sett ljuger jag inte, baby Jesus. Tills dess visste vi inte att han stod i ledband med rådet, hon bad i sitt sinne och hoppades att den gud som kunde höra hennes tankar skulle visa hennes gunst. Nina hade inte tänkt på söndagsskolan sedan hon rymde från kyrkans folkmassa som tonåring, men tills nu hade hon inte känt något behov av att be för sitt liv. Hon kunde nästan höra Sam skratta åt hennes patetiska försök att behaga någon gudom och håna henne hela vägen hem för det.
  
  "Hmm," funderade den kraftiga ledaren och körde sin berättelse genom sin hjärnas faktakontrollsystem. "Och den här... okände... mannen släpade iväg Renata och såg till att förföljarna inte närmade sig din bil för att kontrollera om du var död?"
  
  "Ja", sa hon och bearbetade fortfarande alla skäl i huvudet medan hon svarade.
  
  Han log glatt och smickrade henne: "Det är en sträcka, Dr. Gould. De är väldigt tunt fördelade, de här. Men jag köper den... för nu."
  
  Nina andades tydligt ut av lättnad. Plötsligt lutade den store befälhavaren sig över bordet och körde kraftfullt sin hand in i Ninas hår, klämde hårt och drog henne våldsamt mot sig. Hon skrek i panik och han tryckte sitt ansikte smärtsamt mot hennes ömma kind.
  
  "Men om jag får reda på att du ljög för mig, kommer jag att mata dina rester till mitt folk efter att jag personligen knullat dig rått. Är allt klart för dig, doktor Gould?" väste Bern i hennes ansikte. Nina kände hur hjärtat stannade och hon nästan svimmade av rädsla. Allt hon kunde göra var att nicka.
  
  Hon förväntade sig aldrig att detta skulle hända. Nu var hon säker på att Sam var död. Om Renegadebrigaden var sådana psykopatiska varelser, skulle de definitivt inte vara bekanta med barmhärtighet eller återhållsamhet. Hon satt där en stund, chockad. Det handlar bara om den grymma behandlingen av fångar, tänkte hon och bad till Gud att hon inte av misstag skulle säga detta högt.
  
  "Säg till Bodo att ta med de andra två!" - ropade han till vakten vid porten. Han stod längst ut i rummet och tittade på horisonten igen. Ninas huvud var sänkt, men hennes ögon reste sig för att titta på honom. Bern verkade ångerfull när han vände sig om: "Jag... en ursäkt skulle vara onödig, antar jag. Det är för sent att försöka vara snäll, men... Jag känner mig verkligen obekväm över det här, så... Jag är ledsen."
  
  "Det är okej", lyckades hon, hennes ord nästan ohörbara.
  
  "Nej verkligen. Jag... - det var svårt för honom att tala, förödmjukad av sitt eget beteende, "Jag har problem med ilska. Jag blir upprörd när folk ljuger för mig. Ja, Dr. Gould, jag brukar inte skada kvinnor. Det här är en speciell synd som jag reserverar för någon speciell."
  
  Nina ville hata honom lika mycket som hon hatade Bodo, men hon kunde bara inte. På ett konstigt sätt visste hon att han var uppriktig och fann sig istället alltför väl förstå hans frustration. Det var faktiskt just hennes problem med Purdue. Hur mycket hon än ville älska honom, hur mycket hon än förstod att han var ljus och älskade fara, för det mesta ville hon bara sparka honom i bollarna. Hennes häftiga humör var också känt för att visa sig meningslöst när man ljög för henne, och Perdue var den person som omisskännligt detonerade denna bomb.
  
  "Jag förstår. Egentligen vill jag det", sa hon enkelt, bedövad av chock. Bern märkte förändringen i hennes röst. Den här gången var det rått och äkta. När hon sa att hon förstod hans ilska var hon brutalt ärlig.
  
  "Nu, det är vad jag tror, Dr. Gould. Jag ska försöka vara så rättvis som möjligt i mina bedömningar", försäkrade han henne. När skuggorna drog sig tillbaka från den uppgående solen, återgick hans uppförande till det opartiska befälhavaren hon hade blivit introducerad för. Innan Nina hann förstå vad han menade med "prövning" öppnades porten och hon såg Sam och Alexander.
  
  De var lite trasiga, men överlag såg de bra ut. Alexander såg trött och frånvarande ut. Sam led fortfarande av slaget han hade tagit mot pannan och hans högra arm var bandagerad. Båda männen såg allvarliga ut vid åsynen av Ninas skador. Det låg ilska bakom avgången, men hon visste att det bara var för det större bästa som de inte attackerade ligisten som hade skadat henne.
  
  Bern vinkade de två männen att sätta sig. De var båda handfängslade med plasthandbojor bakom ryggen, till skillnad från Nina som var ledig.
  
  "Nu när jag har pratat med er alla tre har jag bestämt mig för att inte döda er. Men-"
  
  "Det finns en hake," suckade Alexander utan att titta på Bern. Hans huvud hängde hopplöst, det gulgråa håret var rufsigt.
  
  "Naturligtvis finns det en hake här, herr Arichenkov," svarade Bern och lät nästan förvånad över Alexanders uppenbara kommentar. "Du vill ha skydd. Jag vill ha Renata."
  
  Alla tre tittade misstroende på honom.
  
  "Kapten, det finns inget sätt att vi kan arrestera henne igen," började Alexander.
  
  "Utan din inre man, ja, jag vet," sa Byrne.
  
  Sam och Alexander stirrade på Nina, men hon ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
  
  "Det är därför jag lämnar någon här som en garanti," tillade Byrne. "Andra, för att bevisa sin lojalitet, måste överlämna Renata till mig levande. För att visa dig vilken nådig värd jag är, låter jag dig välja vem som ska stanna hos Strenkovs."
  
  Sam, Alexander och Nina flämtade.
  
  "Åh, slappna av!" Bern kastade huvudet dramatiskt bakåt och gick fram och tillbaka. "De vet inte att de är måltavlor. Tryggt i sin stuga! Mina män är på plats, redo att slå till på mina order. Du har exakt en månad på dig att återvända hit med det jag vill ha."
  
  Sam tittade på Nina. Med bara sina läppar sa hon: "Vi är klara."
  
  Alexander nickade instämmande.
  
  
  Kapitel 8
  
  
  Till skillnad från de olyckliga fångarna som inte blidkade brigadcheferna, hade Sam, Nina och Alexander förmånen att äta middag med medlemmarna den kvällen. Runt en enorm eld i mitten av fästningens stenhuggna tak satt alla och pratade. Det fanns flera vaktbås inbyggda i väggarna för att vakterna skulle hålla en konstant vakt över omkretsen, medan de uppenbara vakttornen som stod vid varje kardinalhörn var tomma.
  
  "Smart", sa Alexander och observerade det taktiska bedrägeriet.
  
  "Ja", instämde Sam och bet djupt i det stora revbenet han höll i sina händer som en grottman.
  
  "Jag insåg att för att kunna hantera de här människorna - precis som med de andra människorna - måste du ständigt tänka på vad du ser, annars kommer de att fånga dig varje gång," noterade Nina exakt. Hon satt bredvid Sam, höll en bit nybakat bröd i fingrarna och bröt av den för att doppa i soppan.
  
  "Så du stannar här - är du säker, Alexander?" frågade Nina med stor oro, även om hon inte ville att någon annan än Sam skulle åka till Edinburgh med henne. Om de behövde hitta Renata, skulle det bästa stället att börja vara Purdue. Hon visste att han skulle komma upp om hon gick till Reichtisusis och bröt protokollet.
  
  "Jag måste. Jag fick vara runt mina barndomsvänner. Om de ska skjutas kommer jag definitivt att ta med mig minst hälften av de här jävlarna", sa han och höjde sin nyligen stulna kolv i en skål.
  
  "Du galna ryss!" Nina skrattade. "Var den full när du köpte den?"
  
  "Det var det", skröt den ryske alkoholisten, "men nu är det nästan tomt!"
  
  "Är det här samma sak som Katya matade oss?" - frågade Sam och gjorde en vidrig grimas åt minnet av det vidriga månskenet som han bjöds på under pokerspelet.
  
  "Ja! Tillverkad i just denna region. Bara i Sibirien fungerar allt bättre än här, mina vänner. Varför tror du att ingenting växer i Ryssland? Alla örter dör när du spiller ut ditt månsken!" Han skrattade som en stolt galning.
  
  Mittemot de höga lågorna kunde Nina se Bern. Han stirrade helt enkelt in i elden, som om han såg historien utspela sig inom den. Hans isiga blå ögon kunde nästan släcka lågorna framför honom, och hon kände ett drag av sympati för den stilige kommendanten. Nu var han ledig, en av de andra ledarna hade tagit över för natten. Ingen pratade med honom, och det passade honom. Hans stövlar hade sin tomma tallrik och han tog tag i den precis innan en av Ridgebacks kom till sina rester. Det var då hans ögon mötte Ninas.
  
  Hon ville titta bort, men hon kunde inte. Han ville radera hennes minne av hoten han riktade mot henne när han tappade lugnet, men han visste att han aldrig skulle kunna göra det. Bern visste inte att Nina tyckte att hotet om att bli "ungefär knullad" av en så stark och stilig tyska inte precis var motbjudande, men hon kunde aldrig låta honom få reda på det.
  
  På grund av det oupphörliga skriket och muttrandet stannade musiken. Som Nina förväntade sig, var musiken typiskt rysk melodi med dess upbeat tempo som fick henne att föreställa sig en grupp kosacker som hoppade från ingenstans i en rad för att bilda en cirkel. Hon kunde inte förneka att stämningen här var underbar, trygg och rolig, även om hon definitivt inte hade kunnat föreställa sig det för några timmar sedan. Efter att Bern pratat med dem på huvudkontoret skickades de tre för att ta en varm dusch, fick rena kläder (mer i linje med den lokala smaken) och fick äta och vila en natt innan de lämnade.
  
  Under tiden kommer Alexander att behandlas som en medlem av huvudnivån i den övergivna brigaden tills hans vänner provocerar ledarskapet att tro att deras bud var en charad. Då skulle han och paret Strenkov ha blivit summariskt avrättade.
  
  Bern stirrade på Nina med en konstig melankoli som fick henne att känna sig illa till mods. Bredvid henne pratade Sam med Alexander om att lägga ut området ända till Novosibirsk för att se till att de navigerade i landet på rätt sätt. Hon hörde Sams röst, men befälhavarens fascinerande blick fick hennes kropp att flamma upp av en stor lust som hon inte kunde förklara. Till slut reste han sig från sin plats med tallriken i handen och gick till vad männen kärleksfullt kallade köket.
  
  Nina kände sig tvungen att prata med honom ensam, ursäktade sig och följde efter Bern. Hon gick ner för trappstegen in i en kort grenkorridor där köket låg, och när hon kom in gick han ut. Hennes tallrik träffade hans kropp och krossades på marken.
  
  "Herregud, jag är så ledsen!" - sa hon och samlade ihop fragmenten.
  
  "Inga problem, Dr. Gould." Han knäböjde bredvid den lilla skönheten och hjälpte henne, men hans ögon lämnade inte hennes ansikte. Hon kände hans blick och kände en välbekant värme rusa genom henne. När de hade samlat ihop alla stora bitar gick de till kabyssen för att få bort den trasiga tallriken.
  
  "Jag måste fråga," sa hon med okarakteristisk blyghet.
  
  "Ja?" han väntade och skakade överflödiga bitar av bakat bröd från sin skjorta.
  
  Nina skämdes över röran, men han bara log.
  
  "Det är något jag behöver veta... personligt," tvekade hon.
  
  "Absolut. Som du vill", svarade han artigt.
  
  "Verkligen?" hon gav av misstag bort sina tankar igen. "Hmm okej. Jag kan ha fel om det här, kapten, men du tittade på mig också i sidled. Är det bara jag?"
  
  Nina trodde inte sina ögon. Mannen rodnade. Det fick henne att känna sig ännu mer av en jävel för att försätta honom i en sådan situation.
  
  Men återigen, han sa till dig i osäkra ordalag att han skulle parera med dig som straff, så oroa dig inte för mycket om honom, sa hennes inre röst till henne.
  
  "Det är bara att... du..." Han kämpade för att avslöja någon sårbarhet, vilket gjorde det nästan omöjligt att prata om de saker som historikern bad honom att prata om. "Du påminner mig om min avlidna fru, Dr Gould."
  
  Okej, nu kan du känna dig som en riktig skitstövel.
  
  Innan hon hann säga något annat fortsatte han: "Hon såg nästan exakt ut som du. Bara hennes hår var nere i nedre delen av ryggen, och hennes ögonbryn var inte lika ... så ... välskötta som dina", förklarade han. "Hon betedde sig till och med som du."
  
  "Jag är så ledsen, kapten. Jag känner mig som en skit som frågar."
  
  "Kalla mig Ludwig, snälla, Nina. Jag vill inte lära känna dig, men vi har gått bortom formaliteterna, och jag anser att de som utbytte hot åtminstone borde tilltalas med namn, ja?" han log blygsamt.
  
  "Jag håller helt med, Ludwig," skrattade Nina. "Ludwig. Det är det efternamn jag skulle associera med dig."
  
  "Vad kan jag säga? Min mamma hade en svag punkt för Beethoven. Tack gode gud att hon inte gillade Engelbert Humperdinck!" han ryckte på axlarna medan han hällde upp drinkar.
  
  Nina tjöt av skratt och föreställde sig en sträng befälhavare över de elakaste varelserna på den här sidan av Kaspiska havet med ett namn som Engelbert.
  
  "Jag måste ge mig! Ludwig är åtminstone klassisk och legendarisk", fnissade hon.
  
  "Kom igen, låt oss gå tillbaka. Jag vill inte att Mr Cleave ska tro att jag invaderar hans territorium", sa han till Nina och lade försiktigt sin hand på hennes rygg för att leda henne ut ur köket.
  
  
  Kapitel 9
  
  
  Det var frost över Altaibergen. Bara vakterna muttrade fortfarande något under andan, bytte tändare och viskade om alla möjliga lokala legender, nya besökare och deras planer, och några gjorde till och med vad om giltigheten av Alexanders uttalande om Renata.
  
  Men ingen av dem diskuterade Bernes fäste vid historikern.
  
  Några av hans gamla vänner, män som hade deserterat med honom för många år sedan, visste hur hans fru såg ut, och det verkade nästan kusligt för dem att denna skotska flicka såg ut som Vera Burn. Enligt deras mening var det inte bra för deras befälhavare att möta likheten med sin avlidna hustru, eftersom han blev ännu mer vemodig. Även när främlingar och nya deltagare inte kunde se, kunde vissa tydligt se skillnaden.
  
  Bara sju timmar tidigare hade Sam Cleave och den fantastiska Nina Gould eskorterats till närmaste stad för att börja sin sökning medan timglaset vändes för att avgöra ödet för Alexander Arichenkov, Katya och Sergei Strenkov.
  
  Med dem borta väntade Renegadebrigaden i förväntan på nästa månad. Visst, att kidnappa Renata skulle vara en anmärkningsvärd bedrift, men när det väl är klart kommer besättningen att ha mycket att hoppas på. Frisläppandet av Black Sun-ledaren skulle verkligen vara ett historiskt ögonblick för dem. I själva verket skulle detta vara det största framsteg som deras organisation någonsin har gjort sedan de grundades. Och med henne till sitt förfogande hade de all makt att äntligen dränka den nazistiska grisarna runt om i världen.
  
  Vinden blev otäck strax före klockan ett på natten och de flesta av männen gick och la sig. I skydd av det annalkande regnet väntade ytterligare ett anfall brigadens fäste, men folket var helt omedvetna om det förestående slaget. En flottilj av fordon närmade sig från Ulangoms riktning och tog sig stadigt igenom den tjocka dimman som orsakades av sluttningens höga höjd, där molnen samlades för att lägga sig innan de föll över kanten och rann ut i tårar på marken.
  
  Vägen var dålig och vädret ännu sämre, men flottan pressade sig stadigt mot åsen, fast besluten att övervinna den svåra resan och stanna där tills dess uppdrag var fullbordat. Vandringen skulle först leda till klostret Mengu-Timur, varifrån sändebudet skulle fortsätta till M'nkh Saridag för att hitta Brigade Renegades bo, av skäl som var okända för resten av kompaniet.
  
  När åskan började skaka himlen lade sig Ludwig Bern i sin säng. Han kontrollerade listan över sina arbetsuppgifter och han skulle ha de kommande två dagarna fri från sin roll som den första chefen för medlemmarna. När han släckte ljuset, lyssnade han till ljudet av regnet och kände en otrolig ensamhet övervinna honom. Han visste att Nina Gould var dåliga nyheter, men det var inte hennes fel. Att förlora sin älskare hade ingenting med henne att göra, och han var tvungen att navigera och släppa det. Istället tänkte han på sin son, förlorad mot honom för många år sedan, men aldrig långt ifrån hans dagliga tankar. Bern trodde att han skulle vara bättre av att tänka på sin son än på sin fru. Det var en annan sorts kärlek, den ena lättare att ha att göra med än den andra. Han var tvungen att lämna kvinnorna bakom sig eftersom minnet av dem båda bara gav honom mer sorg, för att inte tala om hur mjuka de gjorde honom. Att förlora sitt försprång skulle ha berövat honom förmågan att fatta svåra beslut och ibland bli utsatt för övergrepp, och det var just dessa saker som hjälpte honom att överleva och behärska.
  
  I mörkret lät han den ljuva lättnaden av sömnen överrösta honom för bara ett ögonblick innan han brutalt slets ur den. Bakom sin dörr hörde han ett högt rop - "Brott!"
  
  "Vad?" - skrek han högt, men i kaoset av sirenen och folket på posten som ropade order förblev han obesvarad. Bern hoppade upp och drog på sig byxorna och stövlarna, utan att ta på sig strumpor.
  
  Han förväntade sig skott, till och med explosioner, men det var bara ljud av förvirring och korrigerande åtgärder. Han stormade ut ur sin lägenhet, med pistolen i handen, redo att slåss. Han flyttade snabbt från den södra byggnaden till den nedre östra sidan där butikerna låg. Hade denna plötsliga störning något med de tre besökarna att göra? Ingenting hade någonsin trängt in i brigadens system eller porten förrän Nina och hennes vänner dök upp i den här delen av landet. Kan hon ha provocerat fram detta och använt sitt fångst som bete? Tusen frågor for genom hans huvud när han gick till Alexanders rum för att ta reda på det.
  
  "Färjeman! Vad händer?" - frågade han en av klubbmedlemmarna som gick förbi honom.
  
  "Någon har brutit sönder säkerhetssystemet och tagit sig in i lokalerna, kapten! De är fortfarande i komplexet."
  
  "Karantän! Jag förklarar karantän!" Bern vrålade som en arg gud.
  
  Vakthavande tekniker knappade in sina koder en efter en och inom några sekunder låstes hela fästningen.
  
  "Nu kan lag 3 och 8 gå och jaga de kaninerna", beordrade han, helt återställd från konfrontationsruset som alltid gjorde honom så upphetsad. Bern kom in i Alexanders sovrum och hittade ryssen titta genom sitt fönster. Han tog tag i Alexander och slog in honom i väggen med sådan kraft att en ström av blod började rinna från hans näsa, hans blekblå ögon vida och förvirrade.
  
  "Gör det här, Arichenkov?" Bern sjudade.
  
  "Nej! Nej! Jag har ingen aning om vad som händer, kapten! Jag svär på det!" skrek Alexander. "Och jag kan lova dig att det här inte har något med mina vänner att göra heller! Varför skulle jag göra något sådant medan jag är här på din nåd? Tänk på det."
  
  "Smartare människor har gjort konstigare saker, Alexander. Jag litar inte på någonting som det är!" Bern insisterade och höll fortfarande ryssen mot väggen. Hans blick fångade rörelse utanför. Efter att ha släppt Alexander skyndade han för att titta. Alexander gick med honom vid fönstret.
  
  De såg båda två figurer på hästryggen dyka upp från täcket av en närliggande grupp träd.
  
  "Gud!" Bern skrek, frustrerad och sjudande. "Alexander, följ med mig."
  
  De gick till kontrollrummet där tekniker kontrollerade kretsarna en sista gång och bytte till varje CCTV-kamera för granskning. Befälhavaren och hans ryska följeslagare dundrade in i rummet och sköt åt sidan två tekniker för att komma till porttelefonen.
  
  "Aktung! Daniels och McKee, gå till era hästar! Objudna gäster flyttar till sydost på hästryggen! Jag upprepar, Daniels och McKee, förfölj dem på hästryggen! Alla krypskyttar rapporterar till södra väggen, NU!" - han skällde order genom systemet som var installerat i hela fästningen.
  
  "Alexander, rider du en häst?" han frågade.
  
  "Jag tror! Jag är en spårare och scout, kapten. Var finns stallarna? Alexander skröt med iver. Den här typen av handling var det han skapades för. Hans kunskap om överlevnad och spårning skulle tjäna dem alla väl i kväll, och konstigt nog brydde han sig den här gången inte om att det inte fanns något pris för hans tjänster.
  
  Nere på bottenvåningen, som påminde Alexander om ett stort garage, vände de hörnet till stallet. Tio hästar hölls konstant i händelse av oframkomlig terräng under översvämningar och snöfall, när fordon inte kunde passera på vägarna. I lugnet i bergsdalarna fördes djuren dagligen till betesmarker söder om klippan där brigadens lya låg. Regnet var iskallt och stänk av det kastades ut på den öppna delen av torget. Till och med Alexander valde att hålla sig borta från det och önskade tyst att han fortfarande låg i sin varma våningssäng, men då skulle jaktens hetta ge honom energi att hålla sig varm.
  
  Bern gjorde en gest åt de två män som de mötte där. Det var de två han hade kallat över porttelefonen för att rida, och deras hästar var redan sadlade.
  
  "Kapten!" - hälsade de båda.
  
  "Det här är Alexander. Han kommer att följa med oss för att hitta spåren efter inkräktarna", sa Bern till dem när han och Alexander förberedde sina hästar.
  
  "I sådant väder? Du måste vara bra!" McKee blinkade åt ryssen.
  
  "Vi kommer att få reda på det snart," sa Byrne och knäckte med stigbyglarna.
  
  Fyra män red ut i den hårda och kalla stormen. Bern var före de andra tre och ledde dem längs stigen som han hade sett inkräktarna fly. Från de omgivande ängarna började berget slutta åt sydost, och i beckmörkret var det mycket farligt för deras djur att korsa det steniga territoriet. Den långsamma hastigheten på deras jakt var nödvändig för att upprätthålla balansen hos hästarna. Övertygad om att de flyende ryttarna hade gjort en lika försiktig resa, fick Bern ändå ta igen den förlorade tiden som deras fördel hade gett dem.
  
  De korsade den lilla bäcken längst ner i dalen, korsade den till fots för att styra sina hästar över de fasta stenblocken, men vid det här laget störde den kalla bäcken dem inte alls. Genomblöta av himlens regn kom de fyra männen till slut upp på sina hästar igen och fortsatte söderut för att passera genom en ravin som tillät dem att nå andra sidan av bergets bas. Här bromsade Bern.
  
  Detta var den enda framkomliga stigen andra ryttare kunde ta ut från området, och Berne vinkade sina män att ta ut sina hästar på en tur. Alexander steg av och kröp bredvid sin häst, något före Bern för att kontrollera djupet på hovavtrycken. Hans gester antydde att det fanns en viss rörelse på andra sidan de taggiga klipporna där de förföljde sitt byte. De steg alla av och lämnade McKee för att leda bort hästarna från utgrävningsplatsen och backade så att de inte skulle avslöja gruppens närvaro där.
  
  Alexander, Bern och Daniels smög sig fram till kanten och tittade ner. Tacksamma för ljudet av regn och enstaka åska, kunde de röra sig bekvämt utan att vara för tysta om det behövdes.
  
  På vägen till Kobdo stannade de två figurerna för att vila medan precis på andra sidan av den massiva klippformationen där de samlade sina sadelväskor, såg brigadens jaktsällskap en samling människor som återvände från klostret Mengu Timur. Två figurer gled in i skuggorna och korsade klipporna.
  
  "Komma!" Bern berättade för sina kamrater. "De går med i veckokonvojen. Om vi tappar dem ur sikte, kommer de att gå förlorade för oss och blandas in med andra."
  
  Bern kände till konvojerna. De skickades med proviant och medicin till klostret varje vecka, ibland en gång varannan vecka.
  
  "Geni," flinade han och vägrade erkänna besegrad, men tvingades erkänna att han hade blivit maktlös av deras smarta bedrägeri. Det skulle inte finnas något sätt att skilja dem från gruppen om inte Bern på något sätt kunde gripa dem alla och tvinga dem att tömma sina fickor för att se om det fanns något bekant från brigaden. På den lappen undrade han vad de ville med sin snabba in- och utresa från hans bostad.
  
  "Ska vi bli fientliga, kapten?" - frågade Daniels.
  
  "Jag tror det, Daniels. Om vi låter dem komma undan utan ett ordentligt, grundligt fångstförsök kommer de att förtjäna segern vi kommer att ge dem", sa Burn till sina följeslagare. "Och vi kan inte låta det hända!"
  
  De tre rusade upp på kanten och omringade resenärerna med gevär redo. Konvojen med fem bilar transporterade bara omkring elva personer, av vilka många var missionärer och sjuksköterskor. En efter en kontrollerade Byrne, Daniels och Alexander de mongoliska och ryska medborgarna för tecken på förräderi och krävde att få se deras identitetshandlingar.
  
  "Du har ingen rätt att göra det här!" - protesterade mannen. "Du är inte gränspatrullen eller polisen!"
  
  "Har du något att dölja?" frågade Bern så ilsket att mannen drog sig tillbaka i kön.
  
  "Det finns två personer bland er som inte är vad de verkar. Och vi vill att de ska föras vidare. Så fort vi har dem kommer vi att låta dig gå igång med ditt företag, så ju tidigare du levererar dem, desto snabbare kan vi alla bli varma och torra!" Tillkännagav Bern och sprang förbi var och en av dem som en nazistisk befälhavare som fastställde reglerna för ett koncentrationsläger. "Mina män och jag har inga problem med att stanna här med dig i kyla och regn tills du följer! Så länge du skyddar dessa brottslingar kommer du att stanna här!"
  
  
  Kapitel 10
  
  
  "Jag rekommenderar inte att du använder det här, älskling," skämtade Sam, men han var samtidigt helt uppriktig.
  
  "Sam, jag behöver nya jeans. Titta på det!" Nina bråkade och öppnade sin överdimensionerade kappa för att visa Sam det slitna tillståndet hos hennes smutsiga, nu trasiga jeans. Kappan förvärvades med tillstånd av hennes senaste kallblodiga beundrare, Ludwig Bern. Det var en av hans saker, fodrad med naturlig päls på insidan av ett grovt gjort plagg som omslöt Ninas lilla kropp som en kokong.
  
  "Vi borde inte spendera våra pengar ännu. Jag berättar för dig. Är det något fel. Plötsligt har våra konton låsts upp och vi har full tillgång igen? Jag slår vad om att det är en fälla så att de kan hitta oss. "Black Sun" frös våra bankkonton; varför i hela friden skulle detta plötsligt vara så trevligt att det skulle ge oss våra liv tillbaka?" han frågade.
  
  "Perdue kan ha dragit i några trådar?" hon hoppades på svar, men Sam log och tittade upp mot det höga taket i flygplatsbyggnaden dit de skulle flyga ut om mindre än en timme.
  
  "Herregud, du tror så mycket på honom, eller hur?" skrattade han. "Hur många gånger har han försatt oss i livshotande situationer? Tror du inte att han kan ha dragit "gråtvargen"-tricket, vant oss vid hans barmhärtighet och goda vilja att vinna vårt förtroende, och sedan... då inser vi plötsligt att han hela den här tiden ville använda oss som bete ? Eller syndabockar?
  
  "Skulle du lyssna på dig själv?" frågade hon med äkta förvåning lekande i ansiktet. "Han fick oss alltid ur saker han fick oss in på, eller hur?"
  
  Sam var inte på humör för att bråka om Perdue, den mest vansinnigt ombytliga varelse han någonsin mött. Han var kall, utmattad och trött på att vara hemifrån. Han saknade sin katt, Bruichladditch. Han saknade att ta en pint med sin bästa vän Patrick, och nu var de båda nästan främlingar för honom. Allt han ville var att gå tillbaka till sin lägenhet i Edinburgh, lägga sig på soffan med Bruich spinnande på magen och dricka en god single malt, lyssna på gatorna i gamla goda Skottland utanför sitt fönster.
  
  En annan sak som behövde arbete var hans memoarer om hela pistolringsincidenten som han hjälpte till att förstöra när Trish dödades. Stängningen skulle göra honom gott, liksom publiceringen av den resulterande boken, som erbjuds av två olika förlag i London och Berlin. Det var inget han ville göra för försäljningens skull, vilket uppenbarligen skulle ha skjutit i höjden i ljuset av hans efterföljande Pulitzerberömmelse och den fascinerande historien bakom hela operationen. Han behövde berätta för världen om sin bortgångne fästmö och hennes ovärderliga roll i framgången med slutet av armringen. Hon betalade det yttersta priset för sitt mod och sin ambition, och hon förtjänade att bli känd för vad hon uppnådde genom att befria världen från denna lömska organisation och dess undersåtar. När allt detta var gjort kunde han avsluta detta kapitel av sitt liv helt och hållet och vila en stund i ett behagligt, vardagligt liv - om inte Perdue hade andra planer för honom, förstås. Han var tvungen att beundra det höga geniet för sin omättliga äventyrstörst, men när det gällde Sam var han mest trött på det hela.
  
  Nu stod han utanför en butik i de stora terminalerna på Moskvas internationella flygplats Domodedovo och försökte resonera med den envisa Nina Gould. Hon insisterade på att de skulle ta en chans och lägga en del av sina pengar på att köpa nya kläder.
  
  "Sam, jag luktar som en jak. Jag känner mig som en isstaty med hår! Jag ser ut som en knäckt knarkare som fick skiten sparkad ur henne av sin hallick! - stönade hon, gick närmare Sam och tog honom i kragen. "Jag behöver nya jeans och en snygg matchande mössa med öronlappar, Sam. Jag behöver känna mig mänsklig igen."
  
  "Ja jag också. Men kan vi vänta tills vi är tillbaka i Edinburgh för att känna oss mänskliga igen? Snälla du? Jag litar inte på den här plötsliga förändringen i vår ekonomiska situation, Nina. Låt oss åtminstone återvända till vårt eget land innan vi börjar riskera vår säkerhet ännu mer", sa Sam sitt fall så försiktigt han kunde, utan föreläsning. Han visste mycket väl att Nina hade en naturlig reaktion att invända mot allt som lät som en tillrättavisning eller en predikan.
  
  Med håret tillbakadraget i en låg, lös hästsvans, tittade hon på mörkblå jeans och soldathattar i en liten antikaffär som också sålde ryska kläder för de turister som ville smälta in i Moskvas kulturmode. Det fanns ett löfte i hennes ögon, men när hon tittade på Sam visste hon att han hade rätt. De skulle ta en stor chansning med sina betalkort eller den lokala bankomaten. I förtvivlan övergav sunt förnuft henne för ett ögonblick, men hon fick snabbt tillbaka det mot sin vilja och gav efter för hans argument.
  
  "Kom igen, Ninanovich," tröstade Sam henne och kramade om hennes axlar, "låt oss inte avslöja vår position för våra kamrater i den svarta solen, va?"
  
  "Ja, Klivenikov."
  
  Han skrattade och drog i hennes hand när meddelandet kom för att de skulle rapportera till sina portar. Av vana ägnade Nina stor uppmärksamhet åt alla människor som samlats runt dem och kollade deras ansikten, händer och bagage. Inte för att hon visste vad hon letade efter, men hon skulle snabbt känna igen något misstänkt kroppsspråk. Vid det här laget var hon väl utbildad att läsa människor.
  
  En kopparsmak sipprade ner i halsen, följt av en svag huvudvärk mitt mellan ögonen och bultade dovt i ögongloberna. Djupa veck dök upp på hennes panna av den växande plågan.
  
  "Vad har hänt?" - frågade Sam.
  
  "Jävla huvudvärk," mumlade hon och tryckte en hand mot pannan. Plötsligt började en het ström av blod strömma från hennes vänstra näsborre, och Sam var uppe för att trycka hennes huvud bakåt innan hon ens visste ordet av det.
  
  "Jag mår bra. Allt är bra med mig. Låt mig bara nypa honom och gå på toaletten", svalde hon och blinkade snabbt mot smärtan längst fram i skallen.
  
  "Ja, låt oss gå", sa Sam och ledde henne till den breda dörren till damtoaletten. "Gör det bara snabbt. Koppla in den för jag vill inte missa det här flyget."
  
  "Jag vet, Sam," snäste hon och gick in i en kall garderob med handfat i granit och silverarmaturer. Det var en väldigt kall miljö, opersonlig och superhygienisk. Nina föreställde sig att detta skulle vara den perfekta operationssalen i en lyxig sjukvårdsinrättning, men knappast lämplig för att kissa eller applicera rouge.
  
  Två damer pratade vid handtorken och den andra gick precis ut ur båset. Nina rusade in i båset för att ta en handfull toalettpapper och höll det mot näsan och slet av en bit för att göra en plugg. Hon stoppade in den i näsborren, tog en till och vek den försiktigt för att stoppa den i fickan på sin yakjacka. De två kvinnorna pratade på en hårt vacker dialekt när Nina klev ut för att tvätta en torkande blodfläck från hennes ansikte och haka, där de droppande dropparna gäckade Sams snabba svar.
  
  Till vänster om henne märkte hon en ensam kvinna komma ut från båset bredvid den hon använde. Nina ville inte titta åt henne. Ryska kvinnor, insåg hon strax efter att ha kommit med Sam och Alexander, var ganska pratsamma. Eftersom hon inte kunde språket ville hon undvika det obekväma utbytet av leenden, ögonkontakt och att försöka starta en konversation. I ögonvrån såg Nina en kvinna som stirrade på henne.
  
  Åh gud nej. Låt dem inte vara här heller.
  
  Nina torkade ansiktet med fuktigt toalettpapper och tog en sista blick på sig själv i spegeln, precis när de andra två damerna gick. Hon visste att hon inte ville vara här ensam med en främling, så hon skyndade sig till papperskorgen för att kasta näsdukarna och gick mot dörren som sakta stängdes bakom de andra två.
  
  "Är du okej?" - främlingen talade plötsligt.
  
  Skit.
  
  Nina kunde inte vara oförskämd även om hon blev förföljd. Hon var fortfarande på väg mot dörren och ropade till kvinnan: "Ja tack. Jag kommer att bli OK ". Nina gled ut och såg att Sam väntade på henne precis där, med ett generöst leende.
  
  "Hej, låt oss gå," sa hon och nästan knuffade Sam framåt. De gick snabbt genom terminalen, omgivna av skrämmande silverpelare som sträckte sig längs hela den höga byggnaden. När hon gick under de olika platta skärmarna med deras blinkande röda, vita och gröna digitala annonser och flygnummer, vågade hon inte se tillbaka. Sam märkte knappt att hon var lite rädd.
  
  "Bra att din kille fick oss de bästa förfalskade dokumenten den här sidan av CIA," noterade Sam och tittade över de förstklassiga förfalskningarna som Notary Byrne hade tvingat dem att producera för att få dem säkert tillbaka till Storbritannien.
  
  "Han är inte min pojkvän", protesterade hon, men tanken var inte helt obehaglig. "Dessutom vill han bara se till att vi kommer hem snabbt så att vi kan få honom vad han vill ha. Jag försäkrar er att det inte finns ett uns av artighet i hans handlingar."
  
  Hon hoppades att hon hade fel i sitt cyniska antagande, använde mer för att tysta Sam om hennes vänskap med Bern.
  
  "Det var ungefär det", suckade Sam när de gick genom säkerhetskontrollen och plockade upp sitt lätta handbagage.
  
  "Vi måste hitta Purdue. Om han inte berättar var Renata är..."
  
  "Vilket han inte kommer att göra," inflikade Sam.
  
  "Då kommer han utan tvekan att hjälpa oss att erbjuda brigaden ett alternativ", avslutade hon med en irriterad blick.
  
  "Hur ska vi hitta Purdue? Att gå till hans herrgård skulle vara dumt", sa Sam och tittade upp på den stora Boeing-maskinen framför dem.
  
  "Jag vet, men jag vet inte vad jag ska göra mer. Alla vi kände är antingen döda eller bevisade vara fiender", beklagade Nina. "Förhoppningsvis kan vi lista ut vårt nästa drag på vägen hem."
  
  "Jag vet att det här är en hemsk sak att ens tänka på, Nina," sa Sam plötsligt, så fort de båda satt sig på sina platser. "Men vi kanske bara kan försvinna. Alexander är väldigt skicklig på det han gör."
  
  "Hur kunde du?" - viskade hon hes. "Han fick ut oss från Brygge. Hans vänner tog in oss och skyddade oss utan att fråga, och det slutade med att de firades för det - för oss, Sam. Snälla, säg inte att du har förlorat din integritet tillsammans med din säkerhet, för då, älskling, kommer jag definitivt att vara ensam i den här världen." Hennes tonfall var sträng och arg på hans idé, och Sam tyckte att det var bäst att låta saker och ting vara som de var, åtminstone tills de kunde använda tiden under flykten för att se sig omkring och hitta en lösning.
  
  Flygningen var inte så illa, förutom att en australiensisk kändis skämtade med en gay mammut som stal hans armstöd, och ett bråkigt par som verkade ha tagit sitt spottade ombord och inte kunde vänta med att komma till Heathrow innan de fortsatte martyrskapet av ett äktenskap som de båda led av. Sam sov gott i sitt fönstersäte medan Nina kämpade mot det kommande illamåendet, en åkomma som hon lidit av sedan hon lämnade damrummet på flygplatsen. Då och då rusade hon till toaletten för att kräkas, bara för att konstatera att det inte fanns något att spola. Det började bli ganska tröttsamt och hon började oroa sig för den förvärrade känslan som tryckte på hennes mage.
  
  Det kan inte vara matförgiftning. För det första hade hon järnmage, och för det andra åt Sam alla samma rätter som hon, och han var oskadd. Efter ytterligare ett misslyckat försök att lindra hennes tillstånd tittade hon sig i spegeln. Hon såg konstigt frisk ut, inte alls blek eller svag. Till slut tillskrev Nina sin dåliga hälsa till höjden eller trycket i kabinen och bestämde sig för att sova lite också. Vem visste vad som väntade dem på Heathrow? Hon behövde vila.
  
  
  Kapitel 11
  
  
  Bern blev rasande.
  
  När han förföljde inkräktarna kunde han inte upptäcka dem bland de resenärer som han och hans män höll kvar nära den slingrande vägen som leder från Mengu-Timur-klostret. En efter en genomsökte de människorna - munkar, missionärer, sjuksköterskor och tre turister från Nya Zeeland - men hittade ingenting på dem som var av någon betydelse för brigaden.
  
  Han kunde inte förstå vad de två rånarna letade efter i ett komplex som de aldrig tidigare brutit sig in i. I rädsla för sitt liv nämnde en av missionärerna för Daniels att konvojen ursprungligen bestod av sex fordon, men vid det andra stoppet hade de ett fordon kort. Ingen av dem tänkte något på det eftersom de fick veta att en av bilarna skulle svänga av för att serva Janste Khans vandrarhem i närheten. Men efter att Byrne insisterade på att se över rutten som tillhandahålls av huvudföraren, nämndes inte sex bilar.
  
  Det var ingen idé att tortera oskyldiga civila för deras okunnighet, inget mer kunde komma av det. Han var tvungen att erkänna att inbrottstjuvarna effektivt hade undgått dem och att allt de kunde göra var att gå tillbaka och bedöma skadan som inbrottet orsakade.
  
  Alexander kunde se misstanken i sin nye befälhavares ögon när de gick in i stallet, trötta släpande fötter när de ledde hästarna för att inspekteras av personalen. Det hördes inget från någon av de fyra männen, men de visste alla vad Bern tänkte. Daniels och McKee utbytte blickar och antydde att Alexanders deltagande till stor del var en allmän konsensus.
  
  "Alexander, kom med mig", sa Bern lugnt och gick helt enkelt.
  
  "Du bör se vad du säger, gamle man," rådde Mackey med sin brittiska accent. "Den här mannen är ombytlig."
  
  "Jag hade inget med det här att göra", svarade Alexander, men de andra två männen bara tittade på varandra och såg sedan ynkligt på ryssen.
  
  "Sätt bara inte press på honom när du börjar komma med ursäkter. Genom att förödmjuka dig själv kommer du helt enkelt att övertyga honom om att du är skyldig", rådde Daniels honom.
  
  "Tack. Jag skulle döda för en drink just nu", ryckte Alexander på axlarna.
  
  "Oroa dig inte, du kan få en av dessa som en sista önskan," log Daniels, men när han tittade på de allvarliga ansiktsuttrycken på sina kollegors ansikten insåg han att hans uttalande inte var till någon hjälp, och han gick vidare med sin sak. att få två täcken till din häst.
  
  Genom smala bunkrar, upplysta av vägglampor, följde Alexander sin befälhavare till andra våningen. Bern sprang ner för trappan utan att uppmärksamma ryssen, och när han kom fram till lobbyn på andra våningen bad han en av sina män om en kopp starkt svart kaffe.
  
  "Kapten," sa Alexander bakom honom, "jag försäkrar dig att mina kamrater inte har något med detta att göra."
  
  "Jag vet, Arichenkov," suckade Bern.
  
  Alexander var förbryllad över Berns reaktion, även om han var lättad över befälhavarens svar.
  
  "Varför bad du mig då att följa med dig?" - han frågade.
  
  "Snart, Arichenkov. Låt mig bara ta lite kaffe och en rök först så jag kan reda ut min bedömning av händelsen", svarade befälhavaren. Hans röst var oroväckande lugn när han tände en cigarett.
  
  "Varför går du inte och tar en varm dusch? Vi kan träffas här igen om, säg, tjugo minuter. Under tiden måste jag veta vad, om något, som stals. Du vet, jag tror inte att de skulle göra allt det här besväret för att stjäla min plånbok", sa han och blåste en lång blåsvit rök i en rak linje framför sig.
  
  "Ja, sir," sa Alexander och vände sig mot sitt rum.
  
  Något verkade fel. Han gick uppför ståltrappan in i den långa korridoren där de flesta män befann sig. Korridoren var för tyst, och Alexander hatade det ensamma ljudet av sina stövlar på cementgolvet, som en nedräkning till något hemskt som skulle komma. På avstånd kunde han höra mansröster och vad som lät som en AM-radiosignal eller möjligen någon form av white noise-maskin. Det knarrande ljudet påminde honom om en utflykt till Wolfenstein Ice Station, djupt inne i stationen, där soldater dödade varandra av kabinfeber och förvirring.
  
  När han vände hörnet hittade han dörren till sitt rum på glänt. Han stannade. Det var tyst inuti och det verkade som om ingen var där, men hans träning hade lärt honom att inte ta något för nominellt värde. Han öppnade sakta dörren hela vägen för att se till att ingen gömde sig bakom den. Det fanns en tydlig signal framför honom om hur lite besättningen litade på honom. Hela hans rum vändes och hans sängkläder revs av för en sökning. Hela stället var i upplösning.
  
  Naturligtvis hade Alexander få saker, men allt som fanns i hans rum plundrades grundligt.
  
  "Jävla hundar", viskade han och hans ljusblå ögon skannade vägg efter vägg efter misstänkta ledtrådar som kunde hjälpa honom att fastställa vad de trodde att de skulle hitta. Innan han gick mot de gemensamma duscharna tittade han på männen i det bakre rummet, där det vita bruset nu var något dämpat. De satt där, bara fyra, bara stirrade på honom. Frestaden att förbanna dem bestämde han sig för att ignorera det och ignorerade dem helt enkelt och gick i motsatt riktning mot toaletterna.
  
  När den varma, milda vattenströmmen sänkte honom bad han att Katya och Sergei inte skulle skadas medan han var borta. Om detta var nivån av förtroende som besättningen hade för honom, så var det säkert att anta att deras gård också kan ha drabbats av lite plundring i jakten på sanningen. Som ett djur som hölls i schack från vedergällning planerade den grubblande ryssen sitt nästa drag. Det skulle vara dumt att argumentera med Bern, Bodo eller någon av de oförskämda människorna här om deras misstankar. Ett sådant drag skulle snabbt göra saken värre för honom och båda hans vänner. Och om han flyr och försöker ta bort Sergei och hans fru härifrån, kommer det bara att bekräfta deras tvivel om hans inblandning.
  
  När han var torr och påklädd återvände han till Berns kontor, där han fann den långe befälhavaren stående vid fönstret och tittade mot horisonten, som han alltid gjorde när han tänkte igenom saker och ting.
  
  "Kapten?" sa Alexander från sin dörr.
  
  "Kom in. Kom in", sa Byrne. "Jag hoppas att du förstår varför vi var tvungna att genomsöka dina kammare, Alexander. Det var oerhört viktigt för oss att veta din ståndpunkt i denna fråga, eftersom du kom till oss under mycket misstänkta omständigheter med ett mycket starkt uttalande."
  
  "Jag förstår", instämde ryssen. Han höll på att dricka några glas vodka, och flaskan med hemgjord öl som Bern hade på sitt skrivbord gjorde honom ingen nytta.
  
  "Ta en drink", bjöd Bern och pekade på flaskan, som han märkte att ryssen stirrade på.
  
  "Tack", log Alexander och hällde upp ett glas. När han förde det brinnande vattnet till sina läppar, undrade han om det var gift inblandat i det, men han var inte en att vara försiktig. Alexander Arichenkov, den galne ryssen, skulle hellre dö en smärtsam död efter att ha smakat god vodka än att missa chansen istället för att avstå. Som tur var för honom var drinken bara giftig på det sätt som dess skapare tänkt sig, och han kunde inte låta bli att stöna glatt över den brännande känsla i bröstet han kände när han svalde allt.
  
  "Får jag fråga, kapten," sa han efter att ha hämtat andan, "vad skadades vid inbrottet?"
  
  "Ingenting," var allt Bern sa. Han väntade ett ögonblick av dramatisk paus och avslöjade sedan sanningen. "Ingenting skadades, men några saker stals från oss. Något ovärderligt och extremt farligt för världen. Det som oroar mig mest är att bara den svarta solens orden visste att vi hade dem."
  
  "Vad är det här, får jag fråga?" - frågade Alexander.
  
  Bern vände sig mot honom med en genomträngande blick. Det var inte en blick av ilska eller besvikelse över hans okunnighet, utan en blick av genuin oro och beslutsam rädsla.
  
  "Vapen. De stal vapen som kunde förstöra och förstöra, styrda av lagar som vi inte ens har erövrat ännu", meddelade han, sträckte sig efter vodka och hällde upp ett glas för var och en av dem. "De objudna gästerna räddade oss från det. De stal Longinus."
  
  
  Kapitel 12
  
  
  Heathrow var full av aktivitet även klockan tre på morgonen.
  
  Det skulle ta ett tag innan Nina och Sam kunde gå ombord på nästa flyg hem, och de funderade på att boka ett hotellrum så att de inte skulle behöva vänta i terminalens bländande vita ljus.
  
  "Jag ska ta reda på det när vi behöver komma tillbaka hit igen. Vi skulle behöva något att äta för en. "Jag är jävligt hungrig," sa Sam till Nina.
  
  "Du åt på planet," påminde hon honom.
  
  Sam gav henne den där gamla retsamma skolpojkeblicken: "Kallar du det här mat? Inte konstigt att du väger nästan ingenting."
  
  Med det gick han mot biljettdisken och lämnade henne med sin massiva jakrock slängd över hennes underarm och båda deras resväskor slängde över hennes axlar. Ninas ögon hängde och hennes mun var torr, men hon mådde bättre än på flera veckor.
  
  Nästan hemma, tänkte hon för sig själv, och hennes läppar ringlade ihop sig till ett blygt leende. Hon lät motvilligt sitt leende blomma, oavsett vad vittnen och förbipasserande kunde tycka, för hon kände att hon hade förtjänat det leendet, lidit för det. Och hon hade precis kommit ut ur tolv omgångar med Döden, och hon stod fortfarande. Hennes stora bruna ögon strövade över Sams välbyggda kropp, de breda axlarna gav hans gång ännu mer balans än han redan visat. Hennes leende dröjde sig kvar över honom också.
  
  Hon hade tvivlat på Sams roll i hennes liv så länge, men efter Perdues senaste stunt var hon säker på att hon var trött på att sitta fast mellan två kämpande män. Att bekänna sin kärlek till Perdue hjälpte henne på fler sätt än hon ville erkänna. Liksom sin nya friare vid den rysk-mongoliska gränsen kom Perdues makt och resurser henne till godo. Hur många gånger skulle hon ha blivit dödad om inte Perdues resurser och pengar eller Berns barmhärtighet hade hänt på grund av hennes likhet med hans avlidna fru?
  
  Hennes leende försvann omedelbart.
  
  En kvinna dök upp från det internationella ankomstområdet som såg hemskt bekant ut. Nina piggnade till och drog sig tillbaka till hörnet som bildades av kaféets utskjutande taklist, där hon väntade och gömde sitt ansikte för den annalkande damen. Nina höll nästan andan och kikade över kanten för att se var Sam var. Han var utom hennes synhåll och hon kunde inte varna honom för att kvinnan var på väg rakt mot honom.
  
  Men till sin lättnad gick kvinnan in i godisaffären, som ligger nära kassan, där Sam visade upp sin charm till glädje för unga damer i deras perfekta uniform.
  
  "Gud! Typiskt", rynkade Nina pannan och bet sig frustrerad i läppen. Hon gick snabbt mot honom, ansiktet strängt och steget lite för långt då hon försökte röra sig så fort hon kunde utan att dra uppmärksamheten till sig själv.
  
  Hon gick genom de dubbla glasdörrarna in på kontoret och sprang på Sam.
  
  "Är du klar?" - frågade hon med skamlös illvilja.
  
  "Tja, titta här," beundrade han lekfullt, "en annan vacker dam." Och det är inte ens min födelsedag!"
  
  De förvaltningsanställda fnissade, men Nina var extremt allvarlig.
  
  "Det är en kvinna som följer efter oss, Sam."
  
  "Du är säker?" frågade han uppriktigt och hans ögon skannade människorna i omedelbar närhet.
  
  "Positivt," svarade hon under andan och kramade hans hand hårt. "Jag såg henne i Ryssland när min näsa blödde. Nu är hon här."
  
  "Okej, men många flyger mellan Moskva och London, Nina. Det kunde ha varit en slump", förklarade han.
  
  Hon var tvungen att erkänna att hans ord var vettiga. Men hur kunde hon övertyga honom om att något med denna konstiga kvinna med vitt hår och blek hud hade gjort henne orolig? Det verkar löjligt att använda någons ovanliga utseende som grund för en anklagelse, särskilt för att antyda att de är från en hemlig organisation och skulle döda dig av det gamla skälet att "veta för mycket."
  
  Sam såg ingen och satte Nina ner i soffan i väntrummet.
  
  "Är du okej?" frågade han, befriade henne från hennes väskor och lade sina händer på hennes axlar för att få tröst.
  
  "Ja, ja, jag mår bra. Jag antar att jag bara är lite nervös", resonerade hon, men innerst inne litade hon fortfarande inte på den här kvinnan. Men även om hon inte hade någon anledning att frukta henne, bestämde sig Nina för att bete sig jämnt.
  
  "Oroa dig inte, flicka," blinkade han. "Vi är snart hemma och det kan ta en eller två dagar innan vi börjar leta efter Purdue."
  
  "Purdue!" Nina flämtade.
  
  "Ja, vi måste hitta honom, minns du?" Sam nickade.
  
  "Nej, Perdue står bakom dig," sa Nina lättvindigt, hennes ton plötsligt lugn och chockad på samma gång. Sam vände sig om. Dave Perdue stod bakom honom, klädd i en smart vindjacka och med en stor kappsäck. Han log, "Det är konstigt att se er två här."
  
  Sam och Nina blev förstummade.
  
  Vad skulle de tycka om hans närvaro här? Var han i ledband med den svarta solen? Var han på deras sida, eller båda ovanstående. Som alltid med Dave Perdue fanns det ingen säkerhet om vad hans position var.
  
  Kvinnan som Nina gömde sig för kom ut bakom honom. En smal, lång, askblond med samma skiftande ögon som Perdue och samma tranliknande lutning stod hon lugnt och bedömde situationen. Nina blev förbryllad och hade ingen aning om hon skulle förbereda sig för att fly eller slåss.
  
  "Purdue!" - utbrast Sam. "Jag ser att du lever och mår bra."
  
  "Ja, du känner mig, jag är alltid bra på att ta mig ur situationer," blinkade Perdue och lade märke till Ninas vilda blick precis förbi honom. "HANDLA OM!" - sa han och drog fram kvinnan. "Det här är Agatha, min tvillingsyster."
  
  "Tack och lov att vi är tvillingar på vår fars sida," skrattade hon. Hennes torra humor slog Nina bara en stund senare, efter att hennes sinne insåg att kvinnan inte var farlig. Det var först då som kvinnans inställning till Purdue gick upp för mig.
  
  "Åh jag är ledsen. "Jag är trött", erbjöd Nina sin lata ursäkt för att hon stirrade för länge.
  
  "Är du säker på det här. Det där näsblodet var en dålig sak, va?" Agatha höll med.
  
  "Trevligt att träffa dig, Agatha. Jag är Sam", log Sam och tog hennes hand medan hon bara lyfte den lätt för att skaka den. Hennes udda manér var uppenbara, men Sam kunde säga att det var ofarligt.
  
  "Sam Cleave," sa Agatha enkelt och lutade huvudet åt sidan. Hon var antingen imponerad eller verkade ha Sams ansikte väl memorerat för framtida referens. Hon tittade ner på den ringa historikern med illvillig iver och sa: "Och du, Dr. Gould, är den jag letar efter!"
  
  Nina tittade på Sam: "Ser du? Jag sa det till dig."
  
  Sam insåg att det här var kvinnan Nina pratade om.
  
  "Så du var i Ryssland också?" Sam spelade dum, men Perdue visste mycket väl att journalisten var intresserad av deras inte helt slumpmässiga möte.
  
  "Ja, faktiskt, jag letade efter dig," sa Agatha. "Men vi återkommer till det när vi har fått dig i rätt kläder. Käre Gud, den här kappan stinker."
  
  Nina blev chockad. De två kvinnorna tittade helt enkelt på varandra med tomma miner.
  
  "Fröken Perdue, antar jag?" frågade Sam och försökte lätta på spänningen.
  
  "Ja, Agatha Perdue. "Jag har aldrig varit gift", svarade hon.
  
  "Inte konstigt," muttrade Nina och böjde huvudet, men Perdue hörde henne och skrattade för sig själv. Han visste att hans syster hade tagit lite tid att vänja sig till, och Nina var förmodligen den minst beredda att ta emot sina excentriciteter.
  
  "Jag är ledsen, doktor Gould. Detta var inte en avsedd förolämpning. Du måste erkänna att den där jävla saken luktar som det döda djuret det är", konstaterade Agatha nonchalant. "Men min vägran att gifta sig var mitt val, om du kan tro det."
  
  Nu skrattade Sam med Perdue åt Ninas ständiga problem orsakade av hennes grälsjuka personlighet.
  
  "Jag menade inte..." hon försökte gottgöra, men Agatha ignorerade henne och tog upp hennes väska.
  
  "Kom igen älskling. Jag ska köpa några nya teman till dig på vägen. Vi kommer tillbaka innan vårt flyg är planerat", sa Agatha och kastade sin rock över Sams arm.
  
  "Reser du inte med ett privatjet?" frågade Nina.
  
  "Nej, vi var på separata flygningar för att se till att vi inte var för lätta att spåra. Kalla det välodlad paranoia", log Perdue.
  
  "Eller kunskap om en kommande upptäckt?" Agatha mötte återigen sin brors undvikande direkt. "Kom igen, Dr. Gould. Vi går härifrån!"
  
  Innan Nina hann protestera, ledde den främmande kvinnan ut henne från kontoret medan männen samlade påsar och Ninas hemska råhudspresent.
  
  "Nu när vi inte har östrogeninstabilitet för att störa vårt samtal, varför berättar du inte varför du och Nina inte är med Alexander", frågade Perdue när de gick in på ett närliggande kafé och satte sig ner för att dricka varma drycker. "Gud, snälla säg mig att ingenting hände med den galna ryssen!" Perdue vädjade med ena handen på Sams axel.
  
  "Nej, han lever fortfarande," började Sam, men Perdue kunde se på hans tonfall att det fanns mer i nyheterna. "Han är med Renegade Brigade."
  
  "Så du lyckades övertyga dem om att du är på deras sida?" - frågade Perdue. "Jag är glad för din skull. Men nu är ni här båda två, och Alexander... är fortfarande med dem. Sam, säg inte att du sprang iväg. Du vill inte att dessa människor ska tro att du inte kan lita på."
  
  "Varför inte? Det verkar som om du inte är sämre för att hoppa från en lojalitet till en annan på ett ögonblick", tuktade Sam Perdue i osäkra ordalag.
  
  "Hör du, Sam. Jag måste behålla min position för att säkerställa att ingen skada kommer Nina. Det vet du", förklarade Perdue.
  
  "Hur är det med mig, Dave? Var är min plats? Du drar mig alltid med dig."
  
  "Nej, jag släpade dig två gånger, enligt min räkning. Resten var bara ditt eget rykte som en i min grupp som satte dig i skitgropen," Perdue ryckte på axlarna. Han hade rätt.
  
  Det som för det mesta fick honom i problem var helt enkelt omständigheterna som uppstod från Sams inblandning i Trishs försök att störta armringen och hans efterföljande deltagande i Perdues utflykt till Antarktis. Endast en gång efter detta anlitade Perdue Sams tjänster på Deep Sea One. Utöver det var det helt enkelt det faktum att Sam Cleave nu var fast i hårkorset för en olycksbådande organisation som inte hade gett upp sin jakt på honom.
  
  "Jag vill bara ha tillbaka mitt liv," beklagade Sam och stirrade in i sin ångande kopp Earl Grey.
  
  "Det gör vi alla, men du måste förstå att först måste vi ta itu med det vi har gett oss in på," påminde Perdue honom.
  
  "På det sättet, var rankas vi på dina vänners lista över hotade arter?" frågade Sam med genuint intresse. Han litade inte ett dugg mer på Perdue än tidigare, men om han och Nina hade problem, skulle Perdue redan ha tagit dem till någon avlägsen plats han ägde, där han skulle ha slutat deras liv. Tja, kanske inte Nina, men definitivt Sam. Allt han ville veta var vad Perdue gjorde mot Renata, men han visste att den hårt arbetande tycoonen aldrig skulle berätta för honom eller anse Sam viktig nog att avslöja sina planer.
  
  "Du är säker nu, men jag antar att det är långt ifrån över," sa Perdue. Denna information från Dave Perdue var generös.
  
  Åtminstone visste Sam från direkt källa att han inte behövde se sig över axeln för ofta, tydligen tills nästa rävhorn ljöd och han kom tillbaka från fel ände av jakten.
  
  
  Kapitel 13
  
  
  Flera dagar har gått sedan Sam och Nina stötte på Perdue och hans syster på Heathrow flygplats. Utan att gå in på detaljer om deras respektive omständigheter och liknande, beslutade Perdue och Agatha att inte återvända till Reichtisousis, Perdues herrgård i Edinburgh. Detta var för riskabelt eftersom huset var ett välkänt historiskt landmärke och känt för att vara Purdues residens.
  
  Nina och Sam fick rådet att göra detsamma, men de bestämde sig för något annat. Men Agatha Perdue begärde ett möte med Nina för att ta hennes tjänster i sökandet efter något som Agathas klient var ute efter i Tyskland. Dr. Nina Goulds rykte som expert på tysk historia skulle ha varit ovärderligt, liksom Sam Cleaves skicklighet som fotograf och journalist i att spela in alla upptäckter som Miss Perdue kan upptäcka.
  
  "Självklart tog David också sin väg under den ständiga påminnelsen om att han var avgörande för att vi kunde fastställa var du befinner dig och detta efterföljande möte. Jag låter honom stryka över sitt ego, om så bara för att undvika hans oupphörliga metaforer och anspelningar på hans betydelse. Vi reser trots allt med hans pengar, så varför vägra en dåre?" Agatha förklarade för Nina när de satt runt ett stort runt bord i en gemensam väns tomma fritidshus i Thurso, på den nordligaste punkten av Skottland.
  
  Stället var tomt utom på sommaren, då Agatha och Daves vän, professor Vad-het-hans-namn, bodde här. I utkanten av staden, nära Dunnet Head, stod ett blygsamt tvåvåningshus som gränsar till ett tvåbilsgarage nedanför. En dimmig morgon verkade bilarna som passerade på gatan som krypande spöken utanför det upphöjda vardagsrumsfönstret, men elden inne gjorde rummet väldigt mysigt. Nina fascinerades av utformningen av den gigantiska härden, som hon lätt kunde gå in i som en dömd själ på väg till helvetet. Det var faktiskt precis vad hon hade föreställt sig när hon såg de intrikata snidningarna på det svarta gallret och de störande reliefbilderna som kantade den höga alkoven i husets gamla stenmur.
  
  Från de nakna kroppar som var sammanflätade med djävlar och djur i reliefen var det uppenbart att husets ägare var mycket imponerad av de medeltida bilderna av eld och svavel som skildrade kätteri, skärselden, gudomligt straff för bestialitet och så vidare. Det gav Nina gåshud, men Sam roade sig med att köra händerna längs kurvorna på de kvinnliga syndarna, medvetet för att irritera Nina.
  
  "Jag antar att vi skulle kunna undersöka det här tillsammans", log Nina vänligt och försökte inte bli road av Sams ungdomliga bedrifter när han väntade på att Perdue skulle återvända från husets gudsförgätna vinkällare med något starkare att dricka. Uppenbarligen hade ägaren av bostaden en förkärlek för att köpa vodka från varje land han besökte på sina resor och förvara extra portioner som han inte gärna konsumerade.
  
  Sam tog plats bredvid Nina när Perdue triumferande gick in i rummet med två omärkta flaskor, en i varje hand.
  
  "Jag antar att det är uteslutet att be om kaffe," suckade Agatha.
  
  "Det är inte sant," log Dave Perdue när han och Sam drog upp matchande glasögon från det stora skåpet bredvid dörröppningen. "Det råkar finnas en kaffebryggare där, men jag är rädd att jag hade för bråttom att prova den."
  
  "Oroa dig inte. Jag ska plundra det senare," svarade Agatha likgiltigt. "Tack och lov har vi mördegskakor och salta kakor.
  
  Agatha dumpade två lådor med kakor på två mattallrikar, utan att bry sig om de gick sönder. Den föreföll Nina lika gammal som eldstaden. Agatha Perdue var omgiven av ungefär samma atmosfär som en prålig miljö, där vissa hemliga och olycksbådande ideologier gömdes, skamlöst avslöjade. Precis som dessa olycksbådande varelser levde fritt på väggar och sniderier av möbler, så var Agathas personlighet - utan berättigande eller undermedvetna betydelser. Det hon sa var vad hon tyckte, och det fanns en viss frihet i det, tyckte Nina.
  
  Hon önskar att hon hade ett sätt att uttrycka sina tankar utan att tänka på konsekvenserna som skulle uppstå helt enkelt av medvetenheten om hennes intellektuella överlägsenhet och moraliska avstånd från de sätt på vilka samhället dikterar att människor förblir ärliga genom att säga halvsanningar för att hålla upp utseenden. Det var ganska uppfriskande, om än väldigt nedlåtande, men några dagar innan hade Perdue berättat för henne att hans syster var så med alla och att han tvivlade på att hon ens var medveten om hennes oavsiktliga elakhet.
  
  Agatha vägrade den okända alkoholen som de andra tre njöt av medan hon packade upp några dokument från vad som såg ut som skolväskan Sam hade haft i början av gymnasiet, en brun läderväska så sliten att den måste vara en antik. På sidan, mot toppen av fodralet, har några av sömmarna lossnat och locket är trögt att öppna på grund av slitage och ålder. Lukten av drycken gladde Nina och hon sträckte försiktigt ut sin hand för att känna texturen mellan tummen och pekfingret.
  
  "Omkring 1874," skröt Agatha stolt. "Givs till mig av rektorn vid Göteborgs universitet, som senare ledde Världskulturmuseet. Tillhörde sin farfarsfar, innan den gamle jäveln dödades av sin fru 1923 för att ha parat sig med en pojke på skolan där han undervisade i biologi, tror jag."
  
  "Agatha," Perdue ryckte till, men Sam höll tillbaka en skrattsalva som fick även Nina att le.
  
  "Wow", beundrade Nina och släppte fallet så att Agatha kunde byta ut det.
  
  "Nu, det som min klient har bett mig att göra är att hitta den här boken, en dagbok som förmodligen fördes till Tyskland av en soldat från den franska främlingslegionen tre decennier efter slutet av det fransk-preussiska kriget 1871," sa Agatha och pekade på till ett fotografi av en av sidornas böcker.
  
  "Detta var Otto von Bismarcks era", nämnde Nina och studerade dokumentet noggrant. Hon kisade, men kunde fortfarande inte komma på vad som stod i det smutsiga bläcket på sidan.
  
  "Det här är mycket svårt att läsa, men min klient insisterar på att det är från en dagbok som ursprungligen erhölls under det andra Franco-Dahomean kriget av en legionär som var stationerad i Abomi strax före förslavningen av kung Bé Khanzina 1894", citerade Agata sin berättelse som en professionell berättare.
  
  Hennes berättarförmåga var häpnadsväckande, och med sitt perfekt placerade uttal och skiftningar i tonläge lockade hon genast en publik på tre att lyssna uppmärksamt på en intressant sammanfattning av boken hon letade efter. "Enligt legenden dog den gamle mannen som skrev detta av andningssvikt på ett fältsjukhus i Alger någon gång i början av 1900-talet. Enligt rapporten "räckte hon dem ännu ett gammalt intyg från en fältläkare - han var långt över åtta och levde i princip ut sina dagar."
  
  "Så han var en gammal soldat som aldrig återvände till Europa?" - frågade Perdue.
  
  "Höger. Under sina sista dagar blev han vän med en officer från tysk främlingslegion som var stationerad i Abomey, till vilken han gav dagboken kort före sin död", bekräftade Agatha. Hon körde fingret över certifikatet medan hon fortsatte.
  
  "Under de dagar de tillbringade tillsammans underhöll han den tyske medborgaren med alla sina krigsberättelser, som alla finns nedtecknade i denna dagbok. Men särskilt en historia spreds tack vare en äldre soldats stök. Under hans tjänstgöring i Afrika, 1845, låg hans företag på den lilla egendomen till en egyptisk markägare som hade ärvt två jordbruksmarker från sin farfar och hade flyttat från Egypten till Algeriet som ung. Nu hade denna egyptier tydligen vad den gamle soldaten kallade "en skatt som glömts av världen", och platsen för denna skatt spelades in i en dikt som han skrev senare.
  
  "Det här är dikten vi inte kan läsa," suckade Sam. Han lutade sig bakåt i stolen och tog ett glas vodka. Han skakade på huvudet och svalde allt.
  
  "Det är smart, Sam. Som om den här historien inte var tillräckligt förvirrande måste du grumla din hjärna ytterligare", sa Nina och skakade i tur och ordning på huvudet. Perdue sa ingenting. Men han följde efter och svalde en munsbit. Båda männen stönade och hindrade sig från att slå sina eleganta glas på den välvävda duken.
  
  Nina tänkte högt: "Så, en tysk legionär tog hem den till Tyskland, men därifrån försvann dagboken i dunkel."
  
  "Ja", instämde Agatha.
  
  "Hur vet då din klient om den här boken? Var fick han tag i bilden av sidan?" frågade Sam och lät som den gamla journalistiska cynikern han brukade vara. Nina log tillbaka. Det var trevligt att höra hans insikt igen.
  
  Agatha himlade med ögonen.
  
  "Titta, det är uppenbart att en person som har en dagbok som innehåller platsen för en världsskatt kommer att dokumentera den någon annanstans för eftervärlden om den försvinner eller blir stulen eller, gud förbjude, han dör innan han kan hitta den "," förklarade hon , gestikulerande vilt i sin frustration. Agatha kunde inte förstå hur detta överhuvudtaget kunde ha förvirrat Sam. "Min klient upptäckte dokument och brev som berättade den här historien bland hans mormors ägodelar när hon dog. Var han befann sig var helt enkelt okänd. Du vet att de inte upphörde att existera helt."
  
  Sam var för full för att göra en grimas åt henne, vilket var vad han ville göra.
  
  "Titta, det här låter mer förvirrande än det är," förklarade Perdue.
  
  "Ja!" Sam gick med på det och döljde utan framgång det faktum att han inte hade någon aning.
  
  Perdue hällde upp ett glas till och sammanfattade för Agathas godkännande: "Så, vi måste hitta en dagbok som kom från Algeriet i början av 1900-talet."
  
  "Jag antar det ja. Steg för steg", bekräftade hans syster. "När vi har dagboken kan vi dechiffrera dikten och ta reda på vad den här skatten han pratade om är."
  
  "Borde inte din klient göra det här?" frågade Nina. "I slutet av dagen måste du skaffa en dagbok till din klient. Skuren och torkad."
  
  De andra tre stirrade på Nina.
  
  "Vad?" - frågade hon och ryckte på axlarna.
  
  "Vill du inte veta vad det är, Nina?" - frågade Perdue förvånat.
  
  "Du vet, jag har tagit en liten paus från äventyr på sistone, om du inte har märkt det. Det skulle vara en bra idé för mig att bara få rådgivning om detta och hålla mig borta från allt annat. Ni kan alla gå vidare och jaga efter vad som mycket väl kan vara nonsens, men jag är trött på svåra jakter", skramlade hon.
  
  "Hur kan det här vara skitsnack?" - frågade Sam. "Den dikten där."
  
  "Ja, Sam. Så vitt vi vet är den enda kopian som finns, och den är jävla otydlig!" - slog hon till och höjde irriterat rösten.
  
  "Gud, jag kan inte tro dig," kämpade Sam tillbaka. "Du är en jävla historiker, Nina. Berättelse. Kommer du ihåg det här? Är det inte det du lever för?"
  
  Nina klämde fast Sam med sin eldiga blick. Efter en paus lugnade hon sig och svarade bara: "Jag vet inget annat."
  
  Perdue höll andan. Sams käke tappade. Agatha åt kakorna.
  
  "Agatha, jag ska hjälpa dig att hitta den här boken för det är det jag är bra på... Och du fryste upp min ekonomi innan du betalade mig för den, och för det är jag evigt tacksam. Ja, sa Nina.
  
  "Du gjorde det? Du har lämnat tillbaka våra konton till oss. Agatha, du är en riktig mästare!" utbrast Sam och insåg inte i sitt snabbt växande rus att han hade avbrutit Nina.
  
  Hon gav honom en förebrående blick och fortsatte och vände sig mot Agatha: "Men det är allt jag ska göra den här gången." Hon såg på Perdue med ett tydligt ovänligt uttryck i ansiktet. "Jag är trött på att springa för mitt liv eftersom folk kastar pengar på mig."
  
  Ingen av dem hade några invändningar eller godtagbara argument om varför hon skulle ompröva. Nina kunde inte fatta att Sam var så ivrig att gå efter Perdue igen.
  
  "Har du glömt varför vi är här, Sam?" - frågade hon direkt. "Har du glömt att vi smuttar på djävulens piss i ett fint hus framför en varm öppen spis bara för att Alexander erbjöd sig att vara vår försäkring?" Ninas röst var full av stilla ilska.
  
  Perdue och Agatha tittade snabbt på varandra och undrade vad Nina försökte berätta för Sam. Journalisten höll helt enkelt tungan och smuttade på sin drink medan hans ögon saknade värdigheten att se på henne.
  
  "Du ska ut på skattjakt Gud vet var, men jag kommer att hålla mitt ord. Vi har tre veckor kvar, gubbe", sa hon surt. "Jag ska åtminstone göra något åt det."
  
  
  Kapitel 14
  
  
  Agatha knackade på Ninas dörr strax efter midnatt.
  
  Perdue och hans syster övertygade Nina och Sam att stanna hemma hos Thursos tills de kom på var de skulle börja leta. Sam och Perdue drack fortfarande i poolrummet, deras alkoholinducerade diskussioner blev starkare för varje match och varje drink. Ämnen som diskuterades av de två utbildade männen sträckte sig från fotbollsresultat till tyska recept; från den bästa vinkeln för att kasta en lina vid flugfiske till Loch Ness-monstret och dess koppling till dowsing. Men när berättelser dök upp om nakna Glasgow-huliganer, orkade Agatha inte mer och gick tyst upp dit Nina hade flytt från resten av festen efter hennes lilla spott med Sam.
  
  "Kom in, Agatha," hörde hon historikerns röst ljuda från andra sidan av den tjocka ekdörren. Agatha Perdue öppnade dörren och, till sin förvåning, hittade hon Nina Gould liggande på sin säng, röda ögon av gråt, tjurande över vilka idioter män var. Som hon också skulle ha gjort såg Agatha Nina gräva runt på Internet för att undersöka historiens bakgrund och försöka etablera paralleller mellan ryktena och den faktiska kronologiska utvecklingen av liknande berättelser under den förmodade eran.
  
  Mycket nöjd med Ninas flit i denna fråga gled Agatha förbi gardinerna i dörröppningen och stängde dörren efter sig. När Nina tittade upp märkte hon att Agatha i hemlighet hade tagit med sig lite rött vin och cigaretter. Hon hade förstås ett paket Walkers ingefära kex stoppat under armen. Nina var tvungen att le. Den excentriske bibliotekarien hade verkligen sina stunder då hon inte förolämpade, rättade eller irriterade någon.
  
  Nu mer än någonsin kunde Nina se likheterna mellan henne och hennes tvillingbror. Han diskuterade aldrig henne under hela tiden han och Nina var tillsammans, men efter att ha läst mellan raderna i deras kommentarer till varandra kunde hon förstå att deras senaste uppbrott inte var vänskapligt - eller kanske bara en av de gångerna då bråket blev mer allvarligare än vad det borde ha varit på grund av omständigheterna.
  
  "Är det något glatt med utgångspunkten, kära?" frågade den insiktsfulla blondinen och satte sig på sängen bredvid Nina.
  
  "Inte än. Har din klient inget namn på vår tyska soldat? Det skulle göra saker mycket enklare, för då kunde vi spåra hans militära bakgrund och se var han slog sig ner, kolla folkbokföring och sådant", sa Nina med en bestämd nick medan den bärbara datorns skärm speglade sig i hennes mörka ögon.
  
  "Nej, så vitt jag vet, nej. Jag hoppades att vi kunde ta dokumentet till en grafolog och få hans handstil analyserad. Om vi kunde klargöra orden kanske det kan ge oss en ledtråd om vem som skrev dagboken", föreslog Agatha.
  
  "Ja, men det säger oss inte vem han gav dem till. Vi måste fastställa identiteten på tysken som tog dem hit efter att ha återvänt från Afrika. Att veta vem som skrev det här hjälper inte alls", suckade Nina och knackade pennan mot den sensuella kurvan på hennes underläpp medan hennes sinne sökte efter alternativ.
  
  "Det kunde. Författarens personlighet kan berätta för oss hur vi kan ta reda på namnen på personerna i fältenheten där han dog, min kära Nina," förklarade Agata och knackade sina kakor nyckfullt. "Herregud, det är en ganska uppenbar slutsats som jag skulle ha trott att någon med din intelligens skulle ha övervägt."
  
  Ninas ögon genomborrade henne med en skarp varning. "Det är för långt borta, Agatha. Att spåra befintliga dokument i den verkliga världen är lite annorlunda än att trolla fram fantasiprocedurer från säkerheten på ett bibliotek."
  
  Agatha slutade tugga. Hon tittade på den bitiga historikern med en sådan blick att Nina snabbt ångrade sitt svar. I nästan en halv minut förblev Agatha Perdue orörlig på sin plats, livlös. Nina skämdes fruktansvärt över att se den här kvinnan, som redan liknade en porslinsdocka i människoform, bara sitta där och också bete sig som hon. Plötsligt började Agatha tugga och röra sig, vilket skrämde Nina inom en hårsmån från att ha en hjärtattack.
  
  "Bra sagt, Dr. Gould. Touch é," mumlade Agatha entusiastiskt och avslutade sin kaka. "Vad föreslår du?"
  
  "Den enda idé jag har är... typ... olagligt," ryckte Nina till och tog en klunk ur en flaska vin.
  
  "Åh, säg mig", flinade Agatha och hennes reaktion överraskade Nina. Hon verkade trots allt ha samma förkärlek för bråk som sin bror.
  
  "Vi skulle behöva komma åt inrikesministeriets register för att undersöka invandringen av utländska medborgare vid den tiden, såväl som register över män som värvades i främlingslegionen, men jag har ingen aning om hur man gör det", sa Nina allvarligt och tog cookies från ett paket.
  
  "Jag ska bara hacka det, dumma," log Agatha.
  
  "Bara hacka? I det tyska konsulatets arkiv? Till det federala inrikesministeriet och alla dess arkivhandlingar?" frågade Nina och upprepade medvetet sig själv för att se till att hon till fullo förstod Miss Perdues nivå av galenskap. Åh gud, jag kan redan smaka fängelsemat i magen efter att min lesbiska cellkamrat bestämt sig för att gosa för mycket, tänkte Nina. Oavsett hur mycket hon försökte hålla sig borta från illegal verksamhet, verkade det som om hon bara tog en annan väg för att komma ikapp.
  
  "Ja, ge mig din bil," sa Agatha plötsligt, med sina långa, tunna armar som rusade ut för att ta tag i Ninas bärbara dator. Nina reagerade snabbt och ryckte datorn ur händerna på sin entusiastiska klient.
  
  "Nej!" - hon skrek. "Inte på min bärbara dator. Är du galen?
  
  Återigen orsakade straffet en märklig omedelbar reaktion hos den klart lite galna Agatha, men den här gången kom hon till besinning nästan direkt. Irriterad över Ninas överkänsliga inställning till saker som kunde störas på ett infall, slappnade Agatha av händerna och suckade.
  
  "Gör det på din egen dator," tillade historikern.
  
  "Åh, så du är bara orolig för att bli spårad, inte för att du inte borde," sa Agatha högt till sig själv. "Tja, det är bättre. Jag trodde att du tyckte det var en dålig idé."
  
  Ninas ögon vidgades av förundran över kvinnans nonchalans medan hon väntade på nästa dåliga idé.
  
  "Jag kommer genast tillbaka, Dr. Gould. Vänta", sa hon och hoppade upp. När hon öppnade dörren tittade hon kort bakåt för att informera Nina: "Och jag kommer fortfarande att visa det här för en grafolog, bara för att vara säker," vände hon sig om och stormade ut genom dörren som ett upprymt barn på juldagsmorgonen.
  
  "Ingen jävla sätt," sa Nina tyst och kramade den bärbara datorn mot sitt bröst, som om hon skulle skydda den. "Jag kan inte fatta att jag redan är täckt av skit och bara väntar på att fjädrarna ska flyga."
  
  Några ögonblick senare kom Agatha tillbaka med en skylt som såg ut som något ur ett gammalt Buck Rogers-avsnitt. Saken var till största delen genomskinlig, gjord av någon sorts glasfiber, ungefär lika stor som ett skrivpapper och hade ingen pekskärm att navigera i. Agatha tog en liten svart låda ur fickan och rörde vid den lilla silverknappen med pekfingrets spets. Den lilla saken satt på spetsen av hennes finger som en platt fingerborg tills hon fastnade den i det övre vänstra hörnet av den konstiga skylten.
  
  "Titta på det. David gjorde det här för mindre än två veckor sedan", skröt Agatha.
  
  "Självklart," skrattade Nina och skakade på huvudet över effektiviteten av den långsökta tekniken hon var insatt i. "Vad gör han?"
  
  Agatha gav henne en av dessa nedlåtande blickar och Nina rustade sig för det oundvikliga du-inte-vet-något? tona.
  
  Till slut svarade blondinen direkt: "Det är en dator, Nina."
  
  Ja, här är den, meddelade hennes irriterade inre röst. Släpp det bara. Låt det vara, Nina.
  
  När hon sakta dukade av för sitt eget rus bestämde sig Nina för att lugna ner sig och bara slappna av för en gångs skull. "Nej, jag menar det här," sa hon till Agatha och pekade på ett platt, runt silverföremål.
  
  "Åh, det är ett modem. Kan inte spåras. Låt oss bara säga, praktiskt taget osynlig. Den plockar bokstavligen upp satellitbandbreddsfrekvenser och ansluter till de första sex den kan upptäcka. Sedan, med tre sekunders intervall, växlar den mellan utvalda kanaler på ett sådant sätt att den studsar runt och samlar in data som kommer från olika tjänsteleverantörer. Så det ser ut som en minskning av anslutningshastigheten istället för en aktiv logg. Jag måste ge det här till idioten. Han är ganska bra på att knulla systemet," log Agatha drömmande och skröt om Perdue.
  
  Nina skrattade högt. Det var inte vinet som fick henne att göra det, utan snarare ljudet av Agathas riktiga tunga som sa "fan" så vederhäftigt. Hennes lilla kropp lutade sig mot sänggaveln med en flaska vin när hon såg sci-fi-showen framför sig.
  
  "Vad?" frågade Agatha oskyldigt och körde med fingret längs skyltens övre kant.
  
  "Ingenting, fru. Fortsätt", flinade Nina.
  
  "Okej, låt oss gå," sa Agatha.
  
  Hela det fiberoptiska systemet målade utrustningen i en pastelllila färg som påminde Nina om en ljussabel, men inte lika hård nyans. Hennes ögon såg den binära filen som dök upp efter att Agathas tränade fingrar skrivit in koden i mitten av den rektangulära skärmen.
  
  "Penna och papper," beordrade Agatha Nina, utan att ta blicken från skärmen. Nina tog en penna och några rivna sidor från anteckningsboken och började vänta.
  
  Agatha läste upp en länk till de oförståeliga koderna som Nina hade skrivit ner medan hon talade. De kunde höra männen gå uppför trappan och fortfarande göra narr av absolut nonsens när de nästan var färdiga.
  
  "Vad fan gör du med mina prylar?" - frågade Perdue. Nina tyckte att han borde ha varit mer defensiv i sin ton på grund av sin systers fräckahet, men han lät mer intresserad av vad hon gjorde snarare än vad hon gjorde.
  
  "Nina behöver veta namnen på de främmande legionärerna som anlände till Tyskland i början av 1900-talet. Jag samlar bara in den här informationen åt henne", förklarade Agatha, hennes ögon löper fortfarande över flera rader kod, av vilka hon selektivt dikterade de korrekta till Nina.
  
  "Fy fan", var allt Sam kunde uppbåda när han ägnade det mesta av sin fysiska kraft åt att försöka hålla sig på benen. Ingen visste om det var den vördnad som den högteknologiska skylten orsakade, antalet namn de skulle dra eller det faktum att de i princip begick ett federalt brott inför honom.
  
  "Vad har du för tillfället?" - frågade Perdue, inte heller särskilt sammanhängande.
  
  "Vi laddar upp alla namn och ID-nummer, kanske några adresser. Och vi kommer att presentera det vid frukosten", sa Nina till männen och försökte få hennes röst att låta nykter och självsäker. Men de köpte den och kom överens om att fortsätta sova.
  
  De följande trettio minuterna ägnades tråkigt åt att ladda ner de till synes otaliga namnen, rangen och positionerna för alla män som värvades i främlingslegionen, men de två damerna förblev fokuserade så mycket som alkoholen tillät. Den enda besvikelsen i deras forskning var bristen på vandrare.
  
  
  Kapitel 15
  
  
  Sam, Nina och Perdue led av baksmälla talade med tysta röster för att bespara sig en ännu större bultande huvudvärk. Inte ens frukosten som lagats av hushållerskan Maisie McFadden kunde lindra deras obehag, även om de inte kunde argumentera med förträffligheten hos hennes skål med stekt tramezzine med svamp och ägg.
  
  Efter maten samlades de igen i det kusliga vardagsrummet, där ristningar kikade fram från varje abborre och stenarbete. Nina öppnade sin anteckningsbok, där hennes oläsliga klotter utmanade hennes morgonsinne. Från listan kontrollerade hon namnen på alla inskrivna män, levande och döda. En efter en skrev Perdue in deras namn i databasen som hans syster tillfälligt hade reserverat för dem att granska utan att hitta några avvikelser på servern.
  
  "Nej", sa han efter några sekunders rullning genom posterna för varje namn, "inte Algeriet."
  
  Sam satt vid soffbordet och drack riktigt kaffe från kaffebryggaren som Agatha så drömt om dagen innan. Han öppnade sin bärbara dator och mailade flera källor som hjälpte honom att spåra ursprunget till historien om en gammal soldat som skrev en dikt om världens förlorade skatt som han påstod sig ha lagt märke till under sin vistelse hos en egyptisk familj.
  
  En av hans källor, en gammal god marockansk redaktör från Tanger, svarade inom en timme.
  
  Han verkade chockad över att den här historien hade nått en modern europeisk journalist som Sam.
  
  Redaktören svarade: "Såvitt jag vet är den här historien bara en myt som berättades under de två världskrigen av legionärer här i Nordafrika för att behålla hoppet om att det fanns någon form av magi i denna vilda del av världen. Det ansågs faktiskt aldrig att det skulle finnas något kött på dessa ben. Men skicka mig vad du har så ska jag se hur jag kan hjälpa till på den sidan."
  
  "Kan man lita på han?" frågade Nina. "Hur väl känner du honom?"
  
  "Jag träffade honom två gånger, när jag bevakade sammandrabbningarna i Abidjan 2007 och igen vid World Disease Control Fund-mötet i Paris tre år senare. Det är rejält. Även om det är väldigt skeptiskt", mindes Sam.
  
  "Det är bra, Sam," sa Perdue och klappade Sam på ryggen. "Då kommer han inte att se den här uppgiften som något annat än ett dåres ärende. Det kommer att bli bättre för oss. Han skulle inte vilja få en bit av något han inte tror existerar, eller hur?" Perdue skrattade. "Skicka honom en kopia av sidan. Låt oss se vad han kan få ut av det här."
  
  "Jag skulle inte bara skicka kopior av den här sidan till vem som helst, Perdue," varnade Nina. "Du vill inte att det ska sändas att den här legendariska historien kan ha historisk betydelse."
  
  "Din oro är noterad, kära Nina," försäkrade Perdue henne, hans leende är verkligen lite ledsen över förlusten av hennes kärlek. "Men vi måste också veta det här själva. Agatha vet nästan ingenting om sin klient, som kanske bara är en rik unge som ärvt familjens arvegods och vill se om han kan få något för den här dagboken på den svarta marknaden."
  
  "Eller han kan reta oss, vet du?" hon betonade sina ord för att se till att både Sam och Perdue förstod att Black Sun Council kan ha legat bakom detta hela tiden.
  
  "Jag tvivlar på det," svarade Perdue omedelbart. Hon trodde att han visste något som hon inte visste, och därför var hon säker på att hon skulle slå tärningen. Å andra sidan, när visste han någonsin något som andra inte visste. Alltid steget före och extremt hemlighetsfull om sina affärer, visade Perdue ingen oro för Ninas idé. Men Sam var inte lika avvisande som Nina. Han gav Perdue en lång, förväntansfull blick. Han tvekade sedan att skicka e-postmeddelandet innan han sa: "Du verkar jävligt säker på att vi inte har... övertalat."
  
  "Jag älskar hur ni tre försöker skapa konversationer, och jag förstår inte att det ligger mer i det ni säger. Men jag vet allt om organisationen och hur det har varit din tillvaro ända sedan du oavsiktligt knullade flera av dess medlemmar. Herregud, barn, det var därför jag anställde er!" Hon skrattade. Den här gången lät Agatha som en engagerad kund och inte någon galen luffare som tillbringade för mycket tid i solen.
  
  "Det var trots allt hon som hackade Black Sun-servrarna för att aktivera din ekonomiska status... barn," påminde Perdue dem med en blinkning.
  
  "Tja, du vet inte allt det där, fröken Perdue," svarade Sam.
  
  "Men jag vet. Min bror och jag kanske är i ständig konkurrens inom våra respektive kompetensområden, men vi har vissa saker gemensamt. Information om Sam Cleave och Nina Goulds komplicerade uppdrag för det ökända avfallsgänget är inte direkt hemligt, inte när du talar ryska", antydde hon.
  
  Sam och Nina blev chockade. Skulle Perdue ha vetat då att de skulle hitta Renata, hans största hemlighet? Hur kan de ens få tag i henne nu? De tittade på varandra med lite mer oro än de ville.
  
  "Oroa dig inte," Perdue bröt tystnaden. "Låt oss hjälpa Agatha att få sin klients artefakt, och ju tidigare vi gör det...vem vet...Kanske kan vi komma överens om någon form av överenskommelse för att säkerställa din lojalitet mot besättningen," sa han och tittade på Nina.
  
  Hon kunde inte låta bli att minnas sista gången de pratade innan Perdue hade försvunnit utan en ordentlig förklaring. Hans "överenskommelse" innebar tydligen en förnyad, obestridlig lojalitet mot honom. När allt kommer omkring hade han i deras senaste samtal försäkrat henne att han inte hade gett upp med att försöka få tillbaka henne från Sams armar, från Sams säng. Nu visste hon varför han också var tvungen att vinna i fallet Renata/Renegade Brigade.
  
  "Du bör hålla ditt ord, Perdue. Vi...jag...har slut på skedar för att äta skit, om du vet vad jag menar", varnade Sam. "Om allt går fel så lämnar jag för gott. Försvann. De kommer aldrig att ses igen i Skottland. Den enda anledningen till att jag kom så långt var för Nina.
  
  Det spända ögonblicket tystade dem alla för en sekund.
  
  "Okej, nu när vi alla vet var vi är och hur långt vi alla måste resa tills vi kommer till våra stationer, kan vi mejla den marockanska gentlemannen och börja spåra upp resten av dessa namn, eller hur David?" Agatha ledde en grupp tråkiga kollegor.
  
  "Nina, skulle du vilja följa med mig på ett möte i stan? Eller vill du ha en trekant till med dessa två?" Syster Perdue ställde en retorisk fråga och utan att vänta på svar tog hon sin antika väska och lade ett viktigt dokument i den. Nina tittade på Sam och Perdue.
  
  "Ska ni bete er när mamma är borta?" - hon skämtade, men hennes ton var full av sarkasm. Nina blev arg när de två männen antydde att hon tillhörde dem i någon form. De bara stod där, Agathas vanliga brutala ärlighet fick dem till sinnes för uppgiften.
  
  
  Kapitel 16
  
  
  "Vart är vi på väg?" frågade Nina när Agatha fick en hyrbil.
  
  "Halkirk," sa hon till Nina när de gav sig av. Bilen rusade söderut och Agatha tittade på Nina med ett konstigt leende. "Jag kidnappar dig inte, Dr Gould. Vi ska träffa en grafolog som min klient hänvisade mig till. En vacker plats, Halkirk," tillade hon, "precis vid Thursofloden och inte mer än femton minuters bilresa härifrån. Vårt möte är planerat till elva, men vi kommer dit tidigare."
  
  Nina kunde inte argumentera. Landskapet var hisnande och hon önskade att hon kunde komma ut ur staden oftare för att se landsbygden i sitt hemland Skottland. Edinburgh var vackert i sig, full av historia och liv, men efter de senaste årens på varandra följande prövningar övervägde hon att bosätta sig i en liten by i högländerna. Här. Det skulle vara trevligt här. Från A9 svängde de in på B874 och gick västerut mot en liten stad.
  
  "George Street. Nina, leta efter George Street", sa Agatha till sin passagerare. Nina tog fram sin nya telefon och aktiverade GPS:en med ett barnsligt leende som roade Agatha till ett hjärtligt skratt. När de två kvinnorna hittade adressen tog de en stund för att hämta andan. Agatha hoppades att analys av handstilen på något sätt skulle kunna kasta ljus över vem författaren var, eller ännu bättre, vad som stod på den oklara sidan. Vem vet, tänkte Agatha, en proffs som hade studerat handstil hela dagen skulle förmodligen kunna urskilja vad som stod där. Hon visste att det var en sträcka, men det var värt att utforska.
  
  När de klev ur bilen överöste den grå himlen Halkirk med ett behagligt lätt duggregn. Det var kallt, men inte alltför obehagligt, och Agatha kramade sin gamla resväska mot sitt bröst och täckte den med kappan när de gick uppför den långa cementtrappan till ytterdörren till det lilla huset i slutet av George Street. Det var ett pittoreskt litet dockhem, tänkte Nina, som något ur en skotsk upplaga av House & Home. Den oklanderligt välskötta gräsmattan såg ut som en sammetsbit som precis hade kastats framför huset.
  
  "Åh, skynda dig. Kom ur regnet, mina damer!" - en kvinnlig röst kom från springan i ytterdörren. En rejäl medelålders kvinna med ett sött leende tittade ut från mörkret bakom sig. Hon öppnade dörren för dem och vinkade dem att skynda sig.
  
  "Agatha Perdue?" - hon frågade.
  
  "Ja, och det här är min vän, Nina," svarade Agatha. Hon utelämnade Ninas titel för att inte uppmärksamma värdinnan på hur viktigt dokumentet var som hon behövde analysera. Agatha hade för avsikt att låtsas att det bara var någon gammal sida från en avlägsen släkting som hade kommit i hennes ägo. Om det var värt det belopp hon fick för att hitta det, var det inte något som borde ha annonserats.
  
  "Hej Nina. Rachel Clark. Trevligt att träffa er damer. Ska vi gå till mitt kontor nu?" log den glada grafologen.
  
  De lämnade den mörka, mysiga delen av huset för att gå in i ett litet rum, starkt upplyst av dagsljus som filtrerade genom skjutdörrarna som ledde till en liten pool. Nina tittade på de vackra cirklarna som pulserade när regndroppar föll på poolens yta, och beundrade ormbunkarna och lövverket som planterats runt poolen så att du kunde sänka dig i vattnet. Det var estetiskt fantastiskt, ljust grönt i det grå fuktiga vädret.
  
  "Gillar du det, Nina?" frågade Rachel när Agatha räckte henne pappren.
  
  "Ja, det är fantastiskt hur vilt och naturligt det ser ut", svarade Nina artigt.
  
  "Min man är en landskapsdesigner. Buggan bet honom medan han försörjde sig på att gräva i alla möjliga djungler och skogar, och han började med trädgårdsarbete för att lindra detta dåliga gamla nervfall. Du vet, stress är en fruktansvärd sak som ingen verkar lägga märke till nuförtiden, som att vi ska skaka av att vara alltför stressade, va?" - mumlade Rachel osammanhängande och öppnade dokumentet under en förstoringslampa.
  
  "Så sant", instämde Nina. "Stress dödar fler människor än någon inser."
  
  "Ja, det var därför hennes fästman började anlägga andra människors trädgårdar istället. Mer som ett hobbyjobb. Mycket lik mitt arbete. Okej, fröken Perdue, låt oss ta en titt på dina klotter", sa Rachel och satte på sig ett arbetsansikte.
  
  Nina var skeptisk till hela idén, men hon gillade verkligen att komma ut ur huset och bort från Perdue och Sam. Hon satt i den lilla soffan vid skjutdörren och tittade på de färgglada designerna bland löv och grenar. Den här gången sa Rachel ingenting. Agatha tittade intensivt på henne och det blev så tyst att Nina och Agatha utbytte några meningar, båda väldigt nyfikna på varför Rachel studerade en sida så länge.
  
  Till slut tittade Rachel upp: "Var fick du tag på det, älskling?" Hennes tonfall var allvarlig och lite tveksam.
  
  "Åh, mamma hade några gamla saker från sin gammelmormor, och hon skyllde allt på mig," ljög Agatha skickligt. "Hittade det här bland några oönskade räkningar och tyckte att det var intressant."
  
  Nina piggnade till: "Varför? Ser du vad det står där?"
  
  "Damer, jag är inget ex... ja, jag är en expert", skrattade hon torrt och tog av sig glasögonen, "men om jag inte har fel, från det här fotot..."
  
  "Ja?" - utbrast Nina och Agata samtidigt.
  
  "Det ser ut som att det var skrivet på..." hon tittade upp, helt förvirrad, "papyrus?"
  
  Agatha satte på det mest aningslösa uttrycket i ansiktet medan Nina bara flämtade.
  
  "Det här är bra?" frågade Nina och lekte dum för information.
  
  "Varför ja, min kära. Det betyder att detta papper är mycket värdefullt. Miss Perdue, råkar du ha originalet?" frågade Rachel. Hon lade sin hand på Agathas med upprymd nyfikenhet.
  
  "Jag är rädd att jag inte vet, nej. Men jag var bara nyfiken på att titta på bilden. Vi vet nu att det måste ha varit en intressant bok som den är hämtad från. Jag antar att jag visste det från början," Agatha var naiv, "för det var därför jag var så besatt av att ta reda på vad det stod. Du kanske kan hjälpa oss att ta reda på vad det står?"
  
  "Jag kan försöka. Jag menar, jag ser många handskriftsprover och jag måste skryta med att jag har ett tränat öga för det", log Rachel.
  
  Agatha sköt sina ögon på Nina som för att säga "Jag sa det till dig", och Nina var tvungen att le när hon vände på huvudet för att titta på trädgården och poolen, där det nu började regna.
  
  "Ge mig ett par minuter, låt mig se om... jag... kan..." Rachels ord bleknade när hon justerade förstoringslampan för att se bättre. "Jag ser att den som tog det här fotot gjorde sin egen lilla anteckning. Bläcket på det här avsnittet är fräschare och författarens handstil skiljer sig markant. Vänta."
  
  Det verkade som om en evighet gick och väntade på att Rachel skulle skriva ord för ord medan hon dechiffrerade vad hon hade skrivit bit för bit och lämnade en prickad linje här och där där hon inte kunde urskilja. Agatha såg sig omkring i rummet. Överallt kunde hon se prover på fotografier, affischer med olika vinklar och tryck, som tydde på psykologiska anlag och karaktärsdrag. Enligt hennes mening var det ett spännande kall. Kanske Agatha, som bibliotekarie, gillade kärleken till ord och mening bakom struktur och så.
  
  "Det är som en sorts dikt", mumlade Rachel, "som är delad mellan två händer. Jag slår vad om att två olika personer skrev den här dikten - en första delen och den andra den sista. De första raderna är på franska, resten är på tyska, om mitt minne inte stämmer. Åh, och här nere är den signerad med vad som ser ut... den första delen av signaturen är komplex, men den sista delen ser tydligt ut som 'Venen' eller 'Wener'. Känner du någon i din familj med det namnet, fröken Perdue?"
  
  "Nej, tyvärr, nej," svarade Agatha med lätt ånger och spelade sin roll så bra att Nina log och i hemlighet skakade på huvudet.
  
  "Agatha, du måste fortsätta med detta, min kära. Jag skulle till och med våga påstå att materialet på papyrusen som detta står på är helt... uråldrigt", rynkade Rachel pannan.
  
  "Som det antika 1800-talet?" frågade Nina.
  
  "Nej min kära. Ungefär mer än tusen år före 1800-talet - uråldrigt", sa Rachel och hennes ögon vidgades av förvåning och uppriktighet. "Du kommer att hitta papyrus som denna på världshistoriska museer som Kairomuseet!"
  
  Förvirrad av Rachels intresse för dokumentet avledde Agatha hennes uppmärksamhet.
  
  "Och dikten på den är lika gammal?" - hon frågade.
  
  "Nej inte alls. Bläcket är inte hälften så blekt som det skulle ha varit om det skrivits för så länge sedan. Någon tog den och skrev den på papper, vars värde de inte hade någon aning om, min kära. Var de fick dem ifrån är fortfarande ett mysterium, eftersom dessa typer av papyrus måste ha förvarats på museer eller... - hon skrattade åt det absurda i vad hon skulle säga - de måste ha förvarats någonstans sedan bibliotekets tid av Alexandria. Rachel motstod lusten att skratta högt åt det löjliga uttalandet och ryckte helt enkelt på axlarna.
  
  "Vilka ord tog du ifrån det här?" frågade Nina.
  
  "Det är på franska, tror jag. Så jag pratar inte franska..."
  
  "Det är okej, tror jag," sa Agatha snabbt. Hon tittade på klockan. "Herregud, titta på tiden. Nina, vi är sena till moster Millies inflyttningsmiddag!"
  
  Nina hade ingen aning om vad Agatha pratade om, men hon tog det som skitsnack att hon var tvungen att spela med för att lindra den växande spänningen i diskussionen. Hon gissade rätt.
  
  "Åh fan, du har rätt! Och vi behöver fortfarande få kakan! Rachel, vet du om ett bra bageri som finns i närheten?" frågade Nina.
  
  "Vi var på väg att dö", sa Agatha när de körde längs huvudvägen tillbaka till Thurso.
  
  "Nej skit! Jag måste erkänna att jag hade fel. Att anlita en grafolog var en väldigt bra idé", sa Nina. "Kan du översätta det hon skrev från texten?"
  
  "Ja," sa Agatha. "Du pratar inte franska?"
  
  "Väldigt lite. Jag har alltid varit ett stort fan av det germanska språket", skrattade historikern. "Jag tyckte bättre om män."
  
  "Jasså? Föredrar du tyska män? Och de skotska rullarna stör dig?" Agatha märkte det. Nina kunde inte säga om det ens fanns ett uns av hot i Agathas uttalande, men med henne kunde det vara vad som helst.
  
  "Sam är ett väldigt stiligt exemplar," skämtade hon.
  
  "Jag vet. Jag vågar säga att jag inte skulle ha något emot att få en recension från honom. Men vad fan ser du i David? Det handlar om pengar, eller hur? Det måste finnas pengar", frågade Agatha.
  
  "Nej, inte så mycket pengar som självförtroende. Och hans passion för livet, antar jag, sa Nina. Hon gillade inte att bli tvungen att utforska sin attraktion till Purdue så grundligt. I själva verket skulle hon hellre glömma vad hon tyckte var attraktivt med honom i första hand. Hon var långt ifrån säker när det gällde att skriva av sin tillgivenhet för honom, hur häftigt hon än förnekade det.
  
  Och Sam var inget undantag. Han lät henne inte veta om han ville vara med henne eller inte. Att hitta hans anteckningar om Trish och hans liv med henne bekräftade detta, och med risk för hjärtesorg om hon konfronterade honom med det, höll hon det för sig själv. Men innerst inne kunde Nina inte förneka att hon var kär i Sam, den svårfångade älskaren hon aldrig kunde vara med mer än några minuter åt gången.
  
  Hennes hjärta värkte varje gång hon tänkte på de där minnen från hans liv med Trish, hur mycket han älskade henne, hennes små egenheter och hur nära de var - hur mycket han saknade henne. Varför skulle han skriva så mycket om deras liv tillsammans om han hade gått vidare? Varför ljög han för henne om hur kär hon var honom om han i hemlighet skrev odes till hennes föregångare? Att veta att hon aldrig skulle mäta sig med Trish var ett slag som hon inte kunde hantera.
  
  
  Kapitel 17
  
  
  Perdue tände elden medan Sam lagade middag under Miss Maisies strikta övervakning. I verkligheten hjälpte han bara till, men hon fick honom att tro att han var kocken. Perdue gick in i köket med ett pojkaktigt leende när han såg kaoset som Sam skapade när han förberedde vad som kunde ha varit en fest.
  
  "Han ger dig problem, eller hur?" frågade Perdue Maisie.
  
  "Inte mer än min man, sir," blinkade hon och städade där Sam hade spillt mjöl när han försökte göra dumplings.
  
  "Sam," sa Perdue och nickade åt Sam att gå med honom vid elden.
  
  "Fröken Maisie, jag är rädd att jag måste befria mig från köksplikterna," meddelade Sam.
  
  "Oroa dig inte, herr Cleave," log hon. "Tack och lov", hörde de henne säga när han lämnade köket.
  
  "Har du redan fått nyheter om detta dokument?" - frågade Perdue.
  
  "Ingenting. Jag antar att de alla tycker att jag är galen för att göra en berättelse om myt, men å ena sidan är det bra. Ju färre människor vet om detta, desto bättre. Bara ifall dagboken fortfarande är intakt någonstans", sa Sam.
  
  "Ja, jag är väldigt nyfiken på vad den här förmenta skatten är," sa Perdue medan han hällde upp lite scotch till dem.
  
  "Självklart är det det," svarade Sam, något road.
  
  "Det handlar inte om pengarna, Sam. Gud vet, jag har nog av det här. Jag behöver inte jaga inhemska reliker för pengar, sa Perdue till honom. "Jag är verkligen fördjupad i det förflutna, i vad världen lagrar på dolda platser som folk är för okunniga för att bry sig om. Jag menar, vi lever på ett land som har sett de mest fantastiska saker, levt igenom de mest fantastiska epoker. Det är verkligen något speciellt att hitta rester av den gamla världen och röra vid saker som vet saker som vi aldrig kommer att få veta."
  
  "Det är för djupt för den här tiden på dagen, man," erkände Sam. Han drack ett halvt glas av sin scotch i en klunk.
  
  "Lätt med det," uppmanade Perdue. "Du vill vara vaken och medveten när de två damerna kommer tillbaka."
  
  "Faktiskt är jag inte helt säker på det," erkände Sam. Perdue bara flinade för att han kände nästan likadant. De två männen bestämde sig dock för att inte diskutera Nina eller vad hon hade med någon av dem. Märkligt nog fanns det aldrig något ont blod mellan Perdue och Sam, de två rivalerna för Ninas hjärta, eftersom de båda hade hennes kropp.
  
  Ytterdörren öppnades och två halvdränkta kvinnor rusade in. Det var inte regnet som drev dem framåt, utan nyheterna. Efter en kort redogörelse för vad som hade hänt på grafologens kontor, stod de emot den ohämmade önskan att analysera dikten och smickrade fröken Maisie genom att för första gången smaka på hennes läckra rätt av utmärkt kök. Det vore oklokt att diskutera nya detaljer framför henne, eller någon annan för den delen, bara för att vara på den säkra sidan.
  
  Efter lunch satt de fyra runt bordet för att hjälpa till att ta reda på om det var något viktigt i anteckningarna.
  
  "David, är det ett ord? Jag misstänker att min höga franska inte räcker till", sa Agatha otåligt.
  
  Han tittade på Rachels vidriga handstil, där hon hade kopierat den franska delen av dikten. "Åh, eh, det betyder hednisk, och den där..."
  
  "Var inte dum, jag vet det", flinade hon och ryckte ifrån honom sidan. Nina fnissade åt Perdues straff. Han log lite blygt mot henne.
  
  Det visade sig att Agatha var hundra gånger mer irriterad när hon arbetade än vad Nina och Sam hade kunnat föreställa sig.
  
  "Tja, ring mig i den tyska delen om du behöver hjälp, Agatha. "Jag ska gå och hämta lite te," sa Nina lättvindigt, i hopp om att den excentriske bibliotekarien inte skulle ta det som en snål kommentar. Men Agatha brydde sig inte om någon när hon översatte den franska delen. De andra väntade tålmodigt och småpratade medan de alla sprudlade av nyfikenhet. Plötsligt harklade Agatha: "Okej", sa hon, "så här står det: "Från de hedniska hamnarna innan korsbytet kom de gamla skriftlärda för att hålla hemligheten från Guds ormar. Serapis såg på när hans inälvor bars in i öknen, och hieroglyferna drunknade under Ahmeds fot.'
  
  Hon stannade. De väntade. Agatha tittade förtvivlat på dem: "Vad då?"
  
  "Detta är allt?" frågade Sam och riskerade det fruktansvärda geniets missnöje.
  
  "Ja, Sam, det här är det", snäste hon som väntat. "Varför? Hade du hoppats på en opera?"
  
  "Nej, det var bara... du vet... jag hade väntat mig något längre sedan du tog så lång tid..." började han, men Perdue vände ryggen åt sin syster för att i hemlighet avråda Sam från att fortsätta med friandet.
  
  "Pratar du franska, herr Cleave?" - sa hon sarkastiskt. Perdue slöt ögonen och Sam insåg att hon var kränkt.
  
  "Nej. nej jag vet inte. Det skulle ta mig en evighet att komma på något", försökte Sam rätta sig.
  
  "Vad i helvete är "Serapis?" Nina kom honom till hjälp. Hennes rynka pannan betydde seriös undersökning, inte bara en tom fråga för att rädda Sams ökända bollar från klorna.
  
  Alla skakade på huvudet.
  
  "Kolla in det på Internet," föreslog Sam, och innan hans ord tog slut, öppnade Nina sin bärbara dator.
  
  "Förstår", sa hon och skummade informationen för att hålla en kort föreläsning. "Serapis var en hednisk gud som tillbads främst i Egypten."
  
  "Säkert. Vi har papyrus, så naturligtvis måste vi ha Egypten någonstans", skämtade Perdue.
  
  "I alla fall", fortsatte Nina, "kort sagt... Någon gång på 300-talet i Alexandria förbjöd biskop Theophilus all dyrkan av hedniska gudar, och under det övergivna Dionysos tempel skändades uppenbarligen innehållet i katakombvalven. .. förmodligen hedniska reliker", föreslog hon, "och det gjorde hedningarna i Alexandria fruktansvärt arga."
  
  "Så de dödade jäveln?" Sam knackade på och roade alla utom Nina, som gav honom en stålig blick som skickade honom tillbaka till sitt hörn.
  
  "Nej, de dödade inte jäveln, Sam", suckade hon, "men de hetsade till upplopp för att hämnas på gatan. Men de kristna gjorde motstånd och tvingade de hedniska troende att ta sin tillflykt till Serapeum, Serapis tempel, uppenbarligen en imponerande struktur. Så de barrikaderade sig där och tog några kristna som gisslan för gott skull."
  
  "Okej, det förklarar de hedniska hamnarna. Alexandria var en mycket viktig hamn i den antika världen. Hedniska hamnar blev kristna, eller hur?" Perdue bekräftade.
  
  "Enligt detta är det sant", svarade Nina. "Men de gamla skriftlärda håller hemligheten..."
  
  "De gamla skriftlärda", konstaterade Agatha, "måste vara de präster som förde uppteckningar i Alexandria." Bibliotek i Alexandria!"
  
  "Men biblioteket i Alexandria var redan bränt ner till grunden i Boomfack, British Columbia, eller hur?" - frågade Sam. Perdue fick skratta åt journalistens ordval.
  
  "Det ryktas att det har blivit bränt av Caesar när han satte eld på sin flotta av fartyg, så vitt jag vet," instämde Perdue.
  
  "Okej, men trots det, det här dokumentet var tydligen skrivet på papyrus, som grafologen sa till oss var gammalt. Kanske var inte allt förstört. Kanske betyder detta att de gömde det för Guds ormar - de kristna myndigheterna!" utbrast Nina.
  
  "Allt det här är rättvist, Nina, men vad har det här att göra med en legionär från 1800-talet? Hur passar han in här?" Agatha tänkte på det. "Han skrev detta, i vilket syfte?"
  
  "Legenden säger att en gammal soldat berättade om dagen då han med sina egna ögon såg den gamla världens ovärderliga skatter, eller hur?" avbröt Sam. "Vi tänker på guld och silver när vi borde tänka på böcker, information och hieroglyfer i en dikt. Serapis inälvor måste vara templets inälvor, eller hur?"
  
  "Sam, du är ett jävla geni!" skrek Nina. "Det är allt! Naturligtvis att se när hans inälvor släpades genom öknen och drunknade... begravdes... under Ahmeds fot. En gammal soldat berättade om en gård som ägdes av en egyptier där han hade sett en skatt. Den här skiten begravdes under fötterna på en egyptier i Algeriet!"
  
  "Perfekt! Så den gamle franske soldaten berättade vad det var och var han såg det. Det säger oss inte var hans dagbok är", påminde Perdue alla. De blev så uppslukade av mysteriet att de tappade koll på det faktiska dokumentet de var ute efter.
  
  "Oroa dig inte. Det här är Ninas roll. Tyska, skriven av en ung soldat som han gav dagboken till", sa Agatha och förnyade sitt hopp. "Vi behövde veta vad den här skatten var - dokumenten från biblioteket i Alexandria. Nu måste vi veta hur vi ska hitta dem, efter att vi hittat dagboken för min klient, förstås."
  
  Nina tog sig tid med det längre avsnittet i den fransk-tyska dikten.
  
  "Det är väldigt svårt. Många kodord. Jag misstänker att det kommer att finnas fler problem med den här än med den första", konstaterade hon och betonade några ord. "Det saknas många ord här."
  
  "Ja jag såg det. Det verkar som om det här fotografiet har blivit blött eller skadat under åren eftersom mycket av ytan har slitits bort. Jag hoppas att originalsidan inte skadades i samma utsträckning. Men ge oss bara orden som fortfarande finns där, kära du", uppmanade Agatha.
  
  "Kom bara ihåg att det här skrevs mycket senare än det förra," sa Nina till sig själv för att påminna henne om i vilket sammanhang hon var tvungen att översätta det. "Om de första åren av århundradet, så... runt nitton något. Vi måste ringa upp dessa namn på de rekryterade männen, Agatha."
  
  När hon äntligen översatte de tyska orden lutade hon sig bakåt i stolen och rynkade pannan.
  
  "Låt oss höra det," sa Perdue.
  
  Nina läste långsamt: "Det här är väldigt förvirrande. Han ville uppenbarligen inte att någon skulle hitta den medan han levde. Enligt min åsikt måste juniorlegionären i början av 1900-talet ha passerat medelåldern. Jag sätter bara prickarna där ord saknas."
  
  
  Nytt för människor
  
  Inte i marken på 680 tolv
  
  Guds fortfarande växande index innehåller två treenigheter
  
  Och det klappande änglatäcket... Erno
  
  ...till själva ......behåll det
  
  ...... osynlig... Heinrich I
  
  
  "För övrigt saknas en hel rad," suckade Nina och kastade pennan åt sidan i besegrad. "Den sista delen är signaturen av en kille som heter 'Wehner', enligt Rachel Clarke."
  
  Sam tuggade en söt bulle. Han lutade sig över Ninas axel och sa med munnen full: "Inte 'Venus'. Det här är "Werner", klar som dagen.
  
  Nina höjde huvudet och spände ögonen åt hans nedlåtande ton, men Sam bara log, som han gjorde när han visste att han var oklanderligt smart: "Och det här är 'Klaus'. Klaus Werner, 1935."
  
  Nina och Agatha stirrade på Sam i fullkomlig förvåning.
  
  "Ser?" - sa han och pekade längst ner på bilden. "1935. Trodde ni att detta var ett sidnummer? För annars är den här mannens dagbok tjockare än Bibeln, och han måste ha haft ett mycket långt och händelserikt liv."
  
  Perdue kunde inte hålla igen längre. Från sin plats vid den öppna spisen, där han lutade sig mot ramen med ett glas vin, vrålade han av skratt. Sam skrattade gott med honom, men för säkerhets skull flyttade han snabbt ifrån Nina. Till och med Agatha log: "Också jag skulle bli upprörd över hans arrogans om han inte sparade oss mycket extraarbete, håller du inte med, Dr Gould?"
  
  "Ja, han gjorde inte det den här gången," retade Nina och gav Sam ett leende.
  
  
  Kapitel 18
  
  
  "Nytt för människor, inte för marken. Så detta var en ny plats när Klaus Werner återvände till Tyskland 1935, eller när han återvände. Sam kontrollerar namnen på legionärer för åren 1900-1935", sa Nina Agate.
  
  "Men finns det något sätt att ta reda på var han bodde?" frågade Agatha, lutad på armbågarna och täckte ansiktet med handflatorna, som en nioårig flicka.
  
  "Jag har Werner, som kom in i landet 1914!" - utbrast Sam. "Han är den närmaste Werner vi har dessa datum. De andra går tillbaka till 1901, 1905 och 1948."
  
  "Det kan fortfarande vara en av de tidigare, Sam. Kolla in dem alla. Vad säger denna rulla från 1914?" frågade Perdue och lutade sig mot Sams stol för att studera informationen på den bärbara datorn.
  
  "Många platser var nya då. Gud, Eiffeltornet var ungt då. Detta var den industriella revolutionen. Allt byggdes nyligen. Vad är 680 tolv?" Nina skrattade. "Jag har huvudvärk".
  
  "Det måste vara tolv år", sa Perdue in. "Jag menar, det hänvisar till det nya och det gamla, därför till tillvarons era. Men vad är 680 år?"
  
  "Åldern på platsen han pratar om, så klart," sluddrade Agatha genom sammanbitna tänder och vägrade att ta bort käken från sina händer.
  
  "Okej, så det här stället är 680 år gammalt. Växer ännu? Jag är rådvill. Det finns inget sätt att det kan vara vid liv," suckade Nina tungt.
  
  "Kanske befolkningen växer?" Sam föreslog. "Se, det står "Guds index" som innehåller "två treenigheter", och det är uppenbarligen en kyrka. Det är inte svårt."
  
  "Vet du hur många kyrkor det finns i Tyskland, Sam?" Nina flinade. Det var tydligt att hon var väldigt trött och väldigt otålig över det hela. Det faktum att något annat tyngde henne med tiden, hennes ryska vänners förestående död, tog henne gradvis i besittning.
  
  "Du har rätt, Sam. Det är inte svårt att gissa att vi letar efter en kyrka, men svaret på vilket man ligger, det är jag säker på, i de "två treenigheterna". Det finns en treenighet i varje kyrka, men sällan finns det ytterligare tre, svarade Agatha. Hon var tvungen att erkänna att hon också hade tänkt på diktens gåtfulla aspekter till det yttersta.
  
  Pardue lutade sig plötsligt över Sam och pekade på skärmen, något under Werners nummer 1914. "Fångade honom!"
  
  "Var?" utbrast Nina, Agatha och Sam unisont, tacksamma för genombrottet.
  
  "Köln, mina damer och herrar. Vår man bodde i Köln. Här, Sam", underströk han meningen med sin tumnagel, "där det står: 'Klaus Werner, stadsplanerare under administration av Konrad Adenauer, borgmästare i Köln (1917-1933)'.
  
  "Detta betyder att han skrev den här dikten efter avskedandet av Adenauer," piggade Nina till. Det var trevligt att höra något bekant som hon kände till från tysk historia. "1933 vann nazistpartiet lokala val i Köln. Säkert! Strax efter omvandlades den gotiska kyrkan där till ett monument över det nya tyska riket. Men jag tror att herr Werner hade lite fel i sina beräkningar av kyrkans ålder, ge eller ta några år."
  
  "Vem bryr sig? Om det här är rätt kyrka, då har vi vår plats, människor!" Sam insisterade.
  
  "Vänta, låt mig se till två gånger innan vi åker dit oförberedda," sa Nina. Hon skrev in "Cologne Attractions" i sökmotorn. Hennes ansikte ljusnade när hon läste recensioner av Kölner Dom, Kölnerdomen, stadens viktigaste monument.
  
  Hon nickade och konstaterade obestridligt: "Ja, lyssna, Kölnerdomen är där de tre kungarnas helgedom ligger. Jag slår vad om att det här är den andra treenigheten som Werner nämner!"
  
  Perdue stod upp till lättnadens suckar: "Nu vet vi var vi ska börja, tack och lov. Agata, gör förberedelserna. Jag ska samla allt vi behöver för att hämta den här dagboken från katedralen."
  
  Nästa eftermiddag var gruppen redo att resa till Köln för att se om deras lösning på den uråldriga gåtan skulle leda dem till reliken som Agathas klient hade eftertraktat. Nina och Sam tog hand om hyrbilen medan familjen Perdues fyllde på med sina bästa olagliga prylar ifall deras beslag skulle hindras av de irriterande säkerhetsåtgärder som städer hade vidtagit för att skydda sina monument.
  
  Flygningen till Köln var händelselös och snabb, tack vare Purdues flygbesättning. Privatjetplanet de tog var inte ett av hans bästa, men det var ingen lyxresa. Den här gången använde Perdue sitt plan av praktiska skäl snarare än av instinkt. På en liten landningsbana i sydöstlig riktning mot flygplatsen Köln-Bonn bromsade den lätta Challenger 350 graciöst. Vädret var fruktansvärt, inte bara för att flyga, utan också för allmänna resor. Vägarna var blöta på grund av en oväntad storm. När Perdue, Nina, Sam och Agatha tog sig igenom folkmassan märkte de passagerarnas patetiska beteende och beklagade raseriet över vad de trodde var en vanlig regnig dag. Tydligen sa den lokala prognosen ingenting om intensiteten av utbrottet.
  
  "Tack och lov att jag tog med mig gummistövlar," anmärkte Nina när de korsade flygplatsen och gick till utgången från ankomsthallen. "Det skulle förstöra mina stövlar."
  
  "Men den där äckliga yakjackan skulle göra ett bra jobb just nu, tror du inte?" Agatha log när de gick ner för trappan till bottenvåningen till biljettkontoret för S-13-tåget in till centrum.
  
  "Vem gav det här till dig? "Du sa att det var en gåva," frågade Agatha. Nina kunde se Sam krypa ihop sig vid frågan, men hon kunde inte förstå varför eftersom han var så fångad av sina minnen av Trish.
  
  "Befälhavare för den övergivna brigaden, Ludwig Bern. Det var en av hans", sa Nina med uppenbar lycka. Hon påminde Sam om en skolflicka som svimmade över sin nya pojkvän. Han gick bara några meter och önskade att han kunde tända en cigarett just nu. Han gick med Perdue vid biljettautomaten.
  
  "Han låter fantastisk. Du vet att dessa människor är kända för att vara väldigt grymma, väldigt disciplinerade och väldigt, väldigt hårt arbetande", sa Agatha sakligt. "Jag gjorde omfattande forskning om dem nyligen. Säg mig, finns det tortyrkammare i den bergsfästningen?"
  
  "Ja, men jag hade turen att inte vara fånge där. Det visar sig att jag ser ut som Berns bortgångna fru. Jag antar att små artigheter som det räddade min röv när de fångade oss, eftersom jag upplevde deras rykte som odjur under min internering, sa Nina till Agata. Hennes blick var stadigt fäst i golvet när hon berättade om den våldsamma episoden.
  
  Agatha såg Sams reaktion, lika deprimerad som den var, och hon viskade: "Är det när de sårade Sam så illa?"
  
  "Ja".
  
  "Och du har det där otäcka blåmärket?"
  
  "Ja, Agatha."
  
  "Fussar."
  
  "Ja, Agatha. Du har förstått rätt. Så det var ganska överraskande att chefen för det skiftet behandlade mig mer humant när jag förhördes... så klart... efter att han hotat mig med våldtäkt... och död, sa Nina, nästan road av det. hela saken.
  
  "Nu går vi. Vi måste reda ut vårt vandrarhem så att vi kan vila lite, sa Perdue.
  
  Vandrarhemmet Perdue hade nämnt var inte det som vanligtvis kom att tänka på. De klev av spårvagnen vid Trimbornstrasse och gick nästa och ett halvt kvarter till en anspråkslös gammal byggnad. Nina tittade upp mot den höga tegelbyggnaden i fyra våningar som såg ut som en korsning mellan en fabrik från andra världskriget och ett välrestaurerat gammalt tornhus. Platsen hade en gammaldags charm och en välkomnande atmosfär, även om det helt klart hade sett bättre dagar.
  
  Fönstren var dekorerade med dekorativa ramar och syllar, medan Nina på andra sidan glaset kunde se någon titta fram bakom de oklanderligt rena gardinerna. När gästerna kom in överväldigade doften av nybakat bröd och kaffe dem i den lilla, mörka, unkna lobbyn.
  
  "Dina rum är på övervåningen, Herr Perdue," sa en smärtsamt prydlig man i början av trettioårsåldern till Perdue.
  
  "Vielen dunk, Peter," Perdue log och klev åt sidan så att damerna kunde klättra upp för trappan till sina rum. "Sam och jag är i samma rum; Nina och Agata i den andra."
  
  "Tack och lov behöver jag inte stanna hos David. Inte ens nu har han slutat sitt irriterande prat i sömnen", knuffade Agatha till Nina med sin armbåge.
  
  "Ha! Har han alltid gjort det här?" Nina flinade när de ställde sina väskor på marken.
  
  "Sedan födseln, tror jag. Han var alltid talrik, medan jag höll käften och lärde honom olika saker", skämtade Agatha.
  
  "Okej, låt oss vila lite. I morgon eftermiddag kan vi gå och se vad katedralen har att erbjuda", meddelade Perdue och sträckte sig och gäspade brett.
  
  "Jag hör det!" Sam höll med.
  
  Med en sista blick på Nina gick Sam in i rummet med Perdue och stängde dörren efter dem.
  
  
  Kapitel 19
  
  
  Agatha blev kvar när de andra tre gick till Kölnerdomen. Hon var tvungen att titta på deras ryggar med spårningsenheter kopplade till sin brors surfplatta, deras identiteter med tre armbandsur. Med sin egen bärbara dator i sängen loggade hon in på den lokala polisens kommunikationssystem för att övervaka alla varningar om hennes brors plundrare. Med kakor och en kolv starkt svart kaffe i närheten tittade Agatha på skärmarna bakom den låsta dörren till hennes sovrum.
  
  I vördnad kunde Nina och Sam inte ta blicken från den enorma kraften i den gotiska strukturen framför dem. Det var majestätiskt och gammalt, dess spiror nådde i genomsnitt 500 fot från basen. Arkitekturen liknade inte bara medeltida torn och spetsiga projektioner, utan på avstånd verkade konturerna av den underbara byggnaden ojämna och solida. Komplexiteten var bortom fantasi, något som behövde ses personligen, tyckte Nina, eftersom hon hade sett den berömda katedralen i böcker tidigare. Men ingenting kunde förbereda henne för den hisnande synen som fick henne att darra av vördnad.
  
  "Det är enormt, eller hur?" Perdue log självsäkert. "Ser ännu vackrare ut än förra gången jag var här!"
  
  Historien var imponerande även med de gamla normerna som hölls av grekiska tempel och italienska monument. De två tornen stod massiva och tysta och pekade uppåt som om de riktade sig till Gud; och i mitten lockade en skrämmande entré tusentals människor att komma in och beundra interiören.
  
  "Den är över 400 fot lång, kan du tro det? Titta på det! Jag vet att vi är här för andra ändamål, men det skadar aldrig att uppskatta den sanna storslagenheten i tysk arkitektur", sa Perdue och beundrade strävpelarna och spirorna.
  
  "Jag längtar efter att se vad som finns inuti," utbrast Nina.
  
  "Var inte för otålig, Nina. Du kommer att spendera många timmar där", påminde Sam henne, korsade armarna över bröstet och log för hånfullt. Hon vände upp näsan mot honom och flinade när de tre gick in i det gigantiska monumentet.
  
  Eftersom de inte hade någon aning om var dagboken kunde vara, föreslog Perdue att han, Sam och Nina skulle delas upp så att de kunde utforska olika delar av katedralen samtidigt. Han bar med sig ett laserkittglas i pennstorlek för att fånga upp eventuella värmesignaler utanför kyrkans väggar, som han kanske måste smyga in i.
  
  "Helliga skit, det här kommer att ta oss dagar," sa Sam lite för högt medan hans förvånade ögon skannade den majestätiska, kolossala byggnaden. Folk muttrade i avsky över hans utrop, inne i kyrkan inte mindre!
  
  "Då är det bättre att börja med det. Allt som kan ge oss en uppfattning om var de kan förvaras bör övervägas. Vi har alla en bild av den andre på vår klocka, så blekna inte bort. Jag orkar inte leta efter en dagbok och två vilsna själar", log Perdue.
  
  "Åh, du var bara tvungen att snurra det så," skrattade Nina. "Senare, pojkar."
  
  De delade sig i tre riktningar, låtsades att de bara var där för att se sevärdheterna, samtidigt som de granskade alla möjliga ledtrådar som kan peka på platsen för den franske soldatens dagbok. Klockorna de bar fungerade som ett kommunikationsmedel så att de kunde utbyta information utan att behöva omgruppera varje gång.
  
  Sam vandrade in i nattvardskapellet och upprepade för sig själv att han faktiskt letade efter något som såg ut som en gammal liten bok. Han var tvungen att hela tiden berätta för sig själv vad han letade efter för att inte bli distraherad av religiösa skatter runt varje hörn. Han hade aldrig varit religiös och hade naturligtvis inte känt något heligt på sistone, men han var tvungen att ge efter för skulptörernas och murarnas skicklighet som skapade fantastiska saker omkring honom. Den stolthet och respekt med vilken de gjordes väckte hans känslor, och nästan varje staty och struktur förtjänade hans fotografi. Det var länge sedan Sam hade varit på en plats där han faktiskt kunde använda sina fotografiska färdigheter.
  
  Ninas röst kom genom hörluren kopplad till deras handledsenheter.
  
  "Ska jag säga 'förstörare, förstörare' eller något liknande?" frågade hon över den knarrande signalen.
  
  Sam kunde inte låta bli att skratta och snart hörde han Perdue säga: "Nej, Nina. Jag är rädd för att tänka på vad Sam skulle göra, så prata bara."
  
  "Jag tror att jag hade en uppenbarelse", sa hon.
  
  "Rädda din själ på din egen tid, Dr. Gould," skämtade Sam och han hörde hennes suck i andra änden av linjen.
  
  "Vad är det, Nina?" - frågade Perdue.
  
  "Jag kollar på klockorna på den södra spiran och jag hittade den här broschyren om alla olika klockor. Det finns en klocka i åstornet som heter Angelus Bell," svarade hon. "Jag undrade om det här hade något med dikten att göra."
  
  "Var? Klappa änglar?" - frågade Perdue.
  
  "Tja, 'änglar' stavas med stort 'A' och jag tror att det kan vara ett namn och inte bara en hänvisning till änglar, du vet?" viskade Nina.
  
  "Jag tror att du har rätt i det, Nina," sa Sam in. "Hör här, det står "klappande änglar" här. Tungan som hänger ner i mitten av klockan kallas väl vispen? Kan detta betyda att dagboken är under beskydd av Angelus Bell?"
  
  "Herregud, du kom på det," viskade Perdue upprymt. Hans röst kunde inte ha låtit mer upprörd bland turisterna som trängdes inne i Marienskapellet, där Perdue beundrade Stefan Lochners målning av Kölns skyddshelgon i dess gotiska återgivning. "Jag är på St. Mary's Chapel just nu, men träffa mig vid Ridge Turret-basen om, säg, 10 minuter?"
  
  "Okej, vi ses där," svarade Nina. "Sam?"
  
  "Ja, jag kommer att vara där så fort jag kan få en ny bild av det taket. Helvete!" Han konstaterade medan Nina och Perdue kunde höra människorna runt Sam flämta igen vid hans uttalande.
  
  När de möttes på observationsdäcket föll allt på plats. Från plattformen ovanför nocktornet var det tydligt att den mindre klockan mycket väl kunde gömma en dagbok.
  
  "Hur fan fick han in det där?" - frågade Sam.
  
  "Kom ihåg att den här killen Werner var en stadsplanerare. Han hade förmodligen tillgång till alla möjliga skrymslen och vrår av stadens byggnader och infrastruktur. Jag slår vad om att det var därför han valde Angelus Bell. Den är mindre, mer blygsam än huvudklockorna, och ingen skulle kunna tänka sig att titta här", konstaterade Perdue. "Okej, så min syster och jag kommer hit ikväll och ni två kan hålla ett öga på aktiviteten runt omkring oss."
  
  "Agatha? Klättra upp här?" Nina flämtade.
  
  "Ja, hon var gymnast på nationell nivå på gymnasiet. Sa hon inte till dig?" Perdue nickade.
  
  "Nej", svarade Nina, helt förvånad över denna information.
  
  "Det skulle förklara hennes ranka kropp," noterade Sam.
  
  "Det är rätt. Pappa märkte tidigt att hon var för smal för att vara idrottsman eller tennisspelare, så han introducerade henne för gymnastik och kampsport för att hjälpa henne att utveckla sina färdigheter", sa Perdue. "Hon är också en ivrig klättrare, om du kan få ut henne från arkiven, förråden och bokhyllorna." Dave Perdue skrattade åt reaktionen från sina två kollegor. Båda mindes tydligt Agatha i stövlar och sele.
  
  "Om någon kunde klättra i den här monstruösa byggnaden, skulle det vara en klättrare," instämde Sam. "Jag är så glad att jag inte blev vald för detta galenskap."
  
  "Jag också, Sam, jag också!" Nina ryste och tittade ner igen på det lilla tornet som låg uppe på det branta taket på den enorma katedralen. "Gud, bara tanken på att stå här gav mig ångest. Jag hatar trånga utrymmen, men när vi pratar håller jag på att utveckla en motvilja mot höjder."
  
  Sam tog flera fotografier av det omgivande området, mer eller mindre inklusive det omgivande landskapet, så att de kunde planera sin utforskning och räddning av föremålet. Perdue tog fram sitt teleskop och undersökte tornet.
  
  "Snyggt", sa Nina och undersökte enheten med ögonen. "Vad i hela friden gör det här?"
  
  "Titta," sa Perdue och räckte den till henne. "TRYCK INTE på den röda knappen. Tryck på silverknappen."
  
  Sam lutade sig fram för att se vad hon gjorde. Ninas mun öppnades på vid gavel och sedan böjde hennes läppar sig långsamt till ett leende.
  
  "Vad? Vad ser du?" Sam tryckte. Perdue log stolt och höjde på ögonbrynet mot den intresserade journalisten.
  
  "Hon tittar genom väggen, Sam. Nina, ser du något ovanligt där? Något som liknar en bok?" han frågade henne.
  
  "Det finns ingen knapp, men jag kan se ett rektangulärt föremål placerat högst upp, på insidan av klockkupolen," beskrev hon och flyttade föremålet upp och ner i tornet och klockan för att se till att hon inte missade något. "Här".
  
  Hon räckte dem till Sam, som blev förvånad.
  
  "Perdue, tror du att du kan passa in den här utrustningen i min cell? Jag kunde se genom ytan på det jag fotograferar", retade Sam.
  
  Perdue skrattade: "Om du beter dig så bygger jag en när jag har tid."
  
  Nina skakade på huvudet åt deras skämt.
  
  Någon gick förbi henne och rufsade oavsiktligt i håret. Hon vände sig om och såg en man stå för nära henne och log. Hans tänder var fläckiga och hans uttryck var läskigt. Hon vände sig om för att ta tag i Sams arm för att låta mannen veta att hon eskorterades. När hon vände sig om igen hade han på något sätt försvunnit ut i tomma intet.
  
  "Agatha, jag markerar platsen för föremålet," sa Perdue över sin kommunikationsenhet. En stund senare riktade han sin kikare i riktning mot Angelus Bell och ett snabbt pip hördes när lasern markerade tornets globala position på Agathas skärm för inspelning.
  
  Nina hade en äcklig känsla för den äckliga mannen som konfronterade henne för ögonblick sedan. Hon kände fortfarande lukten av hans unkna kappa och stanken av tuggtobak i hans andetag. Det fanns ingen sådan person i den lilla gruppen turister runt omkring henne. Nina tyckte att det var ett dåligt möte och inget mer och bestämde sig för att inte räkna upp det till något viktigt.
  
  
  Kapitel 20
  
  
  Vid den sena timmen efter midnatt var Perdue och Agatha klädda för tillfället. Det var en fruktansvärd natt med vindbyar och dyster himmel, men som tur var regnade det inte - än. Regnet skulle allvarligt ha undergrävt deras förmåga att skala den massiva strukturen, särskilt där tornet var beläget, prydligt och farligt träffa toppen av de fyra taken som förenades för att bilda ett kors. Efter noggrann planering och övervägande av säkerhetsrisker och tidspressad effektivitet bestämde de sig för att skala byggnaden från utsidan, direkt till tornet. De klättrade genom en nisch där de södra och östra väggarna möttes, och använde utskjutande strävpelare och valv för att underlätta klättringens benarbete.
  
  Nina var på gränsen till ett nervöst sammanbrott.
  
  "Tänk om vinden blir ännu starkare?" frågade hon Agatha och gick runt den blonda bibliotekarien medan hon tog på sig säkerhetsbältet under kappan.
  
  "Älskling, det är därför vi har säkerhetslinor", mumlade hon och knöt sömmen på sin overall till sina stövlar så att den inte skulle fastna i någonting. Sam var på andra sidan vardagsrummet med Perdue och kollade deras kommunikationsenheter.
  
  "Är du säker på att du vet hur man övervakar meddelanden?" - Agatha frågade Nina, som sadlades med uppgiften att driva basen medan Sam var tvungen att inta en observatörsposition från gatan mitt emot katedralens huvudfasad.
  
  "Ja, Agatha. Jag är inte riktigt tekniskt kunnig, suckade Nina. Hon visste redan att hon inte ens skulle försöka försvara sig från Agathas oavsiktliga förolämpningar.
  
  "Okej", skrattade Agatha på sitt överlägsna sätt.
  
  Visserligen var tvillingarna Perdue hackare och utvecklare i världsklass som kunde manipulera elektronik och vetenskap som andra människor knöt sina skor, men Nina själv saknade inte intelligens. För det första lärde hon sig att kontrollera sitt vilda humör lite; bara lite för att anpassa sig till Agathas konstigheter. Klockan 02.30 hoppades teamet att vakterna antingen skulle vara inaktiva eller inte patrullera alls, eftersom det var en tisdag kväll med fruktansvärda vindbyar.
  
  Strax före klockan tre på morgonen gick Sam, Perdue och Agatha till dörren, Nina följde efter dem för att låsa dörren efter dem.
  
  "Snälla var försiktiga, killar," uppmanade Nina igen.
  
  "Hej, oroa dig inte", blinkade Perdue, "vi är professionella bråkmakare. Vi kommer att klara oss."
  
  "Sam," sa hon tyst och tog smygande hans handskbeklädda hand i hennes, "kom tillbaka snart."
  
  "Håll ögonen på oss, va?" - Viskade han, tryckte sin panna mot hennes och log.
  
  Det rådde dödstysthet på gatorna runt katedralen. Bara vindens stön visslade runt hörnen på byggnaderna och skakade vägskyltarna, medan några tidningar och löv dansade under hans ledning. Tre figurer i svart närmade sig från träden på östra sidan av den stora kyrkan. I tyst synkronisering satte de upp sina kommunikationsenheter och spårare innan de två klättrarna bröt sig från sin vaka och började klättra på den sydöstra sidan av monumentet.
  
  Allt gick enligt planerna när Perdue och Agatha försiktigt tog sig till åstornet. Sam såg på när de gradvis rörde sig uppför de spetsiga bågarna medan vinden piskade deras rep. Han stod i skuggan av träden, där gatlyktan inte kunde se honom. Till vänster hörde han ett ljud. En liten flicka på omkring tolv år sprang nerför gatan mot järnvägsstationen, snyftande av skräck. Hon följdes obevekligt av fyra unga ligister i nynazistiska kläder som skrek alla möjliga oanständigheter åt henne. Sam kunde inte mycket tyska, men han kunde tillräckligt för att veta att de inte hade goda avsikter.
  
  "Vad i helvete gör en så ung tjej här vid den här tiden på natten?" sa han till sig själv.
  
  Nyfikenheten tog överhanden, men han var tvungen att stanna kvar för att garantera säkerheten.
  
  Vad är viktigare? Välbefinnandet för ett barn i verklig fara eller två av dina kollegor för vilka allt har gått smidigt hittills?Han kämpade med sitt samvete. Jag ska kolla upp det här och komma tillbaka innan Purdue ens tittar ner.
  
  Sam tittade smygande på mobbarna och försökte hålla sig borta från ljuset. Han kunde knappt höra dem över stormens förbannade brus, men han kunde se deras skuggor komma in på tågstationen bakom katedralen. Han rörde sig österut och tappade därmed ur sikte de skuggliknande rörelserna av Perdue och Agatha mellan strävpelarna och gotiska stennålar.
  
  Nu kunde han inte höra dem alls, men i skydd av stationshuset rådde det ändå en dödstyst inomhus. Sam gick så tyst han kunde, men han kunde inte längre höra den unga flickan. En illamående känsla satte sig i hans mage när han föreställde sig att de skulle komma ikapp henne och tvinga henne att vara tyst. Eller så kunde de redan ha dödat henne. Sam skakade ur sig sin absurda överkänslighet och fortsatte att gå längs perrongen.
  
  Det var blandade steg bakom honom, för snabba för att han skulle kunna försvara sig, och han kände flera händer tackla honom mot golvet, trevande och letade efter hans plånbok.
  
  Som rakade demoner höll de sig fast vid honom med läskiga flin och nya tyska våldsrop. Bland dem stod en flicka, mot bakgrund av det vita ljuset från polishuset, som lyste bakom henne. Sam rynkade pannan. Hon var trots allt ingen liten flicka. Den unga kvinnan var en av dem, som brukade locka intet ont anande samarier till avskilda områden där hennes flock skulle råna dem. Nu när han kunde se hennes ansikte märkte Sam att hon var minst arton år gammal. Hennes lilla, unga kropp förrådde honom. Flera slag mot revbenen gjorde honom försvarslös och Sam kände hur det välbekanta minnet av Bodo dök upp ur hans sinne.
  
  "Sam! Sam? Är du okej? Prata med mig!" Nina skrek in i hans hörsnäcka, men han spottade ut en munfull blod.
  
  Han kände hur de ryckte i hans klocka.
  
  "Nej nej! Det här är ingen klocka! Du kan inte ha det! skrek han och brydde sig inte om huruvida hans protester övertygade dem om att hans klocka var värd mycket för honom.
  
  "Håll käften, Scheiskopf!" flickan flinade och sparkade Sam i pungen med sin stövel, vilket fick honom att tappa andan.
  
  Han kunde höra flocken skratta när de gick därifrån och klagade på en turist utan plånbok. Sam var så rasande att han bara skrek av förtvivlan. Ingen kunde i alla fall höra något över den ylande stormen utanför.
  
  "Gud! Hur dum är du, Cleve?" han flinade och knöt ihop käken. Han dunkade betongen under sig med knytnäven, men kunde inte resa sig ännu. Det brännande smärtspjutet som satt i hans nedre del av magen gjorde honom orörlig, och han hoppades bara att gänget inte skulle återvända innan han kunde komma på fötter. De kommer förmodligen tillbaka så fort de får reda på att klockan de stal inte kan säga tiden.
  
  Under tiden var Perdue och Agatha halvvägs upp i strukturen. De hade inte råd att prata över vindens brus av rädsla för upptäckt, men Perdue kunde se att hans systers byxor fastnade på den nedåtvända klippan. Hon kunde inte fortsätta, och det fanns inget sätt för henne att ge repet för att rätta till sin position och befria benet från den anspråkslösa fällan. Hon tittade på Perdue och vinkade honom att klippa av snöret medan hon höll hårt fast i avsatserna, stående på den lilla kanten. Han skakade ivrigt på huvudet i oenighet och vinkade med knytnäven att be henne vänta.
  
  Långsamt, mycket försiktigt med den byiga vinden som hotade att svepa bort dem från stenmurarna, placerade han försiktigt sina fötter i byggnadens springor. En efter en gick han ner och tog sig till den större avsatsen nedanför så att hans nya plats kunde ge Agatha utrymme på repet hon behövde för att lossa sina byxor från tegelhörnet där de var säkrade.
  
  När hon frigjorde sig översteg hennes vikt den tillåtna gränsen och hon kastades från sin plats. Ett skrik flydde hennes skräckslagna kropp, men stormen svalde snabbt upp det.
  
  "Vad händer?" Ninas panik hördes i hörlurarna. "Agatha?"
  
  Perdue höll hårt i kammen där hans fingrar hotade att ge vika för hans tyngd, men han tillkallade kraften för att hindra sin syster från att falla i döden. Han tittade ner på henne. Hennes ansikte var aska och hennes ögon var stora när hon tittade upp och nickade tacksamt. Men Perdue såg förbi henne. Frusen på plats rörde hans ögon försiktigt sig längs något under henne. Hånande bad hennes rynka pannan om information, men han skakade sakta på huvudet och bad henne att vara tyst med bara sina läppar. Över kommunikationsenheten kunde Nina höra Perdue viska: "Rör dig inte, Agatha. Gör inte ett ljud."
  
  "Herregud!" utbrast Nina från hemmabasen. "Vad är det som händer där?"
  
  "Nina, lugn. Snälla," var allt hon hörde Perdue säga över högtalaren statisk.
  
  Agathas nerver var på kant, inte på grund av avståndet hon hängde från södra sidan av Kölnerdomen, utan för att hon inte visste vad hennes bror stirrade på bakom henne.
  
  Vart tog Sam vägen? Tog de tag i honom också? undrade Pardue och skannade området nedan efter Sams skugga, men han hittade inga spår av journalisten.
  
  Nedanför Agatha, på gatan, såg Perdue tre poliser som patrullerade. På grund av den hårda vinden kunde han inte höra vad de sa. De kunde lika gärna ha diskuterat pizzapålägg för allt han visste, men han antog att deras närvaro hade provocerats av Sam, annars hade de sett upp vid det här laget. Han var tvungen att låta sin syster svänga farligt i vindbyen medan han väntade på att de skulle svänga av hörnet, men de förblev i sikte.
  
  Perdue följde deras diskussion noga.
  
  Plötsligt snubblade Sam ut från stationen och såg tydligt berusad ut. Officerarna gick rakt mot honom, men innan de hann greppa honom flyttade två svarta skuggor snabbt ut från trädens mörka täcke. Perdues andedräkt hamnade i halsen när han såg två rottweiler attackera polisen och knuffade undan männen i deras grupp.
  
  "Vad i...?" - viskade han för sig själv. Både Nina och Agata, den ena skrek och den andra rörde sina läppar, svarade: "VAD?"
  
  Sam försvann in i skuggorna vid gatans krök och väntade där. Han hade blivit jagad av hundar tidigare, och det var inte ett av hans bästa minnen. Både Perdue och Sam såg på från sina stationer när polisen drog fram sina skjutvapen och sköt upp i luften för att skrämma bort de elaka svarta djuren.
  
  Både Perdue och Agatha ryckte till och klämde ihop ögonen på grund av sprängningen från de herrelösa kulorna som riktades rakt mot dem. Lyckligtvis träffade inte ett enda skott stenen eller deras ömma kött. Båda hundarna skällde, men gick inte framåt. Det var som om de kontrollerades, tänkte Perdue. Poliserna gick långsamt tillbaka till sitt fordon för att lämna över vajern till Animal Control.
  
  Perdue drog snabbt sin syster mot väggen så att hon kunde hitta en stabil avsats, och han vinkade henne att vara tyst genom att placera sitt pekfinger mot hennes läppar. När hon väl hittat fotfästet vågade hon titta ner. Hennes hjärta började slå vilt på höjden och åsynen av polisen som korsade gatan.
  
  "Låt oss flytta!" - Viskade Perdue.
  
  Nina blev arg.
  
  "Jag hörde skott! Kan någon berätta för mig vad fan som händer där?" - skrek hon.
  
  "Nina, vi mår bra. Bara ett litet hinder. Låt oss nu göra det här, förklarade Perdue.
  
  Sam insåg direkt att djuren hade försvunnit spårlöst.
  
  Han kunde inte säga åt dem att inte prata på com ifall ett gäng ungdomsbrottslingar hörde dem, och han kunde inte prata med Nina heller. Ingen av de tre hade mobiltelefoner på sig för att förhindra signalstörningar, så han kunde inte berätta för Nina att han var okej.
  
  "Åh, nu är jag djupt i skiten," suckade han och såg när de två klättrarna nådde toppen av de närliggande taken.
  
  
  Kapitel 21
  
  
  "Något mer innan jag går, Dr. Gould?" frågade nattvärdinnan från andra sidan dörren. Hennes lugna ton stod i skarp kontrast till det spännande radioprogram Nina lyssnade på, och det satte Nina i ett annat sinnestillstånd.
  
  "Nej, tack, det var allt", skrek hon tillbaka och försökte låta så mindre hysterisk som möjligt.
  
  "När Mr. Perdue kommer tillbaka, berätta för honom att fröken Maisie lämnade ett telefonmeddelande. "Hon bad mig berätta att hon matade hunden", frågade den fylliga tjänaren.
  
  "Ehm... Ja, jag ska göra det. Godnatt!" Nina låtsades vara glad och bet på naglarna.
  
  Som om han inte skulle bry sig ett dugg om att någon matade hunden efter det som nyss hände på stan. Idiot, morrade Nina i tankarna.
  
  Hon hade inte hört från Sam sedan han hade ropat om klockan, men hon vågade inte avbryta de andra två när de redan använde alla sina sinnen för att inte ramla. Nina blev rasande över att hon inte kunde varna dem för polisen, men det var inte hennes fel. Det fanns inga radiomeddelanden som skickade dem till kyrkan, och deras oavsiktliga framträdande där var inte hennes fel. Men, naturligtvis, Agatha skulle ge henne sitt livs predikan om det.
  
  "Åt helvete med det här," bestämde Nina och gick fram till stolen för att ta tag i sin vindjacka. Från kakburken i lobbyn hämtade hon nycklarna till E-type Jag i garaget som tillhörde Peter, husägaren som var värd för Perdues fest. När hon lämnade sin post låste hon huset och gick till katedralen för att ge ytterligare hjälp.
  
  
  * * *
  
  
  Längst upp på åsen höll Agatha fast i takets sluttande sidor som hon korsade på alla fyra. Perdue var lite före henne, på väg mot tornet där Angelus Bell och dess vänner hängde i tysthet. Klockan vägde nästan ett ton och kunde knappast vika på grund av de stormiga vindarna, som snabbt och slumpmässigt ändrade riktning, omgivna av den monumentala kyrkans komplexa arkitektur. Båda var helt utmattade, trots att de var i bra form, på grund av misslyckandet i stigningen och adrenalinkicken av att nästan bli upptäckt... eller skjuten.
  
  Som skiftande skuggor gled de båda in i tornet, tacksamma för stallgolvet under och den korta säkerheten i det lilla tornets kupol och pelare.
  
  Perdue drog upp sitt byxben och tog fram ett teleskop. Den hade en knapp som kopplade koordinaterna han spelat in tidigare till GPS:en på Ninas skärm. Men hon var tvungen att aktivera GPS:en på sin sida för att se till att klockan markerade den exakta platsen där boken var gömd.
  
  "Nina, jag skickar GPS-koordinater för att kontakta dig," sa Perdue på sin kommunikationsenhet. Inget svar. Han försökte återigen få kontakt med Nina, men det kom inget svar.
  
  "Så vad nu? "Jag sa till dig att hon inte var smart nog för den här typen av utflykt, David," muttrade Agatha nedstämt medan hon väntade.
  
  "Det gör hon inte. Hon är ingen idiot, Agatha. Något är fel, annars hade hon svarat och det vet du", insisterade Perdue medan han inombords var rädd att något hade hänt hans vackra Nina. Han försökte använda den skarpa visionen av ett teleskop för att manuellt avgöra var objektet var.
  
  "Vi har inte tid att sörja problemen vi står inför, så låt oss bara fortsätta med det, okej?" - sa han till Agatha.
  
  "Gamla skolan?" - frågade Agatha.
  
  "Old school", log han och slog på sin laser för att beskära där hans kikarsikte visade en texturdifferentieringsanomali. "Låt oss ta den här bebisen och ta oss härifrån för helvete."
  
  Innan Perdue och hans syster kunde ge sig iväg dök Animal Control upp på nedervåningen för att hjälpa poliser att leta efter herrelösa hundar. Omedveten om denna nya utveckling tog Perdue framgångsrikt bort det rektangulära järnskåpet från locksidan där det hade placerats innan metallen gjuts.
  
  "Ganska smart, va?" Agatha märkte med huvudet snett åt sidan när hon bearbetade ingenjörsdata som måste ha använts i den ursprungliga gjutningen. "Vem som helst ledde skapandet av denna smällare var kopplad till Klaus Werner."
  
  "Eller så var det Klaus Werner," tillade Perdue och lade den svetsade lådan i sin ryggsäck.
  
  "Klockan är flera hundra år gammal, men den har bytts ut flera gånger under de senaste decennierna," sa han och drog handen över den nya gjutningen. "Detta kunde mycket väl ha gjorts direkt efter första världskriget, när Adenauer var borgmästare."
  
  "David, när du är färdig med att kurra över klockan..." sa hans syster nonchalant och pekade ner mot gatan. Nedanför hängde flera tjänstemän och letade efter hundar.
  
  "Åh, nej," suckade Perdue. "Jag tappade kontakten med Nina och Sams enhet gick offline strax efter att vi började klättra. Jag hoppas att han inte har något att göra med den saken där nere."
  
  Perdue och Agatha fick sitta ute tills cirkusen på gatan tystnade. De hoppades att det skulle hända före gryningen, men nu satte de sig ner för att vänta och se.
  
  Nina var på väg mot katedralen. Hon körde så fort hon kunde utan att dra uppmärksamheten till sig själv, men hon tappade stadigt lugnet av ren omtanke om andra. När hon svängde till vänster från Tunisstrasse höll hon ögonen på de höga spirorna som markerade platsen för den gotiska kyrkan och hoppades att hon fortfarande skulle hitta Sam, Perdue och Agatha där. Vid Domkloster, där domkyrkan låg, körde hon mycket långsammare för att få ner motorn till ett rent brummande. Rörelsen vid basen av katedralen skrämde henne, och hon slog snabbt på bromsen och släckte strålkastarna. Agathas hyrbil var naturligtvis ingenstans att se, eftersom de inte kunde föreställa sig att de var där. Bibliotekarien parkerade bilen några kvarter från där de började gå mot katedralen.
  
  Nina såg de uniformerade främlingar som kammade området, letade efter något eller någon.
  
  "Kom igen, Sam. Var är du?" - frågade hon tyst i bilens tystnad. Doften av äkta läder fyllde bilen och hon undrade om ägaren skulle kolla körsträckan när han kom tillbaka. Efter en patient i femton minuter kallade gruppen officerare och hundfångare det för en natt, och hon såg på när fyra bilar och en skåpbil körde iväg efter varandra i olika riktningar till vart deras skift hade skickat dem den natten.
  
  Klockan var nästan 5 och Nina var utmattad. Hon kunde bara föreställa sig hur hennes vänner mådde just nu. Själva tanken på vad som kunde hända dem förskräckte henne. Vad gjorde polisen här? Vad letade de efter? Hon var rädd för de olycksbådande bilder som hennes sinne framkallade - av Agatha eller Perdue som faller i döden medan hon var på toaletten, direkt efter att de sa åt henne att hålla käften; hur polisen var där för att återställa ordningen och arrestera Sam, och så vidare. Varje alternativ var sämre än det föregående.
  
  Någons hand träffade fönstret och Ninas hjärta stannade.
  
  "Jesus Kristus! Sam! Jag skulle döda dig om jag inte kände mig så lättad över att se dig levande!" - utbrast hon och höll om bröstet.
  
  "Har de alla försvunnit?" frågade han och darrade mycket av kylan.
  
  "Ja, sätt dig ner", sa hon.
  
  "Perdue och Agatha är fortfarande där uppe, fortfarande fångade av idioterna där nere. Gud, jag hoppas att de inte är frusna där än. Det var länge sedan, sa han.
  
  "Var är din kommunikationsenhet?" hon frågade. "Jag hörde dig skrika om det."
  
  "Jag blev attackerad", sa han rakt ut.
  
  "Igen? Är du en blåsmagnet eller vad? "- hon frågade.
  
  "Det är en lång historia. Du skulle göra det också, så håll käften", andades han och gnuggade händerna mot varandra för att hålla värmen.
  
  "Hur ska de veta att vi är här?" Tänkte Nina högt medan hon sakta vände bilen åt vänster och gick försiktigt på tomgång mot den svajande svarta katedralen.
  
  "De kommer inte. Vi får bara vänta tills vi ser dem", föreslog Sam. Han lutade sig fram för att titta genom vindrutan. "Gå till sydöstra sidan, Nina. Det var här de steg upp. De är förmodligen..."
  
  "De kommer ner", ingrep Nina, tittade upp och pekade på där två figurer var upphängda i osynliga trådar och gradvis gled ner.
  
  "Åh, tack och lov, de är okej," suckade hon och kastade huvudet bakåt och slöt ögonen. Sam kom ut och vinkade dem att sätta sig.
  
  Perdue och Agatha hoppade in i baksätet.
  
  "Även om jag inte är alltför partisk för svordomar, skulle jag bara vilja fråga vad fan som hände där?" Agatha skrek.
  
  "Titta, det är inte vårt fel att polisen dök upp!" ropade Sam tillbaka och stirrade på henne i backspegeln.
  
  "Purdue, var är hyrbilen parkerad?" frågade Nina när Sam och Agatha började sätta igång.
  
  Perdue gav henne anvisningar och hon körde sakta genom kvarteren medan bråket fortsatte inne i bilen.
  
  "Jag håller med, Sam, du lämnade oss verkligen där utan förvarning att du kollade läget med flickan. Du har precis gått", kontrade Perdue.
  
  "Jag har blivit avstängd av fem eller sex jävla perversa tyskar, om du inte har något emot det!" vrålade Sam.
  
  "Sam", insisterade Nina, "låt vara. Du kommer aldrig att höra slutet på det."
  
  "Självklart inte, Dr. Gould!" Agatha nappade och riktade nu sin ilska mot fel mål. "Du lämnade helt enkelt basen och tappade kontakten med oss."
  
  "Åh, jag trodde att jag inte fick en jäkla titt på den där klumpen, Agatha. Vad, ville du att jag skulle skicka röksignaler? Dessutom fanns det ingenting på polisens kanaler om detta område alls, så spara dina anklagelser åt någon annan! "- svarade den hetlevrade historikern. "Det enda svaret från er två var att jag skulle vara tyst. Och du ska vara ett geni, men det är baslogik, älskling!"
  
  Nina var så arg att hon nästan körde förbi hyrbilen Perdue och Agatha skulle köra in igen.
  
  "Jag tar tillbaka Jaguaren, Nina," föreslog Sam och de klev ur bilen för att byta plats.
  
  "Påminn mig om att aldrig lita på dig med mitt liv igen," sa Agatha till Sam.
  
  "Skulle jag bara se ett gäng ligister döda en ung flicka? Du kanske är en kall, likgiltig tik, men jag ingriper när någon är i fara, Agatha!" väste Sam.
  
  "Nej, du är hänsynslös, herr Cleave! Din själviska hänsynslöshet har utan tvekan dödat din fästman! " skrek hon.
  
  Omedelbart föll tystnaden över dem fyra. Agathas sårande ord träffade Sam som ett spjut i hans hjärta, och Perdue kände hur hans hjärta hoppade över ett slag. Sam blev förstummad. Vid det här laget var det inget annat än domningar, förutom i bröstet där det gjorde mycket ont. Agatha visste vad hon hade gjort, men hon visste att det var för sent att fixa det. Innan hon hann försöka, gav Nina ett förkrossande slag i käken och kastade sin långa kropp i sidled med sådan kraft att hon landade på knä.
  
  "Nina!" Sam började gråta och gick för att hålla henne.
  
  Perdue hjälpte sin syster upp, men tog inte hennes parti.
  
  "Kom igen, låt oss gå tillbaka till huset. Det finns fortfarande mycket att göra imorgon. Låt oss alla svalka oss och vila lite, sa han lugnt.
  
  Nina skakade galet och saliv fuktade hennes mungipor när Sam höll hennes skadade hand i sin. När Perdue passerade Sam klappade han lugnande på armen. Han tyckte verkligen synd om journalisten som för några år sedan hade sett sitt livs kärlek bli skjuten i ansiktet mitt framför sig.
  
  "Sam..."
  
  "Nej, snälla, Nina. Inget behov, sa han. Hans glasögon såg trögt framåt, men han såg inte på vägen. Äntligen sa någon det. Det han tänkt på alla dessa år, skulden som alla tog ifrån honom av medlidande, var en lögn. Till slut orsakade han Trishs död. Allt han behövde var att någon sa det.
  
  
  Kapitel 22
  
  
  Efter några mycket obekväma minuter mellan deras återkomst till huset och 06:30 läggdags, ändrades läggdagsrutinen något. Nina sov på soffan för att undvika Agatha. Perdue och Sam sa knappt ett ord till varandra när ljuset släcktes.
  
  Det hade varit en mycket svår natt för dem alla, men de visste att de skulle behöva kyssas och göra upp om de någonsin skulle få jobbet gjort med att hitta den förmodade skatten.
  
  Faktum är att på väg hem i hyrbilen föreslog Agatha att hon skulle ta kassaskåpet med dagboken och leverera det till sin klient. Det var trots allt därför hon anlitade Nina och Sam för att hjälpa henne, och eftersom hon nu hade det hon sökte ville hon ge upp allt och fly. Men så småningom övertygade hennes bror henne om annat och föreslog i sin tur att hon skulle stanna till morgonen och se hur det blev. Perdue var inte den sortens man som gav upp jakten på ett mysterium, och den ofullbordade dikten väckte helt enkelt hans obönhörliga nyfikenhet.
  
  Perdue hade lådan med sig för säkerhets skull och låste in den i sin stålresväska - i huvudsak ett bärbart kassaskåp - tills på morgonen. På så sätt kunde han behålla Agatha här och hindra Nina eller Sam från att fly med det. Han tvivlade på att Sam skulle bry sig. Ända sedan Agatha hade yttrat den där svidande förolämpningen mot Trish, hade Sam återgått till en sorts dyster, melankolisk stämning där han vägrade prata med någon. När de kom hem gick han för att ta en dusch och gick sedan direkt till sängs, sa inte godnatt, tittade inte ens på Perdue när han kom in i rummet.
  
  Inte ens den lättsamma mobbningen som Sam vanligtvis inte kunde motstå att delta i kunde inte driva honom till handling.
  
  Nina ville prata med Sam. Hon visste att sex den här gången inte skulle fixa Trishs senaste sammanbrott. Faktum är att själva tanken på att han fortfarande hänger på Trish så övertygade henne bara ännu mer om att hon inte betydde något för honom jämfört med hans bortgångne fästmö. Detta var dock märkligt, för de senaste åren hade han varit lugn över hela denna fruktansvärda sak. Hans terapeut var nöjd med hans framsteg, Sam själv medgav att han inte längre kände smärta när han tänkte på Trish, och det var tydligt att han äntligen hade hittat någon avslutning. Nina var säker på att de hade en framtid tillsammans om de ville det, även genom allt helvete de gick igenom hand i hand.
  
  Men nu, i det blå, skrev Sam detaljerade artiklar om Trish och hans liv med henne. Sidor på sidor beskrev kulmen på omständigheter och händelser som ledde till att de två var inblandade i den där ödesdigra pistolsmugglingsincidenten som skulle förändra hans liv för alltid. Nina kunde inte föreställa sig var allt detta hade kommit ifrån, och hon undrade vad som hade fått den här sårskorpan på Sam.
  
  Med sin känslomässiga förvirring, en viss ånger över att ha lurat Agatha och mer förvirring orsakad av Perdues tankespel angående hennes kärlek till Sam, gav Nina till slut helt enkelt upp för sitt pussel och lät sömnglädjen ta henne.
  
  Agatha stannade upp senare än alla andra och gnuggade sin bultande käke och värkande kind. Hon skulle aldrig ha trott att någon så liten som doktor Gould skulle kunna slå ett sådant slag, men hon var tvungen att erkänna att den lilla historikern inte var en som skulle tvingas till fysisk handling. Agatha gillade att träna lite närstridskampsport för skojs skull då och då, men hon såg aldrig det här slaget komma. Detta bevisade bara att Sam Cleave betydde mycket för Nina, hur mycket hon än försökte tona ned det. Den långa blondinen gick ner till köket för att få mer is till sitt svullna ansikte.
  
  När hon kom in i det mörka köket stod en högre mansgestalt i kyllampans svaga ljus, som föll vertikalt ned på hans mejslade mage och bröstkorg från den lätt öppna dörren.
  
  Sam tittade upp mot skuggan som kom in genom dörröppningen.
  
  Båda frös omedelbart i besvärlig tystnad och stirrade helt enkelt på varandra förvånat, men ingen av dem kunde ta blicken från den andra. De visste båda att det fanns en anledning till att de kom till samma plats samtidigt medan de andra var borta. Rättelser behövde göras.
  
  "Lyssna, herr Cleave," började Agatha, hennes röst knappt över en viskning, "jag ångrar djupt att jag slog under bältet." Och det är inte på grund av kroppsstraffet jag fick för det."
  
  "Agatha," suckade han och höjde sin hand för att stoppa henne.
  
  "Nej verkligen. Jag har ingen aning om varför jag sa det! Jag tror absolut inte att detta är sant alls!" - bad hon.
  
  "Titta, jag vet att vi båda var rasande. Du dog nästan, ett gäng tyska idioter slog skiten ur mig, vi blev nästan alla arresterade... Jag förstår. Vi var alla bara pumpade, förklarade han. "Vi kommer inte att avslöja denna hemlighet om vi är separerade, förstår?"
  
  "Du har rätt. Men jag känner mig som en hel skit för att berätta detta, helt enkelt för att jag vet att det här är en öm plats för dig. Jag ville skada dig, Sam. Jag ville. Det här är oförlåtligt", klagade hon. Det var okarakteristiskt för Agatha Perdue att visa ånger eller ens förklara hennes oberäkneliga handlingar. För Sam var det ett tecken på att hon var uppriktig, och ännu en gång kunde han inte förlåta sig själv för Trishs död. Märkligt nog hade han varit lycklig de senaste tre åren - riktigt lycklig. I bakhuvudet trodde han att han hade stängt den dörren för alltid, men kanske var det för att han var upptagen med att skriva sina memoarer för ett Londonförlag som de gamla såren fortfarande hade makten att tynga honom.
  
  Agatha gick fram till Sam. Han märkte hur attraktiv hon verkligen var om hon inte hade en sådan kuslig likhet med Perdue - för honom var det precis rätt kukblockerare. Hon strök mot honom och han rustade sig för oönskad intimitet när hon sträckte sig förbi honom för att ta en balja romrussinglass.
  
  Det är bra att jag inte gjorde något dumt, tänkte han generat.
  
  Agatha såg honom rakt in i ögonen som om hon visste vad han tänkte och steg tillbaka för att trycka den frusna behållaren mot hennes blåmärken. Sam flinade och sträckte sig efter flaskan med lättöl i kylskåpsdörren. När han stängde dörren och släckte ljusremsan för att kasta ner köket i mörker, dök en figur upp i dörröppningen, en siluett som bara var synlig när matsalen var upplyst. Agatha och Sam blev förvånade över att se Nina stå där för tillfället och försöka se vem som var i köket.
  
  "Sam?" - frågade hon in i mörkret framför sig.
  
  "Ja, flicka," svarade Sam och öppnade kylskåpet igen så att hon kunde se honom sitta vid bordet med Agatha. Han var redo att ingripa i den förestående fågelkampen, men inget sådant hände. Nina gick helt enkelt fram till Agatha och pekade på glassburken utan att säga ett ord. Agata räckte Nina en behållare med kallt vatten, och Nina satt och tryckte sina flådda knogar mot den behagligt lugnande isbehållaren.
  
  "Ahh," stönade hon och hennes ögon rullade tillbaka in i sina hålor. Nina Gould hade inte för avsikt att be om ursäkt, det visste Agatha och det var bra. Hon hade fått detta inflytande från Nina, och på något konstigt sätt var det mycket mer givande för hennes skuld än Sams graciösa förlåtelse.
  
  "Så," sa Nina, "är det någon som har en cigarett?"
  
  
  Kapitel 23
  
  
  "Purdue, jag glömde berätta för dig. Hushållerskan, Maisie, ringde i går kväll och bad mig meddela att hon matade hunden", sa Nina Perdue när de ställde upp kassaskåpet på ett stålbord i garaget. "Är det här en kod för något? För jag ser inte poängen med att ringa internationellt för att rapportera något så trivialt."
  
  Perdue bara log och nickade.
  
  "Han har koder för allt. Herregud, du borde höra hans valjämförelser med att hämta reliker från ett arkeologiskt museum i Dublin eller ändra sammansättningen av aktiva gifter..." Agatha skvallrade högt tills hennes bror avbröt.
  
  "Agatha, kan du snälla hålla det här för dig själv? Åtminstone tills jag kan knäcka detta ogenomträngliga fodral utan att skada det som finns inuti."
  
  "Varför använder du inte en blåslampa?" - frågade Sam från dörren och gick in i garaget.
  
  "Peter har inget annat än de mest grundläggande verktygen," sa Perdue och inspekterade noggrant stållådan från alla vinklar för att avgöra om det fanns något slags knep, kanske ett dolt fack eller en tryckpunktsmetod för att öppna kassaskåpet. Ungefär lika stor som en tjock bok, den hade inga sömmar eller synligt lock eller lås; i själva verket var det ett mysterium hur tidningen hamnade i en sådan grej från början. Till och med Perdue, som var bekant med avancerade lagrings- och transportsystem, blev förbryllad över utformningen av denna sak. Men det var bara stål och inte någon annan ogenomtränglig metall som uppfunnits av forskare.
  
  "Sam, min gymväska är där borta... Snälla ta med mig kikaren," frågade Perdue.
  
  När han aktiverade IR-funktionen kunde han inspektera insidan av facket. En mindre rektangel inuti bekräftade storleken på magasinet, och Perdue använde en enhet för att markera varje mätpunkt på skopet för att säkerställa att laserns funktion höll sig inom dessa parametrar när han använde den för att klippa sidan av lådan.
  
  När den är inställd på rött skär lasern, osynlig förutom den röda pricken på dess fysiska märke, längs de markerade måtten med oklanderlig precision.
  
  "Skada inte boken, David," varnade Agatha bakom honom. Perdue klickade irriterat med tungan åt hennes överdrivna råd.
  
  I en tunn ström av rök rörde sig en tunn orange linje i det smälta stålet från den ena sidan till den andra, sedan nedåt och upprepade sin väg tills en perfekt fyrsidig rektangel ristades in i den platta sidan av lådan.
  
  "Nu är det bara att vänta tills det svalnar lite så vi kan lyfta den andra sidan," noterade Perdue när de andra samlades och lutade sig över bordet för att få en bättre bild av vad som skulle avslöjas.
  
  "Jag måste erkänna att boken är större än jag förväntat mig. Jag föreställde mig att det var en vanlig sak som ett anteckningsblock", sa Agatha. "Men jag antar att det är en riktig huvudbok."
  
  "Jag vill bara se papyrusen som den verkar vara på", kommenterade Nina. Som historiker ansåg hon sådana fornminnen nästan heliga.
  
  Sam höll sin kamera redo för att spela in bokens storlek och skick, såväl som manuset inuti. Perdue öppnade det skurna locket och hittade istället för en bok en garvat läderinbunden väska.
  
  "Vad i helvete är det här?" - frågade Sam.
  
  "Det här är koden," utbrast Nina.
  
  "Koda?" upprepade Agatha fascinerat. "I biblioteksarkiven, där jag arbetade i elva år, arbetade jag ständigt med dem för att referera till gamla skriftlärare. Vem kunde ha trott att en tysk soldat skulle använda en kodex för att registrera sina dagliga aktiviteter?"
  
  "Det här är ganska anmärkningsvärt," sa Nina vördnadsfullt när Agatha försiktigt tog bort det från graven med handskar. Hon var väl insatt i att hantera gamla dokument och böcker och kände till varje typs bräcklighet. Sam tog bilder av dagboken. Det var så ovanligt som legenden hade förutspått.
  
  De främre och bakre omslagen var gjorda av korkek, med de platta panelerna slätade och vaxade. Med hjälp av en glödhet järnstav eller liknande verktyg, brändes träet för att inskriva namnet på Claude Hernault. Just den här skrivaren, kanske Erno själv, var inte alls skicklig på pyrografi, eftersom man på flera ställen kunde skönja fläckar av förkolning där för mycket tryck eller värme anbringats.
  
  Mellan dem utgjorde en bunt ark med papyrus innehållet i kodexen, och till vänster hade den ingen rygg, som moderna böcker, utan istället fanns det en rad med snören. Varje slips träddes genom borrade hål i sidan av en träpanel och passerade genom papyrus, varav mycket hade slitits bort från slitage och ålder. Boken behåller dock sidor på de flesta ställen, och ytterst få blad har rivits ut helt.
  
  "Det här är ett så viktigt ögonblick," förundrade Nina när Agatha lät henne röra vid materialet med sina bara fingrar för att till fullo uppskatta texturen och åldern. "Tänk bara, dessa sidor gjordes av händer från samma tid som Alexander den store. Jag slår vad om att de också överlevde Caesars belägring i Alexandria, för att inte tala om att förvandla rullarna till böcker."
  
  "Historienörd," retade Sam torrt.
  
  "Okej, nu när vi har beundrat detta och njutit av dess uråldriga charm, kan vi förmodligen gå vidare till dikten och resten av ledtrådarna till jackpotten," sa Perdue. "Den här boken skulle kunna stå sig över tiden, men jag tvivlar på att vi kommer att göra det, så... det finns ingen tid som nu."
  
  I Sam och Perdues rum samlades de fyra för att hitta sidan som Agatha hade ett foto av, så att Nina förhoppningsvis kunde översätta orden som saknades på raderna i dikten. Varje sida klottrades på franska av någon som var hemsk på handstil, men Sam fångade ändå varje ark och lagrade allt på sitt minneskort. När de äntligen hittade sidan, mer än två timmar senare, var de fyra forskarna glada över att se att hela dikten fortfarande fanns där. Agata och Nina var ivriga att fylla i luckorna och började skriva ner allt innan de försökte tolka innebörden.
  
  "Så," log Nina tillfredsställt och lade händerna på bordet, "jag översatte de saknade orden, och nu har vi hela delen."
  
  
  "Nytt för människor
  
  Inte i marken på 680 tolv
  
  Guds fortfarande växande index innehåller två treenigheter
  
  Och de klappande änglarna gömmer Ernos hemlighet
  
  Och till själva händerna som håller den
  
  Den förblir osynlig även för den som ägnar sin väckelse åt Henry I
  
  Där gudarna sänder eld, där böner sägs
  
  
  "Mysteriet med 'Erno'... hmm, Erno är en dagbok, en fransk författare," sa Sam.
  
  "Ja, den gamle soldaten själv. Nu när han har ett namn, ser han mindre ut som en myt, eller hur? Perdue tillade och såg inte mindre än fascinerad ut av resultatet av det som tidigare var immateriellt och riskabelt.
  
  "Självklart är hans hemlighet skatten han berättade om för så länge sedan," log Nina.
  
  "Så, var skatten än är, folket där vet inte om det?" frågade Sam och blinkade snabbt som han alltid gjorde när han försökte reda ut ett kråkbo av möjligheter.
  
  "Höger. Och detta gäller Henrik I. Vad var Henrik I känd för?" Agatha tänkte högt och knackade på hakan med pennan.
  
  "Henry den Förste var den första kungen av Tyskland", sa Nina, "på medeltiden. Så vi kanske letar efter hans födelseplats? Eller kanske hans maktplats?"
  
  "Nej vänta. Det är inte allt", sa Perdue in.
  
  "Som vad?" frågade Nina.
  
  "Semantik", svarade han omedelbart och rörde vid huden under glasögonens nedre båge. "Denna rad talar om 'en som ägnar sin återfödelse åt Henry', så det har ingenting att göra med den faktiska kungen, utan med någon som var hans ättling eller på något sätt jämförde sig med Henrik I."
  
  "Herregud, Purdue! Du har rätt!" utbrast Nina och gnuggade sig gillande på axeln. "Säkert! Hans ättlingar är borta för länge sedan, möjligen med undantag för en avlägsen linje som inte alls var betydelsefull under den tid då Werner levde, första och andra världskriget. Kom ihåg att han var stadsplaneraren i Köln under andra världskrigets era. Det är viktigt".
  
  "Bra. Fascinerande. Varför?" Agatha lutade sig in med sin vanliga nyktra verklighetskontroll.
  
  "Eftersom det enda Henry I hade gemensamt med andra världskriget var en man som trodde sig vara reinkarnationen av den första kungen - Heinrich Himmler!" Nina nästan skrek av sin ohämmade upphetsning.
  
  "Ännu en nazistisk skitstövel har dykt upp. Varför är jag inte förvånad?" Sam suckade. "Himmler var en stor hund. Detta borde vara lätt att ta reda på. Han visste inte att han hade denna skatt, fastän den var i hans händer, eller något liknande."
  
  "Ja, det är i princip vad jag får av den tolkningen också," instämde Perdue.
  
  "Så var kunde han ha lagrat något han inte visste att han hade?" Agatha rynkade pannan. "Hans hus?"
  
  "Ja", flinade Nina. Hennes upphetsning var svår att ignorera. "Och var bodde Himmler under Klaus Werners tid, stadsplaneraren i Köln?"
  
  Sam och Agatha ryckte på axlarna.
  
  "Sir Herte Herren och damen," förklarade Nina dramatiskt, i hopp om att hennes tyska var korrekt i det här fallet, "Wewelsburg Castle!"
  
  Sam log åt hennes ljusa uttalande. Agatha nickade helt enkelt och tog en kaka till medan Perdue otåligt klappade ihop händerna och gnuggade ihop dem.
  
  "Jag antar att du trots allt inte vägrar, doktor Gould?" frågade Agatha helt ur det blå. Perdue och Sam tittade också nyfiket på henne och väntade.
  
  Nina kunde inte förneka att hon var fascinerad av codexen och den information som var förknippad med den, vilket motiverade henne att fortsätta leta efter något som kunde vara absolut djupgående. Hon brukade tänka att hon skulle göra det smarta den här gången; skulle inte längre vara på vild väg, men nu när hon hade sett ett annat historiskt mirakel utspela sig, hur kunde hon inte följa det? Var det inte värt risken att vara en del av något stort?
  
  Nina log och strök alla sina tvivel åt sidan till förmån för vad koden kunde dölja. "Jag är i. Gud hjälp mig. Jag är i."
  
  
  Kapitel 24
  
  
  Två dagar senare kom Agatha överens med sin klient om att leverera kodexen, som hon anställdes för. Det var svårt för Nina att skiljas från ett så värdefullt stycke antik historia. Även om hon specialiserade sig på tysk historia, främst som den relaterade till andra världskriget, hade hon en stor passion för all historia, särskilt epoker så mörka och avlägsna från den gamla världen att få äkta reliker eller berättelser om dem finns kvar.
  
  Mycket av det som har skrivits om verkligt forntida historia har förstörts med tiden, skändats och förstörts av mänsklighetens önskan att dominera alla kontinenter och civilisationer. Krig och fördrivning har fått dyrbara berättelser och reliker från glömda tider att bli myter och dispyter. Här var ett föremål som faktiskt fanns i en tid då gudar och monster sades gå på jorden, när kungar andades eld och hjältinnor styrde hela nationer med Guds enda ord.
  
  Hennes graciösa hand strök försiktigt den värdefulla artefakten. Märkena på knogarna började läka och det fanns en märklig nostalgi i hennes uppträdande, som om den gångna veckan bara hade varit en disig dröm där hon hade förmånen att bli introducerad till något djupt mystiskt och magiskt. Tiwaz-runatatueringen på hennes arm stack ut något under hennes ärm, och hon mindes en annan liknande händelse, när hon kastade sig huvudstupa in i den nordiska mytologins värld och dess lockande verklighet i våra dagar. Inte sedan dess hade hon känt en så överväldigande känsla av förundran över världens begravda sanningar, nu reducerade till en löjlig teori.
  
  Och ändå var det här, synligt, påtagligt och väldigt verkligt. Vem kan säga att andra ord, förlorade i myten, inte är pålitliga? Även om Sam fotograferade varje sida och fångade skönheten i den gamla boken med professionell effektivitet, sörjde hon dess oundvikliga försvinnande. Även om Perdue erbjöd sig att översätta hela dagboken på flera sidor för henne att läsa, var det inte samma sak. Ord räckte inte till. Hon kunde inte lägga händerna på forntida civilisationers avtryck med ord.
  
  "Herregud, Nina, är du besatt av det här?" - Sam skämtade och kom in i rummet med Agatha i svansen. "Ska jag ringa den gamle prästen och den unge prästen?"
  
  "Åh, lämna henne ifred, herr Cleave. Det finns en hel del människor kvar i den här världen som uppskattar det förflutnas sanna kraft. Dr. Gould, jag har överfört ditt arvode," meddelade Agatha Perdue henne. I handen hade hon ett speciellt läderfodral för att bära boken; den var säkrad upptill med ett lås liknande Ninas gamla skolväska när hon var fjorton.
  
  "Tack, Agata," sa Nina vänligt. "Jag hoppas att din kund uppskattar det lika mycket."
  
  "Åh, jag är säker på att han uppskattar allt besvär vi gick igenom för att få tillbaka boken. Men snälla, avstå från att lägga upp bilder eller information", frågade Agatha Sam och Nina, "eller berätta för någon att jag har gett dig tillåtelse att komma åt deras innehåll." De nickade instämmande. När allt kommer omkring, om de var tvungna att avslöja vad deras bok ledde till, skulle det inte behövas avslöja dess existens.
  
  "Var är David?" frågade hon och samlade ihop sina väskor.
  
  "Med Peter på sitt kontor i den andra byggnaden," svarade Sam och hjälpte Agatha med sin väska med klätterutrustning.
  
  "Okej, säg att jag sa hejdå, okej?" - sa hon och vände sig inte till någon särskild.
  
  Vilken konstig familj, tänkte Nina för sig själv när hon såg Agatha och Sam försvinna nerför trappan till ytterdörren. Tvillingarna har inte sett varandra på evigheter, och det är så här de bryter upp. Fan, jag trodde att jag var en kall släkting, men de här två... måste bara handla om pengarna. Pengar gör människor dumma och elaka.
  
  "Jag trodde att Agatha skulle följa med oss", ropade Nina från balustraden ovanför Purdue när hon och Peter gick in i lobbyn.
  
  Perdue tittade upp. Peter klappade hans hand och vinkade hejdå till Nina.
  
  "Wiedersechen, Peter," log hon.
  
  "Jag antar att min syster är borta?" frågade Perdue och hoppade över de första stegen för att gå med henne.
  
  "Faktiskt just nu. Jag antar att ni två inte är nära," sa hon. "Hon kunde inte vänta på att du skulle komma och säga adjö?"
  
  "Du känner henne," sa han, rösten lite hes med en tydlig antydan av gammal bitterhet. "Inte särskilt tillgiven ens på en bra dag." Han tittade noga på Nina och hans ögon blev mjukare. "Å andra sidan är jag väldigt fäst, med tanke på klanen jag kommer ifrån."
  
  "Självklart, om du inte var en så manipulativ jävel," avbröt hon honom. Hennes ord var inte alltför hårda, men de förmedlade hennes ärliga åsikt om sin tidigare älskare. "Du verkar passa bra in i din klan, gamle man."
  
  "Är vi redo att åka?" Sams röst från ytterdörren lättade på spänningen.
  
  "Ja. Ja, vi är redo att börja. Jag bad Peter ordna transport till Buren, och därifrån skulle vi ta en rundtur på slottet för att se om vi kunde hitta någon mening i tidningens formulering", sa Perdue. "Vi måste skynda på, barn. Det finns mycket ont att göra!"
  
  Sam och Nina tittade på när han försvann nerför sidokorridoren som ledde till kontoret där han hade lämnat sitt bagage.
  
  "Kan du fatta att han fortfarande inte är trött på att gräva upp hela världen på jakt efter det svårfångade priset?" frågade Nina. "Jag undrar om han vet vad han letar efter i livet, för han är besatt av att hitta skatter, och ändå räcker det aldrig."
  
  Sam, bara några centimeter bakom henne, strök henne försiktigt över håret, "Jag vet vad han letar efter. Men jag fruktar att denna svårfångade belöning fortfarande kommer att vara hans död."
  
  Nina vände sig om för att titta på Sam. Hans ansiktsuttryck fylldes av ljuv sorg när han drog bort sin hand från henne, men Nina fattade snabbt det och höll hans handled hårt. Hon tog hans hand i sin och suckade.
  
  "Åh, Sam."
  
  "Ja?" frågade han medan hon lekte med hans fingrar.
  
  "Jag skulle vilja att du också blir av med din besatthet. Det finns ingen framtid där. Ibland, hur smärtsamt det än är att erkänna att du har förlorat, måste du gå vidare", rådde Nina honom försiktigt, i hopp om att han skulle lyssna på hennes råd om sina självpåtagna bojor på Trish.
  
  Hon såg verkligen bedrövad ut, och det gjorde ont i hjärtat att höra henne prata om vad han fruktade att hon hade känt hela tiden. Hon hade varit avlägsen sedan hennes uppenbara attraktion till Bern, och med Perdues återkomst till scenen var avståndet från Sam oundvikligt. Han önskade att han kunde bli döv så att det skulle bespara honom smärtan av hennes bekännelse. Men det var vad han visste. Han förlorade Nina en gång för alla.
  
  Hon strök Sams kind med en delikat hand, en beröring han älskade så mycket. Men hennes ord sårade honom i grunden.
  
  "Du måste släppa henne, annars kommer denna svårfångade dröm att leda dig till döden."
  
  Nej! Du kan inte göra det här! Hans sinne skrek, men hans röst förblev tyst. Sam kände sig vilsen i det slutgiltiga, förlorade i den fruktansvärda känslan det förde med sig. Han var tvungen att säga något.
  
  "Höger! Allt är klart!" Perdue bröt ögonblicket av uppskjutna känslor. "Vi har inte mycket tid att komma till slottet innan det stänger för dagen."
  
  Nina och Sam följde efter honom med sitt bagage utan att säga ett ord. Vägen till Wewelsburg verkade som en evighet. Sam ursäktade sig själv och satte sig i baksätet, kopplade in sina hörlurar till sin telefon, lyssnade på musik och låtsades slumra. Men i hans huvud var alla händelser blandade. Han undrade hur det kom sig att Nina bestämde sig för att inte vara med honom, för så vitt han visste hade han inte gjort något för att knuffa bort henne. Så småningom somnade han till musiken och gav lyckligt upp att oroa sig för saker utanför hans kontroll.
  
  De reste större delen av vägen längs E331 i behaglig hastighet för att besöka slottet under dagen. Nina tog sig tid att studera resten av dikten. De nådde sista raden: "Där gudarna sänder eld, där böner bjuds."
  
  Nina rynkade pannan, "Jag tror att platsen är Wewelsburg, den sista raden borde tala om för oss var i slottet vi ska leta."
  
  "Kanske. Jag måste erkänna, jag har ingen aning om var jag ska börja. Det är ett fantastiskt ställe... och enormt", svarade Perdue. "Och med nazitidens dokument vet både du och jag vilken nivå av bedrägeri de kan nå, och jag tycker att det är lite skrämmande. Å andra sidan kan vi bli skrämda, eller så ser vi det som en annan utmaning. Vi har trots allt redan besegrat några av deras hemligaste nätverk tidigare, vem kan säga att vi inte kan göra det den här gången?"
  
  "Jag önskar att jag trodde lika mycket på oss som du, Perdue," suckade Nina och drog händerna genom håret.
  
  På sistone hade hon känt ett behov av att bara gå upp och fråga honom var Renata hade varit och vad han hade gjort med henne efter att de hade undkommit bilolyckan i Belgien. Det var nödvändigt att hon fick reda på det - och det snabbt. Nina behövde rädda Alexander och hans vänner till varje pris, även om det innebar att hoppa tillbaka i Perdues säng - på alla sätt som var nödvändigt - för att få information.
  
  När de pratade, fortsatte Perdues ögon att snärta mot backspegeln, men han saktade inte ner. Några minuter senare bestämde de sig för att stanna vid Soest för att äta något. Den pittoreska staden vinkade dem från huvudvägen med sina kyrkspiror som reste sig över hustaken och trädklumpar som sänkte sina tunga grenar i dammen och floder nedanför. Lugnet var alltid välkommet och Sam skulle ha varit glad över att veta att det fanns mat där.
  
  Under hela middagen utanför det pittoreska caféet é på torget verkade Perdue avlägsen, till och med lite ojämn i sitt beteende, men Nina kritade upp det till sin syster som gick så plötsligt.
  
  Sam insisterade på att prova något lokalt och valde Pumpernickel och Zwiebelbier, enligt förslag från en mycket glad grupp turister från Grekland som hade problem med att gå i en rak linje vid denna tidiga tid på dagen.
  
  Och det var det som övertygade Sam om att detta var hans drink. Sammantaget var samtalet lätt, mest om stadens skönhet med en liten dos hälsosam kritik mot förbipasserande som bar för tighta jeans eller de som inte ansåg att personlig hygien var nödvändig.
  
  "Jag tror att det är dags för oss att gå, människor," stönade Perdue och reste sig från bordet, som vid det här laget var fyllt med använda servetter och tomma tallrikar med de utspridda resterna av vad som hade varit en fantastisk fest. "Sam, du har förmodligen inte din kamera i väskan, eller hur?"
  
  "Ja".
  
  "Jag skulle vilja ta en bild av den där romanska kyrkan där borta," frågade Perdue och pekade på en gammal krämfärgad byggnad med en gotisk stil som inte är hälften så imponerande som Kölnerdomen men ändå värd en högupplöst bild.
  
  "Självklart, sir," log Sam. Han förstorade bilden för att täcka hela kyrkans höjd, och såg till att belysningen och filtreringen var helt rätt så att alla små detaljer i arkitekturen kunde urskiljas.
  
  "Tack," sa Perdue och gnuggade sina händer. "Nu, låt oss gå."
  
  Nina tittade noga på honom. Han var samma pompösa man, men det var något försiktigt med honom. Han verkade lite nervös eller hade något som störde honom som han inte ville dela med sig av.
  
  Purdue och dess hemligheter. Du har väl alltid en karta i rockärmen, tänkte Nina när de närmade sig sitt fordon.
  
  Vad hon inte märkte var två unga punkare som följde i deras fotspår på säkert avstånd och låtsades vara på sightseeing. De hade följt Perdue, Sam och Nina sedan de lämnade Köln för nästan två och en halv timme sedan.
  
  
  Kapitel 25
  
  
  Erasmusbrug sträckte ut sin svanhals mot den klara himlen ovan när Agathas chaufför passerade över bron. Hon hade knappt hunnit till Rotterdam i tid på grund av en flygförsening i Bonn, men korsade nu Erasmusbron, kärleksfullt känd som De Zwaan på grund av formen på den krökta vita pylonen förstärkt med kablar som höll upp den.
  
  Hon kunde inte vara sen, annars skulle det vara slutet på hennes konsultkarriär. Vad hon utelämnade i sina samtal med sin bror var att hennes klient var en Jost Bloom, en världskänd samlare av obskyra artefakter. Det var ingen slump att en ättling upptäckte dem på sin mormors vind. Fotografiet var bland dokumenten från en nyligen avliden antikhandlare som tyvärr var på fel sida om Agathas klient, den holländska rådets representant.
  
  Hon var väl medveten om att hon indirekt arbetade för själva rådet av högt uppsatta medlemmar i Black Sun-organisationen som ingrep när orden hade problem med sin styrning. De visste också vem hon var involverad i, men av någon anledning fanns det ett neutralt förhållningssätt på båda sidor. Agatha Purdue skilde sig själv och sin karriär från sin bror och försäkrade rådet att de inte på något sätt var släkt förutom till namnet, vilket är det mest beklagliga inslaget i hennes ré summaé.
  
  Vad de dock inte visste var att Agatha hade anställt just de människor de förföljde i Brygge för att skaffa föremålet de letade efter. Det var på sätt och vis hennes gåva till sin bror, att ge honom och hans kollegor ett försprång innan Blooms män dechiffrerade passagen och följde deras spår för att hitta vad som hölls i Wewelsburgs tarmar. Annars brydde hon sig bara om sig själv, och hon gjorde det riktigt bra.
  
  Hennes förare körde Audi RS5 in på parkeringen vid Piet Zwart Institute, där hon skulle träffa Mr Bloom och hans assistenter.
  
  "Tack", sa hon surt och gav chauffören några euro för hans besvär. Hans passagerare såg sur ut, även om hon var oklanderligt klädd som en professionell arkivarie och expertkonsult på sällsynta böcker som innehöll hemlig information och historiska böcker i allmänhet. Han gick när Agatha gick in på Willem de Kooning Academy, stadens främsta konstskola, för att träffa sin klient i kontorsbyggnaden där hennes klient hade ett kontor. Den långa bibliotekarien drog in sitt hår i en snygg bulle och gick nerför den breda korridoren i kostym med pennkjol och klackar, raka motsatsen till den töntiga enstöring hon verkligen var.
  
  Från det sista kontoret till vänster, där gardinerna för fönstren var fördragna så att ljuset knappt trängde in, hörde hon Blooms röst.
  
  "Fröken Perdue. I tid som alltid", sa han hjärtligt och räckte fram båda händerna för att skaka hennes. Herr Bloom var extremt attraktiv, i början av femtioårsåldern, med blont hår med en lätt rödaktig nyans som föll i långa lockar över kragen. Agatha var van vid pengar och kom från en löjligt rik familj, men hon var tvungen att erkänna att Mr. Blooms kläder var höjden av stil. Om hon inte hade varit lesbisk hade han kanske förfört henne. Tydligen var han av samma åsikt eftersom hans lustfyllda blå ögon öppet utforskade hennes kurvor när han hälsade henne.
  
  En sak hon visste om holländarna var att de aldrig var reserverade.
  
  "Jag antar att du fick vår tidning?" - frågade han när de satte sig på varsin sida av hans bord.
  
  "Ja, herr Bloom. Just här, svarade hon. Hon placerade försiktigt sitt läderfodral på den polerade ytan och öppnade den. Blooms assistent, Wesley, gick in på kontoret med en portfölj. Han var mycket yngre än sin chef, men lika elegant i sitt klädval. Det var en välkommen syn efter så många år tillbringat i outvecklade länder där en man i strumpor ansågs chic, tyckte Agatha.
  
  "Wesley, ge damen hennes pengar, snälla," utbrast Bloom. Agatha ansåg honom vara ett udda val för rådet, eftersom de var ståtliga, äldre män som knappast hade någon av Blooms personlighet eller känsla för det dramatiska. Men den här mannen hade en plats i styrelsen för en berömd konstskola, så han var tvungen att vara lite mer färgstark. Hon tog portföljen ur den unge Wesleys händer och väntade medan herr Bloom undersökte hans köp.
  
  "Härligt," andades han i vördnad och drog upp handskarna ur fickan för att röra vid föremålet. "Fröken Perdue, ska du kontrollera dina pengar?"
  
  "Jag litar på dig", log hon, men hennes kroppsspråk förrådde hennes ångest. Hon visste att vilken medlem av Black Sun som helst, oavsett hur lättillgänglig den är av naturen, skulle vara en farlig individ. Någon med Blooms rykte, någon som gick med råd, som överträffade de andra medlemmarna i orden, måste ha varit skrämmande ond och apatisk till sin natur. Inte en enda gång lät Agatha detta faktum försvinna från hennes sinne i utbyte mot alla trevligheter.
  
  "Du litar på mig!" utbrast han med sin tjocka holländska accent och såg tydligt förvånad ut. "Min kära tjej, jag är den sista personen du bör lita på, speciellt när det kommer till pengar."
  
  Wesley skrattade tillsammans med Bloom när de utbytte busiga blickar. De fick Agatha att känna sig som en fullständig idiot, och en naiv sådan, men hon vågade inte agera på sitt nedlåtande sätt. Hon var väldigt hård, och nu var hon i närvaro av en ny nivå av jävla som fick hennes förolämpningar mot andra att se svaga och barnsliga ut.
  
  "Så det är det, mr Bloom?" - frågade hon i en undergiven ton.
  
  "Kontrollera dina pengar, Agatha," sa han plötsligt med en djup, allvarlig röst, medan hans ögon borrade sig in i hennes. Hon lydde.
  
  Bloom bläddrade försiktigt igenom codexen och letade efter sidan som innehöll fotot han gav till Agatha. Wesley stod bakom honom och tittade över axeln och såg lika uppslukad ut i skrivandet som hans lärare. Agatha kontrollerade att betalningen de kommit överens om var på plats. Bloom tittade tyst på henne, vilket fick henne att känna sig fruktansvärt besvärlig.
  
  "Är det allt där?" han frågade.
  
  "Ja, herr Bloom," hon nickade och stirrade på honom som en uppgiven idiot. Det var denna blick som alltid orsakade ointresse för män, men hon kunde inte göra något åt det. Hennes hjärna började gå i spiral och beräkna timing, kroppsspråk och andning. Agatha var livrädd.
  
  "Kontrollera alltid fallet, älskling. Du vet aldrig vem som försöker lura dig, eller hur?" han varnade och vände tillbaka sin uppmärksamhet mot kodexen. "Säg mig nu, innan du springer iväg in i djungeln..." sa han utan att titta på henne, "hur fick du tag i denna relik?" Jag menar, hur lyckades du hitta den?"
  
  Hans ord fick hennes blod att rinna kallt.
  
  Snälla inte, Agatha. Spela dum. Spela dum så blir allt bra, argumenterade hon i sin förstenade, pulserande hjärna. Hon lutade sig framåt och la händerna fint i knäet.
  
  "Jag följde uppmaningarna i dikten, naturligtvis," log hon och försökte bara tala så mycket som behövdes. Han väntade; ryckte sedan på axlarna: "Bara sådär?"
  
  "Ja, sir," sa hon med ett låtsat självförtroende som var ganska övertygande. "Jag fick precis reda på att det var i Angel Bell i Kölnerdomen. Naturligtvis tog det mig ganska lång tid att undersöka och gissa det mesta innan jag kom på det."
  
  "Verkligen?" flinade han. "Jag har god auktoritet att ditt intellekt överträffar de flesta stora sinnen och att du har en otrolig förmåga att lösa pussel som koder och liknande."
  
  "Jag leker" sa hon rakt ut. Hon hade ingen aning om vad han antydde och spelade det rakt och neutralt.
  
  "Du leker. Är du intresserad av vad din bror är intresserad av?" frågade han och sänkte blicken mot just den dikt som Nina hade översatt åt henne till Turso.
  
  "Jag är inte säker på att jag förstår", svarade hon och hennes hjärta bultade oregelbundet.
  
  "Din bror, David. Han skulle ha gillat något sådant. Faktum är att han är känd för att jaga saker som inte tillhör honom", skrattade Bloom sarkastiskt och strök dikten med spetsen på sitt behandskade finger.
  
  "Jag hörde att han är mer av en upptäcktsresande. Å andra sidan trivs jag mycket mer med att bo inomhus. Jag delar inte hans naturliga tendens att utsätta sig själv för fara", svarade hon. Omnämnandet av hennes bror hade redan fått henne att anta att Bloom misstänkte henne för att använda hans resurser, men han kunde bluffa.
  
  "Då är du den klokare brodern eller systern", förklarade han. "Men säg mig, fröken Perdue, vad hindrade dig från att fortsätta studera en dikt som tydligt säger mer än att gamle Werner klickar på sin gamla Leica III innan han gömmer Ernos dagbok?"
  
  Han kände Werner och han kände Erno. Han visste till och med vilken kamera tysken troligen använde, strax innan han gömde kodexen under Adenauers och Himmlers tidevarv. Hennes intelligens var vida överlägsen hans, men det hjälpte henne inte här eftersom hans kunskap var större. För första gången i sitt liv hamnade Agatha i en tävling av vettighet eftersom hon var oförberedd på sin tro att hon var smartare än de flesta. Att spela dum skulle kanske vara ett säkert tecken på att hon gömde något.
  
  "Jag menar, vad skulle hindra dig från att göra samma sak?" han frågade.
  
  "Tid", sa hon i en beslutsam ton som påminde om hennes vanliga självförtroende. Om han misstänkte henne för förräderi, trodde hon att hon var tvungen att erkänna samförstånd. Detta skulle ge honom anledning att tro att hon var ärlig och stolt över sina förmågor, inte ens rädd i närvaro av människor som honom.
  
  Bloom och Wesley stirrade på den självsäkra skurken innan de brast ut i bullrande skratt. Agatha är inte van vid människor och deras egenheter. Hon hade ingen aning om de tog henne på allvar eller om de skrattade åt henne för att hon försökte verka orädd. Bloom böjd över kodexen, hans djävulska attraktionskraft gjorde henne hjälplös inför hans charm.
  
  "Fröken Perdue, jag gillar dig. Allvarligt talat, om du inte var Purdue, skulle jag överväga att anställa dig på heltid", skrattade han. "Du är en jäkla farlig kaka, eller hur? En sådan hjärna med sådan omoral... Jag kan inte låta bli att beundra dig för det."
  
  Agatha valde att inte säga något som svar annat än en tacksam nick av uppskattning när Wesley försiktigt lade undan kodexen i Blooms fall.
  
  Bloom reste sig och rättade till sin kostym. "Fröken Perdue, jag tackar er för era tjänster. Du var värd varenda krona."
  
  De skakade hand och Agatha gick mot dörren som Wesley höll åt henne, portföljen i handen.
  
  "Jag måste säga att jobbet gjordes bra ... och på rekordtid," ropade Bloom på gott humör.
  
  Även om hon hade avslutat sina affärer med Bloom, hoppades hon att hon hade spelat sin roll väl.
  
  "Men jag är rädd att jag inte litar på dig," sa han skarpt bakom henne och Wesley stängde dörren.
  
  
  Kapitel 26
  
  
  Perdue sa ingenting om att bilen följde efter dem. Först behövde han ta reda på om han var paranoid eller om de två bara var två civila som skulle se Wewelsburg Castle. Nu var det inte läge att uppmärksamma dem tre, särskilt eftersom de specifikt genomförde spaning för att ägna sig åt någon illegal verksamhet och hitta vad Werner pratade om på slottet. Byggnaden, som de tre hade besökt tidigare vid sina egna tillfällen, var för stor för att de skulle kunna spela tur eller gissa.
  
  Nina satt och stirrade på dikten och vände sig plötsligt till Internet på sin mobiltelefon och letade efter något hon trodde kunde vara relevant. Men några ögonblick senare skakade hon på huvudet med ett besviket grymtande.
  
  "Ingenting?" - frågade Perdue.
  
  "Nej. 'Där gudarna sänder eld, där böner bjuds' får mig att tänka på kyrkan. Finns det ett kapell i Wewelsburg?" hon rynkade pannan.
  
  "Nej, så vitt jag vet, men då var jag bara i SS-generalernas sal. Under de omständigheterna uppfattade jag egentligen ingenting annorlunda", berättade Sam om ett av sina farligare omslag några år före sitt senaste besök.
  
  "Inget kapell, nej. Nej, om de inte gjorde ändringar nyligen, så vart skulle gudarna skicka eld?" - frågade Perdue, men tog fortfarande inte blicken från den annalkande bilen bakom dem. Senast han satt i bilen med Nina och Sam hade de nästan dött under en jakt, något han inte ville upprepa.
  
  "Vad är gudarnas eld?" Sam tänkte en sekund. Sedan tittade han upp och sa: "Blixt! Kan det vara blixten? Vad har Wewelsburg med blixten att göra?"
  
  "Jaha, det här kan mycket väl vara elden som gudarna skickar, Sam. Du är en gudagåva... ibland", log hon mot honom. Sam blev överrumplad av hennes ömhet, men han välkomnade den. Nina undersökte alla tidigare blixtincidenter nära byn Wewelsburg. En beige BMW från 1978 drog upp obehagligt nära dem, så nära att Perdue kunde se passagerarnas ansikten. Han trodde att det var konstiga karaktärer som kunde användas som spioner eller lönnmördare av alla som anlitade proffs, men kanske tjänade deras osannolika bild just det syftet.
  
  Föraren hade en kort mohikanfrisyr och kraftig eyeliner, medan hans sambo hade en Hitlerfrisyr med svarta hängslen på axlarna. Perdue kände inte igen någon av dem, men de var uppenbarligen i början av tjugoårsåldern.
  
  "Nina. Sam. Spänn fast säkerhetsbältena", beordrade Perdue.
  
  "Varför?" - frågade Sam och tittade instinktivt ut genom bakrutan. Han tittade rakt in i tunnan på Mausern, bakom vilken Führerns psykopatiska dubbelgångare skrattade.
  
  "Jesus Kristus, de skjuter på oss från Rammstein! Nina, knäböja på golvet. Nu!" Sam skrek när den dova dunsen av kulor träffade baksidan av deras bil. Nina kröp ihop under handskfacket vid hennes fötter och böjde huvudet när kulorna regnade ner över dem.
  
  "Sam! Dina vänner?" Perdue skrek, sjönk djupare ner i sin plats och växlade till en högre växel.
  
  "Nej! De är mer som dina vänner, nazistiska relikjägare! För guds skull, kommer de aldrig bara lämna oss ifred?" morrade Sam.
  
  Nina slöt bara ögonen och hoppades att hon inte skulle dö medan hon höll i telefonen.
  
  "Sam, ta kikaren! Tryck på den röda knappen två gånger och rikta den mot Iroquois bakom ratten," vrålade Perdue och sträckte ut ett långt pennobjekt mellan sätena.
  
  "Hej, se upp vart du pekar på den där jävla saken!" Sam grät. Han placerade snabbt tummen på den röda knappen och väntade på en paus mellan kulornas klickande. Låg låg rörde han sig direkt till kanten av sätet, mittemot dörren, så att de inte kunde förutse hans position. Omedelbart dök Sam och teleskopet upp i hörnet av det bakre fönstret. Han tryckte två gånger på den röda knappen och såg hur den röda strålen föll direkt där han pekade - på förarens panna.
  
  Hitler sköt igen, och en välriktad kula krossade glaset framför Sams ansikte och överös honom med splitter. Men hans laser hade redan riktats mot mohikanen tillräckligt länge för att penetrera hans skalle. Den intensiva värmen från strålen brände in förarens hjärna i skallen och i backspegeln såg Perdue ett ögonblick hans ansikte explodera i en tjock röra av snorigt blod och benfragment på vindrutan.
  
  "Bra gjort, Sam!" - utbrast Perdue när BMW:n svängde kraftigt av vägen och försvann över toppen av en kulle som övergick i en brant klippa. Nina vände sig om när hon hörde Sams flämtningar av chock förvandlas till stön och skrik.
  
  "Herregud, Sam!" - skrek hon.
  
  "Vad har hänt?" - frågade Perdue. Han piggnade till när han såg Sam i spegeln och höll hans ansikte med blodiga händer. "Herregud!"
  
  "Jag kan inte se någonting! Mitt ansikte brinner!" Sam skrek när Nina gled mellan stolarna för att titta på honom.
  
  "Låt mig se. Låt mig se!" - insisterade hon och flyttade bort hans händer. Nina försökte att inte skrika i panik för Sams skull. Hans ansikte skars upp av små glassplitter, av vilka några fortfarande stack ut ur huden. Allt hon kunde se i hans ögon var blod.
  
  "Kan du öppna ögonen?"
  
  "Är du galen? Herregud, det finns glassplitter i mina ögonglober!" han jämrade sig. Sam var långt ifrån en bråkig person, och hans smärttröskel var ganska hög. När Nina och Perdue hörde honom gnälla och gnälla som ett barn, blev Nina och Perdue mycket oroliga.
  
  "Ta honom till sjukhuset, Perdue!" - Hon sa.
  
  "Nina, de kommer att vilja veta vad som hände, och vi har inte råd att bli avslöjade. Jag menar, Sam dödade precis en man," förklarade Perdue, men Nina ville inte höra något av det.
  
  "David Perdue, ta oss till kliniken så fort vi kommer till Wewelsburg, annars svär jag vid Gud...!" - väste hon.
  
  "Det skulle avsevärt motverka vårt syfte att slösa tid. Du ser att vi redan förföljs. Gud vet hur många fler prenumeranter, utan tvekan tack vare Sams mejl till sin marockanska vän", protesterade Perdue.
  
  "Hej, fan!" Sam vrålade in i tomrummet framför honom. "Jag skickade aldrig ett foto till honom. Jag svarade aldrig på det mailet! Det kom inte från mina kontakter, kompis!"
  
  Perdue var förbryllad. Han var övertygad om att det var så det måste ha läckt ut.
  
  "Vem då, Sam? Vem mer kunde veta om detta? - Perdue frågade när byn Wewelsburg dök upp en eller två kilometer före.
  
  "Agathas klient," sa Nina. "Den måste vara. Den enda personen som vet..."
  
  "Nej, hennes klient har ingen aning om att någon annan än min syster utförde den här uppgiften ensam", tillbakavisade Nina Perdue snabbt teorin.
  
  Nina tog försiktigt bort små glasskärvor från Sams ansikte medan hon kupade hans ansikte med sin andra hand. Värmen i hennes handflata var den enda tröst som Sam kunde känna mot den enorma brännskadan från de många rivsåren, och hans blodiga händer vilade på hans knän.
  
  "Åh, nonsens!" Nina flämtade plötsligt. "Grafolog! Kvinnan som dechiffrerade Agathas handstil! Inget jävla sätt! Hon berättade att hennes man var en landskapsdesigner eftersom han brukade gräva för att kunna leva."
  
  "Och vad?" - frågade Perdue.
  
  "Vem gräver för att leva, Perdue? Arkeologer. Nyheten att legenden faktiskt hade upptäckts skulle säkert väcka intresset hos en sådan person, eller hur? "- hon lade fram en hypotes.
  
  "Bra. En spelare vi inte känner. Precis vad vi behöver", suckade Perdue och utvärderade omfattningen av Sams skador. Han visste att det inte fanns något sätt att få den skadade journalisten läkarvård, men han var tvungen att insistera eller förlora chansen att ta reda på vad Wewelsberg gömde, för att inte tala om att de andra skulle komma ikapp de tre. I ett ögonblick när sunt förnuft tog över spänningen i jakten, kollade Perdue för att se om det fanns en sjukvårdsinrättning i närheten.
  
  Han körde bilen djupare in på uppfarten till ett hus i nära anslutning till slottet där en viss läkare, Johann Kurtz, praktiserade. De valde namnet på måfå, men det var en lycklig olycka som ledde dem till den enda läkaren som inte hade en tid förrän vid 15-tiden med en snabb lögn. Nina berättade för läkaren att Sams skada orsakades av ett stenfall när de körde genom ett av bergspassen på väg till Wewelsburg för sightseeing. Han köpte den. Hur kunde han inte? Ninas skönhet förbluffade helt klart den tafatta medelålders trebarnspappan som drev sin praktik hemifrån.
  
  Medan de väntade på Sam satt Perdue och Nina i det tillfälliga väntrummet, som var en ombyggd veranda täckt av stora öppna fönster med skärmar och vindspel. En behaglig bris flödade genom denna plats, ett välbehövligt stycke lugn för dem. Nina fortsatte att testa vad hon misstänkte om blixtjämförelsen.
  
  Perdue tog upp den lilla tavlan som han ofta använde för att observera avstånd och områden, och vecklade ut den med ett fingerknips tills den visade konturerna av slottet Wewelsburg. Han stod och tittade på slottet från fönstret, till synes studerade den tresidiga strukturen med sin enhet, spårade tornens linjer och jämförde matematiskt deras höjder, ifall de behövde veta.
  
  "Perdue", viskade Nina.
  
  Han tittade på henne med en fortfarande avlägsen blick. Hon vinkade honom att sitta bredvid henne.
  
  "Titta här, 1815 sattes slottets norra torn i brand när det träffades av blixten, och det fanns en prästgård här i södra flygeln fram till 1934. Jag tror att eftersom det handlar om norra tornet och bönerna som uppenbarligen bjuds i den södra flygeln, berättar den ena platsen för oss, den andra vart vi ska gå. Norra tornet, upp."
  
  "Vad finns på toppen av Norra tornet?" - frågade Perdue.
  
  "Jag vet att SS planerade att bygga en annan hall som SS-generalernas hall ovanför den, men uppenbarligen byggdes den aldrig," mindes Nina från en avhandling som hon en gång skrev om mystiken som SS utövade och obekräftade planer på att använda torn för ritualer.
  
  Perdue funderade över detta i huvudet i en minut. När Sam lämnade läkarmottagningen nickade Perdue. "Okej, jag tar en tugga. Det här är det närmaste vi har en lösning. Norra tornet är definitivt platsen."
  
  Sam såg ut som en skadad soldat som just hade återvänt från Beirut. Hans huvud bandagedes för att behålla den antiseptiska salvan i ansiktet under nästa timme. På grund av skadorna på ögonen gav läkaren honom droppar, men han kommer inte att kunna se ordentligt nästa dag eller så.
  
  "Så det är min tur att leda," skämtade han. "Wielen dank, herr Doktor," sa han trött med den värsta tyska accent som den tyska infödingen någonsin haft. Nina fnissade för sig själv och tyckte att Sam var extremt söt; så ynklig och krympt i sina bandage. Hon skulle vilja kyssa honom, men inte medan han var besatt av Trish, lovade hon sig själv. Hon lämnade den förskräckta husläkaren med ett vänligt farväl och ett handslag, och de tre begav sig till bilen. En gammal byggnad väntade på dem i närheten, välbevarad och fylld till brädden med fruktansvärda hemligheter.
  
  
  Kapitel 27
  
  
  Perdue ordnade hotellrum för var och en av dem.
  
  Det var konstigt att han inte var med Sam som han brukar, eftersom Nina hade tagit bort alla hans privilegier med henne. Sam insåg att han ville vara ensam, men frågan var varför. Perdue hade uppträtt mer seriöst sedan de lämnade huset i Köln, och Sam trodde inte att Agathas plötsliga avgång hade något med saken att göra. Nu kunde han inte utan vidare diskutera det med Nina eftersom han inte ville att hon skulle oroa sig för något som kanske inte var någonting.
  
  Omedelbart efter deras sena lunch tog Sam bort bandagen. Han vägrade att gå runt slottet inlindad som en mumie och vara till åtlöje för alla utlänningar som passerade genom museet och omgivande byggnader. Tacksam över att han hade sina solglasögon med sig kunde han åtminstone dölja ögonens vidriga tillstånd. Det vita runt hans iris var mörkrosa och inflammationen hade gjort hans ögonlock rödbruna. I hela hans ansikte stod små skärsår klarröda, men Nina övertygade honom att låta henne sminka sig lite över reporna för att göra dem mindre märkbara.
  
  Det fanns precis tillräckligt med tid att besöka slottet och se om de kunde hitta vad Werner pratade om. Perdue tyckte inte om att gissa, men den här gången hade han inget val. De samlades i SS-generalernas sal och fick därifrån fastställa vad som stack ut, om något ovanligt överhuvudtaget drabbade dem. Det var det minsta de kunde göra innan de blev omkörda av sina förföljare, som förhoppningsvis hade minskat till de två Rammstein-kloner som de hade blivit av med. Men de skickades av någon, och att någon skulle skicka fler lakejer för att ta deras plats.
  
  När de gick in i den vackra triangulära fästningen, mindes Nina stenarbetet som hade byggts så många gånger när byggnader revs, byggdes om, byggdes till och sattes i torn under det förflutna, från 800-talet och framåt. Det förblev ett av de mest kända slotten i Tyskland, och hon älskade särskilt dess historia. De tre begav sig direkt till Norra tornet i hopp om att finna att Ninas teori var trovärdig.
  
  Sam kunde knappt se ordentligt. Hans syn förändrades så att han mest kunde se konturerna av föremål, men annars var allt fortfarande dimmigt. Nina tog hans arm och ledde honom och såg till att han inte snubblade uppför de otaliga trappstegen i byggnaden.
  
  "Får jag låna din kamera, Sam?" frågade Perdue. Han roade sig över att journalisten, som nästan inte hade någon vision, valde att låtsas att han fortfarande kunde fotografera interiören.
  
  "Om du vill. Jag kan inte se en jäkla sak. Det är meningslöst att ens försöka", beklagade Sam.
  
  När de gick in i SS Obergruppenführer Hall, Hall of SS Generals, krypade Nina ihop sig vid åsynen av designen som målades på det grå marmorgolvet.
  
  "Jag önskar att jag kunde spotta på det här utan att väcka uppmärksamhet," skrattade Nina.
  
  "På vad?" - frågade Sam.
  
  "Det där jäkla tecknet jag hatar så mycket", svarade hon när de korsade det mörkgröna solhjulet som representerade symbolen för den svarta solens orden.
  
  "Spotta inte, Nina," rådde Sam torrt. Perdue ledde vägen, återigen i ett tillstånd av dagdrömmande. Han tog upp Sams kamera och gömde teleskopet mellan handen och kameran. Med hjälp av en kikare inställd på IR skannade han väggarna efter eventuella föremål gömda inuti. I värmebildsläge hittade han inget annat än temperaturfluktuationer i murverkets kontinuitet när han kontrollerade värmesignaturerna.
  
  Medan de flesta besökarna visade intresse för Wewelsburgs minnesmärke 1933-1945, beläget i det före detta SS-vakthuset på slottsgården, letade tre kollegor flitigt efter något speciellt. Vad det var visste de inte, men med Ninas kunskap, särskilt om den tyska historiens nazistiska era, kunde hon berätta när något var fel i det som skulle vara SS:s andliga centrum.
  
  Nedanför dem fanns det ökända valvet, eller gruften, en gravliknande struktur som sänktes ner i tornets grund och påminde om mykenska kupolformade gravar. Först trodde Nina att mysteriet kunde lösas genom konstiga dräneringshål i en nedsänkt cirkel under zenit med ett hakkors på kupolen, men hon behövde gå upp, enligt Werners anteckningar.
  
  "Jag kan inte låta bli att tro att det finns något där ute i mörkret," sa hon till Sam.
  
  "Titta, låt oss bara gå upp till norra tornets högsta punkt och ta en titt därifrån. Det vi letar efter är inte inne i slottet, utan utanför", föreslog Sam.
  
  "Varför säger du det?" - hon frågade.
  
  "Som Perdue sa... Semantik..." ryckte han på axlarna.
  
  Perdue såg fascinerad ut: "Säg mig, min kära."
  
  Sams ögon brann som en helvete mellan hans ögonlock, men han kunde inte titta på Perdue när han pratade med honom. Han vilade hakan mot bröstet och övervann smärtan fortsatte han: "Allt i den sista delen hänvisar till yttre saker, som blixtar och stigande böner. De flesta teologiska bilder eller gamla gravyrer visar böner som rök som stiger upp från väggarna. Jag tror verkligen att vi letar efter ett uthus eller en jordbruksavdelning, något utanför där gudarna kastade eld", förklarade han.
  
  "Tja, mina enheter kunde inte upptäcka några främmande föremål eller anomalier i tornet. Jag föreslår att du håller dig till Sams teori. Och det är bäst att vi gör det snabbt, för mörkret är på väg", bekräftade Perdue och gav Nina kameran.
  
  "Okej, låt oss gå," instämde Nina och drog sakta i Sams hand så att han kunde röra sig med henne.
  
  "Jag är inte blind, vet du?" - retade han.
  
  "Jag vet, men det här är en bra ursäkt för att vända dig mot mig," log Nina.
  
  Här är den igen, tänkte Sam. Leenden, flirtande, mild hjälp. Vad är hennes planer? Sedan började han undra varför hon sa åt honom att släppa taget, och varför hon sa till honom att det inte fanns någon framtid. Men nu var det knappast rätt tillfälle för en intervju om saker utan betydelse i ett liv där varje sekund kunde vara hans sista.
  
  Från plattformen på toppen av Norra tornet såg Nina ut över den vidsträckta orörda skönheten som omgav Wewelsburg. Förutom de pittoreska och prydliga raderna av hus som kantar gatorna och de olika nyanser av grönska som omgav byn, fanns det inget annat av någon betydelse. Sam satt med ryggen mot toppen av ytterväggen för att skydda ögonen från den kalla vinden som blåste från toppen av bastionen.
  
  Precis som Nina såg Perdue inget ovanligt.
  
  "Jag tror att vi har nått vägs ände här, killar," erkände han till slut. "Vi försökte, men det här kan mycket väl vara någon form av charad för att förvirra dem som inte vet vad Werner visste."
  
  "Ja, jag måste hålla med", sa Nina och tittade på dalen nedanför utan en liten mängd besvikelse. "Och jag ville inte ens göra det. Men nu känner jag att jag misslyckades."
  
  "Åh, kom igen," spelade Sam med, "vi vet alla att du inte kan tycka synd om dig själv, va?"
  
  "Håll käften, Sam," sa hon och korsade armarna så att han inte kunde lita på henne för vägledning. Med ett kaxigt skratt reste sig Sam och tvingade sig själv att njuta av utsikten, åtminstone tills de gick. Han tog sig hit med svårighet, för att inte lämna utan panoramautsikt bara för att hans ögon gjorde ont.
  
  "Vi måste fortfarande ta reda på vilka de idioterna var som sköt mot oss Perdue. Jag slår vad om att de har något att göra med den där Rachel-kvinnan i Halkirk", insisterade Nina.
  
  "Nina?" ropade Sam bakom dem.
  
  "Kom igen, Nina. Hjälp den stackars killen innan han faller ihjäl," skrattade Pardue åt hennes uppenbara likgiltighet.
  
  "Nina!" Sam skrek.
  
  "Åh Jesus, håll koll på ditt blodtryck, Sam. "Jag kommer," morrade hon och himlade med ögonen mot Perdue.
  
  "Nina! Se!" fortsatte Sam. Han tog av sig sina solglasögon och ignorerade plågan från den byiga vinden och det hårda eftermiddagsljuset som träffade hans blodsprängda ögon. Hon och Perdue flankerade honom när han tittade ut över inlandet och frågade upprepade gånger: "Ser du det inte? Är det inte?"
  
  "Nej", svarade de båda.
  
  Sam skrattade galet och pekade med en stadig hand som rörde sig från höger till vänster, närmare slottets murar, och stannade längst till vänster. "Hur kan du inte se detta?"
  
  "Se Vadå?" frågade Nina lätt irriterad över hans envishet samtidigt som hon fortfarande inte kunde förstå vad han pekade på. Perdue rynkade pannan och ryckte på axlarna och tittade på henne.
  
  "Det finns en rad rader överallt här," sa Sam andfådd av förvåning. "De kan vara övervuxna gradientlinjer, eller kanske gamla betongkaskader designade för att ge en upphöjd position att bygga på, men de avgränsar tydligt ett stort nätverk av breda cirkulära gränser. Vissa slutar snart utanför slottets omkrets, medan andra försvinner som om de hade grävt sig djupare ner i gräset."
  
  "Vänta", sa Perdue. Han satte upp ett teleskop så att han kunde se ytreliefen av området.
  
  "Din röntgensyn?" - frågade Sam och tittade kort på Perdues gestalt med sin skadade syn, vilket fick allt att verka förvrängt och gult. "Hej, rikta det här snabbt mot Ninas bröst!"
  
  Perdue skrattade högt och de såg båda på den missnöjda historikerns ganska töntiga ansikte.
  
  "Det är inget ni båda inte har sett förut, så sluta busa", retade hon självsäkert och fick ett lite pojkaktigt flin från båda männen. Det är inte så att de blev förvånade över att Nina precis kom ut och gjorde de där typiskt obekväma kommentarerna. Hon hade legat med båda flera gånger, så hon kunde inte förstå varför det skulle vara olämpligt.
  
  Perdue tog upp sitt teleskop och började där Sam började sin imaginära gräns. Till en början verkade ingenting ha förändrats förutom några underjordiska avloppsrör i anslutning till den första gatan bortom gränsen. Sedan såg han det.
  
  "Herregud!" - han andades ut. Sedan började han skratta som en prospektör som just hittat guld.
  
  "Vad! Vad!" Nina skrek av upphetsning. Hon sprang till Perdue och ställde sig mot honom för att blockera enheten, men han visste bättre och höll henne på armlängds avstånd medan han undersökte de återstående punkterna där klungan av underjordiska strukturer samlades och vred sig.
  
  "Hör du, Nina," sa han till slut, "jag kan ha fel, men det ser ut som att underjordiska strukturer ligger precis under oss."
  
  Hon tog tag i teleskopet, hur känsligt det än var, och satte det för ögat. Som ett svagt hologram skimrade allt under jorden något när ultraljudet som kom från laserpunkten skapade ett sonogram från ett osynligt material. Ninas ögon vidgades av vördnad.
  
  "Bra jobbat, Mr. Cleve," gratulerade Pardue Sam till att han öppnat ett fantastiskt nätverk. "Och för blotta ögat, inte mindre!"
  
  "Ja, det är bra att de sköt på mig och nästan blev blind, va?" Sam skrattade och slog Perdue på armen.
  
  "Sam, det här är inte roligt," sa Nina från sin utsiktsplats, och sökte fortfarande längden och bredden på vad som såg ut att vara en nekropol av leviatan som låg och slumrade under Wewelsburg.
  
  "Mitt fel. Roligt om jag säger så, svarade Sam, nu nöjd med sig själv för att han räddade dagen.
  
  "Nina, du kan se var de börjar, längst bort från slottet förstås. Vi skulle behöva smyga in från en punkt som inte bevakas av säkerhetskameror", frågade Perdue.
  
  "Vänta", mumlade hon och följde den enda raden som gick genom hela nätverket. "Han stannar under cisternen precis på insidan av den första gården. Det måste finnas en lucka här som vi kan gå ner genom."
  
  "Bra!" - utbrast Perdue. "Det är här vi kommer att börja speleologisk forskning. Låt oss ta en liten tupplur så vi kan komma hit innan gryningen. Jag måste veta vad Wewelsburg håller hemligt för den moderna världen."
  
  Nina nickade instämmande, "Och vad gör det värt att döda för."
  
  
  Kapitel 28
  
  
  Miss Maisie avslutade den omfattande middagen som hon hade förberett de senaste två timmarna. En del av hennes jobb på godset var att använda sina kvalifikationer som certifierad kock vid varje måltid. När nu älskarinnan var borta fanns det en liten stab av tjänare i huset, men hon förväntades ändå utföra sina plikter till fullo som överhushållerska. Beteendet hos den nuvarande invånaren i underhuset som gränsar till huvudbostaden irriterade Maisie oändligt, men hon var tvungen att alltid förbli så professionell som hon kunde. Hon hatade att behöva tjäna den otacksamma häxan som tillfälligt bodde där, även om hennes arbetsgivare hade gjort klart att hans gäst skulle stanna på obestämd tid tills vidare.
  
  Gästen var en oförskämd kvinna med mer än tillräckligt självförtroende för att fylla en båt av kungar, och hennes matvanor var lika ovanliga och kräsna som förväntat. Hon var först vegan och vägrade att äta kalvrätterna eller pajerna som Maisie mödosamt tillagade och föredrar grönsallad och tofu istället. Under alla sina år hade den femtioåriga kocken aldrig stött på en så vanlig och helt korkad ingrediens, och hon dolde inte sitt ogillande. Till sin fasa rapporterade gästen hon serverade sin så kallade insubordination till sin arbetsgivare, och Maisie fick snabbt en tillrättavisning, om än en vänlig sådan, från hyresvärden.
  
  När hon äntligen fick greppet om vegansk matlagning, hade den som hon lagade mat för fräckheten att informera henne om att veganism inte längre var vad hon ville och att hon ville ha biff sällsynt och basmatiris. Maisie var rasande över det onödiga besväret av att behöva spendera sin hushållsbudget på dyra veganprodukter som nu låg bortkastade i lager eftersom en kräsen konsument hade blivit ett rovdjur. Även efterrätter bedömdes hårt, hur läckra de än var. Maisie var en av Skottlands ledande bagare och publicerade till och med tre av sina egna kokböcker om desserter och konserver i fyrtioårsåldern, så att se hennes gäst avvisa hennes bästa arbete fick henne att mentalt sträcka sig efter mer giftiga kryddflaskor.
  
  Hennes gäst var en imponerande kvinna, en vän till hyresvärden, enligt vad hon hade fått veta, men hon hade fått specifika instruktioner om att inte tillåta fröken Mirele att till varje pris lämna det boende som hon fick. Maisie visste att den nedlåtande flickan inte var där av val, och att hon var inblandad i ett globalt politiskt mysterium, vars tvetydighet var nödvändig för att förhindra att världen hamnade i någon sorts katastrof som andra världskriget senast orsakade. Hushållerskan utstod sin gästs verbala övergrepp och ungdomliga grymhet bara för att tjäna sin arbetsgivare, men annars skulle hon ha gjort kort med den egensinniga kvinnan i hennes vård.
  
  Nästan tre månader har gått sedan hon fördes till Thurso.
  
  Maisie var van vid att inte ifrågasätta sin arbetsgivare eftersom hon älskade honom och han hade alltid en bra anledning till alla konstiga förfrågningar han gjorde till henne. Hon arbetade för Dave Perdue under större delen av de senaste två decennierna och innehade olika positioner på hans tre gods, tills hon fick detta ansvar. Varje kväll, efter att Mirela hade samlat in middagsrätter och satt upp säkerhetsgränser, fick Maisie i uppdrag att ringa sin arbetsgivare och lämna ett meddelande om att hunden hade fått mat.
  
  Hon frågade aldrig varför, och inte heller var hennes intresse tillräckligt väckt för att göra det. Nästan robotisk i sin hängivenhet, fröken Maisie gjorde bara vad hon blev tillsagd till rätt pris, och Mr. Perdue betalade mycket bra.
  
  Hennes blick flög mot köksklockan på väggen precis ovanför bakdörren som ledde in till pensionatet. Denna plats kallades ett pensionat endast på ett vänligt sätt, för att hålla uppe utseendet. I själva verket var det inget annat än en femstjärnig förvaringscell med nästan alla bekvämligheter som dess inneboende skulle åtnjuta om hon var ledig. Naturligtvis var inga kommunikationsenheter tillåtna, och byggnaden var skickligt utrustad med satellit- och signalförvrängare som skulle ta veckor att tränga igenom även med den mest sofistikerade utrustningen och oöverträffade hackerangrepp.
  
  Ett annat hinder som gästen mötte var gästhusets fysiska begränsningar.
  
  De osynliga, ljudisolerade väggarna var kantade med termiska sensorer som ständigt övervakade temperaturen på människokroppen inuti för att säkerställa omedelbart meddelande om eventuella överträdelser.
  
  Utanför hela pensionatet använde den huvudsakliga spegelbaserade utrustningen ett urgammalt skick som användes av illusionister från tidigare epoker, ett förvånansvärt enkelt och bekvämt bedrägeri. Detta gjorde platsen osynlig utan noggrann inspektion eller ett tränat öga, för att inte tala om den förödelse den orsakade under åskväder. Mycket av fastigheten var designad för att avleda oönskad uppmärksamhet och innehålla det som var tänkt att förbli instängt.
  
  Strax före 20.00 packade Maisie middag till gästerna som skulle levereras.
  
  Natten var sval och vinden nyckfull när hon passerade under de höga tallarna och de vidsträckta stenträdgårdens ormbunkar som sträckte sig över stigen som fingrar på en jätte. Allt om fastigheten Kvällsljuset lyste upp stigarna och växterna som jordiskt stjärnljus, och Maisie kunde tydligt se vart hon var på väg. När hon slog den första koden för ytterdörren gick hon in och stängde den efter sig. Pensionatet, mycket likt luckan på en ubåt, innehöll två passager: en ytterdörr och en extra för att komma in i byggnaden.
  
  När Maisie gick in i det andra rummet tyckte hon att det var dödligt tyst.
  
  Normalt var TV:n påslagen, ansluten från huvudhuset, och alla lampor som tändes och släcktes från husets huvudströmkontroll stängdes av. En kuslig skymning föll på möblerna och tystnad rådde i rummen, inte ens luftrörelsen från fläktarna kunde höras.
  
  "Din middag, fru," sa Maisie tydligt, som om det inte fanns några avvikelser från normen. Hon var försiktig med de konstiga omständigheterna, men var knappast förvånad.
  
  Gästen hade hotat henne många gånger tidigare och lovat henne en oundviklig smärtsam död, men en del av hushållerskans sätt var att låta saker glida och ignorera de tomma hot som kom från missnöjda brats som fröken Mirela.
  
  Naturligtvis hade Maisie ingen aning om att Mirela, hennes ouppfostrade gäst, hade varit ledare för en av de mest fruktade organisationerna i världen under de senaste två decennierna och kunde göra allt hon lovade sina fiender. Okänd för Maisie, Mirela var Renata av Order of the Black Sun, för närvarande en gisslan av Dave Perdue, som skulle användas som ett förhandlingskort mot rådet när det var dags. Perdue visste att att gömma Renata från rådet skulle ge honom dyrbar tid att bilda en mäktig allians med Renegade Brigade, fiender till Svarta Solen. Rådet försökte störta henne, men medan hon var borta kunde Svarta Solen inte ersätta henne och uttryckte därmed sina avsikter.
  
  "Fru, då lämnar jag din middag på matbordet," meddelade Maisie, och ville inte att den främmande omgivningen skulle göra henne orolig.
  
  När hon vände sig om för att gå, hälsade en skrämmande passagerare henne från dörren.
  
  "Jag tycker att vi borde äta middag tillsammans ikväll, håller du inte med?" Mirelas stålsatta röst insisterade.
  
  Maisie funderade ett ögonblick på faran som Mirela utgjorde, och eftersom hon inte var en som underskattade medfödda hjärtlösa människor, höll hon helt enkelt med: "Självklart, fru. Men jag tjänade bara tillräckligt för en."
  
  "Åh, det finns inget att oroa sig för," log Mirela och gestikulerade nonchalant medan hennes ögon gnistrade som en kobras. "Du kan äta. Jag håller dig sällskap. Har du tagit med vinet?"
  
  "Självklart, fru. Ett blygsamt sött vin som passar till de corniska bakverken som jag bakade speciellt för dig", svarade Maisie lydigt.
  
  Men Mirela kunde berätta att hushållerskans uppenbara bristande oro gränsade till nedlåtande; den mest irriterande utlösaren som orsakade orimlig fientlighet från Mirela. Efter så många år i spetsen för den mest fruktansvärda kulten av nazistiska galningar, skulle hon aldrig tolerera insubordination.
  
  "Vad är koderna för dörrarna?" frågade hon uppriktigt och tog fram en lång gardinstång bakom sig, gjord i form av något slags spjut.
  
  "Åh, detta borde bara personalen och tjänarna veta, fru. Jag är säker på att du förstår", förklarade Maisie. Men det fanns absolut ingen rädsla i hennes röst, och hennes ögon mötte direkt Mirelas. Mirela satte punkten för Maisies hals och hoppades i hemlighet att hushållerskan skulle ge henne en anledning att sticka fram den. Den vassa kanten lämnade en buckla i hushållerskans hud och punkterade den precis tillräckligt för att skapa en fin droppe blod på ytan.
  
  "Du kommer att göra klokt i att lägga undan dessa vapen, fru," rådde Maisie plötsligt med en röst som nästan inte var hennes egen. Hennes ord kom ut med en skarp accent i en ton som var mycket djupare än hennes vanliga glada klang. Mirela kunde inte tro hennes fräckhet och kastade huvudet bakåt i skratt. Uppenbarligen hade den vanliga hembiträdet ingen aning om vem hon hade att göra med, och för att göra saken värre slog Mirela Maisie i ansiktet med en flexibel aluminiumstång. Detta lämnade ett brännmärke i hushållerskans ansikte när hon återhämtade sig från slaget.
  
  "Du skulle göra klokt i att berätta för mig vad jag kräver innan jag gör mig av med dig," hånade Mirela när hon gav ytterligare en pisk mot Maisies knän, vilket fick hembiträdet att gråta i vånda. "Nu!"
  
  Hushållerskan snyftade och begravde hennes ansikte i hennes knän.
  
  "Och du kan gnälla hur mycket du vill!" Mirela morrade och höll sitt vapen redo för att genomborra kvinnans skalle. "Som ni vet är det här mysiga lilla boet ljudisolerat."
  
  Maisie tittade upp, hennes stora blå ögon visade varken tolerans eller lydnad. Hennes läppar böjde sig bakåt, avslöjade hennes tänder, och med ett oheligt mullret som utbröt från djupet av hennes mage, kastade hon sig.
  
  Mirela hann inte svänga sitt vapen innan Maisie bröt sin fotled med en kraftfull smalbensspark mot Mirelas smalben. Hon tappade sitt vapen när hon föll medan hennes ben bultade av olidlig smärta. Mirela släppte ut en ström av hatiska hot genom hennes hesa skrik, smärta och ilska som strider inom henne.
  
  Vad Mirela i sin tur inte visste var att Maisie rekryterades till Thurso inte för sina kulinariska färdigheter, utan för sin skickliga stridseffektivitet. I händelse av ett genombrott fick hon i uppdrag att slå till med de största fördomar och att fullt ut utnyttja sin utbildning som operativ i Irish Army Ranger Wing, eller Fian óglach. Sedan hennes inträde i det civila samhället hade Maisie McFadden varit tillgänglig för uthyrning som personlig säkerhetsvakt, och det var här Dave Perdue anlitade hennes tjänster.
  
  "Skrik så mycket du vill, fröken Mirela", klingade Maisies djupa röst över sin vridna fiende, "jag tycker att det är väldigt lugnande. Och ikväll kommer du att göra väldigt lite av det, jag försäkrar dig."
  
  
  Kapitel 29
  
  
  Två timmar före gryningen gick Nina, Sam och Perdue de tre sista kvarteren uppför en bostadsgata för att inte förråda någon med sin närvaro. De hade parkerat sin bil på bra avstånd, bland ett antal bilar parkerade på gatan över natten, så det var ganska diskret. Med hjälp av overaller och ett rep klättrade tre kollegor över staketet till det sista huset på gatan. Nina tittade upp där hon hade landat och stirrade på den skrämmande silhuetten av en massiv gammal fästning på kullen.
  
  Wewelsburg.
  
  Han ledde tyst byn och observerade med århundradens visdom invånarnas själar. Hon undrade om slottet visste att de fanns där, och med lite fantasi undrade hon om slottet skulle tillåta dem att vanhelga dess underjordiska hemligheter.
  
  "Kom igen, Nina," hörde hon Perdue viska. Med Sams hjälp öppnade han ett stort fyrkantigt järnlock som fanns i det bortre hörnet av gården. De var väldigt nära ett tyst, mörkt hus och försökte röra sig tyst. Lyckligtvis var locket mestadels bevuxet med ogräs och högt gräs, vilket gjorde att det kunde glida tyst genom den omgivande tjockleken när de öppnade det.
  
  De tre stod runt en svart gapande mun i gräset, ytterligare gömda av mörkret. Inte ens gatlyktan lyste upp deras stöd, och det var riskabelt att krypa ner i hålet utan att falla och skadas nedanför. Väl under kanten tände Perdue sin ficklampa för att inspektera dräneringshålet och tillståndet på röret nedanför.
  
  "Åh. Gud, jag kan inte fatta att jag gör det här igen", stönade Nina under andan, hennes kropp spänd av klaustrofobi. Efter ansträngande möten med ubåtsluckor och många andra otillgängliga platser, lovade hon att aldrig utsätta sig för något sådant igen - men här är hon.
  
  "Oroa dig inte," lugnade Sam henne och smekte henne över handen, "jag är precis bakom dig. Dessutom, så vitt jag kan se, är det en väldigt bred tunnel."
  
  "Tack, Sam," sa hon hopplöst. "Jag bryr mig inte om hur bred den är. Det är fortfarande en tunnel."
  
  Perdues ansikte kikade ut ur det svarta hålet, "Nina."
  
  "Okej, okej", suckade hon och tog en sista blick på det kolossala slottet och steg ner i det gapande helvetet som väntade henne. Mörkret var en materiell vägg av mjuk undergång runt Nina, och det krävdes varje uns av mod för att inte bryta ut igen. Hennes enda tröst var att hon hade sällskap av två mycket duktiga och djupt omtänksamma män som skulle göra allt för att skydda henne.
  
  På andra sidan gatan, gömd bakom den tjocka borsten på en ovårdad ås och dess vilda lövverk, stirrade ett par rinnande ögon på trion när de sänkte sig under kanten av ett brunn bakom husets yttre tank.
  
  När de steg ankeldjupt ner i dräneringsrörets lera kröp de försiktigt mot det rostiga järngallret som skilde röret från det större nätet av avloppskanaler. Nina grymtade missnöjt när hon gick genom den hala portalen först, och både Sam och Perdue var rädda för sin tur. När alla tre var klara bytte de ut nätet. Perdue öppnade sin lilla utfällbara surfplatta, och med ett snärt med sina långsträckta fingrar expanderade prylen till storleken på en uppslagsbok. Han tog det upp till tre separata tunnelingångar för att synkronisera med tidigare inmatade data från den underjordiska strukturen för att hitta rätt öppning, ett rör som skulle ge dem tillgång till kanten av den dolda strukturen.
  
  Utanför ylade vinden som en olycksbådande varning och imiterade stönen från vilsna själar som kom genom de smala sprickorna i luckans lock, och luften som passerade genom de olika kanalerna runt dem gav dem dålig andedräkt. Det var mycket kallare inne i tunneln än på ytan, och att gå genom det smutsiga, isiga vattnet gjorde bara känslan värre.
  
  "Tunnel längst till höger," meddelade Perdue när de ljusa linjerna på hans surfplatta matchade de mätningar han hade registrerat.
  
  "Då går vi in i det okända," tillade Sam och fick en otacksam nick från Nina. Han ville dock inte att hans ord skulle låta så mörka och ryckte bara på axlarna åt hennes reaktion.
  
  Efter att ha gått några meter tog Sam en bit krita ur fickan och markerade väggen där de hade gått in. Skrapandet skrämde Perdue och Nina och de vände sig om.
  
  "Bara utifall..." började Sam förklara.
  
  "Om vad?" viskade Nina.
  
  "I fall Purdue tappar sin teknologi. Du vet aldrig. Jag är alltid partisk för gamla skolans traditioner. Den tål vanligtvis elektromagnetisk strålning eller döda batterier, säger Sam.
  
  "Min surfplatta går inte på batterier, Sam," påminde Perdue honom och fortsatte nedför den smalnade korridoren framför sig.
  
  "Jag vet inte om jag kan göra det här," sa Nina och stannade i sina spår av rädsla för en mindre tunnel framför sig.
  
  "Självklart kan du," viskade Sam. "Kom, ta min hand."
  
  "Jag är ovillig att tända en bloss här tills vi är säkra på att vi är utom räckhåll för det här huset," sa Perdue till dem.
  
  "Det är okej," svarade Sam, "jag har Nina."
  
  Under hans armar, tryckt mot hans kropp där han höll Nina nära sig, kunde han känna hur hennes kropp darrade. Han visste att det inte var kylan som skrämde henne. Allt han kunde göra var att hålla henne hårt mot sig och smeka hennes arm med tummen för att lugna henne när de gick genom sektionen med det nedre taket. Perdue var uppslukad av att kartlägga och titta på alla hans rörelser, medan Sam var tvungen att manövrera den ovilliga Ninas kropp tillsammans med sin egen in i halsen på det okända nätet som nu hade slukat dem. På halsen kände Nina den isande beröringen av underjordisk luftrörelse, och på långt håll kunde hon se vattnet droppa från avloppen ovanför det forsande rinnandet av avloppsvatten.
  
  "Låt oss gå," sa Perdue plötsligt. Han hittade vad som såg ut att vara en falllucka ovanför dem, en smidesjärnsport i cement som var designad i utsmyckade kurvor och rullar. Det var definitivt inte en serviceingång som luckan och rännorna. Tydligen av någon anledning var det en dekorativ struktur, vilket kanske tyder på att det var ingången till en annan underjordisk struktur snarare än ett annat galler. Det var en rund platt skiva i form av ett komplext hakkors, smidd av svart järn och brons. Symbolens vridna armar och portens kanter gömdes försiktigt under århundradenas slitage. Härdade grönalger och erosiv rost hade säkrat skivan ordentligt i det omgivande taket, vilket gjorde den nästan omöjlig att öppna. Faktum är att den säkrades stadigt, orörligt, för hand.
  
  "Jag visste att det var en dålig idé", sjöng Nina bakom Perdue. "Jag visste att jag var tvungen att fly efter att vi hittat dagboken."
  
  Hon pratade med sig själv, men Sam visste att det var på grund av intensiteten i hennes rädsla för den miljö hon befann sig i som hon var i ett halvt tillstånd av panik. Han viskade: "Föreställ dig vad vi ska hitta, Nina. Föreställ dig bara vad Werner gick igenom för att dölja detta för Himmler och hans djur. Det måste vara något riktigt speciellt, minns du?" Det verkade för Sam som om han försökte övertala barnet att äta hennes grönsaker, men det fanns en viss motivation i hans ord för den petite historikern, som var förstenad till tårar i famnen. Till slut bestämde hon sig för att gå vidare med honom.
  
  Efter flera försök av Perdue att flytta bulten bort från det krossade anslaget, tittade han tillbaka på Sam och bad honom kolla efter den handhållna blåslampan som han hade placerat i ziplock-påsen. Nina höll fast vid Sam, rädd att mörkret skulle förtära honom om hon släppte honom. Den enda ljuskällan de kunde använda var en svag LED-ficklampa, och i det oändliga mörkret var det svagt som ett ljus i en grotta.
  
  "Purdue, jag tycker att du också ska bränna snaran. Jag tvivlar på att det fortfarande kommer att snurra efter alla dessa år", rådde Sam Perdue, som nickade instämmande när han tände det lilla skärverktyget. Nina fortsatte att se sig omkring när gnistor lyste upp de smutsiga gamla betongväggarna i de enorma kanalerna och ett orange sken som blev allt ljusare då och då. Tanken på vad hon skulle kunna se i en av dessa ljusa stunder skrämde Nina skiten. Vem visste vad som kunde döljas i den fuktiga, mörka platsen som sträckte sig över många hektar under jorden?
  
  Kort därefter slets porten från sina uppvärmda gångjärn och krossades på sidorna, vilket krävde att båda männen skulle bära dess tyngd till marken. Med mycket huffande och grymtande sänkte de försiktigt grinden för att upprätthålla den omgivande tystnaden, ifall ljudet kunde dra till sig uppmärksamhet från någon som det nådde inom hörhåll.
  
  En efter en steg de upp i det mörka utrymmet ovanför, en plats som omedelbart antog en annan känsla och lukt. Sam markerade väggen igen medan de väntade på att Perdue skulle hitta en rutt på sin lilla surfplatta. En komplex uppsättning linjer dök upp på skärmen, vilket gjorde det svårt att skilja de högre tunnlarna från de något lägre. Perdue suckade. Han var inte typen som gick vilse eller gjorde misstag, inte vanligtvis, men han var tvungen att erkänna att han var osäker på sina nästa steg.
  
  "Tänd blossen, Perdue. Snälla du. Snälla", viskade Nina i det döda mörkret. Det fanns inget ljud alls - inga droppar, inget vatten, ingen vindrörelse för att ge platsen ett sken av liv. Nina kände hur hjärtat klämde i hennes bröst. Där de stod nu luktade det fruktansvärt av brinnande trådar och damm med varje ord hon sa, sammansmält till ett lakoniskt muttrande. Det påminde Nina om en kista; en mycket liten, instängd kista utan utrymme att röra sig eller andas. Gradvis överväldigade en panikattack henne.
  
  "Purdue!" Sam insisterade. "Blixt. Nina klarar sig inte bra av den här miljön. Dessutom måste vi se vart vi är på väg."
  
  "Herregud, Nina. Säkert. Jag är så ledsen", bad Perdue om ursäkt när han sträckte sig efter en bloss.
  
  "Det här stället verkar så litet!" Nina flämtade och föll på knä. "Jag känner väggarna på min kropp! Åh söta Jesus, jag kommer att dö här nere. Sam, snälla hjälp!" Hennes suckar övergick i snabba andetag i beckmörkret.
  
  Till hennes stora lättnad orsakade blixtens spricka ett bländande ljus, och hon kände hur hennes lungor expanderade med det djupa andetag hon tog. Alla tre kisade med ögonen mot det plötsliga starka ljuset och väntade på att deras syn skulle anpassa sig. Innan Nina hann njuta av ironin i storleken på platsen hörde hon Perdue säga: "Heliga Guds moder!"
  
  "Det ser ut som ett rymdskepp!" Sam kikade in, hans käke hängde upp av häpnad.
  
  Om Nina tyckte att tanken på ett begränsat utrymme runt henne var oroande hade hon nu anledning att ompröva. Leviathanstrukturen de befann sig i hade en skrämmande egenskap, någonstans mellan en undre värld av tyst skrämsel och grotesk enkelhet. Breda bågar ovanför framkom från tillplattade grå väggar som rann in i golvet istället för att ansluta vinkelrätt mot det.
  
  "Hör du", sa Perdue upprymt och höjde pekfingret medan hans ögon tittade på taket.
  
  "Ingenting," noterade Nina.
  
  "Nej. Kanske ingenting i betydelsen av ett specifikt ljud, men lyssna... det är ett konstant brum på den här platsen, sa Perdue.
  
  Sam nickade. Han hörde det också. Det var som om tunneln levde med någon nästan omärklig vibration. På båda sidor löste den stora salen upp i mörker som de ännu inte hade upplyst.
  
  "Det ger mig gåshud," sa Nina och tryckte händerna hårt mot hennes bröst.
  
  "Vi är två, utan tvekan," log Perdue, "och ändå kan vi inte låta bli att beundra det."
  
  "Ja", instämde Sam och tog fram kameran. Det fanns inga märkbara drag att fånga på fotografiet, men rörets storlek och jämnhet var ett mirakel i sig.
  
  "Hur byggde de den här platsen?" tänkte Nina högt.
  
  Det är uppenbart att detta måste ha byggts under Himmlers ockupation av Wewelsburg, men det nämndes aldrig något om detta, och absolut inga ritningar av slottet nämnde någonsin förekomsten av sådana strukturer. Den stora storleken, visade det sig, krävde avsevärd ingenjörsskicklighet från byggarnas sida, medan övervärlden uppenbarligen aldrig lade märke till utgrävningarna nedan.
  
  "Jag slår vad om att de använde koncentrationslägerfångar för att bygga den här platsen," noterade Sam och tog ett nytt skott, inklusive Nina i ramen för att fullt ut förmedla storleken på tunneln i förhållande till henne. "I själva verket är det nästan som om jag fortfarande kunde känna dem här."
  
  
  Kapitel 30
  
  
  Perdue tyckte att de skulle följa linjerna på hans skylt, som nu pekade österut, med hjälp av tunneln de befann sig i. På den lilla skärmen var slottet markerat med en röd prick, och därifrån, som en jättespindel, grenade sig ett stort system av tunnlar ut huvudsakligen till tre kardinalriktningar.
  
  "Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det efter all denna tid i princip inte finns något skräp eller erosion i dessa kanaler," noterade Sam när han följde Perdue in i mörkret.
  
  "Jag håller med. Det gör mig väldigt obekväm att tänka att den här platsen förblir tom, och ändå finns det inga spår av vad som hände här under kriget", instämde Nina, hennes stora bruna ögon noterade varje detalj på väggarna och deras rundade sammansmältning med golvet.
  
  "Vad är det för ljud?" frågade Sam igen, irriterad över dess ständiga brummande, så dovt att det nästan blev en del av tystnaden i den mörka tunneln.
  
  "Den påminner mig om något som en turbin," sa Perdue och rynkade pannan mot det konstiga föremålet som dök upp några meter längre fram på hans diagram. Han stannade.
  
  "Vad är detta?" frågade Nina med en antydan av panik i rösten.
  
  Perdue fortsatte i en långsammare takt, försiktig med ett fyrkantigt föremål som han inte kunde identifiera genom dess skissartade form.
  
  "Stanna här," viskade han.
  
  "No jävla sätt," sa Nina och tog Sams arm igen. "Du lämnar mig inte i mörkret."
  
  Sam log. Det kändes bra att känna sig så användbar för Nina igen, och han njöt av hennes ständiga beröring.
  
  "Turbiner?" upprepade Sam med en eftertänksam nick. Detta skulle vara vettigt om detta tunnelnätverk verkligen användes av nazisterna. Detta skulle vara ett mer hemligt sätt att generera elektricitet medan den tidigare nämnda världen var omedveten om sin existens.
  
  Från skuggorna framför hörde Sam och Nina Perdues upphetsade rapport: "Ah! Ser ut som en generator!"
  
  "Tack och lov", suckade Nina, "jag vet inte hur länge jag skulle kunna gå i det här beckmörkret."
  
  "Sedan när är du mörkrädd?" frågade Sam henne.
  
  "Jag är inte sådär. Men att vara i en oöppnad, läskig underjordisk hangar utan ljus för att se vår omgivning är lite nervöst, tycker du inte? "- hon förklarade.
  
  "Ja, det kan jag förstå."
  
  Blixten slocknade för snabbt och den långsamt växande svärtan omslöt dem som en kappa.
  
  "Sam," sa Perdue.
  
  "På den", svarade Sam och satte sig på huk för att få en ny bloss från sin väska.
  
  Det hördes ett klingande ljud i mörkret när Perdue pillade med den dammiga maskinen.
  
  "Det här är inte din vanliga generator. Jag är säker på att det är någon form av utrustning designad för olika funktioner, men vilka har jag ingen aning om", sa Perdue.
  
  Sam tände ytterligare ett bloss men såg inga rörliga figurer på avstånd närma sig i tunneln bakom dem. Nina satte sig på huk bredvid Perdue för att inspektera den spindelnätsklädda bilen. Placerad i en slitstark metallram påminde den Nina om en gammal tvättmaskin. Det fanns tjocka knoppar på framsidan, var och en med fyra inställningar, men bokstäverna hade bleknat så det fanns inget sätt att säga vad de skulle ställa in.
  
  Perdues långa tränade fingrar pillade med lite ledningar på baksidan.
  
  "Var försiktig, Perdue," uppmanade Nina.
  
  "Oroa dig inte, älskling," log han. "Ändå är jag berörd av din oro. Tack."
  
  "Var inte övermodig. Jag har mer än tillräckligt med att ta itu med den här platsen nu", slog hon till och slog hans arm, vilket fick honom att skratta.
  
  Sam kunde inte låta bli att känna sig illa till mods. Som en världsberömd journalist hade han varit på några av de farligaste platserna och mött några av de mest ondskefulla människorna och platserna i världen tidigare, men han måste erkänna att det var länge sedan han kände sig så orolig av en atmosfär. Om Sam var en vidskeplig person skulle han förmodligen föreställa sig att tunnlarna var hemsökta.
  
  En högljudd krasch och en gnistor kom från bilen, till en början följde av en ansträngd, inkonsekvent rytm. Nina och Perdue tog ett steg tillbaka från sakens plötsliga liv och hörde hur motorn gradvis tog fart och övergick till en stadig rotation.
  
  "Den går på tomgång som en traktor", konstaterade Nina och talade inte om någon särskild. Ljudet påminde henne om hennes barndom, när hon skulle vakna innan gryningen av ljudet av sin farfars traktor som startade. Det var ett ganska trevligt minne här, i ett övergivet främmande hem av spöken och nazistisk historia.
  
  En efter en tändes de magra vägglamporna. Deras hårda plastöverdrag höll döda insekter och damm i flera år, vilket avsevärt minskade belysningen av glödlamporna inuti. Det var förvånande att de tunna ledningarna fortfarande var funktionella, men som väntat var ljuset i bästa fall svagt.
  
  "Tja, vi kan åtminstone se vart vi är på väg," sa Nina och såg tillbaka på den till synes oändliga sträckan av tunneln som svänger något åt vänster några meter längre fram. Av någon konstig anledning gav denna utveckling Sam en dålig känsla, men han höll den för sig själv. Han kunde liksom inte skaka av sig denna känsla av förmodan - och det av goda skäl.
  
  Bakom dem, i underjordens svagt upplysta passage de befann sig i, rörde sig fem små skuggor i mörkret, precis som de hade gjort tidigare när Nina inte hade märkt det.
  
  "Låt oss gå och se vad som finns på andra sidan," föreslog Perdue och gick med en ziplock-väska över axeln. Nina drog Sam med sig, och de gick i tystnad och nyfikenhet, bara det låga brummandet från turbinen och ljudet av deras fotsteg som ekade i det stora utrymmet kunde höras.
  
  "Purdue, vi måste göra det här snabbt. Som jag påminde dig igår måste Sam och jag snart återvända till Mongoliet", insisterade Nina. Hon gav upp med att försöka ta reda på var Renata var, men hon hoppades kunna återvända till Bern med viss tröst, vad hon än kunde göra för att försäkra honom om sin lojalitet. Sam tilldelade Nina uppgiften att undersöka Perdue efter Renatas vistelseort eftersom hon var mer till hans fördel än Sam.
  
  "Jag vet, min kära Nina. Och vi kommer att ta reda på det här när vi tar reda på vad Erno visste och varför han skickade oss till Wewelsburg, av alla ställen. Jag lovar att jag kan hantera det här, men för nu är det bara att hjälpa mig att hitta denna svårfångade hemlighet", försäkrade Perdue. Han tittade aldrig på Sam när han lovade sin hjälp. "Jag vet vad de vill. Jag vet varför de skickade tillbaka dig hit."
  
  För nu var det nog, insåg Nina och bestämde sig för att inte pressa honom ytterligare.
  
  "Kan du höra det?" frågade Sam plötsligt och hans öron piggade upp.
  
  "Nej Vad?" Nina rynkade pannan.
  
  "Lyssna!" Sam förmanade med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Han stannade i sina spår för att bättre kunna urskilja knackningen och tickandet bakom dem i mörkret. Nu hörde Perdue och Nina det också.
  
  "Vad det är?" frågade Nina med tydlig darrning i rösten.
  
  "Jag vet inte," viskade Perdue och höll upp en öppen handflata för att lugna henne och Sam.
  
  Ljuset från väggarna blev allt starkare och svagare när strömmen steg och föll genom de gamla kopparledningarna. Nina såg sig omkring och flämtade så högt att hennes fasa ekade i den enorma labyrinten.
  
  "Herregud!" - utbrast hon och tog tag i båda sina följeslagares händer med outsäglig fasa i ansiktet.
  
  Bakom dem dök fem svarta hundar upp från en mörk håla i fjärran.
  
  "Okej, hur overkligt är det här? Ser jag vad jag tror att jag ser?" - frågade Sam och gjorde sig redo att fly.
  
  Perdue återkallade djuren från Kölnerdomen där han och hans syster var instängda. De var samma ras med samma tendens till absolut disciplin, så de måste vara samma hundar. Men nu hade han inte tid att undra över deras närvaro eller ursprung. De hade inget annat val än...
  
  "Springa!" Sam skrek och nästan slog ner Nina från fötterna med hastigheten av sin rusning. Perdue följde efter när djuren sprang efter dem i full fart. De tre upptäcktsresandena rundade kurvan för den okända strukturen i hopp om att hitta någon plats att gömma sig eller fly, men tunneln fortsatte oförändrad när hundarna kom ikapp dem.
  
  Sam vände sig om och tände blossen. "Fram! Fram!" - skrek han till de andra två, medan han själv fungerade som en barrikad mellan djuren och Perdue och Nina.
  
  "Sam!" - Nina skrek, men Perdue drog fram henne in i tunnelns fladdrande bleka ljus.
  
  Sam höll fram en eldstav framför sig och viftade med den mot rottweilerna. De stannade vid åsynen av de ljusa lågorna och Sam insåg att han bara hade några sekunder på sig att hitta en väg ut.
  
  Han kunde höra Perdues och Ninas fotsteg gradvis bli tystare när avståndet mellan honom och dem ökade. Hans ögon flög snabbt från sida till sida, samtidigt som han inte tog blicken från djurens position. Morande och dreglande krökte de ihop läpparna i ett rasande hot mot mannen med eldpinnen. En skarp visselpipa kom genom det gulaktiga röret och vinkade omedelbart från den bortre änden av tunneln, tänkte Sam.
  
  Tre hundar vände genast om och sprang tillbaka, medan de andra två blev kvar där de var som om de inte hört något. Sam trodde att de manipulerades av sin herre; precis som en herde visselpipa kan kontrollera sin hund med en rad olika ljud. Det var så han kontrollerade deras rörelser.
  
  Strålande, tänkte Sam.
  
  Två återstod för att ta hand om honom. Han märkte att blixten blev svagare.
  
  "Nina?" han ringde. Inget kom tillbaka. "Det var allt, Sam," sa han till sig själv, "du är ensam, grabben."
  
  När blixtarna tog slut tog Sam sin kamera och slog på blixten. Blixten skulle åtminstone ha förblindat dem tillfälligt, men han hade fel. Två bystiga tikar ignorerade kamerans starka ljus, men de gick inte framåt. Visslan blåste igen och de började morra åt Sam.
  
  Var är de andra hundarna? tänkte han och stod rotad till platsen.
  
  Strax efter fick han svaret på sin fråga när han hörde Nina skrika. Sam brydde sig inte om djuren kom ikapp honom. Han var tvungen att komma till Ninas hjälp. Journalisten visade mer mod än sunt förnuft och rusade i riktning mot Ninas röst. När han följde efter kunde han höra hundarnas klor klicka på cementen när de jagade honom. När som helst förväntade han sig att det tunga kadaveret av ett hoppande djur skulle falla över honom, klor som grävde sig in i hans hud och huggtänder genomborrade hans hals. Under sin sprint tittade han tillbaka och såg att de inte kommit ikapp honom. Av vad Sam kunde härleda verkade det som att hundarna användes för att höra honom, inte döda honom. Ändå var det ingen bra position att vara i.
  
  När han rörde sig runt kurvan märkte han två andra tunnlar som förgrenade sig från den här, och han gjorde sig redo att rusa in i den övre av de två. Den ena på den andra måste den ha överträffat rottweilers hastighet när han hoppade mot den högre ingången.
  
  "Nina!" ringde han igen, och den här gången hörde han henne långt borta, för långt borta för att veta var hon var.
  
  "Sam! Sam, göm dig!" - han hörde henne skrika.
  
  Med extra fart hoppade han mot den högre ingången, några meter före markingången till en annan tunnel. Han slog den kalla, hårda betongen med en förkrossande duns som nästan bröt hans revben, men Sam kröp snabbt genom det gapande hålet, cirka tjugo fot högt. Till hans fasa följde en hund efter honom medan den andra skrek av effekterna av hennes misslyckade försök.
  
  Nina och Perdue hade att göra med andra. Rottweilerna återvände på något sätt för att lägga ett bakhåll för dem på andra sidan tunneln.
  
  "Du vet att det betyder att alla dessa kanaler är anslutna, eller hur?" Perdue nämnde när han skrev in information på sin surfplatta.
  
  "Det här är knappast läge att kartlägga den jävla labyrinten, Perdue!" hon rynkade pannan.
  
  "Åh, men det här vore en bra tid, Nina," kontrade han. "Ju mer information vi får om åtkomstpunkterna, desto lättare blir det för oss att fly."
  
  "Så vad ska vi göra med dem?" hon pekade på hundarna som sprang runt dem.
  
  "Bara stilla och håll rösten låg," rådde han. "Om deras husse ville ha oss döda, skulle vi redan vara hundmat."
  
  "Åh trevligt. Nu mår jag mycket bättre", sa Nina när hennes ögon lade märke till en hög mänsklig skugga som sträckte ut sig på den släta väggen.
  
  
  Kapitel 31
  
  
  Sam hade ingenstans att ta vägen utan sprang planlöst in i mörkret i den mindre tunneln han befann sig i. En märklig sak var dock att han kunde höra turbinens surrande mycket högre nu när han var borta från huvudtunneln. Trots all desperat brådska och hjärtats oemotståndliga slag kunde han inte låta bli att beundra skönheten hos den välskötta hunden som hade drivit honom in i ett hörn. Hennes svarta skinn hade en frisk glans även i den dåliga belysningen, och hennes mun förändrades från hånande till ett svagt leende när hon började slappna av, bara stod i hans väg och andades tungt.
  
  "Åh, nej, jag vet att folk gillar dig tillräckligt bra för att inte låta sig luras av den där vänligheten, flicka," kontrade Sam på sitt lättsamma sätt. Han visste bättre. Sam bestämde sig för att gå djupare in i tunneln, men i normal takt. Hunden skulle inte ha kunnat jaga om Sam inte hade gett den något att jaga. Sakta, ignorerade hennes skrämsel, försökte Sam agera normalt och gick nerför den mörka betongkorridoren. Men hans ansträngningar avbröts av hennes morrande av ogillande, ett hotfullt varningsvrål som Sam inte kunde låta bli att lyssna.
  
  "Välkommen, du kan följa med mig", sa han hjärtligt medan adrenalinet fyllde hans ådror.
  
  Den svarta tiken ville inte ha något av detta. Hon flinade illvilligt, upprepade sin ståndpunkt och tog några steg närmare sitt mål, för större övertygelse. Det skulle vara dumt av Sam att försöka fly, även från bara ett djur. De var helt enkelt snabbare och dödligare, inte en motståndare att utmana. Sam satte sig på golvet och väntade för att se vad hon skulle göra. Men den enda reaktion som hans bestialiska fånge visade var att sätta sig framför honom som en vaktpost. Och det var precis den hon var.
  
  Sam ville inte skada hunden. Han var en ivrig djurvän, även för dem som sliter honom i sönder. Men han var tvungen att lämna henne ifall Perdue och Nina var i fara. Varje gång han rörde sig morrade hon åt honom.
  
  "Jag ber om ursäkt, Mr. Cleve," kom en röst från den mörka grottan på baksidan av entrén och häpnade Sam. "Men jag kan inte låta dig gå, vet du?" Rösten var manlig och talade med en stark holländsk accent.
  
  "Nej, oroa dig inte. Jag är ganska charmig. Många människor insisterar på att de ska njuta av mitt sällskap", svarade Sam på sitt välkända sarkastiska avskedande sätt.
  
  "Jag är glad att du har humor, Sam," sa mannen. "Gud vet att det finns för många oroliga människor där ute."
  
  En man kom till synen. Han hade overall på sig, precis som Sam och hans grupp. Han var en mycket attraktiv man och hans sätt verkade lämpligt, men Sam lärde sig att de mest civiliserade och utbildade männen vanligtvis var de mest depraverade. Alla medlemmar i Renegadebrigaden var trots allt högutbildade och väluppfostrade människor, men de kunde ta till våld och grymhet i en handvändning. Något med mannen som konfronterade honom sa åt Sam att trampa försiktigt.
  
  "Vet du vad du letar efter här nere?" frågade mannen.
  
  Sam förblev tyst. I sanning hade han ingen aning om vad han, Nina och Perdue letade efter, men han hade heller ingen avsikt att svara på främlingens frågor.
  
  "Mr Cleave, jag ställde en fråga till dig."
  
  Rottweilern morrade och rörde sig närmare Sam. Det var fantastiskt och skrämmande att hon kunde reagera därefter utan någon ordning.
  
  "Jag vet inte. Vi följde bara några ritningar vi hittade nära Wewelsburg," svarade Sam och försökte hålla sina ord så enkla som möjligt. "Och vem är du?"
  
  "Bloem. Jost Bloom, sir," sa mannen. Sam nickade. Han kunde nu identifiera accenten, även om han inte kände till namnet. "Jag tycker att vi ska gå med Mr Perdue och Dr Gould."
  
  Sam blev förbryllad. Hur visste den här mannen deras namn? Och hur visste han var han kunde hitta dem? "Dessutom," sa Bloom, " skulle du inte ta dig någonstans genom den här tunneln. Detta är enbart för ventilation."
  
  Det gick upp för Sam att rottweilerna inte kunde komma in i tunnelnätet på samma sätt som han och hans kollegor, så holländaren måste ha känt till en annan ingångspunkt.
  
  De kom ut från den sekundära tunneln tillbaka in i den stora hallen, där lamporna fortfarande var tända och höll rummet upplyst. Sam funderade på Bloom och Faces kallblodiga behandling av sitt husdjur, men innan han hann formulera några planer dök tre figurer upp i fjärran. Resten av hundarna följde efter. Det var Nina och Perdue som gick med en annan ung man. Ninas ansikte ljusnade när hon såg att Sam var frisk och frisk.
  
  "Nu mina damer och herrar, ska vi fortsätta?" Föreslagen av Yost Bloom.
  
  "Var?" - Jag frågade. - frågade Perdue.
  
  "Åh, sluta, mr Perdue. Lek inte med mig, gubbe. Jag vet vem ni är, vilka ni alla är, även om ni inte har någon aning om vem jag är, och det, mina vänner, borde göra er väldigt försiktiga med att leka med mig", förklarade Bloom och tog försiktigt Ninas hand och ledde henne bort från Perdue och Sam. "Särskilt när du har kvinnor i ditt liv som kan skadas."
  
  "Våga inte hota henne!" Sam skrattade.
  
  "Sam, lugn," bad Nina. Något i Bloom sa till henne att han inte skulle tveka att bli av med Sam, och hon hade rätt.
  
  "Lyssna på Dr. Gould... Sam," härmade Bloom.
  
  "Ursäkta mig, men är det meningen att vi ska känna varandra?" - frågade Perdue när de började gå nerför den jättelika passagen.
  
  "Du av alla borde vara det, Mr. Perdue, men tyvärr är du inte det," svarade Bloom vänligt.
  
  Perdue var legitimt bekymrad över främlingens anmärkning, men han kunde inte minnas att han någonsin träffat honom tidigare. Mannen höll Ninas hand hårt, som en beskyddande älskare, utan att visa någon fientlighet, även om hon visste att han inte skulle låta henne fly utan betydande ånger.
  
  "Ännu en vän till dig, Perdue?" frågade Sam i en frätande ton.
  
  "Nej, Sam," skällde Perdue tillbaka, men innan han kunde motbevisa Sams antagande, vände Bloom sig direkt till reportern.
  
  "Jag är inte hans vän, Mr Cleave. Men hans syster är en nära... bekant," flinade Bloom.
  
  Perdues ansikte blev aska av chock. Nina höll andan.
  
  "Så snälla försök att hålla det vänskapligt mellan oss, ja?" Bloom log mot Sam.
  
  "Så här är hur du hittade oss?" frågade Nina.
  
  "Självklart inte. Agatha hade ingen aning om var du var. Vi hittade dig genom artighet av Mr Cleave," erkände Bloom och njöt av den växande misstron han såg växa i Perdue och Neene gentemot deras journalistvän.
  
  "Skitsnack!" - utbrast Sam. Han blev rasande när han såg sina kollegors reaktion. "Jag hade inget med det här att göra!"
  
  "Verkligen?" - frågade Bloom med ett djävulskt flin. "Wesley, visa dem."
  
  Den unge mannen som gick bakom med hundarna efterkom. Han drog fram en enhet ur fickan som såg ut som en mobiltelefon utan knappar. Den avbildade en kompakt vy av området och de omgivande sluttningarna för att representera terrängen och i slutändan labyrinten av strukturer de korsade. Endast en röd prick pulserade och rörde sig långsamt längs koordinaterna för en av linjerna.
  
  "Titta," sa Bloom och Wesley stoppade Sam halvvägs. Den röda pricken stannade på skärmen.
  
  "Din jävel!" Nina väste åt Sam, som skakade på huvudet i misstro.
  
  "Jag hade inget med det att göra", sa han.
  
  "Det är konstigt, eftersom du är på deras övervakningssystem," sa Perdue med en nedlåtenhet som gjorde Sam upprörd.
  
  "Du och din jävla syster måste ha planterat det här på mig!" Sam skrek.
  
  "Hur skulle då dessa killar få signalen? Det måste vara en av deras spårare, Sam, för att dyka upp på deras skärmar. Var annars skulle du synas om du inte var med dem tidigare?" Perdue insisterade.
  
  "Jag vet inte!" Sam protesterade.
  
  Nina trodde inte sina öron. Förvirrad tittade hon tyst på Sam, mannen som hon litade på med sitt liv. Allt han kunde göra var att häftigt förneka all inblandning, men han visste att skadan hade skett.
  
  "Förutom det är vi alla här nu. Det är bättre att samarbeta så att ingen blir skadad eller dödad", skrattade Bloom.
  
  Han var nöjd med hur lätt han lyckades överbrygga klyftan mellan sina kamrater och upprätthålla en liten misstro. Det skulle strida mot hans mål om han avslöjade att rådet spårade Sam genom att använda naniter i hans kropp liknande de som finns i Ninas kropp i Belgien innan Perdue gav henne och Sam injektionsflaskor som innehöll motgiften att inta.
  
  Sam litade inte på Perdues avsikter och fick Nina att tro att han också tog motgiften. Men genom att inte ta en vätska som kunde neutralisera naniterna i hans kropp, tillät Sam oavsiktligt rådet att bekvämt lokalisera honom och följa honom till platsen där Ernos hemlighet hölls.
  
  Nu kallades han i praktiken en förrädare, och han hade inga bevis för motsatsen.
  
  De kom till en skarp sväng i tunneln och befann sig framför en enorm valvdörr inbyggd i väggen där tunneln slutade. Det var en blekt grå dörr med rostiga bultar som säkrade den på sidorna och i mitten. Gruppen gjorde en paus för att undersöka den enorma dörren framför dem. Dess färg var en ljusgrå-krämfärgad nyans, endast något annorlunda än färgen på väggarna och golvet i rören. Vid närmare granskning kunde de urskilja stålcylindrar som säkrade den tunga dörren till den omgivande dörrkarmen, inställd i tjock betong.
  
  "Mr Perdue, jag är säker på att du kan öppna det här för oss," sa Bloom.
  
  "Jag tvivlar på det," svarade Perdue. "Jag hade inte nitroglycerin med mig."
  
  "Men visst har du någon genial teknik i din väska, som du alltid gör, för att påskynda din passage genom alla de platser du alltid sticker in näsan på?" Bloom insisterade, hans ton blev tydligt mer fientlig när hans tålamod försvann. "Gör det under en begränsad tid..." sa han till Perdue och gjorde sitt nästa hot tydligt: "Gör det för din syster."
  
  Agatha kunde mycket väl vara död redan, tänkte Perdue, men han var rak i ansiktet.
  
  Omedelbart började alla fem hundarna verka upprörda, skrikande och stönande när de flyttade från fot till fot.
  
  "Vad är det, tjejer?" - frågade Wesley djuren och rusade för att lugna ner dem.
  
  Gruppen såg sig omkring, men såg ingen fara. Förbryllade såg de hur hundarna blev extremt bullriga och skällde av lungorna innan de började yla oupphörligt.
  
  "Varför gör de det här?" frågade Nina.
  
  Wesley skakade på huvudet, "De hör saker som vi inte kan. Och vad det än är så måste det vara intensivt!"
  
  Uppenbarligen var djuren extremt irriterade över de subsoniska tonerna som människorna inte kunde höra, eftersom de började yla desperat och snurrade maniskt på plats. En efter en började hundarna dra sig tillbaka från valvdörren. Wesley visslade i otaliga varianter, men hundarna vägrade lyda. De vände och sprang, som om djävulen jagade dem, och försvann snabbt runt kurvan i fjärran.
  
  "Kalla mig paranoid, men det här är ett säkert tecken på att vi är i trubbel", noterade Nina, medan de andra frenetiskt såg sig omkring.
  
  Yost Bloom och trogna Wesley drog båda sina pistoler under sina jackor.
  
  "Har du tagit med ett vapen?" Nina rynkade pannan förvånat. "Varför då oroa sig för hundar?"
  
  "För att om du slits sönder av vilda djur, kommer det att göra din död oavsiktlig och olycklig, min käre Dr Gould. Kan inte spåras. Och att skjuta på sådan akustik vore helt enkelt dumt", förklarade Bloom nonchalant och drog tillbaka avtryckaren.
  
  
  Kapitel 32
  
  
  
  Två dagar innan - Monkh Saridag
  
  
  "Plats blockerad," sa hackaren till Ludwig Bern.
  
  De arbetade dag och natt för att komma på ett sätt att hitta de stulna vapnen som stals från avhoppargänget för över en vecka sedan. Eftersom det var före detta medlemmar i Black Sun fanns det inte en enda person associerad med gänget som inte var en mästare på sitt hantverk, så det var vettigt att det skulle finnas flera IT-experter där för att hjälpa till att spåra var de farliga befann sig Longinus.
  
  "Utestående!" utbrast Bern och vände sig till sina två befälhavare för godkännande.
  
  En av dem var Kent Bridges, en före detta SAS-man och tidigare Black Sun-medlem på tredje nivå med ansvar för ammunition. Den andre var Otto Schmidt, som också var medlem på tredje nivån i Black Sun innan han gick med i renegatbrigaden, en professor i tillämpad lingvistik och en före detta stridspilot från Wien, Österrike.
  
  "Var är de för tillfället?" - frågade Bridges.
  
  Hackaren höjde på ögonbrynen: "Faktiskt den konstigaste platsen. Enligt de fiberoptiska indikatorerna som vi synkroniserade med Longinus-hårdvaran är den för närvarande... i... Wewelsburg Castle."
  
  De tre befälhavarna utbytte förbryllade blickar.
  
  "Vid den här tiden på natten? Det är inte ens morgon där än, eller hur, Otto?" - frågade Bern.
  
  "Nej, jag tror att klockan är runt fem på morgonen," svarade Otto.
  
  "Wewelsburg Castle är inte ens öppet ännu, och naturligtvis är inga tillfälliga besökare eller turister tillåtna där på natten," skämtade Bridges. "Hur fan hamnade det där? Om inte... bröt en tjuv för närvarande in i Wewelsburg?"
  
  Det blev tyst i rummet när alla där inne funderade på en rimlig förklaring.
  
  "Det spelar ingen roll", sa Bern plötsligt. "Det viktiga är att vi vet var det är. Jag anmäler mig frivilligt till Tyskland för att hämta dem. Jag tar Alexander Arichenkov med mig. Den här mannen är en exceptionell spårare och navigatör."
  
  "Gör det, Bern. Som alltid, checka in med oss var 11:e timme. Och om du har några problem är det bara att meddela oss. Vi har redan allierade i alla länder i Västeuropa om du behöver förstärkning", bekräftade Bridges.
  
  "Kommer att göras".
  
  "Är du säker på att du kan lita på en ryss?" frågade Otto Schmidt tyst.
  
  "Jag tror att jag kan, Otto. Den här mannen gav mig ingen anledning att tro något annat. Dessutom har vi fortfarande folk som tittar på hans vänners hus, men jag tvivlar på att det någonsin kommer att bli så. Men historikern och journalistens tid att ge oss Renata börjar ta slut. Det här oroar mig mer än jag är villig att erkänna, men en sak i taget", försäkrade Bern den österrikiske piloten.
  
  "Hålla med. Bon voyage, Bern," tillade Bridges.
  
  "Tack, Kent. Vi åker om en timme, Otto. Kommer du vara redo?" - frågade Bern.
  
  "Absolut. Låt oss få tillbaka detta hot från den som var dum nog att få tafsarna på det. Herregud, om de bara visste vad den här saken kunde göra!" skrek Otto.
  
  "Det här är vad jag är rädd för. Jag har en känsla av att de vet exakt vad det kan göra."
  
  
  * * *
  
  
  Nina, Sam och Perdue hade ingen aning om hur länge de hade varit i tunnlarna. Även om det var gryning kunde de inte se dagsljus här nere. De hölls nu under pistolhot och hade ingen aning om vad de gav sig in på när de stod framför den gigantiska, tunga valvdörren.
  
  "Mr Perdue, om du vill," Yost Bloom knuffade Perdue med sin pistol för att öppna valvet med en bärbar blåslampa, som han använde för att skära av tätningen i avloppet.
  
  "Mr Bloom, jag känner dig inte, men jag är säker på att en man med din intelligens förstår att en dörr som denna inte kan öppnas med ett så patetiskt instrument som detta", kontrade Perdue, även om han behöll sin rimliga ton.
  
  "Snälla var inte nedlåtande mot mig, Dave," Blooms ansikte blev kallt, "för jag menar inte ditt lilla instrument."
  
  Sam avstod från att håna hans säregna ordval, vilket vanligtvis ledde till att han kom med några snediga kommentarer. Ninas stora mörka ögon tittade på Sam. Han kunde se att hon var mycket upprörd över hans uppenbara svek när han inte tog flaskan med motgift hon gav honom, men han hade sina egna skäl för att inte lita på Perdue efter vad han utsatte dem för i Brygge.
  
  Perdue visste vad Bloom pratade om. Med en tung blick drog han fram ett pennliknande kikare och aktiverade det, med hjälp av infrarött ljus för att fastställa dörrens tjocklek. Han lade sedan ögat på det lilla titthålet i glas medan resten av gruppen väntade i förväntan, fortfarande hemsökta av de kusliga omständigheterna som fick hundarna att skälla vansinnigt långt ifrån dem.
  
  Perdue tryckte på den andra knappen med fingret, utan att ta blicken från teleskopet, och en svag röd prick dök upp på dörrregeln.
  
  "Laserskärare," log Wesley. "Väldigt coolt".
  
  "Snälla skynda dig, herr Perdue. Och när du är klar kommer jag att göra dig av med detta underbara verktyg", sa Bloom. "Jag skulle kunna använda en sådan prototyp för kloning av mina kollegor."
  
  "Vem kan vara din kollega, herr Bloom?" frågade Perdue när strålen sjönk ner i det hårda stålet med ett gult sken som gjorde den svag vid sammanstötningen.
  
  "Samma människor som du och dina vänner försökte fly ifrån i Belgien den kvällen du skulle leverera Renata," sa Bloom med gnistor av smält stål som flimrade i hans ögon som en helvete.
  
  Nina höll andan och tittade på Sam. Här var de återigen i sällskap med rådet, de föga kända domarna i Svarta Solens ledning, efter att Alexander hade omintetgjort deras planerade övergivande av den vanärade ledaren, Renata, som skulle störtas av dem.
  
  Om vi stod på schackbrädet nu hade vi blivit skruvade, tänkte Nina och hoppades att Perdue visste var Renata var. Nu måste han överlämna henne till rådet istället för att hjälpa Nina och Sam överlämna henne till Renegade Brigade. Hur som helst, Sam och Nina befann sig i en kompromissande position, vilket ledde till ett förlorat resultat.
  
  "Du anlitade Agatha för att hitta dagboken," sa Sam.
  
  "Ja, men det var knappast det vi var intresserade av. Det var, som du säger, ett gammalt bete. Jag visste att om vi anlitade henne för en sådan satsning skulle hon utan tvekan behöva sin brors hjälp för att hitta dagboken, när i själva verket Mr. Perdue var reliken vi letade efter", förklarade Bloom för Sam.
  
  "Och nu när vi alla är här kan vi lika gärna se vad du har letat efter här i närheten av Wewelsburg innan vi avslutar vår verksamhet," tillade Wesley bakom Sam.
  
  I fjärran skällde och gnällde hundar medan turbinen fortsatte att brumma. Detta gav Nina en överväldigande känsla av rädsla och hopplöshet som perfekt matchade hennes förtvivlade sinnelag. Hon tittade på Yost Bloom och kontrollerade på ett okarakteristiskt sätt sitt humör: "Är Agatha okej, herr Bloom? Är hon fortfarande under din vård?"
  
  "Ja, hon är under vår vård," svarade han med en snabb blick för att lugna henne, men hans tystnad om Agathas välbefinnande var ett olycksbådande omen. Nina tittade på Perdue. Hans läppar var sammandragna i uppenbar koncentration, men som hans ex-flickvän kunde hon hans kroppsspråk - Perdue var upprörd.
  
  Dörren gjorde ett öronbedövande klingande som ekade djupt i labyrintens djup och bröt för första gången den tystnad som hade rådt i denna dystra atmosfär i årtionden. De steg tillbaka när Perdue, Wesley och Sam tryckte upp den tunga, osäkrade dörren med korta ryck. Till slut gav hon upp och rullade över med ett brak till andra sidan och sparkade upp åratal av damm och strödde gulnat papper. Ingen av dem vågade gå in först, även om det unkna rummet var upplyst av samma serie elektriska vägglampor som tunneln.
  
  "Låt oss se vad som finns inuti," insisterade Sam och höll kameran redo. Bloom släppte taget om Nina och klev fram med Perdue från fel ände av sin tunna. Nina väntade tills Sam gick förbi henne innan hon klämde lätt sin hand, "Vad gör du?" Han kunde säga att hon var arg på honom, men något i hennes ögon sa att hon vägrade tro att Sam medvetet skulle leda rådet till dem.
  
  "Jag är här för att spela in våra upptäckter, minns du?" - sa han skarpt. Han viftade mot henne med kameran, men hans blick riktade henne mot den digitala skärmen, där hon kunde se att han filmade deras tillfångatagare. Om de behövde utpressa rådet, eller fotografiska bevis behövdes under några omständigheter, tog Sam så många bilder på männen och deras aktiviteter som möjligt samtidigt som han kunde låtsas att han behandlade detta möte som ett normalt jobb.
  
  Nina nickade och följde efter honom in i det kvava rummet.
  
  Golvet och väggarna var kaklade, och taket var kantat med dussintals par lysrör, som avgav ett bländande vitt ljus som nu reducerades till flimrande bloss inuti deras förstörda plastkåpor. Upptäckarna glömde för ett ögonblick vilka de var när de alla förundrades över spektaklet med lika delar beundran och vördnad.
  
  "Vad är det för plats?" frågade Wesley och plockade upp kalla, skamfilade kirurgiska instrument från en gammal njurbehållare. Ovanför honom, stum och död, stod en förfallen operationslampa, genomsyrad av ett nät av epoker samlade mellan dess ytterligheter. Det fanns fruktansvärda fläckar på klinkergolvet, av vilka några såg ut som torkat blod och andra som såg ut som rester av kemikaliebehållare som hade varit lite ingrodda i golvet.
  
  "Det är som någon form av forskningsanläggning", svarade Perdue, som har sett och skött sin egen del av liknande verksamhet.
  
  "Vad? Supersoldater? Det finns många tecken på experiment på människor", konstaterade Nina och ryckte till vid åsynen av de lite öppna kylskåpsdörrarna på den bortre väggen. "Det här är bårhusets kylskåp, det finns flera kroppspåsar staplade där..."
  
  "Och trasiga kläder," noterade Yost där han stod och tittade ut bakom vad som såg ut som tvättkorgar. "Åh gud, tyget luktar skit. Och stora blodpölar där kragarna sitter. Jag tror att Dr Gould har rätt - experimenten var på människor, men jag tvivlar på att de gjordes på nazisttrupper. Kläderna här ser ut som det som främst bars av koncentrationslägerfångar."
  
  Ninas ögon reste eftertänksamt när hon försökte komma ihåg vad hon visste om koncentrationslägren nära Wewelsburg. I en mjuk, känslomässig och sympatisk ton delade hon med sig av vad hon visste om dem som troligen bar trasiga, blodiga kläder.
  
  "Jag vet att fångar användes som arbetare i byggandet av Wewelsburg. De kan mycket väl vara de som Sam sa att han kände sig här nere. De hämtades från Niederhagen, några andra från Sachsenhausen, men de utgjorde alla arbetskraften för byggandet av vad som skulle vara mer än bara ett slott. Nu när vi har hittat allt detta och tunnlarna ser det ut som om ryktena var sanna", sa hon till sina manliga följeslagare.
  
  Wesley och Sam såg båda väldigt obekväma ut i sin omgivning. Wesley korsade armarna och gnuggade sina kalla underarmar. Sam hade precis använt sin kamera för att ta några fler bilder av mögel och rost inne i bårhusets kylskåp.
  
  "Det ser ut som att de användes för mer än bara tunga lyft," sa Perdue. Han sköt undan labbrocken som hängde på väggen och upptäckte bakom den en tjock spricka som skar djupt in i väggen.
  
  "Tänd den", beordrade han och vände sig inte till någon speciell.
  
  Wesley räckte honom en ficklampa, och när Perdue lyste in den i hålet, kvävdes han av stanken av stillastående vatten och rötan av gamla ben som hade sönderfallit inuti.
  
  "Gud! Titta på det här!" han hostade och de samlades runt hålet för att hitta resterna av vad som såg ut som tjugo personer. Han räknade tjugo dödskallar, men det kunde ha varit fler.
  
  "Det fanns ett fall där flera judar från Salzkotten sades vara inlåsta i en fängelsehåla i Wewelsburg i slutet av 1930-talet", föreslog Nina när hon såg det. "Men enligt uppgift hamnade de senare i Buchenwaldlägret. Enligt uppgift. Vi trodde alltid att fängelsehålan i fråga var valvet under Obergruppenführer Hersal, men det kanske var den här platsen!"
  
  Förvånade som de var över vad de upptäckte märkte gruppen inte att hundarnas oupphörliga skällande omedelbart upphörde.
  
  
  Kapitel 33
  
  
  Medan Sam fotograferade den ohyggliga scenen väcktes Ninas nyfikenhet av en annan dörr, den vanliga trävarianten med ett fönster upptill som nu var för smutsigt för att kunna se igenom. Under dörren såg hon en ljusstrimma från samma serie lampor som lyste upp rummet de befann sig i.
  
  "Tänk inte ens på att gå in där," Josts plötsliga ord bakom henne chockade henne nästan till en hjärtattack. När hon höll sin hand mot bröstet i chock gav hon Jost Bloom den blick som han ofta fick av kvinnor - en av irritation och uppgivenhet. "Inte utan mig som din livvakt, det vill säga," log han. Nina kunde se att den holländska rådmannen visste att han var attraktiv, desto större anledning att avvisa hans små framsteg.
  
  "Jag är ganska kapabel, tack, herr," retade hon skarpt och drog i dörrhandtaget. Det krävdes lite uppmuntran, men de öppnade utan större ansträngning, även med rost och obruk.
  
  Detta rum såg dock helt annorlunda ut än det förra. Det var lite mer attraktivt än en medicinsk dödskammare, men behöll ändå den nazistiska aura av förmodan.
  
  Rikfyllt med antika böcker om allt från arkeologi till ockult, från postuma läroböcker till marxism och mytologi, liknade rummet ett gammalt bibliotek eller kontor, med tanke på det stora skrivbordet och högryggade stolen i hörnet där två bokhyllor möttes. Böcker och pärmar, även papper utspridda överallt, hade samma färg på grund av kraftigt damm.
  
  "Sam!" - hon ringde. "Sam! Du borde ta bilder på det här!"
  
  "Och vad i hela friden ska du göra med dessa fotografier, herr Cleave?" frågade Jost Bloom Sam när han tog en av dem från dörren.
  
  "Gör som journalister gör", sa Sam glatt, "sälj dem till högstbjudande."
  
  Bloom släppte fram ett alarmerande skratt som tydligt visade att han inte håller med Sam. Han klappade handen på Sams axel: "Vem sa att du skulle ta dig härifrån utan skott, grabben?"
  
  "Tja, jag lever i nuet, mr Bloom, och jag försöker att inte låta maktsugna rövhål som du skriva mitt öde åt mig", flinade Sam självbelåtet. "Jag kanske till och med tjänar en dollar på ett foto av din döda kropp."
  
  Utan förvarning gav Bloom ett kraftfullt slag mot Sams ansikte, slog honom tillbaka och slog honom till marken. När Sam föll på stålskåpet föll hans kamera till golvet och splittrades vid sammanstötningen.
  
  "Du pratar med någon kraftfull och farlig som bara råkar ha de där skotska bollarna i ett hårt grepp, pojke. Våga inte glömma det!" Jost dundrade när Nina skyndade Sam till hjälp.
  
  "Jag vet inte ens varför jag hjälper dig," sa hon tyst och torkade hans blodiga näsa. "Du fick oss i den här skiten för att du inte litade på mig. Du skulle lita på Trish, men jag är inte Trish, eller hur?"
  
  Ninas ord överraskade Sam. "Vänta, va? Jag litade inte på din pojkvän, Nina. Efter allt han utsatte oss för tror du fortfarande på vad han säger till dig, men det gör inte jag. Och vad händer plötsligt med Trish?"
  
  "Jag hittade memoarerna, Sam," sa Nina i hans öra och lutade huvudet bakåt för att stoppa blödningen. "Jag vet att jag aldrig kommer att bli henne, men du måste släppa taget."
  
  Sams käke tappade bokstavligen. Så det var vad hon menade där i huset! Släpp Trish, inte hon!
  
  Perdue gick in med Wesleys pistol ständigt riktad mot hans rygg, och ögonblicket bara försvann.
  
  "Nina, vad vet du om det här kontoret? Finns det i journalen?" - frågade Perdue.
  
  "Purdue, ingen vet ens om det här stället. Hur kan detta vara med på något register?" hon tappade det.
  
  Jost rotade i några papper på bordet. "Det finns några apokryfiska texter här!" meddelade han och såg fascinerad ut. "Äkta, gamla skrifter!"
  
  Nina hoppade upp och gick med honom.
  
  "Du vet, i källaren i det västra tornet i Wewelsburg fanns ett personligt kassaskåp som Himmler installerade där. Bara han och slottets befälhavare visste om det, men efter kriget togs dess innehåll bort och hittades aldrig", föreläste Nina och tittade igenom hemliga dokument som hon bara hade hört talas om i legender och gamla historiska koder. "Jag slår vad om att den flyttades hit. Jag skulle till och med gå så långt som att säga..." hon vände sig åt alla håll för att granska litteraturens ålder, "att detta mycket väl också kan vara ett förvar. Jag menar, du såg dörren vi kom in genom."
  
  När hon tittade ner i den öppna lådan hittade hon en handfull rullar från stor antik. Nina såg att Jost inte var uppmärksam och vid närmare granskning insåg hon att det var samma papyrus som dagboken var skriven på. Hon rev av slutet med sina graciösa fingrar, vek upp den lätt och läste något på latin som tog andan ur henne - Alexandrina Bibliotes - Manus från Atlantis
  
  Kan detta vara? Hon såg till att ingen såg henne när hon placerade rullarna i sin väska så försiktigt som möjligt.
  
  "Mr Bloom," sa hon efter att ha tagit rullarna, "kan du berätta vad mer som stod skrivet i dagboken om denna plats?" Hon höll sin ton konverserande, men ville hålla honom sysselsatt och upprätta en mer hjärtlig förbindelse mellan dem, för att inte förråda sina avsikter för honom.
  
  "Sanningen är att jag inte var särskilt intresserad av kodexen, Dr Gould. Min enda oro var att använda Agatha Perdue för att hitta den här mannen", svarade han och nickade mot Perdue medan de andra männen diskuterade åldern på det gömda bandrummet och dess innehåll. "Det som dock var intressant var vad han skrev någonstans efter dikten som tog dig hit, innan vi behövde gå igenom besväret att lösa det."
  
  "Vad sa han?" frågade hon med låtsasintresse. Men det han oavsiktligt förmedlade till Nina intresserade henne enbart i historiska termer.
  
  "Klaus Werner var stadsplaneraren i Köln, visste du?" - han frågade. Nina nickade. Han fortsatte: "I dagboken skriver han att han återvände till där han var stationerad i Afrika och återvände till den egyptiska familjen som ägde landet där han påstod sig ha sett denna storslagna skatt i världen, ja?"
  
  "Ja", svarade hon och tittade på Sam, som vårdade sina blåmärken.
  
  "Han ville behålla den för sig själv, precis som du", flinade Yost sarkastiskt. "Men han behövde hjälp av en kollega, en arkeolog som arbetade här i Wewelsburg, en man som heter Wilhelm Jordan. Han följde med Werner som historiker för att hämta en skatt från en liten egyptisk anläggning i Algeriet, precis som du", upprepade han glatt sin förolämpning. "Men när de återvände till Tyskland, berusade hans vän, som vid den tiden för Himmlers och SS-högkommissariens vägnar ägde utgrävningar i närheten av Wewelsburg, honom berusad och sköt honom med det ovan nämnda bytet, som Werner nämndes fortfarande inte direkt i sina skrifter. Jag antar att vi aldrig kommer att veta vad de var."
  
  "Det är synd", låtsades Nina sympati medan hennes hjärta bultade vilt i hennes bröst.
  
  Hon hoppades att de på något sätt skulle kunna bli av med dessa mindre hjärtliga herrar förr snarare än senare. Under de senaste åren hade Nina stoltserat över att ha utvecklats från en fräck, om än pacifistisk, vetenskapsman till den skickliga rövsparkaren som människorna hon mötte hade format henne till. En gång skulle hon ha ansett sin gås kokt i en sådan situation, nu tänkte hon på sätt att undvika att fångas som om det vore givet - och det var det. I det liv hon för närvarande levde skymde dödshotet ständigt över henne och hennes kollegor, och hon blev en omedveten deltagare i galenskapen i maniska maktspel och dess skumma karaktärer.
  
  Surret från en turbin kom från korridoren - en plötslig, öronbedövande tystnad, endast ersatt av den låga tjutande vindens vissling som hemsökte de komplexa tunnlarna. Den här gången märkte alla och tittade förvirrat på varandra.
  
  "Vad hände nyss?" frågade Wesley, den förste att tala i tystnad.
  
  "Det är konstigt att du bara märker ljudet efter att det har stängts av, eller hur?" - sa en röst från ett annat rum.
  
  "Ja! Men nu kan jag höra mig själv tänka", sa en annan.
  
  Nina och Sam kände omedelbart igen rösten och utbytte extremt oroliga blickar.
  
  "Vår tid är inte ute än, eller hur?" frågade Sam Nina högt viskande. Mitt i de andras förbryllade miner nickade Nina förnekande mot Sam. De kände båda till Ludwig Berns och deras vän Alexander Arichenkovs röst. Perdue kände också igen ryssens röst.
  
  "Vad gör Alexander här?" frågade han Sam, men innan han hann svara gick två män genom dörröppningen. Wesley riktade sitt vapen mot Alexander och Jost Bloom tog grovt tag i den lilla Nina i håret och tryckte sin Makarovs nosparti mot hennes tinning.
  
  "Snälla, gör inte det," sa hon ut utan att tänka. Berns blick fokuserade på holländaren.
  
  "Om du skadar Dr. Gould, kommer jag att förstöra hela din familj, Yost," varnade Byrne utan att tveka. "Och jag vet var de är."
  
  "Känner ni varandra?" - frågade Perdue.
  
  "Detta är en av ledarna från Monkh Saridag, Mr. Perdue," svarade Alexander. Perdue såg blek och väldigt obekväm ut. Han visste varför besättningen var här, men han visste inte hur de hittade honom. Faktum är att den flamboyante och sorglösa miljardären för första gången i sitt liv kände sig som en mask på kroken; rättvist spel för att komma för djupt in på platser han borde ha lämnat där.
  
  "Ja, Jost och jag tjänade samma mästare tills jag kom till mitt förnuft och slutade vara en bricka i händerna på idioter som Renata," skrattade Bern.
  
  "Jag svär vid Gud, jag ska döda henne," upprepade Jost och sårade Nina precis tillräckligt för att få henne att skrika. Sam intog en attackhållning och Jost bytte omedelbart en arg blick med journalisten: "Vill du gömma dig igen, bergsbestigare?"
  
  "Fy fan dig, ostdick! Skada till och med ett hårstrå på hennes huvud och jag sliter av din jävla hud med den rostiga skalpellen i det andra rummet. Testa mig!" Sam skällde och han menade det.
  
  "Jag skulle säga att du är i minoritet inte bara på grund av människor, utan också på grund av otur, kamrat," flinade Alexander, tog upp en joint ur fickan och tände den med en tändsticka. "Nu pojke, lägg ner ditt vapen annars måste vi koppla på dig också."
  
  Med dessa ord kastade Alexander fem hundhalsband mot Wesleys fötter.
  
  "Vad har du gjort med mina hundar?" skrek han hett, ådrorna buktade ut på hans hals, men Bern och Alexander brydde sig inte om honom. Wesley släppte säkerheten på sin pistol. Hans ögon var fulla av tårar och hans läppar darrade okontrollerat. Det stod klart för alla som bevittnade att han var instabil. Bern sänkte blicken mot Nina och bad henne undermedvetet ta första steget med sin omärkliga nick. Hon var den enda som var i direkt fara, så hon var tvungen att samla sitt mod och försöka överraska Bloom.
  
  Den vackra historikern tog en stund för att minnas vad hennes bortgångne vän Val en gång lärde henne när de sparrade en stund. Med en ström av adrenalin började hennes kropp att röra på sig och med all sin kraft drog hon upp Blooms arm i armbågen och tvingade hans pistol att peka nedåt. Perdue och Sam rusade samtidigt mot Bloom och slog ner honom med Nina fortfarande i hans grepp.
  
  Ett öronbedövande skott hördes i tunnlarna under slottet Wewelsburg.
  
  
  Kapitel 34
  
  
  Agatha Perdue kröp över det smutsiga cementgolvet i källaren där hon hade vaknat. Den olidliga smärtan i bröstet var bevis på den sista skadan hon hade ådragit sig i händerna på Wesley Bernard och Jost Bloom. Innan de satte två kulor i hennes överkropp, misshandlades hon av Bloom i flera timmar tills hon svimmade av smärta och blodförlust. Knappt vid liv använde Agatha en viljeansträngning för att fortsätta röra sig på sina flådda knän mot den lilla kvadraten av trä och plast som hon kunde se genom blodet och tårarna i hennes ögon.
  
  Kämpade för att hennes lungor skulle expandera och väsnade för varje malande framåtrörelse. Fyrkanten av strömbrytare och strömmar på den smutsiga väggen vinkade, men hon kände inte att hon kunde komma så långt innan glömskan tog henne. De brännande och pulserande, oläkande hålen som lämnats av metallkulorna som hade genomborrat köttet på hennes membran och övre bröstkorg blödde kraftigt, och det kändes som om hennes lungor var nålkuddar till järnvägsspikar.
  
  Det fanns en värld utanför rummet, omedveten om hennes svåra situation, och hon visste att hon aldrig skulle få se solen igen. Men en sak som den geniale bibliotekarien visste var att hennes angripare inte skulle överleva henne mycket. När hon följde med sin bror till en fästning i bergen där Mongoliet och Ryssland möts, lovade de att till varje pris använda de stulna vapnen mot rådet. Istället för att riskera att en annan Black Sun Renata reser sig på rådets begäran om de blev otåliga i sitt sökande efter Mirela, bestämde sig David och Agatha för att avveckla rådet också.
  
  Om de hade gjort av med människorna som valde att leda Svarta Solens Orden, hade det inte funnits någon att välja en ny ledare när de överlämnade Renata till Renegadebrigaden. Och det bästa sättet att göra detta skulle vara att använda Longinus för att förstöra dem alla på en gång. Men nu stod hon inför sin egen bortgång och hade ingen aning om var hennes bror var, eller om han ens fortfarande levde efter att Bloom och hans bestar hittat honom. Men fast besluten att göra sitt för den gemensamma saken, riskerade Agatha att döda oskyldiga människor, om så bara för att hämnas sig själv. Dessutom hade hon aldrig varit en som låtit sin moral eller känslor ta överhanden av det som behövde göras, och hon skulle bevisa det idag innan hon tog sitt sista andetag.
  
  Förutsatt att hon var död, kastade de en kappa över hennes kropp för att göra sig av med den så fort de kom tillbaka. Hon visste att de planerade att hitta hennes bror och tvinga honom att ge upp Renata innan de dödade honom och sedan avlägsnade Renata för att påskynda introduktionen av en ny ledare.
  
  Eldosan bjöd henne närmare.
  
  Med hjälp av kablarna i den kunde hon dirigera om strömmen till den lilla silversändaren som Dave hade byggt för sin surfplatta att använda som satellitmodem tillbaka i Thurso. Med två brutna fingrar och det mesta av huden sliten från knogarna, grävde Agatha i sin rocks sydda ficka för att dra ut den lilla lokaliseringsanordningen som hon och hennes bror hade gjort efter att ha återvänt från Ryssland. Den designades och monterades specifikt enligt Longinus specifikationer och fungerade som en fjärrsprängkapsel. Dave och Agatha hade för avsikt att använda detta för att förstöra rådets högkvarter i Brygge, i hopp om att eliminera de flesta, om inte alla, medlemmarna.
  
  När hon kom fram till eldosan lutade hon sig mot de trasiga gamla möblerna som också hade dumpats där och glömts bort, precis som Agatha Perdue. Med stora svårigheter arbetade hon med sin magi, gradvis och försiktigt, och bad att hon inte skulle dö innan hon slutfört installationen för att detonera det obetydliga utseende supervapen som hon sakkunnigt hade installerat på Wesley Bernard precis efter att han hade våldtagit henne för andra gången.
  
  
  Kapitel 35
  
  
  Sam överöste Bloom med slag medan Nina höll Perdue i famnen. När Blooms pistol gick av rusade Alexander mot Wesley och tog en kula mot axeln innan Byrne slog ner den unge mannen och slog ut honom. Perdue sköts i låret av Blooms pistol riktad nedåt, men han var vid medvetande. Nina knöt en bit tyg runt hans ben som hon rev i remsor för att stoppa blödningen tills vidare.
  
  "Sam, du kan sluta nu," sa Bern och drog Sam från Jost Blooms slappa kropp. Det kändes bra att bli jämn, tänkte Sam och gav sig själv ett nytt slag innan han lät Bern lyfta upp honom från marken.
  
  "Vi kommer att ta itu med dig snart. Så fort alla kan lugna sig", sa Nina Perdue, men riktade sina ord mot Sam och Bern. Alexander satt mot väggen nära dörren med en blödande axel och letade efter en kolv med ett elixir i rockfickan.
  
  "Vad ska vi göra med dem nu?" - frågade Sam Bern och torkade svett från ansiktet.
  
  "Först skulle jag vilja returnera varan de stal från oss. Sedan tar vi dem med oss till Ryssland som gisslan. De skulle kunna förse oss med en mängd information om den svarta solens göranden och informera oss om alla institutioner och medlemmar som vi ännu inte känner till", svarade Bern och spände ner Bloom från medicinska avdelningen bredvid.
  
  "Hur kom du hit?" frågade Nina.
  
  "Flygplan. När vi pratar väntar en pilot på mig i Hannover. Varför?" han rynkade pannan.
  
  "Tja, vi kunde inte hitta det föremålet du skickade till oss för att returnera till dig," sa hon till Byrne med viss oro, "och jag undrade vad du gjorde här; hur hittade du oss?
  
  Bern skakade på huvudet, ett mjukt leende spelade på hans läppar över den avsiktliga takt med vilken den vackra kvinnan ställde sina frågor. "Jag tror att det var viss synkronitet inblandad. Du förstår, Alexander och jag var på spåren av något som stals från brigaden direkt efter att du och Sam åkte iväg på er resa."
  
  Han satte sig på huk bredvid henne. Nina kunde säga att han misstänkte något, men hans tillgivenhet för henne hindrade honom från att förlora sitt lugna uppträdande.
  
  "Det som stör mig är att vi först trodde att du och Sam hade något med det här att göra. Men Alexander här övertygade oss om annat, och vi trodde på honom, och följde fortfarande signalen från Longinus, vem vi skulle hitta, men just de människor som, vi var försäkrade, inte hade något med hans stöld att göra", skrattade han.
  
  Nina kände hur hennes hjärta hoppade av rädsla. Den vänlighet som Ludwig alltid hade känt för henne var borta, i hans röst och hans ögon som såg på henne med förakt. "Säg mig nu, doktor Gould, vad ska jag tänka?"
  
  "Ludwig, vi har inget med någon stöld att göra!" - protesterade hon och observerade noga hennes ton.
  
  "Kapten Burn skulle vara att föredra, Dr. Gould," sa han omedelbart. "Och snälla försök inte få mig att se ut som en dåre en andra gång."
  
  Nina tittade på Alexander för att få stöd, men han var medvetslös. Sam skakade på huvudet, "Hon ljuger inte för dig, kapten. Vi har definitivt inget med detta att göra."
  
  "Hur kom det sig då att Longinus hamnade här?" Bern morrade åt Sam. Han reste sig och vände sig mot Sam, hans imponerande höjd i en hotfull pose och hans iskalla ögon. "Det förde oss direkt till dig!"
  
  Purdue orkade inte längre. Han visste sanningen, och nu, på grund av honom, hölls Sam och Nina på att stekas, deras liv var återigen i fara. Han stammade av smärta och höjde handen för att få Berns uppmärksamhet: "Detta var inte Sams eller Ninas verk, kapten. Jag vet inte hur Longinus förde dig hit, för han är inte här."
  
  "Hur visste du det?" frågade Bern strängt.
  
  "För att det var jag som stal den," erkände Perdue.
  
  "Herregud!" - utbrast Nina och kastade huvudet bakåt i misstro. "Du kan inte vara seriös."
  
  "Var är det?" - skrek Bern och fokuserade på Perdue som en gam som väntar på sitt dödsras.
  
  "Det här är med min syster. Men jag vet inte var hon är nu. Faktum är att hon stal dem från mig den dagen hon lämnade oss i Köln", tillade han och skakade på huvudet över det absurda i det.
  
  "Gode Gud, Purdue! Vad mer döljer du?" - Nina skrek.
  
  "Jag sa det till dig," sa Sam lugnt till Nina.
  
  "Gör det inte, Sam! Gör det bara inte!" - Hon varnade honom och reste sig upp från Perdue. "Du kan hjälpa dig själv ur det här, Purdue."
  
  Wesley kom från ingenstans.
  
  Han stack den rostiga bajonetten djupt in i Berns mage. Nina skrek. Sam drog henne ur vägen när Wesley såg Bern rakt in i ögonen med en galning grimas. Han drog ut det blodiga stålet ur det täta vakuumet i Berns kropp och kastade tillbaka det en andra gång. Perdue gick iväg så snabbt han kunde på ett ben medan Sam höll Nina nära sig, hennes ansikte begravt i hans bröst.
  
  Men Bern visade sig vara starkare än vad Wesley förväntade sig. Han tog den unge mannen i halsen och kastade in dem båda i bokhyllorna med ett kraftigt slag. Med ett rasande morrande bröt han Wesleys arm som en kvist, och de två inledde en rasande strid på marken. Bruset förde Bloom ur sin dvala. Hans skratt överröstade smärtan och kriget mellan de två männen på golvet. Nina, Sam och Perdue rynkade pannan åt hans reaktion, men han ignorerade dem. Han fortsatte bara att skratta, likgiltig inför sitt eget öde.
  
  Bern höll på att förlora sin förmåga att andas, hans sår svämmade över hans byxor och stövlar. Han hörde Nina gråta, men han hann inte beundra hennes skönhet en sista gång - han var tvungen att begå mord.
  
  Med ett förkrossande slag mot Wesleys nacke, immobiliserade han den unge mannens nerver och bedövade honom för ett ögonblick, precis tillräckligt länge för att bryta nacken. Bern föll på knä och kände hur hans liv rann iväg. Blooms irriterande skratt fångade hans uppmärksamhet.
  
  "Snälla döda honom också," sa Perdue mjukt.
  
  "Du dödade precis min assistent, Wesley Bernard!" Bloom log. "Han växte upp av fosterföräldrar i Svarta solen, visste du det, Ludwig? De var vänliga nog att låta honom behålla en del av sitt ursprungliga efternamn, Bern."
  
  Bloom brast ut i ett gällt skratt som gjorde alla inom hörhåll rasande, medan Burns döende ögon dränktes i förvirrade tårar.
  
  "Du dödade precis din egen son, pappa," skrattade Bloom. Skräcken med detta var för stor för Nina.
  
  "Jag är så ledsen, Ludwig!" - hon jämrade sig och höll hans hand, men det fanns ingenting kvar i Bern. Hans kraftfulla kropp kunde inte motstå hans önskan att dö, och han välsignade sig själv med Ninas ansikte innan ljuset slutligen lämnade hans ögon.
  
  "Är du inte glad att Wesley är död, mr Perdue?" Bloom riktade sitt gift mot Perdue. "Det borde vara så, efter de outsägliga sakerna han gjorde mot din syster innan han gjorde slut på den där tiken!" Han skrattade.
  
  Sam tog ett blyert bokstöd från hyllan bakom dem. Han gick fram till Bloom och sänkte det tunga föremålet på hans skalle utan att tveka eller ånger. Benet sprack när Bloom skrattade, och ett alarmerande väsande kom ut från hans mun när hjärnmaterial läckte ut på hans axel.
  
  Ninas röda ögon tittade tacksamt på Sam. För sin del såg Sam chockad ut över sina egna handlingar, men det fanns inget han kunde göra för att rättfärdiga det. Perdue växlade obehagligt och försökte ge Nina tid att sörja Bern. Efter att ha svalt sin egen förlust sa han till slut: "Om Longinus är bland oss skulle det vara en bra idé att lämna. Just nu. Rådet kommer snart att märka att deras holländska filialer inte har registrerats och de kommer att leta efter dem."
  
  "Det stämmer," sa Sam och de samlade ihop allt de kunde rädda från de gamla dokumenten. "Och inte en sekund tidigare, för den här döda turbinen är en av två ynka anordningar som håller elektriciteten flödande. Ljuset slocknar snart och vi är klara."
  
  Perdue tänkte snabbt. Agatha hade Longinus. Wesley dödade henne. Teamet spårade Longinus här, och han formulerade sin slutsats. Så Wesley måste ha haft pistolen och den här idioten hade ingen aning om att han hade den?
  
  Efter att ha stulit det önskade vapnet och hanterat det visste Perdue hur det såg ut, och dessutom visste han hur han skulle transportera det säkert.
  
  De fick Alexander till sinnes och tog flera plastförpackade bandage som de kunde hitta i läkarskåpen. Tyvärr var de flesta kirurgiska instrument smutsiga och kunde inte användas för att läka Perdue och Alexanders sår, men det var viktigare att komma ut ur Wewelsburgs infernaliska labyrint först.
  
  Nina såg till att samla alla rullar hon kunde hitta, ifall det fortfarande fanns ovärderliga reliker från den antika världen som behövde räddas. Även om hon var sjuk av avsky och sorg, kunde hon inte vänta med att utforska de esoteriska skatterna hon hade upptäckt i Heinrich Himmlers hemliga valv.
  
  
  Kapitel 36
  
  
  Sen på natten hade de alla tagit sig ur Wewelsburg och var på väg mot landningsbanan i Hannover. Alexander bestämde sig för att titta bort från sina följeslagare eftersom de var så vänliga att inkludera hans omedvetna jag i deras flykt från de underjordiska tunnlarna. Han vaknade precis innan de gick ut ur porten som Perdue hade tagit bort vid deras ankomst och kände hur Sams axlar stödde hans slappa kropp i de svagt upplysta grottorna under andra världskriget.
  
  Naturligtvis skadade inte den höga avgiften som Dave Perdue erbjöd hans känsla av lojalitet heller, och han tyckte att det var bäst att stanna i besättningens goda nåder genom att gå ut till börsen. De tänkte träffa Otto Schmidt på landningsbanan och kontakta de andra brigadcheferna för ytterligare instruktioner.
  
  Men Perdue förblev tyst om sin fånge på Thurso, även när han fick ett nytt meddelande efter att ha munkorgat hunden. Det här är vansinne. Nu när han hade förlorat sin syster och Longinus fick han slut på kort eftersom motståndare samlades mot honom och hans vänner.
  
  "Här är han!" Alexander pekade på Otto när de anlände till Hannovers flygplats i Langenhagen. Han satt på en restaurang när Alexander och Nina hittade honom.
  
  "Dr Gould!" utbrast han glatt när han såg Nina. "Trevligt att se dig igen."
  
  Den tyske piloten var en mycket vänlig man, och han var en av brigadkämparna som försvarade Nina och Sam när Bern anklagade dem för att ha stulit Longinus. Med stor möda förmedlade de den sorgliga nyheten till Otto och berättade kort vad som hänt på forskningscentret.
  
  "Och du kunde omöjligt ta med hans kropp?" frågade han till slut.
  
  "Nej, herr Schmidt," ingrep Nina, "vi var tvungna att komma ut innan vapnet exploderade." Vi har fortfarande ingen aning om det exploderade. Jag föreslår att du avstår från att skicka dit fler människor för att ta Berns kropp. Det är för farligt."
  
  Han lyssnade på Ninas varning, men kontaktade snabbt sin kollega Bridges för att informera honom om deras status och förlusten av Longinus. Nina och Alexander väntade spänt och hoppades att Sam och Perdue inte skulle ta slut på tålamodet och gå med dem innan de utvecklade en handlingsplan med hjälp av Otto Schmidt. Nina visste att Perdue skulle erbjuda sig att betala Schmidt för hans besvär, men hon kände att det skulle vara olämpligt efter att Perdue erkände att han stulit Longinus i första hand. Alexander och Nina gjorde en överenskommelse om att hålla detta faktum för sig själva tills vidare.
  
  "Okej, jag begärde en statusrapport. Som en kamratbefälhavare är jag bemyndigad att vidta alla åtgärder som jag anser nödvändiga", sa Otto till dem när han kom tillbaka från byggnaden där han hade ringt ett privat samtal. "Jag vill att du ska veta att det inte passar mig... oss att förlora Longinus och ändå inte kunna komma närmare arresteringen av Renata. Men eftersom jag litar på dig, och eftersom du sa till mig när jag kunde fly, bestämde jag mig för att hjälpa dig..."
  
  "Oj, tack!" Nina andades lättad ut.
  
  "MEN..." fortsatte han, "Jag återvänder inte tomhänt till Mönkh Saridag, så det släpper dig inte. Dina vänner, Alexander, har fortfarande ett timglas där sand snabbt rinner ut. Det har inte förändrats. Har jag gjort mig tydlig?"
  
  "Ja, sir", svarade Alexander, medan Nina nickade tacksamt.
  
  "Berätta nu om den där utflykten du nämnde, Dr. Gould," sa han till Nina och flyttade på stolen för att lyssna uppmärksamt.
  
  "Jag har anledning att tro att jag har upptäckt forntida skrifter, lika gamla som Dödahavsrullarna", började hon.
  
  "Kan jag se dem?" - frågade Otto.
  
  "Jag skulle föredra att visa dem för dig på en mer... privat plats?" Nina log.
  
  "Gjord. Vart är vi på väg?"
  
  
  * * *
  
  
  Mindre än trettio minuter senare var Ottos Jet Ranger med fyra passagerare - Perdue, Alexander, Nina och Sam - på väg till Thurso. De skulle dröja kvar vid Perdues gods, själva platsen där fröken Maisie skötte gästen från sina mardrömmar utan att någon annan än Perdue och hans så kallade hushållerska visste det. Perdue föreslog att detta skulle vara den bästa platsen eftersom det skulle ge ett provisoriskt laboratorium i källaren där Nina kunde koldatera rullarna hon hittade, vetenskapligt datera pergamentets organiska bas för att verifiera äktheten.
  
  För Otto fanns det ett löfte om att ta något från Discovery, även om Perdue planerade att göra sig av med en mycket dyr och irriterande tillgång förr snarare än senare. Allt han ville göra först var att se hur Ninas upptäckt skulle bli.
  
  "Så du tror att det här är en del av Dödahavsrullarna?" Sam frågade henne när hon ställde upp utrustningen som Perdue hade ställt till hennes förfogande, medan Perdue, Alexander och Otto sökte hjälp av en lokal läkare för att behandla deras skottsår utan att ställa för många frågor.
  
  
  Kapitel 37
  
  
  Miss Maisie gick in i källaren med en bricka.
  
  "Vill du ha lite te och kakor?" hon log mot Nina och Sam.
  
  "Tack, fröken Maisie. Och snälla, om du behöver hjälp i köket, jag står till din tjänst", erbjöd Sam med sin karaktäristiska pojkaktiga charm. Nina flinade när hon ställde upp skannern.
  
  "Åh, tack, herr Cleave, men jag klarar det på egen hand," försäkrade Maisie honom och gav Nina en blick av lekfull skräck som korsade hennes ansikte, och kom ihåg de kökskatastrofer Sam orsakade förra gången han hjälpte henne att laga frukost . Nina sänkte ansiktet för att fnissa.
  
  Med handskbeklädda händer tog Nina Gould upp den första papyrusrullen med stor ömhet.
  
  "Så du tror att det här är samma rullar som vi alltid läser om?" - frågade Sam.
  
  "Ja," log Nina, hennes ansikte strålade av spänning, "och från mitt rostiga latin vet jag att dessa tre i synnerhet är de svårfångade rullarna från Atlantis!"
  
  "Atlantis, som på en sjunken kontinent?" frågade han och kikade ut bakom bilen för att titta på de gamla texterna på ett obekant språk, skrivna med blekt svart bläck.
  
  "Det stämmer", svarade hon och koncentrerade sig på att förbereda det ömtåliga pergamentet precis rätt för provet.
  
  "Men du vet att det mesta av detta är spekulationer, till och med hans existens, för att inte tala om var han befinner sig," sa Sam och lutade sig mot bordet för att se hennes skickliga händer arbeta.
  
  "Det var för många tillfälligheter, Sam. Flera kulturer som innehåller samma doktriner, samma legender, för att inte tala om de länder som tros ha omringat kontinenten Atlantis har samma arkitektur och zoologi", sa hon. "Släck ljuset där borta, snälla."
  
  Han gick till huvudljusomkopplaren och badade källaren i svagt ljus från två lampor på motsatta sidor av rummet. Sam tittade på hennes arbete och kunde inte låta bli att känna oändlig beundran för henne. Hon stod inte bara emot alla faror som Perdue och hans anhängare utsatte dem för, utan bibehöll också sin professionalism och fungerade som beskyddare av alla historiska skatter. Hon tänkte aldrig en enda gång på att tillägna sig relikerna hon hanterade eller ta åt sig äran för de upptäckter hon gjorde, och riskera sitt liv för att avslöja skönheten i ett okänt förflutet.
  
  Han undrade hur hon kände sig när hon såg på honom nu, fortfarande sliten mellan att älska honom och att se honom som någon slags förrädare. Det senare gick inte obemärkt förbi. Sam insåg att Nina ansåg honom lika misstroende som Perdue, och ändå var hon så nära båda männen att hon aldrig riktigt kunde lämna.
  
  "Sam," hennes röst knäppte honom ur hans tysta kontemplation, "Kan du lägga tillbaka den här i läderrullen, tack? Det vill säga efter att du tagit på dig handskarna!" Han rotade igenom innehållet i hennes väska och hittade en låda med operationshandskar. Han tog ett par och satte på dem ceremoniellt och log mot henne. Hon räckte honom bokrullen. "Fortsätt din muntliga sökning när du kommer hem," log hon. Sam skrattade medan han försiktigt placerade rullen i läderrullen och försiktigt band in den.
  
  "Tror du att vi någonsin kommer att kunna åka hem utan att behöva titta på våra ryggar?" frågade han mer allvarligt.
  
  "Jag hoppas det. Du vet, när jag ser tillbaka kan jag inte tro att mitt största hot en gång var Matlock och hans sexistiska nedlåtenhet på universitetet", mindes hon om sin akademiska karriär under ledning av en pretentiös uppmärksamhetshora som tog äran för alla sina prestationer som sina egna. i publicitetssyfte när hon och Sam träffades första gången.
  
  "Jag saknar Bruich," skrek Sam och beklagade sin älskade katts frånvaro, "och en pint öl med Paddy varje fredagskväll. Gud, det känns som en livstid borta från dessa dagar, eller hur?"
  
  "Ja. Det är nästan som om vi lever två liv i ett, tycker du inte? Men å andra sidan skulle vi inte veta hälften av vad vi har, och skulle inte ens uppleva ett uns av de fantastiska saker vi har, om vi inte kastades in i det här livet, va?" hon tröstade honom, fastän hon i sanning skulle ha återfört sitt tråkiga lärarliv till en bekväm, trygg tillvaro på ett ögonblick.
  
  Sam nickade och instämde till 100 procent i detta. Till skillnad från Nina trodde han att han i sitt tidigare liv redan skulle ha blivit hängd i ett rep som hängde i badrummets VVS. Tankar på hans nästan perfekta liv med sin bortgångne fästmö, nu avliden, skulle förfölja honom med skuldkänslor varje dag om han fortfarande arbetade som frilansjournalist för olika publikationer i Storbritannien, som han en gång planerade att göra på förslag av sin terapeut .
  
  Det rådde ingen tvekan om att hans lägenhet, hans frekventa berusade upptåg och hans förflutna skulle ha kommit ikapp honom vid det här laget, medan han nu inte hade tid att tänka på det förflutna. Nu var han tvungen att se sitt steg, lärde sig att snabbt döma människor och hålla sig vid liv till varje pris. Han hatade att erkänna det, men Sam föredrog att vara i farans armar än att sova i självömkans eld.
  
  "Vi kommer att behöva en lingvist, en översättare. Herregud, vi måste välja främlingar som vi kan lita på igen", suckade hon och drog en hand genom håret. Detta påminde plötsligt Sam om Trish; hur hon ofta snurrade en herrelös lock runt fingret och lät den falla tillbaka på plats efter att hon drog åt den.
  
  "Och är du säker på att dessa rullar borde ange platsen för Atlantis?" han rynkade pannan. Konceptet var för långsökt för Sam att förstå. Han var aldrig en fast troende på konspirationsteorier, han var tvungen att erkänna många inkonsekvenser som han inte trodde på förrän han upplevde dem på egen hand. Men Atlantis? Enligt Sam var det någon slags historisk stad som var översvämmad.
  
  "Inte bara platsen, utan det sägs att Atlantis rullar registrerade hemligheterna bakom en avancerad civilisation som gick så långt fram på sin tid att den var bebodd av dem som mytologin idag föreslår som gudar och gudinnor. Det sades att folket i Atlantis hade en sådan överlägsen intelligens och metodik att de fick kredit för att bygga pyramiderna i Giza, Sam," skrattade hon. Han kunde se att Nina spenderade mycket tid på legenden om Atlantis.
  
  "Så var skulle den ligga?" han frågade. "Vad i helvete skulle nazisterna göra med en nedsänkt bit mark? Var de inte redan nöjda med att underkuva alla kulturer som är ovanför vattnet?"
  
  Nina lutade huvudet åt sidan och suckade åt hans cynism, men det fick henne att le.
  
  "Nej, Sam. Jag tror att det de var ute efter stod skrivet någonstans i de där rullarna. Många upptäcktsresande och filosofer har spekulerat om öns position, och de flesta är överens om att den ligger mellan norra Afrika och sammanflödet av Amerika", föreläste hon.
  
  "Det är riktigt stort", noterade han och tänkte på den enorma delen av Atlanten som täcks av en enda landmassa.
  
  "Det var. Enligt Platons skrifter, och därefter andra mer moderna teorier, är Atlantis anledningen till att så många olika kontinenter har liknande byggnadsstilar och fauna. Allt detta kom från den atlantiska civilisationen, som förenade de andra kontinenterna så att säga", förklarade hon.
  
  Sam funderade en stund. "Så vad tror du att Himmler skulle vilja?"
  
  "Kunskap. Avancerad kunskap. Det räckte inte med att Hitler och hans hundar trodde att den överlägsna rasen var en ättling till någon annan världslig ras. Kanske trodde de att det var just det som atlanterna var, och att de skulle ha hemligheter relaterade till avancerad teknologi och sådant", spekulerade hon.
  
  "Det skulle vara en påtaglig teori," instämde Sam.
  
  En lång tystnad följde, och bara bilen bröt tystnaden. De fick ögonkontakt. Det var en sällsynt stund ensam, när de inte var hotade och i blandat sällskap. Nina kunde se att något störde Sam. Så mycket som hon ville borsta bort den senaste chockerande upplevelsen de hade, kunde hon inte hålla tillbaka sin nyfikenhet.
  
  "Vad är det, Sam?" - frågade hon nästan ofrivilligt.
  
  "Trodde du att jag var besatt av Trish igen?" - han frågade.
  
  "Jag gjorde det," Nina sänkte blicken mot golvet och knäppte händerna framför sig. "Jag såg dessa högar med anteckningar och fina minnen och jag... jag tänkte..."
  
  Sam gick fram till henne i det mjuka ljuset från den trista källaren och drog henne i sina armar. Hon lät honom. Vid det här laget brydde hon sig inte om vad han var inblandad i eller hur långt hon hade att tro att han på något sätt medvetet inte hade lett rådet till dem i Wewelsburg. Nu, här, han var bara Sam - hennes Sam.
  
  "Anteckningar om oss - Trish och jag - är inte vad du tror," viskade han medan hans fingrar lekte i hennes hår och vaggade hennes bakhuvud medan hans andra arm lindades hårt runt hennes smala midja. Nina ville inte förstöra ögonblicket genom att svara. Hon ville att han skulle fortsätta. Hon ville veta vad det handlade om. Och hon ville höra det direkt från Sam. Nina förblev helt enkelt tyst och lät honom prata och njöt av varje dyrbart ögonblick ensam med honom; andas in den svaga doften av hans cologne och sköljmedlet i hans tröja, värmen från hans kropp bredvid henne och den avlägsna rytmen av hans hjärta inom honom.
  
  "Det är bara en bok," sa han till henne och hon kunde höra honom le.
  
  "Vad menar du?" frågade hon och rynkade pannan på honom.
  
  "Jag skriver en bok för ett förlag i London om allt som hände, från det ögonblick jag träffade Patricia till... ja, du vet", förklarade han. Hans mörkbruna ögon verkade svarta nu, och den enda vita fläcken var en svag ljusglimt som fick honom att verka levande för henne - levande och verklig.
  
  "Åh gud, jag känner mig så dum," stönade hon och tryckte fast sin panna ordentligt i den muskulösa håligheten i hans bröst. "Jag var förkrossad. Jag tänkte... fy fan, Sam, jag är ledsen", gnällde hon förvirrat. Han flinade åt hennes svar och lyfte hennes ansikte mot sitt, och planterade en djup, sensuell kyss på hennes läppar. Nina kände hur hans hjärta slog snabbare, och det fick henne att stöna lätt.
  
  Perdue harklade sig. Han stod högst upp i trappan och lutade sig mot en käpp för att lägga det mesta av sin vikt på det skadade benet.
  
  "Vi är tillbaka och vi har fixat allt", meddelade han med ett lätt nederlagsleende vid åsynen av deras romantiska ögonblick.
  
  "Purdue!" - utbrast Sam. "Den här käppen ger dig på något sätt en sofistikerad look, som en James Bond-skurk."
  
  "Tack, Sam. Jag valde det av denna anledning. Det döljer sig en skåra inuti, som jag ska visa dig senare, blinkade Perdue utan mycket humor.
  
  Alexander och Otto närmade sig honom bakifrån.
  
  "Och är dokumenten äkta, Dr. Gould?" frågade Otto Nina.
  
  "Hmm, jag vet inte än. Testerna kommer att ta flera timmar innan vi äntligen vet om de är riktiga apokryfiska och alexandrinska texter", förklarade Nina. "Vi borde därför kunna avgöra från en rulla den ungefärliga åldern på alla andra skrivna med samma bläck och handstil."
  
  "Medan vi väntar kan jag låta de andra läsa, eller hur?" föreslog Otto otåligt.
  
  Nina tittade på Alexander. Hon kände inte Otto Schmidt tillräckligt väl för att lita på honom med sitt fynd, men å andra sidan var han en av cheferna för Renegadebrigaden och kunde därför omedelbart avgöra deras allas öde. Om han inte gillade dem var Nina rädd att han skulle beordra Katya och Sergei dödade medan han spelade dart med Perdue-festen som om han beställde pizza.
  
  Alexander nickade gillande.
  
  
  Kapitel 38
  
  
  Den kraftiga sextioårige Otto Schmidt satte sig på antikbyrån i vardagsrummet på övervåningen för att studera inskriptionerna på rullarna. Sam och Perdue spelade dart och utmanade Alexander att kasta med sin högra hand, eftersom den vänsterhänte ryssen skadades i vänster axel. Alltid villig att ta risker, den galna ryssen visade dem riktigt bra, även när han försökte spela rundan med en dålig hand.
  
  Nina anslöt sig till Otto några minuter senare. Hon var fascinerad av hans förmåga att läsa två av de tre språken de hittade i rullarna. Han berättade kort för henne om sina studier och sin förkärlek för språk och kulturer, vilket också fascinerade Nina innan hon valde historia som huvudämne. Även om hon utmärkte sig på latin kunde österrikaren också läsa hebreiska och grekiska, vilket var en gudagåva. Det sista Nina ville göra var att riskera deras liv igen genom att använda någon främling för att hantera sina reliker. Hon var fortfarande övertygad om att nynazisterna som försökte döda dem på vägen till Wewelsburg skickades av grafologen Rachel Clark, och hon var tacksam över att de hade någon i sitt sällskap som kunde hjälpa till med de läsbara delarna av de obegripliga språken.
  
  Tanken på Rachel Clark fick Nina att känna sig illa till mods. Om det hade varit hon bakom den blodiga biljakten den dagen hade hon redan vetat att hennes lakejer dödades. Tanken på att hon kunde hamna i en grannstad gjorde Nina ännu mer orolig. Om hon var tvungen att ta reda på var de var, norr om Halkirk, skulle de ha mer problem än de behövde.
  
  "Enligt de hebreiska avsnitten här," pekade Otto på Nina, "och här står det att Atlantis... inte var... det var ett vidsträckt land som styrdes av tio kungar." Han tände en cigarett och andades in den böljande röken från filtret innan han fortsatte. "Att döma av den tid då de skrevs så kunde det mycket väl ha skrivits under den tid då Atlantis tros ha funnits. Den nämner platsen för en kontinent som på moderna kartor skulle ha dess stränder löper igenom, eh, låt oss se... från Mexiko och Amazonasfloden i Sydamerika," stönade han genom en annan andas ut, hans ögon fokuserade på de hebreiska skrifterna, "Längs hela Europas västkust och norra Afrika." Han höjde på ett ögonbryn och såg imponerad ut.
  
  Nina hade ett liknande uttryck i ansiktet. "Jag tror att det är här Atlanten har fått sitt namn. Gud, det här är så fantastiskt, hur kunde alla ha missat det här hela tiden?" hon skämtade, men hennes tankar var uppriktiga.
  
  "Det ser ut som det," instämde Otto. "Men, min käre doktor Gould, du måste komma ihåg att det inte är en fråga om omkrets eller storlek, utan om djupet på vilket jorden ligger under ytan."
  
  "Jag tror. Men man skulle kunna tro att med den teknik de har för att tränga in i rymden, skulle de kunna skapa teknik för att dyka till stora djup", skrattade hon.
  
  "Predikar för kören, damen," log Otto. "Jag har sagt det i flera år."
  
  "Vad är det här för skrift?" - Frågade hon honom och rullade försiktigt ut en annan rulle, som innehöll flera poster som nämnde Atlantis eller någon derivata av den.
  
  "Det är grekiskt. Låt mig se", sa han och koncentrerade sig på varje ord som hans skannade pekfinger producerade. "Typiskt för varför de jävla nazisterna ville hitta Atlantis..."
  
  "Varför?"
  
  "Denna text talar om dyrkan av solen, som är atlanternas religion. Soldyrkan... låter det bekant för dig?"
  
  "Åh gud, ja", suckade hon.
  
  "Den skrevs förmodligen av en atenare. De var i krig med atlanterna och vägrade att ge upp sitt land till de atlantiska erövringarna, och atenarna sparkade deras åsnor. Här, i denna del, noteras det att kontinenten låg "väster om Herkules pelare", tillade han och krossade cigarettfimpen i askfatet.
  
  "Och detta kan vara?" frågade Nina. "Vänta, Herkules pelare var Gibraltar. Gibraltarsundet!"
  
  "Åh bra. Jag tänkte att det måste vara någonstans i Medelhavet. Stäng den", svarade han och smekte det gula pergamentet och nickade eftertänksamt. Han var förtjust i antiken, från vilken han hade äran att studera. "Det här är egyptisk papyrus, som du säkert vet," sa Otto till Nina med drömmande röst, som en gammal farfar som berättar en historia för ett barn. Nina njöt av hans visdom och respekt för historien. "Den äldsta civilisationen, som härstammar direkt från de superutvecklade atlanterna, grundades i Egypten. Nu, om jag vore en lyrisk och romantisk själ," blinkade han till Nina, "så skulle jag vilja tro att just den här bokrullen var skriven av en riktig ättling till Atlantis."
  
  Hans fylliga ansikte var fullt av förvåning, och Nina blev inte mindre förtjust över idén. De två delade en stund av tyst salighet vid tanken innan de båda brast ut i skratt.
  
  "Nu behöver vi bara kartlägga geografin och se om vi kan skapa historia," log Perdue. Han stod och tittade på dem med ett glas single malt whisky i handen och lyssnade på den övertygande informationen från Scrolls of Atlantis att Himmler så småningom beordrade Werners död 1946.
  
  På gästernas begäran förberedde Maisie en lätt middag. Medan alla satte sig till en rejäl middag vid brasan försvann Perdue en stund. Sam undrade vad Perdue gömde den här gången och gick nästan direkt efter att hushållerskan försvunnit ut genom bakdörren.
  
  Ingen annan verkade lägga märke till det. Alexander berättade för Nina och Otto skräckhistorier om sin tid i slutet av trettioårsåldern i Sibirien, och de verkade helt fascinerade av hans berättelser.
  
  Efter att ha avslutat den sista av sin whisky smet Sam ut från kontoret för att följa i Perdues fotspår och se vad han höll på med. Sam var trött på Perdues hemligheter, men det han såg när han följde efter honom och Maisie till pensionatet kokade hans blod. Det är dags för Sam att sätta stopp för Perdues hänsynslösa satsningar och använda Nina och Sam som bönder varje gång. Sam tog upp sin mobiltelefon ur fickan och började göra det han var bäst på: att fotografera transaktioner.
  
  När han hade tillräckligt med bevis sprang han tillbaka till huset. Sam hade nu flera egna hemligheter och, trött på att dras in i konflikter med lika onda grupper, bestämde han sig för att det var dags att byta roll.
  
  
  Kapitel 39
  
  
  Otto Schmidt tillbringade större delen av natten med att noggrant beräkna den bästa utsiktspunkten från vilken gruppen skulle söka efter den förlorade kontinenten. Efter många möjliga ingångspunkter från vilka de kunde börja skanna efter dyket, upptäckte han till slut att den bästa latituden och longituden skulle vara Madeiras skärgård, som ligger sydväst om Portugals kust.
  
  Även om det mer populära valet för de flesta utflykter alltid hade varit Gibraltarsundet, eller Medelhavets mynning, bestämde han sig för Madeira på grund av närheten till en tidigare upptäckt som nämns i ett av de gamla registren för Black Sun. Han kom ihåg upptäckten som nämns i arcanes rapporter när han undersökte platsen för nazist-ockulta artefakter innan han skickade ut relevanta forskarteam runt om i världen för att söka efter dessa föremål.
  
  De hittade en hel del av de fragment de letade efter på den tiden, mindes han. Men många av de verkligt stora rullarna, väven av legender och myter som var tillgängliga även för SS:s esoteriska sinnen, gäckade dem alla. I slutändan blev de inget annat än ett dåres ärende för dem som jagade dem, som den förlorade kontinenten Atlantis och dess ovärderliga del, som var så eftertraktad av de som visste.
  
  Nu hade han en chans att göra anspråk på åtminstone lite beröm för upptäckten av en av de mest svårfångade av dem alla - Residenset Solon, som sades vara platsen från vilken de första arierna härstammade. Enligt nazistisk litteratur var det en äggformad relik som innehöll DNA från en övermänsklig ras. Med ett sådant fynd kunde Otto inte ens föreställa sig vilken typ av makt brigaden skulle ha över Svarta solen, än mindre den vetenskapliga världen.
  
  Naturligtvis, om det var upp till honom, skulle han aldrig tillåta världen att få tillgång till ett så ovärderligt fynd. Renegadebrigadens allmänna konsensus var att farliga reliker skulle hållas hemliga och väl bevakade så att de inte kunde missbrukas av dem som frodades av girighet och makt. Och det är precis vad han skulle ha gjort - hävdat det och låst in det i de otillgängliga klipporna i de ryska bergskedjorna.
  
  Bara han visste om var Solon var, och därför valde han Madeira att ockupera de återstående delarna av det översvämmade landet. Naturligtvis var det viktigt att upptäcka åtminstone någon del av Atlantis, men Otto letade efter något mycket kraftfullare, mer värdefullt än någon möjlig uppskattning - något som världen aldrig borde veta om.
  
  Det var en ganska lång resa söderut från Skottland till Portugals kust, men kärngruppen Nina, Sam och Otto tog sig tid med stopp för att tanka helikoptern och äta lunch på ön Porto Santo. Under tiden hade Perdue skaffat en båt åt dem och utrustat den med dykutrustning och ekolodsskanningsutrustning som skulle göra vilken institution som helst som saknade World Research Institute for Nautical Archaeology på skam. Han hade en liten flotta av yachter och fisketrålare runt om i världen, men han gav sina filialer i Frankrike i uppdrag att utföra en del brådskande arbeten för att hitta en ny yacht för honom som kunde bära allt han behövde och ändå vara tillräckligt kompakt för simning utan hjälp.
  
  Upptäckten av Atlantis skulle bli Purdues största upptäckt någonsin. Utan tvekan skulle detta överträffa hans rykte som en extraordinär uppfinnare och upptäcktsresande och placera honom rakt av i historieböckerna som mannen som återupptäckte en förlorad kontinent. Bortsett från vilket ego eller pengar som helst, skulle detta höja hans status till en orubblig position, varav den senare skulle ge honom säkerhet och auktoritet i vilken organisation han valde, inklusive Order of the Black Sun eller Renegade Brigade, eller något annat mäktigt samhälle han valde.
  
  Naturligtvis var Alexander med. Båda männen hanterade sina skador bra och eftersom de var de ultimata äventyrarna tillät ingen av dem sina skador att hindra dem i denna utforskning. Alexander var tacksam för att Otto anmälde Berns död till brigaden och meddelade Bridges att han och Alexander skulle hjälpa till här i några dagar innan de återvände till Ryssland. Detta skulle hindra dem från att avrätta Sergei och Katya för tillfället, men det hotet hade fortfarande en timglaseffekt på det, och det var något som i hög grad påverkade ryssens vanligtvis glänsande och sorglösa uppträdande.
  
  Han var irriterad över att Perdue visste var Renata var men förblev likgiltig inför saken. Tyvärr, med det belopp som Purdue betalade honom, sa han inte ett ord om ämnet och hoppades att han kunde göra något innan hans tid tog slut. Han undrade om Sam och Nina fortfarande skulle accepteras i brigaden, men Otto skulle ha en juridisk representant för organisationen att tala för dem.
  
  "Så, min gamle vän, ska vi segla?" - utbrast Perdue från maskinrumsluckan som han kom ut ur.
  
  "Ja, ja, kapten", ropade ryssen från rodret.
  
  "Vi borde ha det bra, Alexander," skrattade Perdue och klappade ryssen på ryggen medan han njöt av vinden.
  
  "Ja, vissa av oss har inte mycket tid kvar," antydde Alexander i en ovanligt allvarlig ton.
  
  Det var tidig eftermiddag och havet var perfekt mjukt och andades lugnt under skrovet när den bleka solen glittrade från silverränderna och vattenytan.
  
  Som en licensierad skeppare som Perdue, skrev Alexander in sina koordinater i kontrollsystemet och de två männen gav sig av från Lorient mot Madeira, där de skulle möta upp de andra. Väl på öppet hav fick gruppen navigera enligt informationen på rullarna som den österrikiske piloten översatte åt dem.
  
  
  * * *
  
  
  Nina och Sam delade några av sina gamla krigshistorier om sina möten med Svarta Solen senare samma kväll när de mötte upp Otto för en drink tillsammans i väntan på Perdues och Alexanders ankomst nästa dag om allt gick enligt planerna. Ön var fantastisk och vädret var milt. Nina och Sam flyttade in i separata rum för anständighetens skull, men Otto tänkte inte nämna det direkt.
  
  "Varför döljer du ditt förhållande så noggrant?" - frågade den gamle piloten dem under en paus mellan historierna.
  
  "Vad menar du?" frågade Sam oskyldigt och sneglade snabbt på Nina.
  
  "Det är ganska uppenbart att ni två är nära varandra. Herregud, du är uppenbarligen älskare, så sluta bete dig som två tonåringar som jävlas utanför sina föräldrars rum och kolla in tillsammans! utbrast han lite högre än han tänkt sig.
  
  "Otto!" Nina flämtade.
  
  "Förlåt mig för att jag är så oförskämd, min kära Nina, men allvarligt. Vi är alla vuxna. Eller är det för att du har en anledning att dölja din affär? " hans raspiga röst rörde vid en repa som de båda hade undvikit. Men innan någon hann svara gick det upp för Otto och han pustade ut högt: "Ah! Kusten är klar!" och satte sig tillbaka i stolen med en skummande bärnstensfärgad öl i handen. "Det finns en tredje spelare. Jag tror jag vet vem det är också. Miljardär, såklart! Vilken vacker kvinna skulle inte dela sin tillgivenhet för någon så rik, även om hennes hjärta längtar efter en mindre ... ekonomiskt rik man?"
  
  "Låt det vara känt att jag tycker att denna kommentar är stötande!" Nina sjudade och hennes beryktade humör var inflammerad.
  
  "Nina, bli inte defensiv," uppmanade Sam henne och log mot Otto.
  
  "Om du inte ska skydda mig, Sam, snälla håll käften", flinade hon och mötte Ottos likgiltiga blick. "Herr Schmidt, jag tror inte att du är i en position att generalisera och göra antaganden om mina känslor för människor när du absolut ingenting vet om mig," tillrättavisade hon piloten i en hård ton att hon lyckades hålla så tyst som möjligt , med tanke på hur arg hon var. "Kanske är kvinnorna på den nivån du möter så desperata och ytliga, men jag är inte sådan. Jag tar hand om mig själv."
  
  Han gav henne en lång, hård blick, vänligheten i hans ögon förvandlades till hämndlysten bestraffning. Sam kände hur magen knöt sig vid Ottos tysta leende blick. Det var därför han försökte hindra Nina från att tappa humöret. Hon verkade ha glömt att både Sams och hennes öden berodde på Ottos gunst, annars skulle Renegadebrigaden ha gjort kort med dem båda, för att inte tala om deras ryska vänner.
  
  "Om det är så, Dr Gould, att du behöver ta hand om dig själv, så tycker jag synd om dig. Om det här är röran du hamnar i, är jag rädd att du hellre skulle vara någon döv mans bihustru än den här rike idiotens knähund", svarade Otto med en husky och hotfull nedlåtenhet som skulle få vilken kvinnohatare som helst att stå på sin vakt. applådera. Han ignorerade hennes kommentar och reste sig sakta från stolen: "Jag måste ta en läcka. Sam, gör oss en till var.
  
  "Är du galen, din hora?" väste Sam åt henne.
  
  "Vad? Hörde du vad han antydde? Du var för jävla ryggradslös för att försvara min heder, så vad förväntade du dig att det skulle hända?" slog hon tillbaka.
  
  "Du vet att han är en av bara två befälhavare kvar från de människor som har oss alla vid bollarna; människorna som förde den svarta solen på knä tills nu, eller hur? Gör honom arg så kan vi alla ha en mysig begravning till sjöss!" Sam påminde henne med eftertryck.
  
  "Ska du inte bjuda in din nya pojkvän till baren?" skämtade hon, rasande över sin oförmåga att förringa männen i hennes grupp lika lätt som hon brukade göra. "Han kallade mig i princip en hora som var villig att stå på den som har makten."
  
  Sam, utan att tänka, utbröt ut: "Ja, mellan mig och Perdue och Bern var det svårt att säga var du ville bädda din säng, Nina. Han kanske har en synpunkt som du vill överväga."
  
  Ninas mörka ögon vidgades, men hennes ilska grumlades av smärta. Hörde hon precis Sam säga de orden, eller var det någon alkoholiserad djävul som manipulerade honom? Hennes hjärta värkte och en klump växte i halsen, men hennes ilska fanns kvar, underblåst av hans svek. I sitt sinne försökte hon förstå varför Otto hade kallat Perdue svagsinnad. Var det för att såra henne eller för att locka ut henne? Eller kände han Purdue bättre än de?
  
  Sam bara frös och stod där och väntade på att hon skulle knäcka honom, men till hans fasa dök det upp tårar i Ninas ögon och hon reste sig helt enkelt och gick. Han kände mindre ånger än han förväntade sig, för det gjorde han verkligen.
  
  Men hur bra sanningen än var så kände han sig ändå som en jävel för det han sa.
  
  Han satte sig för att njuta av resten av natten med den gamle piloten och hans intressanta historier och råd. Vid nästa bord verkade två män diskutera hela episoden som de just hade sett. Turisterna talade holländska eller flamländska, men de hade inget emot att Sam såg dem prata om honom och kvinnan.
  
  "Kvinnor", log Sam och höjde sitt glas öl. Männen skrattade instämmande och höjde instämmande på glasen.
  
  Nina var tacksam för att de hade separata rum, annars kunde hon ha dödat Sam i sömnen i ett raseri. Hennes ilska berodde inte så mycket på att han ställde sig på Ottos sida över hennes kavaljeriga behandling av män, utan på att hon var tvungen att erkänna att det låg mycket sanning i hans uttalande. Bern var hennes barmvän när de var fångar i Mönx Saridag, främst för att hon medvetet använde sin charm för att mildra deras öde när hon fick veta att hon var en exakt kopia av hans fru.
  
  Hon föredrog Perdues framsteg när hon var arg på Sam istället för att bara reda ut saker med honom. Och vad skulle hon göra utan Perdues ekonomiska stöd medan han var borta? Hon brydde sig aldrig om att söka upp honom på allvar, utan började sin forskning, finansierad av hans tillgivenhet för henne.
  
  "Herregud", skrek hon så tyst hon kunde efter att hon hade låst dörren och fallit på sängen, "de har rätt! Jag är bara en berättigad liten flicka som använder min karisma och status för att hålla mig vid liv. Jag är hovhoran för alla kungar vid makten!"
  
  
  Kapitel 40
  
  
  Perdue och Alexander har redan skannat havsbotten flera sjömil från deras destination. De ville avgöra om det fanns några anomalier eller onaturliga variationer i geografin av sluttningarna under dem som kunde indikera mänskliga strukturer eller enhetliga toppar som kunde representera resterna av antik arkitektur. Eventuella geomorfa inkonsekvenser i ytegenskaper kan tyda på att det nedsänkta materialet skiljer sig från de lokala sedimenten och skulle vara värt att undersöka.
  
  "Jag visste aldrig att Atlantis skulle vara så stor", noterade Alexander och tittade på omkretsen som var monterad på den djupa ekolodsskannern. Enligt Otto Schmidt sträckte den sig långt över Atlanten, mellan Medelhavet och Nord- och Sydamerika. På den västra sidan av skärmen sträckte den sig så långt som till Bahamas och Mexiko, vilket var vettigt i teorin att detta var anledningen till att egyptisk och sydamerikansk arkitektur och religioner innehöll pyramider och liknande byggnadsstrukturer som ett gemensamt inflytande.
  
  "Åh ja, de sa att det var större än Nordafrika och Mindre Asien tillsammans," förklarade Perdue.
  
  "Men då är det bokstavligen för stort för att hittas, eftersom det finns landmassor längs dessa omkretsar," sa Alexander, mer för sig själv än för de närvarande.
  
  "Åh, men jag är säker på att dessa landmassor är en del av den underliggande plattan - som topparna i en bergskedja som döljer resten av berget," sa Perdue. "Gud, Alexander, tänk om vi hade upptäckt denna kontinent, vilken ära vi skulle ha uppnått!"
  
  Alexander brydde sig inte om berömmelse. Allt han brydde sig om var att ta reda på var Renata befann sig så att han kunde få Katya och Sergei ur kroken innan deras tid var slut. Han märkte att Sam och Nina redan var mycket vänskapliga med kamrat Schmidt, vilket var till deras fördel, men när det gällde affären hade det inte skett någon förändring i villkoren och det höll honom vaken hela natten. Han sträckte sig hela tiden efter vodka för att lugna ner sig, särskilt när det portugisiska klimatet började irritera hans ryska känslighet. Landet var hisnande vackert, men han saknade hem. Han saknade den genomträngande kylan, snön, brinnande månsken och heta kvinnor.
  
  När de nådde öarna runt Madeira såg Perdue fram emot att träffa Sam och Nina, även om han var försiktig med Otto Schmidt. Kanske var Perdues Black Sun-tillhörighet fortfarande för fräsch, eller så gillade Otto inte att Perdue uppenbarligen inte hade valt sida, men den österrikiske piloten var inte i Perdues inre helgedom, så mycket var säkert.
  
  Men den gamle mannen hade spelat en värdefull roll och var fortfarande till stor hjälp för dem med att översätta pergamenten till oklara språk och lokalisera den troliga plats de letade efter, så Perdue var tvungen att förlika sig med det och acceptera närvaron av denna man bland dem.
  
  När de träffades nämnde Sam hur imponerad han var av båten Purdue hade köpt. Otto och Alexander klev åt sidan och fick reda på var och på vilket förmodat djup landmassan skulle ligga. Nina stod vid sidan av, andades in den friska havsluften och kände sig lite malplacerad på grund av de många flaskorna med koraller och otaliga glas ponchi hon hade köpt sedan hon återvände till baren. Kände sig deprimerad och arg efter Ottos förolämpning och grät på sin säng i nästan en timme och väntade på att Sam och Otto skulle gå så att hon kunde gå till baren igen. Och hon gjorde som förväntat.
  
  "Hej älskling," sa Perdue bredvid henne. Hans ansikte rodnade av solen och saltet den senaste dagen eller så, men han såg väl utvilad ut, till skillnad från Nina. "Vad är problemet? Mobbade pojkarna dig?"
  
  Nina såg helt upprörd ut och Perdue insåg snart att något verkligen var fel. Han slog försiktigt sin arm runt hennes axel och njöt av känslan av att hennes lilla kropp pressades mot hans för första gången på flera år. Det var okarakteristiskt för Nina Gould att inte säga något alls, och detta var ett tillräckligt bevis på att hon kände sig malplacerad.
  
  "Så, vart ska vi först?" - frågade hon direkt.
  
  "Några mil väster om här upptäckte Alexander och jag flera oregelbundna formationer på flera hundra fots djup. Jag ska börja med det här. Det ser definitivt inte ut som en undervattensås eller någon typ av skeppsvrak. Den sträcker sig cirka 200 mil. Det här är enormt! "- fortsatte han osammanhängande, tydligt upphetsad bortom ord.
  
  "Mr Perdue," skrek Otto när han närmade sig de två, "ska jag flyga över er för att titta på era dyk från luften?"
  
  "Ja, sir," log Perdue och gav piloten en rejäl klapp på axeln. "Jag kommer att kontakta dig så snart vi når den första dykplatsen."
  
  "Höger!" - utbrast Otto och gjorde tummen upp för Sam. Vad det var till för kunde varken Perdue eller Nina förstå. "Då väntar jag här. Du vet att piloter inte ska dricka, eller hur?" Otto skrattade gott och skakade Perdues hand. "Lycka till, herr Perdue. Och doktor Gould, du är en kungens lösensumma enligt vilken gentlemans standard som helst, min kära", sa han plötsligt till Nina.
  
  Överraskad tänkte hon på ett svar, men som alltid brydde sig Otto inte om och vände sig helt enkelt på klacken för att gå till ett kafé med utsikt över dammarna och klipporna i närheten av fiskeområdet.
  
  "Det var konstigt. Konstigt, men förvånansvärt önskvärt", muttrade Nina.
  
  Sam stod på hennes skitlista och hon undvek honom under större delen av resan, förutom att göra nödvändiga anteckningar här och där om dykutrustning och lager.
  
  "Ser? Fler upptäcktsresande, jag slår vad om", sa Perdue till Alexander med ett roade skratt och pekade på en mycket skraltig fiskebåt som guppade en bit bort. De kunde höra portugiserna argumentera kontinuerligt om vindens riktning, utifrån vad de kunde tyda från sina gester. Alexander skrattade. Det påminde honom om natten han och sex andra soldater tillbringade på Kaspiska havet, för berusade för att navigera och hopplöst vilsna.
  
  En sällsynt två timmars vila välsignade besättningen på Atlantis-expeditionen medan Alexander förde yachten till den latitud som registrerades av sextanten som han konsulterade med. Även om de var upptagna med småprat och folkliga berättelser om gamla portugisiska upptäcktsresande, förrymda älskare och drunknande, och äktheten av andra dokument som hittats med Scrolls of Atlantis, var de alla i hemlighet ivriga att se om kontinenten verkligen låg under dem i all sin ära. Ingen av dem kunde hålla tillbaka sin spänning inför dyket.
  
  "Lyckligtvis började jag dyka mer på en PADI-erkänd dykskola för knappt ett år sedan, bara för att göra något annat för att slappna av," skröt Sam när Alexander drog ihop sin kostym för sitt första dyk.
  
  "Det är bra, Sam. På dessa djup måste man veta vad man gör. Nina, saknar du det här?" - frågade Perdue.
  
  "Ja", ryckte hon på axlarna. "Jag har en baksmälla som kan döda en buffel, och du vet hur väl den går under press."
  
  "Åh, ja, förmodligen inte," Alexander nickade och sög på en annan led medan vinden rufsade i håret. "Oroa dig inte, jag kommer att vara gott sällskap medan dessa två retar hajarna och förför de människoätande sjöjungfrur."
  
  Nina skrattade. Porträtteringen av Sam och Perdue överlämnade till Fiskarnas kvinnor var rolig. Men hajidén störde henne faktiskt.
  
  "Oroa dig inte för hajar, Nina," sa Sam till henne precis innan han bet ner på sin cigaretthållare, "de gillar inte alkoholhaltigt blod. Jag kommer att bli OK ".
  
  "Det är inte dig jag är orolig för, Sam," flinade hon i sin bästa bitchy ton och accepterade jointen från Alexander.
  
  Perdue låtsades att han inte hörde något, men Sam visste precis vad de pratade om. Hans kommentar i går kväll, hans ärliga observation, hade försvagat deras band precis tillräckligt för att hon skulle bli hämndlysten. Men han tänkte inte be om ursäkt för det. Hon behövde väckas till sitt beteende och tvingas göra ett val en gång för alla istället för att leka med känslorna hos Perdue, Sam eller någon annan hon valde att underhålla så länge det lugnade ner henne.
  
  Nina gav Perdue en omtänksam blick innan han kastade sig ut i den djupa, mörkblå portugisiska Atlanten. Hon bestämde sig för att göra en arg, smalögd min mot Sam, men när hon vände sig om för att titta på honom var allt som fanns kvar av honom en blommande blomma av skum och bubblor på vattenytan.
  
  Det är synd, tänkte hon och körde ett djupt finger över det vikta pappret. Jag hoppas att sjöjungfrun sliter av dig, Sammo.
  
  
  Kapitel 41
  
  
  Att städa vardagsrummet stod alltid sist på listan för fröken Maisie och hennes två städerskor, men det var deras favoritrum på grund av den stora öppna spisen och de kusliga sniderierna. Hennes två underordnade var unga damer från det lokala kollegiet som hon hade anställt för en bra betalning, under förutsättning att de aldrig skulle diskutera godset eller dess säkerhetsåtgärder. Lyckligtvis för henne var de två flickorna blyga studenter som gillade naturvetenskapliga föreläsningar och Skyrim-maraton, och inte de typiska bortskämda och odisciplinerade typerna som Maisie stötte på i Irland när hon arbetade där med personlig säkerhet från 1999 till 2005.
  
  Hennes flickor var förstklassiga elever som var stolta över sina sysslor, och hon gav dem regelbundet tips för deras engagemang och effektiva arbete. Det var ett bra förhållande. Det fanns flera platser i Thurso-gården som Miss Maisie valde att städa själv, och hennes flickor försökte hålla sig borta från dem - pensionatet och källaren.
  
  Idag var det särskilt kallt på grund av ett åskväder som meddelades av radio dagen innan, som förväntades ödelägga norra Skottland under åtminstone de kommande tre dagarna. Elden sprakade i den stora öppna spisen, där lågor slickade de förkolnade väggarna i tegelkonstruktionen som löpte uppför den höga skorstenen.
  
  "Nästan slut, tjejer?" frågade Maisie från dörröppningen var hon stod med brickan.
  
  "Ja, jag är klar", hälsade den smala brunetten Linda och knackade på sin rödhåriga vän Lizzies kurviga skinkor med en fjäderduk. "Ginger släpar fortfarande efter, men," skämtade hon.
  
  "Vad det är?" - frågade Lizzie när hon såg den vackra födelsedagstårtan.
  
  "Lite diabetesfri," meddelade Maisie och slö.
  
  "För vilket tillfälle?" frågade Linda och drog med sig sin vän till bordet.
  
  Maisie tände ett ljus i mitten, "Idag är mina damer min födelsedag och ni är de olyckliga offren för min obligatoriska provning."
  
  "Herregud. Låter bara hemskt, eller hur, Ginger?" Linda skämtade när hennes vän lutade sig fram för att köra fingertoppen över glasyren för att smaka på den. Maisie slog lekfullt med armen och höjde köttklyftan i ett hånfullt hot, vilket fick tjejerna att skrika av förtjusning.
  
  "Grattis på födelsedagen fröken Maisie!" - ropade de båda, glada över att se huvudhushållerskan ägna sig åt Halloween-humor. Maisie gjorde en min, slöt ögonen, väntade på attacken av smulor och frosting, och sänkte kniven på tårtan.
  
  Som väntat delade nedslaget tårtan i två delar och tjejerna tjöt av förtjusning.
  
  "Kom igen, kom igen," sa Maisie, "gräv djupare." Jag har inte ätit på hela dagen."
  
  "Jag också," stönade Lizzie medan Linda skickligt lagade mat till dem alla.
  
  Dörrklockan ringde.
  
  "Några fler gäster?" frågade Linda med munnen full.
  
  "Åh nej, du vet att jag inte har några vänner," skrattade Maisie och himlade med ögonen. Hon hade precis tagit sin första tugga och nu var hon tvungen att snabbt svälja den för att se presentabel ut, vilket var en mycket frustrerande bedrift, precis när hon trodde att hon kunde slappna av. Miss Maisie öppnade dörren och möttes av två herrar i jeans och jackor som påminde henne om jägare eller skogshuggare. Regnet föll redan över dem, och en kall vind blåste genom verandan, men ingen av männen ryckte ens till eller försökte höja sina kragar. Det var tydligt att kylan inte skrämde dem.
  
  "Kan jag hjälpa dig?" - hon frågade.
  
  "God eftermiddag, fru. Vi hoppas att du kan hjälpa oss", sa den längre av de två vänliga männen med tysk brytning.
  
  "Med vad?"
  
  "Utan att orsaka en scen eller förstöra vårt uppdrag här," svarade en annan nonchalant. Hans ton var lugn, mycket civiliserad och Maisie kunde se att han hade en accent från någonstans i Ukraina. Hans ord skulle ha ödelagt de flesta kvinnor, men Maisie var skicklig på att föra människor samman och bli av med det mesta. De var verkligen jägare, trodde hon, utlänningar som skickades på ett uppdrag där de beordrades att agera lika hårt som de blev provocerade, därav den lugna naturen och den öppna begäran.
  
  "Vad är ditt uppdrag? Jag kan inte lova samarbete om det äventyrar mitt eget", sa hon bestämt och lät dem identifiera henne som personen som kände livet. "Vem är du med?"
  
  "Vi kan inte säga det, fru. Kan du gå åt sidan snälla."
  
  "Och be dina unga vänner att inte skrika," frågade den längre mannen.
  
  "De är oskyldiga civila, mina herrar. Blanda inte in dem i det här", sa Maisie strängare och gick in i mitten av dörröppningen. "De har ingen anledning att skrika."
  
  "Bra, för om de gör det här kommer vi att ge dem en anledning", svarade ukrainaren med en röst så vänlig att han verkade arg.
  
  "Fröken Maisie! Allt är bra?" ropade Lizzie från vardagsrummet.
  
  "Dandy, docka! Ät din tårta!" ropade Maisie tillbaka.
  
  "Vad skickades du hit för att göra? Jag är den enda bosatta i min arbetsgivares dödsbo under de närmaste veckorna, så vad du än letar efter har du kommit vid fel tidpunkt. Jag är bara en hushållerska", sa hon formellt till dem och nickade artigt innan hon sakta drog dörren för att stänga den.
  
  De reagerade inte alls, och konstigt nog var det detta som gjorde att Maisie McFadden fick en panikattack. Hon låste ytterdörren och tog ett djupt andetag, tacksam över att de hade accepterat hennes charad.
  
  En tallrik gick sönder i vardagsrummet.
  
  Miss Maisie skyndade sig för att se vad som hände och hittade sina två flickor i den täta omfamningen av två andra män som tydligen var inblandade med hennes två besökare. Hon stannade död i sina spår.
  
  "Var är Renata?" - frågade en av männen.
  
  "Jag - jag vet inte vem det är," stammade Maisie och vred sina händer framför sig.
  
  Mannen drog fram en Makarov och gjorde ett djupt hugg på Lizzies ben. Flickan ylade hysteriskt, liksom hennes kompis.
  
  "Säg till dem att hålla käften annars tystar vi dem med nästa kula," väste han. Maisie gjorde som hon blev tillsagd och sa åt flickorna att vara lugna så att främlingar inte skulle avrätta dem. Linda svimmade, chocken från invasionen för mycket att bära. Mannen som höll i den kastade den helt enkelt på golvet och sa: "Det ser inte ut som på film, eller hur, älskling?"
  
  "Renata! Var är hon?" - skrek han, höll den darrande och skrämde Lizzie i håret och riktade sitt vapen mot hennes armbåge. Maisie insåg nu att de menade den otacksamma bruden hon var tvungen att ta hand om tills herr Perdue kom tillbaka. Lika mycket som hon hatade den fåfänga tiken, fick Maisie betalt för att skydda henne och mata henne. Hon kunde inte överföra tillgången till dem på uppdrag av sin arbetsgivare.
  
  "Låt mig ta dig till henne", erbjöd hon uppriktigt, "men snälla låt städarna vara ifred."
  
  "Bind dem och göm dem i garderoben. Om de skriker kommer vi att köra igenom dem som hororna i Paris," log den aggressiva revolvermannen och låste ögonen med Lizzie som en varning.
  
  "Låt mig bara få Linda från marken. För guds skull, ni kan inte låta barnet ligga på golvet i kylan", sa Maisie till männen utan rädsla i rösten.
  
  De lät henne leda Linda till en stol bredvid bordet. Tack vare de snabba rörelserna med hennes skickliga händer märkte de inte sniderkniven som Miss Maisie drog fram under tårtan och stoppade den i förklädesfickan. Med en suck körde hon händerna över bröstet för att rensa dem från smulor och klibbig glasyr och sa: "Kom igen."
  
  Männen följde efter henne genom den enorma matsalen med alla dess antikviteter, in i köket där doften av nybakad kaka fortfarande kunde kännas. Men istället för att ta dem till pensionatet tog hon dem till källaren. Männen var omedvetna om bedrägeriet, eftersom källaren vanligtvis var en plats för gisslan och att hålla hemligheter. Rummet var fruktansvärt mörkt och luktade svavel.
  
  "Finns det något ljus här nere?" - frågade en av männen.
  
  "Det finns en växel på nedervåningen. inte bra för en feg som jag som föraktar mörka rum, du vet. Jävla skräckfilmer får dig varje gång", skrek hon lättsamt.
  
  Halvvägs ner för trappan sänkte Maisie sig plötsligt och satte sig. Mannen som hade följt henne på nära håll snubblade över hennes skrynkliga kropp och föll våldsamt ner för trappan när Maisie snabbt svängde tillbaka sin klyfta för att slå den andra mannen bakom henne. Ett tjockt, tungt blad sjönk in i hans knä och skilde hans knäskål från hans smalben när den första mannens ben krassade i mörkret där han landade, vilket omedelbart tystade honom.
  
  När han vrålade i fruktansvärd smärta, kände hon ett förkrossande slag i ansiktet, som tillfälligt fixerade henne och gjorde henne medvetslös. När det mörka diset lättade såg Maisie de två männen från ytterdörren dyka upp på den övre avsatsen. Som hennes träning hade föreskrivit, till och med i sin dårskap, uppmärksammade hon deras interaktion.
  
  "Renata är inte här, idioter! Bilderna som Cleve skickade till oss visar henne på pensionatet! Den där är utanför. Ta med hushållerskan!"
  
  Maisie visste att hon kunde ha hanterat tre av dem om de inte hade besparat henne klyftan. Hon kunde fortfarande höra inkräktaren i knäskålen skrika i bakgrunden när de klev ut på gården där de var dränkta av underkylt regn.
  
  "Koder. Ange koderna. Vi vet om säkerhetssystemets specifikationer, kära du, så tänk inte ens på att göra narr av oss", skällde mannen med rysk accent åt henne.
  
  "Har du kommit för att befria henne? Jobbar du för henne?" - frågade Maisie och tryckte på en nummersekvens på det första tangentbordet.
  
  "Det är inte din sak", svarade ukrainaren från ytterdörren i en inte särskilt vänlig ton. Maisie vände sig om, hennes ögon fladdrade på grund av statiken från det strömmande vattnet.
  
  "Det är i stort sett min sak", svarade hon. "Jag är ansvarig för henne."
  
  "Du tar verkligen ditt jobb på allvar. Det här är fantastiskt", tilltalade den vänliga tysken vid ytterdörren henne nedlåtande. Han tryckte sin jaktkniv hårt mot hennes nyckelben. "Öppna nu den jävla dörren."
  
  Maisie öppnade den första dörren. Tre av dem gick in i utrymmet mellan de två dörrarna med henne. Om hon kunde få igenom dem med Renata och stänga dörren, kunde hon låsa in dem med deras byte och kontakta Mr. Perdue för förstärkning.
  
  "Öppna nästa dörr", beordrade tysken. Han visste vad hon planerade och såg till att hon ingrep först så att hon inte kunde blockera dem. Han vinkade ukrainaren att ta plats vid ytterdörren. Maisie öppnade nästa dörr i hopp om att Mirela skulle hjälpa henne att bli av med inkräktarna, men hon visste inte omfattningen av Mirelas själviska maktspel. Varför skulle hon hjälpa sina fångare att bekämpa angriparna om båda fraktionerna inte har någon välvilja mot henne? Mirela stod upprätt, lutad mot väggen utanför dörren och höll fast i toalettens tunga porslinslock. När hon såg Maisie komma in genom dörren kunde hon inte låta bli att le. Hennes revansch var liten, men nog för nu. Med all sin styrka vände Mirela på locket och slog in det i Maisies ansikte och bröt hennes näsa och käke med ett slag. Hushållerskans kropp föll ovanpå de två männen, men när Mirela försökte stänga dörren var de för snabba och för starka.
  
  Medan Maisie låg på golvet tog hon fram kommunikationsenheten hon använde för att skicka sina rapporter till Perdue och skrev ut sitt meddelande. Hon stoppade sedan in den i sin bh och rörde sig inte medan hon hörde de två banditerna underkuva och brutalisera fången. Maisie kunde inte se vad de gjorde, men hon kunde höra Mirelas dova skrik ovanför morrarna från hennes angripare. Hushållerskan rullade över på magen för att titta under soffan, men hon kunde inte se något precis framför sig. Alla tystnade, och sedan hörde hon en tysk order: "Spräng pensionatet så fort vi lämnar radien. Plantera sprängämnen."
  
  Maisie var för svag för att röra sig, men hon försökte krypa fram till dörren ändå.
  
  "Titta, den här lever fortfarande", sa ukrainaren. De andra männen muttrade något på ryska när de satte upp detonatorerna. Ukrainaren tittade på Maisie och skakade på huvudet: "Oroa dig inte, kära du. Vi kommer inte att låta dig dö en fruktansvärd död i elden."
  
  Han log bakom munkorgsblinken när skottet ekade av det kraftiga regnet.
  
  
  Kapitel 42
  
  
  Atlantens djupblå prakt omslöt de två dykarna när de gradvis sänkte sig mot de revtäckta topparna i den undervattensgeografiska anomali som Perdue upptäckt på sin skanner. Han gick så djupt han kunde på ett säkert sätt och registrerade materialet och placerade några av de olika sedimenten i små provrör. På så sätt kunde Perdue avgöra vilka som var lokala sandavlagringar och vilka som var främmande material som marmor eller brons. Sediment som består av mineraler som skiljer sig från de som finns i lokala marina föreningar kan tolkas som möjligen främmande, möjligen konstgjorda.
  
  Från det djupa mörkret på den avlägsna havsbotten trodde Perdue att han såg hajarnas hotfulla skuggor. Det skrämde honom, men han kunde inte varna Sam, som hade ryggen mot sig några meter bort. Perdue gömde sig bakom en revavsats och väntade, orolig att hans bubblor skulle ge bort hans närvaro. Till slut vågade han noggrant undersöka området och upptäckte till sin lättnad att skuggan bara var en ensam dykare som filmade marint liv på reven. Han kunde se på konturerna av dykarens kropp att det var en kvinna, och för ett ögonblick trodde han att det kunde vara Nina, men han tänkte inte simma fram till henne och göra sig lurad.
  
  Perdue hittade mer missfärgade material som kunde ha betydelse och samlade in så mycket han kunde. Han såg att Sam nu rörde sig i en helt annan riktning, omedveten om Perdues position. Sam skulle ta foton och filma deras dyk så att de kunde utvärdera media när de återvände till yachten, men han försvann snabbt in i revets mörker. Efter att ha samlat in de första proverna följde Perdue efter Sam för att se vad han gjorde. När Perdue gick runt ett ganska stort kluster av svarta klippformationer, fann han Sam gå in i en grotta under en annan sådan klunga. Sam dök upp inuti för att ta video av väggarna och golvet i den översvämmade grottan. Perdue skyndade på för att komma ikapp, övertygad om att de snart skulle få slut på syre.
  
  Han ryckte i Sams fena och skrämde mannen nästan ihjäl. Perdue vinkade dem att gå upp igen och visade Sam flaskorna som han hade fyllt med material. Sam nickade och de reste sig mot det starka ljuset från solstrålarna som trängde igenom den snabbt närmande ytan ovanför dem.
  
  
  * * *
  
  
  Efter att ha fastställt att det inte var något ovanligt på kemisk nivå blev gruppen lite besviken.
  
  "Titta, den här landmassan är inte bara begränsad till Europas och Afrikas västkust," påminde Nina dem. "Bara för att det inte finns något definitivt precis under oss betyder det inte att det inte är några mil väster eller sydväst om ens den amerikanska kusten. Se upp!"
  
  "Jag var bara så säker på att det fanns något här," suckade Perdue och kastade huvudet bakåt i utmattning.
  
  "Vi är snart nere igen," försäkrade Sam honom och klappade honom lugnande på axeln. "Jag är säker på att vi är inne på något, men jag tror att vi inte är tillräckligt djupa ännu."
  
  "Jag håller med Sam," Alexander nickade och tog en ny klunk alkohol. "Skannern visar att det finns kratrar och konstiga strukturer lite lägre."
  
  "Om jag bara hade en dränkbar nu som var lättillgänglig," sa Perdue och gnuggade sig över hakan.
  
  "Vi har den där fjärrforskaren," föreslog Nina. "Ja, men den kan inte samla någonting, Nina. Det kan bara visa oss den terräng vi redan känner till."
  
  "Tja, vi kan försöka se vad vi hittar på ett annat dyk," sa Sam, "ju förr desto senare." Han höll sin undervattenskamera i handen och bläddrade igenom olika bilder för att välja de bästa vinklarna att ladda upp senare.
  
  "Precis", instämde Perdue. "Låt oss försöka igen innan dagen är över. Bara den här gången går vi mer västerut. Sam, du skriver ner allt vi hittar."
  
  "Ja, och den här gången följer jag med dig", blinkade Nina mot Perdue när hon förberedde sig för att ta på sig kostymen.
  
  På deras andra dyk samlade de flera antika artefakter. Tydligen fanns det mer drunkningshistoria väster om platsen, medan det också fanns mycket arkitektur begravd under vattnet på havsbotten. Perdue såg orolig ut, men Nina kunde konstatera att föremålen inte var tillräckligt gamla för att tillhöra Atlantis berömda era, och skakade sympatiskt på huvudet varje gång Perdue trodde att han hade nyckeln till Atlantis i sina händer.
  
  Till slut kammade de det mesta av det utpekade området de tänkte utforska, men hittade fortfarande inga spår av den sagolika kontinenten. Kanske var de verkligen för djupa för att upptäckas utan adekvata forskningsfartyg, och Perdue skulle inte ha några problem att skaffa dem när han väl återvände till Skottland.
  
  
  * * *
  
  
  Tillbaka i baren i Funchal sammanfattade Otto Schmidt de slutliga resultaten av sin resa. Experter från M önkh Saridag har nu märkt att Longinus har flyttats. De meddelade Otto att han inte längre var i Wewelsburg, även om han fortfarande var aktiv. Faktum är att de inte alls kunde spåra hans nuvarande plats, vilket innebar att han var innesluten i en elektromagnetisk miljö.
  
  Han fick också besked från sitt folk i Thurso med goda nyheter.
  
  Han ringde Renegadebrigaden strax före klockan 17 för att rapportera.
  
  "Bridges, det här är Schmidt," sa han under andan och satt vid ett bord på puben där han väntade på ett samtal från Purdues yacht. "Vi har Renata. Avbryt valvakan för familjen Strenkov. Arichenkov och jag kommer tillbaka om tre dagar."
  
  Han såg de flamländska turisterna som stod utanför och väntade på att deras vänner på en fiskebåt skulle lägga till efter en dag till sjöss. Hans ögon blev smala.
  
  "Oroa dig inte för Purdue. Spårningsmodulerna i Sam Cleaves system förde rådet direkt till honom. De tror att han fortfarande har Renata så de kommer att ta hand om honom. De har följt honom sedan Wewelsburg, och nu ser jag att de är här på Madeira för att hämta dem, säger han till Bridges.
  
  Han sa ingenting om Solon's Place, som var hans eget mål när Renata levererades och Longinus hittats. Men hans vän Sam Cleave, den siste initierade av Renegadebrigaden, låste in sig i en grotta, som låg precis där rullarna korsade deras riktning. Som ett tecken på lojalitet mot brigaden skickade journalisten Otto koordinaterna för vad han trodde var Solons plats, som han hittade med hjälp av GPS-enheten installerad i hans kamera.
  
  När Perdue, Nina och Sam dök upp började solen sjunka mot horisonten, även om det behagliga, mjuka dagsljuset stannade kvar i ytterligare en timme eller två. De klättrade trötta ombord på yachten och hjälpte varandra en efter en att lasta av dykutrustningen och forskningsbördan.
  
  Perdue piggnade till: "Var fan är Alexander?"
  
  Nina rynkade pannan och vände på kroppen för att ta en ordentlig titt på däcket: "Kanske en undernivå?"
  
  Sam gick ner till maskinrummet medan Perdue kollade kabinen, fören och köket.
  
  "Ingenting," Perdue ryckte på axlarna. Han såg förbluffad ut, liksom Nina.
  
  Sam lämnade maskinrummet.
  
  "Jag ser honom inte någonstans," andades han ut och lade händerna på höfterna.
  
  "Jag undrar om den galna dåren föll överbord efter att ha druckit för mycket vodka," funderade Perdue högt.
  
  Perdues kommunikationsenhet piper. "Åh, förlåt, bara en sekund," sa han och kollade meddelandet. Det var från Maisie McFadden. sa de
  
  "Hundfångare! Knäck dig själv."
  
  Perdues ansikte föll och blev blekt. Det tog ett tag för honom att stabilisera pulsen och han bestämde sig för att hålla en jämn köl. Utan några tecken på ångest harklade han sig och återvände till de andra två.
  
  "Vi måste i alla fall återvända till Funchal innan det blir mörkt. Vi kommer att återvända till Madeiras hav så snart jag har lämplig utrustning för dessa obscena djup", meddelade han.
  
  "Ja, jag har en bra känsla för vad som finns under oss", log Nina.
  
  Sam visste annat, men han öppnade en öl för var och en av dem och såg fram emot vad som väntade dem när de återvände till Madeira. Solen gick inte bara ner över Portugal i kväll.
  
  
  SLUTET
  
  
  
  
 Ваша оценка:
Связаться с программистом сайта.

Новые книги авторов СИ, вышедшие из печати:
О.Болдырева "Крадуш. Чужие души" М.Николаев "Вторжение на Землю"

Как попасть в этoт список

Кожевенное мастерство | Сайт "Художники" | Доска об'явлений "Книги"